I Sverige tillämpas maskeringsförbud vid vissa tillfällen. Närmare bestämt gäller det svenska förbudet vid störning av den allmänna ordningen under demonstrationer och offentliga sammankomster samt på idrottsarenor. Av flera skäl är maskering således något som skapar otrygghet, vi vill helt enkelt se uttryck och vilka det är vi möter. Att huliganer, olika gäng eller ideologiska extremister går runt med plagg som skapar rädsla bland omgivningen gör inte det hela bättre. Anledningen till att det vid vissa tillfällen finns ett svenskt förbud är helt enkelt för att många av de som väljer att maskera sig gör det för att just dölja sitt ansikte. Det rör sig om personer som ofta försöker dölja eventuell brottslighet, eller som i största allmänhet kan betraktas som bråkmakare. I takt med att vi ser en ökad gängkriminalitet och ett växande antal oroliga bostadsområden borde således maskeringsförbud vara ett mycket effektivt sätt att dels förhindra brottslighet, dels möjliggöra att fler brott klaras upp och dels att känslan av trygghet ökar i största allmänhet.
Det finns flera skäl till varför det kan uppstå problem när någon maskerar sig eller täcker sitt ansikte i den offentliga miljön. Kontakten mellan människor sker inte bara genom kroppsspråk eller genom muntligt samtal, det sker även via ögonkontakt. Det är inte någon slump att otryggheten ökar när människor är maskerade. Eftersom man inte vet vem som döljer sig bakom maskeringen blir det betydligt svårare att lita på vederbörande och av säkerhetsskäl är heltäckande klädsel förbjudet i olika delar av världen.
I flera länder, däribland i europeiska länder som exempelvis Danmark, Frankrike, Belgien och Österrike, har man valt att gå vidare med nationella maskeringsförbud. Det är nämligen ett fullt rimligt krav i ett civiliserat och modernt samhälle att kunna visa sitt ansikte i offentliga miljöer. Givetvis ska det finnas undantag, där människor får en chans att dölja sitt ansikte (exempelvis om det är en befogad skyddsåtgärd), men i likhet med att man inte får klä sig precis vad som helst bör det finnas en gräns för vad som kan anses vara acceptabelt.
Möjligheten att kunna identifiera sina medmänniskor är djupt underskattad. Regeringen bör, exempelvis med inspiration från den danska modellen, införa ett nationellt maskeringsförbud. Polisen bör vidare, i likhet med när någon spelar för hög musik eller kör vattenskoter så att det stör, få goda möjligheter till att på plats utfärda böter för överträdelser mot maskeringsförbudet.
|
Markus Wiechel (SD) |
|