av Anna-Belle Strömberg (S)
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
I dag finns ett rättssäkerhetsproblem relaterat till försäkringsbranschen då många människor med behov av att få sin sak prövad rättsligt inte kan eller vågar göra det, framför allt av ekonomiska skäl. Försäkringsbolagen har gjort till en vana att snabbt säga nej till ersättningskrav efter till exempel trafikolyckor, patientskador och arbetsskador utan någon särskild utredning. För den som råkar ut för det och inte accepterar besutet är enda valet att stämma försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget anlitar då inte sällan advokater som debiterar uppemot 4 000 kronor i timmen och därmed helt dränerar den enskildes mod att våga ta det steget när deras ombud tvingas upplysa dem om riskerna. Oerhört många avstår och får inte ”access to justice”. De som avstår är förstås de som redan är ekonomiskt svaga. De som vågar gå vidare och förlorar målet kan vara skuldsatta för livet efteråt.
Det finns olika sätt att lösa frågan på ett något mer rättvist sätt men ingen, varken statsmakter eller försäkringsbolag, har hittills visat något större intresse för frågan – i försäkringsbolagens fall av lättförklarliga skäl, då de sparar enorma pengar på att säga nej.
Aftonbladet beskrev den 7 november i år hur en kvinna någonstans i Sverige för ett antal år sedan sökte sig till en läkarmottagning där operationen misslyckades och patienten fick svåra smärtor i det ena benet med sjukskrivning i tre och ett halvt år som följd. Det var omöjligt för kvinnan att arbeta under de här åren, och hon vände sig till det försäkringsbolag i vilket vårdgivaren hade en patientskadeförsäkring och begärde ersättning. Som stöd hade hon ett ställningstagande från Ivo, som bland annat konstaterade att den ansvarige läkaren brustit i diagnostisering och i val av behandling.
Med hänvisning till ett utlåtande från Patientskadenämnden avslog dock försäkringsbolaget kravet på ersättning. Kvinnan gick till domstol och rönte viss framgång. Tingsrätten konstaterade att patienten visat att smärtorna och de psykiska besvären ”med övervägande sannolikhet” orsakades av operationen. I domstolen vann dock försäkringsbolaget och yrkade på att kvinnan skulle betala 897 000 kronor.
Ett annat ärende från 1997 rörde 17 miljoner kronor i en tvist som pågick i många år där båda sidornas ombud hade lagt ned ungefär lika många arbetstimmar men där försäkringsbolagets juridiska ombud hade en mycket högre timtaxa än kvinnans ombud.
Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande fråga till justitieminister Gunnar Strömmer:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta, inom sitt ansvarsområde, för att alla medborgare ska få sin sak rättvist prövad också i juridisk process gentemot försäkringsbolag?