av Olle Thorell (S)
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Sri Lanka har en lång och konfliktfylld historia som präglats av etniska spänningar och våldsamma uppgörelser. Efter självständigheten 1948 har relationerna mellan den singalesiska majoriteten och den tamilska minoriteten präglats av diskriminering och konflikter, som kulminerade i ett blodigt inbördeskrig mellan 1983 och 2009. Kriget, som avslutades med en militär seger för regeringen, präglades av omfattande krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten från båda sidor. Regeringens offensiv mot tamilska tigrarna (LTTE) ledde till tiotusentals civila dödsfall och utbredd förstörelse. Efter krigets slut har landet kämpat med att hantera arvet efter konflikten, inklusive frågor om rättvisa, försoning och ansvarsskyldighet.
De senaste åren har präglats av politisk instabilitet och ekonomisk kris. Sri Lanka har drabbats av kraftig inflation, hög skuldsättning och omfattande protester mot landets politiska ledning. Den tidigare dominansen av Rajapaksa-familjen, som präglades av korruption och nepotism, bidrog till att urholka förtroendet för statliga institutioner och förvärra den ekonomiska krisen.
I september 2024 valdes Anura Kumara Dissanayake till president, vilket markerar en ny och hoppfull utveckling för Sri Lanka. Dissanayake, ledare för National People's Power (NPP), har fått brett stöd genom sin kampanj för reformer, där han har lovat att bekämpa korruption, genomföra ekonomiska reformer och främja nationell enhet. Hans seger speglar folkets vilja att bryta med ett politiskt system som under decennier präglats av maktmissbruk och stagnation.
Trots dessa framsteg står Dissanayake och hans regering inför stora utmaningar. Landet brottas fortfarande med en djup ekonomisk kris, där statsskulden är enorm och tillgången till grundläggande varor fortfarande begränsad. Regeringen måste också återställa förtroendet för rättsväsendet och andra institutioner som länge varit präglade av politisk inblandning. Samtidigt finns behovet av en genuin försoning mellan landets olika etniska och religiösa grupper för att skapa en hållbar fred.
Det internationella samfundet har en avgörande roll att spela i denna övergång. Genom tekniskt och ekonomiskt stöd kan länder som Sverige bidra till att stärka den demokratiska processen, främja reformer och bistå med expertis för att återuppbygga förtroendet för institutioner. Sverige har sedan tidigare haft en stark roll i internationellt utvecklingsarbete och kan, i samarbete med EU och multilaterala organisationer, bidra till att Sri Lanka lyckas på sin väg mot fred och demokrati. Det är avgörande att denna möjlighet inte går förlorad, då ett misslyckande riskerar att åter kasta landet in i osäkerhet och instabilitet.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard:
Avser ministern att, genom bilaterala kontakter och i samarbete med internationella partner, ta initiativ för att stödja Sri Lankas regering i dess arbete för att bekämpa korruption, genomföra ekonomiska reformer och främja nationell försoning?