av Markus Wiechel (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
När coronapandemin bröt ut 2020 hade regioner och kommuner inte tillräckligt med personlig skyddsutrustning, vilket blivit en bidragande orsak till en ökad smittspridning och död i Sverige. I kombination med valet av den svenska icke-strategin, som till skillnad från andra länder inneburit en acceptans av hög smittspridning, har detta varit förödande.
Regeringens omfattande brister i förberedelser och samverkan har nu lett till hård kritik från Riksrevisionen, som granskat statens arbete med att säkra tillgången på personlig skyddsutrustning för hälso- och sjukvårdspersonalen under coronapandemin. Man menar helt riktigt att regeringen och ansvariga myndigheter borde ha gjort mer och tidigare verkat för att åtgärda de kända brister som fanns. Riksrevisionens rapport pekar bland annat på bristen av samordning mellan myndigheterna, och man ifrågasätter tydligt den senfärdighet som präglade arbetet med att köpa in mer skyddsutrustning.
Regeringen har nu tillbakavisat den mycket allvarliga kritik som riktats mot dem och i stället, likt tidigare, skyllt ifrån sig. Socialminister Lena Hallengren har bland annat sagt att ansvaret för att ha tillräckliga lager av medicinsk utrustning ligger på regioner och kommuner.
Mot bakgrund av socialministerns uttalande går det att dra ett antal slutsatser. För det första menar socialministern att kommuner och regioner själva ska konkurrera med exempelvis stora länder när det kommer till upphandling och inköp av skyddsutrustning som det råder brist på i kristider, snarare än att staten tar ett sådant initiativ. Alternativt menar hon att de själva ska ta initiativ till att skapa nya sätt att exempelvis producera egen utrustning, eller påverka olika verksamheter att ställa om sin produktion. Vidare menar hon att det är fullt rimligt att som högst ansvarig i regeringen för hälso- och sjukvården bara se på när tillgången till skyddsutrustning uppenbarligen inte räcker till. Kosta vad det kosta vill, i detta fall i sjukdom och död, för principen att ansvaret ligger på regioner och kommuner ska gå först.
Det är inget nytt att socialministern saknar självinsikt och därtill visat sig vara oförmögen att ta kritik. För undertecknad är dock reaktionen efter Riksrevisionens kritik direkt osmaklig, och det passiva ställningstagandet, som uppenbarligen inte var ett misstag från ministern, borde de facto betraktas som ett direkt tjänstefel.
Socialminister Lena Hallengren önskas av den anledningen svara på följande fråga:
Är det ministerns uppfattning att hon inte hade något ansvar att verka för att bistå kommuner och regioner med att införskaffa eller producera skyddsutrustning under pandemin, och avser ministern att vidta några åtgärder utifrån den kritik som Riksrevisionen har riktat mot regeringen?