av Nadja Awad (V)
till Statsrådet Lotta Edholm (L)
Enligt skollagen ska alla elever ges rätt att få stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Det står också tydligt att en strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Elever ska ges det stöd som de har rätt till för att så långt som möjligt motverka olika funktionsnedsättningars konsekvenser. Skolan måste få de resurser som krävs för att stödinsatser ska kunna sättas in så tidigt som möjligt. Men Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) säger att det samlade underskottet för kommuner och regioner väntas uppgå till 28 miljarder i år.
Regeringen lägger ungefär en tredjedel av vad välfärden behöver för att hålla ställningarna i ett redan pressat läge. Vi ser att situationen i många kommuner är katastrofal, med lärartjänster som dras in och viktiga kringresurser som försvinner i ett läge som redan är pressat. Barngrupperna blir större i både skola och förskola, vilket leder till ännu större press på personalen. Nedskärningarna i skolan kommer att slå hårdast mot elever med NPF, såsom adhd, autism, språkstörning, dyslexi etcetera. Sveriges Lärare krävde att regeringen skulle skjuta till 4 miljarder extra till skolan i vårbudgeten. För dem var det ett minimum, men i stället valde regeringen att bara skjuta till 500 miljoner.
Statsbidragen kommer inte att räcka för att rädda svensk skola eftersom regeringen sedan den tillträdde bara har visat på att de gör riktade satsningar på skolbibliotek i stället för att satsa på generella resurser till skolan. Det ena behöver inte utesluta det andra, för svensk skola behöver utveckla sitt uppdrag i enlighet med rådande skolforskning. Men det kräver också pengar, och regeringen har ett finansieringsansvar gentemot kommunerna. Dessutom framstår vissa förslag mer som symbolpolitik, och inte förankrade i evidens, såsom skärmkrav inom förskolan och skolan, utökad undervisningstid, begränsad telefonanvändning i skolan, införandet av akutskolor och andra allvarliga disciplinära åtgärder för elever samt obligatorisk lovskola. Det kan även skapa en större utsatthet för elever som redan inte får en likvärdig skolgång om de också blir objekt för dessa förslag. Andra förslag av regeringen, såsom att kartlägga elevfrånvaron, tydliggöra kunskapsinriktningen i läroplanerna och förbättra elevhälsan kan vara nödvändiga, men det krävs fortfarande resurser för att exempelvis mota bort elevfrånvaron inom skolan och utveckla elevhälsans uppdrag för att arbeta mer hälsofrämjande och förebyggande.
Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Lotta Edholm: