Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om livräntan och tillkännager detta för regeringen.
Livränta beviljas den som farit illa i arbetet på ett sådant sätt att det på något sätt minskar personens arbetsförmåga och därmed också inkomst. Detta är ett viktigt skyddsnät för svenska arbetare. På drygt tio år har dock antalet personer som beviljas livränta blivit sex gånger färre – en nedgång som enligt Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) sammanföll med den förändring av sjukförsäkringen som den förra moderatledda regeringen genomförde år 2008.
Enligt Försäkringskassans siffror beviljades drygt 6 000 personer livränta 2007, medan samma siffra för 2020 var endast drygt 994 personer. Kurvan vände skarpt nedåt efter den borgerliga regeringens försämringar av sjukförsäkringen 2008. Antalet personer som fick livränta halverades och har sedan fortsatt att sjunka. Detta kan man även se i den statliga kostnaden för arbetsskadeförsäkringen, från 11 miljarder kr år 1993 till 2,5 miljarder 2019. Dessa ”besparingar” innebär att samhället glider undan från stöd och ansvar och övervältrar kostnader på utsatta enskilda.
Enligt LO har huvudregeln numera blivit att en arbetsskadad arbetstagare inte får någon ersättning från försäkringen. De huvudsakliga skälen till detta är den så kallade bevisregelns utformning samt det så kallade varaktighetskravet.
Livräntan ska ersätta människor som skadats så svårt av jobbet att deras inkomster minskat. Tanken är att man inte ska stå för den risken själv. Därför är denna utveckling av antalet beviljade livränta oacceptabel. Den som skadas svårt i jobbet bör rimligen ersättas för de framtida inkomstbortfall som skadan orsakar.
Mot bakgrund av ovanstående bör en bred översyn av Försäkringskassans hantering av livränteärenden genomföras.
|
Lars Mejern Larsson (S) |
Mikael Dahlqvist (S) |