av Johanna Haraldsson (S)
till Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Den svenska modellen där fackföreningar och arbetsgivarorganisationer (parterna) reglerar villkoren på arbetsmarknaden har under lång tid levererat reallöneutveckling och arbetsfred på svensk arbetsmarknad. Med branschspecifika kollektivavtal som grund är det en modell som ser till att arbetsmarknaden fungerar bra och att politiker sällan behöver, eller det ens är önskvärt, att blanda sig i.
Men det är av yttersta vikt att politiker och politiska tjänstemän förstår hur den svenska modellen fungerar och har bra kontakt med företrädare för parterna. Det handlar dels om att se till så att lagstiftning och arbetsmarknadspolitiken stöder den svenska modellen och följer med i utvecklingen, dels att fånga upp problem och tidigt kunna agera. Företrädare för parterna kan tidigt se problem och förändringar på arbetsplatserna, i olika branscher och avtalsområden, som kan kräva agerande från politiken.
Ett av de största LO-förbunden, IF Metall, skickade i början av året en förfrågan till biträdande arbetsmarknadsminister om ett möte. Några månader senare svarade man från Regeringskansliet att man inte ville träffas alls. Det finns en förståelse från alla att statsråden har mycket att göra och begränsat med tid. Men att man så tydligt meddelar att man inte alls vill träffa ledningen för ett av Sveriges största fackförbund, inte ens om några månader, väcker en del frågor.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Paulina Brandberg:
Är det är så att statsrådet tackar nej till alla förfrågningar från företrädare för arbetsmarknadens parter, och vad beror detta i så fall på?