Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att införa läroplikt i stället för skolplikt och tillkännager detta för regeringen.
Skolplikt har gällt i Sverige sedan folkskolestadgan infördes 1842. På sin tid var det en viktig reform för att säkerställa att hela befolkningen fick rätt till åtminstone en grundläggande utbildning och att barn inte kunde tas ur skolan för att sättas i arbete. I vår tid finns det skäl att överväga om skolplikten kan reformeras för att säkerställa samma grundläggande mål: att barn och unga faktiskt får den utbildning de har rätt till.
En övergång till ett läropliktssystem kan sägas ha två grundläggande fördelar. Den första, som är anledningen till att bland annat Finland har läroplikt, är att lämna utrymme för att barns rätt till en utbildning kan tillgodoses på ett annat sätt än att de genomgår grundskolan, under förutsättning att de genomgår kunskapsprov för avklarad läroplikt. Det är en inte oviktig frihetsreform, som dock i Finland endast utnyttjas relativt begränsat.
Den andra, och i min mening mer tungt vägande, fördelen är att det ger en möjlighet att flytta fokus från närvaro i skolan till rätten att få ta del av kunskap under utbildningen.
Vi kan se att vi i Sverige har ett problem både med vikande kunskaper i centrala ämnen och med att elever inte fullföljer sin utbildning eller inte blir behöriga till högre utbildning. Dessa problem börjar inte i nionde klass eller ens i högstadiet. Det börjar alldeles för ofta med att elever halkar efter kunskapsmässigt redan under sina första år i skolan och att de därmed inte får med sig grunderna som de behöver senare under skolgången. Vi behöver flytta fokus från att man som elev ska genomgå skolan på ett givet antal år, till att man går vidare i utbildningen när man fått den kunskap man har rätt att förvänta sig. I det arbetet vore en övergång från skolplikt till läroplikt ett användbart verktyg.
|
Magnus Ek (C) |
|