Det är av goda skäl som man informellt har benämnt massmedia som den tredje statsmakten sedan mitten av 1800-talet. Betydelsen av granskande journalistik går inte att påtala nog; de tidiga tidningarna spelade exempelvis en helt avgörande roll för utvecklingen av demokratin i Sverige. Under lång tid har medier granskat makthavare, uppmärksammat individer som fallit mellan samhällets stolar och avslöjat hur företag fuskar med sitt miljöarbete.
Mediepolitik bör byggas på en solid grund och grunden består av frihet och demokrati. Det finns tyvärr anledning att påminna sig om detta. Den politiska makten i några av våra grannländer ser möjligheter i att kontrollera vilka nyheter som når medborgarna och hur dessa nyheter vinklas. Runt om i världen ser vi också direkta hot mot journalister.
Det är oroande att det sker i vår omvärld, och det är oroande att smittan går från land till land. Också i Sverige finns utmaningar. Vi ser ett hårt tonläge i sociala medier, vi ser anklagelser om fake news, vi ser att MSM (mainstreammedia) blivit skällsord och vi ser hur extremister försöker påverka vad som publiceras. Vi ser också hur de som ska granskas försöker gömma sig från den journalistiska blicken på olika sätt, genom alltifrån att anställa egna informatörer som ger maktens bild av verkligheten till att på olika sätt försöka ta sig förbi offentlighetsprincipen.
Vill man långsiktigt slå vakt om friheten måste man se till så att medier så långt som möjligt kan stå på starka egna ben. Därför behövs tydlig lagstiftning och goda generella villkor för medier. När den gamla affärsmodellen var som starkast såg statsmakterna möjligheter att dra in pengar, reklamskatten var ett sådant exempel. Nu är läget annorlunda. Nu behövs goda villkor för mediebolag. För att jämna ut spelplanen måste det också vara självklart att de globala nätjättarna behandlas på annat sätt än nu.
För att värna oberoende och minska politikers inflytande bör de stöd som ges så långt som möjligt vara generella, automatiska och rättighetsbaserade. De måste vara utformade så att de går till att stärka journalistiken, inte till att gynna så kallade bidragsentreprenörer.
Medielandskapet förändras över tid, och förändringens hastighet har kommit att öka radikalt i och med den digitala utvecklingen. Journalistikens grundvalar lever förvisso vidare, men spelplanen har förändrats i grunden. Sociala medier har gett individen tillgång till en ofiltrerad kanal till allmänheten. Viljan att betala för journalistik har försämrats samtidigt som annonseringen har bytt både skepnad och plats. Konkurrensen är hård och marknaden alltmer oberäknelig.
Ökad efterfrågan på information och nyheter betyder inte per automatik en ökad vilja att betala för journalistik. Det visade sig inte minst under pandemin, då coronakrisen slog särskilt hårt mot mediebranschen. När annonsörer drog ner på sin marknadsföring till följd av den förändrade marknaden under pandemin drabbades medier av stora tapp i annonsintäkter. Annonsraset slog särskilt hårt mot lokaljournalistiken, som redan innan pandemin har kämpat med en ansträngd ekonomi. När mediernas ekonomiska förutsättningar att bedriva granskande journalistik försämras tar också vår demokrati skada.
Liberalerna menar att politikens huvudsakliga roll i mediepolitik är att värna dess frihet och autonomi. I grunden finns en mycket stark frihet för medierna som måste bevaras, skyddas och sannolikt också stärkas. En viktig del i friheten är mediers självständighet. Liberalerna anser att stöd behövs, men viktigast är att marknaden fungerar. Det är bättre att vara beroende av många läsare och annonsörer än en statlig myndighets bidragsbeslut.
Det kan i sammanhanget vara passande att påminna sig om Balzacs ord: ”Det fattas aldrig pengar när det gäller våra nycker, vi gnäller bara över priset på det som är nyttigt och nödvändigt.” Det är sannolikt mer sant i dag än på författarens tid. Vi lägger mycket pengar på medier. Vi köper mobiler, datorer och teveapparater, vi har prenumerationer på filmer och vi följer med när tv-rättigheter för en fotbollsliga flyttar från en kanal till en annan. Vi medborgare som vill att makten granskas har såklart ett ansvar att se till så att granskande journalistik överlever.
Medier finns på en marknad med en hög grad av konkurrens mellan olika aktörer; det är en ekologi som är känslig och där politiskt beslutad förändring av marknadens förutsättningar och villkor måste ske med stor försiktighet. Paradoxalt nog finns det samtidigt ett demokratiskt behov av reglering och stöd för att medierna ska fortsätta att vara en fri, oberoende granskare av makten samt en trovärdig källa till information. Liberalerna menar att det behövs stöd för att möjliggöra en mångfald som i sin tur kan bidra med olika perspektiv.
Granskande journalistik är en förutsättning för en levande demokrati. Men journalistiken är hårt ansatt. Enligt en undersökning vid Göteborgs universitet har nästan sex av tio av landets journalister varit utsatta för trakasserier, hot eller våld i samband med sitt yrkesutövande. Hoten fyller sitt syfte – många hotade journalister uppger att deras arbete påverkats, att de har valt bort att bevaka känsliga ämnen, personer och frågor. I försvaret av tryck- och yttrandefriheten ingår även ett ansvar för att förebygga och förhindra hot, trakasserier och våld som både enskilda och grupper riktar mot journalister och andra mediemedarbetare.
Målen för medieområdet är att stödja yttrandefrihet, mångfald och massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadlig mediepåverkan. Det är förvisso bra och rimliga mål men det finns anledning att också välja ett annat perspektiv när målen anges. Dagens mediepolitiska mål tar i huvudsak sikte på att skapa goda förutsättningar för medieaktörer.
Liberalerna delar uppfattningen att det är viktigt att slå vakt om goda förutsättningar och att det därför inte finns anledning att ändra något av dagens mål. Däremot bör de kompletteras med ett tydligare individ- och medborgarperspektiv. Mediepolitiken bör utöver nuvarande mål också ha som mål att bidra till att fler människor är nyfikna och kunniga och har förmåga att dra självständiga slutsatser och fatta egna välgrundade beslut. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Om dagstidningarna ska överleva kommer de att behöva stöd även i framtiden. Liberalernas inställning är att sådant stöd ska utformas på ett sådant sätt att risken för och möjligheten till politisk styrning minimeras. I dag fördelar mediestödsnämnden (tidigare presstödsnämnden) statens stöd till dagspressen.
Nämnden leds av ledamöter som utses av regeringen och har i uppdrag att fördela medel enligt de bestämmelser som beslutas av regeringen och i myndighetens föreskrifter. Liberalerna uppmanar regeringen att inleda en strukturerad dialog med branschen i syfte att utreda hur en mer marknadsnära form av presstöd skulle kunna utformas. Det är viktigt att finna en lösning på hur staten kan stödja pressen i framtiden på ett sätt som både ökar dagspressens chans till överlevnad och bibehåller frihet från politisk klåfingrighet.
Liberalerna anser att mediestödet måste förnyas och moderniseras. En ny utredning bör tillsättas med målet att nå en bred överenskommelse kring framtidens mediestöd. Branschen och politiken har ett gemensamt intresse av att nå en sådan överenskommelse och Liberalerna bedömer att det finns goda förutsättningar att nå dit. Just behovet av att säkra mediers självständighet gör det motiverat att lyssna noga på de synpunkter branscher har i frågan. Framtidens mediestöd bör så långt som det är möjligt vara rättighetsbaserat och automatiskt, dvs i så stor utsträckning vara fritt från politiska beslut. Vidare är det bättre att genomföra generella förändringar i marknadens förutsättningar om så är möjligt; till exempel är det bättre med skattesänkningar än med mer bidrag. Även om målet bör vara att medier står på egna ben menar vi att det under lång tid kommer att behövas statligt stöd, inte minst till områden där marknaden och prenumeranter inte klarar att bära granskande lokal journalistik.
Medievärlden består av olika aktörer som är konkurrenter men också ömsesidigt beroende av varandra. Förändrar man förutsättningar för en kommer också andra att påverkas, ibland positivt, ibland negativt. Ökade satsningar för public services lokala uppdrag kan ge viktig stimulans för lokaltidningen men kan också innebära en konkurrenssituation som kraftigt försämrar förutsättningarna för tidningen. Å andra sidan kan minskad lokal närvaro av Sveriges Radio och Sveriges Television innebära att fler kommuner än i dag inte får någon kvalificerad journalistisk bevakning alls.
Liberalerna anser att självständiga public service-medier med ett brett uppdrag, bred förankring och stort förtroende är viktiga för demokratin. Detta har också stöd i internationell forskning. Det gäller också den lokala demokratin. Det är därför viktigt med lokal närvaro. Man ska emellertid inte bortse ifrån att närvaron samtidigt kan vara problematisk. Företrädare för lokala tidningar och lokaltidningskoncerner menar att läsare lockas från deras webbsidor till Sveriges Radios och Sveriges Televisions lokala webbsidor. Detta påverkar förutsättningarna för en affärsmodell med betald tillgång på nätet, liksom möjligheten till annonsintäkter. I sammanhanget ska påminnas om att det stora intäktsbortfallet på annonssidan till övervägande del beror på de globala nätjättarna på nätet, men i den känsliga ekonomiska situation som många aktörer befinner sig är varje intäktsbortfall bekymmersamt.
Det varken går eller vore önskvärt att sätta upp tydliga ramar för public service-bolagens lokala rapportering. Om exempelvis en skola brinner vore det orimligt att lokalradion inte ska få berätta om det i nyhetssändningar på grund av att en tidning redan skrivit om händelsen på sin hemsida. Å andra sidan är det förståeligt att en aktör som är beroende av annonsintäkter och trafik till sin webb ser problem i att deras journalistiska material som finns bakom betalväggar kan nås i lätt omskriven variant på öppna webbsidor. Mycket tyder på att gränsdragningar kan och bör ske lokalt genom samtal och öppenhet. Den senaste tiden tycks ett klimat för sådana konstruktiva samtal ha vuxit fram och det är mycket välkommet.
Även de nationella medierna har en helt ny situation, skapad av globalisering och digitalisering. Det innebär också nya förutsättningar och nya utmaningar för mediepolitiken. Ägarstrukturer stöps om och globala aktörer tar en allt större del av människors mediekonsumtion. Den starka ställning som Facebook, Google, Apple och Amazon skapat sig på området kan inte bortses ifrån när nationell mediepolitik diskuteras och beslutas. Till det kommer de stora aktörerna inom streaming av både film, tv-program och ljudböcker.
De globala plattformarnas dominans gäller inte bara hushållens konsumtion. De globala aktörernas ställning på annonsmarknaden och i insamlandet av data har sannolikt ännu större strategisk betydelse. Vad detta innebär på lång sikt är omöjligt att veta. Behovet av lokala granskningar, lokala vinklingar, lokala berättelser och lokala tolkningar kan innebära ett uppsving eller åtminstone en överlevnad för andra aktörer än de globala dominanterna, men det kan naturligtvis också bli en utveckling där så inte sker, vilket skulle innebära att många berättelser, vinklingar och tolkningar inte skulle nå ut och att många granskningar inte skulle ske. Den svenska regeringen bör agera kraftfullt och proaktivt i EU-sammanhang för att nå en rimlig reglering av de globala nätjättarna. På kort sikt vore det välkommet om den svenska branschen kunde nå överenskommelser med de globala aktörerna på liknande sätt som skett i andra länder.
Liberalerna värnar public service-mediernas funktion i samhället. De har till uppgift att bedriva radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst. Verksamheten ska således präglas av oberoende, opartiskhet och saklighet. För att det ska vara möjligt är det av vikt att verksamheten bedrivs självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen i samhället. Liberalerna menar även att det är särskilt viktigt att public service-medierna slår vakt om programområden som är betydelsefulla för allmänintresset.
Public service-medierna blir allt viktigare för det gemensamma samtalet i samhälleliga och kulturella frågor. Public service ska fortsatt ha ett brett uppdrag och sträva efter kvalitet och relevans. Vår uppgift är att värna och främja dess oberoende och kvalitet. I länder där auktoritära regeringar har tagit makten har en av de första åtgärderna varit att stärka greppet om medierna. Public service-medierna, med sitt uppdrag från det offentliga, är extra sårbara för detta. Det är av största vikt att det skapas starka garantier för att inte public service-mediernas oberoende från politiken urholkas.
Frågan om public service-mediernas oberoende har varit föremål för utredning inom 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté, som presenterade sitt betänkande tidigare i år (SOU 2020:45). Vi beklagar djupt att det inom kommittén på grund av vissa partiers motstånd visade sig omöjligt att lägga fram ett lagförslag som hade den breda förankring som alltid bör eftersträvas i samband med grundlagsändringar.
Det behövs andra åtgärder för att stärka programbolagens journalistiska oberoende. Två frågor som ter sig särskilt angelägna är formerna för ägandet samt formerna för klagomålsgranskning.
De tre public service-bolagen ägs av Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB, i dagligt tal ofta kallat förvaltningsstiftelsen eller ägarstiftelsen. Stiftelsen, som utses av regeringen, fungerar som en mellanhand eller buffert mellan den politiska nivån och programföretagen. På så vis minskar utrymmet för partipolitisering av ägarstyrningen.
Genom stegvisa ändringar har det blivit otillåtet för verksamma riksdagsledamöter, statsråd eller anställda i Regeringskansliet (såsom statssekreterare) att vara styrelseledamöter i förvaltningsstiftelsen. Däremot är det fullt möjligt för de politiska partierna att nominera sina anställda tjänstemän till stiftelsen, vilket kan skapa olämpliga lojalitetskonflikter. Det finns inte heller någon karensregel som hindrar en person från att gå direkt från politiken till stiftelsen. De karensregler som införts gällande statsråd eller statssekreterare som övergår till annan tjänst syftar till att säkra den politiska sfärens integritet, men motsvarande karensregel finns alltså inte för att säkra public service-bolagens integritet.
Liberalerna anser att stiftelseförordnandet för förvaltningsstiftelsen bör skärpas ytterligare, så att inte heller den som är anställd i ett riksdagsparti kan vara styrelseledamot. Av motsvarande skäl bör inte eller den som är verksam Europaparlamentariker eller anställd i en Europaparlamentarikers personliga kansli kunna tillhöra styrelsen. Det bör likaså införas en generell karensregel så att den som lämnar uppdraget som riksdagsledamot, statsråd etc. eller lämnar sin politiska anställning blir valbar till styrelsen först efter ett års tid.
Granskningsnämnden för radio och tv övervakar genom efterhandsgranskning om tv- och radioprogram står i överensstämmelse med radio- och tv-lagen och de programrelaterade villkor som kan gälla för tjänsterna. Formerna för granskningsnämndens arbete regleras i huvudsak genom förordning, vilket gör att en regering när som helst kan ändra villkoren över en natt. Likaså är det regeringen som avgör hur många ersättare som ingår i nämnden.
För att säkerställa att granskningsnämndens arbete inte politiseras genom regeringens ingrepp bör dess oberoende ges ett starkare rättsligt skydd. Den viktigaste regleringen av granskningsnämndens arbetsformer behöver flyttas från förordning till lag, så att inte en minoritetsregering med ett enkelt penndrag kan kullkasta verksamheten. Likaså behövs en reglering i lag av antalet ersättare.
Inget i lagen hindrar en framtida regering från att utse en granskningsnämnd som vid sidan av juristpresidiet endast består av lojala partitrogna. Vi anser att motsvarande begränsningar måste införas som gäller för förvaltningsstiftelsen, det vill säga att ingen får vara tjänstgörande riksdagsledamot eller Europaparlamentariker, statsråd eller anställd i Regeringskansliet, av ett riksdagsparti eller hos en Europaparlamentariker. En karensregel på ett år för dessa uppdrag och tjänster måste också finnas.
För både förvaltningsstiftelsen och granskningsnämnden behövs också ett skydd mot plötsliga entlediganden. Förvaltningsstiftelsens ledamöter kan bara entledigas om det finns synnerliga skäl, men vad detta innebär är upp till regeringens skönsmässiga bedömning. För granskningsnämndens ledamöter finns inget skydd mot entledigande mot den berördes vilja. Vi anser att det av stiftelseförordnande respektive lag behöver framgå att en ledamot i dessa två organ endast kan skiljas från sitt uppdrag utan eget medgivande om han eller hon genom en brottslig gärning, sjukdom eller liknande visat sig uppenbart olämplig för uppdraget och att ett sådant beslut i så fall ska fattas av domstol.
|
Christer Nylander (L) |
|
|
Nina Lundström (L) |
Johan Pehrson (L) |
|
Maria Nilsson (L) |
Arman Teimouri (L) |
|
Allan Widman (L) |
Lina Nordquist (L) |
|
Gulan Avci (L) |
Mats Persson (L) |