av Eric Palmqvist (SD)
till Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD)
En ansenlig del av Sveriges befolkning bor på vad som kan beskrivas som landsbygd. Sveriges landsbygdsområden är inte enhetliga utan erbjuder stor variation. Ur ett större perspektiv kan Sverige beskrivas som ett land bestående av olika bygder med en eller flera större orter omgivna av vad som kan kallas ”kringland”. För att Sverige ska fungera och vara välmående måste dessa områden fungera i symbios med varandra och den samhällsservice som inte kan erbjudas överallt åtminstone finnas tillgänglig i centralorterna som utgör nav i respektive bygd. Detta inte minst då avstånden på många håll i landet är stora.
Människors behov av och förväntningar på utbud skiljer sig delvis åt mellan storstäderna och resten av landet. Samtidigt finns det en rad samhällsfunktioner som alla medborgare betalar för och på goda grunder kan förvänta sig en rimlig tillgång till. Det kan röra sig om tillgång till utbildning, tand- och sjukvård, besiktningstider, uppkörningstider, veterinärhjälp, polisiära insatser eller något så trivialt som en fungerande infrastruktur. Även om många som bor på landsbygden är vana vid att själv vara bäste drängar – och pigor, kanske ska tilläggas – åvilar ett tungt ansvar för att skapa förutsättningar att bo och försörja sig i landets samtliga delar på politiken.
Utifrån mitt perspektiv som norrbottning ser jag ofta i min vardag att detta inte fungerar. Jag skulle här kunna redogöra för en lång rad verksamheter, alla på ett eller annat sätt skattefinansierade, som långt ifrån lever upp till att leverera den service eller tillgänglighet som rimligen kan förväntas. Problematiken förklaras oftast med att det råder problem med kompetensförsörjningen, men det är en klen tröst för den som exempelvis tvingas färdas 25 mil enkel väg för att besiktiga en släpvagn för att inga besiktningstider finns att tillgå på den lokala besiktningsstationen.
Samtliga partier som är representerade i Sveriges riksdag uttrycker en önskan om att hela Sverige ska leva. Det är bra, men trots detta skiljer sig såväl ambitionsnivån och synsättet på landsbygden markant åt partierna emellan. Vissa partier bedriver helt enkelt en politik som i högre grad missgynnar landsbygden än andra. Partierna som utgjorde regeringsunderlag under den föregående mandatperioden exemplifierade detta i en rad av sina politiska förslag och beslut.
Sverigedemokraternas uppfattning är att människor och företag på landsbygden ofta präglas av en hög entreprenöriell anda och starkt bidrar till att göra Sverige till en stark och välmående nation. Detta samtidigt som landsbygderna inte sällan utmålas som tärande eller i behov av olika stödåtgärder.
Vi är övertygade om att om människor och företag i landsbygderna bara ges rätt grundförutsättningar så finns där den drivkraft som behövs för att få hela landet att blomstra. Sannolikt krävs då att man från regeringens håll vågar prova för Sverige okonventionella politiska lösningar eller skattereformer, då lösningarna med olika bidrag och ”lättnader” hitintills inte på allvar lyckats vända på vare sig urbaniseringen eller kompetensförsörjningsproblematiken.
Med anledning av ovanstående önskar jag fråga landsbygdsminister Peter Kullgren följande:
På vilka sätt avser ministern att verka för att vända urbaniseringen och öka kompetensförsörjningen som ett led i att stärka Sveriges landsbygders förutsättningar, och är ministern öppen för att utreda, prova och utvärdera nya grepp i syfte att uppnå detta?