av Ulrika Heie (C)
till Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Det enda riktigt tydliga beskedet från regeringsbildarna avseende klimatpolitiken har varit att de står fast vid Sveriges klimatmål. Det är ett mycket viktigt besked i en tid när tidsfönstret för att agera blir allt mindre. Det är dessutom ett löfte som förpliktar. Den kommande mandatperioden kommer att vara avgörande för Sveriges förutsättningar att nå dessa mål.
I kontrast till detta löfte står de konkreta politiska åtgärder som presenteras i det OK som utgör de högerkonservativa och nationalistiska partiernas politiska plattform för mandatperioden. Ett centralt mål i det klimatpolitiska ramverket, som samtliga regeringspartier ställt sig bakom, är att transportsektorns klimatutsläpp ska minska med 70 procent till 2030 i förhållande till 2010.
För att ett så ambitiöst och ett så samhällsomvälvande mål ska ha förutsättningar att infrias krävs långsiktiga och stabila styrmedel som ger näringsliv, offentlig sektor och medborgare goda möjligheter att ställa om. Ett sådant styrmedel är reduktionsplikten. Enligt Klimatpolitiska rådet beräknas reduktionsplikten leda till utsläppsminskningar som motsvarar halva det svenska åtagandet till 2030. En lång rad svenska företag inom såväl fordons- som drivmedelsbranschen har gjort eller planerar stora investeringar för att positionera sig i framkant på världsmarknaden.
Tack vare långsiktiga och stabila spelregler har således en ny industri vuxit fram som har potential att skapa nya jobb, stärka landsbygden och samtidigt möta transportsektorns klimatmål. Samtidigt utgör de kraftigt höjda drivmedelspriserna en mycket stor belastning för många människor, särskilt på landsbygden. För Centerpartiet är det centralt att människor kan bo, leva och arbeta i hela landet.
För människor som är beroende av bilen för att kunna pendla till jobbet, köra barnen till fritidsaktiviteter och sköta sina vardagsrutiner är det senaste årets prisutveckling en orimlig börda. Rysslands anfallskrig och energikrig mot Europa har drivit upp priserna till sällan skådade nivåer. Det råder således inga tvivel om att det behövs politiska åtgärder för att kompensera för dessa förhållanden. Centerpartiet har föreslagit en rad åtgärder som kan bidra till sådana lättnader, utan att undergräva förutsättningarna för transportsektorns omställning. När nu de så kallade samarbetspartierna med några penndrag slaktar reduktionsplikten och därmed drar undan mattan för alla dem som vill bidra med kapital, ingenjörskonst och entreprenörskap för att tackla klimatmålen tar de på sig ett mycket stort ansvar.
År 2030 är bara några år bort. De allra flesta bilar som rullar på våra vägar då är redan byggda. Att nå upp till klimatsektorns klimatmål om man samtidigt överger det starkaste styrmedlet i verktygslådan förefaller väldigt svårt. Detta har även påpekats av en lång rad organisationer, myndigheter och experter. Naturvårdsverket varnar för en ökning av klimatutsläppen med 10 procent. Klimatpolitiska rådet underströk under trafikutskottets hearing våren 2022 att reduktionsplikten är helt avgörande för måluppfyllelsen med dagens förutsättningar. Man varnade för att bara en tillfällig frysning av reduktionsplikten på dagens nivåer riskerar att undanröja en stor del av de framsteg som gjorts de senaste åren.
Det är uppenbart att regeringens ingångspositioner inte går ihop. Man säger sig å ena sidan stå fast vid klimatmålen. Å andra sidan inför man kraftiga försämringar av det mest potenta styrmedlet vi har utan att presentera några alternativa förslag som kan uppnå motsvarande utsläppsminskningar. Det är en omöjlig och oansvarig hållning. Centerpartiet litar på de uttalanden som ledande företrädare har gjort, och vi utgår därmed från att löftet att stå fast vid klimatmålen är ärligt menade.
Jag vill därför fråga klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari:
- Vilka initiativ ämnar ministern ta för att säkerställa att trafiksektorns klimatmål till 2030 kan uppnås?
- Vilka utsläppsminskningar väntas dessa initiativ ge och när?