av Christina Nilsson (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
”Minst 1 000 personer fick avslag på att flytta till ett vård- och omsorgsboende för äldre, under första halvåret i år, visar unik statistik som Ekot tagit fram”. Här finns också ett mörkertal eftersom vissa som vill söka plats på ett äldreboende väljer att låta bli eller drar tillbaka sin ansökan när man inser att ansökan kommer att avslås.
Numera är det så att du ska bo hemma så länge det går, med hjälp av hemtjänsten i din kommun. I många fall ger det äldre människor ett onödigt lidande då de behöver bli ordentligt omhändertagna. Det finns en stor mängd olika anledningar, som depression, ensamhet, olika sorters sjukdomar, dålig syn och hörsel, yrsel, rädsla och isolering som inte beaktas tillräckligt.
Något som inte kommer fram i debatten är att i ett par där den ena behöver mycket hjälp kan den andra parten bli en obetald vårdare. Det kan bli oerhört betungande för äldre mellan 80 och 90 år som inte vill eller kan säga ifrån att man inte orkar, på grund av skuld, skam och andras förväntningar.
Statsrådet Lena Hallengren verkar anse att Sverige inte har 90-åringar med stora medicinska behov som inte får dessa behov tillgodosedda i svensk äldreomsorg.
De ska sägas att de allra flesta får en plats på ett äldreboende, men om 1 000 personer som anser sig behöva en plats på äldreboende får avslag är det viktigt att förstå varför och om vi kan göra något bättre.
Min fråga till socialminister Lena Hallengren:
Avser ministern att vidta några åtgärder för att ensamma, deprimerade, rädda och isolerade äldre ska kunna få komma till en gemenskap med andra på ett äldreboende?