Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stödsystem i tillägg till tydliga mål alltid ska innehålla tydliga exitstrategier och tillkännager detta för regeringen.
Stödsystem för till exempel omogen teknik under en begränsad tid, kan vara ett bra och viktigt verktyg för att underlätta för nya lösningar att etablera sig på marknaden.
Nya stödsystem brukar välkomnas av de som får del av dem, och är sällan problematiska att införa.
Men när har ett stödsystem nått sitt mål? När är det dags att avveckla stödet, eller i alla fall reformera det?
Detta är inte alltid lika enkelt, och argumenten för att låta stödsystem finnas kvar för länge är ofta högljudda.
För att ekonomiska stödsystem inte ska bli permanenta, är det oerhört viktigt att inte bara vad vi vill uppnå med dem, utan även när och hur de ska fasas ut, beskrivs från början.
Detta är viktigt för de som ingår i systemet, när de gör sina kalkyler, stödsystem ska underlätta marknadsintroduktion och överbrygga den svåra introduktionsfasen, inte vara en evig subvention.
Stödsystemen ska inte locka potentiella investerare att göra glädjekalkyler.
Det gröna elcertifikatssystemet för ny, förnybar och omogen teknik i elsektorn är ett exempel på stödsystem som har funnits under lång tid, och som länge saknat en exitstrategi. Även inom den elproducerande branschen efterfrågades ett tydligt regelverk för när en teknik ska anses vara mogen och inte längre ska vara mottagare av ekonomiskt stöd.
Elcertifikatssystemets syfte var att främja ny förnybar energi, men har visat sig snedvrida konkurrensen så att fossilfri elproduktion som inte kvalificerade in till stödet, inte längre blev lönsamt. Vi ser nu att på grund av att den snedvrider konkurrensen, fossilfri energi som kärnkraft, tyvärr fasas ut, elproduktion som är nödvändig både för en säker elleverans, för effektbalansen och för klimatet.
Vi skulle kunna säga att vi har dopat och i förlängningen skadat den svenska elproduktionen genom att förlänga elcertifikatssystemet.
Nu finns ett slutdatum för de gröna elcertifikaten, men en avvecklingsstrategi borde funnits från början.
Vill vi ha inte bara miljö- och klimatmässigt hållbara investeringar utan även affärsmässigt hållbara investeringar måste vi vara tydliga med att alla stöd är tidsbegränsade och att målet måste vara affärsmässighet. Dessa exitstrategier bör finnas med inte bara när det gäller angelägna stödsystem till energi och miljö, utan för samtliga ekonomiska stödsystem som initieras.
Att använda samhällets begränsade ekonomiska tillgångar för att subventionera verksamheter som kan stå på egna ben, är inte samhällsekonomiskt klokt.
Stödsystem måste ha tydliga målparagrafer och lika tydliga exitstrategier för att bli effektiva och bli trovärdiga.
|
Cecilie Tenfjord Toftby (M) |
|