av Staffan Eklöf (SD)
till Statsrådet Anna-Caren Sätherberg (S)
Den svenska djurskyddslagen har en annan definition av djurförsök än EU-direktivet som reglerar frågan. Det betyder att ambitionen att fasa ut alla djurförsök får en annan innebörd i Sverige än i resten av EU.
Djurskyddslagen definierar all användning av djur för bland annat vetenskaplig forskning som djurförsök, utan att klargöra vad ”användning” innebär. I EU-direktivet betyder ”användning” att djuren utsätts för lidande i nivå med ett nålstick eller mer – övrig djurforskning är inte djurförsök, enligt direktivet. Mycket djurbaserad forskning orsakar inget lidande. Till exempel observationsstudier eller icke-ingripande studier på djur i naturen eller i fångenskap med god djurhållning. Det är inte rimligt att sådan forskning ska behöva fasas ut. Syftet med utfasningen av djurförsök torde ju vara att minska djurs onödiga lidande. Den forskningen bidrar dessutom med mycket värdefull kunskap.
En annan oväntad följd av de olika definitionerna är att Jordbruksverket tolkar att djurförsök uppstår genom intentioner hos forskaren och inte genom särskilda handlingar mot djur. ”Användning” av djur likställs med en vetenskaplig tanke. Det innebär att sådant som enligt djurskyddslagen är tillåtet för alla, till exempel att observera fåglar eller att berika hundar och kor – eftersom det inte bryter mot lagens djurskyddssyfte – omvandlas till djurförsök om en forskare gör samma sak med vetenskap i tanken. Förutom att mycken värdefull forskning riskeras att fasas ut betyder det också att föreskrivande myndighet anser att svensk djurskyddslagstiftning reglerar forskning som inte påverkar djurskyddet. Detta torde ingripa otillbörligt i den grundlagsskyddade fria forskningen, och på juridiskt tveksamma grunder, där tankar och inte handlingar avgör regleringar.
Därför vill jag fråga statsrådet Anna-Caren Sätherberg följande:
Vad tänker statsrådet göra för att lösa problemen?