av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Tobias Billström (M)
För en vecka sedan genomförde FN:s generalförsamling en omröstning som handlade om hur den kubanska diktaturen ska tacklas. Det är en regim som inte bara utsätter sitt eget folk för omfattande förtryck utan även på olika sätt bistår Ryssland i dess brutala invasion av Ukraina och samverkar med andra hårdföra diktaturer, såsom Iran, Belarus, Nicaragua och Venezuela.
Sverige valde under omröstningen att återigen rösta emot det rådande amerikanska embargot i FN:s generalförsamling trots att man från regeringens sida tydligt har visat förståelse för att EU:s hittillsvarande linje att ”påverka Kuba i demokratisk riktning genom samarbete” – genom det så kallade PDCA-avtalet om politisk dialog – inte fungerar. Sedan PDCA-avtalet slöts har nämligen MR-situationen på ön förvärrats med bland annat fler politiska fångar. Och Kuba har som bekant valt att aktivt delta på Rysslands sida i kriget mot Ukraina, vilket torde vara en tämligen viktig detalj att ha i beaktande när den här typen av frågor behandlas. Det borde i slutändan ha inneburit ett stopp för den misslyckade europeiska strategin.
Biståndsminister Johan Forssell har tidigare i år klargjort att det finns goda skäl som talar för en översyn av EU:s engagemangspolitik och PDCA-avtalet. Biståndsministerns linje stöds vidare av utrikesutskottets majoritet, som tydliggjort att det finns anledning att rent av pröva förutsättningarna för att inom EU etablera en gemensam linje med USA och därmed överväga EU-gemensamma sanktioner mot Kuba.
Mot bakgrund av detta önskas utrikesminister Tobias Billström svara på följande fråga:
Hur kommer det sig att Sverige inom FN har valt att stödja en annan Kubapolitik än vad som kommunicerats från biståndsministern och vad som har stöd från majoriteten i riksdagen?