Den konservativa idétraditionen utgår från principen om små och noggrant övervägda förändringar över tid. Utvecklingen under de senaste decennierna påvisar att det föreligger ett visst reformbehov på den parlamentariska processens område. Särskilt påtagligt är detta behov med avseende på folkstyrets avspegling i de inomparlamentariska maktförhållandena och den konstitutionella monarkins symboliska betydelse.
Under mandatperioden 2018–2022 förlitade regeringen sig i perioder på en enda politisk vilde för att kunna överleva både budget- och misstroendeomröstning. Följden av detta maktgiriga och hänsynslösa missbruk av det svenska folkets förtroende blev att denna enda vilde – som i princip uteslutande lät sig styras av utländska intressen – fick ett orimligt stort inflytande på både utrikes- och inrikespolitiken till men för folkviljan och Sveriges och demokratins anseende internationellt och nationellt. En parlamentariskt sammansatt kommitté bör få i uppgift att se över olika möjligheter att knyta mandaten närmare partigrupperna så att denna och liknande situationer inte upprepas.
Kungen eller drottningen bör – precis som i alla andra europeiska monarkier – i egenskap av statschef och samlande symbol för riket, återta den roll som talmannen idag erhåller, vilket bland annat innefattar att ge regeringsuppdraget till den blivande statsministern. På detta sätt utmönstras även risken att talmannens val av statsminister blir en återspegling av dennes eventuella lojalitet mot sitt parti eller sin partigrupp. För att påminna om högtidligheten och allvaret vid regeringsbildningen bör en moderniserad men traditionellt hållen statsrådsförsäkran även återinföras.
|
Matheus Enholm (SD) |
Fredrik Lindahl (SD) |
|
Lars Andersson (SD) |
Victoria Tiblom (SD) |