Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en utredning om ett regelverk där det regleras hur många personer som tillåts folkbokföra sig i en specifik bostad i förhållande till bostadens storlek och antal rum och tillkännager detta för regeringen.
Många nya invånare flyttar idag till kommuner som redan har en bostadsbrist. Detta sker genom vad man vanligtvis kallar ”förtätning”, där många vuxna och barn folkbokför sig och bor på samma adress. Coronakrisen har nu visat på hälsoriskerna med trångboddhet. Oavsett om det är en livsfarlig pandemi eller om det är en av de vanliga virussjukdomarna så blir spridningen betydligt mer påtaglig i trångbodda hushåll.
Sedan 1986 har Boverket en norm vad gäller trångboddhet: ”Samtliga hushållsmedlemmar (inklusive barn) ska ha eget sovrum, förutom makar och partners som ska dela. Dessutom ska det finnas ett kök och ett vardagsrum.”
Socialstyrelsen har också en rekommendation: ”Partners och barn kan dela sovrum, efter hand som barnen blir äldre bör behovet av eget rum beaktas. Dessutom ska det finnas ett kök och ett vardagsrum.”
EU har också riktlinjer för hur många boende som bör bo i en bostad: ”Två barn per rum under 12 års ålder. Barn mellan 12 och 18 år av samma kön kan dela rum, barn av olika kön eller annan hushållsmedlem över 18 år bör ha var sitt rum. Partners delar. Dessutom ska det finnas ett kök och ett vardagsrum.”
Sammansättningen av Sveriges befolkning ser idag annorlunda ut jämfört med hur den sett ut tidigare. Många kommer från kulturer där Sveriges definition av trångboddhet snarare är en norm än undantag. Dock finns det ett myndighetsansvar för hur vi bor, inte minst när det gäller säkerhet. Idag är alla offentliga lokaler uppmärkta i fråga om hur många personer som samtidigt får vistas i dem. Detta är för besökarnas egen säkerhet om det skulle uppstå ett tillbud. Varför finns det regleringar när det gäller offentliga lokaler men inte bostäder och då framför allt flerfamiljsbostäder?
Naturligtvis är det inte möjligt att reglera hur många som får befinna sig i en bostadsbyggnad samtidigt. Ej heller hur många tillfälliga gäster som man skall kunna ta emot i sin bostad. Men antalet folkbokförda i en bostad är en sak som borde regleras, dels på grund av säkerhetsaspekten för de boende, men också av hygieniska, sociala och brottsförebyggande skäl.
Sveriges bostadsbestånd, liksom bostädernas standard och utrustningsnivå, har inte dimensionerats för den volym av människor som allt oftare bor i dem. Varken ventilation, sanitetsinrättningar eller nödutrymningsvägar är dimensionerade för alltför många människor och det kan därför lätt bli en dödsfälla om man snabbt skulle behöva utrymma byggnaden vid ett tillbud, exempelvis vid en brand.
Ett undermåligt dimensionerat ventilationssystem i förhållande till antalet boende i bostaden bidrar också till ett dåligt inomhusklimat med dålig luft och sämre hälsa som följd och kan samtidigt bli en grogrund för ohyra. Dessutom kan det även bli omöjligt för de barn som bor på adressen att hitta ett ställe där de kan finna en lugn plats för att studera och kunna tillgodogöra sig det mått av hemstudier som dagens skolgång kräver. Detta kan få till följd att roten till utanförskap växer sig allt starkare.
Förutom ovanstående händer det även att det förekommer en handel med folkbokföringsadresser, där en säljare mot betalning erbjuder en eller flera att folkbokföra sig på en adress för att sedan kanske inte ens låta dessa fysiskt bo på adressen, utan enbart i syfte att lyfta ekonomiska ersättningar och bidrag ur det kommunala och/eller statliga systemet. Detta är en form av utnyttjande av människor som befinner sig i samhällets periferi och ett välfärdsbedrägeri som behöver beivras.
|
Bo Broman (SD) |
|