av Sofia Amloh (S)
till Statsrådet Maria Malmer Stenergard (M)
Målet för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, vilket beslutades av riksdagen 2008. För att uppnå målet är det viktigt att personer som av olika skäl sökt skydd i Sverige och beviljats uppehållstillstånd snabbt tas emot i kommuner och kan påbörja sin etablering på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsutskottet har även uttryckt vikten av ett bra mottagande av nyanlända samt att insatser för att stödja och underlätta nyanländas etablering bör ha fokus på snabb etablering på arbetsmarknaden.
Bosättningslagen infördes i mars 2016 och innebar att alla kommuner blev skyldiga att efter anvisning från Migrationsverket ta emot och ordna bostad till nyanlända. Syftet med bosättningslagen är att alla kommuner ska vara med och ta ansvar för mottagandet av nyanlända samt en jämnare ansvarsfördelning mellan kommuner. Nyanlända skulle få bättre förutsättningar att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället.
Innan lagen började gälla var anvisningssystemet organiserat utifrån frivilliga överenskommelser. Det innebar att en nyanländ endast kunde anvisas till en kommun om det fanns en överenskommelse mellan kommunen och länsstyrelsen. En kommun med en överenskommelse kunde också tacka nej till en enskild anvisning.
Riksrevisionens granskning 2021 visade att reformens intention har uppfyllts och har gett en rad olika goda resultat.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Maria Malmer Stenergard: