av Roger Haddad (L)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Liberalerna har de senaste åren varnat och larmat om att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är på väg att urholkas.
Även om det inte skett några större förändringar av själva lagstiftningen har kommunernas allt striktare juridiska bedömning lett till att många nekats stödinsatser.
Än allvarligare är utvecklingen för personer som haft insats enligt LSS men som nu får det omprövat och inte sällan blir av med exempelvis ledsagningen trots att behovet finns kvar. I ett uppmärksammat ärende i Västmanland blev en person som har både synskada som hörselnedsättning av med sin ledsagare efter 25 år. Synskadades Riksförbund har återkommande lyft upp att utvecklingen går åt ett alltmer restriktivt håll.
De som drabbas är de som mest behöver stöd från samhället och de anhöriga. När samhället drar in stödet hamnar alltmer av ansvaret på barn och barnbarn. Så ska det inte behöva vara. En annan utveckling som blivit alltmer vanlig är att kommunerna effektivt och snabbt, utan att ens ha träffat personen och endast genom ett kort telefonsamtal, river upp beslut som gällt under många år för att behovet av stödinsatser bedömts som långvarigt.
Det individuella behovet riskerar att komma i andra hand när allt fler får avslag utifrån lokala och kollektiva nytolkningar av LSS.
Mot bakgrund av ovanstående frågar jag socialminister Lena Hallengren:
På vilket sätt avser ministern att agera för att LSS ska säkra fortsatt stöd till de behövande, inte minst för dem som haft stöd länge och plötsligt blir av med insatsen?