|
Justitieutskottets betänkande
|
Polisens användning av skjutvapen
Sammanfattning
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag om en ny reglering av polisens användning av skjutvapen. Förslaget innebär att det införs en ny lag som på ett tydligare sätt anger i vilka situationer och under vilka förutsättningar som polisen får använda skjutvapen. Lagen innehåller även bestämmelser om hur ingripanden som innebär att skjutvapen används ska planeras, genomföras och dokumenteras. Den föreslagna regleringen innebär en förenkling och modernisering av nuvarande regelverk.
Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.
Behandlade förslag
Proposition 2024/25:186 Polisens användning av skjutvapen.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Polisens användning av skjutvapen
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
|
Polisens användning av skjutvapen |
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om polisens användning av skjutvapen,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i polislagen (1984:387),
4. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
5. lag om ändring i lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2024/25:186 punkterna 1–5.
Stockholm den 21 oktober 2025
På justitieutskottets vägnar
Henrik Vinge
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik Vinge (SD), Teresa Carvalho (S), Mikael Damsgaard (M), Heléne Björklund (S), Pontus Andersson Garpvall (SD), Petter Löberg (S), Charlotte Nordström (M), Anna Wallentheim (S), Adam Marttinen (SD), Mattias Vepsä (S), Fredrik Kärrholm (M), Torsten Elofsson (KD), Ulrika Liljeberg (C), Katja Nyberg (SD), Ulrika Westerlund (MP), Martin Melin (L) och Lotta Johnsson Fornarve (V).
I betänkandet behandlar utskottet proposition 2024/25:186 Polisens användning av skjutvapen. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.
Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2. Inga motioner har väckts med anledning av propositionen.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens förslag om en ny reglering av polisens användning av skjutvapen. Den föreslagna regleringen innebär en förenkling och modernisering av nuvarande regelverk.
Gällande rätt
Polisens laga befogenhet att använda våld
Det grundläggande lagstödet för polisens rätt att använda våld, den s.k. laga befogenheten, finns i 10 § polislagen (1984:387). Där anges i sju punkter under vilka omständigheter som en polis får använda våld för att genomföra vissa tjänsteåtgärder. Av dessa kan nämnas om han eller hon möts med våld eller hot om våld (första punkten), när någon som lagligen ska frihetsberövas försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han eller hon ska verkställa ett sådant frihetsberövande (andra punkten) och när det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön (tredje punkten).
En förutsättning för att våld ska få användas är att andra medel är otillräckliga och att våldet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt.
Befogenheten i 10 § polislagen omfattar alla former av våld, såväl lindrigt våld – exempelvis att hålla fast en person – som användande av skjutvapen.
Därutöver anges i 24 kap. 2 § brottsbalken två situationer i vilka polisen kan ha rätt – laga befogenhet – att använda våld. Den första situationen avser fall där den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten rymmer. I en sådan situation får det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att förhindra rymningen. Den andra situationen är att försvarligt våld får användas när en frihetsberövad person sätter sig till motvärn med våld eller hot om våld eller på annat sätt gör motstånd mot någon som han eller hon står under uppsikt av, när denne ska hålla ordning på personen.
De straffrättsliga reglerna om ansvarsfrihet
Förutom bestämmelserna om laga befogenhet är nödvärnsbestämmelsen i 24 kap. 1 § brottsbalken av central betydelse när det kommer till polisens våldsanvändning. Av bestämmelsen följer att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger mot
– ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom
– den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning
– den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg eller
– den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Rätten till nödvärn är allmän och tillkommer var och en som utsätts för ett sådant angrepp, intrång eller berövande av egendom som avses i bestämmelsen, men även den som bistår den utsatte (24 kap. 5 § brottsbalken). Rätten till nödvärn åberopas ofta av polisen för att rättfärdiga mer allvarlig våldsanvändning. Även om nödvärnsbestämmelsen är en allmän straffrättslig ansvarsfrihetsbestämmelse, som inte syftar till att reglera polisens verksamhet, anses den vara den viktigaste bestämmelsen när det gäller polisens användning av skjutvapen. Nödvärnsbestämmelsen är den bestämmelse som ger det tydligaste rättsliga stödet för en polisman att försvara sig när det egna livet är i fara.
Även bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken kan ge stöd för polisen att använda våld. Enligt bestämmelsen är en gärning som begås i en nödsituation tillåten under förutsättning att den inte är oförsvarlig.
Särskilda regler om polisens användning av skjutvapen
Utöver de mer generella bestämmelserna om våldsanvändning regleras polisens användning av skjutvapen framför allt i kungörelsen (1969:84) om polisens användning av skjutvapen (skjutkungörelsen). Den utfärdades 1969 och är med den terminologi som nu används att jämställa med en förordning. Skjutkungörelsens bestämmelser om användning av skjutvapen betraktas som verkställighetsföreskrifter till lagreglerna om polismäns rätt att använda våld. Enligt skjutkungörelsen har en polisman rätt att använda skjutvapen i tre typer av situationer.
Den första situationen avser skjutvapenanvändning i nödvärnssituationer.
Den andra situationen tar sikte på skjutvapenanvändning i vissa fall av laga befogenhet och framgår av 2 §. Enligt bestämmelsen får polisen använda skjutvapen om det finns laga befogenhet att använda våld enligt 24 kap. 2 § brottsbalken eller 10 § första stycket 2 polislagen, dvs. i vissa rymnings- och flyktsituationer. Därutöver krävs att det ska vara nödvändigt för polisen att ingripa omedelbart och att situationen motsvarar någon av följande tre punkter.
• Den första punkten medger att polisen kan få använda skjutvapen för att gripa den som på sannolika skäl är misstänkt för ett antal grova brott som räknas upp i punkten, bl.a. mord, grov eller synnerligen grov misshandel, våldtäkt eller grov våldtäkt, rån eller grovt rån, mordbrand eller grov mordbrand, spioneri eller grovt spioneri, grovt eller synnerligen grovt narkotikabrott samt försök eller straffbar förberedelse till de angivna brotten.
• Den andra punkten handlar om att hindra någon från att rymma eller att gripa någon som har rymt, om personen är häktad, anhållen eller gripen för ett sådant brott som anges i första punkten eller om personen är dömd för ett sådant brott till fängelse och intagen i anstalt.
• Den tredje punkten medger att skjutvapen används för att omhänderta en person som, på grund av allvarlig psykisk störning eller innehav av vapen som kan befaras bli missbrukat eller av annan anledning, uppenbarligen är farlig för någon annans liv eller hälsa.
Den tredje situationen i vilken en polis får använda skjutvapen framgår av 3 § och gäller fallet att det finns ett särskilt medgivande från Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Enligt bestämmelsen får dessa myndigheter i de fall som avses i 24 kap. 2 § brottsbalken eller 10 § polislagen, men som inte nämns i 2 § skjutkungörelsen, medge en polisman att använda skjutvapen för att genomföra en viss tjänsteåtgärd. En grundförutsättning är alltså att det är fråga om ett sådant fall som avses i någon av bestämmelserna om laga befogenhet. Utöver det krävs att det är absolut nödvändigt att använda skjutvapen med hänsyn till tjänsteåtgärdens vikt.
Propositionen
Om behovet av en ny lag
Regeringen konstaterar att skjutvapen är det mest ingripande och farliga hjälpmedel som polisen kan använda sig av och innebär en användning av potentiellt dödligt våld. Det är därför mycket viktigt att reglerna om när polisen får använda skjutvapen är ändamålsenligt och restriktivt utformade och enkla att tillämpa. Den nuvarande regleringen, skjutkungörelsen, har dock under många år kritiserats för att vara föråldrad, otydlig och svårtillämpad i flera avseenden.
Ett både principiellt och praktiskt problem med regleringen är att den mest allvarliga formen av våldsanvändning regleras genom verkställighetsföreskrifter på lägre normnivå än lag. Verkställighetsföreskrifter kan varken inskränka eller utvidga innehållet i en lag, eftersom en författning på högre författningsnivå inte kan ändras genom en författning på lägre författningsnivå (jfr 8 kap. 18 § första stycket regeringsformen). Det nuvarande sättet att reglera användningen av skjutvapen innebär att det uppstår tolknings- och tillämpningsproblem om hur skjutkungörelsens bestämmelser förhåller sig till vissa bestämmelser i lag, särskilt bestämmelserna om laga befogenhet i 10 § polislagen och bestämmelserna om ansvarsfrihet i 24 kap. brottsbalken. En sådan osäkerhet är inte förenlig med de krav på tydlighet som bör gälla för polisens rätt att använda våld i allmänhet och skjutvapen i synnerhet.
Därutöver finns det enligt regeringen flera problem med skjutkungörelsens innehåll. Det saknas t.ex. tydliga regler om vad som avses med skjutvapen och vilken användning som regleras, vilket gör att tillämpningsområdet blir otydligt. Regleringen av när skjutvapen får användas för att gripa någon väcker också flera svåra frågor. Den nuvarande utformningen av befogenhetsgrunderna i skjutkungörelsen leder till att typen av brottslighet blir avgörande för om en polis får skjuta eller inte vid ett gripande. Det tvingar den polisman som i en konkret situation ställs inför frågan om han eller hon får skjuta att komma ihåg de över 30 olika brott som nämns i bestämmelsen. Det gör det mycket svårt att tillämpa bestämmelsen i akuta lägen, samtidigt som flera mycket allvarliga brott saknas i uppräkningen, t.ex. terroristbrott och våldsamt upplopp. Än mer otillfredsställande är att bestämmelsen endast indirekt ställer krav på personens eller situationens farlighet. Tillspetsat uttryckt kan bestämmelsen utifrån sin lydelse anses ge stöd för att använda skjutvapen mot personer som är ofarliga samtidigt som det inte finns stöd för att använda skjutvapen mot personer som är uppenbart farliga men som inte misstänks för eller har gjort sig skyldiga till ett sådant brott som räknas upp i katalogen. Inte heller det är tillfredsställande.
I propositionen framhålls ytterligare brister i den nuvarande regleringen, och den sammanfattande bedömningen enligt regeringen är att det finns tungt vägande skäl för att införa en ny lag som reglerar polisens användning av skjutvapen.
Den föreslagna lagens innehåll
Regeringen föreslår att lagen ska gälla för polisers användning av skjutvapen med ammunition som är konstruerad för att tränga in i en kropp och orsaka invärtes skador. Definitionen syftar till att lagen endast bör reglera den mycket farliga våldsanvändning som sker genom användning av traditionella skjutvapen med konventionell, penetrerande ammunition.
Med användning av skjutvapen ska avses dels att en polisman riktar vapnet mot en person, dels att en polisman avlossar skott med ett skjutvapen. Vissa undantag anges, såsom övningsskjutning och när polisen använder skjutvapen för att avliva ett djur.
Regeringen anför att befogenhetsgrunderna för när en polisman ska få använda skjutvapen i stort bör följa samma grundstruktur som våldsbestämmelserna i 10 § första stycket 1–3 polislagen. På så sätt blir det enklare för enskilda poliser att ta till sig och minnas reglerna. I lagen förslås därför att en polisman ska vara behörig att använda skjutvapen i följande tre situationer.
– Om det behövs för att avvärja pågående eller överhängande våld av svårare slag mot polismannen själv eller någon annan person.
– Om det behövs för att gripa en person eller hindra att någon som är frihetsberövad på grund av brott rymmer, om personen kan antas utgöra en allvarlig fara för andra människor eller vapen används vid rymningen.
– Om det annars behövs för att förhindra att en påbörjad eller överhängande särskilt allvarlig straffbelagd gärning begås eller avvärja en allvarlig och överhängande fara för liv eller hälsa.
Därutöver får en polisman rikta ett skjutvapen mot någon, om det är nödvändigt för att ha tillräcklig beredskap för att kunna avvärja ett sådant allvarligt angrepp som avses i första strecksatsen från den person som skjutvapnet riktas mot.
De två förstnämnda situationerna motsvarar i stort de situationer som i dag regleras i 1 och 2 §§ skjutkungörelsen. De flesta situationer där skjutvapenanvändning kan anses befogad bör träffas av den första befogenhetsgrunden, dvs. användning av skjutvapen för att avvärja våld av svårare slag. Som skäl för att införa en tredje befogenhetsgrund anför regeringen att det finns situationer som inte faller under den första befogenhetsgrunden men där vikten av att kunna förhindra en straffbelagd gärning ändå är betydande. Polismän anses i dag kunna använda skjutvapen med stöd av brottsbalkens nödbestämmelse. Det finns även en rätt till våldsanvändning i nödsituationer inskriven i 10 § första stycket 3 polislagen, även om de intressen som skyddas av bestämmelsen är något annorlunda formulerade. Den nu föreslagna grunden gäller framför allt fall där straffbelagda gärningar kan medföra fara för liv eller hälsa eller annars innebära allvarliga intrång i den personliga integriteten och som det därför finns ett mycket starkt intresse av att förhindra utan att det beror på att någon utsätts för våld. Som exempel kan nämnas att någon anlägger en brand som kommer att innebära fara för andra människor. Även terroristhandlingar som inte direkt består av att någon utsätts för våld bör kunna aktualisera en tillämpning av bestämmelsen.
Den nya lagen ska även innehålla krav på att skjutvapenanvändningen ska vara både nödvändig och försvarlig. Vid bedömningen av om användningen är försvarlig ska särskilt beaktas
– hur viktigt det är att syftet med användningen uppnås
– hur allvarlig den fara är som utgör grunden för användningen, och
– i vilken grad användningen medför skada eller risk för skada för den eller det som skjutvapnet används mot samt för omgivningen.
Vidare ska en polisman som använder skjutvapen alltid sträva efter att syftet med vapenanvändningen uppnås med minsta möjliga skada. Innan en polisman ger verkanseld ska denne, om det finns tid och det inte framstår som olämpligt eller verkningslöst, ge sig till känna och varna för att skjutvapen kan komma att användas om polisens anvisningar inte följs samt skjuta varningsskott.
Lagen innehåller vidare bestämmelser om bl.a. planering och genomförande av uppdrag som kan involvera skjutvapen och rapporteringsskyldighet när skjutvapen används.
Med anledning av den nya lagen görs även vissa följdändringar eller kompletteringar i brottsbalken, polislagen, lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder samt lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning.
Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.
Utskottets ställningstagande
Propositionen har inte lett till några motionsyrkanden eller andra invändningar under utskottsbehandlingen. Utskottet anser att regeringens lagförslag bör antas av de skäl som anförs i propositionen.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2024/25:186 Polisens användning av skjutvapen:
1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om polisens användning av skjutvapen.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387).
4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning.
Bilaga 2
