Den organiserade gängkriminaliteten som vi ser idag är en förhållandevis ny företeelse i Sverige. Våldet har i många avseenden blivit grövre och råare samtidigt som hela bostadsområden närmast tagits över av kriminella element. Den utveckling med gängbrottsligheten vi ser är därför att betrakta som exceptionell. Exceptionella problem kräver exceptionella åtgärder, vilket i detta avseende betyder nolltolerans och betydligt hårdare tag mot denna miljö.
I vårt sydliga grannland Danmark har vi tydligt sett effekten av att särskilt rikta in sig på bestraffning av gängkriminella, varav det kanske tydligaste exemplet är den dubbla strafftiden. Sedan tidigare har också riksdagen riktat ett tillkännagivande till regeringen om att skärpa straffen för gängrelaterad brottslighet, men än finns inget konkret förslag på bordet. Gängkriminalitet bör i Sverige per automatik innebära utvisning i de fall brottslingen är myndig, innehar ett annat medborgarskap än svenskt, samt har begått ett brott som innebär fängelsetid. Samtliga som blir dömda för gängrelaterad brottslighet bör per automatik få dubblerad strafftid.
Idag är så gott som samtliga svenskar uppkopplade, och vårt land klassas som ett av de mest digitala länderna i världen. Det innebär i korthet att det mesta av informationen som flödar i samhället också på olika sätt är elektroniskt lagrad. Trots detta faktum och trots att gängkriminella likt andra invånare i Sverige använder sig av exempelvis elektroniska kommunikationsmedel har lagstiftningen rörande detta halkat efter: De regler om beslag och husrannsakan som finns tar helt enkelt inte hänsyn till utvecklingen i samhället då de enbart utgår från rent fysiska objekt och miljöer. Trots att en särskild utredare presenterat en översyn av reglerna om beslag och husrannsakan (redan 2017) för att skapa effektiva och rättssäkra brottsutredningar har inte regeringen återkommit med något förslag. Detta bör snarast åtgärdas.
Ett oerhört viktigt verktyg för att klara upp men även förhindra brott kopplade till exempelvis organiserad brottslighet är rättsväsendets tillgång till såväl hemlig avlyssning som kameraövervakning. Den här typen av verktyg, som ofta sker genom buggning, måste helt enkelt kunna användas betydligt enklare, i de fall då det rör sig om organiserad brottslighet, som ju existerar för att människor livnär sig på sin kriminalitet. Det ska således inte finnas några hinder att använda metoderna mot personer som har dokumenterat samröre eller koppling till gängkriminalitet eller annan brottslighet som kan anses vara organiserad.
Den som på sannolika skäl anses vara misstänkt för ett förhållandevis grovt brott (d.v.s. ett års fängelse eller mer) kan idag häktas om det med hänsyn till gärningens karaktär, vederbörandes förhållande eller andra omständigheter finns en risk för avvikelse eller fortsatt brottslighet. Den misstänkte kan också häktas om man befarar att vederbörande på något annat sätt kan tänkas undanröja bevis i syfte att undkomma eller försvåra straff. Vidare kan en brottsling häktas per automatik, men detta gäller enbart för brott där minimistraffet innebär fängelse i minst två år. Denna regel innebär att en person som misstänks för ett brott med minst två år i straffskalan i regel häktas i nära anslutning till brottet. Det är positivt att de grövsta brottslingarna per automatik blir häktade, men det ändrar inte faktumet att flera kriminella i gängmiljö ändå kan begå förhållandevis grova brott utan att riskera häktning. För att komma åt dessa bör gränsen för så kallad obligatorisk häktning sänkas till att gälla personer vars brottsliga gärningar motsvarar minst ett år i fängelse. I synnerhet rörande gängkriminalitet skulle detta innebära att fler frihetsberövas i anslutning till deras brottsliga gärning.
Ibland är en till synes helt hederlig näringsverksamhet, så som en kemtvätt, en nattklubb eller ett kafé, porten mellan den undre världen och samhället i övrigt. Svarta pengar tvättas, vapen, stöldgods eller droger göms och yrkeskriminella får en chans att måla en bättre fasad av sin verksamhet. Trots förekomsten av den här typen av verksamheter är rättsväsendet inte tillräckligt välrustat för att kunna bekämpa denna företeelse. En av anledningarna är att kommuner inte har till uppgift och därför inte deltar fullt ut i brottsbekämpande verksamheter. Det bör utredas hur samverkan mellan kommun och polis kan bli bättre, i syfte att enklare stänga näringsverksamhet med koppling till organiserad brottslighet samt möjliggöra för polisen att ta del av sekretessbelagda uppgifter som kommunen tillhandahåller. Vidare bör det utredas hur möjligheten att stänga ned samlingsplatser eller lagerlokaler med koppling till gängkriminalitet kan utökas.
Zonförbud används i bland annat vårt grannland Danmark och innebär att polisen får chansen att förbjuda personer som sedan tidigare visat prov på ett särskilt mindre trevligt beteende att vistas inom ett visst område. Möjligheten till zonförbud skapar en trygghetskänsla samtidigt som det ökar säkerheten för människor i vardagen, då inte minst i så kallade särskilt utsatta områden. För gängkriminella kan dessa förbud rent generellt innebära nya hinder, vilket av förklarliga skäl motverkar såväl kriminell verksamhet som nyrekrytering. Bland poliser som arbetar i vissa så kallade särskilt brottsutsatta områden finns det ofta en förhållandevis god kännedom om personer som är kriminellt belastade. Polisen får också visitera personer i syfte att exempelvis finna vapen, men det krävs en konkret brottsmisstanke. Samtidigt finns det idag stora svårigheter med att bryta kriminaliteten i områden som klassas som särskilt brottsutsatta. Dessa bör idag betraktas som exceptionella, varför det också krävs exceptionella åtgärder. För att bryta förekomsten av kriminalitet bör därför rättsväsendet fritt få visitera personer i särskilt brottsutsatta områden i syfte att finna droger, farliga föremål eller annat som kan kopplas till kriminell verksamhet.
|
Markus Wiechel (SD) |
|