av Adam Marttinen (SD)
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Den grova kriminaliteten har under en längre tid etablerat sig i vårt samhälle utan att politiken har vidtagit tillräckliga åtgärder för att möta eller hantera grova brott på ett tillfredsställande sätt.
Samtliga insatser från det offentliga såväl som det civila samhället är av betydelse för att nå en märkbar förändring. Men det som allmänheten ofta frågar är hur så pass låga straff fortfarande kan dömas ut mot uppenbart farliga människor som kan ha begått de grövsta brotten både en och kanske tio gånger.
Jag vill därför uppehålla mig kring mängdrabatt vid upprepad brottslighet och gängrelaterad brottslighet där de enskilda brotten genom sin kontext utgör ett allvarligare hot.
Bristerna i hur straffrätten möter dessa två delar utgör i dag en förutsättning för att gängbrottsligheten kan etablera en tystnadskultur i samhället med effekten att framtida brott förblir olösta.
Bristerna i hur straffrätten möter dessa två delar utgör också ett led i att personer kan etablera ett våldskapital som i sig kan påverka myndighetsbeslut, lokala näringsidkare eller för den delen förutsättningarna för illegala verksamheter. Tidöavtalet har gett några tydliga och bra löften, inte minst gällande delansvaret för den grova brottsligheten som rör straffrätten.
Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har innan valet och efter valet genom Tidöavtalet bland annat kommit överens om dubbla straff för gängrelaterad brottslighet och att kraftigt reducera den mängdrabatt på brott som den socialdemokratiska regeringen endast velat reglera på marginalen.
Här slår Tidöavtalet fast att de tre grövsta brotten ska tillmätas fullt straffvärde för den som har begått väldigt många brott. Vi är nog många som är otåliga för att se denna förändring i verkligheten. Den heta debatten innan valet som gjorde skillnaderna mellan riksdagens partier så tydlig har nu svalnat.
Därför vill jag fråga justitieministern om när vi kan börja se faktiska resultat av regeringsskiftet och några av Tidöavtalets centrala delar gällande straffrätten.
Mina frågor till justitieminister Gunnar Strömmer är därför: