Den konservativa idétraditionen utgår från principen om små och noggrant övervägda förändringar över tid. Utvecklingen under de senaste allmänna valen påvisar att det föreligger ett visst reformbehov i vissa frågor kopplade till den kommunala demokratin. Detta är förslag som på den nationella socialkonservatismens grunder syftar till att stärka den lokala folkviljan.
För Sverigedemokraterna är det grundläggande att de gemensamma kommunala och regionala resurserna i första hand ska gå till kärnverksamheterna. Av kommunallagen framgår att kommunerna ska ha en god ekonomisk hushållning och ska förvalta sina medel på ett sådant sätt att krav på god avkastning och betryggande säkerhet kan tillgodoses. Kommunens invånare, tillika skattebetalare, ska aldrig förvandlas till ofrivilliga riskkapitalister genom att politiker investerar pengar i osäkra ekonomiska projekt som sedan riskerar att bli förlustaffärer. Under senare år finns det många exempel på kommuner som investerat i vindkraftsparker, biogasanläggningar och andra typer av verksamheter som ur ett ekonomiskt perspektiv är riskfyllda. Den kommunala skuldsättningen har även skenat under 10-talet, och förväntas 2022 uppgå till 900 miljarder kronor, eller 15 procent av BNP.
För de kommuner eller regioner som önskar göra investeringar i verksamheter eller kommunala bolag, som ligger utanför kärnverksamheterna, bör utgångspunkten vara att det inte ska bli någon ekonomisk förlust för kommunen eller regionens invånare. En riskanalys bör vid varje sådant projekt utföras, och hinder bör föreligga i sådant fall att en sådan analys är alltför riskfylld.
Regeringsformens 1 kap. 9 § stadgar att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Trots att information om vad regeringsformen föreskriver säkerligen ingår i nyanställdas introduktionsutbildning vid anställning inom kommunal förvaltning, är myndighetsaktivism tyvärr alltför vanligt förekommande inom förvaltningarna. Ovanstående kan exempelvis yttra sig som beaktandet av politisk hemvist vid nyanställning, aktivt motarbetande av byggnation eller motsvarande utifrån uppenbara egenintressen, eller oskäligt gynnande av vissa grupper av kommuninvånare, såsom nyanlända, med avseende på tillgången till den kommunala välfärden.
I och med tjänstemannaansvarets avskaffande 1976 leder olika former av missbruk av rollen som tjänsteman inte längre till rättslig prövning annat än för myndighetsutövning mot den enskilde. I vissa fall kan det leda till en intern prövning inom myndigheten. Detta är ingen transparent process och har inte samma normbildande effekt som straffpåföljder. När det gäller den gemensamma, allmänna sektorn stipuleras det uttryckligen i både FN:s deklaration för mänskliga rättigheter samt Europakonventionen om mänskliga rättigheter att politisk diskriminering inte får förekomma, vare sig i myndighetsutövning mot den enskilde eller i anställningsförfarandet gällande en offentlig tjänst. Svensk rätt saknar emellertid en uttrycklig och adekvat formulering om förbud mot diskriminering på politisk grund vid anställningsförfaranden.
En chef eller rektor som nekat anställning med hänvisning till ”värdegrunden” kan därför utan risk för rättsliga konsekvenser fortsätta med detta, dels då tjänstemannaansvaret är borttaget för annat än myndighetsutövning, dels då politisk diskriminering inte ingår som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.
Detta förhållande, där någon riskerar att inte komma ifråga för en offentlig tjänst på grund av att denne har ”fel” åsikter, är ett förfarande som inte hör hemma i ett demokratiskt och modernt samhälle. Det är orimligt att en stor del av befolkningen ska behöva känna rädsla för att deras politiska engagemang resulterar i karriärskadliga konsekvenser.
Därför vill Sverigedemokraterna uppdatera svensk lagstiftning och införliva FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen mer ordagrant avseende politisk diskriminering inom det offentliga. Förutom att i regeringsformen införa att det allmänna ska motverka och förbjuda politisk diskriminering under vissa omständigheter bör det utredas hur skyddet mot politisk diskriminering kan öka vid anställningar på lokal och regional nivå.
Vissa kommuner har genom att låta oppositionen i kommunfullmäktige utse lekmannarevisorer bidragit till bättre ekonomisk öppenhet och transparens. På så sätt undviks risken att majoriteten utser granskande revisorer från de egna politiska leden, som således riskerar bli mer förlåtande i sin granskning.
En annan möjlighet är att lagfästa oppositionens rätt att tillsätta majoriteten av revisionen. Vilken ordning som är lämpligast bör utredas, men utgångspunkten ska vara att säkerställa och stärka oppositionens granskande roll. Det blir då en garanti för att de partier som inte sitter i det politiska styret ges ökad insyn i den löpande ekonomin, utöver de professionella revisorerna.
Nuvarande regler medför begränsade möjligheter för partierna att efter ett val hantera avhopp av politiska kandidater från de partier som valt dem. Detta är en ordning som riskerar att leda till lägre väljarrepresentativitet och potentiellt tomma stolar.
Sverigedemokraterna vill med anledning av detta utreda hur mandaten tydligare kan knytas till de politiska partierna. Politiska vildar ska därför, även om de väljer att kvarstanna i fullmäktige, kunna bli av med sitt uppdrag i de nämnder, styrelser, bolag och stiftelser där berört parti finns representerat.
I såväl den tidigare som den nu gällande kommunallagen finns bestämmelser som reglerar antalet ledamöter och ersättare i fullmäktige. Reglerna anger det minsta tillåtna antalet och medför således en alltför begränsad flexibilitet i dessa avseenden. Dessa regler bör ses över med utgångspunkten att öka såväl små som stora kommuners och regioners handlingsutrymme i detta avseende, samtidigt som en god medborgerlig förankring garanteras.
En viktig princip är att de politiska partier som blivit invalda i fullmäktige måste få så god insyn och kunna vara så delaktiga i det politiska arbetet som möjligt. I praktiken handlar det utöver partistöd och politiska tjänster också om att kunna deltaga i nämndernas och styrelsens arbete. Tyvärr finns det exempel på kommuner som efter att valresultatet är fastställt minskat antalet platser i såväl nämnder som styrelser enbart för att hålla vissa partier borta från insyn. Ett sådant agerande är odemokratiskt. De politiska partierna behöver ha spelreglerna klara för sig innan ett val. Genom kommunallagen finns det fortsatt risk för att en majoritet, genom ändringar av antalet platser i nämnder och styrelse efter ett val, minimerar inflytandet från ett eller flera partier. Det bör även i detta avseende finnas någon form av minoritetsskydd för att säkerställa en fungerande insyn även för de partier som hamnar utanför samverkan i fullmäktige.
Ett verktyg som kan användas av en opposition som anser att ett ärende borde utredas ytterligare är återremiss. Ett vanligt förekommande problem vid återremiss har varit att ärendet skickas tillbaka till fullmäktige utan att några ytterligare konkreta beredningsåtgärder vidtas. Som regel följer tydliga uppmaningar eller instruktioner om vilka ytterligare utredningsåtgärder oppositionen önskar vidta med en återremiss. Enligt förarbetena till nuvarande kommunallag förtydligades att ”återremiss innebär att ärendet kompletteras med ytterligare beslutsunderlag innan beslutet kan fattas. Ärendet skickas då tillbaka till beredande organ, som kan vara en nämnd, en fullmäktigeberedning, eller styrelsen”. Ett exempel på vanligt förekommande krav från oppositionen är att ett ärende saknar konsekvensanalys. Det bör således införas ett starkare minoritetsskydd, exempelvis genom att införa någon form av minimiregler för hur de instruktioner som ges vid en återremiss ska åtlydas innan ärendet får skickas tillbaka till fullmäktige för avgörande. Samtidigt får inte regelverket bli för strikt och långtgående, då detta skulle riskera leda till oproportionerligt ökad arbetsbelastning och byråkrati för kommuner och regioner.
Gällande interpellationsinstrumentet ska det betraktas som ett verktyg för minoriteten att kunna ställa frågor och söka svar av den styrande politiska ledningen. Därför bör det säkerställas att det finns ett mycket starkt minoritetsskydd gällande interpellationer. En möjlighet kan vara att det bör krävas att fem sjättedelar av fullmäktige röstar emot att en interpellation ska få ställas för att så ska bli fallet.
Kraven för att få till stånd en kommunal folkomröstning är för högt ställda. Gränsen för hur stor andel av en kommun eller en regions invånare som behöver underteckna för att få till stånd ett folkinitiativ behöver sänkas. Det vore samtidigt rimligt att utreda andra möjligheter än de som idag föreskrivs och som i praktiken innebär att namninsamlingen måste ske manuellt på papper, såsom att möjliggöra digitala namninsamlingar där legitimering med hjälp av till exempel Bank-ID är möjlig. Vissa kommuners begränsade förutsättningar att värna IT-säkerhet och kostnaderna det skulle medföra för många mindre kommuner att tillhandahålla digitala lösningar, bör självklart också tas i beaktning av en sådan utredning. I övrigt utvecklar Sverigedemokraterna sin syn på folkomröstningar, medborgarinitiativ och ett utvecklat röstningsförfarande i en annan motion.
Sverigedemokraterna ställer sig även positiva till ett tydligare och mer demokratiskt regelverk för kommundelningar. Tullinge stoppades exempelvis 2014 från att bilda en egen kommun av Botkyrkas kommunstyrelse, trots att Tullingeborna ställt sig positiva till en delning med två tredjedelars majoritet. Principiellt bör makten finnas så nära folket som möjligt, oavsett om det gäller lokal, nationell eller europeisk nivå. Av de skäl som anförs ovan anser Sverigedemokraterna att det som huvudregel inte bör vara möjligt att stoppa en kommundelning om detta är emot viljan hos en majoritet av invånarna, i den del av kommunen som vill bryta sig loss, under förutsättning att detta är rimligt med hänsyn till befolkningsunderlag och geografi.
Kommunallagen föreskriver sedan 2017 att fullmäktige ska få en möjlighet att bestämma att styrelsen ska kunna fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet. I likhet med vad ett flertal remissinstanser har anfört, bör en sådan förändring av tidigare regler anses medföra ett otydligt ansvarsutkrävande. Det bör också framhållas att nämnderna i flertalet fall besitter bättre kunskap inom sina respektive ansvarsområden än styrelsen, som har en mer samordnande funktion. Således riskerar denna ordning att leda till att beslut fattas på illa underbyggd grund. Sverigedemokraterna anser därför att denna ändring bör reverseras.
Merparten av de beslut som fattas i en kommun sker på delegation. Med ett delegationsbeslut bör det alltid följa en återrapporteringsplikt till nämndens ledamöter samt regler som säkerställer förbättrad tydlighet. Det finns flera skäl till detta.
Ett sådant skäl är att flera kommuner valt att delegera politiskt känsliga beslut om exempelvis placeringar på HVB-hem och dylikt till ordförande, presidium eller tjänstemän samtidigt som man varit väldigt sparsam med att redogöra för ärendets hantering i nämnden. Detta agerande riskerar att en nämndledamot blir ovetande om beslut som fattats. När vederbörande ifrågasätter hur och med vilket stöd beslutet fattats över nämndens huvud hänvisas ofta till något relativt otydligt delegationsbeslut, som vid en snabb genomläsning kunde tolkas som harmlöst. Denna ordning är inte hållbar, och underminerar uppenbarligen förtroendevaldas rätt till insyn i den kommunala verksamheten.
|
Matheus Enholm (SD) |
Fredrik Lindahl (SD) |
|
Lars Andersson (SD) |
Victoria Tiblom (SD) |