av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
De som kanske drabbats absolut hårdast i Iran efter den islamiska revolutionen 1979 med efterföljande islamistiska lagar är kvinnor. Plötsligt tvingades dessa bära hijab, och deras människovärde gentemot staten kom i enlighet med landets lagar att plötsligt reduceras. Därtill kom islamiskt månggifte för män, äktenskap med barn och berövande av många tidigare självklara sociala och politiska rättigheter.
Trots detta har den iranska kvinnorörelsen fortfarande inte tystnat, och i stället har vi, som utrikesministern väl är medveten om, sett såväl tysta som högljudda protester. Civil olydnad, såsom att offentligt kasta sina slöjor, har på senare år blivit allt vanligare, men vi såg det redan under en anti-hijab-demonstration under internationella kvinnodagen 1979.
Efter över 40 år är det ett faktum att kvinnorörelsen i Iran har blivit starkare. Vi ser således prov på en imponerande motståndskraft från de iranska kvinnorna, som till råga på detta nu också, proportionellt sett, utbildar sig mer än män, enligt officiell statistik över studenter på universitet i Iran.
Iranska lagar förbjuder i dag människor att lämna islam. Trots detta kan vi tack vare organisationen Gamaan, baserad i Nederländerna, se hur uppemot hälften av iranierna kan ha blivit ateister de senaste decennierna. Vidare är det lätt för vem som helst att se hur iranier i sociala medier sprider inlägg som förlöjligar eller kritiserar islam samt erbjuder andra alternativ till den islamistiska världsbild som diktaturen önskar sprida.
Det råder således ingen tvekan om att det i Iran finns en enorm och obestridlig antiislamistisk rörelse som återkommande vädjar om mer frihet.
Mot bakgrund av dessa fakta önskas utrikesminister Ann Linde svara på följande fråga:
Vad gör ministern för att understödja sekulära samt kvinno- och demokrativänliga krafter i Iran mot bakgrund av rådande frihetsrörelser?