av Hanna Wagenius (C)
till Statsrådet Anna-Caren Sätherberg (S)
Fäbodbruk har funnits i Sverige åtminstone sedan den yngre järnåldern och innebär att lantbrukare flyttar sina djur från gården upp till fäbodvallen, eller sätern som vi säger i Härjedalen, under sommaren, där de betar fritt i skog och på fjällen. Bruket har gett upphov till en särskild fäbodkultur som omfattar allt från matlagning till musik.
Kulningen är en tradition som är sprungen ur fäbodkulturen som ett sätt för de företrädesvis unga kvinnor som hade hand om vallarna och djuren att kunna kommunicera med varandra. Mycket av den svenska förädlingen av mejerivaror har sitt ursprung i fäboddriften och den har också skapat en unik biologisk mångfald i de fjällnära landskapen.
I det moderna samhället är fäbodbruket starkt hotat. Lantbruket ser i dag annorlunda ut än för hundra år sedan, med centraliserade och större enheter, där behovet av att flytta djuren till andra betesmarker inte finns kvar på samma sätt. Mulbetesrätten är också undanträngd i många områden där den tidigare varit självklar.
Detta gör att många gamla gärden växer igen, och att orkidéer, ängssvampar och andra sällsynta arter försvinner. Det gör att de gamla lantraserna blir allt färre, och det gör också att vi förlorar stora delar av vårt viktiga kulturarv.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Anna-Caren Sätherberg: