av Johanna Haraldsson (S)
till Arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L)
I Sverige har vi en unik arbetsmarknadsmodell där fackföreningar och arbetsgivarorganisationer förhandlar om löner och anställningsvillkor utan att staten lägger sig i eller bestämmer. Den svenska modellen har tjänat svenska löntagare väl. Den har levererat reallöneökningar och hållit ned konfliktdagarna.
Den 31 mars kom facken inom industrin överens med arbetsgivarsidan om ett tvåårigt avtal som därmed satte märket i årets avtalsrörelse. Två dagar senare tecknade ledningarna för Handels och Svensk Handel nya kollektivavtal för anställda i detaljhandel, lager och e-handel, som följer märket. Det nya handelsavtalet innebar framför allt två saker. Det innebar dels en löneökning på drygt 2 000 kronor över två år, dels ett utökat skydd mot hyvling, det vill säga då arbetsgivare sänker anställdas arbetstid, något som gjort det svårare för drabbade att leva på sin lön.
När arbetstagarna och arbetsgivarna nu kommit överens om ett nytt avtal och levererar i den kanske svåraste avtalsrörelsen på mycket länge är det ett styrkebesked. Men samma dag deklarerade en politisk tjänsteman i Regeringskansliet att ”racet” inte kan fortsätta.
På Twitter skriver hen: ”Världen högsta ingångslöner blir nu ännu högre. Ska fler ta sig in på arbetsmarknaden, särskilt en som är ny i Sverige, kan det här racet inte fortsätta.” Citatet postades tillsammans med en bild på en artikel som förkunnar att Handels nya avtal innehåller höjd lön med 2 000 kronor i månaden på två år och skydd mot hyvling.
Det är ett anmärkningsvärt uttalande på flera sätt. Det är anmärkningsvärt dels i förhållande till den svenska arbetsmarknadsmodellen och parternas ansvar för lönebildningen, dels i förhållande till det faktum att många människor som redan har svårt att leva på sin lön har fått än svårare förutsättningar just inom handeln där ofrivillig hyvling av arbetstid varit ett uppmärksammat problem.
Jag vill med anledning av detta fråga arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson:
Är det ovan nämnda uttalandet är ett uttryck för hållningen från regeringen och den politiska ledningen på Arbetsmarknadsdepartementet, och om inte – varför kommuniceras detta från den politiska ledningen i Regeringskansliet?