Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti som präglas av förvaltarskapstanken. Naturen och dess resurser ska utnyttjas så varsamt och effektivt som det är möjligt. Grundläggande i detta arbete är att undvika resursslöseri, såsom exempelvis matsvinn, och så långt det är rimligt och samhällsekonomiskt försvarbart återvinna produkter, material och energi. Här går sunt ekonomiskt förvaltarskap och omsorg om jordens resurser hand i hand.
Sverige är framgångsrikt i detta arbete. Avfall som deponeras i Sverige ligger idag på enstaka promille, matsvinnet ligger långt under EU-genomsnittet och vi ligger mycket långt framme jämfört med andra länder när det kommer till återvinningen. Detta innebär dock inte att strävan mot ytterligare förbättrad resurseffektivitet bör upphöra.
Uttrycket cirkulär ekonomi är positivt i den mån det avser ekonomiskt försvarbar återanvändning och återvinning. Cirkulär ekonomi får dock inte upphöjas till en dogm som trumfar ekonomisk hänsyn och sunt förnuft. Normalt kan inte flöden cirkuleras till 100 procent, och det är oftast inte heller nödvändigt. Speciellt vaksamma bör vi vara när så kallade nollvisioner ställs upp, särskilt om det enbart leder till kreativ redovisning över verksamhetens utsläpp. Det är exempelvis varken cirkulärt eller ekonomiskt försvarbart när en verksamhet övergår till användning av importerad HVO-diesel, vilket i realiteten flyttar utsläppen till jordbruket i andra länder.
Som ett relativt glesbefolkat land med en miljömedveten befolkning och fungerande institutioner, är problemen i Sverige måttliga jämfört med många andra länder. Här ser vi för övrigt en möjlighet till export av svensk teknik inom avfallshantering, vilket borde vara positivt ur global miljösynpunkt.
Utgångspunkten för att möjliggöra för människor att bidra till hög grad cirkularitet när det kommer till förpackningar, textilier, elektronik med mera är att det är enkelt att bidra. Hushållen ska lätt kunna förstå hur man går till väga för att göra rätt och tillgången till insamlingssystem ska vara god. Av primär betydelse är tillgång på återvinningsstationer, men även att förpackningsmaterial utformas på ett sådant sätt att det kan återvinnas.
Ett starkt producentansvar ger företag incitament att se över hela sin produktions- och avfallshanteringskedja. Då kan avfallet i bästa fall ses som en resurs, vilket ytterligare bidrar till att öka återvinningen. Genom att företag tar ansvar för avfallet stimulerar man till att produktdesign och material anpassas så att återvinningsprocessen kan bli så effektiv som möjligt.
När det kommer till hur insamlingen ska gå till är det viktigt att utgå så väl från närhetsprincipen som vad är som praktiskt mest lämpligt. Fastighetsnära insamling är exempelvis i grunden eftersträvansvärt men måste kombineras med samhällsekonomisk effektivitet, och ibland kan man behöva göra avvägningar beroende på olika typer förpackningar. När det kommer till glas har branschen fört fram att man har dåliga erfarenheter av fastighetsnära insamling av glas samtidigt som man ser stora fördelar när det kommer till insamling av plastförpackningar. Det är viktigt att möjliggöra viss flexibilitet när det kommer till den fastighetsnära insamlingen och det bör vara möjligt att exkludera glasförpackningsinsamlingen från de fastighetsnära insamlingssystemen om det bedöms försämra kvaliteten på avfallet. För att möjliggöra hög grad av samhällsekonomisk effektivitet är det också viktigt med flexibilitet när det kommer till fastighetsnära insamling. Det är viktigt att det är möjligt med andra lösningar när fastighetsnära insamling inte är möjlig att kombinera med tillräckligt hög grad av samhällsekonomisk effektivitet. Arbetet på EU-nivå för att ta fram förpackningsstandarder som förenklar materialåtervinning måste intensifieras.
Det finns behov av ytterligare system för att på bättre sätt styra mot cirkulära flöden. Ett förslag som förts fram av branschen är införande av ett bonus malus-system för plastavfall där utmaningarna idag är stora på återvinningsområdet. Syftet med ett bonus malus-system för plastavfall skulle vara att stimulera till faktisk återvinning. Principen skulle utgå från att malus betalas när avfallet uppkommer och bonus ges vid bevisad verklig återvinning. Det bör utredas om ett system med bonus malus för plaståterfall kan bidra på ett effektivt sätt till ökad grad av återvinning av plast.
Mängden matsvinn innebär idag ett enormt resursslöseri. Beräkningar från Naturvårdsverket har visat att varje svensk årligen gör sig av med 18 kg matavfall och att en svensk barnfamilj skulle kunna spara tusentals kronor varje år genom att bättre ta vara på all inköpt mat. Genom att bättre ta till vara avfall och mat i alla led, från produktion, transport och förädling hos såväl handlare som konsumenter, finns det stora orealiserade möjligheter till samhällsekonomiska besparingar, och dessutom möjligheter att minska vårt utnyttjande av jordens resurser. Informationsinsatserna bör förbättras på detta område. Regeringen bör även arbeta för undantag vad gäller bästföredatum. Exempelvis hanteras svenska ägg kylda, vilket gör att deras hållbarhet i praktiken är betydligt längre än det sista datum som EU tillåter. Detta medför att butiker varje år tvingas slänga ägg som fortfarande är fullt ätliga.
Regeringen har nyligen beslutat om nya etappmål för att minska matsvinnet. Detta är positivt, men grundläggande i arbetet med att minska matsvinnet är ett fungerande system för mätning, med tydliga definitioner utan att påverka företagens lönsamhet negativt. Ett ramverk med tydliga mätregler och definitioner av nyckeltermer bör tas fram. Ramverket ska sträva mot att alla aktörer i livsmedelskedjan mäter på samma sätt och kan bidra med mätresultat som går att sammanställa på nationell nivå. För att skapa
bättre förutsättningar för att minska matsvinnet bör mätningarna av matsvinn framöver omfatta flera flöden som idag inte omfattas av EU:s mätkrav. Ett sådant exempel är potentiellt ätbar mat.
Rötning av matavfall är ett bra sätt att ta tillvara den energi som lagras i organiskt hushållsavfall och restprodukter från livsmedelsindustrin. Slammet kan användas som gödningsmedel, förutsatt att det inte innehåller otillåtna nivåer av exempelvis tungmetaller. Som biobränsle har biogas från avfall flera fördelar: det har en bra koldioxidbalans, produceras huvudsakligen i Sverige och reducerar beroendet av fossila bränslen.
Utvecklingen på det digitala området har skapat nya vägar för privatpersoner och företag att dela, hyra ut och byta tillgångar med varandra. Delningsekonomin växer och i och med det skapas nya förutsättningar för ett mer resurseffektivt samhälle. Detta sker trots att politiken, snarare än att skapa förutsättningar, försvårar och komplicerar. Det bör utredas hur regler på beskattningsområdet kan förändras för att förenkla för den växande delningsekonomin. Ett sätt vore att definiera delningsekonomi som en ekonomisk aktivitet som understiger ett visst belopp, och att verksamheten i annat fall klassas som professionell. Detta skulle öppna upp för förenklade skatteregler för de
privatpersoner som vill dela, hyra ut och byta tillgångar med varandra. Det bör även utredas huruvida det kan ställas krav på plattformarna att redovisa intäkter och betala in skatter för sina användare. Detta för att förenkla och minska riskerna för privatpersoner.
Sverige utnyttjar idag inte den cirkulära ekonomins fulla potential. Regelverk och byråkrati försvårar ibland för företag som vill skapa nya värden av uttjänta produkter. Nyligen slog IPCC för första gången fast att cirkulära materialflöden är en förutsättning för industrin att uppnå sina ambitioner att kraftigt minska utsläppen. Ett problem som föreligger idag är att möjligheten att sälja syntetiska, ”alternativa bränslen” begränsas genom att dessa bränslen riskerar att jämställas med ordinarie råoljebaserade ”dieselbränslen” i lagstiftningen. Detta trots att de beräknade utsläppsminskningarna är betydande från sådana bränslen. I detta sammanhang kan nämnas att bränsle framställt ur naturgas och fackelgaser (gasformigt avfall) kan minska utsläppen av fossil CO2 jämfört med råoljebaserade dieselbränslen med upp till 40 procent. Dessutom ger syntetiska bränslen mycket lägre utsläpp av sot, giftiga kolväten och NO2 jämfört med ordinarie råoljebaserade dieselbränslen. Det är önskvärt att lagstiftningen om reduktionsplikten tar hänsyn till de faktiska utsläppsminskningarna och även tar hänsyn till definitionerna av ”bensin”, ”dieselbränslen” och ”alternativa bränslen” som redan finns i drivmedelslagen. Det blir omöjligt att följa lagar om varje lag har sina egna definitioner. Det framgår av promemorian till lagen att reduktionsplikten skulle omfatta ordinarie ”bensin” och ”dieselbränslen”. Den skulle inte omfatta ”alternativa bränslen”. Det är angeläget att det sker en översyn av lagstiftningen på området så att inte bränslen, såsom syntetiska alternativa bränslen, som kan bidra till minskade utsläpp, riskerar att missgynnas i förhållande till andra bränslen.
I Sverige har vi ett smart energisystem där vi skapat goda möjligheter att ta till vara på alla resurser. Sveriges väl utbyggda fjärrvärmenät och effektiva kraftvärmeverk är goda exempel som många länder skulle behöva ta intryck av. Däremot ligger många andra länder före när det kommer till att använda sig av energiaskor. Restprodukterna från förbränningen, slaggrus, klassas idag som ett icke farligt avfall men det krävs tillstånd från myndigheter vid användning. Slaggrusets egenskaper passar väl som förstärkning i vägar och andra asfalterade ytor. Att använda slaggrus istället för krossat berg eller naturgrus medför enligt IVL Svenska Miljöinstitut stora klimatvinster. Processerna för tillstånd är idag ofta långa och oförutsägbara, vilket skadar svenska företags möjlighet att göra nya cirkulära affärer. Det är eftersträvansvärt att svenska myndigheter arbetar för att skapa bättre möjligheter för användande av slaggrus i Sverige.
Miljöbrottsligheten är ett växande problem i det svenska samhället. Särskilt utbredda är problemen när det kommer till transport och hantering av farligt avfall. Det är viktigt att miljöbrott ges prioritet hos de rättsvårdande myndigheterna då dess konsekvenser för djur, natur och människor är allvarliga. Det är önskvärt att se över möjligheterna att skärpa straffen för de grövre miljöbrotten. Det är idag tillåtet att mellanlagra avfall i upp till tre år innan det klassas som deponering. De senaste åren har flera händelser ägt rum där avfall flyttats mellan olika platser av oseriösa och ibland kriminella företagare för att undvika att behöva stå för saneringskostnaderna. Det bör utredas närmare hur lagstiftning kan anpassas för att komma tillrätta med brottslighet vid hantering av avfall.
|
Martin Kinnunen (SD) |
Staffan Eklöf (SD) |
|
Elsa Widding (SD) |
Beatrice Timgren (SD) |
|
Björn Tidland (SD) |
Mats Nordberg (SD) |