Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att beakta en klassificering av barnaga som ett folkhälsoproblem och tillkännager detta för regeringen.
Som första landet i världen kom Sverige att förbjuda barnaga, det vill säga det blev olagligt med kroppslig och psykisk bestraffning av barn, i juli 1979. Därefter har en lång rad länder kommit att följa det svenska exemplet och idag ses det som självklart i de flesta svenska hem att man inte brukar våld mot barn. Flera studier har även visat att lagen mot barnaga har gett stora positiva effekter genom att föräldrars attityder kring uppfostran har ändrats. Med ökade kunskaper kring detta har vuxna förstått att uppfostran som främst karakteriseras av kärlek och stöd är det bästa för deras barns utveckling.
Fysisk barnmisshandel kan ge mycket allvarliga skador, i värsta fall med dödliga följder. Likaväl kan psykisk misshandel innebära förödande konsekvenser för våra barn som riskerar att öka stressen, vilket banar väg för sämre skolresultat, psykisk sjukdom och självskadebeteende. Vad studier även har visat är att förtryck under livets första år kan kopplas till problem senare i livet som exempelvis kriminalitet, missbruk och andra hälsoproblem – såsom hjärt-kärlsjukdomar.
I FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling lyfts våld mot barn i delmål 16.2 som slår fast att alla stater är skyldiga att eliminera alla former av våld eller tortyr mot barn. Även inom ramen för Agenda 2030 var Sverige ett föregångsland då man som första land i världen anslöt sig till det globala partnerskapet för att eliminera våld mot barn som ett ”vägvisarland”. Med detta åtagande har vi som land ett ansvar att påvisa framgångsrika lösningar för att kunna eliminera detta fenomen. Att Sverige till skillnad från FN och Världshälsoorganisationen ändå inte klassar barnaga som ett folkhälsoproblem blir då en aning märkligt. Politiken måste vara en aktiv part i arbetet med att förhindra detta fenomen och Sverige bör därmed också vara konsekvent i sina åtaganden genom att klassa barnmisshandel som ett folkhälsoproblem.
|
Markus Wiechel (SD) |
|