Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn. Det innebär bland annat att partiet fäster särskild vikt vid den svenska demokratin. För oss är det således självklart att folkstyret måste vara utgångspunkten för själva stiftandet av lagarna, liksom att all offentlig makt utövas under desamma.
Folkstyret förverkligas genom regeringsformen. Den nuvarande regeringsformen härstammar, med vissa senare ändringar, från 70-talet och ersatte i sin tur 1809 års regeringsform som då var världens näst äldsta ännu tillämpade grundlag. Sedan 70-talet har det svenska samhället förändrats och allmänhetens politiska värderingar svängt avsevärt. Sverigedemokraterna står bakom det mesta som bestäms i regeringsformen men menar att tiden är mogen för att genomföra ett antal förändringar. Detta är förslag som på den nationella socialkonservatismens grunder syftar till att stärka den parlamentariska demokratin, rättsstatligheten, sammanhållningen och rättssäkerheten i Sverige.
Det fundament på vilket regeringsformen vilar utgörs som ovan nämnt av folkstyret. Regeringsformen säger dock inget om det folk som faktiskt ska styra. Eftersom folkstyret och regeringsformen är till för Sverige och svenskarna bör regeringsformen inledas med en berättelse om Sverige som land och svenskarna som folk. Det ska inte kunna ifrågasättas vilket folk det är som åsyftas i regeringsformens portalparagraf. Sålunda ska inte någon offentlig makt i Sverige kunna utgå från något eller några andra länders folk, åtminstone inte utan uttryckligt medgivande från det svenska folket.
Den sentida grundlagsrevisionens utmönstring av svenska medborgare, till förmån för det betydligt vidare begreppet som var och en, ska reverseras. Svensk grundlag ska naturligtvis åsyfta och åtnjutas av svenska medborgare i första hand. Därutöver kan förstås hela eller delar av motsvarande skydd och rättigheter som stadgas för medborgare även tillerkännas var och en som i övrigt är underställd svensk rättstillämpning, så länge inte annat följer av annan lag eller författning.
Regeringsformens inledande bestämmelser kan sägas utgöra ett slags programförklaring om vilken hänsyn och mål som ska verka vägledande för det allmänna. Bland annat ska det allmänna motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Denna katalog innehåller i huvudsak omständigheter som individen själv inte väljer. Ett uppenbart undantag från denna katalog är religiös tillhörighet.
Ingen person ska diskrimineras på grund av sin religiösa tillhörighet. Med detta sagt finns det religiösa samfund som i olika grad är både våldsbejakande och extremistiska. Detta gäller på motsvarande sätt för politiska ideologier. Då det svenska rättssystemet trots detta allmänna målstadgande klarar av att motverka och beivra religiöst motiverad brottslighet, samt i erforderlig grad även skydda och tillmäta olika religiösa grupper ett adekvat och ändamålsenligt skydd, torde det inte föreligga några hinder att i motsvarande grad tilldela politisk åskådning samma grad av skydd som religion. Politisk åskådning borde därför upptas i katalogen av diskrimineringsgrunder i RF 1:2 på samma villkor som religion. Det finns ett rättsskydd i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) där ett förbud mot diskriminering på grund av politisk åskådning föreskrivs. Under iakttagande av samma överväganden bör det utredas hur politisk åskådning kan införas som grund i RF 2:12. I samband med en sådan förändring ska ett tillägg till regeringsformen göras med innebörden att ingen får särbehandlas eller diskrimineras på grund av att denna betraktas av sig själv eller av andra som svensk.
Vidare kan man läsa att det allmänna ska främja minoriteters kultur och samfundsliv i Sverige. Detta stadgande försvårar den självklara principen att invandrargrupper till Sverige bör assimileras, inte integreras. Kulturella undantag bör endast vara förbehållna Sveriges fem erkända historiska minoriteter. En annan förbisedd, men viktig, symbolfråga berör svenska språket, vars ställning som huvudspråk i Sverige självklart bör grundlagsfästas.
I grundlagen bör införas en stadga, där det anges vilka de svenska helgdagarna är och att dessa vilar på en historisk grund som kan vara både icke-konfessionell, kristen och hednisk. Vid en sådan lagändring bör första maj utgå och ersättas med en annan dag, såsom till exempel veterandagen, Engelbrektsdagen eller någon liknande dag med motsvarande koppling till det svenska arvet. Alternativt byta namn till Valborgsdagen för att markera att den är en angelägenhet för hela det svenska folket.
Med suveränitet avses svenska statens självständiga oavhängighet gentemot andra stater samt emot över- och mellanstatliga organisationer. Sverige har genom sitt medlemskap i överstatliga organisationer och globala samarbeten förskjutit delar av sin självbestämmanderätt utomlands, varvid det finns goda skäl att tydligt markera att fundamentet av den svenska suveräniteten inte kan delegeras utanför Sveriges gränser.
Regeringsformen medger att Sverige kan överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket till Europeiska unionen, EU. Nuvarande formulering garanterar inte att konstitutionella frågor kommer förbli en svensk angelägenhet. Från EU-domstolens sida anser man att EU-rätten i alla avseenden har tolkningsföreträde även över svensk grundlag.
Ett av Sverigedemokraternas främsta mål inom EU-politiken är att så mycket självbestämmande som möjligt ska stanna i, och återföras till, Sverige.
Sverige ska kunna gå med i, och om svenska folket så önskar, lämna mellanstatliga och överstatliga samarbeten. Skulle svenska folket vid något tillfälle besluta att Sverige inte längre ska vara medlem i EU, kan Sverige lämna unionen först sedan EU-medlemskapets utmönstrats ur regeringsformen, en flerårig process då ett mellanliggande val sannolikt skulle behövas för att genomföra förändringen. Det är därför uppenbart att bestämmelser om vilka organisationer Sverige är medlem i eller samarbetar med, inte bör finnas omnämnda i grundlagen om inte synnerliga skäl talar för något annat.
Förutom att inkludera det självklara FN-medlemskapet torde det som huvudregel räcka med ett förtydligande i regeringsformen att Sverige deltar i internationellt samarbete i olika sammanhang.
Det bör införas en stadga i grundlagen att Sveriges valuta är svensk krona. Detta torde skydda kronan för det fall politiker, i Stockholm eller Bryssel, mot folkets vilja, med kort varsel beslutar om att införa en annan valuta än kronan.
Sverige har alltid varit en monarki, och ska så förbli. Fram till 1974 fanns en stadga om att om den olyckliga händelsen skulle inträffa att Sverige står utan tronföljare, så ska riksdagen skyndsamt tillse att en ny kung eller drottning kan väljas. Denna ordning bör återinföras. Tidigare exempel på valda kungar i Sverige är Gustav Vasa, och även nuvarande kungens anfader Karl XIV Johan.
Inför nästa trontillträde bör frågan om en modern kröningsritual utredas. Utredningen bör ha ett nära samarbete med hovet.
I ett kungligt brev från 19 april 1562 sägs att svenska flaggan ska vara ”Gult udi korssvijs fördeelt påå blott”. Alltsedan dess har den svenska flaggan i varierande storlek och nyans vajat över landet. Idag råder en ordning som innebär att utseendet på svenska flaggan regleras i lag men flaggdagarna regleras i förordning. Det finns dock för övrigt inga föreskrifter som reglerar när myndigheterna ska flagga eller ens vilken flagga som ska föras. Frågan om flaggning över enskilda myndigheter blir istället föremål för beslut för den enskilda myndighetschefen. Många myndigheter flaggar även med EU-flaggan eller med politiska och ideologiska flaggor. Den svenska flaggan är en symbol för Sverige och därmed i förlängningen för svenska myndigheter. Alla regler för flaggning bör samlas i en enda flagglag. Flagglagen bör innehålla regler för flaggans utseende, ceremoniel för flaggning, vilka flaggdagar som ska anses vara officiella och att myndigheter endast ska föra den svenska flaggan, regionala flaggor, eventuella gästflaggor och myndighetsspecifika flaggor. Flagglagen bör även påbjuda att samtliga svenska myndigheter ska flagga på officiella flaggdagar och iaktta de ceremonier som gäller för flaggning. Vad gäller privat flaggning bör sådan snarare uppmuntras än påtvingas. Flaggskändning som utförs i ett led att uttrycka missaktning för Sverige och svenskarna bör kriminaliseras. Vid utformningen av en ny svensk flagglag bör principer från andra europeiska demokratiers flagglagar beaktas.
|
Matheus Enholm (SD) |
Fredrik Lindahl (SD) |
|
Lars Andersson (SD) |
Victoria Tiblom (SD) |