av Ann-Christine From Utterstedt (SD)
till Statsrådet Märta Stenevi (MP)
I Sverige finns det omkring 200 kvinnojourer som ger stöd åt och skyddar utsatta kvinnor och barn. Vissa av kvinnojourerna är kvinno- och tjejjourer. Det stora flertalet jourer är anslutna till någon av de båda riksorganisationerna Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Unizon. Det finns stora skillnader mellan de olika kvinno- och tjejjourerna när det gäller resurser. Som exempel kan nämnas att vissa kvinnojourer har anställd personal, kontor och telefonjour dygnet runt, medan andra har begränsade telefontider och endast ideellt arbetande jourkvinnor. Under år 2020 fanns totalt cirka 500 anställda och 3 500 ideellt aktiva inom verksamheten. Kvinno- och tjejjourer finns i mer än hälften av alla kommuner.
Kvinnojourernas verksamhet består i regel av de tre delarna skyddat boende, öppen verksamhet och opinionsarbete. Tjejjourernas verksamhet består i regel av öppen verksamhet och opinionsarbete. De flesta kvinnojourer driver skyddade boenden. De största kvinnojourerna kan ha upp till 20 platser för vuxna och lika många barn i sitt skyddade boende, medan de minsta jourerna kan ha 1–2 platser tillgängliga. Lokala kvinno- och tjejjourers huvudsakliga inkomstkällor består av kommunala föreningsbidrag och olika statsbidrag.
I dag finns det endast ett fåtal kvinnojourer som har rätt kunskap för att kunna hjälpa kvinnor som utsatts för hedersrelaterat våld. Dessa problem växer över landet samtidigt som kunskapen om hedersproblematik är begränsad.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Märta Stenevi:
Avser statsrådet att verka för att landets alla kvinnojourer besitter tillräcklig kompetens för att på ett säkert sätt bemöta och hjälpa de individer som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck?