av Larry Söder (KD)
till Statsrådet Märta Stenevi (MP)
Nyligen beslutade regeringen att skicka ett förslag om en mer förutsägbar byggprocess på lagrådsremiss. En byggfirma ska kunna använda ett certifierat byggprojekteringsföretag för projektering. Syftet är att tydliggöra de krav som ställs i en byggprocess – oavsett kommun – och snabba på byggandet i landet. Det är positivt. Sverige har en bostadsbrist som motsvarar cirka 500 000 bostäder.
Men i samband med ny- och ombyggnationer följer allt som oftast ett behov av en ökad förmåga att lösa akuta lokalproblem – för barnomsorgen, skola och vård, tillfälligt boende och andra lokaler. I dessa fall fyller temporära rentalmoduler en viktig samhällsfunktion. Själva affärsidén är att snabbt komma på plats när ett behov uppstår – och snabbt avlägsna sig när behovet har upphört.
I dag används temporära byggnader på en total yta av 3 miljoner kvadratmeter. Det motsvarar drygt 420 fotbollsplaner fullproppade med små byggnader som fungerar som ett avgörande smörjmedel i samhällsutvecklingen.
En temporär modul används i snitt 36 månader på en plats. Därefter flyttas den för att fylla ett nytt tillfälligt behov som har uppstått. För att temporära moduler ska få bygglov krävs att de lever upp till Boverkets byggregler, BBR, varje gång de flyttas.
I praktiken innebär det att varje gång en relativt nyproducerad modul ska flyttas behöver den – innan den kan användas igen – byggas om.
Grundtanken med att ständigt tvinga marknaden att utveckla ny teknik och minska klimatpåverkan genom att skärpa kraven i BBR är bra. Den tror jag alla ställer upp på. Men man kan fråga sig hur cirkulärt och hållbart det är att relativt nyproducerade byggnader måste byggas om bara för att de geografiskt flyttas till annan plats där ett liknande tillfälligt lokalbehov har uppkommit.
Branschen uppskattar att kostnaderna för ombyggnationer av moduler till senast gällande BBR är uppemot 250 miljoner kronor årligen, vilket motsvarar cirka 10 procent av branschens årliga omsättning. Det är pengar som i mångt och mycket skattebetalarna får betala. Rimligen borde en nyproducerad byggnad ha en längre hållbarhetstid än 36 månader. Vi kan spara både miljö och skattepengar genom att arbeta annorlunda.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Märta Stenevi:
Har statsrådet uppmärksammat detta problem och avser statsrådet att vidta några åtgärder?