Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en ny ordning för utfärdande av myndighetsföreskrifter som innebär ökade kostnader för att driva näringsverksamhet och tillkännager detta för regeringen.
Regeringar av olika sammansättning, såväl som lagstiftaren, har inte sällan framställt ambitionen att minska näringslivets administrativa bördor och kostnader. Det är en ambition värd att ta på stort allvar. Emellanåt har framsteg gjorts på området, men inte sällan tycks ambitionen om regelförenklingar omintetgöras av nya krav som framställs från såväl lagstiftaren som de statliga förvaltningsmyndigheterna själva. Ett uppenbart problem i denna del är att många kostsamma och administrativt tungrodda regelverk som beslutas aldrig passerar de folkvalda församlingarna för synpunkter och översyn.
En stor del av all tillkommande regelbörda i Sverige beslutas som myndighetsföreskrifter i form av regler och kravställande för att få bedriva eller som ett sätt att kontrollera viss verksamhet. Många av dessa regler tillkommer med vällovliga ambitioner om säkerhet och miljömässighet. Problemet är dock att helhetsperspektivet ofta saknas. Det är idag svårt att utkräva politiskt ansvar för en mängd olika regler som beslutats i form av myndighetsföreskrifter av den anledningen att de inte passerat den politiska beslutsnivån. I grunden är detta naturligtvis rimligt, eftersom riksdagen och regeringen annars skulle behöva ägna mycket stora resurser åt små detaljfrågor. Om man på allvar vill minska regelkrånglet bör dock en ny modell för myndigheters normgivning på detta område övervägas. Det bör ställas ett krav på att varje myndighet som utfärdar föreskrifter och regler som riktar sig mot företag ska tvingas redogöra för de beräknade kostnadsökningar som en föreskriven regel eller föreskrift väntas föra med sig i ökad administration eller faktiska avgifter för de berörda företagen. I varje enskilt fall där en förvaltningsmyndighet föreslår en sådan regel eller föreskrift som kan väntas medföra en ej ringa kostnadsökning för att bedriva näringsverksamhet, generellt eller inom en viss bransch, ska utfärdandet av denna regel underställas en politisk prövning.
Denna ordning skulle alltså införas som ett undantag till befintlig normgivningskompetens som delegerats i lag eller förordning. Ordningen skulle innebära att en förvaltningsmyndighet aldrig skulle ha ett självständigt mandat att på egen hand utöka administrativa regelbördor eller fördyrande föreskrifter med mindre än att regeringen eller riksdagen givits möjlighet att ta ställning till frågan.
|
Carl-Oskar Bohlin (M) |
|