av Olle Thorell (S)
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Under januari 2025 har situationen i östra Kongo-Kinshasa förvärrats avsevärt. Rebellgruppen M23, som enligt flera rapporter får stöd från Rwanda, har intensifierat sina attacker och avancerat i den mineralrika Kivuregionen. Den 24 januari varnade FN:s flyktingorgan UNHCR för att över 400 000 människor tvingats fly sina hem, en fördubbling jämfört med veckan innan. Den 25 januari rapporterades att 13 FN-soldater dödats i striderna, och ytterligare dödsfall bland fredsbevarare har bekräftats de följande dagarna.
I slutet av januari nådde striderna staden Goma, en miljonstad i östra Kongo-Kinshasa. Invånare vaknade upp till ljudet av skottlossning och tvingades söka skydd. Situationen beskrivs som kaotisk, och det är oklart i vilken utsträckning M23 kontrollerar staden. Många civila har flytt sina hem, och det råder brist på mat, vatten och medicinsk hjälp.
Denna utveckling har lett till en humanitär katastrof. Hundratusentals människor är på flykt, och många har förlorat sina hem och sina anhöriga. Det rapporteras om omfattande övergrepp mot civilbefolkningen, inklusive sexuellt våld och summariska avrättningar. Den humanitära situationen förvärras ytterligare av bristen på tillgång till grundläggande förnödenheter och medicinsk vård.
Sverige har en lång historia av engagemang i Kongo-Kinshasa, bland annat genom svenska missionärer sedan slutet av 1800-talet och deltagande i FN:s fredsbevarande insatser. Sverige har också verkat för en fredlig lösning av konflikterna i östra Kongo-Kinshasa genom politiskt stöd, inklusive genom EU, till de regionala fredsinitiativen, såsom Nairobi- och Luandaprocesserna. En viktig del av Sveriges bistånd till landet utgörs av stöd till ökad respekt för mänskliga rättigheter och hållbart nyttjande av naturresurser. I konfliktdrabbade områden bidrar Sverige dessutom med humanitärt stöd.
Trots dessa insatser fortsätter våldet och lidandet i östra Kongo-Kinshasa. Det är uppenbart att det internationella samfundet, inklusive Sverige, måste intensifiera sina ansträngningar för att hantera denna kris. Sverige bör, både bilateralt och i samarbete med andra länder och organisationer, verka för att få ett slut på stridigheterna och säkerställa att humanitärt bistånd når de drabbade.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard:
Vilka ytterligare initiativ avser ministern att ta, både bilateralt och i samarbete med internationella partner, inom sitt ansvarsområde för att bidra till ett omedelbart slut på stridigheterna i östra Kongo-Kinshasa och för att säkerställa att humanitärt bistånd når den nödställda civilbefolkningen?