av Sanna Backeskog (S)
till Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Ätstörningar är en av de mest dödliga psykiatriska sjukdomarna, och enligt en ny rapport från Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar präglas vården av stora regionala skillnader och bristande tillgång till adekvat behandling. Rapporten, baserad på över 600 respondenters erfarenheter, visar att samsjuklighet är vanligt bland personer med ätstörningar, där depression, ångest, PTSD, autism och adhd är särskilt frekvent förekommande. Trots detta saknar stora delar av vården tillräcklig kompetens för att hantera samsjuklighet, vilket resulterar i att patienter bollas mellan vårdnivåer utan att någon tar ett helhetsansvar.
Vidare framkommer det att tillgången till specialiserad vård varierar kraftigt mellan regioner. I vissa delar av landet får patienter adekvat behandling inom ramen för specialiserad ätstörningsvård, medan andra hänvisas till allmänpsykiatrin eller primärvården, där kunskapen om ätstörningar är begränsad. Detta leder till att patienter i många fall nekas vård med hänvisning till att deras sjukdom inte är tillräckligt allvarlig, samtidigt som de som bedöms vara i akut behov ofta tvingas vänta i månader eller år på behandling. Enligt rapporten har var fjärde drabbad och var femte närstående upplevt att vårdgarantin inte uppfyllts.
Ytterligare en problematik som rapporten lyfter fram är att de svårast sjuka ofta är de största förlorarna i dagens system. Privata vårdgivare har sällan incitament att ta emot patienter med komplexa behov, vilket innebär att patienter som är i störst behov av omfattande insatser riskerar att nekas vård. Samtidigt rapporterar närstående att de saknar tillräckligt stöd från vården, vilket försvårar deras möjlighet att bistå den drabbade i tillfrisknandet.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga socialminister Jakob Forssmed:
Vilka åtgärder avser ministern och regeringen att vidta för att säkerställa att vården för ätstörningar blir jämlik och tillgänglig i hela landet, så att vård ges utifrån medicinska behov snarare än bostadsort, ekonomiska förutsättningar eller vårdgivarnas ekonomiska incitament?