av Marcus Wennerström (S)
till Försvarsminister Pål Jonson (M)
Som en följd av de senaste årens försämrade säkerhetspolitiska läge har Försvarsmakten börjat återuppbygga förmågor som tidigare avvecklats. En positiv följd av det är att många regementen växer och att nya uppstår eller återuppstår. På många håll leder Försvarsmaktens tillväxt till fler jobb i kommuner, till ökade skatteintäkter men också till ökad belastning på välfärden.
De kommuner som inom sitt geografiska område huserar regementen får i ökande grad propåer från Försvarsmakten. Propåerna kan handla om att säkerställa dricksvattenförsörjning till förband även i krig och krigsfara. Det kan också handla om förhoppningar om att upplåta mark eller lokaler för övningar och värdlandsstöd. Utifrån ett säkerhetsskyddsperspektiv kan också den geografiska närheten till ett regemente innebära en överförd hotbild på kommunen, något som i sig kan vara enormt kostnadsdrivande. Många kommuner tar redan i dag ett stort ansvar i detta arbete, ofta i nära samarbete med Försvarsmakten på lokal och/eller regional nivå.
Samtidigt konstateras i Motståndskraft (Ds 2017:66 sidan 216) att ”totalförsvaret är att betrakta som en kollektiv nyttighet och därmed bör finansiering av de särskilda beredskapskostnaderna till stor del ske via statens budget”.
I dag finns inga särskilda medel till de kommuner som huserar regementen. Merkostnader för totalförsvarsuppbyggnaden och krisberedskapen fördelas jämnt mellan alla kommuner.
Med anledning av detta ställer jag följande fråga till försvarsminister Pål Jonson:
Avser ministern att verka för att de kommuner som behöver ta ett extra stort ansvar för försvaret av landet också kompenseras för detta?