Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheterna att rätten till anpassad skola kopplas till behovet av stöd utifrån diagnos och tillkännager detta för regeringen.
Den ordinarie skolan är inte skapad för att ta emot den variation på elevunderlag som samhället innebär. Alla är långt ifrån lika och alla passar inte in i skolformen, varför det blir svårt för några elever att kunna nå sin fulla potential inför ett fortsatt vuxenliv. Vi ser en stor grupp barn och unga som utifrån diagnoser som autism, adhd, ADD, adhd-DCD m.fl. av olika anledningar inte finner sig till rätta i det stora klassrummet med såväl mängder av intryck, som är svåra att sortera bort, som en ljudvolym man inte själv kan påverka. Tillsammans gör det att vi har lavinartade kurvor över antalet barn som blir så kallade hemmasittare. Där skolan blev övermäktig vilket i sin tur riskerar att skapa ett livslångt utanförskap och ett glapp till såväl kunskaper som sociala relationer med andra.
Med en möjlighet att ha grupperingar som i större utsträckning svarar upp mot behovet av att möta varje elev där den är och därmed skapa trygghet och förtroende för skolvärlden, kan vi hitta dessa elevers förmåga och vilja att vara i skolan och utvecklas på sin nivå utifrån sina förutsättningar. Därför behöver regelverket för vem som kan omfattas av anpassad skola mjukas upp i syfte att alla ska kunna komma till sin rätt i skolan. Som det ser ut idag faller många barn med en NPF-diagnos utanför de kriterier som ger rätt till anpassad skola. Genom att våga visa med trygg hand att vi är olika, lär olika och kommer ut olika, men med en trygghet i att alla duger som de är och behövs utifrån sina förutsättningar, kan vi sluta sätta stämpel på barn och istället utgå från deras fulla potential i såväl liten som stor grupp.
|
Ann-Sofie Lifvenhage (M) |
|