Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en lag om idéburet offentligt partnerskap (IOP) och tillkännager detta för regeringen.
IOP är varken upphandling eller bidrag, varken en beställarsituation eller en kundrelation. Det är som namnet antyder just ett partnerskap, i detta fall mellan en offentlig aktör och en idéburen aktör.
Idéburna aktörer har historiskt och i nutid varit sociala innovatörer. Att samarbetsformerna mellan offentliga aktörer och idéburna verksamheter utvecklas i form av partnerskap är ett sätt att säkerställa fortsatt innovation. Medan offentlig upphandling enligt LOU eller valfrihetssystem enligt LOV kräver att kommunen/regionen preciserar exakt vad man vill ha, ofta också hur det ska utföras och vad det får kosta, är IOP ett sätt att gemensamt lösa ett problem eller en samhällsutmaning.
Av en rapport från Entreprenörskapsforum framgår att civilsamhället och de idéburna organisationerna har alla möjligheter att växa sig starkare och att den idéburna arbetsmarknaden kan bidra till en nystart för Sverige efter pandemin.
Eftersom IOP inte är styrt av någon egen lag finns det inte registrerat exakt hur många samarbeten enligt IOP som bedrivs idag. En mastersuppsats från 2020 uppskattade antalet till ca 240 st, varav de flesta i partnerskap med kommuner.
Det går att dra en parallell till valfrihetssystem som LOV. Innan LOV fanns låg vissa kommuner i framkant och införde valfrihetssystem för medborgarna. Idéerna ifrågasattes från många håll, även juridiskt. Efter några år kom så LOV och många fler kommuner och (dåvarande) landsting vågade införa liknande system.
Så är det nu också med IOP. Upphandlingsjuristerna är osäkra och vågar inte göra något som är innovativt och ligger i framkant. Av rädsla för överklaganden avstår man hellre än att arrangera samarbeten i ett partnerskap.
Likt LOV behövs det en lag för att få klarhet i var gränserna går och därmed förtydliga vad som gäller kring idéburet offentligt partnerskap (IOP).
|
Magnus Stuart (M) |
|