av Lena Bäckelin (S)
till Finansminister Elisabeth Svantesson (M)
För några veckor sedan kunde jag ta del av ett inslag i lokala medier om att var femte invånare i två av våra kommuner i Jämtlands län, Bräcke och Ragunda, lever i relativ fattigdom. Begreppet relativ fattigdom använder vi i Sverige för att tydliggöra låg ekonomisk standard, och vi skiljer det från absolut fattigdom. Relativ fattigdom definieras utifrån att hushållets inkomst är lägre än 60 procent av snittet i Sverige.
Detta innebär att personer som lever i relativ fattigdom har en inkomst som är långt mycket lägre än riksgenomsnittet. Man kan betala sina räkningar men endast efter stenhårda prioriteringar där många förnödenheter, till exempel kläder till barn som växer eller barnens fritidsaktiviteter, helt enkelt får prioriteras bort. Det är heller inte vanligt att hushåll i relativ fattigdom har besparingar att ta av, alternativt är de redan använda. Det ekonomiskt utsatta läget påverkar naturligtvis livskvaliteten negativt och kan leda till socialt utanförskap och i vissa fall hälsoproblem.
Höga kommunala skatter i inlandskommuner som dessa jämfört med välbärgade storkommuner, demografisk utmaning och arbetslöshet kan vara faktorer som påverkar hushållens ekonomi.
Sammantaget gör detta att många medborgare har en tuff vinter framför sig med stigande matpriser och höga räntor för bland annat bostadslån. Sverige har blivit fattigare och därmed ett än mer ojämlikt land.
Min fråga till finansminister Elisabeth Svantesson är:
Hur tänker ministern stärka de svenska hushållens ekonomi?