av Maj Karlsson (V)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
De flesta kommuner och regioner har i dag särskilda arbetssätt och metoder riktade mot våldsutsatthet, framför allt i form av olika typer av vård- och behandlingsprogram och rutiner som fungerar som stöd för personal att upptäcka tecken på våldsutsatthet, ställa rutinfrågor om våld och bemöta våldsutsatta samt rutiner för oros- och polisanmälan. I dessa rutiner hänvisas ofta även till nationella riktlinjer och rutiner, men varken de regionala vårdprogrammen eller de nationella riktlinjerna omfattar begreppet sexuell exploatering.
För att barn och unga ska få utrymme att berätta om de utsatts för sexuell exploatering krävs att vårdpersonal och socialtjänst faktiskt ställer frågor om detta och, inte minst, har kunskap att hantera svaret.
Det finns i dag ett utbildningsmaterial om ”sex mot ersättning”, men för att det ska kunna tillämpas behövs rutiner för upptäckt av barn och unga som utsätts för sexuell exploatering och övergrepp.
För Vänsterpartiet framstår det som att det finns ett behov av ett förtydligande, för att barn och unga som utsätts för sexuell exploatering rutinmässigt ska tillfrågas om den typen av utsatthet.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Vad avser ministern att göra för att målgruppen och dess behov ska inkluderas i nationella riktlinjer och föreskrifter om våld?