av Eric Palmqvist (SD)
till Statsrådet Romina Pourmokhtari (L)
I takt med att nya och förfinade brytnings- och utvinningsmetoder utvecklas och nya metaller och mineral efterfrågas på marknaden kan gamla och sedan länge nedlagda gruvor åter bli intressanta att utveckla. I de fall efterarbete till godtagbar standard inte har utförts och verksamheten avslutades före 1969 ansvarar staten för att hantera eventuella föroreningar och skador på miljön.
Tyvärr råder det en osäkerhet kring hur ansvarsfördelningen faktiskt ser ut för de företag som önskar göra en nyetablering på ett sådant område. Det finns en befogad oro, och ovilja, att ta på sig ansvaret för gamla försyndelser man inte har del i. Samtidigt kan det hållas för sannolikt att det ur ett miljöperspektiv är positivt om nya aktörer, som lever upp till dagens stränga miljökrav, etablerar sig på gamla industrifastigheter. Dels för att det inte sällan i dessa områden finns gamla öppna schakt och liknande som medför en risk för såväl djur som människor och dels för att trycket på annan, orörd, mark eventuellt minskar.
Ur ett samhällsperspektiv borde nyetableringar på gamla gruvområden betraktas som något positivt och därmed uppmuntras. Därför bör regeringen vinnlägga sig om att förtydliga vilket ansvar staten har för eventuella gamla miljöförsyndelser på dessa områden inför att nya aktörer gör etableringar på gamla gruvområden. En sådan ordning skulle förutom positiva miljöeffekter kunna leda till ökad investeringsvilja.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Romina Pourmokhtari:
Avser statsrådet att verka för att det ska ske en översyn och ett förtydligande av hur regelverket kring ansvarsfördelningen för gamla miljöförsyndelser ser ut mellan staten och de företag som önskar göra nyetableringar på gamla gruvindustrifastigheter?