Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förtalslagstiftningen och tillkännager detta för regeringen.
Förtal innebär att peka ut någon som brottslig, klandervärd i sitt levnadssätt, eller på annat sätt lämna nedsättande uppgifter om personen. Även om uppgiften är sann kan uppgiftslämnaren dömas för förtal. Några exempel utgörs av fall där kvinnor som har berättat om övergrepp de har blivit utsatta för har blivit dömda för förtal. Lagen är utformad så att det inte krävs att den som anklagas för förtal ska ha uppgett namnet på förövaren; det räcker med att några detaljer kan härledas till den utpekade. Detta leder till att kvinnor inte vågar anmäla för att inte å sin sida bli anmälda för förtal.
Det är naturligtvis viktigt i en rättsstat att inte människor smutskastas genom att osanna uppgifter sprids. Med dagens kommunikationsmöjligheter och mycket snabba informationsflöden kan det vara fullständigt förödande för en individ att bli föremål för spridande av osanna uppgifter. Men det är förödande för rättssystemet om människor inte vågar anmäla, och tala om, begångna brott, för att de är rädda att bli åtalade för förtal.
Skillnaden mellan spridandet av sanna och osanna uppgifter måste därför beaktas. I det första fallet bör det inte betraktas som förtal. Vid spridning av osanna uppgifter bör däremot förtalsbrottet bli ett brott som lyder under bestämmelserna om allmänt åtal, och därmed bli föremål för åklagare att väcka åtal och driva ärendet.
|
Boriana Åberg (M) |
|