av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Tobias Billström (M)
Under föreställningen att man skulle ”stärka bilateralt samarbete i området kvinnors självbestämmande på basen av jämställdhet, ömsesidighet och gemensam nytta” tecknade den tidigare socialdemokratiska utrikesministern Ann Linde ett antal icke bindande samarbetsavtal med Iran år 2017, då i rollen som utrikeshandelsminister. Ironiskt nog representerade Linde en regering som kallade sig för världens första feministiska regering samtidigt som man då inledde samarbeten med ett av de länder där det statligt sanktionerade kvinnoförtrycket är som värst.
För den med minsta förståelse för den iranska islamistregimen är det inte oväntat att vi inte ser några nämnvärda resultat på området och att situationen för kvinnor (och väldigt många andra) fortsatt är mycket svår. Detta har vi blivit påminda om vid ett flertal tillfällen, när vi sett modiga iranier trotsa förtryckarregimen för att ge sig ut och säga sitt på gatorna. Vi har sett några demonstranter använda slagorden ”zan, zendegi, azadi” (kvinna, liv, frihet). Andra kvinnor har gått så långt att de trotsat slöjtvånget, väl medvetna om de barbariska straff som väntar dem. I väst har kvinnliga politiker valt att klippa sitt hår i solidaritet, samtidigt som vi sett omfattande protester även på våra gator.
Den islamiska republiken har visat med all önskvärd tydlighet att man inte är intresserad av att stärka kvinnors rättigheter. Det blir därför ännu en anledning, vid sidan om andra grova övertramp av de mänskliga fri- och rättigheterna samt Irans nära allians med Ryssland, att bryta samtliga bilaterala avtal som i dag finns med denna regim.
Utrikesminister Tobias Billström önskas därför svara på följande fråga:
Kan ministern förklara varför de avtal som tidigare slutits med Iran inte har rivits, och kan vi förvänta oss en förändring på detta område?