av Dennis Dioukarev (SD)
till Statsrådet Matilda Ernkrans (S)
I höständringsbudgeten ger regeringen biståndsbudgeten ett tillskott som stretchar det svenska internationella biståndet till en total summa på 47 miljarder kronor. Nästa år ligger budgeten på 52 miljarder kronor, vilket är mer än vad regeringen lägger på området Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Denna nivå gör Sverige till den näst största bidragsgivaren av internationellt biståndet inom OECD.
Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att vi objektivt utvärderar effektiviteten och träffsäkerheten i den svenska biståndspolitiken. Det lättaste sättet att göra det på är att lyssna till expertisen. I den senaste rapporten från Riksrevisionen (den 2 november 2021) konstaterar myndigheten att det finns stora brister i regeringens hantering av biståndet till multilaterala organisationer.
I augusti i år kom en rapport från Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, om biståndet till Afghanistan. Utredaren säger att det funnits en diskrepans mellan mål och faktiska resultat, dessutom har korruptionen varit utbredd. Några år tidigare granskades enprocentsmålet av samma myndighet, som skrev följande: ”Flera indikatorer pekar mot att Sida ibland fått mer pengar än man kunnat förvalta med tillräcklig omsorg.”
Här har vi tre rapporter som unisont pekar på systematiska brister i den svenska biståndspolitiken. Eftersom jag förutsätter att biståndsministern tagit del av dessa rapporter – men ändå fortsätter med samma biståndspolitik – går det inte att komma till en annan slutsats än att regeringen inte tar kritiken på allvar.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Matilda Ernkrans:
Vilka slutsatser har statsrådet dragit av ovan nämnda rapporter, och avser statsrådet vidta några åtgärder utifrån sina slutsatser?