av Nadja Awad (V)
till Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)
Det diskriminerande bemötandet av blinda med ledarhund och funktionsnedsatta med assistanshund sker på många sätt, samtidigt som graden av negativ särbehandling förskräcker. I en studie i sociologi presenteras för första gången generaliserbara fakta om hur den negativa särbehandlingen ser ut.
Hälften av alla ledarhundsförare i Sverige har varit med om att inte bli insläppta i olika lokaler. Det handlar inte om engångsföreteelser. 28 procent av landets ledarhundsförare utestängs mer än en gång om året. Av ledarhundsförarna har 51 procent varit med om att någon uppmanat dem att lämna hunden i ett rum bredvid eller någon annanstans där hen inte kommer befinna sig. För att inte bli utestängda eller få andra obehagliga problem lämnar en del sin ledarhund eller assistanshund hemma; det gäller för 40 procent av alla ledarhundsförare och 50 procent av assistanshundförarna. På så vis riskerar hunden inte att bli en black om foten, och man kan vara säker på att bli insläppt. Det är 38 procent av alla ledarhundsförare som tillgriper den hanteringsstrategin en eller flera gånger om året. För assistanshundförarna som har svarat är det 47 procent som gör det. En liknande hanteringsstrategi är att både hund och hundförare stannar hemma och avstår från att delta i olika aktiviteter. Så gör 37 procent av de ledarhundsförare och 64 procent av de assistanshundförare som svarat. Andra hanteringsstrategier kan vara att göra sina inköp i affären fort, för att så få som möjligt ska upptäcka assistans- eller ledarhunden, eller att fråga något som distraherar personalen på till exempel ett kafé så att de låter bli att avvisa en.
Det negativa bemötandet sker inom de flesta samhällsområden. De vanligaste platserna för ledarhundsförarna är i restaurangbranschen, i färdtjänsten och på gym. För de assistanshundförare som svarat erfar de flesta problem i restaurangbranschen, butiker och sjukvården.
Den yttersta formen av diskriminerande bemötande är det hat, hot och våld som 24 procent av alla ledarhundsförare och 61 procent av assistanshundförarna utsatts för. Det kan handla om att folk skriker nedsättande saker åt dem eller spottar på hunden. Det förekommer också att människor kastar sten eller smällare mot ekipagen. En del har också varit med om att förövare sparkat hunden eller hotat med att göra det.
Dessa siffror visar på en alarmerande negativ utveckling av diskriminering, trakasserier och hatbrott mot blinda med ledarhund och funktionsnedsatta med assistanshund.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Camilla Waltersson Grönvall följande:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att motverka diskriminering, trakasserier och hatbrott mot assistans- och ledarhundsförare?