av Linnéa Wickman (S)
till Utrikesminister Tobias Billström (M)
Ett av den nuvarande regeringens första utrikespolitiska ställningstaganden som deklarerades av utrikesministern var avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken. Sverige införde den feministiska utrikespolitiken som första land i världen 2014 under den socialdemokratiskt ledda regeringen. Sedan dess har ett dussintal länder som Tyskland, Frankrike, Mexiko, Kanada, Chile, Liberia och Spanien följt efter och anslutit sig till denna ambitionshöjande inriktning.
Svensk utrikes- och utvecklingspolitik hade innan införandet olika former av jämställdhetspolitiska mål. Men den feministiska utrikespolitiken berörde samtliga utrikespolitiska områden och var i sig tydliggörande för höjda ambitioner och en stärkt prioritering av området som fick stort genomslag i och utanför Sverige. Det innebar konkret en markant ökning av jämställdhetsarbete och insatser på utrikespolitiska myndigheter och ambassader, visar en omfattande studie från EBA, Expertgruppen för biståndsanalys.
Det är snart ett år sedan regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken, och samtidigt ser vi en tillbakagång i världen när det gäller flickors och kvinnors rättigheter och livsvillkor. Covid-19-pandemin har starkt påverkat fattigdomen i världen till det sämre, vilket drabbar flickor och kvinnor allra hårdast. Det könsbaserade våldet har ökat, och konservativa krafter i olika delar av världen attackerar och kringskär flickors och kvinnors mänskliga rättigheter.
Mina frågor till utrikesminister Tobias Billström är därför: