av Mikael Damberg (S)
till Finansminister Elisabeth Svantesson (M)
Inflationen i Sverige är fortsatt hög. Särskilt oroväckande är att den underliggande inflationen, rensat för energipriser, ligger högt över en nivå som är förenlig med inflationsmålet. I Penningpolitisk rapport från september 2023 skriver Riksbanken att ”den kortsiktiga förändringen av tjänstepriserna visar så här långt inte någon entydig trend nedåt och måste sjunka framöver för att inflationen varaktigt ska nå 2 procent”.
Riksbanksdirektionen har nämnt ett förändrat prissättningsbeteende hos företagen som en central orsak bakom den höga inflationen. Företagen har vältrat över sina kostnadsökningar på konsumentpriser i högre utsträckning och ökat sina priser mer än förväntat. Direktionen konstaterade vid finansutskottets öppna utfrågning om penningpolitiken att medan 1970- och 1980-talens inflationsspiral var löneledd är dagens inflation prisledd.
Svenska löntagare har tagit ansvar för att säkerställa löneökningar på en nivå som är förenlig med inflationsmålet. Och som en konsekvens av måttliga löneökningar och en prisledd inflation har vinstandelen i näringslivet ökat till en historiskt hög nivå.
En förutsättning för att få ned inflationen till inflationsmålet och säkerställa reallöneökningar för löntagarna är därmed att näringslivet slutar öka priserna på det sätt de har gjort hittills och att prissättningsbeteendet normaliseras.
Riksbankens huvudsakliga vapen är att påverka den aggregerade efterfrågan i ekonomin genom räntehöjningar. Även finanspolitiken har framför allt fokuserat på att reglera efterfrågan. Men förutom klassisk stabiliseringspolitik finns andra ekonomiskpolitiska verktyg för att få ned inflationen.
Med anledning av det anförda vill jag ställa följande frågor till finansminister Elisabeth Svantesson: