av Josef Fransson (SD)
till Statsrådet Anna-Caren Sätherberg (S)
Miljöbalken 3 kap. 4 § säger att brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
Utifrån denna lagstiftning är det, efter ett par sentida domar, svårt att få tillstånd att bebygga jordbruksmark. Här står tydliga samhällsintressen emot varandra, och undertecknad ser det som av godo att det finns trösklar emot att omdana våra bördigaste jordar till alternativ användning.
Nu har ett annat fenomen börjat hota våra jordbruksmarker, nämligen att energibolag vill åt mark för solcellsanläggningar genom att erbjuda arrendepriser många gånger högre än marknadspriserna på jordbruksarrenden och med kontraktstider på flera decennier.
Nu är tyvärr frågan om storskalig solcellsinstallation i Sverige ideologiskt präglad, men strikt faktamässigt menar jag att storskalig installation av solceller är motsatsen till ett samhällsintresse. Detta då de levererar energi på tider under året då energibehovet är som minst och att det därigenom skapar problem såväl i energisystemet som på energimarknaden. Att energin är så kallad förnybar förändrar inte dessa faktum.
Min fråga till statsrådet Anna-Caren Sätherberg är:
Hur arbetar statsrådet och regeringen med frågan om solcellsparker på bördig lantbruksjord, och avser statsrådet att vidta några åtgärder för att i detta avseende ge jordbruksmarken något ytterligare skydd?