Att vårda sitt språk är att uppskatta fädernas tungomål eller, om man så vill, sitt modersmål. Det svenska språkets status har emellertid blivit allt mer eftersatt.
Genom århundradena har vårt språk formats och utvecklats genom impulser och lån från andra språk, men behållit en helt egen karaktär. Svenska talas i offentliga sammanhang framför allt i Sverige, men även i Finland, där fem procent av befolkningen är svensktalande, framför allt på den finska västkusten. Norskan och danskan har mycket gemensamt med svenskan och kan förstås i mycket hög grad av svenskar, eftersom de skandinaviska språken tillhör den nordgermanska (nordiska) språkgruppen, dit också isländska och färöiska hör.
Förvanskas vårt eget språk mister vi kontakten med vårt språkliga arv och vårt ursprung. Språk är identitet och tillhörighet. Därför är det viktigt att behålla vår egen språkliga särart. Vi anser att det bör utredas hur det svenska språkets ställning kan stärkas.
Det skrivna ordet blir i allt högre utsträckning engelskspråkigt och i många fall saknas adekvata utryck på svenska. Åtgärder måste vidtas för att stärka det svenska språkets ställning både i samhället i stort men även i riksdagen. Språket blir ibland föremål för myndighetsaktivistisk och politisk klåfingrighet där väletablerade språktraditioner ifrågasätts utan rimlig anledning.
På Island uppfinner man egna ord för nya företeelser. Isländskan har därför ett ordförråd som har bevarats i förhållande till våra fornnordiska rötter och islänningarna anstränger sig för att det så ska förbli. Låneord, framför allt från sociala medier, är så klart en ofrånkomlig företeelse även på Island och nya ord uppstår, dock hela tiden med isländsk språkform och stavning. Isländskans ordförråd har förändrats i förhållandevis liten grad under modern tid och motviljan mot att införliva främmande ord är fortfarande stark. Det bör utredas hur Sverige kan hämta inspiration från isländsk språkpolitik.
Vårt svenska språk är en omistlig del av vårt gemensamma svenska kulturarv och måste bevaras för efterkommande generationer. Riksdagen har som institution en unik och betydelsefull möjlighet att påverka i denna fråga.
Riksdagsstyrelsen bör utforma styrdokument för all intern och extern kommunikation och information, inte minst till utskottskanslierna, som tydligt syftar till att bevara det svenska språkets särdrag och bejakar de svenska språktraditionerna. I det nödvändiga och goda mötet med ny teknik och nya företeelser bör inspiration hämtas från de isländska myndigheternas arbete med språket.
|
Matheus Enholm (SD) |
|
|
Fredrik Lindahl (SD) |
Lars Andersson (SD) |
|
Victoria Tiblom (SD) |
|