av Marcus Wennerström (S)
till Statsrådet Carl-Oskar Bohlin (M)
Det är svårt att missa det budskap om skyndsamhet i upprustningen som ministern för civilt försvar kommunicerat till svenska folket, myndigheter, kommuner och regioner. Upprustningen av det civila försvaret, av landets sammantagna motståndskraft, tycks gå för långsamt. För att inte sinkas ytterligare uppmanas alla aktörer att gräva där de står, att göra hellre än passiviseras; för tiden sägs vara vår dyrbaraste icke förnybara resurs.
Samtidigt går det inte att blunda för att tid i sig inte kan finansiera den utveckling som det civila försvarets delar behöver för att bygga de förmågor som kan komma att krävas. Det kommer att behöva prioriteras hårt under redan strama budgetförutsättningar. För att undvika fort och fel är det i sådana lägen också rimligt med en tydlig riktning. Därför förvånades jag när nyheten om att regeringen bara två dagar efter statsrådets bevingade uttalanden förlängde utredningstiden för utredningen om kommuners och regioners grundläggande ansvar inför och under fredstida kriser och höjd beredskap (Fö 2023:02). Om detta nämndes inget i anförandet samtidigt som utredningens uppdrag är att se över och föreslå en mer ändamålsenlig och utförlig reglering av kommuners och regioners uppgifter i kris såväl som i höjd beredskap.
Detta sker bara några månader efter att MSB flaggat för omfattande behov av investeringar för att möta det civila försvarets behov inom de statliga myndigheternas områden. De tiotals miljarder som behövs tar inte höjd för underhållsskulder i välfärden eller kommuners och regioners behov av investeringar. Samtidigt går det att konstatera att såväl Motståndskraft (Ds 2017:66) som Kraftsamling (Ds 2023:34) beskriver behovet av statlig finansiering för ett fungerande civilt försvar samtidigt som grunden i motståndskraften alltid utgår från ett väl fungerande och robust samhälle i vardagen.
Med bakgrund av detta frågar jag statsrådet Carl-Oskar Bohlin: