sou 2020 63 d3

Innehåll

VOLYM 1
Förkortningslista ................................................................			43
Sammanfattning ................................................................			49
Lättläst sammanfattning.....................................................			61
Summary ..........................................................................			71
1	Uppdraget ................................................................		83
1.1	Uppdraget i korthet ................................................................		83
1.2	Vårt arbete ...............................................................................		85
1.3	Definitioner och omfattning ..................................................		87
	1.3.1	Rättigheter ...............................................................	87
	1.3.2	Praxis ........................................................................	87
	1.3.3	Den praktiska tillämpningen...................................	88

1.3.4De fakultativa protokollen

		till barnkonventionen ..............................................	88
1.4	Betänkandets disposition........................................................		89
2	Bakgrund..................................................................		91
2.1	Konventionens tillkomst ........................................................		91
2.2	Barnets rättigheter en del av de mänskliga rättigheterna......		92
2.3	Ratificering och införlivande av konventionen .....................		93
	2.3.1	Ratificering...............................................................	93
	2.3.2	Införlivandet av konventionen ...............................	94
	2.3.3	Inkorporering och fortsatt transformering ...........	96
			5

Innehåll

SOU 2020:63

2.4	Konventionens struktur .........................................................		97
	2.4.1	Grundläggande principer ........................................	98
2.5	Tre fakultativa protokoll ........................................................		99
2.6	Granskning av efterlevnaden ...............................................		101
	2.6.1	Barnrättskommittén..............................................	101
	2.6.2	Periodiska rapporter om genomförandet ............	102
2.7	Tidigare utredningsarbete ....................................................		105

2.7.1Godkännande av FN-konventionen

		om barnets rättigheter ..........................................	105
	2.7.2	Barnkommittén .....................................................	105
	2.7.3	En kartläggning av svensk lagstiftning ................	107
	2.7.4	Barnrättighetsutredningen....................................	108
3	Tolkningsprinciper ...................................................		113
	3.1.1	Folkrättens källor..................................................	113
	3.1.2	Folkrättens tolkningsregler ..................................	113
	3.1.3	Övrigt stöd och annan vägledning .......................	117
4	Artikel 1 – definition av barn.....................................		119
4.1	Om artikeln...........................................................................		119
	4.1.1	Definition av barn (artikel 1) ...............................	120
4.2	Svenska förhållanden ............................................................		123
4.3	Analys av överensstämmelsen..............................................		123
4.4	Sammanfattande slutsatser...................................................		124
5	Artikel 2 – skydd mot diskriminering..........................		125
5.1	Om artikeln...........................................................................		125
	5.1.1	Grundläggande principer ......................................	127

5.1.2Tillförsäkras rättigheterna utan åtskillnad

(artikel 2.1) ............................................................

132

5.1.3Diskriminering på grund av familjemedlemmars ställning m.m.

	(artikel 2.2) ............................................................	137
5.1.4	Genomförandet av artikel 2..................................	137

SOU 2020:63	Innehåll
5.2 Svenska förhållanden ............................................................	139

5.2.1Grundläggande bestämmelser om

	diskriminering........................................................	139
5.2.2	Verksamhetsspecifika bestämmelser ....................	146
5.2.3	Straffrättsliga bestämmelser m.m. ........................	155

5.2.4Aktörer som arbetar med

	diskrimineringsfrågor ............................................	157
5.3 Analys av överensstämmelsen ..............................................		160
5.3.1	Jurisdiktion och rättigheterna i konventionen ....	161
5.3.2	Tillförsäkra rättigheter ..........................................	163
5.3.3	Åldersdiskriminering.............................................	164
5.3.4	Olikbehandling på grund av medborgarskap .......	166
5.3.5	Positiv särbehandling m.m. ...................................	167
5.3.6	Regionala skillnader...............................................	169
5.3.7	Diskrimineringslagen ............................................	171

5.3.8Diskriminering på grund av

		familjemedlemmars ställning m.m........................	172
	5.3.9	Förbud mot vissa föreningar.................................	175
5.4	Sammanfattande slutsatser ...................................................		176
6	Artikel 3 – barnets bästa och säkerställande
	att normer uppfylls ..................................................		177
6.1	Om artikeln ...........................................................................		178
	6.1.1	Grundläggande principer ......................................	181
	6.1.2	Barnets bästa (artikel 3.1) .....................................	187

6.1.3Tillförsäkra barnet skydd och omvårdnad

(artikel 3.2).............................................................

198

6.1.4Uppfylla fastställda normer samt behörig

	tillsyn (artikel 3.3) .................................................	200
6.2 Svenska förhållanden ............................................................		202
6.2.1	Barnets bästa (artikel 3.1) .....................................	202

6.2.2Tillförsäkra barnet skydd och omvårdnad

(artikel 3.2).............................................................

213

6.2.3Uppfylla fastställda normer samt behörig

tillsyn (artikel 3.3) .................................................

217

Innehåll

SOU 2020:63

6.3 Analys av överensstämmelsen..............................................		241
6.3.1	Barnets bästa (artikel 3.1) .....................................	241

6.3.2Tillförsäkra barnet skydd och omvårdnad

		(artikel 3.2) ............................................................	250
	6.3.3	Uppfylla fastställda normer (artikel 3.3) .............	252
6.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		254
7	Artikel 4 – genomförandet av rättigheterna
	i konventionen .........................................................		257
7.1	Om artikeln...........................................................................		257
	7.1.1	Grundläggande principer ......................................	259
	7.1.2	Ansvar och omfattning .........................................	264

7.1.3Lämpliga åtgärder för att genomföra

	rättigheterna ..........................................................	264
7.1.4	Till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser..........	271

7.1.5Åtgärder inom ramen för det internationella

	samarbetet..............................................................	274
7.2 Svenska förhållanden ............................................................		276
7.2.1	Ansvaret för genomförandet ................................	276

7.2.2Lagstiftningsåtgärder för genomförandet

av barnkonventionen.............................................

278

7.2.3Övriga åtgärder för genomförandet

av barnkonventionen.............................................

284

7.2.4Åtgärder inom ramen för det internationella

		samarbetet..............................................................	295
7.3	Analys av överensstämmelsen..............................................		296
	7.3.1	Generella åtgärder .................................................	297
	7.3.2	Iakttagelser ............................................................	298
7.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		301

SOU 2020:63Innehåll

8	Artikel 5 – föräldrars ledning.....................................		303
8.1	Om artikeln ...........................................................................		303
	8.1.1	Grundläggande principer ......................................	305

8.1.2Föräldrarnas ledning och den fortlöpande

		utvecklingen av barnets förmåga ..........................	311
8.2	Svenska förhållanden ............................................................		313
	8.2.1	Föräldrars rättigheter och skyldigheter ...............	314
	8.2.2	Föräldrars bestämmanderätt .................................	315
	8.2.3	Samhällets övertagande av ansvar .........................	318
8.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		322

8.3.1Föräldrarnas ansvar för att ge ledning

		och råd åt barnet ....................................................	323
	8.3.2	Barnet som rättighetsbärare..................................	324
8.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		325
9	Artikel 6 – liv och utveckling ....................................		327
9.1	Om artikeln ...........................................................................		327
	9.1.1	Grundläggande principer ......................................	328
	9.1.2	Inneboende rätt till livet (artikel 6.1)...................	332
	9.1.3	Säkerställa överlevnad och utveckling ..................	334
9.2	Svenska förhållanden ............................................................		336
	9.2.1	Rätt till livet (artikel 6.1).......................................	337
	9.2.2	Överlevnad och utveckling (artikel 6.2)...............	343
9.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		346
	9.3.1	När någon vill avsluta sitt liv ................................	346
	9.3.2	Abort ......................................................................	347
	9.3.3	Ett barns överlevnad och utveckling ....................	348
9.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		348
10	Artikel 7 – registrering, namn, medborgarskap
	och föräldrar ...........................................................		349
10.1	Om artikeln ...........................................................................		349
	10.1.1	Grundläggande principer ......................................	351

Innehåll

SOU 2020:63

10.1.2 Rätt till registrering, namn
och medborgarskap (artikel 7.1) ..........................	356

10.1.3Rätt att få vetskap om och bli omvårdat

av föräldrarna.........................................................

358

10.1.4I enlighet med nationell lagstiftning och

	internationella instrument (artikel 7.2) ...............	360
10.2 Svenska förhållanden ............................................................		362
10.2.1	Registrering efter födelsen ...................................	362
10.2.2	Namn .....................................................................	363
10.2.3	Medborgarskap......................................................	364

10.2.4Vetskap om sina föräldrar och omvårdad

	av dem ....................................................................	365
10.2.5	Internationella åtaganden .....................................	367
10.3 Analys av överensstämmelsen..............................................		369
10.3.1 Registrering omedelbart efter födseln .................		369
10.3.2	Namn .....................................................................	370
10.3.3	Medborgarskap......................................................	372

10.3.4Rätten att få vetskap om sina föräldrar

		och bli omvårdad av dem ......................................	376
10.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		378
11	Artikel 8 – behålla sin identitet .................................		379
11.1	Om artikeln...........................................................................		379
	11.1.1	Grundläggande principer ......................................	380
	11.1.2 Rätt att behålla sin identitet (artikel 8.1).............		385
	11.1.3 Stöd och skydd för att återupprätta ett barns
		identitet (artikel 8.2) .............................................	388
11.2	Svenska förhållanden ............................................................		390
	11.2.1	Namn .....................................................................	390
	11.2.2	Medborgarskap......................................................	396
	11.2.3	Identitetsbeteckning och identitetshandlingar ...	399
	11.2.4	Kapade identiteter .................................................	402
	11.2.5 Hotade och förföljda personer.............................		403
	11.2.6 Barn som tillhör en nationell minoritet ...............		408
	11.2.7	Könsidentitet.........................................................	409

SOU 2020:63Innehåll

11.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		411
	11.3.1	Namn......................................................................	411
	11.3.2	Medborgarskap ......................................................	412
	11.3.3	Släktförhållanden och skydd
		för personuppgifter ...............................................	413
	11.3.4 Barn som tillhör en minoritet ...............................		414
	11.3.5 Andra delar av ett barns identitet .........................		415
11.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		415
12	Artikel 9 – skiljas från sina föräldrar...........................		417
12.1	Om artikeln ...........................................................................		418
	12.1.1	Grundläggande principer ......................................	420
	12.1.2 Rätten att inte skiljas från sina föräldrar
		(artikel 9.1).............................................................	425
	12.1.3 Möjlighet att delta i förfarandet (artikel 9.2).......		427
	12.1.4 Upprätthålla kontakt med båda föräldrarna
		(artikel 9.3).............................................................	428
	12.1.5 Väsentliga upplysningar (artikel 9.4)....................		428
12.2	Svenska förhållanden ............................................................		430
	12.2.1 Vård enligt LVU (artikel 9.1–9.4) ........................		431
	12.2.2 Vårdnad, boende och umgänge
		(artikel 9.1–9.4)......................................................	435
	12.2.3 Psykiatrisk tvångsvård (artikel 9.1–9.4) ...............		441
	12.2.4 Kontakt med familjen och information
		om var den åtskilda personen befinner sig
		(artikel 9.3 och 9.4) ...............................................	442
12.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		448
	12.3.1 Åtskillnad på grund av barnets bästa
		(artikel 9.1).............................................................	448

12.3.2Omhändertagande enligt LVU

(artikel 9.1–9.4)......................................................

450

12.3.3Beslut om vårdnad, boende och umgänge

(artikel 9.1–9.4)......................................................	451
12.3.4 Psykiatrisk tvångsvård (artikel 9.1–9.4) ...............	457

12.3.5Kontakt med åtskilda familjemedlemmar

(artikel 9.3).............................................................

459

Innehåll

SOU 2020:63

12.3.6Information om var en åtskild familjemedlem

		befinner sig (artikel 9.4)........................................	461
12.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		462
13	Artikel 10 – familjeåterförening och kontakt med
	föräldrar när föräldrarna är bosatta i olika stater ............		463
13.1	Om artikeln...........................................................................		464
	13.1.1	Grundläggande principer ......................................	465
	13.1.2	Familjeåterförening (artikel 10.1) ........................	471

13.1.3Regelbundet förhållande och kontakt med

	båda föräldrarna (artikel 10.2) ..............................	474
13.2 Svenska förhållanden ............................................................		476
13.2.1	Rätten till familjeliv...............................................	476
13.2.2	Familjeåterförening...............................................	479

13.2.3Kontakter med föräldrar som bor i olika

länder......................................................................

489

13.2.4Bestämmelser om att resa in i eller lämna

		Sverige....................................................................	490
13.3	Analys av överensstämmelsen..............................................		494
	13.3.1	Familjeåterförening (artikel 10.1) ........................	495
	13.3.2 Kontakt med föräldrar som är bosatta
		i olika stater (artikel 10.2).....................................	496
13.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		498
14	Artikel 11 – olovligt bortförande och kvarhållande
	av barn	...................................................................	499
14.1	Om artikeln...........................................................................		499
	14.1.1	Grundläggande principer ......................................	501
	14.1.2 Olovligt bortförande och kvarhållande
		av barn i utlandet (artikel 11.1) ............................	505

14.1.3Bilaterala och multilaterala överenskommelser

(artikel 11.2) ..........................................................

507

SOU 2020:63Innehåll

14.2	Svenska förhållanden ............................................................		508
	14.2.1 Åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande
		och kvarhållande av barn i utlandet
		(artikel 11.1)...........................................................	508
	14.2.2 Internationellt samarbete (artikel 11.2) ...............		516
14.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		523
14.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		525
15	Artikel 12 – uttrycka åsikter och få dem beaktade.......		527
15.1	Om artikeln ...........................................................................		528
	15.1.1	Grundläggande principer ......................................	530
	15.1.2 Tillförsäkra ett barn rätten att fritt uttrycka
		sin åsikt (artikel 12.1) ............................................	536
	15.1.3 Beredas möjlighet att höras direkt eller
		genom företrädare (artikel 12.2)...........................	541
15.2	Svenska förhållanden ............................................................		544
	15.2.1	Övergripande bestämmelser .................................	545
	15.2.2 Ett barns personliga angelägenheter.....................		545
	15.2.3 Ett barns ekonomiska angelägenheter..................		546
	15.2.4	Medborgerliga frågor.............................................	547

15.2.5Bestämmelser om att barns synpunkter

ska inhämtas och beaktas ......................................	547
15.3 Analys av överensstämmelsen ..............................................	554
15.3.1 Artikelns två delar .................................................	555

15.3.2Rätt för ett barn att uttrycka sig i frågor som rör barnet och få sina åsikter beaktade

		(artikel 12.1)...........................................................	556
	15.3.3	Domstolsförfaranden och administrativa
		förfaranden (artikel 12.2) ......................................	561
15.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		572
16	Artikel 13 – yttrandefrihet ........................................		573
16.1	Om artikeln ...........................................................................		573
	16.1.1	Grundläggande principer ......................................	574
	16.1.2 Rätt till yttrandefrihet (artikel 13.1) ....................		579

Innehåll

SOU 2020:63

16.1.3Inskränkningar i yttrandefriheten

(artikel 13.2) ..........................................................	580
16.2 Svenska förhållanden ............................................................	583

16.2.1Yttrandefrihet och informationsfrihet

(artikel 13.1) ..........................................................

583

16.2.2Inskränkningar i yttrande- och

		informationsfriheten (artikel 13.2) ......................	584
16.3	Analys av överensstämmelsen..............................................		588
	16.3.1	Inskränkningar i yttrandefriheten
		och informationsfriheten (artikel 13.2) ...............	588
16.4	Sammanfattande slutsatser...................................................		590
17	Artikel 14 – tanke-, samvets- och religionsfrihet ..........		591
17.1	Om artikeln...........................................................................		591
	17.1.1	Grundläggande principer ......................................	593

17.1.2Tanke-, samvets- och religionsfrihet

(artikel 14.1) ..........................................................

598

17.1.3Föräldrars och vårdnadshavares rättigheter

och skyldigheter (artikel 14.2) .............................

599

17.1.4Inskränkningar i religionsfriheten

(artikel 14.3) ..........................................................	601
17.2 Svenska förhållanden ............................................................	601

17.2.1Tanke-, samvets- och religionsfrihet

(artikel 14.1) ..........................................................

601

17.2.2Föräldrars och vårdnadshavares rättigheter

och skyldigheter (artikel 14.2) .............................

607

17.2.3Inskränkningar i religionsfriheten

(artikel 14.3) ..........................................................	608
17.3 Analys av överensstämmelsen..............................................	609

17.3.1Tanke-, samvets- och religionsfrihet

(artikel 14.1) ..........................................................

609

17.3.2Föräldrars och vårdnadshavares rättigheter

och skyldigheter (artikel 14.2) .............................	611
17.3.3 Begränsningar i religionsfriheten (artikel 14.3)...	611
17.4 Sammanfattande slutsatser...................................................	612

SOU 2020:63Innehåll

18	Artikel 15 – föreningsfrihet och fredliga
	sammankomster ......................................................	613
18.1	Om artikeln ...........................................................................	613
	18.1.1 Grundläggande principer ......................................	614
	18.1.2 Rätten till föreningsfrihet och fredliga
	sammankomster (artikel 15.1) ..............................	619
	18.1.3 Inskränkningar i rätten till föreningsfrihet
	och fredliga sammankomster (artikel 15.2) .........	620
18.2	Svenska förhållanden ............................................................	621
	18.2.1 Rätten till föreningsfrihet och fredliga
	sammankomster (artikel 15.1) ..............................	621
	18.2.2 Inskränkningar i rätten till föreningsfrihet
	och fredliga sammankomster (artikel 15.2) .........	622
18.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................	625
	18.3.1 Rätt till föreningsfrihet och fredliga
	sammankomster (artikel 15.1) ..............................	625
	18.3.2 Inskränkningar i rätten till föreningsfrihet
	och fredliga sammankomster (artikel 15.2) .........	625
18.4	Sammanfattande slutsatser ...................................................	626

19	Artikel 16 – privat- och familjeliv ..............................		627
19.1	Om artikeln ...........................................................................		627
	19.1.1	Grundläggande principer ......................................	628
	19.1.2 Godtyckliga och olagliga ingripanden
		och angrepp (artikel 16.1) .....................................	633
	19.1.3 Rätt till lagens skydd (artikel 16.2) ......................		638
19.2	Svenska förhållanden ............................................................		639
	19.2.1	Privat- och familjeliv .............................................	639
	19.2.2	Hem och korrespondens.......................................	662
	19.2.3	Heder och anseende ..............................................	674
19.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		676
	19.3.1 Godtyckliga och olagliga ingrepp och angrepp.......		676
	19.3.2	Skyddsbestämmelser .............................................	677
	19.3.3 Ingrepp i rätten till privatliv m.m. ........................		679
19.4	Sammanfattande slutsatser ...................................................		683

Innehåll

SOU 2020:63

VOLYM 2
20	Artikel 17 – massmedia, information och böcker.........		685
20.1	Om artikeln...........................................................................		686
	20.1.1	Grundläggande principer ......................................	687
	20.1.2 Tillgång till information och material
		från olika källor .....................................................	692
	20.1.3 Uppmuntra massmedier att sprida
		information av socialt och kulturellt värde
		(artikel 17 [a]) .......................................................	696
	20.1.4	Uppmuntra internationellt samarbete
		(artikel 17 [b]).......................................................	697

20.1.5Uppmuntra produktion och spridning

av barnböcker (artikel 17 [c])...............................

697

20.1.6Uppmuntra massmedier att ta hänsyn

till språkliga behov hos ett barn som tillhör en minoritetsgrupp eller ett urfolk

(artikel 17 [d]).......................................................

698

20.1.7Uppmuntra utvecklingen av riktlinjer för att skydda mot skadlig information

(artikel 17 [e]) .......................................................	699
20.2 Svenska förhållanden ............................................................	701
20.2.1 Tillgång till information .......................................	701

20.2.2Uppmuntran till produktion och spridning

av information och litteratur ................................

712

20.2.3Skydd mot skadlig information och skadligt

		material ..................................................................	716
20.3	Analys av överensstämmelsen..............................................		730
	20.3.1	Frihetsberövade barn ............................................	731
	20.3.2 Skydd mot skadlig information och skadligt
		material ..................................................................	733
20.4	Sammanfattande slutsatser...................................................		734
21	Artikel 18 – uppfostran och barnomsorg .....................		735
21.1	Om artikeln...........................................................................		736
	21.1.1	Grundläggande principer ......................................	738

SOU 2020:63

Innehåll

21.1.2Föräldrarnas gemensamma ansvar

(artikel 18.1)...........................................................

743

21.1.3Lämpligt stöd till föräldrar och andra

vårdnadshavare (artikel 18.2) ................................

747

21.1.4Säkerställa rätten till barnomsorg

(artikel 18.3)...........................................................	748
21.2 Svenska förhållanden ............................................................	749

21.2.1Gemensamt ansvar för barnets uppfostran

	och utveckling (artikel 18.1) .................................	749
21.2.2	Stöd till föräldrar (artikel 18.2).............................	754
21.2.3	Barnomsorg (artikel 18.3) .....................................	761
21.3 Analys av överensstämmelsen ..............................................		766

21.3.1Föräldrars gemensamma vårdnadsansvar

(artikel 18.1)...........................................................

767

21.3.2Föräldrars huvudansvar för ett barns

		uppfostran och utveckling (artikel 18.1)..............	768
	21.3.3	Stöd till föräldrar ...................................................	769
	21.3.4	Barnomsorg............................................................	770
21.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		771
22	Artikel 19 – skydd mot våld, övergrepp, vanvård
	och sexuellt utnyttjande ...........................................		773
22.1	Om artikeln ...........................................................................		773
	22.1.1	Grundläggande principer ......................................	775
	22.1.2	Omfattning ............................................................	780

22.1.3Skyddande, stödjande och förebyggande

åtgärder...................................................................	784
22.2 Svenska förhållanden ............................................................	790

22.2.1Förbud mot kroppslig bestraffning

	och annan kränkande behandling .........................	790
22.2.2	Förebyggande åtgärder..........................................	792
22.2.3	Skydd mot att barn far illa ....................................	795

22.2.4Straffrättslig reglering som rör våld,

	övergrepp, kränkningar och vanvård ....................	805
22.2.5	Våld mot barn i skolan ..........................................	808
22.2.6	Barn som bevittnat våld.........................................	809

Innehåll

SOU 2020:63

22.2.7	Våld i massmedia ...................................................	811
22.3 Analys av överensstämmelsen..............................................		811
22.3.1 Förbud mot våld, kränkningar, m.m....................		811
22.3.2	Förebyggande åtgärder .........................................	812
22.3.3	Identifiering och rapportering..............................	813

22.3.4Åtgärder när ett barn farit illa eller riskerar

		att fara illa ..............................................................	813
	22.3.5	Uppföljning ...........................................................	815
	22.3.6	Det straffrättsliga skyddet....................................	815
	22.3.7 Barn utsätts för våld och andra kränkningar .......		817
22.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		817
23	Artikel 20 – barn som berövats sin familjemiljö...........		819
23.1	Om artikeln...........................................................................		819
	23.1.1	Grundläggande principer ......................................	821

23.1.2Barn som berövats sin familjemiljö eller

	som för sitt eget bästa måste flyttas från
	den (artikel 20.1) ...................................................	826
23.1.3 Säkerställa alternativ omvårdnad (artikel 20.2) ...		827
23.1.4 Former för alternativ omvårdnad (artikel 20.3) ..		827
23.1.5	Barn med funktionsnedsättning...........................	830
23.1.6	Barn på flykt ..........................................................	831
23.2 Svenska förhållanden ............................................................		831
23.2.1	Grundläggande bestämmelser ..............................	832
23.2.2 Barn som bör flyttas från sin familjemiljö ...........		834
23.2.3 Barn vars föräldrar avlidit .....................................		836
23.2.4	Ensamkommande barn .........................................	837
23.2.5	Barn med funktionsnedsättning...........................	840
23.2.6 Barn i inrättningar för psykiatrisk tvångsvård.....		840

23.2.7Barn som begått eller misstänks ha begått

	brott .......................................................................	841
23.2.8	Placering av barn i internationella situationer .....	843
23.2.9	Placeringsformer ...................................................	844
23.2.10	Kontinuitet i ett barns uppfostran .......................	851

SOU 2020:63Innehåll

23.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		856
	23.3.1	Barn som utvisas, avvisas eller överlämnas
		till ett annat land ....................................................	858
	23.3.2	Placering i olika former av hem och boenden......	858
23.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		860
24	Artikel 21 – adoption ...............................................		861
24.1	Om artikeln ...........................................................................		862
	24.1.1	Grundläggande principer ......................................	863
	24.1.2	Största vikt ska ges till barnets bästa
		(artikel 21)..............................................................	868
	24.1.3	Beslut om adoption (artikel 21 [a])......................	869
	24.1.4	Internationell adoption som en alternativ
		form av omvårdnad (artikel 21 [b])......................	871
	24.1.5	Garantier vid internationell adoption
		(artikel 21 [c])........................................................	872
	24.1.6	Motverka otillbörlig ekonomisk vinning
		(artikel 21 [d]) .......................................................	873
	24.1.7	Bilaterala och multilaterala arrangemang
		eller överenskommelser (artikel 21 [e]) ...............	873
24.2	Svenska förhållanden ............................................................		873
	24.2.1	Allmänna bestämmelser om adoption..................	874
	24.2.2	Internationell adoption (artikel 21 [b–d]) ...........	882
	24.2.3	Bilaterala och multilaterala arrangemang
		och överenskommelser (artikel 21 [e]) ................	888
24.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		888
	24.3.1	Adoptionsprocessen (artikel 21 [a]) ....................	889
	24.3.2	Internationell adoption som en alternativ
		omvårdnad (artikel 21 [b])....................................	890
	24.3.3	Internationella adoptioner (artikel 21 [c])...........	890
	24.3.4	Otillbörlig vinst vid internationell adoption
		(artikel 21 [d]) ........................................................	891

24.3.5Internationella överenskommelser

(artikel 21 [e])........................................................	892
24.4 Sammanfattande slutsats ......................................................	893

Innehåll

SOU 2020:63

25	Artikel 22 – barn på flykt..........................................		895
25.1	Om artikeln...........................................................................		896
	25.1.1	Grundläggande principer ......................................	897
	25.1.2 Skydd och humanitärt stöd (artikel 22.1)............		904
	25.1.3	Internationellt samarbete och
		familjeåterförening (artikel 22.2) .........................	908
25.2	Svenska förhållanden ............................................................		911
	25.2.1	Flykting .................................................................	911

25.2.2Företrädare för asylsökandebarn, barn

som fått flyktingstatus m.fl. .................................	913
25.2.3 Efterforskning av ett barns föräldrar ...................	915

25.2.4Skydd för ett asylsökande barn som berövats

		sin familjemiljö ......................................................	915
25.3	Analys av överensstämmelsen..............................................		916
25.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		918
26	Artikel 23 – barn med funktionsnedsättning ...............		919
26.1	Om artikeln...........................................................................		920
	26.1.1	Grundläggande principer ......................................	922
	26.1.2 Åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv
		(artikel 23.1) ..........................................................	927
	26.1.3 Rätt till särskild omvårdnad (artikel 23.2)...........		929
	26.1.4 Kostnadsfritt stöd (artikel 23.3) ..........................		931
	26.1.5 Internationellt utbyte av information
		(artikel 23.4) ..........................................................	933
26.2	Svenska förhållanden ............................................................		933
	26.2.1 Människors lika värde och delaktighet
		i samhället ..............................................................	935
	26.2.2	Vårdnadshavares ansvar ........................................	939
	26.2.3	Socialtjänstlagen ....................................................	939

26.2.4Lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade.................................................	942
26.2.5 Ekonomiskt stöd (artikel 23.3) ............................	951

26.2.6Internationellt utbyte av information

(artikel 23.4) ..........................................................

953

SOU 2020:63Innehåll

26.3	Analys av överensstämmelsen ..............................................		955
26.4	Sammanfattande slutsats ......................................................		958
27	Artikel 24 – hälsa, hälso- och sjukvård .......................		959
27.1	Om artikeln ...........................................................................		960
	27.1.1	Grundläggande principer ......................................	961
	27.1.2 Barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång
		till hälso- och sjukvård och rehabilitering
		(artikel 24.1)...........................................................	967
	27.1.3 Strävan efter att förverkliga rätten
		(artikel 24.2)...........................................................	970
	27.1.4 Åtgärder mot skadliga traditionella sedvänjor
		(artikel 24.3)...........................................................	977
	27.1.5 Internationellt samarbete (artikel 24.4) ...............		983
27.2	Svenska förhållanden ............................................................		984
	27.2.1 Barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång
		till vård (artiklarna 24.1 och 24.2 [b]) ..................	985
	27.2.2	Minska spädbarns- och barnadödligheten
		(artikel 24.2 [a]).....................................................	994

27.2.3Bekämpa sjukdom och undernäring

(artikel 24.2 [c]).....................................................

997

27.2.4Säkerställa tillfredsställande vård för mödrar

(artikel 24.2 [d]) ..................................................

1000

27.2.5Information och undervisning och hälsovård

m.m. (artikel 24.2 [e]) .........................................	1000
27.2.6 Utveckla förebyggande vård och
föräldrarådgivning (artikel 24.2 [f]) ...................	1001
27.2.7 Åtgärder mot skadliga traditionella
sedvänjor (artikel 24.3)........................................	1004
27.2.8 Internationellt samarbete (artikel 24.4) .............	1011
27.3 Analys av överensstämmelsen ............................................	1012
27.3.1 Minska barnadödligheten (artikel 24.2 [a]) .......	1012
27.3.2 Säkerställa att alla barn tillhandahålls
nödvändig vård (artikel 24.2 [b])........................	1013
27.3.3 Bekämpa sjukdom och undernäring
(artikel 24.2 [c])...................................................	1015

Innehåll

SOU 2020:63

27.3.4Säkerställa tillfredsställande vård för mödrar

(artikel 24.2 [d])...................................................

1016

27.3.5Information och undervisning om bl.a. barnhälsovård och näringslära

(artikel 24.2 [e]) ...................................................

1016

27.3.6Utveckla förebyggande vård och

		föräldrarådgivning (artikel 24.2 [f])....................	1017
	27.3.7	Skadliga sedvänjor (artikel 24.3) .........................	1017
27.4	Sammanfattande slutsats .....................................................		1019
28	Artikel 25 – regelbunden översyn av behandling........		1021
28.1	Om artikeln..........................................................................		1021
	28.1.1	Grundläggande principer .....................................	1022
	28.1.2 Rätt till regelbunden tillsyn .................................		1027
28.2	Svenska förhållanden ...........................................................		1030
	28.2.1 Familjehem, HVB, stödboenden och jourhem .....		1030
	28.2.2	Psykiatrisk tvångsvård .........................................	1032
	28.2.3	Adoption...............................................................	1035
	28.2.4	Överflyttad vårdnad.............................................	1035
	28.2.5 Möjligheten att uttrycka sin åsikt .......................		1036
28.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1038
28.4	Sammanfattande slutsats .....................................................		1040
29	Artikel 26 – social trygghet .....................................		1041
29.1	Om artikeln..........................................................................		1041
	29.1.1	Grundläggande principer .....................................	1042

29.1.2Rätten att åtnjuta social trygghet (artikel 26.1) .1047

29.1.3 Beviljandet av förmåner (artikel 26.2) ................		1048
29.2 Svenska förhållanden ...........................................................		1048
29.2.1	Allmänt om socialförsäkringen ...........................	1049
29.2.2	Familjeförmåner ...................................................	1049

29.2.3Förmåner hänförliga till personer

	med en funktionsnedsättning..............................	1051
29.2.4	Andra socialförsäkringsförmåner........................	1052
29.2.5	Utlänningar i Sverige ...........................................	1052

SOU 2020:63Innehåll

29.3	Analys av överensstämmelsen ............................................		1055
29.4	Sammanfattande slutsats ....................................................		1058
30	Artikel 27 – levnadsstandard ..................................		1059
30.1	Om artikeln .........................................................................		1060
	30.1.1	Grundläggande principer ....................................	1061
	30.1.2 Rätt till den levnadsstandard som krävs
		för ett barns utveckling (artikel 27.1) ................	1065
	30.1.3	Föräldrarnas ansvar (artikel 27.2).......................	1067
	30.1.4 Bistå föräldrarna (artikel 27.3)............................		1068

30.1.5Säkerställa indrivning av underhåll

(artikel 27.4) ........................................................	1069
30.2 Svenska förhållanden ..........................................................	1069

30.2.1Föräldrars och andras ansvar för ett barns

		levnadsstandard (artikel 27.2).............................	1070
	30.2.2	En socialnämnds ansvar.......................................	1071
	30.2.3	Utmätning............................................................	1077
	30.2.4	Skuldsanering.......................................................	1079
	30.2.5	Placerade barn m.m. ............................................	1080
	30.2.6 Barn i häkte och anstalt .......................................		1083
	30.2.7	Underhållsbidrag och underhållsstöd ................	1085
30.3	Analys av överensstämmelsen ............................................		1087
	30.3.1 Ekonomiskt bistånd för asylsökande m.fl. ........		1088
	30.3.2 Barn som inte bor i sin hemmiljö .......................		1089
	30.3.3	Indrivning av underhåll .......................................	1089
30.4	Sammanfattande slutsats ....................................................		1090
31	Artikel 28 – utbildning...........................................		1091
31.1	Om artikeln .........................................................................		1092
	31.1.1	Grundläggande principer ....................................	1094
	31.1.2 Rätten till utbildning (artikel 28.1) ....................		1098

31.1.3Förverkligande av rätten till utbildning

	(artikel 28.1).........................................................	1099
31.1.4	Upprätthållande av disciplin i skolan
	(artikel 28.2).........................................................	1104
31.1.5	Internationellt samarbete (artikel 28.3) .............	1106

InnehållSOU 2020:63

31.2	Svenska förhållanden ...........................................................		1106
	31.2.1	Skolsystemet.........................................................	1107
	31.2.2	Likabehandling .....................................................	1118
	31.2.3	Skolplikt................................................................	1121
	31.2.4	Studievägledning ..................................................	1122
	31.2.5 Närvaro i skolan och upprätthållande
		av disciplin ............................................................	1122
	31.2.6	Internationellt samarbete.....................................	1128
31.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1129

31.3.1Grundskola, gymnasium och eftergymnasial

		utbildning (artikel 28.1 [a–c]) .............................	1130
	31.3.2	Studievägledning (artikel 28.1 [d]) .....................	1135
	31.3.3 Närvaro i skolan (artikel 28.1 [e]) ......................		1136
	31.3.4 Upprätthållande av disciplin (artikel 28.2) .........		1136
	31.3.5 Internationellt samarbete (artikel 28.3)..............		1138
31.4	Sammanfattande slutsatser..................................................		1138
32	Artikel 29 – utbildningens syfte ..............................		1139
32.1	Om artikeln..........................................................................		1140
	32.1.1	Grundläggande principer .....................................	1141
	32.1.2 Syftet med utbildningen (artikel 29.1)................		1145

32.1.3Fulla möjligheter i fråga om personlighet,

anlag och förmåga (artikel 29.1 [a]) ....................	1146
32.1.4 Respekt för mänskliga rättigheter

(artikel 29.1 [b]) ...................................................

1147

32.1.5Respekt för föräldrar, egen identitet

och olika kulturer (artikel 29.1 [c]) ....................

1148

32.1.6Förberedelser för ett ansvarsfullt liv

	(artikel 29.1 [d]) ...................................................	1149
32.1.7	Respekt för naturmiljön (artikel 29.1 [e])..........	1150
32.1.8	Förtydligandet om friskolor i artikel 29.2 ..........	1150
32.2 Svenska förhållanden ...........................................................		1151

32.2.1Fulla möjligheter i fråga om personlighet,

anlag och förmåga (artikel 29.1 [a]) ....................	1152
32.2.2 Respekt för mänskliga rättigheter

(artikel 29.1 [b]) ...................................................

1154

SOU 2020:63

Innehåll

32.2.3Respekt för föräldrar, egen identitet och olika

kulturer (artikel 29.1 [c]) ....................................

1155

32.2.4Förberedelser för ett ansvarsfullt liv

(artikel 29.1 [d]) ..................................................

1157

32.2.5Utveckla respekt för naturmiljön

(artikel 29.1 [e])...................................................	1158
32.3 Analys av överensstämmelsen ............................................	1158

32.3.1Fulla möjligheter i fråga om personlighet,

anlag och förmåga (artikel 29.1 [a]) ...................	1159
32.3.2 Respekt för mänskliga rättigheter

(artikel 29.1 [b]) ..................................................

1159

32.3.3Respekt för föräldrar, egen identitet

och olika kulturer (artikel 29.1 [c])....................

1160

32.3.4Förberedelser för ett ansvarsfullt liv

(artikel 29.1 [d]) ..................................................

1161

32.3.5Utveckla respekt för naturmiljön

		(artikel 29.1 [e])...................................................	1161
	32.3.6 Förtydligandet om friskolor (artikel 29.2) ........		1161
32.4	Sammanfattande slutsatser .................................................		1162
33	Artikel 30 – barn som tillhör en minoritet
	eller ett urfolk .......................................................		1163
33.1	Om artikeln .........................................................................		1163
	33.1.1	Grundläggande principer ....................................	1165
	33.1.2 Barn som tillhör etniska, religiösa eller
		språkliga minoriteter eller ett urfolk ..................	1171
	33.1.3 Inte förvägras rätten till sin kultur,
		sin religion och sitt språk ....................................	1172
33.2	Svenska förhållanden ..........................................................		1176
	33.2.1 Grundläggande fri- och rättigheter m.m............		1176
	33.2.2	Motverka diskriminering ....................................	1177
	33.2.3 Tillgång till sitt språk...........................................		1178
	33.2.4	Nationella minoriteter.........................................	1180
	33.2.5	Nationella minoritetsspråk .................................	1185

Innehåll	SOU 2020:63
33.3 Analys av överensstämmelsen	.............................................1188

33.3.1Respektera och skydda rätten till kultur,

		religion och språk .................................................	1188
	33.3.2	Ett grundläggande skydd .....................................	1189
	33.3.3	Främjande åtgärder ..............................................	1190
33.4	Sammanfattande slutsats .....................................................		1192
34	Artikel 31 – rätt till vila, fritid, kultur m.m................		1193
34.1	Om artikeln..........................................................................		1193
	34.1.1	Grundläggande principer .....................................	1195

34.1.2Rätt till vila, fritid, lek, rekreation och det

	kulturella och konstnärliga livet (artikel 31.1) ...	1200
34.1.3	Lämpliga och lika möjligheter (artikel 31.2) ......	1205
34.2 Svenska förhållanden ...........................................................		1206
34.2.1	Rätt till vila, fritid, lek och rekreation ................	1207

34.2.2Rätt att fritt delta i det kulturella och

		konstnärliga livet ..................................................	1215
	34.2.3 Lämpliga och lika möjligheter .............................		1220
34.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1234
	34.3.1	Skolplikt................................................................	1234
	34.3.2 Frihetsberövade och omhändertagna barn .........		1235
	34.3.3 Tillgång till kultur och fritid................................		1238
34.4	Sammanfattande slutsats .....................................................		1239
VOLYM 3
35	Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande .........		1241
35.1	Om artikeln..........................................................................		1242
	35.1.1	Grundläggande principer .....................................	1244

35.1.2Skydd mot ekonomiskt utnyttjande

och skadligt arbete (artikel 32.1).........................

1249

35.1.3Åtgärder för att säkerställa genomförandet

	(artikel 32.2 [a–c])................................................	1251
35.2 Svenska förhållanden ...........................................................		1254
35.2.1	Barn som arbetskraft............................................	1254
35.2.2	Tvångsarbete och tiggeri......................................	1259

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

35.1Om artikeln

Genom artikel 32 erkänner en stat ett barns rätt till skydd mot eko- nomiskt utnyttjande. Artikeln ger också skydd mot arbete som kan vara skadligt för ett barn, inkräkta på dess utbildning eller skada bar- nets hälsa, utveckling eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling. Artikeln innebär också ett åtagande att vidta lag- stiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åt- gärder för att säkerställa genomförandet av artikeln. Vidare framgår av artikeln att en stat ska ange minimiåldrar för tillträde till arbete, lämp- lig reglering av arbetstider och arbetsvillkor samt lämpliga påföljder för att säkerställa ett effektivt genomförande av artikeln.

Bestämmelser om ekonomiskt utnyttjande och arbetsvillkor finns även i det grundläggande ramverket för de mänskliga rättigheterna (The International Bill of Human Rights). Av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna1 framgår att ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former ska vara förbjudna (artikel 4). Motsvarande upprepas i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter2 (artikel 8). I den interna- tionella konventionen om ekonomiska och sociala rättigheter3 erkänns bl.a. rätten till arbete och rätten att åtnjuta rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor och rätten till vila och fritid genom skälig begränsning av arbetstiden (artiklarna 6 och 7). Genom artikel 10.3 framgår att särskilda åtgärder bör vidtas för att ge alla barn skydd och hjälp mot ekonomiskt och socialt utnyttjande. Vidare uttrycks att det bör vara straffbart att utnyttja barn i sådant arbete som är skadligt för deras moral eller hälsa, utsätter dem för livsfara eller kan hindra deras nor- mala utveckling. Enligt artikeln bör en stat även fastställa de ålders- gränser under vilka anställning av barn i avlönat arbete bör vara för- bjudet och straffbart i lag.

Enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsned- sättning4 ska en stat särskilt säkerställa att personer med funktions- nedsättning inte hålls i slaveri eller träldom och att de på lika villkor som andra är skyddade från att utföra tvångsarbete eller annat på- tvingat arbete (artikel 27). Här framgår också att en person med en

1Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 3/217 den 10 december 1948.

2SÖ 1971:42.

3SÖ 1971:41.

4SÖ 2008:26.

1242

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

funktionsnedsättning ska skyddas mot alla former av utnyttjande (artikel 16). Flickors särskilda utsatthet markeras genom konventio- nen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor5, som slår fast att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution (artikel 6).

Nära sammanhängande med artikel 32 är också artikel 28 om rätt till utbildning och artikel 31 om rätt till vila, fritid, lek och kultur. Andra artiklar som kan aktualiseras, beroende på omständigheterna, är bl.a. artikel 11 om olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet och artikel 21, som bl.a. innehåller regler för att motverka kommersiell adoption. Vidare kan artikel 38 om väpnade konflikter, artikel 16 om rätten till privatliv, artikel 19 om rätt till skydd mot våld, vanvård och utnyttjande och artikel 37 om att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande be- handling eller bestraffning vara relevanta beroende på omständig- heterna.

Till barnkonventionen finns också ett fakultativt protokoll till kon- ventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitu- tion och barnpornografi, som Sverige har ratificerat. Av inledningen till protokollet framgår att parterna ansåg att det var lämpligt att ut-

5SÖ 1980:8.

6CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

7HR/PUB/07/1, artikel 32, B 1, artikel 34, B 1, artikel 35, B 1 och artikel 36, B 1.

1243

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

öka de åtgärder som staterna bör vidta för att garantera skyddet mot bl.a. utnyttjande och på så sätt bättre uppnå syftena med barnkonven- tionen och genomförandet av särskilt artiklarna 1, 11, 21 och 32–36. Vidare ansåg staterna att det behövdes ett heltäckande angreppssätt på problemen med bl.a. utnyttjande av barn. Protokollet ska således ses som en förstärkning och fördjupning av åtagandena i barnkon- ventionen.

ILO:s8 konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete9 är särskilt relevant för uttolkningen av artikel 32, vilket också fram- går av förarbetena till barnkonventionen.10 I protokollet om försälj- ning av barn, barnprostitution och barnpornografi nämns även ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete11, som också är relevant för uttolkningen av artikel 32. Sverige har ratificerat båda dessa konven- tioner. Även ILO:s rekommendation (nr 190) om förbud mot och ome- delbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete kan ge viss vägledning.

35.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i kon- ventionen förhåller sig till artikel 32. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

Ett helhetsperspektiv

Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla barn inom en konven- tionsstats jurisdiktion utan någon åtskillnad av något slag (artikel 2). Detta innebär att även barn som inte är svenska medborgare, såsom ett barn med uppehållstillstånd, som söker asyl eller som befinner sig utan tillstånd i Sverige, ska omfattas av skyddet enligt artikel 32. Genom konventionen om rättigheter för personer med funktionsned- sättning förtydligas dessutom att en konventionsstat har en skyldig-

8Läs mer om ILO, som är ett FN-organ, under avsnittet om svenska förhållanden och barn som arbetskraft.

9SÖ 1990:10.

10HR/PUB/07/1, artikel 32. Detrick s. 558–573.

11SÖ 2001:23.

1244

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

het att skydda personer med funktionsnedsättning mot bl.a. alla for- mer av utnyttjande och tvångsarbete (artiklarna 16 och 27).

Genom artikel 6 garanteras ett barn den grundläggande rätten till liv som uttrycks som en universell mänsklig rättighet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vidare ska ett barns överlevnad och utveckling säkerställas till det yttersta av en stats förmåga. Eftersom ett barns existens är en förutsättning för att det ska kunna åtnjuta övriga rättigheter i konventionen får artikel 6 en naturlig prioritet och blir på så sätt grundläggande för hela genomförandet av konventionen. Att ett barn ska skyddas mot ekonomiskt utnyttjande och skadligt arbete kan också ses som en vidareutveckling av grundprincipen i artikel 6 om rätten till liv, över- levnad och utveckling.

I barnkonventionen är det en utgångspunkt att familjen är den grundläggande och naturliga enheten för ett barn, vilket bl.a. framgår av konventionens inledning (preambel). Föräldrar eller andra vård- nadshavare har i första hand ansvaret för ett barns överlevnad och utveckling (artiklarna 5 och 18). I föräldrarnas ansvar ligger bl.a. att se till barnets bästa och att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge barnet råd och ledning då det utövar sina rättigheter. Samtidigt har staten det yttersta ansvaret för ett barns överlevnad och utveckling samt för att barnet ges det skydd och stöd som det behöver (jämför bl.a. artik- larna 3.2, 6, 9, 19, 20, 23, 26, 27, 32–36, 38 och 39).

12CRC/C/GC/7 p. 10.

13CRC/GC/2003/5 p. 12.

1245

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

liga resurser för att vidta sådana åtgärder. Vid behov ska sådana åt- gärder vidtas inom ramen för det internationella samarbetet.

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. Detta kan t.ex. innefatta förfaranden som rör olika arbetsrättsliga frågor för det enskilda barnet eller förfaranden till skydd och stöd för ett barn som utsatts för eller riskerar att utsättas för ekonomiskt utnyttjande.

Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.14

Barnets bästa

Syftet med begreppet barnets bästa är enligt barnrättskommittén att säkerställa att barn både fullt och faktiskt kan åtnjuta alla de rättig- heter som erkänns i konventionen. Kommittén understryker att en vuxen persons personliga bedömning av ett (eller flera) barns bästa inte får ha företräde framför rättigheterna enligt konventionen; ingen rättighet ska kunna inskränkas av en skönsmässig tolkning av barnets bästa. Vidare framhåller kommittén att barnets bästa är ett dyna-

14CRC/C/GC/12 p. 16.

1246

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

miskt koncept, som kräver att man gör bedömningar anpassade till det specifika sammanhanget.15

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 32.

Utformning av reglering

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa måste beaktas både vid bedömningen av vad som utgör ett skad- ligt arbete eller ekonomiskt utnyttjande samt vid regleringen av skyd- det mot det. Övriga rättigheter enligt barnkonventionen ska också be- aktas i bedömningen av barnets bästa. Sådana bedömningar bör till viss del även bygga på ett barns egna upplevelser och åsikter i enlig- het med artikel 12.

Enligt artikel 32 ska tillämpliga bestämmelser i andra internatio- nella instrument också beaktas. Det finns en rad sådana bestämmel- ser t.ex. om vad som utgör ett skadligt arbete. I de fall bestämmelser saknas eller det finns en otydlighet måste däremot bedömningen utgå från vad som är barnets bästa. Det bör även prövas om ett längre gående skydd än det i de internationella instrumenten är möjligt och bättre.

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det i varje beslut som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Detta omfattar t.ex. ett beslut om skydd, stöd och vård för ett barn som utsatts för eller ris- kerar att utsättas för ekonomiskt utnyttjande eller skadligt barnarbete.

15CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

16CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

1247

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

I en bedömning av barnets bästa ska hänsyn tas till alla de rättig- heter som ett barn har enligt barnkonventionen och som är relevanta i sammanhanget. Ett barn ska också ges möjlighet att uttrycka sin åsikt inför att ett beslut tas (jämför artikel 12).

Barnrättskommittén understryker att detta ska ske med utgångs- punkt i barnets specifika omständigheter. Fokus måste enligt kom- mittén ligga på att identifiera möjliga lösningar som ser till barnets bästa med full respekt för rättigheterna i konventionen och dess fakultativa protokoll.17 Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgärder och beslut,18 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insatserna och om de varit till barnets bästa.

Barnanpassade förfaranden

Vägledning om barnanpassade förfaranden kan hämtas från proto- kollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi. Av protokollet framgår bl.a. att processuella förfaranden ska anpas- sas till ett barns särskilda behov, oavsett om det är offer eller vittne till ett brott samt att en stat ska tillhandahålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Läs mer i kapitlet om artikel 34.

Även barnrättskommittén lyfter i en allmän kommentar fram att för att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska för- verkligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaran- den.19 Kommittén betonar i en annan kommentar att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka åsikter är av betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Det bör, en- ligt kommittén, inte hållas samtal med ett barn oftare än nödvändigt,

17CRC/C/GC/14 p. 32.

18CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

19CRC/C/GC/14 p. 85.

1248

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

särskilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste barnet informeras om vad saken gäller, vilka valmöjligheter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.20

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

35.1.2Skydd mot ekonomiskt utnyttjande och skadligt arbete (artikel 32.1)

Genom artikel 32.1 erkänns ett barns rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindra barnets utbildning eller äventyra barnets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling. Artikel 32 förbjuder inte att barn arbetar utan syftar till att skydda barn mot att utföra arbete som på något sätt kan vara skadligt och mot att utnyttjas för ekono- misk vinning (economic exploitation).

Artikeln skiljer inledningsvis på ekonomiskt utnyttjande och skad- ligt arbete. Av artikeln som helhet framgår emellertid att dessa be- grepp till viss del överlappar varandra. Det kan t.ex. antas att ett barn som utnyttjas genom att det får arbeta utan skäliga arbetsvillkor sam- tidigt riskerar sin hälsa och utveckling. Genom formuleringen i arti- kel 32.1 blir det emellertid tydligt att det ena inte är en förutsättning för det andra. Således ska ett barn skyddas även mot utnyttjanden som inte direkt riskerar barnets hälsa, utveckling eller utbildning. Ett barn ska också skyddas från ekonomiska utnyttjanden som inte alls innefattar att barnet arbetar. På liknande sätt ska ett barn skyddas mot att arbeta på ett sätt som inverkar negativt på t.ex. barnets skol- gång, trots att barnet inte blir utnyttjat av arbetsgivaren eller sin vård- nadshavare.

Utöver de former av ekonomiskt utnyttjande som framgår av arti- kel 32 så ger de närmast efterföljande artiklarna viss vägledning av vad som kan vara ett ekonomiskt utnyttjande. Det kan t.ex. vara fråga om att ett barn används för att framställa eller sälja narkotika (arti- kel 33), för prostitution, barnpornografi eller för annan olaglig sexu- ell verksamhet (artikel 34). Ett ekonomiskt utnyttjande bör, som vi

20CRC/C/GC/12 p. 22–25.

1249

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

ser det, innebära att en person eller en organisation utnyttjar ett barn i syfte att få ekonomisk vinning.

Vilka former av arbete som kan vara skadligt för ett barn anges inte i barnkonventionen. Av förarbetena till barnkonventionen fram- går att det arbete som ett barn deltar i under föräldrarnas ledning inom familjen och i hemmet inte var tänkt att omfattas av arti- kel 32.21 En stat har dock ett åtagande enligt artikel 32 att skydda ett barn från att utföra arbete som hindrar barnets utbildning vilket inne- bär att ett barn ska skyddas mot allt arbete som på något sätt hindrar ett barns skolgång, oavsett om det är skadligt eller inte. Även om- fattande hushållsarbete kan således utgöra sådant arbete som avses i artikeln, beroende på omständigheterna. Artikel 32 bör därför ses i ljuset av artikel 28, som erkänner ett barns rätt till utbildning och en obligatorisk grundskola.

I protokollet till barnkonventionen om försäljning av barn, barn- prostitution och barnpornografi nämns bl.a. ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete, som kan ge viss vägledning vad gäller skadligt arbete. Enligt artikel 3 i ILO-konventionen omfattar uttrycket de värsta formerna av barnarbete arbete som genom sin natur eller de omständigheter under vilka det utförs kan skada barns hälsa, säker- het eller moral. Därutöver nämns bl.a. slaveri och jämförbara bruk och sedvänjor (inklusive bl.a. handel med barn och tvångsarbete), prostitution och pornografi samt olika befattningar med narkotiska preparat.

Ytterligare vägledning kan fås av ILO:s rekommendation (nr 190) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete. Häri anges att vid fastställande av vilket arbete som kan skada barns hälsa, säkerhet och moral (enligt vad som anges i konventionen nr 182) bör en stat bl.a. beakta arbete som ut- sätter barn för fysiska, psykologiska eller sexuella övergrepp. Vidare ska arbete under jord eller vatten, på farlig höjd eller i trånga utrym- men beaktas samt arbete med farliga maskiner, utrustning och red- skap. Även arbete i osund miljö, som exempelvis kan utsätta barn för farliga ämnen, temperaturer eller ljudnivåer ska beaktas. Detsamma gäller arbete under särskilt svåra förhållanden, såsom arbete under

21HR/PUB/07/1, artikel 32, C 10 p. 72.

1250

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

lång tid, nattarbete eller arbete där barn på ett oskäligt sätt måste hålla sig inom arbetsgivarens lokaler.22

Det ska framhållas att ILO:s konvention nr 182 och den tillhö- rande rekommendationen gäller de värsta formerna av barnarbete. De kan således inte ses som en miniminivå, utan endast som de arbeten som skyddet i första hand bör fokuseras mot.23

Barnrättskommittén har ännu inte utarbetat någon allmän kom- mentar om artikel 32, men har i en allmän kommentar tagit upp exem- pel på utnyttjanden enligt artikeln. Bl.a. nämns att små barn inte får utföra jordbruks- och hushållssysslor, tiggeri och utnyttjanden inom underhållningsbranschen.24 I ytterligare en kommentar har kommittén understrukit att alla barn under 18 år ska skyddas från farligt arbete. Kommittén lyfter fram att ungdomar, när de når den lagliga minimi- åldern för arbete som gäller i landet, och som överensstämmer med internationella normer och med obligatorisk skolgång, har rätt att utföra lättare arbete under lämpliga förhållanden, med vederbörlig respekt för sina rättigheter till utbildning och till vila, fritid, lek, rekrea- tion samt det kulturella och konstnärliga livet. Vidare understryks vik- ten av en introduktion till ålderanpassade former av arbete för ung- domars utveckling.25

35.1.3Åtgärder för att säkerställa genomförandet (artikel 32.2 [a–c])

Artikel 32.2 innebär ett åtagande för en stat att vidta lagstiftnings- åtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder för att säkerställa genomförandet av artikel 32. En liknande formulering finns i artikel 4. Däri anges att alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, admini- strativa och andra åtgärder ska vidtas i syfte att genomföra de rättig- heter som erkänns i konventionen. Enligt artikel 4 ska en stat vid behov vidta sådana åtgärder inom ramen för det internationella samarbetet. Detta gäller således även i förhållande till skyddet enligt artikel 32. Av förarbetena till barnkonventionen framgår att formuleringen av denna del av artikel 32 valdes bl.a. för att stämma överens med ut-

22ILO:s rekommendation (nr 190) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete, II Skadligt arbete, p. 3.

23Jämför Tobin (2019) s. 1240 och 1241.

24CRC/C/GC/7 p. 36.

25CRC/C/GC/20 p. 84–86.

1251

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

tryckssätten i andra artiklar, däribland artikel 19.26 En stat ska också vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabi- litering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för bl.a. ut- nyttjande i enlighet med artikel 39. (Läs mer i kapitlet om artikel 39).

Enligt artikel 32.2 ska också bestämmelser i andra tillämpliga in- ternationella instrument beaktas när en stat ska genomföra vad som anges i artikel 32.2 (a–c).

Som nämnts ovan går begreppen ekonomiskt utnyttjande och skadligt arbete till viss del in i varandra. De åtgärder som anges i arti- kel 32.2 kan således motverka både ett ekonomiskt utnyttjande och att ett barn utför skadligt eller utvecklingsstävjande arbete.

Minimiålder för tillträde till arbete (artikel 32.2 [a])

Av 32.2 (a) framgår att en stat särskilt ska fastställa en minimiålder eller minimiåldrar för tillträde till arbete. Vad som är lämpliga minimi- åldrar framgår inte av barnkonventionen utan lämnas i princip till den enskilda staten att avgöra.

Inom FN har minimiålder främst reglerats av ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete. Enligt konventionen ska en stat ange en minimiålder för tillträde till anställning eller arbete inom dess territorium.27 Med vissa angivna undantag ska ingen under denna ålder ges tillträde till anställning eller arbete inom något yrke. Av konventionen framgår att en sådan minimiålder inte ska vara lägre än åldern för avslutande av obligatorisk skolgång och i inget fall lägre än 15 år. Minimiåldern för tillträde till anställning eller arbete som medför risk för ungdomars hälsa, säkerhet eller moral, ska inte under- stiga 18 år. (Se artikel 2 och 3 i ILO-konventionen.)

Som nämnts anges det vissa undantag från minimiåldern i ILO:s konvention nr 138. Av artikel 4 framgår t.ex. att en stats behöriga myndighet, efter samråd med berörda arbetsgivar- och arbetstagar- organisationer, får undanta begränsade kategorier av anställning eller arbete, för vilka speciella och betydande tillämpningsproblem upp- står. I artikel 6 anges vissa undantag för arbete inom ett barns utbild- ning. Vidare framgår av artikel 7 att den nationella lagstiftningen kan tillåta att barn i åldern 13–15 år sysselsätts i lätt arbete som inte är

26HR/PUB/07/1, artikel 32, D 3.

27Sverige har angett 15 år som minimiålder i samband med att konventionen ratificerades.

1252

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

ägnat att skadligt inverka på deras hälsa eller utveckling. Arbetet får inte heller vara ägnat att inverka menligt på deras skolgång eller förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Enligt artikel 8 får en behörig myndighet ge enskilda tillstånd för att låta barn under minimiåldern delta i artistuppträdanden och liknande. Tillståndet ska begränsa det antal timmar och föreskriva de förhållanden, varunder anställning eller arbete tillåts.28

Vid en bedömning av vad som är att anse som lämplig reglering av arbetstid och arbetsvillkor bör, i enlighet med artikel 3, beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

Lämpliga arbetstider och arbetsvillkor (artikel 32.2 [b])

Enligt artikel 32.2 (b) i barnkonventionen ska en stat särskilt föreskriva en lämplig reglering av arbetstid och arbetsvillkor. Vad som är lämplig arbetstid och arbetsvillkor framgår inte av barnkonventionen utan läm- nas i princip till den enskilda staten att avgöra.

I den internationella konventionen om ekonomiska och sociala rättig- heter erkänns bl.a. rätten till arbete och rätten att åtnjuta rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor och rätten till vila och fritid genom skälig begränsning av arbetstiden (artiklarna 6 och 7).

Vid en bedömning av vad som är att anse som lämplig reglering av arbetstid och arbetsvillkor bör, i enlighet med artikel 3, beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Hänsyn bör också tas till ett barns rätt till vila och fritid enligt artikel 31 och ett barns rätt till utbildning enligt artikel 28 (Läs mer kapitlen om respektive artikel).

Lämpliga påföljder och andra sanktioner (artikel 32.2 [c])

En stat ska enligt artikel 32.2 (c) särskilt föreskriva lämpliga påföljder eller andra sanktioner i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av artikel 32. Vad som är att anse som lämpliga påföljder och andra sanktioner lämnas i princip till den enskilda staten att avgöra.

I artikel 10.3 i den internationella konventionen om ekonomiska och sociala rättigheter uttrycks att det bör vara straffbart att utnyttja barn och ungdomar i sådant arbete som är skadligt för deras moral eller hälsa, utsätter dem för livsfara eller kan hindra deras normala

28Jämför Tobin (2019) s. 1263–1265.

1253

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

utveckling. Enligt artikeln bör en stat fastställa de åldersgränser under vilka anställning av barn i avlönat arbete bör vara förbjudet och straff- bart i lag.

Viss vägledning kring vad som ska straffbeläggas kan också fås genom ILO:s rekommendation (nr 190) om förbud mot och omedel- bara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete. Häri anges att en stat bör tillse att de värsta formerna av barnarbete utgör brott mot allmän lag. En stat bör, enligt rekommendationerna, även tillse att påföljder utmäts för brott mot nationella bestämmelser som syftar till att förbjuda och avskaffa allt slags arbete som medför risk för ungdomars hälsa, säkerhet eller moral (jämför artikel 3 [d] i ILO:s konvention nr 182).29

35.2Svenska förhållanden

I svensk rätt skyddas ett barn mot ekonomiskt utnyttjande och skad- ligt arbete på olika sätt. I detta kapitlet kommer vi främst beröra arbetsmiljörätten och hur ett barn skyddas mot att utnyttjas som arbetskraft eller i tiggeri. Vi kommer också att ta upp bestämmelser som syftar till att skydda ett barn från att deras egendom förbrukas eller förskingras av en förälder eller genom att de av handeln utnytt- jas som konsumenter. När det gäller andra former av ekonomiskt utnyttjande, t.ex. att ett barn utnyttjas som bulvan i syfte att und- komma skuldsättning, se främst kapitlet om artikel 36. Regleringen för att skydda att ett barn utnyttjas för narkotikahandel, sexuella övergrepp, prostitution, pornografi och barnhandel beskrivs i avsnit- ten om artiklarna 33–35. Rehabilitering av de barn som utsatts för utnyttjande beskrivs i kapitlet om artikel 39.

35.2.1Barn som arbetskraft

Förutsättningarna för att ett barn ska få arbeta och regleringen kring arbetsmiljö finns främst i arbetsmiljölagen (1977:1160) och arbets- miljöförordningen (1977:1166). Därutöver regleras en stor del av för- hållandena på arbetsplatsen och i övrigt för anställda genom kollek- tivavtal. I arbetsmiljölagen finns ett eget kapitel som rör barn.30

29Jämför Tobin (2019) s. 1266–1270.

30Kapitel 5 i arbetsmiljölagen rör minderåriga, dvs. personer under 18 år (5 kap. 1 §).

1254

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

Sverige är medlem i FN:s fackorgan Internationella arbetsorganisa- tionen (ILO). Organisationen har till uppgift att bekämpa fattigdom och främja social rättvisa. Ett av ILO:s mål är att avskaffa barnarbete. År 2019 hade ILO 187 medlemsstater.31 Bl.a. bestämmelserna om minimiålder i arbetsmiljölagen bygger på en av ILO:s konventioner.32

Sverige deltar även i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling.33 Agendan innehåller ett antal mål som ska vara uppfyllda senast år 2030. Enligt delmål 8.7 ska alla former av barnarbete avskaffas senast år 2025. Regeringen har uttryckt att Sverige ska vara ledande i genomförandet av agendan.34

Arbetsmiljöfrågor regleras till stor del genom EU-rätten. Det finns t.ex. ett direktiv som särskilt rör när, hur och i vilken omfattning barn får arbeta.35

Minimiålder för tillträde till arbete m.m. (artikel 32.2 [a])

Ett barn kan inte ingå ett avtal om anställning eller annat arbete utan en vårdnadshavares samtycke. Har ett giltigt avtal ingåtts kan barnet eller vårdnadshavaren när som helst säga upp avtalet med omedelbar verkan, om det behövs med hänsyn till barnets hälsa, utveckling eller skolgång. (Se 6 kap. 12 § FB.)

Ett barn får inte anlitas som arbetskraft förrän det år det fyller

16 år. För att få arbeta krävs även att barnet har fullgjort sin skolplikt. Förbudet gäller även arbete som ett barn utför på eget initiativ. Där- emot gäller det inte föreningsverksamhet, idrott eller andra fritids- sysselsättningar. (Se 5 kap. 2 § arbetsmiljölagen och prop. 1989/90:60 s. 25.)

Från 16-årsgränsen finns det ett antal undantag. Har ett barn fyllt

13 år får det utföra lätt arbete som inte är av sådant slag att det kan inverka skadligt på den minderåriges hälsa, utveckling eller skol- gång.36 Även det barn som är under 13 år kan i vissa fall tillåtas att arbeta. Ett sådant yngre barn får enligt Arbetsmiljöverkets föreskrif- ter utföra mycket lätta och ofarliga arbetsuppgifter inom verksam-

31www.ilo.org/global/about-the-ilo/mission-and-objectives/lang--en/index.htm.

32Prop. 1989/90:60.

33Generalförsamlingens resolution Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, A/RES/70/1.

34Se t.ex. dir. 2016:18 s. 1.

35Rådets direktiv 94/33/EG av den 22 juni 1994 om skydd av minderåriga i arbetslivet.

36Inte heller ett barn över 16 år får utföra arbete som medför risk för olycksfall, överansträng- ning eller annan skadlig inverkan på barnets hälsa eller utveckling, se nedan.

1255

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

heter som bedrivs av en familjemedlem utan andra anställda. Efter särskilt tillstånd från Arbetsmiljöverket får yngre barn också uppträda och repetera inom kulturell eller konstnärlig verksamhet och vid sport- och reklamevenemang. En förutsättning för det är att arbetet inte går ut över barnets hälsa eller skolgång. (Se 5 kap. 2 och 3 §§ arbets- miljölagen, 12 och 13 §§ AFS 2012:3 och prop. 1989/90:60 s. 25.)

Undantagen från 13-årsregeln är föreskrivna med stöd av 5 kap. 2 § tredje stycket arbetsmiljölagen.37 Av den bestämmelsen framgår att undantag endast får avse mycket lätt arbete av sådant slag att spe- ciella och betydande tillämpningsproblem skulle uppstå, om undantag inte gavs. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det ska vara fråga om mycket enkla sysslor, liknande sådana småsysslor som inte räknas som arbete, t.ex. budskickning, bärplockning och statist i en filminspelning. Det ska endast vara fråga om enstaka arbetstillfällen under ett år. Vidare framgår det av förarbetena att bestämmelsen ut- formats mot bakgrund av artikel 4 i ILO-konvention nr 138.38

För fartygsarbete gäller särskilda men liknande bestämmelser, se

45§ sjömanslagen (1973:282) samt 4 kap. 7 och 8 §§ fartygssäkerhets- lagen (2003:364).

Arbetsmiljöverket har utfärdat föreskrifter med mer detaljerad reglering kring vilka arbetsuppgifter som barn får utföra.39

Vid krig får avsteg göras från bestämmelserna i 5 kap. 2 och 3 §§ arbetsmiljölagen samt från föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, om det är nödvändigt med hänsyn till totalförsvarets behov. Efter förordnande av regeringen får avsteg göras även vid krigsfara. Arbetsmiljöverket ska underrättas om avsteget så snart det kan ske. (Se 14 a § arbetsmiljöförordningen.)40

Arbetstid och arbetsvillkor (artikel 32.2 [b])

Ett barn får inte anställas till eller utföra arbete på ett sätt som med- för risk för olycksfall, överansträngning eller annan skadlig inverkan på barnets hälsa eller utveckling (5 kap. 3 § arbetsmiljölagen). Det finns även ett förbud mot att sysselsätta ett barn i en verksamhet där

37Se även 18 § första stycket 1 arbetsmiljöförordningen och 24 § AFS 2012:3.

38Prop. 1989/90:60 s. 19, 20 och 26.

39AFS 2012:3.

40Se även 8 § arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262) och 15 kap. 6 § RF.

1256

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

det kan utsättas för joniserande strålning (4 kap. 1 § strålskydds- lagen, 2018:396). Arbetsmiljöverket har utfärdat föreskrifter med mer detaljerad reglering kring arbetsförhållanden för barn.41 Bestäm- melserna är anpassade efter ett EU-direktiv.42 Till föreskrifterna finns en bilaga med förbjudna arbetsuppgifter. I föreskrifterna finns även detaljerad reglering kring arbetstider. T.ex. måste ett barn ha minst 14 timmars dygnsvila och vara ledig minst två dagar varje vecka. Arbete som utförs under en skolvecka får totalt omfatta högst 2 timmar per skoldag eller 7 timmar per skolfri dag och högst 12 timmar per skol- vecka. Barn får inte utföra arbete mellan klockan 20 och 06. För ett barn som uppfyllt sin skolplikt gäller andra regler från det år barnet fyller 16 år, t.ex. ska dygnsvilan vara minst 12 timmar. Vissa avsteg får göras inom kulturell och konstnärlig verksamhet, efter tillstånd från Arbetsmiljöverket. Det kan t.ex. handla om filminspelning som måste ske vid nattmörker, vid enstaka tillfällen. (Se 15–23 §§ AFS 2012:3.) Arbetsmiljöverkets föreskrifter om minderårigas arbetstid är antagna med stöd av 5 kap. 5 § arbetsmiljölagen.43

Utöver de särskilda bestämmelser som gäller minderåriga, finns det allmänna bestämmelser om arbetsmiljö bl.a. i 2 kap. arbetsmiljö- lagen. Av dem framgår t.ex. att arbetsmiljön ska vara tillfredsställande och anpassas till människors fysiska och psykiska förutsättningar. Arbetet ska anordnas så att det kan utföras i en sund och säker miljö. Variation, social kontakt och samarbete ska eftersträvas. Behövliga utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring, vila och första hjälpen ska finnas.

Det finns också grundläggande bestämmelser om arbetstid i arbets- tidslagen (1982:673). De bestämmelserna är dock av mindre relevans med beaktande av den särskilda regleringen av arbetstid som gäller för barn (se även hänvisningen i 1 § arbetstidslagen).

För att ge bestämmelserna bättre spridning har Arbetsmiljöverket publicerat en vägledning om hur barn får arbeta.44 Vägledningen rik- tar sig till arbetslivet och skolan.

41AFS 2012:3.

42Rådets direktiv 94/33/EG av den 22 juni 1994 om skydd av minderåriga i arbetslivet.

43Se även 18 § första stycket 1 i arbetsmiljöförordningen.

44Arbetsmiljöverket, Om minderårigas arbetsmiljö (2013). Verket har också gjort en broschyr om hur barn får arbeta, Arbetsmiljöverket, Så får barn och ungdomar arbeta (2015).

1257

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

Sanktioner (artikel 32.2 [c])

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmel- serna kring minderårigas arbete och arbetstid bestraffas med böter. Detsamma gäller den som låter barn utföra vissa farliga uppgifter. Ett barn som på eget initiativ arbetar, trots förbudet, döms däremot inte själv till böter. Däremot kan ett barn dömas för att ha brutit mot föreskrifter om farligt arbete. (Se 8 kap. 2 § första stycket arbetsmiljö- lagen, 24 § AFS 2012:3 och prop. 1989/90:60 s. 28.)

Om någon skadas allvarligt, dör eller utsätts för en allvarlig fara, på grund av att någon annan åsidosatt sina skyldigheter enligt arbets- miljölagen, kan i vissa fall ett arbetsmiljöbrott ha begåtts. Beroende på vad som har hänt kan straffet bli allt från böter till fängelse i sex år. (Se 3 kap. 10 § BrB.)

Som framgår nedan kan Arbetsmiljöverket i vissa fall meddela förelägganden eller förbud för att arbetsmiljölagen ska följas. Vid överträdelse av ett sådant förbud kan den som har skyddsansvar under vissa förutsättningar dömas till böter eller fängelse.

Sanktionsavgifter kan i vissa fall tas ut. Det gäller främst vid över- trädelser av föreskrifter till förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbetet. Avgiften tas ut av den fysiska eller juridiska person som drev den verksamhet där överträdelsen skedde. (Se 8 kap. 5 och 6 §§ arbets- miljölagen.)

Skyddsombud, tillsyn, m.m.

Arbetsmiljöverket är den myndighet som främst har ansvar för arbetsmiljö- och arbetstidsfrågor. Myndigheten ska bl.a. verka för goda förhållanden i arbetsmiljön, ha tillsyn över att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen följs samt ta fram och tillhandahålla behovs- anpassad, lättillgänglig och kvalificerad information inom arbets- miljöområdet. Verket kan besluta om förelägganden eller förbud mot den som inte följer arbetsmiljölagen eller tillhörande föreskrifter. Ett sådant beslut får förenas med vite. Om det förenas med vite kan det inte utdömas straffansvar eller sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud får även avse ett barn som på eget initiativ, utan anställ- ning, utför farligt arbete. (Se 7 kap. 1 och 7 §§, 8 kap. 1, 2 och 5 a §§ arbetsmiljölagen, förordningen, 2003:913, med instruktion för Arbets- miljöverket samt prop. 1989/90:60 s. 27.)

1258

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

På ett arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet syssel- sätts, ska det utses ett skyddsombud bland arbetstagarna. Ett skydds- ombud företräder arbetstagarna i arbetsmiljöfrågor och ska verka för en tillfredsställande arbetsmiljö. En arbetsgivare ska underrätta ett skyddsombud om förändringar av betydelse för arbetsmiljöförhål- landena. På vissa arbetsplatser ska det även finnas en skyddskommitté. (Se 6 kap. 2, 4, 8 och 9 §§ arbetsmiljölagen.) I arbetsmiljöförord- ningen anges det att det bör utföras skyddsronder regelbundet vid varje arbetsställe (7 §).

Socialnämnden i en kommun ska verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden ska vidare, tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs, uppmärksamma och verka för att barn inte vistas i miljöer som är skadliga för dem. (Se 5 kap. 1 § SoL.)

35.2.2Tvångsarbete och tiggeri

Tvångsarbete är förbjudet enligt artikel 4 i Europakonventionen och artikel 5 i EU-stadgan. Förbudet omfattar även arbete i hemmet, som kan jämställas med slaveri eller träldom. Europadomstolen har t.ex. ansett att artikel 4 i Europakonventionen aktualiserats när ett barn, mot sin vilja och med hot om att skickas tillbaka till sitt hemland, fått sköta i princip samtliga hushållssysslor åt sina vårdnadshavare (släktingar till hennes döda föräldrar). Flickan jobbade alla dagar i veckan från tidig morgon till sen kväll, helt utan lön eller ledighet.45

Utöver de sanktioner som är hänförliga till arbetsmiljölagstiftningen, finns det i svensk lagstiftning ett antal brott som kan aktualiseras vid tvångsarbete, beroende på situationen. Bland dem finns olaga tvång, olaga hot, olaga frihetsberövande, misshandel och människohandel (4 kap. 1 a, 2, 4 och 5 §§ samt 3 kap. 5 och 6 §§ BrB).46

Två brott som särskilt bör nämnas är människoexploatering och ocker (4 kap. 1 b § och 9 kap. 5 § BrB). Exploaterar någon ett barn i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri ut- gör det människoexploatering, som bestraffas med fängelse. Med ex- ploatering avses att användningen av personen framstår som otill- börlig. Bedömning ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda

45Europadomstolens avgörande i målet C.N. och V. mot Frankrike (2012), främst §§ 7, 8 och

70–79. Se även målet Siliadin mot Frankrike (2005).

46Om människohandel, se även kapitlet om artikel 35.

1259

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

fallet. Med tvångsarbete avses varje arbete eller tjänst som med hot om något slags straff krävs av en person och som han eller hon inte frivilligt har erbjudit sig att utföra. Tvångsarbete är per definition ofri- villigt.47 För ocker döms den som vid t.ex. ett avtal utnyttjar någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning och på så sätt skaffar sig en förmån som är disproportionerlig till motprestationen.

För en genomgång av ett antal rättsfall som rör tvångsarbete och tiggeri se 2014 års människohandelsutrednings betänkande Ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel och annat utnyttjande av ut- satta personer.48

Det finns ett antal förebyggande och behandlande åtgärder som kan beslutas av en socialnämnd eller domstol för att skydda ett barn som av olika anledningar far illa. Detta beskrivs närmare i andra kapitel, främst dem om artiklarna 19, 20 och 36.

35.2.3Barnets ekonomiska tillgångar

Ett barn med ekonomiska tillgångar riskerar att utnyttjas ekono- miskt på så sätt att t.ex. en förälder använder egendomen för eget behov eller överför medel till sig själv eller någon annan. I svensk rätt finns ett antal bestämmelser för att förhindra att ett barn blir eko- nomiskt utnyttjat på detta sätt.

Behörighetsinskränkande bestämmelser

Ett barn får som huvudregel inte själv råda över sin egendom. I stället är det förmyndaren som förvaltar tillgångarna. Normalt är det ett barns föräldrar som är förmyndare, om de är vårdnadshavare. (Se 9 kap. 1 §, 10 kap. 2 § och 12 kap. 1 § FB.)

En förmyndare ska alltid handla på ett sätt som gagnar den en- skilde (barnet). I viktiga frågor ska en förmyndare, om det lämpligen kan ske, höra barnet, om det fyllt 16 år. En förmyndare ska föra räkenskaper över sin förvaltning och göra anteckningar över de åt- gärder som vidtas. När det är en förälder som är förmyndare behöver räkenskaper och anteckningar bara upprättas om det anses behövligt.

47Prop. 2017/18:123 s. 46, 59 och 60.

48SOU 2016:70 s. 249–256.

1260

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

Överstiger värdet av ett barns tillgångar åtta prisbasbelopp49 ska för- äldrarna ge in en förteckning över egendomen till överförmyndaren50 samt varje år redogöra för förvaltningen. En förmyndare kan inte företräda barnet i en rättshandling mot sig själv. (Se 12 kap. 3, 5 och 7 §§ samt 13 kap. 2, 3 och 14 §§ FB.)

För vissa andra rättshandlingar behöver en förälder överförmyn- darens samtycke. En förälder får t.ex. inte ge bort sitt barns egen- dom, med undantag för personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till barnets ekonomiska villkor. Det krävs också överförmyndarens samtycke för att förvärva fast egendom, pantsätta egendom, ta upp ett lån eller ingå en borgensförbindelse. Om ett barn ärvt egendom värd mer än ett prisbasbelopp51 (eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll) ska egendomen sättas in på ett bank- konto. Egendomen får inte tas ut utan överförmyndarens samtycke. Detsamma gäller vissa skadestånd, försäkringsbelopp, pensionsmedel och brottsskadeersättning. (Se 13 kap. 8 och 10–12 §§ samt 16 kap. 11 § FB.)

En förmyndares förvaltning står under överförmyndarens tillsyn. Överförmyndaren får, om det behövs för att trygga förvaltningen, bl.a. begränsa möjligheterna att ta ut pengar från ett bankkonto. Över- förmyndaren kan också ansöka om att en förmyndare ska entledigas på grund av t.ex. missbruk, försummelse eller bristande förmåga. En mindre ingripande åtgärd är att förordna en medförmyndare. Det kan göras om föräldern inte lämpligen själv bör förvalta egendomen. (Se 10 kap. 8, 10 och 18 §§, 12 kap. 9 § samt 13 kap. 19 § FB samt NJA II 1924 s. 268 och 269.)

För mer detaljerade regler om förmyndares förvaltning och över- förmyndarens tillsyn, se kapitlen 9–16 i FB.

Straffrättsligt skydd

Ett barns egendom skyddas även genom straffrätten. Ett antal för- mögenhetsbrott kan aktualiseras när en förälder, med behörighet till egendomen, eller någon annan utnyttjar barnet ekonomiskt. Det kan t.ex. vara fråga om förskingring, trolöshet mot huvudman, utpress-

49År 2020 motsvarade det 378 400 kronor.

50I varje kommun finns en överförmyndare eller en överförmyndarnämnd, som valts av kom- munfullmäktige (19 kap. FB).

51År 2020 var prisbasbeloppet 47 300 kronor.

1261

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

ning, bedrägeri, stöld eller rån (8 kap. 1–6 §§, 9 kap. 1–3 och 4 §§ samt 10 kap. 1–5 §§ BrB).

Misstänks ett barns vårdnadshavare för att ha begått ett brott mot barnet ska en särskild företrädare förordnas för barnet, för att till- varata barnets rättigheter under en förundersökning och rättegång (1–3 §§ lagen, 1999:997, om särskild företrädare för barn).

Konsumtion

Barn har av lagstiftaren bedömts som särskilt utsatta konsumenter och är därför särskilt skyddade mot att bli utnyttjade som sådana.52 Som redan nämnts kan ett barn som huvudregel inte själv råda över sin egendom eller ådra sig förpliktelser (9 kap. 1 § FB). Vissa undantag finns dock, exempelvis för ett äldre barns arbetsinkomst (t.ex. 9 kap. 2 a–5 §§ FB). Om ett barn behörigen ingått ett oskäligt avtal kan det jämkas eller förklaras ogiltigt enligt 3 kap. avtals-

lagen (1915:218), om förutsättningar för det finns.

Ytterligare skydd mot att ett barn utnyttjas som konsument ges genom marknadsföringslagen (2008:486). Det är t.ex. inte tillåtet att i en annons direkt uppmana barn att köpa en vara. (Se 4 och 7 §§ marknadsföringslagen samt tillkännagivande, 2008:487, med anled- ning av marknadsföringslagen.) Av praxis framgår att det inte heller är tillåtet att skicka direktreklam till ett barn, utan samtycke från bar- nets förmyndare.53 (Se även kapitlet om artikel 17 som rör mass- media.)

För att en förälder ska kunna skuldsätta sitt barn, t.ex. låta barnet köpa något på kredit eller teckna ett mobilabonnemang i barnets namn, krävs normalt överförmyndarens samtycke (se 13 kap. 12 § FB).

Om Kronofogdemyndigheten får in en ansökan om betalnings- föreläggande, handräckning eller verkställighet mot en person under 18 år ska myndigheten genast underrätta överförmyndaren om detta (2 kap. 9 § UF och 8 a § förordningen, 1991:1339, om betalnings- föreläggande och handräckning). I slutet av 2017 hade drygt 800 barn en aktiv skuld i myndighetens register, vilket är en halvering jämfört med år 2010.54

52Se t.ex. NJA II 1924 s. 314 och prop. 2007/08:115 s. 131.

53Rättsfallet MD 2012:14.

54www.kronofogden.se/barnmedskulder.html.

1262

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

Myndighetsnätverk för barn- och ungdomsfrågor är en samman- slutning med runt 25 medverkande myndigheter. Nätverket arbetar med utgångspunkt i barnkonventionen kring olika frågor som rör barnets rättigheter, bl.a. gällande barns ekonomiska utsatthet, med fokus på skulder för barn upp till 15 år. Några av de myndigheter som deltar i nätverket är Barnombudsmannen, Kronofogdemyndigheten, Konsumentverket och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälles- frågor.

Spel om pengar

Spel om pengar har av regeringen bedömts kunna utgöra en risk för ekonomiska och sociala problem samt hälsoproblem. Vidare har reger- ingen påpekat att sociala skadeverkningar, riskbeteenden och andra problem i samband med spelande kan se olika ut beroende på om det handlar om vuxnas eller barns spelande.55

För att upprätthålla ett högt spelarskydd har lagstiftaren ansett att ett barn inte ska få delta i spel.56 Licenspliktigt spel (lotteri, vad- hållning, kombinationsspel och pyramidspel, med vissa undantag) får således inte tillhandahållas någon som är under 18 år. Spel får bara tillhandahållas på ett sådant sätt att det går att kontrollera spelarens ålder. (Se 3 kap. 3–5 §§ samt 14 kap. 2 och 3 §§ spellagen, 2018:1138.)

Socialnämnden i en kommun har ett särskilt uppdrag att aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk av spel om pengar bland barn (5 kap. 1 § SoL).

35.3Analys av överensstämmelsen

Genom artikel 32 i barnkonventionen åläggs Sverige att vidta lag- stiftningsåtgärder samt administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder för att säkerställa ett barns rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra skadligt arbete. Med beaktande av vårt uppdrag kommer vi att fokusera på de lagstiftningsåtgärder som vidtagits.

Det kan inledningsvis noteras att formuleringen i artikel 32 skiljer sig från dem i artiklarna 33–35. Enligt dessa artiklar åtar sig staterna

55Prop. 2017/18:220 s. 72.

56Prop. 2017/18:220 s. 150.

1263

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

att vidta alla lämpliga åtgärder. Artikel 32 ålägger inte staterna, enligt dess lydelse, att vidta alla lämpliga åtgärder eller några andra åtgärder än lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder. Icke desto mindre ska Sverige vidta tillräckliga åtgärder för att säkerställa genomförandet av artikeln. Därtill måste artikel 4 i kon- ventionen beaktas. Enligt den ska alla lämpliga åtgärder vidtas för att genomföra de rättigheter som erkänns i barnkonventionen, dvs. även ett barns rätt till skydd enligt artikel 32. Vidare framgår det av för- arbetena till barnkonventionen att hänvisningen i artikel 32 till de olika slagen av åtgärder lades till för att bättre likna t.ex. artikel 19.57 Även den artikeln hänvisar till alla lämpliga åtgärder av dessa slag. Det bör således emellertid inte läggas alltför stor vikt vid denna skillnad.

Ett annat särdrag med artikel 32 är att den, vid redogörelsen för de åtgärder som varje stat särskilt ska vidta, hänvisar till andra inter- nationella instrument. Som framgår under avsnittet om artikelns inne- börd, är det främst ILO:s konventioner som avses. Konventionerna är nära kopplade till de åtgärder som särskilt anges i artikeln. Därutöver nämns ILO-konventionerna i förarbetena till barnkonventionen och konvention nr 182 nämns i inledningen till tilläggsprotokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi. Svensk lag- stiftnings överensstämmelse med denna del av artikeln måste därför analyseras mot bakgrund av bl.a. relevanta ILO-konventioner. Av sär- skilt intresse är ILO:s konvention nr 138, om minimiålder för tillträde till arbete, och nr 182, om avskaffande av de värsta formerna av barn- arbete. Sverige har ratificerat båda ILO-konventionerna.

35.3.1Arbetsmiljö

Artikel 32 förbjuder inte barnarbete i sig. I stället fokuserar artikeln på att barn inte ska arbeta på ett sätt som riskerar att skada deras hälsa, utveckling eller skolgång. Kravet på t.ex. fastställda minimi- åldrar för tillträde till arbete (admission to employment) måste ses mot bakgrund härav, i synnerhet eftersom det inte stadgas någon specifik minimiålder i barnkonventionen. Motsvarande gäller för arbetstider och andra arbetsvillkor.

57HR/PUB/07/1, artikel 32, D 3.

1264

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

Tillträde till arbete

I Sverige är minimiåldern för tillträde till anställning reglerad mot bakgrund av ILO:s konvention nr 138. Av konventionen framgår att en minimiålder ska anges för tillträde till anställning eller arbete (admission to employment or work). Barnkonventionen ställer emeller- tid endast krav på tillträde till anställning (jämför den engelska och franska originalversionen). De svenska bestämmelserna om minimiålder gäller oavsett om ett barn anlitas till eller utför arbete. Enligt vår be- dömning är de förenliga med ILO:s konvention och innebörden av artikel 32 i barnkonventionen (se dock nedan om undantag).

Arbetsvillkor

Bestämmelserna om arbetstid och arbetsvillkor är i svensk lag mycket generellt utformade. Däremot finns det detaljreglering i föreskrifter.

Några mer konkreta krav på hur regleringen om arbetstid och vill- kor ska vara utformad följer inte av barnkonventionen eller av andra internationella instrument av relevans. Den svenska regleringen, som utgör en anpassning till EU-rätten, tar hänsyn till att skolgången ska kunna skötas. Därtill finns det en möjlighet att omedelbart säga upp ett barns anställningsavtal, om arbetet påverkar barnets skolgång, hälsa eller utveckling. Det finns en ”svart lista” med arbetsuppgifter som inte får utföras av barn. Både Arbetsmiljöverket, som är tillsyns- myndighet, och socialnämnden, som har ett generellt ansvar för barns uppväxtförhållanden, kan på olika sätt reagera om bestämmelserna inte följs eller tolkas på ett sätt som är skadligt för ett barn. Enligt vår bedömning överensstämmer denna reglering med innebörden av artikel 32 i barnkonventionen (se dock nedan om undantag).

Undantag

Från bestämmelserna om tillträde till arbete och barns arbetsmiljö finns det några undantag som det finns anledning att analysera när- mare. Möjligheterna till att förordna om undantag ges i första hand i 5 kap. 2 § tredje stycket arbetsmiljölagen. Bestämmelsen, som är utformad med ILO:s konvention nr 138 som utgångspunkt, fram- står i sig som förenlig med artikel 32 i barnkonventionen. Det kan

1265

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

emellertid noteras att det varken i arbetsmiljölagen eller i Arbets- miljöverkets föreskrifter finns några bestämmelser om att barnets bästa ska beaktas när undantag förskrivs eller när Arbetsmiljöverket medger enskilda undantag från bestämmelserna. Det finns inte heller något krav i regleringen på att barnets åsikter ska inhämtas och be- aktas inför att Arbetsmiljöverket medger tillstånd att låta ett barn arbeta. Som framgår i kapitlen om artiklarna 3.1 och 12 betyder emeller- tid inte en avsaknad att lagstiftningen nödvändigtvis är oförenlig med konventionen, eftersom det likväl får anses finnas en sådan skyldighet.

Verksamheter som bedrivs av en familjemedlem

Ett undantag gäller att ett barn under 13 år får utföra mycket lätta och ofarliga arbetsuppgifter inom verksamheter som bedrivs av en familjemedlem utan andra anställda. Till skillnad från undantaget för artistverksamhet (se nedan), finns det inte direkt i undantagsbestäm- melsen uttryckt något förbud mot att sådant arbete inverkar på bar- nets skolgång. Även om det kan tyckas olyckligt att det inte uttryck- ligen framgår (i synnerhet eftersom det anges i artistundantaget), måste bestämmelsen ändå anses innebära att ett sådant förbud gäller. Annars skulle dessa yngre barn få ett sämre skydd än barn som fyllt 13 år. Det finns dessutom en generell bestämmelse i föreskrifterna om att arbete som såväl yngre som äldre barn utför inte får gå ut över skolarbetet. Därtill finns det regler om skolplikt (se kapitlet om artikel 28).

Detta undantag ger inte möjlighet att använda ett barn till annat än mycket begränsade sysslor. Ett barn kan således inte ersätta en anställd eller utföra något arbete som kan vara skadligt. Artikel 32 i barnkonventionen har till syfte att skydda barn mot skadligt arbete och föreskriver bl.a. att det ska finnas en eller flera minimiåldrar för anställning till arbete (se ovan). Undantaget för familjens verksam- het innebär inte att något avsteg görs från detta skydd.58 Det harmo- nierar också med vad som stadgas i artikel 4 i ILO:s konvention nr 138.

58Jämför även artikel 2.2 i EU-direktivet 94/33/EG.

1266

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

Kulturell verksamhet m.m.

Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter får myndigheten ge enskilda tillstånd till att låta yngre barn uppträda och repetera inom kulturell eller konstnärlig verksamhet och vid sport- eller reklamevenemang. För sådan verksamhet kan myndigheten också medge undantag från bestämmelserna om arbetstider för barn. Dessa undantag strider inte mot barnkonventionen, enligt vår mening. Som tidigare nämnts är det skadligt arbete och arbete som påverkar skolgången som ett barn ska skyddas mot. Att det vid enstaka tillfällen, efter särskilt tillstånd, kan förekomma filminspelningar på kvällstid med yngre barn in- kräktar inte på det intresse som artikeln avser skydda. Deltagande i artistuppträdanden anges dessutom uttryckligen i ILO:s konvention nr 138 som en sådan godtagbar verksamhet som en behörig myndig- het i enskilda fall får medge undantag för.59 Därtill ger barnkonven- tionen barnet rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet (artikel 31.2).

I förarbetena till delegationsbestämmelsen i arbetsmiljölagen an- gavs att undantagen får avse småsysslor, som t.ex. statist i en film vid enstaka tillfällen. Mot bakgrund av det och formuleringen av 5 kap. 2 § tredje stycket arbetsmiljölagen kan det möjligen ifrågasättas om t.ex. en huvudroll i en teveserie verkligen är ett sådant undantag som lagstiftaren avsåg. Det kan även noteras att möjligheten i lagen att föreskriva undantag har utformats mot bakgrund av artikel 4.1 i ILO-konventionen och utan resonemang kring artikel 8, som avser artistuppträdande, i samma konvention. Det framstår således som att artistundantaget i Arbetsmiljöverkets föreskrifter har en svag förank- ring i bemyndigandet i arbetsmiljölagen. Som nämnts ovan är undan- taget däremot förenligt med barnkonventionen.

Krigstid

Ett omfattande undantag gäller om Sverige hamnar i krig eller krigs- fara. Vid krig får det göras avsteg från bestämmelserna om minimi- ålder m.m. i arbetsmiljölagen och tillhörande föreskrifter. Detsamma gäller efter regeringens förordnande vid krigsfara.

Bestämmelsen innebär inte att Arbetsmiljöverket eller regeringen får förordna om att vissa avsteg får göras. I stället innebär regleringen

59Se även artikel 5 i EU-direktivet 94/33/EG.

1267

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

att bestämmelserna om minimiålder och att barn inte får utföra skad- ligt arbete inte behöver följas, om t.ex. en arbetsgivare anser det nöd- vändigt med hänsyn till totalförsvarets behov. Undantaget i 14 a § arbetsmiljöförordningen innebär inte att yngre barn ska användas som barnsoldater, vilket hade stått i strid med artikel 38 i barnkon- ventionen, utan syftar snarare till att det ska finnas tillräckligt med arbetskraft för att bemanna andra viktiga samhällsuppgifter.

Det finns anledning att ifrågasätta detta undantags förenlighet med barnkonventionen. Undantaget innebär att den arbetsmiljölag- stiftning som utgör grunden för svensk rätts överensstämmelse med artikel 32 i barnkonventionen inte behöver följas. Det finns visser- ligen kvar en reglering om minimiåldrar och förbud mot skadligt arbete, men avsteg får göras från regleringen. Barnkonventionen ger inte ut- rymme för att rättigheterna i konventionen kan inskränkas vid krig eller krigsfara eller till förmån för totalförsvaret. Tvärtom ålägger kon- ventionen medlemsstaterna särskilda skyldigheter vid väpnade kon- flikter, se artikel 38. Rätten till skydd mot skadligt arbete kan således inte inskränkas. Artikel 32 medger däremot att en stat har flera minimi- åldrar. En särskild minimiålder i händelse av krig är därmed i och för sig förenlig med konventionen, så länge bestämmelserna i barnkonven- tionen och tillhörande internationella instrument beaktas.

Undantaget är föreskrivet med stöd av 8 § arbetsrättslig bered- skapslag. I den bestämmelsen anges endast att regeringen får före- skriva sådana ändringar och tillägg som behövs för att tillgodose total- försvarets behov i bl.a. lagar som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den faktiska möjligheten att inskränka ett barns rätt till skydd mot skadligt arbete framgår av arbetsmiljöförordningen. Regleringsordningen framstår i och för sig som godtagbar mot bak- grund av 15 kap. 6 § RF och formuleringen av artikel 32.2. Däremot kan det finnas anledning att i förordningsbestämmelsen begränsa vilka avsteg som får göras, t.ex. genom att ange en absolut lägsta ålder för arbete samt tydliggöra att ett barn aldrig får utföra arbete som kan vara skadligt (hazardous), hindra (interfere with) barnets utbildning eller inverka skadligt på (be harmful to) barnets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling. Om ändringar i bestämmelserna övervägs måste även andra av Sveriges internationella åtaganden beaktas.

Vår slutsats är sammanfattningsvis att undantaget som gäller vid krig och krigsfara inte är förenligt med bestämmelserna i barnkon-

1268

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

ventionen. En sådan undantagsbestämmelse bör tydligt ange vilken annan lägsta minimiålder och vilka andra regler för arbetstid som i stället gäller vid krig eller krigsfara. Det bör också vara tydligt att ett barn inte får utföra skadligt arbete.

Sanktioner

I den svenska lagstiftningen finns det sanktioner kopplade till regler- ingen om minderårigas tillträde till arbete och arbetsmiljö. Det finns inga krav i barnkonventionen på att sanktionerna ska vara av visst slag eller på viss nivå. Böter är den huvudsakliga påföljden för den som bryter mot bestämmelserna. Vid allvarligare händelser kan ett arbetsmiljöbrott ha begåtts och straffet blir då normalt högre. Straffet kan också bli högre om överträdelsen innebär att ett föreläggande eller förbud från Arbetsmiljöverket inte följts.

Det straffrättsliga skyddet och regleringen kring sanktionsavgif- ter stämmer enligt vår bedömning överens med artikel 32 i barnkon- ventionen.

35.3.2Ekonomiskt utnyttjande

Ofta när artikel 32 diskuteras läggs störst fokus på att ett barn inte ska utnyttjas för skadligt arbete. Som framgår av artikelns ordaly- delse ska barnet emellertid även skyddas mot ekonomiskt utnytt- jande. I det begreppet ligger naturligtvis att ett barn inte ska behöva tvingas att arbeta och att om det arbetar ska barnet erhålla skälig ersättning. Vidare kan det innefatta sådana utnyttjanden som tas upp i artiklarna 33–35. Enligt vår mening omfattas emellertid även andra former av ekonomiska utnyttjanden, t.ex. sådana som rör ett barns egendom.

Tvångsarbete

Ett barn skyddas i Sverige från tvångsarbete och utnyttjande för t.ex. tiggeri genom att ett flertal beteenden som kan kopplas till sådant utnyttjande är kriminaliserade.

1269

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

SOU 2020:63

Genom det nya brottet människoexploatering straffbeläggs vissa former av exploatering som inte tidigare täcktes av det straffrättsliga regelverket. Barn får ett särskilt skydd av bestämmelsen, eftersom det, om gärningen begås mot någon som inte fyllt 18 år, inte krävs att det har förekommit något otillbörligt medel60 för att exploater- ingen ska vara brottslig (se 4 kap. 1 b § andra stycket BrB). Det kan emellertid ifrågasättas hur mycket extra skydd en sådan specialbestä- mmelse faktiskt ger. Som framgår av förarbetena innebär nämligen rekvisitet tvångsarbete i princip att det ska ha förekommit just en sådan otillbörlig påverkan; tvångsarbete är per definition ofrivilligt. Det extra skyddet som ges för ett barn blir således främst aktuellt för annan exploatering enligt bestämmelsen, dvs. för arbete med uppen- bart orimliga villkor eller tiggeri. Även vid dessa fall är det dock tvek- samt vilket värde det extra skyddet ger. Rekvisitet exploaterats inne- bär nämligen att personen på ett otillbörligt sätt ska ha använts för syftet. Det framstår som att det endast är i ett begränsat antal fall som någon på ett otillbörligt sätt kan använda ett barn för arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri utan otillbörlig påverkan (t.ex. olaga tvång eller utnyttjande av beroendeställning eller skyddslöshet). Oavsett ger bestämmelsen om människoexploatering ett straffrätts- ligt skydd mot att ett barn utnyttjas ekonomiskt genom tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri.

Utöver det straffrättsliga skyddet finns det avtalsrättsliga bestäm- melser om t.ex. ocker och oskäliga avtal som också skyddar ett barn mot att utnyttjas ekonomiskt på detta sätt (om detta, se främst kapit- let om artikel 36). Även den socialrättsliga lagstiftningen ger ett bety- dande skydd (se främst kapitlet om artiklarna 19, 20 och 25.)

Egendomsskydd

Ett barns egendom skyddas genom att transaktioner normalt kräver en förälders samtycke. Ett barn kan därför inte utnyttjas ekonomiskt av annan genom att barnet förmås att t.ex. ge bort eller låna ut pengar, i vart fall inte med bindande verkan.

Inte heller en förälder, som förvaltar sitt barns egendom, kan fritt disponera över barnets medel. Vissa rättshandlingar kräver nämligen

60Normalt krävs det att ett olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställ- ning, skyddslöshet eller svåra situation använts för att exploatera personen, se 4 kap. 1 b § första stycket BrB.

1270

SOU 2020:63

Artikel 32 – skydd mot ekonomiskt utnyttjande

överförmyndarens samtycke. Det är t.ex. inte möjligt för en förälder att skuldsätta barnet utan sådant samtycke. Om ett barn har en större egendom uppkommer det en redovisningsskyldighet för barnets för- äldrar gentemot överförmyndaren. Det finns också en möjlighet för överförmyndaren att begära att en förälder entledigas som förmyn- dare eller att en medförmyndare förordnas av domstol.

Alla dessa begränsningar i en förälders förfoganderätt över egen- domen utgör ett skydd mot att ett barn utnyttjas ekonomiskt. Ytter- ligare skydd ges av de straffrättsliga bestämmelserna på området, främst genom förmögenhetsbrotten.

Barn kan även utsättas som konsumenter. För att motverka det finns det särskilda marknadsföringsregler liksom bestämmelser som begränsar barns möjligheter att köpa varor och tjänster utan översyn från föräldrarna. Av särskild vikt är kanske begränsningarna att teckna t.ex. ett mobilabonnemang. För det krävs överförmyndarens god- kännande.

När det gäller spel om pengar skyddas ett barn bl.a. genom bestäm- melserna i spellagen och socialtjänstlagen. I spellagen finns det ett krav på licens för att anordna spel, ett förbud mot att tillåta ett barn att delta i spel och ett krav på att spelarens ålder ska kunna kon- trolleras. De spel som barn får delta i är av relativt oskyldigt slag, t.ex. korsordstävlingar, spel på nöjesfält och spel utan insats. Undantagen utgör enligt vår mening inte något konventionsstridigt ingrepp i skyd- det mot att ett barn utnyttjas ekonomiskt för spel. Ett ytterligare skydd ges genom socialnämndernas uppdrag att aktivt förebygga och motverka spelmissbruk bland barn inom kommunen.

Tillräckliga lagstiftningsåtgärder

Den svenska lagstiftningens skydd mot att ett barn utnyttjas eko- nomiskt består av såväl civilrättsliga som straffrättsliga bestämmelser. Därtill finns det möjligheter för det allmänna att genom social- tjänsten på olika sätt ge stöd och vård åt ett barn som utnyttjas, med eller utan samtycke från barnet och barnets vårdnadshavare. Det all- männa kan också begränsa en olämplig förälders behörighet att för- valta egendom. Sammantaget bedömer vi att svensk lagstiftning i denna del står i överensstämmelse med innebörden av artikel 32 i barn- konventionen.

1271

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

De internationella överenskommelser som åsyftas i artikel 33 och som tas upp i förarbetena till barnkonventionen är konvention ersät- tande äldre konventioner rörande narkotika, 1961 (allmänna narkotika- konventionen)2 med protokoll rörande ändringar i 1961 års konvention ersättande äldre konventioner rörande narkotika och konvention om psykotropa ämnen3 (psykotropkonventionen). Även FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen4 (narkotika- brottskonventionen) tillhör detta ramverk. Sverige har ratificerat samt- liga dessa konventioner.

Vid bildandet av barnkonventionen diskuterades det om artikel 24 borde innehålla någonting om olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen. Så blev det inte men efter senare överväganden skapades artikel 33.5

Till barnkonventionen finns också ett fakultativt protokoll till kon- ventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitu- tion och barnpornografi8, som Sverige ratificerat. Av inledningen till protokollet framgår bl.a. att parterna ansåg att det var lämpligt att utöka de åtgärder som staterna bör vidta för att bättre uppnå syftena med barnkonventionen och genomförandet av särskilt artiklarna 1,

2SÖ 1964:59 med ändringar 1972:41.

3SÖ 1972:42.

4SÖ 1991:41.

5HR/PUB/07/1, artikel 33, C 1–4. Jämför Detrick s. 583.

6CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

7Jämför Detrick s. 580 och 581 och Tobin (2019) s. 1275 och 1276.

8SÖ 2007:7.

1274

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

11, 21 och 32–36. Tilläggsprotokollet ska således ses som en förstärk- ning och fördjupning av dessa åtaganden i barnkonventionen.

36.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i konven- tionen förhåller sig till artikel 33. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

Ett helhetsperspektiv

Genom artikel 6 garanteras ett barn den grundläggande rätten till liv som uttrycks som en universell mänsklig rättighet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna9 och den internationella kon- ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter10. Vidare ska ett barns överlevnad och utveckling säkerställas till det yttersta av en stats förmåga. Eftersom ett barns existens är en förutsättning för att det ska kunna åtnjuta övriga rättigheter i konventionen får artikel 6 en naturlig prioritet och blir på så sätt grundläggande för hela genom- förandet av konventionen. Artikel 33 kan ses som en vidareutveckling av artikel 6, eftersom ett barns utveckling, och i viss mån även över- levnad, kan riskeras om barnet utsätts för narkotika och psykotropa ämnen eller utnyttjas i framställningen av dessa ämnen.

9Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 3/217 den 10 december 1948.

10SÖ 1971:42.

11CRC/C/GC/7 p. 10.

12CRC/GC/2003/5 p. 12.

1275

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

Enligt artikel 4 ska en stat vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att genomföra de rättig- heter som erkänns i konventionen. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska en stat till fullo utnyttja sina tillgängliga resur- ser för att vidta sådana åtgärder. Vid behov ska sådana åtgärder vidtas inom ramen för det internationella samarbetet.

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. Detta kan t.ex. innefatta åtgärder för att skydda ett barn från olaglig använd- ning av narkotika och psykotropa ämnen eller från att utnyttjas i framställningen av dessa ämnen.

Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.13

13CRC/C/GC/12 p. 16.

1276

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

Barnets bästa

Syftet med begreppet barnets bästa är enligt barnrättskommittén att säkerställa att barn både fullt och faktiskt kan åtnjuta alla de rättig- heter som erkänns i konventionen. Kommittén understryker att en vuxen persons personliga bedömning av ett (eller flera) barns bästa inte får ha företräde framför rättigheterna enligt konventionen; ingen rättig- het ska kunna inskränkas av en skönsmässig tolkning av barnets bästa. Vidare framhåller kommittén att barnets bästa är ett dynamiskt kon- cept, som kräver att man gör bedömningar anpassade till det specifika sammanhanget.14

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 33.

Utformning av reglering

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa måste beaktas vid regleringen dels av skyddet mot narkotika och psykotropa ämnen, dels av det stöd som ett utsatt barn behöver. Övriga rättigheter enligt barnkonventionen ska också beaktas i be- dömningen av barnets bästa. Sådana bedömningar bör till viss del även bygga på ett barns egna upplevelser och åsikter i enlighet med arti- kel 12.

14CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

15CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

1277

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det i varje beslut som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Vid ett beslut om skydd, stöd och vård för ett barn som t.ex. använt olaglig narkotika eller ut- nyttjats för narkotikahandel ska i första hand beaktas vad som be- döms vara barnets bästa.

Barnrättskommittén understryker att detta ska ske med utgångs- punkt i barnets specifika omständigheter. Fokus måste enligt kom- mittén ligga på att identifiera möjliga lösningar som ser till barnets bästa med full respekt för rättigheterna i konventionen och dess fakul- tativa protokoll.16 Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgärder och beslut,17 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insatserna och om de varit till barnets bästa. (Jämför artiklarna 3.2, 19, 20, 25 och 39).

Barnanpassade förfaranden

Vägledning kan hämtas från fakultativt protokoll till konventio- nen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi. I korthet framgår bl.a. följande av protokollet. Processuella förfaranden ska anpassas till ett barns särskilda behov, oavsett om det är offer eller vittne till ett brott. En stat ska tillhanda- hålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Vidare ska åt- gärder vidtas för att låta ett barns synpunkter, behov och intressen framföras och beaktas. Barnet ska informeras om sina rättigheter och sin roll i samt omfattningen, utvecklingen och den fortsatta hand-

16CRC/C/GC/14 p. 32.

17CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

1278

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

läggningen av förfarandet samt om avgörandet i det egna fallet. Läs mer i kapitlet om artikel 34.

Även barnrättskommittén lyfter i en allmän kommentar fram att för att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska förverk- ligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaranden.18 Kommittén betonar i en annan kommentar att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka åsikter är av betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Det bör, enligt kom- mittén, inte hållas samtal med ett barn oftare än nödvändigt, särskilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste barnet informeras om vad saken gäller, vilka valmöjligheter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.19

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

36.1.2Definition av narkotika och psykotropa ämnen

Av artikel 33 framgår att narkotika och psykotropa ämnen ska definie- ras enligt tillämpliga fördrag. Som vi tidigare nämnt, ingår den allmänna narkotikakonventionen, psykotropkonventionen och narkotikabrotts- konventionen i det ramverk som åsyftas. Det är dock inte uteslutet att andra fördrag kan vara relevanta.20

Det är Världshälsoorganisationen (WHO) som, i enlighet med ram- verket, ansvarar för att utvärdera och föreslå vilka substanser som ska kontrolleras enligt konventionerna. WHO föreslår till Narkotika- kommissionen (CND)21 vilka substanser som ska listas i konventio- nerna. CND fattar därefter beslut om substanserna ska listas i kon- ventionerna eller inte.22

I den allmänna narkotikakonventionen regleras så kallade ”klas- siska narkotika” såsom opiater (råopium, morfin, heroin med flera), cannabis (haschisch, marijuana) och koka (kokablad och kokain). I psykotropkonventionen finns bestämmelser kring nyare narkotika

18CRC/C/GC/14 p. 85.

19CRC/C/GC/12 p. 22–25.

20Jämför Tobin (2019) s. 1280 och 1281.

21Narkotikakommissionen (CND) består av de länder som ställt sig bakom och ratificerat dessa narkotikakonventioner. CND rapporterar till Generalförsamlingens ekonomiska- och sociala utskott (ECOSOC).

22www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/alkohol-narkotika-dopning- tobak-och-spel-andts/narkotika-och-halsofarliga-varor/lagar-och-policy.

1279

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

och så kallade psykotropa läkemedel såsom LSD, psilocybin, amfeta- min, barbiturater, metakvalon och andra sömnmedel. Dessutom regle- ras den verksamma beståndsdelen i cannabis i psykotropkonventionen.

Av förarbetena framgår att det diskuterades att alla former av droger skulle omfattas, vilket inkluderade alkohol men även andra droger som kan vara vanligt bland barn. Barnrättskommittén uttrycker regel- bundet oro över användningen av tobak, alkohol och sniffning i sina sammanfattande slutsatser till staterna.23

36.1.3Lämpliga åtgärder för att skydda barn från narkotika

En stat ska enligt artikel 33 vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lag- stiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åt- gärder, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen. En liknande formulering finns i artikel 4, som be- rör hur en stat ska genomföra de rättigheter som erkänns i konven- tionen. Vid behov ska en stat även vidta sådana åtgärder inom ramen för det internationella samarbetet. Vad som är lämpliga åtgärder läm- nas till varje enskild stat att avgöra, men det finns andra artiklar i konventionen som kan vara relevanta beroende på omständigheterna och som kan ge ytterligare vägledning.

Föräldrarna eller andra personer med juridiskt ansvar för ett barn har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling (artiklarna 5 och 18). De ska vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa. Detta innebär att de har ett ansvar att skydda barnet från bl.a. olaglig an- vändning av narkotika. En stat ska i sin tur ge lämpligt stöd till vård- nadshavarna för att de ska kunna ta sitt ansvar för barnets uppfostran (artikel 18). I detta sammanhang kan det innebära att ge föräldrar kunskap om hur de ser tecken hos sitt barn på olaglig användning av narkotika. Det kan också handla om att upplysa dem om vilket stöd som finns att få.

Om ett barns användning av narkotika är ett resultat av en för- älders vanvård har staten en skyldighet att ge barnet skydd enligt artikel 19. Staten har ett även ett ansvar att skydda ett barn i de fall en förälder olagligt använder narkotika. I artikel 19 anges ett antal exempel på skyddsåtgärder, bl.a. sociala program och förebyggande åtgärder för identifiering, rapportering, remittering, undersökning,

23HR/PUB/07/1, artikel 33, C 2 och C 5 p. 81. Jämför även Tobin (2019) s. 1281 och 1282.

1280

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

behandling och uppföljning. Enligt artikel 3.2 har en stat en skyldig- het att tillförsäkra ett barn det skydd och den omvårdnad som det behöver för att må bra. Detta innebär att även barn som placerats utanför hemmet eller av någon anledning har frihetsberövats har rätt till skydd och omvårdnad i det fall barnet har använt sig av olaglig narkotika (jämför artiklarna 20 och 37). I det fall ett barn behöver vårdas utanför hemmet med anledning av olaglig användning av nar- kotika blir även artiklarna 9, 20 och 25 relevanta.

När det särskilt gäller behandling, anges det i artikel 39 att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk reha- bilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för bl.a. vanvård. Ett barn har också rätt till sjukvård och rehabilitering enligt artikel 24, som även berör förbyggande hälsovård och föräldraråd- givning. Artikel 33 ska också ses i ljuset av artikel 17. Av artikel 17 framgår att en stat ska säkerställa att ett barn har tillgång till sådan information som syftar till att främja dess hälsa. I detta sammanhang innebär det t.ex. att ett barn bör ha tillgång till lämplig information om de skadliga effekter användande av narkotika och psykotropa ämnen kan ge samt vilka preparat som är olagliga att använda.

Viss vägledning kring vilka åtgärder som är lämpliga för en stat att vidta ges också av narkotikakonventionerna. Den allmänna nar- kotikakonventionen är avsedd att begränsa användningen av narko- tika till enbart medicinska och vetenskapliga ändamål. Konventionen innehåller fyra listor med förbjudna preparat. Det är enligt konven- tionen tillåtet att forska med narkotikaklassade preparat och läkare får skriva ut vissa narkotikaklassade preparat. Konventionen definie- rar en sorts miniminivå för en stats åtaganden och rymmer därmed en rad tvingande påbud för implementering, klassificering, rappor- tering och reglering av import och export (artiklarna 3, 4, 12, 18–21 och 31). Genom konventionen ges en stat rätt att tillämpa strängare nationella kontrollbestämmelser än dem som stadgas i konventionen (artikel 39). En stat som anslutit sig till den allmänna narkotikakon- ventionen är skyldig att straffbelägga produktion och försäljning av narkotika för icke-medicinskt bruk och att kontrollera all laglig till- verkning, handel och distribution.24

Psykotropkonventionen har en liknande uppbyggnad som den all- männa narkotikakonventionen och innehåller också fyra förteckningar över förbjudna substanser.

24SOU 2011:66 s. 104–109.

1281

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

För att kunna minska tillgången till narkotika är också interna- tionella åtgärder av vikt. Narkotikabrottskonventionen syftar till att främja samarbetet mellan de anslutna staterna för en effektivare be- kämpning av den illegala droghanteringen i alla led, bl.a. odling, till- verkning, distribution, organisation och finansiering (artikel 2 och 3). Staterna ska bistå varandra med rättshjälp i form av t.ex. upptagande av vittnesmål, delgivningar och vissa tvångsmedel (artikel 7). I kon- ventionen finns även bestämmelser om förverkande och beslag av narkotika som varit föremål för brott, vinsten från drogrelaterad brotts- lighet och av material och utrustning som använts vid narkotikafram- ställning (artikel 5). Vidare ska de brott som omfattas av konventio- nen anses vara utlämningsbara brott, dvs. brott som en person kan utlämnas för till en annan konventionsstat (artikel 6).

36.1.4Skydda barn från att användas i framställningen av narkotika

Av artikel 33 framgår att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med narkotika och psykotropa ämnen. Eftersom det rör en olaglig framställning av narkotika hänger denna del intimt ihop med delen om att skydda barn från narkotika och de åtgärder som bör vidtas för att förhindra olaglig framställning av narkotika som be- skrivits ovan. I inledningen till protokollet till barnkonventionen om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi nämns bl.a. ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete. Enligt ILO:s kon- vention nr 182 anses utnyttjande, rekrytering och utbjudande av barn för olaglig verksamhet, särskilt för framställning av och handel med narkotiska preparat, som en av de värsta formerna av barnarbete. Detta innebär att denna del av artikel 33 också har en nära koppling till artikel 32 om skadligt arbete och ekonomiskt utnyttjande. En stat har samma skyldigheter att ge skydd och stöd till ett barn som ut- nyttjats för framställning av och handel med narkotiska preparat som vid andra skadliga arbeten. Även artikel 40 om barn som miss- tänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt till brott är av relevans här. Läs mer i kapitlen om artiklarna 32 och 40.

1282

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

36.2Svenska förhållanden

Artikel 33 i barnkonventionen ålägger staterna att vidta olika slags åtgärder för att skydda barn mot olaglig användning och hantering av narkotika. Med hänvisning till ramarna för vårt uppdrag kommer

vii detta avsnitt främst att redogöra för de lagstiftningsåtgärder som Sverige vidtagit. Vi har delat in åtgärderna i tre grupper: förebyggande åtgärder, straffrättslig och annan reglering kring narkotika samt be- handlande insatser.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, som är en ideell organisation, har genomfört undersökningar om skolelevers drog- vanor sedan år 1971. Av undersökningen framgår att andelen elever som någon gång provat narkotika varit relativt oförändrad de senaste tio åren. År 2018 var det 8 procent av pojkarna och 6 procent av flickorna

iårskurs 9. I årskurs 2 på gymnasiet var det 17 procent av pojkarna och 14 procent av flickorna. Däremot har andelen som använt ”nätdroger” (t.ex. spice) minskat sedan år 2014. Knappt 1 procent av eleverna har någon gång prövat sådana droger. Även andelen elever som sniffat eller boffat har minskat och är numera 3 procent, vilket innebär en halvering i förhållande till år 2012.25

Barnombudsmannens årsrapport 2005 fokuserade på barns för- hållande till droger.26

36.2.1Förebyggande åtgärder

Förebyggande åtgärder mot användning av narkotika vidtas främst på andra sätt än genom lagstiftningsarbetet. Inte minst vårdnadshavarna har ett viktigt ansvar (jämför 6 kap. 1 och 2 §§ FB). Även förenings- livet har en roll i arbetet mot barns användning av narkotika. Utöver de åtgärder som nämns nedan, utgör Polismyndighetens och Tullver- kets brottsbekämpande insatser mot införsel, framställning, försäljning och användning av narkotika ett viktigt förebyggande arbete. Det- samma gäller de behandlande insatser som vidtas inom socialtjänsten och hälsovården (se avsnittet om behandlingsinsatser nedan).

25Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, rapport nr 178, Skolelevers drog- vanor 2018 (2018).

26Barnombudsmannens årsrapport 2005 Öppna för gränser (2005).

1283

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

Regeringen har beslutat om en samlad strategi för alkohol-, narko- tika-, dopnings- och tobakspolitiken åren 2016–2020 (ANDT-strate- gin).27 Folkhälsomyndigheten ansvarar för att genomföra strategin. Vid varje länsstyrelse ska det finnas en särskild samordningsfunktion för frågor som rör ANDT-frågor. (Se 1 och 2 §§ förordningen, 2012:606, om samordning inom alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaks- området m.m.)

Socialnämndens förebyggande arbete

Socialnämnden i en kommun är skyldig att aktivt arbeta för att före- bygga och motverka missbruk bland barn av alla slags berusnings-, dopnings- och beroendeframkallande medel. Nämnden har också ett generellt ansvar att arbeta för att förebygga och motverka missbruk av beroendeframkallande medel. Nämnden ska inom det uppdraget bl.a. sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns. (Se 3 kap. 7 § och 5 kap. 1 § SoL.)

Inom socialtjänsten råder det normalt sekretess för en uppgift om en enskilds personliga förhållanden (26 kap. 1 § OSL). Den sekre- tessen hindrar emellertid inte att uppgiften lämnas till åklagare eller polis, om uppgiften angår misstanke om olaglig överlåtelse eller an- skaffning av narkotika till en person under 18 år (10 kap. 22 § OSL).

Utbildning och information

Av läroplanen för bl.a. grundskolan framgår att eleverna i både mellan- stadiet och högstadiet ska lära sig om sambandet mellan beroende- framkallande medel och ohälsa. En rektor har ansvar för att eleverna som läser på grundskole- och gymnasienivå får kunskaper om riskerna med narkotika och andra droger.28

Flera ideella organisationer arbetar med att inhämta och sprida kunskap. Några exempel är Centralförbundet för alkohol- och nar- kotikaupplysning, Svenska Carnegie Institutet och Svenska Narko- tikapolisföreningen.

27T.ex. SKOLFS 2010:37 och 2011:144.

1284

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

Uppföljning och kontroll

Folkhälsomyndigheten har flera uppdrag som särskilt rör narkotika. Bl.a. ska myndigheten ansvara för den samordnade uppföljningen inom narkotikaområdet. Den ska samordna och lämna underlag till reger- ingen inför återkommande rapportering till EU och Världshälsoorga- nisationen (WHO), ansvara för rapporteringen till FN:s kontor mot narkotika och brottslighet (UNODC)29 samt övrig narkotikarappor- tering till internationella organ. Myndigheten ska vidare vara nationell kontaktpunkt för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN). (Se förordningen, 2013:1020, med in- struktion för Folkhälsomyndigheten. Se även nedan om UNODC och ECNN.) En nämnd som utövar ledning över hälso- och sjuk- vårdsverksamheten i en kommun eller ett landsting är skyldig att an- mäla till Folkhälsomyndigheten om nya medel används för miss- bruksändamål eller att ändringar sker i missbruksmönster av kända medel (18 kap. 1 § HSL). En motsvarande skyldighet finns för social- nämnderna (12 kap. 9 § SoL).

Läkemedelsverket har flera liknande uppdrag. Myndigheten ska bl.a. fullgöra rapporteringsskyldighet till Internationella narkotika- kontrollstyrelsen (INCB). Myndigheten ansvarar också för kontroll och tillsyn av narkotika. (Se 1 och 2 §§ förordningen, 2007:1205, med instruktion för Läkemedelsverket. Se även nedan om INCB.)

Internationella samarbeten

Som framgår i avsnittet ovan deltar Sverige i ett flertal internationella projekt som rör narkotika. Sverige har bl.a. tillträtt de tre centrala FN-konventionerna (se avsnittet om artikelns innebörd ovan).

Inom FN finns organen UNODC och INCB. UNODC har till uppdrag att hjälpa FN:s medlemsländer i bekämpningen av illegal nar- kotika och internationell brottslighet. Organet bedriver forskning och arbetar med kunskapskampanjer. Därutöver hjälper UNODC med- lemsstaterna med implementeringen av bl.a. FN-konventionerna och arbetar med fältbaserat tekniskt bistånd. INCB är ett övervaknings- organ för ländernas implementering av FN:s narkotikakonventioner.

29United Nations Office on Drugs and Crime.

1285

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

Utöver UNODC och INCB, deltar Sverige i FN:s arbete mot nar- kotika genom Agenda 2030 för hållbar utveckling.30 Agendan inne- håller ett antal mål som ska vara uppfyllda senast år 2030. Enligt del- mål 3.5 ska insatserna för att förebygga och behandla drogmissbruk stärkas. Regeringen har uttryckt att Sverige ska vara ledande igenom- förandet av agendan.31

Inom EU finns det en särskild narkotikabyrå, ECNN.32 Syftet med byrån är bl.a. att ge EU och dess medlemsstater en objektiv överblick över EU:s narkotikasituation och narkotikaproblem.

Sverige är medlem i Nordiska ministerrådet. Nordiskt välfärds- centrum är en institution under rådets social- och hälsosektor. Cent- rumet arbetar bl.a. med att forska och samla och sprida kunskap om droger och droganvändning.

36.2.2Straffrättslig och annan reglering kring narkotika

Narkotika får endast hanteras för vissa särskilda ändamål, såsom medi- cin och vetenskap. Det krävs tillstånd för att föra in eller ut narkotika ur Sverige samt för att tillverka och handla med narkotika. Som huvudregel får man inte heller inneha narkotika. (Se 2–7 §§ lagen, 1992:860, om kontroll av narkotika.)

Försäljning, tillverkning och import av läkemedel är strängt regle- rade. Ett läkemedel måste godkännas för att få säljas. För att få sälja läkemedel till konsument krävs tillstånd av Läkemedelsverket. Nar- kotikaklassade läkemedel (inklusive psykotropiska läkemedel) får lämnas ut endast efter förordnande av läkare, tandläkare eller veteri- när. Sådant förordnande ska ske med största försiktighet. (Se 4 kap. 1, 2 och 20 §§, 5 kap. 1 § läkemedelslagen, 2015:315, 2 kap. 1 § lagen, 2009:366, om handel med läkemedel samt 5 och 6 §§ lagen om kon- troll av narkotika.)

I princip all olovlig hantering av narkotika, inklusive bruk, är straff- belagd som narkotikabrott eller narkotikasmuggling av någon grad. Han- teringen är även straffbar som oaktsamhetsbrott, bl.a. med rubricer- ingen vårdslöshet med narkotika eller olovlig införsel. Det är vidare

30Generalförsamlingens resolution Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, A/RES/70/1.

31Se t.ex. dir. 2016:18 s. 1.

32European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (även EMCDDA).

1286

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

straffbart att olovligen ta befattning med narkotikaprekursorer33 som är avsedda för olovlig framställning av narkotika. (Se 1–3 b §§ narko- tikastrafflagen, 1968:64, samt 6 och 7 §§ lagen, 2000:1225, om straff för smuggling.)

Med narkotika avses dels sådana ämnen som regeringen förklarat är narkotika, dels substanser som är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt.34 Läkemedels- verket ska föra förteckningar över dessa substanser. (Se 8 § narkoti- kastrafflagen, 3 § förordningen, 1992:1554, om kontroll av narkotika och Läkemedelsverkets föreskrifter, LVFS 1997:12, om förteck- ningar över narkotika.)

Av förarbetena till narkotikastrafflagen framgår att överlåtelse av narkotika till ungdom utgör en försvårande omständighet vid bedöm- ningen av ett narkotikabrott. Gärningen bör enligt förarbetena bedömas allvarligare ju yngre mottagaren av narkotikan är.35 Av Högsta dom- stolens praxis framgår att en försvårande omständighet vid narkotika- brott är att narkotikan gjorts lättåtkomlig för unga missbrukare.36

Även den som har en garantställning, t.ex. en förälder till ett barn som förvarar narkotika hemma, kan i vissa fall dömas för narkotika- brott (23 kap. 6 § BrB).37 Vidare är stämpling38 och anstiftan till flera former av narkotikabrott brottsligt. Stämpling eller anstiftan till inne- hav eller bruk av narkotika är däremot inte kriminaliserat. Detsamma gäller stämpling till ringa narkotikabrott.39 (Se 4 och 5 §§ narkotika- strafflagen, 14 § lagen om straff för smuggling och 23 kap. 4 § BrB.)

33Ämnen som kan användas vid framställning av narkotika.

34Det innefattar således de substanser som anges i de centrala FN-konventionerna om nar- kotika och psykotropa ämnen (se ovan).

35Prop. 1968:7 s. 119.

36Rättsfallet NJA 2011 s. 799.

37Jämför rättsfallen NJA 2003 s. 473 och 2013 s. 588. Se även Andersson m.fl., Narkotika- brotten (2012) s. 42 och 151.

38Stämpling innebär att någon i samråd med någon annan beslutar gärningen eller att någon söker anstifta någon annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra den, 23 kap. 2 § BrB.

39Någon närmare förklaring till varför stämpling eller anstiftan till innehav och bruk inte krimi- naliserades angavs inte i förarbetena till narkotikastrafflagen eller kriminaliseringen av konsum- tion av narkotika, se prop. 1968:7 s. 113 och 119 samt 1987/88:71 s. 19 och 27.

1287

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

Hälsofarliga varor

För att möjliggöra en mer skyndsam reaktion från samhällets sida mot nya droger infördes lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälso- farliga varor.40 Enligt lagen kan regeringen föreskriva att vissa varor ska utgöra en hälsofarlig vara. För det krävs att varan medför fara för människors liv eller hälsa och att dem kan antas användas i missbruks- syfte. Det är inte förbjudet att bruka en sådan vara men i princip all annan befattning är straffbar. (Se 1, 3 och 4 §§ lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor.)

En utredning om en hälsofarlig vara är normalt betydligt mindre omfattande än en utredning inför en narkotikaklassificering. En ny varas egenskaper liknar många gånger de redan narkotikaklassifice- rade varornas. Om man i ett senare skede, efter en mer noggrann analys av varans egenskaper, kan konstatera att det finns förutsätt- ningar för narkotikaklassificering, ska varan flyttas över till narko- tikalagstiftningen.41 En lista över hälsofarliga varor finns i en bilaga till förordningen (1999:58) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Förverkande och förstörande

Narkotika som varit föremål för brott ska normalt förverkas. Det- samma gäller utbytet av ett narkotikabrott, t.ex. vinsten från en för- säljning. Hjälpmedel får i vissa fall också förverkas. Motsvarande gäl- ler för hälsofarliga varor. (Se 6 § narkotikastrafflagen och 5 § lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor.)

Även narkotika och hälsofarliga varor som inte har varit föremål för brott får förstöras, efter beslut från åklagare. En förutsättning för det är att substansen kan antas vara avsedd att användas i miss- brukssyfte att uppnå berusning eller annan påverkan. Det krävs även att substansen då kan komma att förorsaka skada eller dödsfall. För- störandet sker då med stöd av 3 § lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser. Lagen kan även tillämpas på sådana substanser som kan antas komma att förklaras som narko- tika (2 § samma lag).

40Prop. 1997/98:183 s. 32, 36 och 37.

41Prop. 2010/11:4 s. 43.

1288

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

Barn under 15 år

En person under 15 år kan inte dömas till påföljd för brott (1 kap. 6 § BrB). Däremot kan en polisutredning om brottet ändå alltid in- ledas efter begäran av en socialnämnd. En förutsättning för det är att socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling. Är barnet yngre än 12 år krävs det emellertid synnerliga skäl för en sådan utred- ning. Vid allvarligare brottslighet ska en utredning alltid inledas. (Se 31 § LUL.)

Om ett barn är skäligen misstänkt för att olovligen ha brukat nar- kotika får kroppsbesiktning (t.ex. blod- eller urinprov) företas, även om barnet är yngre än 15 år. Det förutsätter dock att det kan antas vara nödvändigt för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för barnet. Socialnämnden och, som huvudregel, barnets vårdnadshavare ska omedelbart underrättas om resultatet. (Se 36 b § LUL.) Bestäm- melsen infördes inte främst av brottsutredande skäl utan för att värna om barns hälsa och utveckling och förhindra narkotikamissbruk.42

36.2.3Behandlingsinsatser

Socialtjänstens insatser

En socialnämnd ska aktivt sörja för att en enskild missbrukare får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden ska i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs. (Se 5 kap. 9 och 9 a §§ SoL.)

Om ett barn har behov av särskilt stöd och särskild vägledning för att motverka en risk för missbruk av beroendeframkallande medel, kan socialnämnden utse en särskilt kvalificerad kontaktperson åt bar- net. Under vissa omständigheter kan en sådan kontaktperson utses även utan samtycke från barnet eller en vårdnadshavare. (Se 3 kap. 6 b § SoL och 22 § LVU.)

Utsätter ett barn sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel kan vård

42Prop. 2009/10:105 s. 56.

1289

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

beslutas enligt 3 § LVU (om vård inte kan ges med erforderliga sam- tycken). Frågan om ett barn tvångsvis ska beredas vård beslutas av domstol, men en socialnämnd kan vid brådskande fall besluta om ett omedelbart omhändertagande. En socialnämnd kan också, utan dom- stolsprövning, i vissa fall besluta om öppna behandlingsinsatser för ett barn. (Se 4, 6 och 22 §§ LVU.) Läs mer om vård enligt LVU i kapitlen om artiklarna 19 och 20.

I LVM finns bestämmelser som gör det möjligt att tvångsbehandla bl.a. personer som missbrukar narkotika. Lagen är formellt tillämplig även när det gäller ett barn, men LVU ska i första hand användas.43

Hälso- och sjukvården

Hälso- och sjukvården har ett ansvar för att ge vård som kan behövas till en person som missbrukar narkotika. Rätten till hälso- och sjuk- vård beskrivs främst i kapitlet om artikel 24.

En kommun och en region ska ingå en överenskommelse om sam- arbete i fråga om bl.a. personer som missbrukar narkotika (5 kap. 9 a § SoL och 16 kap. 3 § HSL). När en enskild har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten ska landstinget tillsammans med kommunen upprätta en individuell plan (2 kap. 7 § SoL och 16 kap. 4 § HSL).

Ungdomsvård

När ett straffmyndigt barn gjort sig skyldigt till brott kan domstolen i vissa fall bestämma påföljden till ungdomsvård. Det kräver, för- utom att det är en tillräckligt ingripande åtgärd, att barnet har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU och att barnet kan få sådan vård. (Se 32 kap. 1 § BrB.) Miss- bruksproblem utgör ofta ett sådant särskilt behov.44

43Prop. 1981/82:8 s. 42.

44Prop. 2005/06:165 s. 130.

1290

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

36.3Analys av överensstämmelsen

Av artikel 33 i barnkonventionen följer en skyldighet att vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda ett barn mot (1) användning av nar- kotika och psykotropa ämnen samt (2) att utnyttjas i olaglig fram- ställning av och handel med sådana ämnen.

36.3.1Förebyggande åtgärder

Barn i Sverige ges skydd mot narkotika (inklusive psykotropiska ämnen) genom olika åtgärder. Internationella samarbeten, utbildningen i sko- lan och Folkhälsomyndighetens arbete utgör exempel på förebyg- gande åtgärder som rör kunskap och information. Förebyggande åt- gärder vidtas även av kommunernas socialtjänster och genom de brottsbekämpande myndigheternas arbete.

Straff- och tillståndsregleringen kring narkotika ger ytterligare skydd. Förutom att förbjuda barns användning av narkotika, finns det ett generellt förbud för all olovlig hantering av sådana ämnen, vilket försvårar möjligheterna för ett barn att få tillgång till narko- tika. Det betyder också att t.ex. överlåtelse av narkotika till barn är straffbelagt.

Som huvudregel är det inte straffbelagt att uppmana ett barn att bruka eller inneha narkotika. Det finns dock anledning att närmare utreda om en kriminalisering av ett sådant beteende utgör en sådan lämplig åtgärd som anges i artikel 33. I vissa fall är det redan straff- bart att uppmana ett barn att använda eller inneha narkotika. För- äldrar och andra som uppfostrar ett barn har en skyldighet både att ge barnet en god uppfostran och att förhindra brott. Skulle ett barn inneha narkotika, trots förälderns vetskap, skulle därför även föräldern kunna dömas för brott, om föräldern borde agerat men förhållit sig passiv. Även i andra fall kan det vara straffbart att uppmana ett barn att bruka narkotika, t.ex. om det är något tvång inblandat eller om uppmaningen utgör en del i ett försök att sälja narkotika till barnet.

Vid bedömningen om förfarandet bör kriminaliseras måste även andra intressen beaktas, såsom t.ex. rätten till yttrande- och åsikts- frihet, i synnerhet om uppmaningen kommer från ett annat barn. Låt vara att intresset av att skydda ett barn mot narkotika i de flesta fall lär utgöra en befogad anledning att inskränka dessa rättigheter. Det kan oavsett konstateras att lagstiftaren inte tycks ha gjort några

1291

Artikel 33 – skydd mot narkotika

SOU 2020:63

överväganden kring bestämmelserna om anstiftan och stämpling till innehav eller bruk av narkotika i förhållande till barn eller till barn- konventionen. Det utgör en brist enligt vår bedömning.

All olaglig framställning av narkotika är straffbelagd. Även anstif- tan och stämpling till sådan framställning av narkotika är kriminali- serade. På så sätt finns det ett straffrättsligt skydd mot att utnyttja eller försöka att utnyttja ett barn, som kanske inte är straffmyndigt, för narkotikaproduktion. På liknande sätt skyddas ett barn mot att utnyttjas som narkotikakurir eller försäljare av narkotika genom att anstiftan och stämpling till överlåtelse av narkotika är kriminaliserat.45 Även de arbetsrättsliga bestämmelserna ger visst skydd (se kapitlet om artikel 32.)

När det gäller narkotiska läkemedel finns det särskilda bestäm- melser om försäljning, bl.a. krävs det tillstånd för försäljningen och läkemedlet måste vara föreskrivet av t.ex. en läkare. Även detta gör att olovlig tillgång till narkotika försvåras.

Eftersom narkotikastrafflagen och andra lagar som rör narkotika hänvisar till de internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, inkluderar definitionen av narkotika automatiskt de ämnen som definieras i FN:s konventioner om narkotika. Därtill omfattas andra ämnen som regeringen beslutat ska vara narkotika.

Bestämmelserna som rör hälsofarliga varor bidrar till att det snabbt kan upprättas ett straffrättsligt skydd mot nya droger. Även bestäm- melserna om förverkande och förstörande får anses utgöra ett verk- tyg för att minska tillgången på narkotika och på så sätt skydda barn mot narkotikakonsumtion.

36.3.2Behandlingsåtgärder

Ett barn som döms för att ha brukat narkotika kan normalt dömas till behandling genom ungdomsvård. Barn som är yngre än 15 år är inte straffmyndiga. Det skydd som följer av risken för att bli dömd för brott och möjligheterna till behandling genom ungdomsvård gäller därför inte dem. Genom specialbestämmelser i LUL kan dock även dessa brott utredas för att kunna bedöma om barnet behöver sociala insatser.

45Stämpling till ringa narkotikabrott är inte brottsligt.

1292

SOU 2020:63

Artikel 33 – skydd mot narkotika

Socialtjänsten inom en kommun har ett särskilt ansvar för ett barn som redan har eller riskerar att få ett narkotikamissbruk. För- utom insatser som kan ges ett barn med stöd av samtycke från barnet och dess vårdnadshavare, kan socialnämnden med stöd av LVU tvångsvis besluta om öppna behandlingsinsatser eller utse en särskilt kvalificerad kontaktperson åt barnet. Finns det en påtaglig risk för att ett barns hälsa skadas kan barnet också beredas vård genom ett omhändertagande. Sådan vård sker normalt utanför hemmet.

36.3.3Bedömning

Sammantaget har Sverige vidtagit ett antal åtgärder för att bekämpa all användning och framställning av olaglig narkotika. Det finns även ett uppbyggt socialt system för att ta hand om dem som ändå fastnat i ett narkotikamissbruk eller riskerar att göra det. Det är givetvis svårt att bedöma om ”alla lämpliga åtgärder” vidtagits, i synnerhet eftersom arti- kel 33 i konventionen är generellt formulerad. Det har emellertid inte framkommit någonting som ger anledning att ifrågasätta att svensk lag- stiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionen, med undantag för frågan om att kriminalisera anstiftan och stämpling till alla former av narkotikabrott gentemot barn. Det kan finnas anledning att närmare utreda om det skulle vara en sådan lämplig åtgärd för att skydda ett barn som avses i artikel 33. Huruvida en sådan bestämmelse bör införas får emellertid anses vara en fråga som ligger inom respek- tive stats utrymme att själv bedöma vilka åtgärder som är lämpliga.

36.4Sammanfattande slutsats

Svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med innebörden av artikel 33 i barnkonventionen. Härutöver har vi dock uppmärksam- mat följande.

Det kan finnas anledning att utreda om anstiftan och stämpling till alla former av narkotikabrott gentemot barn ska kriminaliseras.

1293

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

37.1Om artikeln

Genom artikel 34 åtar sig en stat att skydda ett barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål ska en stat vidta såväl nationella som bilaterala och multilaterala åt- gärder, särskilt mot de tre formerna av utnyttjande som nämns i arti- kel 34 (a–c).

I det grundläggande ramverket för de mänskliga rättigheterna (The International Bill of Human Rights) finns bestämmelser som på olika sätt rör dem i artikel 34. Av den allmänna förklaringen om de mänsk- liga rättigheterna1 framgår att ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former ska vara förbjudna (artikel 4). Motsvarande upprepas i den internationella konventionen om med- borgerliga och politiska rättigheter2 (artikel 8).

En stat ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution enligt artikel 6 i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor3. Av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning4 framgår att en stat ska vidta alla lämpliga lagstiftande, administrativa och sociala åtgärder, utbild- ningsåtgärder och andra åtgärder för att skydda människor med funk- tionsnedsättning, såväl inom som utanför hemmet, mot alla former av utnyttjande, våld och övergrepp, innefattande de aspekter som grundas på könstillhörighet (artikel 16). Konventionen mot gränsöverskridande brottslighet5 tillsammans med dess tilläggsprotokoll om förebyggande, be- kämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn6 (Palermoprotokollet) är också relevant. Palermoprotokollet täcker brott som till sin natur är gränsöverskridande och som inne- fattar en organiserad brottslig sammanslutning.

1Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 3/217 den 10 december 1948.

2SÖ 1971:42.

3SÖ 1980:8.

4SÖ 2008:26.

5SÖ 2004:21.

6SÖ 2004:22.

7CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

1296

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

ventionen finns ett antal bestämmelser som är särskilt relevanta när det gäller att förhindra att ett barn utsätts för handel eller utnyttjas för prostitution eller pornografi. Av förarbetena till artikel 34 fram- går att bortförande av och handel med barn ingick i de första ut- kasten till vad som resulterade i artikel 34, men efter diskussioner om att handel med barn kunde ske med även andra syften än sexuella enades man om att dela upp innehållet i två artiklar, artiklarna 34 och 35.8 Enligt artikel 35 ska en stat vidta alla lämpliga nationella, bilate- rala och multilaterala åtgärder för att förhindra bortförande och försäljning av eller handel med barn för varje ändamål och i varje form. Särskilt relevanta är även artiklarna 11, 21, 32, 33, 36 och 39. Genom artikel 11 åläggs staterna att vidta åtgärder för att bekämpa olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i utlandet. Artikel 21 inne- håller regler som bl.a. syftar till att motverka kommersiella adoptioner. I artikel 32, 33 och 36 regleras ett barns rätt till skydd mot ekono- miskt utnyttjande, skadligt arbete, narkotika och andra former av ut- nyttjande som kan skada barnet. Rehabilitering av ett barn som utsatts för någon form av utnyttjande eller övergrepp behandlas i artikel 39. Det finns också andra bestämmelser i barnkonventionen som har del- vis samma innebörd som dem i artikel 34, bl.a. artikel 19 om skydd mot övergrepp. Artikel 19 omfattar ett allmänt skydd mot övergrepp, utnyttjanden och vanvård medan barnet är i en förälders, vårdnads- havares eller annan persons vård. Sexuella övergrepp nämns särskilt bland de övergrepp som ett barn ska skyddas mot. Även andra artik- lar kan vara relevanta beroende på omständigheterna bl.a. artiklarna 3.2, 5, 18, 20, 24 och 25.

Till barnkonventionen finns ett fakultativt protokoll till konven- tionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi9, som Sverige ratificerat. Av protokollets inled- ning framgår bl.a. att de stater som är parter i protokollet var allvar- ligt oroade av den omfattande och ökande internationella handeln med barn bl.a. i syfte att utnyttja ett barn för prostitution eller pornografi. Vidare framgår det att staterna ansåg att det var lämpligt att utöka de åtgärder som staterna bör vidta för att garantera att barn skyddas från försäljning, barnprostitution och barnpornografi. På så sätt skulle man bättre uppnå syftena med barnkonventionen och genomförandet av särskilt artiklarna 1, 11, 21 och 32–36. Av protokollets inledning

8HR/PUB/07/1, artikel 34, C 7 samt Detrick s. 589.

9SÖ 2007:7.

1297

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

framgår att staterna ansåg det viktigt med ett heltäckande angreppssätt på problemen med försäljning av barn, barnprostitution och barn- pornografi. Protokollet ska således ses som en förstärkning och för- djupning av de åtaganden i barnkonventionen som handlar om skydd mot övergrepp och utnyttjande.

I protokollets inledning nämns bl.a. ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta for- merna av barnarbete10. I den konventionen avses med ”de värsta for- merna av barnarbete” bl.a. utnyttjande, rekrytering och utbjudande av barn för prostitution och produktion av pornografiska framställ- ningar eller framträdanden (artikel 3 i konventionen).

37.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i kon- ventionen förhåller sig till artikel 34. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

Ett helhetsperspektiv

Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla barn inom en stats juris- diktion utan någon åtskillnad av något slag (artikel 2.1). Detta inne- bär att även barn som inte är svenska medborgare, såsom ett barn med uppehållstillstånd, som söker asyl eller som befinner sig utan till- stånd i Sverige, ska omfattas av skyddet enligt artikel 34. Flickors sär- skilda utsatthet markeras genom artikel 6 i konventionen om av- skaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som slår fast att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att be- kämpa alla former av utnyttjande av kvinnoprostitution. Enligt arti- kel 16 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsned- sättning förtydligas dessutom att en stat har en skyldighet att skydda personer med funktionsnedsättning mot alla former av utnyttjande, våld och övergrepp både inom och utom hemmet. Särskild hänsyn ska tas till om våldet är könsrelaterat.

10SÖ 2001:23.

1298

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vidare ska ett barns överlevnad och utveckling säkerställas till det yttersta av en stats förmåga. Eftersom ett barns existens är en förutsättning för att det ska kunna åtnjuta övriga rättigheter i konventionen får arti- kel 6 en naturlig prioritet och blir på så sätt grundläggande för hela genomförandet av konventionen. Artikel 34 kan också ses som en vidareutveckling av den grundprincip som uttrycks i artikel 6, efter- som ett barns utveckling och i viss mån även överlevnad, kan riskeras om ett barn utsätts för ett sexuellt utnyttjande eller övergrepp.

Enligt artikel 4 ska en stat vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att genomföra de rät- tigheter som erkänns i konventionen. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska en stat till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att vidta sådana åtgärder. Vid behov ska sådana åtgärder vidtas inom ramen för det internationella samarbetet.

11CRC/C/GC/7 p. 10.

12CRC/GC/2003/5 p. 12.

1299

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. Detta kan t.ex. innefatta olika beslut och förfaranden som rör skydd och stöd till ett barn som riskerar eller har utsatts för någon form av sexuellt övergrepp eller sexuellt utnyttjande.

Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.13

Barnets bästa

Syftet med begreppet barnets bästa är enligt barnrättskommittén att säkerställa att barn både fullt och faktiskt kan åtnjuta alla de rät- tigheter som erkänns i konventionen. Kommittén understryker att en vuxen persons personliga bedömning av ett (eller flera) barns bästa inte får ha företräde framför rättigheterna enligt konventionen; ingen rättighet ska kunna inskränkas av en skönsmässig tolkning av barnets bästa. Vidare framhåller kommittén att barnets bästa är ett dynamiskt koncept, som kräver att man gör bedömningar anpassade till det spe- cifika sammanhanget.14

13CRC/C/GC/12 p. 16.

14CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

1300

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 34.

Utformning av reglering

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa måste beaktas vid regleringen både av skyddet mot att ett barn utsätts för någon form av sexuellt utnyttjande eller övergrepp och av det stöd som ett utsatt barn behöver. Övriga rättigheter enligt barn- konventionen ska också beaktas i bedömningen av barnets bästa. Så- dana bedömningar bör till viss del även bygga på ett barns egna upp- levelser och åsikter i enlighet med artikel 12.

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det i varje beslut som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Vid ett beslut och åtgär- der till skydd, stöd och vård för ett barn som utsatts för någon form av sexuellt utnyttjande eller sexuella övergrepp ska i första hand be- aktas vad som bedöms vara barnets bästa.

15CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

16CRC/C/GC/14 p. 32.

1301

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

inför att ett beslut tas. Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgärder och beslut,17 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insatserna och om de varit till barnets bästa. (Jämför artiklarna 3.2, 19, 20, 25 och 39).

Barnanpassade förfaranden

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myn- digheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3.1). En åtgärd omfattar även själva förfarandet. Det innebär att straffrättsliga förfaranden, sociala utred- ningar, rehabiliterande åtgärder och andra stödjande eller förebyg- gande åtgärder omfattas i de fall ett barn har utsatts för någon form av sexuellt utnyttjande eller sexuellt övergrepp. Vägledning kan häm- tas från protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi. I korthet framgår bl.a. att processuella förfaranden ska anpassas till ett barns särskilda behov, oavsett om det är offer eller vittne till ett brott samt att en stat ska tillhandahålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Läs mer nedan i avsnittet om protokollet.

Även barnrättskommittén lyfter i en allmän kommentar fram att för att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska förverk- ligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaranden.18 Kommittén betonar i en annan kommentar att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka åsikter är av betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Det bör, enligt kommittén, inte hållas samtal med ett barn oftare än nödvändigt, särskilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste barnet informeras om vad saken gäller, vilka valmöjligheter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.19

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

17CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

18CRC/C/GC/14 p. 85.

19CRC/C/GC/12 p. 22–25.

1302

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

37.1.2Skydd mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Genom artikel 34 åtar sig en stat att skydda ett barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Skyddet ska således om- fatta mer än bara de utnyttjanden och övergrepp som särskilt anges i artikel 34 (a–c).

I artikel 34 definieras inte vad som avses med sexuella övergrepp. Begreppet förekommer även i artikel 19 och i artiklarna 9 och 39 används begreppet övergrepp. Men inte heller här ges en definition av vad som omfattas.

Enligt barnrättskommittén omfattar sexuella övergrepp alla slags sexuella handlingar som en vuxen utsätter ett barn för, mot vilka bar- net är berättigat till skydd genom straffrätten. Sexuella handlingar betraktas, enligt barnrättskommittén, även som ett övergrepp när de begås av ett barn mot ett annat barn, om barnet som begår gärningen är betydligt äldre än offret eller använder tvång, hot eller andra på- tryckningsmedel. Kommittén har uttalat att sexuella handlingar mel- lan barn inte anses som sexuella övergrepp om båda barnen är äldre än den åldersgräns som konventionsstaten har definierat för frivilligt sexuellt umgänge.20

Vad som omfattas av begreppet sexuellt utnyttjande kan inte heller utläsas av artikel 34 förutom de former av utnyttjande som specifikt anges i artikel 34 (b och c). Begreppet utnyttjande (exploitation) an- vänds i flera andra artiklar (19, 32, 36 och 39). I artikel 19 anges att utnyttjande, enligt den artikeln, innefattar sexuella övergrepp. Av de övriga artiklarna framgår inte någon definition av utnyttjande. Det är således svårt att utifrån konventionstexten utläsa någon tydlig defi- nition av begreppet.

Enligt barnrättskommittén kan ett sexuellt övergrepp eller utnytt- jande t.ex. utgöras av att ett barn används i barnpornografi, för pro- stitution, sexuellt slaveri, sexuellt utnyttjande i samband med resor och turism eller handel med barn för sexuella ändamål eller tvångs- äktenskap.21 (Om tvångsäktenskap, se även kapitlet om artikel 24.3.)

Som framgått överlappar begreppen sexuellt utnyttjande och sexu- ella övergrepp varandra. Genom att bestämmelsen inte är begränsad till sexuella övergrepp framgår emellertid, enligt vår mening, att även

20CRC/C/GC/13 not 9.

21CRC/C/GC/13 p. 25.

1303

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

barn som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande omfattas av skyddet, t.ex. när det är fråga om sexuellt utnyttjande mot betalning eller annan form av ersättning. Det blir också tydligt att skyddet inte är begränsat till framtvingade sexuella handlingar; även ett barn som uttrycker sitt samtycke till den sexuella handlingen kan av olika an- ledningar vara utnyttjad.22

37.1.3Alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder

Artikel 34 innebär ett åtagande att vidta alla lämpliga nationella, bi- laterala och multilaterala åtgärder för att förhindra att ett barn förmås eller tvingas delta i en olaglig sexuell handling eller utnyttjas för prosti- tution, annan olaglig sexuell verksamhet eller pornografi (34 [a–c]).

Iljuset av artikel 4 innebär det att en stat bl.a. ska vidta lagstiftnings- åtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder för detta ända- mål. Vid behov ska staten vidta sådana åtgärder inom ramen för det internationella samarbetet.

Av artikel 19.2 i barnkonventionen, som bl.a. rör utnyttjande och sexuella övergrepp av ett barn medan det är i en förälders eller annan persons vård, framgår att en stat ska vidta skyddsåtgärder som inne- fattar bl.a. förebyggande åtgärder och sociala stödprogram. Vidare ska staterna vidta åtgärder för identifiering, rapportering, remitter- ing, undersökning, behandling och uppföljning av fall där ett barn utsatts för ett sexuellt övergrepp eller utnyttjande. (Se kapitlet om artikel 19.) Enligt artikel 3.2 åtar sig en stat att tillförsäkra ett barn ett sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd genom lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder. Artikel 3.2 omfattar även barn som berövats sin familjemiljö. Att en stat har ett särskilt ansvar för barn som tillfälligt eller varaktigt berö- vats sin familjemiljö framgår också av artikel 20.

En del av skyddet mot övergrepp och utnyttjande kan bestå i att en stat vidtar lämpliga rehabiliteringsåtgärder för ett barn som ut- satts för sexuellt utnyttjande eller övergrepp. Även sjukvårdsinsatser är en del av skyddet för ett barn som utsatts för eller riskerar att ut- sättas för sexuellt övergrepp eller utnyttjande (artikel 24). Den be-

22Se även Interagency Working Group in Luxembourg on Sexual Exploitation on Children, Terminology Guidelines for the Protection of Children from Sexual Exploitation and Sexual Abuse (2016) s. 18, 19 och 25.

1304

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

handling, vård eller skydd som ett barn får ska också följas upp vilket framgår av artiklarna 3.3 och 25. Läs mer i kapitlen om respektive artikel.

Protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi

Genom protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barn- pornografi utökades, eller i vart fall förtydligades, de åtgärder som staterna bör vidta för att garantera ett barn sådant skydd som avses i artikel 34. Nedan redogör vi för de åtgärder som rör artikeln och som nämns i protokollet (hänvisningar i detta avsnitt avser artiklar i proto- kollet om inte annat anges).

Tillämpningsområde, ansvar och sanktioner

Enligt artikel 1 ska en stat förbjuda försäljning av barn, barnprostitu- tion och barnpornografi. Förbudet konkretiseras närmre i artikel 3. Av artikeln framgår att statens straffrättsliga lagstiftning i vart fall ska omfatta följande gärningar, oavsett om brotten begås inom ett land eller är gränsöverskridande och oavsett om de begås av enskilda eller i organiserad form:

–bjuda ut, leverera eller ta emot ett barn, på vilket sätt det än sker, i syfte att barnet ska utnyttjas sexuellt eller att barnets organ ska överlåtas i vinstsyfte eller att barnet ska sättas i tvångsarbete

–som mellanhand otillbörligt framkalla samtycke till adoption av ett barn i strid med tillämpliga internationella rättsliga instrument om adoption

–bjuda ut, ta emot, skaffa fram eller tillhandahålla ett barn för barn- prostitution

–producera, distribuera, sprida, importera, exportera, bjuda ut, sälja eller, för sådant syfte, inneha barnpornografi.

Även försök, medhjälp och annan medverkan till ovanstående gär- ningar ska vara brottsliga, om inte annat följer av den nationella lag- stiftningen.

1305

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Brotten ska enligt artikeln bestraffas med lämpliga påföljder som beaktar gärningarnas allvarliga beskaffenhet. När det är lämpligt ska även en juridisk persons ansvar kunna fastställas. Beroende på en stats rättsliga principer kan ett sådant ansvar vara straffrättsligt, civilrätts- ligt eller administrativt.

Behörighet

Artikel 4 rör åtgärder en stat ska vidta för att ha behörighet att ut- reda och döma över de brott som anges i artikel 3.1 (se strecklistan ovan). En stat ska således vidta åtgärder för att vara behörig att döma över brotten när de begås inom statens territorium eller ombord på ett fartyg eller flygplan som är registrerat i staten. Vidare får (may) en stat vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin behörighet om den misstänkte är medborgare eller stadigvarande bosatt i staten eller om offret är medborgare i staten.

Artikeln behandlar även den särskilda situationen att en med- lemsstat begär att få en misstänkt utlämnad, men det vägras av den stat där den misstänkte befinner sig, med grund i att han eller hon är medborgare där. I sådana fall ska det finnas behörighet att döma över brotten i den stat där den misstänkte befinner sig. Ärendet ska då överlämnas till behöriga myndigheter för åtal, enligt artikel 5.5.

Bestämmelsen i artikel 4 utgör inte någon uttömmande lista av be- hörigheter. Den hindrar således inte en stat från att grunda sin behö- righet även på andra omständigheter än dem som anges i artikel 4.

Utlämning till en annan medlemsstat

Av artikel 5 följer att de brott som anges i artikel 3.1 (se ovan) ska vara sådana brott som en misstänkt kan utlämnas för, enligt varje utlämningsavtal mellan medlemsstaterna. I artikeln finns även andra bestämmelser om hur en stat ska agera vid en annan medlemsstats framställan om utlämning för dessa brott.

1306

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Rättslig hjälp och tvångsmedel

I artiklarna 6 och 7 regleras rättslig hjälp och användningen av vissa tvångsmedel. Staterna ska ge varandra största möjliga bistånd i sam- band med brottsutredningar, lagförings- eller utlämningsförfaran- den med anledning av brott som anges i artikel 3.1 (se ovan). En stat ska bl.a. bistå med att anskaffa bevis som den förfogar över och som är nödvändiga för utredningen. Om inte annat följer av den natio- nella lagstiftningen ska en stat även vidta åtgärder för att möjliggöra beslag och förverkande av brottshjälpmedel och utbyte av brott, an- tingen på eget initiativ eller efter en framställan från en annan stat. Det ska också vara möjligt att stänga lokaler som använts för brott av aktuellt slag.

Stöd till brottsoffer och vittnen under det straffrättsliga förfarandet

En stats åtgärder för att ge brottsoffer och vittnen stöd regleras i artikel 8 i protokollet. Enligt artikeln ska en stat besluta om lämpliga åtgärder för att, under alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, skydda de rättigheter och intressen som en minderårig målsägande eller ett minderårigt vittne har. Detta konkretiseras genom ett antal åtgärder som staterna särskilt ska vidta.

Förfarandet ska anpassas till ett barns särskilda behov. Ett barn ska upplysas om sina rättigheter och sin roll i förfarandet. Det ska få information om omfattningen, utvecklingen och den fortsatta hand- läggningen av förfarandet. Ett barn ska också få information om de avgöranden som berör honom eller henne. Vidare ska barnet kunna framföra sina synpunkter, behov och intressen. Dessa ska beaktas i förfaranden som berör barnets personliga intressen, på ett sätt som är förenligt med den nationella processlagstiftningen. Onödiga för- seningar av ärendet ska undvikas. Detsamma gäller vid verkställighets- ärenden avseende ersättning till barnet. En stat ska säkerställa att osäkerhet i fråga om offrets verkliga ålder inte hindrar inledande av brottsutredningar.

Under hela rättsprocessen ska ett barn, oavsett om det är mål- sägande eller vittne, ges lämpligt stöd. När det är lämpligt ska barnets privatliv och identitet skyddas. Åtgärder ska vidtas för att hindra otill- börlig spridning av uppgifter som kan leda till att barnet identifieras.

1307

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Barnet och dess familj ska få skydd mot hotelser och vedergällning när det behövs.

En stat ska säkerställa att barnets bästa kommer i första hand vid rättsväsendets behandling av ett barn som blivit offer för de brott som protokollet rör. Personer som arbetar med dessa brottsoffer ska ges lämplig utbildning, särskilt i juridik och psykologi. Vidare ska säkerheten och integriteten skyddas för de personer och organisa- tioner som arbetar med att förhindra, skydda eller rehabilitera dessa brottsoffer.

I artikel 8 förtydligas att ingenting i artikeln får tolkas så att det påverkar eller är oförenligt med den misstänktes rätt till en rättvis och opartisk rättegång. (När det i övrigt gäller rättigheter som ett barn som är misstänkt för brott har, läs mer i kapitlen om artiklarna 37 och 40 i barnkonventionen.)

Förebyggande åtgärder och bistånd

En stats åtgärder för att förebygga de brott som protokollet rör be- handlas främst i artikel 9. Enligt artikeln ska staterna anta eller för- stärka, genomföra och sprida lagar och administrativa åtgärder, social politik och program för att förebygga de brott som avses i proto- kollet. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt att skydda barn som är särskilt sårbara för att utsättas för sådan brottslig verksamhet.

Genom information på alla lämpliga sätt, utbildning och vidare- utbildning, ska en stat hos allmänheten (inklusive barn) främja med- vetenheten om förebyggande åtgärder mot brotten och om brottens skadliga effekter. Staterna ska uppmuntra samhällets medverkan till detta, särskilt medverkan från barn som blivit offer för brotten och barn i övrigt. Åtgärder ska vidtas för att förbjuda produktion och spridning av marknadsföring för sådan brottslig verksamhet som om- fattas av protokollet.

Vidare ska en stat vidta alla genomförbara åtgärder för att lämp- ligt bistånd ska kunna ges till brottsoffren. Sådant bistånd ska bl.a. syfta till fullständig återanpassning i samhället och fullständig fysisk och psykisk återhämtning. Ett brottsoffer ska genom lämpliga för- faranden kunna söka skadestånd från dem som är juridiskt ansvariga.

1308

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Internationellt samarbete

Av artikel 10 framgår att en stat ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att stärka det internationella samarbetet kring förebyggande, upptäckt, utredning, åtal och bestraffning av försäljning av barn, barnprosti- tution, barnpornografi och barnsexturism. Det ska ske genom multi- laterala, regionala och bilaterala arrangemang. En stat ska också främja internationellt samarbete och samverkan mellan myndigheter samt nationella och internationella organisationer.

Det ska också finnas ett internationellt samarbete för att bistå barn som blivit offer för den brottsliga verksamheten i deras fysiska och psykiska återhämtning, återanpassning i samhället och eventu- ellt återvändande till hemlandet.

Vidare ska en stat främja ett ökat internationellt samarbete för att angripa de grundorsaker, till exempel fattigdom och underutveck- ling, som bidrar till att barn riskerar att utsättas för försäljning pro- stitution, barnpornografi och sexturism. De stater som har möjlig- het ska tillhandahålla bistånd i olika former.

37.1.4Förhindra att ett barn förmås eller tvingas

delta i en olaglig sexuell handling (artikel 34 [a])

Av artikel 34 (a) framgår att en stat ska vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra att ett barn för- mås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling.

Vad som avses med en olaglig sexuell handling framgår inte av kon- ventionen. Av inledningen till artikel 34 framgår dock att en stat ska skydda ett barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp.

Med barn avses i barnkonventionen varje omyndig människa under 18 år (artikel 1). Varken definitionen i artikel 1 eller artikel 2, om att rättigheterna omfattar alla barn utan åtskillnad, hindrar dock en stat från att ha olika åldersgränser i bestämmelser som aktuali- serar rättigheterna i konventionen. Det beror på att ett barn med stigande ålder stegvis kan föras in i vuxenlivet. Hinder finns inte heller för att barn med stigande ålder och mognad får bestämma mer över sitt liv, t.ex. sin sexualitet.23 Beroende på omständigheterna kan så- ledes en sexuell handling utgöra ett utnyttjande om den utförs med

23Jämför SOU 1997:116 s. 61 och 62.

1309

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

ett ungt barn men inte med ett äldre. Detta blir även tydligt genom att det är en olaglig sexuell handling som ett barn ska skyddas mot.

Artikel 34 ska också ses i ljuset av artikel 17 (e) om att staterna ska uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda ett barn mot information och material som är till skada för barnets väl- färd. Ett barn ska således skyddas från att ta del av t.ex. övergrepp och barnpornografi via massmedia, internet eller andra kommunikations- verktyg. Vidare ska ett barn skyddas från t.ex. sexuella kränkningar och s.k. gromning, dvs. att en vuxen person tar kontakt med ett barn på internet i syfte att stämma möte för en sexuell kontakt.24 Läs mer i avsnittet om artikel 34 (c) nedan.

Åldersgräns för sexuellt självbestämmande

I artikel 34 anges inte någon särskild ålder för frivilligt sexuellt um- gänge.25 Av förarbetena till konventionen framgår att det inte fanns någon enighet mellan staterna om vid vilken ålder ett barn lagligen kan ha sexuellt umgänge. Några delegater ville att begreppet olaglig skulle tas bort ur artikeln, eftersom de ansåg att ett barns sexuella hand- lingar aldrig kunde anses vara lagliga. Andra delegater menade att det var nödvändigt att ha begreppet kvar, eftersom konventionen avsåg personer upp till 18 år. Därför var det enligt dessa delegater inte möjligt att betrakta alla sexuella handlingar som olagliga. En del dele- gater underströk att de redan hade en åldersgräns för frivilligt sexu- ellt umgänge som var lägre än 18 år. Enighet uppnåddes kring att olag- lig fick vara kvar i artikel 34 (a) och (b). Detta mot bakgrund av att det skulle förstås som att ett sexuellt utnyttjande aldrig skulle kunna ses som lagligt oavsett i vilken form och att varje stat har att besluta om en åldersgräns för frivilligt sexuellt umgänge.26

Barnrättskommittén har inte uttalat sig om någon specifik ålders- gräns för när frivilligt sexuellt umgänge är tillåtet, men har i de fall någon stat har en särskilt låg åldersgräns rekommenderat att ålders- gränsen höjs. Kommittén har i sina kommentarer till olika stater t.ex. ansett att både 12 och 14 år är låga åldersgränser.27

24Jämför CRC/C/GC/13 p. 30 och 31.

25Interagency Working Group in Luxembourg on Sexual Exploitation on Children, Termino- logy Guidelines for the Protection of Children from Sexual Exploitation and Sexual Abuse (2016) s. 7 och 8.

26HR/PUB/07/1, artikel 34, C 7 p. 85–89.

27Benim CRC/C/BEN/CO/2 p. 69. Indonesien CRC/C/15/Add. 223 p. 81.

1310

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Vårdnadshavares ansvar

Genom artikel 19 tydliggörs att ett barn ska skyddas mot sexuella övergrepp och utnyttjande medan barnet är i en förälders eller annan persons vård. En vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets upp- fostran och utveckling och ska vägledas av vad som bedöms vara bar- nets bästa (artiklarna 5 och 18). Detta innebär att föräldrar och andra personer med juridiskt ansvar för ett barn måste skydda barnet från övergrepp och utnyttjande. Vidare finns det en korresponderande skyl- dighet för en stat att på lämpligt sätt stödja dessa personer i uppgiften med att skydda barnet (jämför artiklarna 18.2 och 24.2 [f]).

37.1.5Förhindra att barn utnyttjas för prostitution och annan olaglig sexuell verksamhet (artikel 34 [b])

Av artikel 34 (b) framgår att en stat särskilt ska vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra att ett barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet. I denna punkt tas prostitution upp som en särskild form av sexuellt utnyttjande (exploitation). Samtidigt förtydligas det att skyddet inte är begränsat till denna form av utnyttjande; ett barn ska även skyddas mot att utnyttjas i annan olaglig sexuell verksamhet.

Vad som avses med prostitution och olaglig sexuell verksamhet fram- går inte av konventionen. I inledningen till artikel 34 tydliggörs dock, som vi tidigare nämnt, att en stat åtar sig att skydda ett barn mot alla former av sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande. Av förarbe- tena framgår att begreppen olaglig och utnyttjande (exploitation) också diskuterades flitigt i relation till artikel 34 (b), bl.a. enades man om att artikeln skulle förstås som att ett sexuellt utnyttjande av ett barn aldrig skulle kunna ses som lagligt, oavsett form. Se även avsnittet om 34 (a) ovan.

I protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barn- pornografi definieras barnprostitution som användning av ett barn i sexuella handlingar mot betalning eller någon annan form av ersätt- ning (artikel 2 i protokollet). Som framgår ovan ska det enligt pro- tokollet vara förbjudet att bjuda ut, ta emot, skaffa fram eller till- handahålla ett barn för barnprostitution, se ovan under avsnittet om alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder.

1311

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Artikel 34 (b) ska även läsas i ljuset av artikel 19 om skydd mot våld och artikel 17 (e) om lämpliga riktlinjer för att skydda ett barn mot information och material som är till skada för barnets välfärd. Se vidare i avsnittet om 34 (c) nedan.

37.1.6Barnpornografi (artikel 34 [c])

I artikel 34 (c) stadgas att en stat särskilt ska vidta alla lämpliga natio- nella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra att ett barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.

Definitionen av barnpornografi

Vad som avses med pornografiska föreställningar och pornografiskt material framgår inte av konventionen. Däremot finns det en defini- tion i protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barn- pornografi. I protokollet definieras barnpornografi som framställ- ning, av vilket slag som helst, av ett barn som deltar i verkliga eller simulerade oförblommerade (explicit) sexuella handlingar eller varje framställning av ett barns könsorgan (sexual parts) för huvudsakligen sexuella syften (artikel 2 (c).

Vid slutförhandlingarna av protokollet gjorde EU en tolknings- förklaring avseende artikel 2 i protokollet. Förklaringen innebar 1) att varje framställning (any representation) enbart ska omfatta bildliga framställningar (visual representation) samt 2) att sexual parts ska inne- bära könsorgan. Därtill gjorde bl.a. Sverige en tolkningsförklaring som innebar att s.k. anspelningspornografi, där vuxna agerar barn, inte ska omfattas av definitionen av barnpornografi i artikel 2 [c]). Både när protokollet senare antogs av FN:s generalförsamling och när Sverige undertecknade det uttalade Sverige detsamma om bildliga framställ- ningar och om anspelningspornografi.28 I samband med att Sverige ratificerade protokollet gavs följande förklaring avseende artikel 2 (c) i protokollet: ”Ordet framställning skall avse endast visuella framställ- ningar, dvs. bilder”.29 Barnrättskommittén har uttryckt sin oro över att denna förklaring utgör ett hinder mot att bekämpa alla former av

28Prop. 2005/06:68 s. 13–15.

29SÖ 2007:7.

1312

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

barnpornografi enligt bestämmelserna i protokollet. Kommittén har uppmanat Sverige att ta tillbaka sin förklaring.30

Skyddsåtgärder

De skyddsåtgärder en stat ska vidta för att skydda ett barn mot att utnyttjas i barnpornografi är beskrivna ovan under avsnittet om alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder. Som nämns där finns det bestämmelser i protokollet om försäljning av barn, barn- prostitution och barnpornografi om att det ska vara förbjudet att pro- ducera, distribuera, sprida, importera, exportera, bjuda ut, sälja eller, för sådant syfte, inneha barnpornografi, oavsett om det begås inom ett land eller är gränsöverskridande.

Även om konventionen utarbetades före den digitala utvecklingen framgår det av artikel 17 (e) att staterna ska uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda ett barn mot information och material som är till skada för barnets välfärd.

I inledningen till protokollet om försäljning av barn, barnprosti- tution och barnpornografi uttrycker staterna en oro över den ökade tillgången på barnpornografi på internet. Här påminns också om den internationella konferensen om bekämpning av barnpornografi på internet som hölls i Wien år 1999 och dess slutsatser. Slutsatsen från konferensen var att det krävs en världsomspännande kriminalisering av produktion, distribution, export, överföring, import, avsiktligt inne- hav och annonsering av barnpornografi. Även vikten av närmare sam- arbete och partnerskap mellan regeringarna och internetindustrin be- tonades.

Barnrättskommittén har uttalat sig om att en stat behöver adres- sera riskerna som finns med informations- och kommunikations- teknologin (IKT) för att säkerställa barns säkerhet. Kommittén näm- ner bl.a. att barn utsätts för sexuella övergrepp i syfte att framställa ljudinspelningar och bilder på övergrepp mot barn underlättas genom internet och andra kommunikationsverktyg.31

30CRC/C/SWE/CO/5 p. 55 och 56.

31CRC/C/GC/13 p. 30 och 31 samt Recommendations from the 2014 day of general discussion on children’s rights and digital media p. 22.

1313

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

37.2Svenska förhållanden

I Sverige är det en grundläggande uppgift för samhället att skydda ett barn mot alla former av sexuella kränkningar.32 Det finns flera författ- ningar som berör barns skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Det finns bl.a. straffrättsliga bestämmelser i brottsbalken och andra skyddsbestämmelser i t.ex. socialtjänstlagen, LVU, polis- lagen och ordningslagen. En del av skyddet utgörs även av behand- lingsåtgärder och rehabilitering av de barn som blivit sexuellt utnytt- jade. Dessa åtgärder beskrivs främst i kapitlet om artikel 39.

Den första handlingsplanen mot sexuell exploatering tillkom år 1998 som ett resultat av 1996 års världskongress i Stockholm mot kommer- siell sexuell exploatering av barn. Därefter har flera motsvarande hand- lingsplaner upprättats.33 I februari 2018 beslutade regeringen om ytter- ligare en ny handlingsplan mot prostitution och människohandel. Syftet med handlingsplanen är att förebygga och motverka prosti- tution och människohandel samt att tillgodose behovet av skydd och stöd hos personer som är utsatta för människohandel. Planen om- fattar även barn.34

En av flera myndigheter som arbetar med skyddet mot prostitu- tion och sexuella övergrepp är Jämställdhetsmyndigheten. Myndig- heten ska främja utvecklingen av förebyggande insatser mot bl.a. prostitution och människohandel (4 § förordningen, 2017:937, med instruktion för Jämställdhetsmyndigheten). Arbete mot sexuella över- grepp och utnyttjanden utförs även inom t.ex. Migrationsverket, läns- styrelserna, Socialstyrelsen, socialtjänsten och de brottsbekämpande myndigheterna.

Barnafrid är ett nationellt kunskapscenter med uppdrag att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn. Centret bildades år 2015 till följd av ett regeringsuppdrag till Linköpings universitet.35 En annan aktör som arbetar förebyggande mot att barn ska utsättas för sexuella övergrepp är den statliga stiftelsen Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Därutöver finns det en mängd ideella organisa- tioner som arbetar förebyggande mot att barn ska utnyttjas sexuellt.

Regeringen har beslutat om ett uppdrag till Barnombudsmannen att kartlägga kunskap om hur barns och ungas hälsa och relationer

32Prop. 2017/18:177 s. 15.

33Se t.ex. skr. 2013/14:91 och 2015/16:192.

34Bilaga till regeringsbeslut den 8 februari 2018 nr II:1.

35Regeringsbeslut dnr S2012/00275/FST.

1314

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

påverkas av pornografi. Uppdraget innebär också att inventera meto- der för att stärka barns och ungas motståndskraft mot negativ inver- kan av pornografi. Uppdraget till Barnombudsmannen innebär att utifrån barnkonventionen kartlägga befintlig kunskap från såväl forsk- ning som från aktörer som möter barn och unga om hur och var barn konsumerar, eller exponeras för, pornografi och hur det påverkar barns och ungas hälsa och relationer. Eventuella samband med negativa effek- ter hos barn och unga, t.ex. våldsamt beteende i intima relationer, ska inkluderas i kartläggningen. Uppdraget ska redovisas till reger- ingen senast den 30 juni 2021.36

37.2.1Förmås eller tvingas delta i en olaglig sexuell handling (artikel 34 [a])

Mörkertalet är stort för sexuella övergrepp mot barn.37 Forskarna är överens om att det är mycket svårt att mäta den faktiska förekoms- ten. Av en rapport som Stiftelsen Allmänna barnhuset publicerade år 2017 framgår att 26 procent av de tillfrågade eleverna (från hög- stadium och gymnasium) rapporterat att de någon gång blivit utsatta för en sexuell kränkning.38

Sexuella övergrepp och utnyttjanden förbjuds genom strafflag- stiftningen. Bestämmelserna har varit föremål för ett flertal omfat- tande reformeringar. Flera av dem har genomförts för att förstärka skyddet för barn och ibland mot bakgrund av barnkonventionen.39

För att ytterligare förstärka det straffrättsliga skyddet mot sexu- ella kränkningar har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att se över bestämmelsen om sexuellt ofredande och överväga om ett grovt brott bör införas. Utredningen ska vidare analysera och se över principerna för och bestämmelserna som rör straffansvaret för sexual- brott på distans samt för utnyttjande av barn för sexuell posering samt analysera om samlagsbegreppet i 6 kap. BrB behöver förändras. Utredningen ska dessutom se över straffskalorna för sexualbrotten i 6 kap. BrB och lämna förslag på de förändringar som kan behövas

36Regeringsbeslut dnr A2020/00346/JÄM.

37Barnombudsmannen, Signaler, Våld i nära relationer (2012) s. 11.

38Janson m.fl., Våld mot barn 2016 – en nationell kartläggning (2017) s. 35. Läs mer om studien i kapitlet om artikel 19.

39Se t.ex. prop. 2017/18:177 s. 76 och 99.

1315

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

för att dessa i tillräcklig mån ska spegla brottens allvar. Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2021.40

När det gäller skyddet mot att barn utsätts för t.ex. bilder och fil- mer av sexuella övergrepp (som inte är barnpornografi), se främst kapitlet om artikel 17.

Allmänt om det straffrättsliga skyddet

Sexualbrottslagstiftningen finns samlad i 6 kap. BrB. I kapitlet finns bestämmelser om bl.a. våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt över- grepp, våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn och sexuellt ofredande.

Sexualbrottslagstiftningen skiljer på om ett sexualbrott riktats mot ett yngre eller äldre barn. Flera av straffbestämmelserna i 6 kap. BrB, inte minst våldtäktsbestämmelsen, bygger på människors förmåga till viljeuttryck. En utgångspunkt är att ett barn under 15 år, på grund av sin utvecklingsnivå och sin beroendeställning, aldrig kan samtycka till sexuella handlingar. Barns förmåga att ge uttryck för sin vilja i sådana situationer är mycket begränsad. Avsikten är att lagstiftningen tydligt ska förmedla att om ett barn deltar i en sexuell aktivitet med en vuxen är detta helt och hållet den vuxnes ansvar.41

Skyddet för barn under 15 år

Flera av sexualbrotten i 6 kap. BrB förutsätter att målsäganden är under 15 år. Det är inte nödvändigt att gärningspersonen haft uppsåt till barnets ålder; det är tillräckligt att han eller hon varit oaktsam beträffande den omständigheten (6 kap. 13 § BrB). Gärningspersonens ansvar ska avgöras utifrån en allmän oaktsamhetsbedömning utan krav på oaktsamhet av mer kvalificerat slag.42 För det fall oaktsamhet avse- ende åldern inte kan visas, kan i stället andra straffbestämmelser som inte innehåller ålderskrav bli tillämpliga (t.ex. våldtäkt i stället för våld- täkt mot barn).

40Dir 2020:5.

41Se prop. 2004/05:45 s. 23 och SOU 2016:42 s. 174.

42Prop. 2017/18:177 s. 56.

1316

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn

I 6 kap. 4 § BrB regleras straffansvar för våldtäkt mot barn. Bestäm- melsen innebär att det är straffbart att ha samlag (eller genomföra en jämförbar sexuell handling) med ett barn under 15 år. För att andra sexuella handlingar än samlag ska omfattas av bestämmelsen ska de med hänsyn till kränkningens allvar anses jämförliga med samlag. Det kan t.ex. vara fråga om orala eller anala samlag eller att föra in fingrar eller föremål i en flickas underliv. Att endast onanera åt en annan person räknas däremot normalt inte som en sådan handling.43 Det utgör i stället ett sexuellt övergrepp mot barn (se nedan).

Bestämmelsen träffar även situationer då ett barn utför hand- lingen på sig själv eller med någon annan än gärningspersonen, utan kroppslig beröring från gärningspersonens sida. En våldtäkt mot barn kan alltså utföras på distans, t.ex. över internet.44

Är en våldtäkt mot barn, med hänsyn till omständigheterna vid brottet, att anse som mindre grov utgör gärningen i stället ett sexu- ellt utnyttjande av barn (6 kap. 5 § BrB). Bestämmelsen ska användas restriktivt och avser t.ex. att två ungdomar, den ena under och den andra strax över 15 år, frivilligt har samlag med varandra.45

Sexuellt övergrepp mot barn

Straffbestämmelsen om sexuellt övergrepp mot barn finns i 6 kap. 6 § BrB. Bestämmelsen träffar sådana sexuella handlingar som inte är lika kvalificerade som vid våldtäkt mot barn eller sexuellt utnytt- jande av barn. Ett sexuellt övergrepp innebär att någon genomför en sexuell handling (som inte är ett samlag eller jämförbar handling) med ett barn under 15 år. I förarbetena till bestämmelsen ges ett an- tal exempel på vad som kan utgöra ett sexuellt övergrepp mot barn: att en man förmår ett barn att onanera åt honom, mer än flyktig sexuell beröring av ett barns könsorgan och att en person förmår ett barn att onanera på sig själv.46

43Se t.ex. rättsfallen NJA 2008 s. 1096 och 2012 s. 564 samt de rättsfall och förarbetsuttalanden som hänvisas till i rättsfallen.

44Prop. 2017/18:177 s. 43 och rättsfallet NJA 2015 s. 501. Se vidare avsnittet om sexuellt över- grepp nedan.

45Prop. 2004/05:45 s. 77.

46Prop. 2004/05:45 s. 80.

1317

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Som nämnts ovan kan t.ex. våldtäkt mot barn utföras på distans, t.ex. över internet. Detsamma gäller för sexuellt övergrepp mot barn.47 I rättsfallet NJA 2015 s. 501 prövade Högsta domstolen om en handling bestående i att en man hade förmått en flicka att smeka sina bröst och onanera inför honom utgjorde ett straffbart hand- lande. Gärningspersonen hade tagit del av övergreppet i realtid via webbkamera. Högsta domstolen fann att gärningen utgjorde ett sexu- ellt övergrepp mot barn.

I ett senare rättsfall från Högsta domstolen, från år 2018, åtalades en person för att han försökt förmå målsäganden att onanera i en- samhet, filma detta och sedan skicka filmsekvenserna till honom. Till skillnad från i 2015 års rättsfall var det alltså inte fråga om att mål- säganden skulle onanera inför den tilltalade. Högsta domstolen kon- staterade i avgörandet att bestämmelsen om sexuellt övergrepp mot barn innefattar ett krav på att gärningspersonen är närvarande, inte på så sätt att gärningspersonen och målsäganden måste befinna sig på samma fysiska plats, utan i den bemärkelsen att gärningspersonen på något sätt deltar under den sexuella handlingen.48 Det kan noteras att regeringen inför 2018 års revidering av sexualbrottslagstiftningen tycktes anse att det inte ställdes något sådant krav på att den sexuella handlingen måste ha skett inför gärningspersonen.49 Detta proposi- tionsuttalande, som alltså inte utgjorde förarbeten till den relevanta delen av bestämmelsen, hade enligt domstolen ingen betydelse för tolkningen av lagrummet.

Sexuellt ofredande

Om en person sexuellt berör ett barn under 15 år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd ut- gör det ett sexuellt ofredande, såvida gärningen inte utgör något annat sexualbrott. Detsamma gäller om någon blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag. Även ord och handlingar som är ägnade att kränka en persons sexuella integritet kan utgöra sexuella ofredanden. (Se 6 kap. 10 § BrB.)

47Prop. 2017/18:177 s. 43.

48Rättsfallet NJA 2018 s. 1103.

49Prop. 2017/18:177 s. 79.

1318

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte

Genom 6 kap. 10 a § BrB straffbeläggs kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. Bestämmelsen tar sikte på kontakter med barn, t.ex. på internet, som riskerar att leda till sexuella övergrepp vid ett möte med barnet. Brottet innebär att en person, i syfte att begå ett sexual- brott mot ett barn under 15 år, föreslår en träff eller stämmer träff med barnet. Syftet med bestämmelsen är att skydda yngre barn mot vad som i allmänt språkbruk kallas gromning, dvs. att knyta ett barn känslomässigt till sig för att senare utsätta barnet för ett sexuellt över- grepp.50 Med uttrycket föreslår en träff avses att gärningspersonen på något sätt väcker frågan om att träffa barnet på viss tid och plats. Det måste inte vara en geografisk plats, t.ex. chattforum omfattas också. Det måste vara ett konkret och preciserat förslag; ett allmänt ut- tryckt önskemål om fortsatta kontakter är inte tillräckligt. En mer generellt uttryckt förfrågan till ett barn om att ha sex kan däremot utgöra ett sexuellt ofredande (se ovan).51

Ansvarsfrihet i vissa fall

I vissa fall är en gärning, som normalt utgör ett sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering (se nedan) eller sexuellt ofredande inte brottslig. Det gäller om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till en ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningspersonen och barnet samt omständigheterna i övrigt (6 kap. 14 § BrB). Enligt förarbetena till bestämmelsen ska den till- lämpas med stor restriktivitet.52 För att något övergrepp inte ska ha skett krävs att barnet i ålder befinner sig nära gränsen för den sexu- ella självbestämmanderätten, dvs. 15 år. Den som begått handlingen bör endast vara obetydligt äldre och kommit obetydligt längre i sin mognad. Vidare ska hänsyn tas till omständigheterna i övrigt, i första hand parternas relation till varandra och omständigheterna under vilka den sexuella handlingen företogs.53 I praxis har ansvarsfrihet bl.a. kom- mit i fråga när en 17-åring har haft samlag med en flicka som var 14 år och 7 månader. De hade varit kamrater sedan en längre tid. Den sexu-

50Prop. 2008/09:149 s. 32.

51Prop. 2016/17:214 s. 18.

52Prop. 2004/05:45 s. 152.

53Prop. 2004/05:45 s. 152.

1319

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

ella handlingen var ömsesidig och helt frivillig. I avgörandet uttalade Högsta domstolen att en större åldersskillnad kan godtas när den yngre är mycket nära 15 år i jämförelse med om den yngre just fyllt 14 år.54 En 13-årig flicka har i ett annat avgörande, som rör kränk- ningsersättning, däremot bedömts vara relativt långt från gränsen för den sexuella självbestämmanderätten.55

Skyddet för äldre barn

Ett barn som fyllt 15 år har i princip samma skydd som en vuxen. Det finns dock två viktiga skillnader. Ett sexualbrott mot ett barn bedöms som allvarligare än motsvarande brott mot en vuxen (se nedan). Den andra skillnaden gäller när förövaren är närstående till offret. Om ett barn är över 15 år och avkomling till gärningspersonen gäller samma bestämmelser som om barnet hade varit under 15 år när det gäller våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn och sexuellt övergrepp mot barn.56 Detsamma gäller om barnet står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningspersonen. Även det förhållandet att gärningspersonen på grund av en myndighets beslut ska svara för barnets vård eller tillsyn omfattas. Med vård eller tillsyn avses inte endast institutionell behandling, utan även olika former av övervakning.57 Däremot omfattas t.ex. inte lärare i skolor och perso- nal på institutioner där ett barn intagits på frivillig väg, eftersom vår- den och tillsynen följer av lag och inte ett myndighetsbeslut.58 An- svarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § BrB (se ovan) kan inte bli tillämplig i dessa närståendefall.59 Även i förhållande till andra närstående finns det ett utvidgat skydd för barn (se nedan).

Nedan beskrivs de brott som kan bli aktuella när offret är över

15 år och inte är närstående på det sätt att de särskilda brotten mot barn blir tillämpliga.

Barnrättskommittén har uttryckt sin oro över att svensk lagstift- ning och praxis inte alltid ger brottsutsatta barn över 15 år tillräckligt

54Se rättsfallet NJA 2007 s. 201.

55Rättsfallet NJA 2013 s. 569, jämför dock rättsfallet RH 2013:12. Se även Svea hovrätts av- görande den 17 januari 2019 i mål B 11525-18.

56Brotten regleras i 6 kap. 4–6 §§ BrB, se ovan om skyddet för barn under 15 år.

57Prop. 2004/05:45 s. 72.

58Se även Berggren m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 6 kap. 4 § BrB (2018).

59Prop. 2004/05:45 s. 152.

1320

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

skydd. I sina rekommendationer till Sverige har kommittén uppmanat Sverige att kriminalisera alla de brott som anges i protokollet om för- säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi samt belägga sexuella utnyttjanden med proportionella straff.60

Våldtäkt

Våldtäkt innebär att någon genomför ett samlag (eller jämförbar hand- ling)61 med en annan person, utan att den personen deltar frivilligt (6 kap. 1 § BrB).

Med frivillighet avses inte att det måste vara personens allra innersta vilja att utföra handlingen. Det avgörande är om personen har haft möjlighet att fritt ta ställning till om han eller hon ska delta i den sexu- ella handlingen. Hela den sexuella handlingen måste vara frivillig.62

Vid 2018 års reform tillkom även brottet oaktsam våldtäkt (6 kap. 1 a § BrB). Brottet blir aktuellt om en person varit grovt oaktsam (men inte haft uppsåt) beträffande omständigheten att den andre per- sonen inte deltar frivilligt i den sexuella handlingen.

Sexuellt övergrepp och sexuellt ofredande

En motsvarande reglering som den för våldtäkt finns för andra sexu- ella handlingar, som inte är jämförbara med samlag.63 I dessa fall döms i stället för sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp eller oakt- samt sexuellt övergrepp (6 kap. 2 och 3 §§ BrB).

Vissa former av sexuellt ofredande kan också bli aktuella när de begås mot barn över 15 år (6 kap. 10 § BrB, se ovan).

Försvårande att målsäganden är ett barn

Det är normalt allvarligare att begå ett brott mot ett barn än att begå samma brott mot en vuxen. Detta gäller inte minst vid sexualbrott. För bl.a. brotten våldtäkt och sexuellt övergrepp nämns t.ex. särskilt

60CRC/C/SWE/CO/5 p. 55 och 56.

61T.ex. oralsex. Läs mer om begreppet ovan under avsnittet om våldtäkt mot barn.

62Prop. 2017/18:177 s. 78 och 79.

63Exempel på sådana handlingar anges ovan i avsnittet om sexuellt övergrepp mot barn.

1321

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

offrets låga ålder som en omständighet som kan göra att brottet ska anses som grovt.

Oavsett vilket brott det gäller ska det vid bedömningen av straff- värdet anses som försvårande om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig (29 kap. 2 § 3 BrB). Bestämmelsen tar bl.a. sikte på brott som förövats mot barn.64

En annan försvårande omständighet är att gärningen varit ägnad att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (29 kap. 2 § 8 BrB). Till närståendekretsen hör t.ex. ett barns föräldrar, fosterföräldrar, en förälders sambo. Även andra som barnet har en nära och förtroendefull relation till kan om- fattas, såsom t.ex. mor- och farföräldrar.65

Dessa omständigheter kan vara särskilt försvårande vid upprepade övergrepp, eftersom de tillkommande brotten kan förstärka och för- länga offrets utsatta situation.66

Försök och medverkan

Våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn och grovt sexuellt övergrepp mot barn är straffbara även på försöksstadiet (6 kap. 15 § BrB).

Oaktsam våldtäkt, sexuellt övergrepp (som inte är grovt), oakt- samt sexuellt övergrepp, sexuellt ofredande och kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte är inte straffbara på försöksstadiet.

Medverkan till samtliga av brotten är straffbart i enlighet med be- stämmelserna i 23 kap. 4 § BrB.

Brott som begås utomlands

Sexuellt utnyttjande av barn förekommer på kommersiell basis i många länder. Det förekommer att personer reser till andra länder i syfte att sexuellt utnyttja barn, s.k. sexturism. Sexturism är en mer eller mindre organiserad form av sexuell exploatering där en resenär köper sig en möjlighet att begå sexuella övergrepp på ett barn.

64Prop. 1987/88:120 s. 83.

65Prop. 2002/03:53 s. 111.

66Rättsfallet NJA 2019 s. 238.

1322

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Brott som har begåtts utomlands kan i vissa fall dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol. Det gäller om gärningspersonen är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. För brott som kan följa fängelse i mer än sex månader (alla de brott som redovisats ovan) kan även andra personer dömas i Sverige. Normalt krävs det även dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen var straffbar även i det land där den begicks. Det gäller emellertid inte de brott som redovisats ovan om de begås mot barn, med undantag för sexuellt ofredande och kon- takt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. (Se 2 kap. 2 § BrB.) Undan- taget från dubbel straffbarhet infördes bl.a. efter en diskussion om barnkonventionens krav på internationellt samarbete. Enligt lagstif- taren skulle det kunna innebära ett krav på att en stat har effektiva rättsmedel för att lagföra enskilda medborgare som kränker barns rättigheter utomlands. Oavsett menade lagstiftaren att det råder en internationell samsyn kring allvaret i dessa gärningar och att en extra- territoriell lagstiftning utgör ett viktigt verktyg i kampen mot sådan brottslighet.67

I vissa fall kan svensk domstol döma för brott som begåtts utom- lands även när gärningspersonen inte befinner sig i riket eller är svensk medborgare. Det gäller t.ex. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller om minimistraffet för brottet är minst fängelse i fyra år. (Se 2 kap. 3 § BrB.)

Preskriptionsbestämmelser

Den 1 maj 2020 avskaffades preskription för vissa sexualbrott som be- gåtts mot ett barn, nämligen våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn och könsstympningsbrott (35 kap. 2 § BrB).68 För andra sexualbrott mot barn gäller en förlängd preskriptionstid, med något undantag. Regleringen innebär att preskriptionstiden bör- jar löpa först när barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år, i stället för den dag då brottet begicks. (Se 35 kap. 4 § BrB.) Bestämmelserna om förlängd preskriptionstid infördes bl.a. för att regleringen skulle stämma bättre överens med barnkonventionens grundläggande principer och

67Prop. 2004/05:45 s. 128.

68Brotten preskriberas emellertid om de begåtts av någon som inte fyllt 21 år. Om målsägan- den är ett barn börjar preskriptionstiden löpa den dag målsäganden fyller 18 år. (Se 35 kap. 2 och 4 §§ BrB.)

1323

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

bestämmelser. Även avskaffandet av preskription bedömdes bidra till att säkerställa barns rättigheter i enlighet med bl.a. artikel 34 i barn- konventionen.69

Brottet köp av sexuell tjänst har inte förlängd preskriptionstid, även om det begås mot ett barn. Exempelvis kan bestämmelsen om köp av sexuell tjänst komma att tillämpas i stället för bestämmelsen om utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, om gärningen utförts mot ett barn, men gärningspersonen inte varit straffbart oakt- sam i fråga om barnets ålder. I sådant fall gäller inte förlängd pre- skriptionstid.

Brottet kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte har inte en förlängd preskriptionstid.

Barnanpassade förfaranden

När ett barn är målsägande eller vittne anpassas normalt hela det straffrättsliga förfarandet efter detta. I flera delar av Sverige finns s.k. barnahus, som samlar de aktörer som involveras vid utredningar främst om sexualbrott och misshandel mot barn. På barnahus arbetar polis, socialtjänst, barnläkare och barn- och ungdomspsykiatrin till- sammans. Lokalerna är anpassade för att barn ska trivas och alla som träffar barnen är speciellt utbildade för det. På barnahus finns även möjlighet att få krisstöd genom bl.a. barn-, och ungdomspsykiatrin.70

När den som hörs under en förundersökning är under 15 år gäller särskilda bestämmelser. En vårdnadshavare ska vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen. Socialnämnden ska i god tid underrättas om tid och plats för förhöret. Förhöret ska planeras så att det inte uppkommer fara för att barnet tar skada. Sär- skild varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret. Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver. Det bör hållas av en per- son med särskild kompetens för uppgiften. Förhör får inte äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Vill barnet att förhörsledaren är av visst kön, ska det normalt godtas vid sexualmål. En målsägande som är under 18 år ska alltid anses ha ett särskilt skyddsbehov. Polisen ska därför så

69Prop. 2004/05:45 s. 122 och s. 47.

70Läs mer om verksamheten på barnahus på t.ex. Barnahus Linköpings hemsida http://barnahuslinkoping.se.

1324

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

snart det är möjligt göra en bedömning av barnets behov av särskilda skyddsåtgärder. (Se 23 kap. 10 § RB samt 5 b, 13 f och 15–19 §§ FUK.)

Barn under 15 år hörs normalt inte i domstol (36 kap. 4 § RB). I stället tar rätten del av barnets utsaga genom videouppspelningar av polisförhör, som t.ex. kan ha spelats in vid ett barnahus. Förhör med den som är under 15 år får hållas inom stängda dörrar. När det gäller sexualbrott (eller barnpornografibrott) får en i princip hel för- handling hållas inom stängda dörrar. För sådana mål gäller även sär- skilda sekretessregler. (Se 5 kap. 1 § och 35 kap. 12 § OSL.)

Ur ett rent brottsofferperspektiv kan en effektiv och snabb lag- föring av en förövare utgöra en del av rehabiliteringsprocessen. En förundersökning ska därför bedrivas särskilt skyndsamt om mål- säganden är under 18 år och brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid (2 a § FUK). Denna bestämmelse om skyndsam handläggning tillämpas således för sexualbrott mot barn. I vissa fall ska en särskild företrädare, som ställföreträdare i stället för ett barns vårdnadshavare, ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång (se lagen, 1999:997, om särskild företrädare för barn). Läs mer om det processuella förfarandet vid sexualbrott mot barn under kapitlet om artikel 3.

Socialt skydd och stöd

Socialnämnden ska verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden. Det finns en skyldighet för polisen, hälso- och sjukvården, förskolan, skolan och fritidshemmet, att samverka med socialtjänsten kring barn som far illa eller riskerar att fara illa. (Se 5 kap. 1 och 1 a § SoL, 6 § polislagen, 1984:387, 5 kap. 8 § HSL och 29 kap. 13 § skollagen, 2010:800.) Vidare finns det en anmälnings- skyldighet för bl.a. Polismyndigheten, myndigheter inom hälso- och sjukvården och myndigheter vars verksamhet berör unga (14 kap. 1 § SoL). Om ett barn far illa kan stöd ges genom både socialtjänst- lagen och LVU. I förarbetena till LVU nämns särskilt att ett om- händertagande kan bli tillämpligt om en förälder utnyttjar barnet sexuellt eller om barnet utnyttjas i pornografiskt syfte.71

71Prop. 1989/90:28 s. 107.

1325

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Det sociala skyddet är närmare beskrivet i andra kapitel, främst det om artikel 19. När det gäller rehabilitering och stöd till den som utsatts för brott, se kapitlet om artikel 39.

Registerkontroll

Inom vissa verksamheter som särskilt rör barn gäller det ett krav på registerkontroll för den som ska anställas. Kravet infördes för att skydda barn mot övergrepp av vuxna.72 I 2 kap. 31–33 §§ skollagen anges att den som erbjuds en anställning inom bl.a. förskolan, fri- tidshemmet, och grundskolan ska lämna ett utdrag ur belastnings- registret. Den som inte lämnar ett sådant registerutdrag får inte an- ställas. Utdraget ska vara högst ett år gammalt. Liknande regler finns i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid vissa boenden som tar emot barn och i lagen (2010:479) om registerkontroll av per- sonal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder.

37.2.2Prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet (artikel 34 [b])

Prostitution har av lagstiftaren bedömts vara en icke önskvärd sam- hällsföreteelse och att det är en viktig samhällsangelägenhet att pro- stitution bekämpas.73 Ett generellt förbud mot att köpa sexuella tjänster infördes i slutet på 1990-talet. Sedan dess har samhället och kanalerna för prostitution förändrats. Internet utgör t.ex. en alltmer dominerande kanal för prostitutionskontakter, i synnerhet för barn. År 2014 genomfördes en undersökning på uppdrag av Stiftelsen All- männa Barnhuset. Den visade att en stor andel, knappt hälften, av de barn som medverkade (gymnasieelever i årskurs 3) hade kommit i kontakt med sexköpare via internet. Av rapporten framgår även att barn som utnyttjas i prostitution ofta har problem med psykisk ohälsa.74 Andra studier visar att sju procent av barnen mellan 15 och

72Prop. 1999/2000:123 s. 18.

73Prop. 1997/98:55 s. 104.

74Svedin (red) m.fl., Unga sex och internet- i en föränderlig värld (2015), s. 35, 38, 42.

1326

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

17 år som är intagna på särskilda ungdomshem någon gång fått ersätt- ning i utbyte mot sex.75

Straffrättsligt skydd

I föregående avsnitt beskrivs den straffrättsliga regleringen kring sexual- brotten mot barn. Regleringen gäller självklart även för det fall den sexuella gärningen begås inom ramen för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet. Här nedan redogörs för de ytterligare skydds- bestämmelser inom straffrätten som särskilt berör prostitution.

Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling

I Sverige är det förbjudet att köpa sexuella tjänster. Brottet utnytt- jande av barn genom köp av sexuell handling (6 kap. 9 § BrB) infördes i brottsbalken i samband med 2005 års reformering av 6 kap. BrB.76 Syftet var att förstärka skyddet för barn och framför allt att skydda barn från att dras in i prostitution.77 Brottet innebär att gäringsper- sonen förmår ett barn att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling. Bestämmelsen tar i första hand sikte på köp av sexuella hand- lingar av barn mellan 15 och 18 år, eftersom andra brott i första hand blir aktuella för barn som är yngre.

Rekvisitet att förmå ett barn att företa eller tåla en sexuell hand- ling behöver inte handla om rena prostitutionsförhållanden. Även köp av sexuella handlingar som sker under andra förhållanden om- fattas. Ersättningen behöver inte vara i form av pengar utan kan lika gärna vara t.ex. kläder eller smycken.78

Liksom för andra sexualbrott krävs det inte att gärningspersonen har haft uppsåt till att personen är under 18 år; det räcker med oakt- samhet (6 kap. 13 § BrB). Har personen inte heller varit oaktsam kan gärningspersonen i stället dömas för köp av sexuell tjänst (6 kap. 11 § BrB), eftersom det även är olagligt att köpa sexuella tjänster av vuxna.

75Statens Institutionsstyrelse, Ungdomar intagna på SIS särskilda ungdomshem 2017, En tabellsammanställning av ADAD inskrivningsintervju (2018) s. 49. Under år 2017 togs totalt

1189 ungdomar in på SiS ungdomshem. Intervjuer med 791 av dem ingår i rapporten. Av dessa var 611 sexuellt aktiva. Resultatet om 7 procent bygger på en intervju med dem.

76Då hette brottet köp av sexuell handling av barn.

77Prop. 2004/05:45 s. 92 och 147.

78Prop. 2004/05:45 s. 148.

1327

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Sverige har av barnrättskommittén kritiserats för att inte se till- räckligt allvarligt på bl.a. köp av sexuell handling av barn och för att påföljderna inte är proportionella. Vidare har kommittén uppmanat Sverige att ta bort kravet på dubbel straffbarhet för utlämning när ett sådant brott begås i utlandet.79 År 2019 bytte brottet namn från köp av sexuell handling av barn till utnyttjande av barn genom köp av sexu- ell handling. Samtidigt höjdes maxstraffet från fängelse två år till fyra år.

Koppleri

Det är inte bara olagligt att köpa sexuella tjänster. Även andra former av främjande och utnyttjande av prostitution är kriminaliserat genom brottet koppleri. För koppleri döms den som främjar eller på ett otill- börligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning (6 kap. 12 § BrB). Med uttrycket tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning avses prostitution.80 Koppleri- brottet syftar till att skydda människor i allmänhet från prostitution men även dem som utnyttjas i prostitution.81 Främjande av annans pro- stitution kan ske på många olika sätt. Det kan t.ex. ske genom att någon upplåter en lokal att användas för prostitution eller lämnar an- visningar till prostituerades adresser. Även psykisk påverkan på en person varigenom denne beslutar sig för att prostituera sig eller fort- sätta att prostituera sig kan utgöra ett främjande. För straffbarhet krävs inte att gärningspersonens åtgärd i det enskilda fallet lett till att en annan person har haft prostitutionskontakter. Om övriga förutsätt- ningar är uppfyllda är det tillräckligt att gärningspersonen genom sin handling har skapat en möjlighet eller underlättat för den andra perso- nen att ha tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, t.ex. genom vakthållning eller transport.82

79CRC/C/SWE/CO/5 p. 56.

80Prop. 2004/05:45 s. 108.

81Prop. 2004/05:45 s. 129.

82Prop. 2004/05:45 s. 108.

1328

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Människohandel

Om någon rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot ett barn i syfte att barnet ska exploateras för sexuella ändamål utgör det människohandel (4 kap. 1 a § BrB). Läs mer om brottet i kapitlet om artikel 35.

Försök och medverkan

Samtliga av brotten som beskrivits i detta avsnitt är straffbara som försöksbrott (4 kap. 10 § och 6 kap. 15 § BrB). Medverkan är straff- bart i enlighet med bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB.

Brott i utlandet

Bestämmelser om svensk domsrätt m.m. är beskrivna i avsnittet ovan om olagliga sexuella handlingar. Samtliga av brotten som beskrivs i detta avsnitt, med undantag för köp av sexuell tjänst, omfattas av undantaget från kravet på dubbel straffbarhet, om brottet begås mot ett barn (2 kap. 2 § BrB).

Preskriptionsbestämmelser

Liksom för vissa andra sexualbrott gäller en förlängd preskriptions- tid för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, koppleri och grovt koppleri. Preskriptionstiden för dessa brott börjar först löpa den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år. (Se 35 kap. 4 § BrB.)

Socialt skydd och stöd

Det sociala skyddet och stödet för ett barn som utnyttjas sexuellt har till viss del beskrivits i det föregående avsnittet om sexuella övergrepp. Därutöver kan särskilt nämnas att en socialnämnd ska, tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs, uppmärk- samma och verka för att barn och unga inte vistas i miljöer som är skad- liga för dem (5 kap. 1 § SoL). Vidare har prostitution och uppträdan-

1329

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

den på sexklubbar bedömts vara sådana socialt nedbrytande beteenden som kan motivera att ett barn omhändertas enligt LVU.83

Ett barn som säljer sexuella tjänster får tas om hand av polis för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden (12 § polislagen, 1984:387).

Läs även om bestämmelserna i arbetsmiljölagen och ordnings- lagen i avsnittet nedan. När det gäller rehabilitering och stöd till den som utsatts för brott, se kapitlet om artikel 39.

37.2.3Pornografiska föreställningar och pornografiskt material (artikel 34 [c])

Internet är i dag det i särklass vanligaste medlet för distribution och annan befattning med barnpornografiska bilder. Den tekniska ut- vecklingen skapar nya förutsättningar för barnpornografibrott, exem- pelvis kan övergrepp som filmas spridas till andra i samma ögonblick som de begås. Det bidrar till att fler barn utsätts för sexuella övergrepp och möjligen också för allt grövre övergrepp.84 Enligt en rapport från polismyndigheten är it-relaterade sexuella övergrepp mot barn en all- varlig och omfattande brottslighet som sker organiserat.85 Därtill har Europol rapporterat om en ökande trend med att material med sexu- ella övergrepp mot barn produceras för ekonomisk vinning.86

För ett barn innebär det en kränkning i sig att ett sexuellt över- grepp dokumenteras. Även dokumentation av sexuella handlingar som inte utgör ett brott kan skada barnet. I studien Barnafrid – Natio- nellt Kunskapscentrum, har barns erfarenheter av sexuella övergrepp på nätet undersökts. De barn som rapporterade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp som dokumenterats visade sig ha betydande sämre hälsa än andra barn (inkluderat även dem som utsatts för sexuella övergrepp som inte fotograferats eller filmats). De som visste att filmer/bilder spritts mådde sämre än dem som svarade att mate- rialet inte var spritt.87

83Prop. 1989/90:28 s. 66 och 109.

84Ds 2018:23 s. 53 och 54.

85Polismyndigheten, Polisens rapport om allvarlig och organiserad brottslighet (2017) s. 13.

86EUROPOL, Serious and Organised Crime Threat Assessment: Crime in the age of technology (2017) s. 31.

87Jonsson m.fl., Barn som utsätts för sexuella övergrepp på nätet, Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Barnafrid (2017) s. 51. Se även rapporten En del av verkligheten från Stiftelsen Allmänna Barnhuset (2017) som är en sammanfattning av tre olika rapporter, bl.a. den ovan nämnda.

1330

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Straffrättsligt skydd

Från den yttrande- och informationsfrihet som garanteras i grund- lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet, har undantagits pornogra- fiska bilder av barn. Enligt 1 kap. 14 § TF respektive 1 kap. 21 § YGL är dessa lagar inte tillämpliga på pornografiska bilder av personer vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under 18 år. (Se även kapitlet om artikel 13 om rätten till yttrande- och informations- frihet.)

I brottsbalken finns det bestämmelser som ska förhindra att ett barn deltar i pornografiska föreställningar och pornografiskt material. De sexualbrott som beskrivits i tidigare bestämmelser kan naturligtvis bli tillämpliga även inom ramen för t.ex. produktion av barnporno- grafi. Nedan redogörs för de bestämmelser som mer specifik hänför sig till att ett barn utnyttjas i barnpornografi, för sexuell posering eller för kränkande fotografering.

Barnpornografibrott

Genom barnpornografibrottet straffbeläggs, med några få undantag, all befattning med material som innehåller barn i pornografisk bild (se 16 kap. 10 a § BrB). Det innebär att allt från framställning av barn- pornografiska bilder till innehav och betraktande av sådana bilder är kriminaliserat. Det är således förbjudet att:

–skildra barn i pornografisk bild

–sprida, överlåta, upplåta, förevisa eller på annat sätt göra en sådan bild tillgänglig för annan

–förvärva eller bjuda ut sådan bild

–förmedla kontakt mellan säljare och köpare av sådana bilder eller vidta någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja han- deln med sådana bilder

–inneha eller betrakta en sådan bild som man berett sig tillgång till

–och förvärv av barnpornografiska bilder.

1331

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Barnpornografibrottet inkluderar även bilder som föreställer fiktiva barn och bilder av verkliga barn där det inte finns något bakomlig- gande sexualbrott.

Medan sexualbrotten i 6 kap. BrB främst tar sikte på att skydda den som utsätts för brottet har barnpornografibrottet dubbla skydds- intressen. Brottet syftar till att skydda både ett avbildat barn och barn i allmänhet från att kränkas. Brottet tar främst sikte på den kränkning av det avbildade barnet som kan uppstå till följd av att bilden betraktas eller riskerar att betraktas. Denna kränkning är alltså skild från det dokumenterade sexualbrottet. Varje förevisning av en bild kan dess- utom innebära ytterligare en kränkning av barnet.88

Som ovan nämnts kan även den som betraktar barnpornografi dömas för brott. Bestämmelsen tar främst sikte på att någon söker upp barnpornografiskt material på internet. När förbudet mot be- traktande infördes godtogs risken för att förbudet kunde innebära en begränsning av informationsfriheten i regeringsformen. Skyddet för barn ansågs vara ett sådant särskilt viktigt skäl som tillåter en sådan begränsning.89 (Se även kapitlet om artikel 13 om rätten till yttrande- och informationsfrihet.)

Vidare är det straffbart att av oaktsamhet sprida barnpornogra- fiska bilder, om spridningen skett i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte (16 kap. 10 a § femte stycket BrB).

Sedan den 1 maj 2020 gäller att den som skildrar ett barn i porno- grafisk bild kan straffas för barnpornografibrott även om han eller hon inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den som skildras är under 18 år. Samtidigt höjdes minimistraffet för grovt barnpornografibrott. (Se 16 kap. 10 a § fjärde stycket BrB.) Läs mer om kravet på oaktsamhet nedan. Skildringar av barn i pornografisk bild får inte föras in i eller ut ur Sverige, enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi. Om så ändå sker kan det utgöra smuggling eller annat brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Barnrättskommittén har uppmanat Sverige att kriminalisera alla former av barnpornografi som anges i protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi.90

88Prop. 1997/98:43 s. 56.

89Prop. 1997/98:43 s. 83–87 och 2009/10:70 s. 22–28.

90CRC/C/SWE/CO/05 p. 56.

1332

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Brottsoffers ålder vid barnpornografibrott

Med barn avses i bestämmelsen om barnpornografibrott en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under 18 år (16 kap. 10 a § BrB). Artonårsgränsen gäller enbart i skildringsfallen. För övriga gärningsformer (sprider, innehar m.m.) krävs det för straff- barhet att det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under 18 år.

Frågan om det ska vara en bestämd 18-årsgräns, dvs. att skild- ringar av alla personer under 18 år, oavsett pubertetsutveckling, ska omfattas av bestämmelsen, har diskuterats vid flera tillfällen, bl.a. in- för att Sverige skulle godkänna barnkonventionen, inför att en defi- nition av begreppet barn i barnpornografibrottets mening infördes i brottsbalken år 1999 och när denna definition justerades enligt de ändringar som trädde i kraft år 2011. Vid samtliga dessa tillfällen gjor- des överväganden i förhållande till barnkonventionen.91

I förarbetena till den nuvarande lydelsen av definitionen av barn i

16 kap. 10 a § BrB angavs bl.a. att en person vars pubertetsutveckling är avslutad men som ännu inte fyllt 18 år tillfogas en lika allvarlig integritetskränkning av att skildras i pornografisk bild som den som är mindre kroppsligt utvecklad och i samma ålder. Enligt regeringen kunde man utgå ifrån att den förre är lika dåligt rustad som den senare när det gäller att överblicka konsekvenserna av sin medverkan i sådana sammanhang. Ambitionen borde därför, enligt vad som anges i pro- positionen, vara att barnpornografibrottet såvitt möjligt ska omfatta alla unga människor som befinner sig i en utveckling som motiverar lagens särskilda skydd på detta område. En utgångspunkt vid lagstift- ningsarbetet var därför att även befattning med bilder av fullt puber- tetsutvecklade personer under 18 år ska anses vara ett i sig straffvärt förfarande. Trots detta ansåg regeringen inte att det borde införas en bestämd artonårsgräns för barnpornografibrottet, förutom när det gäller skildring. Som skäl för detta angavs legalitets- och effektivi- tetsskäl. Enligt regeringen skulle det, med en sådan utformning av straffbestämmelsen, bli i princip omöjligt för den som t.ex. sprider eller innehar en pornografisk bild av en fullt pubertetsutvecklad per- son att avgöra om bilden är förbjuden eller inte. Vidare skulle myn- digheterna inte ha någon möjlighet att ingripa i andra fall än där det helt klart rör sig om barnpornografi och skulle leda till att myndig-

91Se prop. 1989/90:107 s. 78 och 79.

1333

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

heterna i vissa fall skulle behöva identifiera barnet. Det skulle också vara svårt att motbevisa invändningar om att gärningspersonen trodde att barnet var 18 år eller äldre. Regeringen anförde också att det skulle kunna bli avgränsningsproblem mot sådan laglig vuxenpornografi som kan omfattas av regleringen i tryckfrihetsförordningen och yttrande- frihetsgrundlagen.92

Försvarliga gärningar

Nästan all befattning med barnpornografiskt material är kriminali- serad. Några få undantag finns dock (16 kap. 10 b § BrB).

En gärning utgör inte brott om gärningen med hänsyn till omstän- digheterna är försvarlig. Detta undantag avser primärt att träffa sådana innehav som kan vara nödvändiga för nyhetsförmedling, forskning och opinionsbildning. Det är syftet med befattningen som avgör om innehavet är försvarligt, inte att den som tar befattning med bilderna tillhör någon särskild yrkesgrupp.93 I rättsfallet NJA 2012 s. 400, det s.k. Mangamålet, ansåg Högsta domstolen att det var försvarligt att en man, som var expert på japansk kultur och hade arbetat som översät- tare av mangaserier, i en stor samling av mangateckningar även inne- hade en bild som utgjorde verklighetstrogen barnpornografi. I samma rättsfall uttalade domstolen att innehavet av bilden i sig inte omfatta- des av straffbestämmelsen, med hänvisning till yttrandefriheten och informationsfriheten i regeringsformen.

Under vissa förutsättningar gäller förbuden mot skildring och innehav inte den som framställer en barnpornografisk bild. En första förutsättning är att skillnaden i ålder och utveckling mellan den av- bildade personen och den som framställer bilden är ringa. En andra förutsättning är att omständigheterna i övrigt inte påkallar att ansvar döms ut. Bestämmelsen tar sikte på det fallet att två unga människor inom ramen för en ömsesidig relation enas om att avbilda sitt sexu- ella umgänge eller avbildar varandra i samband med sexuell posering. Inte heller i övrigt får det finnas omständigheter som gör det påkallat att ansvar döms ut. Lagstiftaren har konstaterat att barns intresse att fritt utöva sin sexuella självbestämmanderätt och att i samband där- med t.ex. framställa och därefter inneha pornografiska bilder av sig

92Prop. 2019/20:69 s. 23–25.

93Prop. 2009/10:70 s. 18.

1334

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

själva eller varandra måste vägas mot intresset att skydda barn från att skadas, kränkas eller på annat sätt drabbas av negativa konsekven- ser av sitt handlande.94

Förbuden mot skildring och innehav gäller inte heller den som tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt fram- ställer en barnpornografisk bild, om bilden inte är avsedd att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig för andra.

Utnyttjande av barn för sexuell posering, kränkande fotografering m.m.

Om någon främjar eller utnyttjar att ett barn under 15 år utför eller medverkar i en sexuell posering utgör det brottet utnyttjande av barn för sexuell posering (6 kap. 8 § BrB). Samma sak gäller den som be- går en sådan handling mot ett barn som fyllt 15 men inte 18 år, om poseringen är ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling. Som fram- går av förarbetena till bestämmelsen omfattar kriminaliseringen inte att t.ex. en pojkvän och flickvän poserar inför varandra i syfte att utforska sin sexualitet.95

Brottet kränkande fotografering infördes i brottsbalken år 2013 och straffbelägger den som i hemlighet fotograferar någon som be- finner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädnings- rum eller ett annat liknande utrymme (4 kap. 6 a § BrB). Bestäm- melsen tar sikte på sådan fotografering som innebär ett intrång i den fredade sfär som enskilda bör ha rätt till i förhållande till andra en- skilda.96 Smygtagna bilder av pornografisk karaktär kan t.ex. falla in under såväl denna bestämmelse som under barnpornografibrottet (skildring). Se även avsnittet om artikel 16 om rätten till privatliv.

Det är också brottsligt att sprida bilder av känslig karaktär. För att förstärka det straffrättsliga skyddet för den personliga integrite- ten och för att anpassa skyddet till teknik- och samhällsutvecklingen infördes år 2018 brottet olaga integritetsintrång (4 kap. 6 c § BrB). Brottet innebär att det är olagligt att göra intrång i någon annans privatliv genom att sprida integritetskänsliga bilder, såsom t.ex. naken- bilder.97 För straffansvar krävs att spridningen är ägnad att medföra

94Prop. 2009/10:70 s. 44.

95Prop. 2004/05:45 s. 152.

96Prop. 2012/13:69 s. 39.

97Prop. 2016/17:222 s. 34–37, 97 och 98.

1335

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör. Att sprida bil- der och filmer av sexuell karaktär kan också utgöra ett förtalsbrott (se 5 kap. 1 och 2 §§ BrB).

Försök och medverkan

Barnpornografibrott (som inte är ringa), grovt barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering är straffbara på försöks- stadiet (6 kap. 15 § och 16 kap. 17 § BrB).

Kränkande fotografering, olaga integritetsintrång och förtal är inte straffbara på försöksstadiet.

Medverkan är straffbart i enlighet med bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB.

Brott i utlandet

Bestämmelser om svensk domsrätt m.m. är beskrivna i avsnittet ovan om olagliga sexuella handlingar. Barnpornografibrott, såvitt avser skildring (ej ringa brott), grovt barnpornografibrott, utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt sådant brott omfattas av undan- taget från kravet på dubbel straffbarhet (2 kap. 2 § BrB).

Preskriptionsbestämmelser

Liksom för vissa sexualbrott gäller en förlängd preskriptionstid för barnpornografibrott, som inte är ringa, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild. Preskriptionstiden börjar för dessa brott löpa först den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Efter- som en bild kan vara barnpornografisk i lagens mening om personen visserligen fyllt 18 år men inte är könsutvecklad, ska preskriptions- tiden för skildringsbrottet i dessa fall räknas från den dag brottet begicks (dvs. huvudregeln för preskription). (Se 35 kap. 4 § BrB.)

1336

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Annan skyddslagstiftning

Det finns andra bestämmelser vid sidan av straffbestämmelserna i brottsbalken som syftar till att förhindra att ett barn deltar i porno- grafiska föreställningar och pornografiskt material. I de tidigare av- snitten har redogjorts för det sociala skyddet i form av bl.a. bestäm- melserna i socialtjänstlagen och LVU. Nedan redogörs för ytterligare några skyddsbestämmelser. När det gäller rehabilitering och stöd till den som utsatts för brott, se kapitlet om artikel 39.

Förverkande och spridning av barnpornografi

För att förhindra spridning av barnpornografi finns bl.a. lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Lagen föreskriver en skyl- dighet för den som tillhandahåller elektroniska anslagstavlor att ta bort meddelanden vars innehåll uppenbart är att bedöma som barn- pornografibrott.

Som regel förverkas allt material som utgör barnpornografi. Det kan ske enligt reglerna i 36 kap. BrB eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Även hjälpmedel (såsom datorer m.m.) som an- vänts kan förverkas. Om ingen av dessa bestämmelser kan användas, förverkas barnpornografiskt material i stället enligt lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi.

För barnpornografiskt material i mål om barnpornografibrott gäller en särskild sekretessregel (18 kap. 15 § OSL). Sekretess gäller även till skydd för den enskilde i brottmål om barnpornografibrott vid domstol (35 kap. 12 § OSL).

Arbetsmiljölagen och ordningslagen

Arbetsmiljölagen (1977:1160) förbjuder att ett barn anlitas till eller utför arbete på sätt som medför risk för skadlig inverkan för barnets hälsa eller utveckling (5 kap. 3 §). Anlitande av ett barn för posering på sexklubb är ett exempel som omfattas av förbudet. Detsamma gäller om ett barn utnyttjas som fotomodell för pornografiskt mate- rial eller anlitas på massageinstitut eller poseringsateljéer.98 Arbets- miljöverket har möjlighet att ingripa med föreläggande eller förbud

98Prop. 2000/01:93 s. 23.

1337

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

i fall då ett barn har arbetsuppgifter av sådant slag som avses i 5 kap. 3 §. Den som bryter mot ett sådant föreläggande eller förbud kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. (Se 7 kap. 7 § och 8 kap. 1 § nämnda lag.) Se även kapitlet om artikel 32 om skydd mot eko- nomiskt utnyttjande.

Förbud mot pornografisk föreställning finns även i 2 kap. 14 § ordningslagen (1993:1617).

37.2.4Internationella relationer

Sverige deltar i flera internationella samarbeten och har ingått såväl bilaterala som multilaterala överenskommelser i syfte att förebygga och bekämpa sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp mot barn. Nedan redovisas översiktligt några av dessa. Se även kapitlet om artikel 35.

Utöver barnkonventionen och det tillhörande protokollet om för- säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi har Sverige bl.a. ratificerat Palermoprotokollet (se ovan under artikelns inne- börd samt under artikel 35). Vidare har Sverige genom FN:s globala mål för hållbar utveckling (Agenda 2030)99, förpliktat sig att elimi- nera övergrepp, utnyttjande och alla former av våld mot barn (del- mål 16.2). Även delmål 8.7, som berör bl.a. handel med barn, är aktuellt. Regeringen har uttryckt att Sverige ska vara ledande i genomförandet av agendan.100

Europarådet

Enligt Europakonventionen, som är lag i Sverige, får ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraff- ning (artikel 3). Vidare följer av artikel 8.1 att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Ett sexuellt övergrepp är ett allvarligt ingrepp i en enskild persons

99Generalförsamlingens resolution Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, A/RES/70/1.

100Se t.ex. dir. 2016:18 s. 1.

1338

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

privatliv. Europadomstolen har tydliggjort att staterna har ett ansvar, särskilt enligt artiklarna 3 och 8, att tillämpa det straffrättsliga syste- met effektivt för att kriminalisera alla former av sexuellt utnyttjande.101 En annan internationell överenskommelse av betydelse är Europa- rådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp102 (Lanzarotekonventionen). Konventionen, som Sverige ratificerade år 2013, syftar till att förebygga och bekämpa sexuell exploa- tering av och sexuella övergrepp mot barn, att skydda brottsoffrens rättigheter samt att främja nationellt och internationellt samarbete i

frågan (artikel 1).

Inom EU finns det ett direktiv om bekämpande av sexuella över- grepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi.103 Direktivet syftar till att skapa minimiregler om brottsrekvisit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploa- tering av barn och barnpornografi. Det syftar också till att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för brottsoffer. Utgångspunkten är att sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, däribland barnpornografi, utgör allvar- liga kränkningar av de grundläggande rättigheterna, framför allt barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i barnkonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.104 Direktivet är genomfört i svensk rätt. Bl.a. utvidgades registerkontrollen genom lagen (2013:852) om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn.

I EU-stadgan finns ett antal rättigheter som kan aktualiseras när det gäller barn som utnyttjas sexuellt, t.ex. artikel 5, som bl.a. stadgar att människohandel ska vara förbjudet.

101Se t.ex. Europadomstolens avgörande i målet M. och C. mot Rumänien (2011) § 111.

102SÖ 2013:6.

103Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekäm- pande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF, antogs den 15 november 2011 och trädde för Sveriges del i kraft den 17 december 2011.

104Se även SOU 2016:42 s. 140 och 141 och Ds 2012:45.

1339

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

Bilaterala överenskommelser m.m.

Regeringen har under de senaste åren träffat flera bilaterala avtal i syfte att bekämpa människohandel och exploatering av barn. Avtal har slutits med bl.a. Thailand, Vietnam, Kambodja, Rumänien och Bulgarien. Därtill har Sverige ingått i ett samarbete för barn i utsatta situationer inom Östersjöstaternas råd. Rådets arbete rör bl.a. barn som är utsatta för människohandel.105 Sverige var under år 2018 ord- förande i Nordiska ministerrådet. Under ordförandeskapet utarbe- tades en rapport om prostitution i Norden.

Utlämning och rättshjälp

När det särskilt gäller utlämning av personer som befinner sig i Sverige till andra länder på grund av misstanke om brott regleras det främst i lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

Rättshjälp till andra länder kan ges enligt bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder och lagen (1998:620) om belast- ningsregister.

37.3Analys av överensstämmelsen

Genom artikel 34 i barnkonventionen åtar sig en stat att skydda ett barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Nära knutet till artikeln finns protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi. Det ligger inte i vårt uppdrag att bedöma om svensk lagstiftning och praxis är förenlig med be- stämmelserna i protokollet. Men med hänsyn till att Sverige ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra alla former av sexuella över- grepp och utnyttjanden finns det ändå anledning att undersöka hur svensk rätt förhåller sig till dessa betydligt mer konkreta bestämmel- serna. Det gäller särskilt eftersom Sverige har ratificerat protokollet och därmed accepterat de definitioner och synsätt som protokollet

105Se skr. 2015/16:192 s. 13.

1340

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

representerar. I sammanhanget bör även nämnas den analys reger- ingen gjorde inför ratificering av protokollet.106 Enligt analysen var svensk lagstiftning förenlig med bestämmelserna i protokollet, om brottet otillbörligt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn infördes. Det brottet finns nu i 7 kap. 2 § BrB. Därefter har andra bestämmelser reviderats och tillkommit för att förebygga att barn utnyttjas sexuellt.

Eftersom vår kartläggning är begränsad till lagstiftning och praxis kommer den här analysen endast översiktligt att beröra andra former av skyddsåtgärder. Analysen kommer inte heller beröra rehabilite- rande åtgärder, som i stället tas upp i kapitlet om artikel 39.

37.3.1Straffrättsligt skydd

Ett barn ska enligt artikel 34 skyddas mot alla former av sexuella över- grepp och utnyttjanden. Eftersom alla lämpliga åtgärder ska vidtas får det förutsättas att sådana utnyttjanden och övergrepp normalt bör vara kriminaliserade och straffbelagda för att kraven enligt konven- tionen ska vara uppfyllda.

I artikel 34 ges ingen större ledning beträffande vilka sexuella hand- lingar som ska vara straffbara. I protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi finns däremot en uppräkning av gärningar som bör vara kriminaliserade. Såvitt är av intresse för arti- kel 34, rör dessa främst handel med barn för sexuell exploatering, barnprostitution och barnpornografi. Vi delar den bedömning som gjordes inför att Sverige skulle ratificera protokollet, dvs. att de svenska bestämmelserna i denna del lever upp till kraven i protokollet (se dock nedan när det gäller barnpornografi och barn med fullbordad pubertetsutveckling).

Barnpornografiskt material är enligt svensk lagstiftning inte bara förbjudet att t.ex. skildra, sprida, överlåta, förvärva, importera, ex- portera, bjuda ut och inneha. Det kan även i vissa fall vara förbjudet att betrakta. I denna del går således svensk rätt längre än vad som krävs enligt protokollet. Det ska även framhållas att det inte bara är barnpornografibrottet som utgör det straffrättsliga skyddet, utan även t.ex. utnyttjande av barn för sexuell posering och smuggling av barn- pornografiskt material. De undantag som finns från förbudet mot

106Prop. 2005/06:68.

1341

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

att skildra och inneha barnpornografiskt material är enligt vår mening inte av sådana slag att det är fråga om sexuella övergrepp eller utnytt- janden i konventionens mening.

Sexuella övergrepp mot barn under 15 år

För ett barn under 15 år råder det ett absolut straffrättsligt skydd mot att utnyttjas sexuellt på så sätt att sexuella handlingar med barnet är förbjudna, oavsett om barnet uttryckt att det frivilligt vill delta.

År 2018 gjordes det förändringar av strafflagstiftningen, bl.a. i syfte att öka skyddet för barn. I princip alla former av sexuella hand- lingar kriminaliserade. Detsamma gäller försök och medverkan till dessa gärningar. De förfaranden som omfattas av ansvarsfrihetsregeln, t.ex. att en person strax över 15 år har frivilligt sexuellt umgänge med sin partner som nästan är 15 år, utgör enligt vår mening varken något sexuellt övergrepp eller utnyttjande i den mening som avses i kon- ventionen.

Övergrepp över internet m.m.

Även övergrepp som sker över internet är normalt kriminaliserade. Som exempel kan rättsfallet NJA 2015 s. 501 nämnas. Av avgöran- det framgår att det kan utgöra sexuellt övergrepp mot barn att via ett videosamtal förmå ett barn att utföra en sexuell handling på sig själv inför gärningspersonen.

I rättsfallet NJA 2018 s. 1103 ogillades däremot åtalet. Där prö- vades om den som via internet försöker att förmå ett barn att senare, i ensamhet, utföra en sexuell handling på sig själv, filma detta och sedan överföra filmen till gärningspersonen kan dömas för försök till sexuellt övergrepp mot barn. Med hänvisning till legalitetsprincipen menade Högsta domstolen att genomförande av en sexuell handling med någon måste anses innefatta ett krav på att gärningspersonen är närvarande, dvs. på något sätt deltar under den del av händelseför- loppet som innehåller det agerande av målsäganden som kan kvali- ficera handlingen som sexuell. Mannen kunde därför inte dömas för brottet.

Inför 2018 års revidering av sexualbrottslagstiftningen gjordes ut- talanden som antyder att lagstiftaren ansett att det inte ska finnas

1342

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

något krav på att gärningspersonen är närvarande under den sexuella handlingen för att det ska kunna utgöra ett genomförande av en sexu- ell handling med målsäganden.107 Annorlunda uttryckt tycks lagstif- taren ha ansett att det är en lämplig skyddsnivå att övergrepp som sker när gärningspersonen inte är närvarande under den sexuella hand- lingen ska vara kriminaliserade som t.ex. våldtäkt, våldtäkt mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn.

Även om beteenden som det i 2018 års fall kan vara straffbara på andra sätt än som (försök till) sexuellt övergrepp mot barn, kan det ifrågasättas om skyddet mot att barn utsätts för sexuella övergrepp, som utförs när gärningspersonen inte är närvarande (fysiskt eller digitalt) är tillräckligt. Mot bakgrund av de redovisade förarbetsut- talandena kan det också diskuteras om alla lämpliga lagstiftningsåt- gärder vidtagits för att skydda barn mot övergrepp av detta slag. Detta gäller i synnerhet mot bakgrund av informationsteknologins framväxt och den mängd övergrepp som begås över internet.108 Enligt vår be- dömning kan det därför sägas finnas en lucka avseende gärningar där gärningsmannen inte närvarar samtidigt vid den sexuella handlingen.

En särskild utredare har fått i uppdrag bl.a. att se över principerna för och bestämmelserna som rör straffansvaret för sexualbrott på distans samt för utnyttjande av barn för sexuell posering.109

Sexuella övergrepp mot barn som är 15 år eller äldre

När det gäller barn som är 15 år eller äldre ser skyddet helt annor- lunda ut. Förutom vid ett övergrepp som begås av en närstående ser det straffrättsliga skyddet i princip likadant ut som för en vuxen. När det gäller barnpornografibrott och utnyttjande av barn för köp av sexuell handling finns dock ett skydd även för dessa barn.

I barnkonventionen finns inte något krav på att lagstiftningen ska behandla sexuella handlingar mot ett barn lika, oavsett barnets ålder. Det framgår också av förarbetena att det inte fanns någon avsikt att förbjuda alla former av sexuellt umgänge med äldre barn. Därtill hade flera stater en lägre ålder än 18 år för sexuell självbestämmanderätt när konventionen bildades. Avsaknaden av ett förbud mot att utföra sexu-

107Prop. 2017/18:177 s. 79.

108Jämför även de redovisade uttalandena av barnrättskommittén om att ett barn bör skyddas från sexuella kränkningar över internet.

109Dir. 2020:5.

1343

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

ella handlingar med barn som är 15 år eller äldre är således förenlig med konventionen, så länge det inte är fråga om ett utnyttjande eller ett övergrepp.

Vad först gäller sexuella handlingar som utförs av en förälder eller annan person med liknande ställning är dessa helt kriminaliserade, på samma sätt som om barnet hade varit under 15 år. I andra fall är alla sexuella handlingar med en person som är 15 år eller äldre olag- liga om de inte till fullo bygger på frivilligt deltagande. Det är inte tillåtet att genomföra en sexuell handling med någon som inte vill det; någon otillbörlig påverkan krävs inte för att gärningen ska vara olaglig. Sexuell aktivitet som bygger på frivillighet och där ingen står i någon beroendeställning till den andre är däremot laglig, även om någon av deltagarna är mellan 15 och 18 år gammal. Enligt vår mening utgör sådan sexuell aktivitet, mot bakgrund av den sexuella självbestäm- manderätten, inte något övergrepp eller utnyttjande i den mening som avses i konventionen. Även ett barn över 15 år har således ett straff- rättsligt skydd som är förenligt med barnkonventionen.

Det ska noteras att straffbestämmelserna för sexualbrott har änd- rats sedan barnrättskommittén uttryckte oro över det straffrättsliga skyddet för barn mellan 15 och 18 år. Tidigare var det t.ex. inte olag- ligt att utföra en sexuell handling med någon som inte ville det, så- vida det inte förekommit våld, hot eller ett otillbörligt utnyttjande av att offret befann sig i en särskilt utsatt situation. Därtill har ett brottsoffers låga ålder uttryckligen lagts till som en omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen om t.ex. en våldtäkt ska bedömas som grov. Preskriptionsbestämmelserna har ändrats och oaktsamhets- kravet i förhållande till offrets ålder har fått en ny lydelse.

Tillämpningsområdet för barnpornografibrottet

Av artikel 34 (c) i barnkonventionen framgår att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra att ett barn utnyttjas i porno- grafiska föreställningar och pornografiskt material.

Enligt svensk rätt utgör det barnpornografibrott att skildra ett barn i pornografisk bild, oavsett barnets pubertetsutveckling. För övriga befattningar (t.ex. sprida, överlåta och förvärva) med sådana bilder på ett barn med fullbordad pubertetsutveckling ska ansvar bara dömas ut

1344

SOU 2020:63

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under 18 år.

Skyddet för ett barn att utnyttjas i pornografiskt material måste anses vara starkare om det även är förbjudet att t.ex. sprida och sälja materialet. Vi kan därför konstatera att skyddet är sämre för ett barn med fullbordad pubertetsutveckling än för andra barn.

Lagstiftaren har flera gånger gjort överväganden kring straffbestäm- melsens tillämpningsområde och om alla pornografiska bilder på per- soner under 18 år borde omfattas av barnpornografibestämmelsen i sin helhet (läs mer i avsnittet om svenska förhållanden). De betänklig- heter som regeringen anfört mot att alla barnpornografiska bilder ska omfattas av straffstadgandet för spridning m.m. utgörs huvudsakligen av att det i många fall skulle vara svårt att veta om bilden är olaglig eller inte, för den som t.ex. tar befattning med eller betraktar en bild av en fullt pubertetsutvecklad ung person. Därtill har det framförts att de brottsbekämpande myndigheterna kan behöva försöka identifiera personen på bilden för att veta om bilden är olaglig, vilket ofta är svårt. Även om det lyckas och personen är under 18 år, behöver det inte betyda att personen som t.ex. spridit bilden döms för brott, eftersom det kan vara svårt att bevisa uppsåt, vilket också bedömts utgöra ett skäl mot kriminalisering.

När det först gäller de skäl som anförs om legalitet, dvs. att det är svårt för den enskilde att bedöma om gärningen är olaglig eller inte är det inte unikt för barnpornografiskt material. Det krävs dessutom att gärningspersonen haft uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till bar- nets ålder för att personen ska kunna dömas för barnpornografibrott. Bevisproblematik och praktiska utredningsproblem är inte heller unikt för barnpornografibrott. Det kan också ifrågasättas om praktiska pro- blem motiverar att ett sexuellt utnyttjande av ett barn inte ska vara straffbelagt. Även om det i praktiken kan vara svårt att döma för en gärning kan det ändå anses ha en signaleffekt att den är kriminali- serad. När det gäller identifiering av barnet på en barnpornografisk bild behöver det i många fall ändå göras. Staten är skyldig att såväl skydda barn från att utnyttjas sexuellt som att rehabilitera ett barn som blivit utsatt för ett sådant utnyttjande. Utöver att barnet kan behöva stöd och hjälp på sätt som anges i artiklarna 24 och 39 i barn- konventionen, kan barnet behöva skyddas från att bli föremål för fler skildringar av liknande slag. Därtill kan det, beroende på omständig- heterna, ha begåtts brott mot barnet i form av t.ex. övergrepp. Det

1345

Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

SOU 2020:63

kan också behöva utredas om någon annan person än barnet själv varit inblandad i själva skildringen.

Sammantaget är de skäl som anförs mot en bestämd 18-årsgräns enligt vår mening inte tillräckliga för att motivera att barn med fullbor- dad pubertetsutveckling ges ett mindre omfattande skydd än andra barn. Lagstiftningen stämmer i denna del inte överens med artikel 34 (c) i barnkonventionen.

Andra delar av det straffrättsliga och straffprocessuella skyddet

Straffen för sexualbrotten är relativt höga i förhållande till andra brott i den svenska strafflagstiftningen. Straffet har höjts för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, efter barnrättskommitténs kritik mot Sverige. Även de svenska bestämmelserna om preskriptionstider, domsrätt, rättshjälp, förverkande, utlämning, barnanpassade förfa- randen och sekretess uppfyller enligt vår mening kraven i barnkon- ventionen.

Sammantagen bedömning

Vår bedömning är sammantaget att det straffrättsliga och straffpro- cessuella skyddet för ett barn är förenligt med innebörden av arti- kel 34 i barnkonventionen, med undantag för vad som anförts om

–sexuella övergrepp som begås utan att gärningspersonen är när- varande (se rättsfallet NJA 2018 s. 1103)

–barnpornografibrottet och barn med fullbordad pubertetsutveck- ling.

37.3.2Socialt skydd och stöd

Regleringen kring socialtjänstens ansvar och befogenheter för ett barn som riskerar att utsättas för övergrepp eller som har utsatts för övergrepp är närmare analyserat i främst kapitlen om artikel 19 och artikel 39. Det kan dock här konstateras att sexuella övergrepp, barn- prostitution och utnyttjande i barnpornografi utgör sådant som bl.a. socialtjänst och brottsbekämpande myndigheter ska förebygga och skydda barn mot. Det finns också flera myndigheter och organ som,

1346

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

SOU 2020:63

dom; slaveri och slavhandel i alla dess former ska vara förbjudna (artikel 4). Motsvarande upprepas i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter3 (artikel 8).

Av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsätt- ning4 framgår att en stat ska vidta alla lämpliga lagstiftande, admini- strativa och sociala åtgärder, utbildningsåtgärder och andra åtgärder för att skydda människor med funktionsnedsättning, såväl inom som utanför hemmet, mot alla former av utnyttjande, våld och övergrepp, innefattande de aspekter som grundas på könstillhörighet (arti- kel 16). En stat ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution enligt artikel 6 i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor5.

Barnkonventionen ska ses som en helhet och artikel 4 ska beaktas i genomförandet av samtliga rättigheter i konventionen. Barnrätts- kommittén lyfter fram några s.k. grundprinciper, artiklarna 2.1, 3.1, 6 och 12, som de anser har en särskild relevans för genomförandet av rättigheterna i konventionen.6 (Läs mer om dessa nedan.) I barnkon- ventionen finns ett antal bestämmelser som är särskilt relevanta när det gäller att förhindra att ett barn bortförs eller används som han- delsvara, framför allt artiklarna 11, 21, 32–34 och 36. Artikel 11 åläg- ger staterna att vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet. Artikel 21 innehåller regler som bl.a. syftar till att motverka kommersiella adoptioner. Artiklarna 32–34, som behandlar specifika former av utnyttjande, är nära knutna till artikel 35, eftersom det kan finnas t.ex. ekonomiska eller sexuella ändamål bakom handeln med barn. Detsamma gäller artikel 36, som behandlar alla andra former av utnyttjande. Bestämmelserna i arti- kel 35 är också nära knutna till artikel 39, som behandlar rätten till rehabilitering för barn som utsatts för någon form av utnyttjande. Även artikel 38 om väpnade konflikter vara relevant beroende på om- ständigheterna.

Till barnkonventionen finns också ett fakultativt protokoll till kon- ventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitu- tion och barnpornografi7, som Sverige har ratificerat. Av inledningen

3SÖ 1971:42.

4SÖ 2008:26.

5SÖ 1980:8.

6CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

7SÖ 2007:7.

1350

SOU 2020:63

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

till protokollet framgår bl.a. att de stater som är parter i protokollet var allvarligt oroade av den omfattande och ökande internationella handeln med barn. Parterna ansåg också att det var lämpligt att utöka de åtgärder som staterna bör vidta för att garantera skyddet mot bl.a. sådan handel och på så sätt bättre uppnå syftena med barnkonven- tionen och genomförandet av särskilt artiklarna 1, 11, 21 och 32–36. Vidare ansåg staterna att det behövdes ett heltäckande angreppssätt på problemen med bl.a. försäljning av barn. Protokollet ska således ses som en förstärkning och fördjupning av åtagandena i barnkon- ventionen.

I inledningen till protokollet nämns särskilt ILO:s konvention nr 182 om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete8, i vilken bland annat barnprostitution, barn- pornografi, att använda barn i olaglig framställning av narkotika samt tvångsrekrytering och obligatorisk rekrytering av barn till väpnade konflikter förbjuds. Även det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter om indragning av barn i väpnade konflikter9, som Sverige ratificerat, är i viss mån relevant vid uttolkningen av arti- kel 35. I protokollets inledning nämns bl.a. att uppmärksamhet bör riktas på behovet av att beakta de ekonomiska, sociala och politiska grundorsakerna till att barn blir indragna i väpnade konflikter. Be- gränsningarna kring rekrytering av barn till en väpnad konflikt kan i sin tur inskränka möjligheterna till barnhandel i sådant syfte.

Konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet till- sammans med dess tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn10 (Palermoprotokollet) är också relevanta i sammanhanget. Palermo- protokollet täcker brott som till sin natur är gränsöverskridande och som innefattar en organiserad brottslig sammanslutning. Relevant i sammanhanget är också Konventionen om de civila aspekterna på inter- nationella bortföranden av barn11.

8SÖ 2001:23.

9SÖ 2003:13.

10SÖ 2004:21 och SÖ 2004:22.

11SÖ 1989:7.

1351

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

SOU 2020:63

38.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i kon- ventionen förhåller sig till artikel 35. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

Ett helhetsperspektiv

Genom artikel 6 garanteras ett barn den grundläggande rätten till liv som uttrycks som en universell mänsklig rättighet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vidare ska ett barns överlevnad och utveckling säkerställas till det yttersta av en stats förmåga. Eftersom ett barns existens är en förutsättning för att det ska kunna åtnjuta övriga rättigheter i konventionen får artikel 6 en naturlig prioritet och blir på så sätt grundläggande för hela genom- förandet av konventionen. Artikel 35 kan också ses som en vidare- utveckling av artikel 6, eftersom ett barns utveckling, och i viss mån även överlevnad, kan riskeras om barnet utsätts för handel eller bort- förande.

12CRC/C/GC/7 p. 10.

1352

SOU 2020:63

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

fysiska, mentala, andliga, moraliska, psykologiska och sociala ut- veckling.13

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. Detta kan t.ex. innefatta olika åtgärder till skydd och stöd för ett barn i syfte att förhindra bortförande och försäljning av eller handel med barn oavsett syfte och form.

Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.14

13CRC/GC/2003/5 p. 12.

14CRC/C/GC/12 p. 16.

1353

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

SOU 2020:63

Barnets bästa

Syftet med begreppet barnets bästa är enligt barnrättskommittén att säkerställa att barn både fullt och faktiskt kan åtnjuta alla de rättig- heter som erkänns i konventionen. Kommittén understryker att en vuxen persons personliga bedömning av ett (eller flera) barns bästa inte får ha företräde framför rättigheterna enligt konventionen; ingen rättighet ska kunna inskränkas av en skönsmässig tolkning av bar- nets bästa. Vidare framhåller kommittén att barnets bästa är ett dyna- miskt koncept, som kräver att man gör bedömningar anpassade till det specifika sammanhanget.15

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 35.

Utformning av reglering

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa måste beaktas vid utformningen av ett skydd för att förhindra bortförande och försäljning av eller handel med barn, oavsett syfte och form, men även vid utformningen av reglering av stöd till barn som utsatts. Övriga rättigheter enligt barnkonventionen ska också beaktas i bedömningen av barnets bästa. Sådana bedömningar bör till viss del även bygga på ett barns egna upplevelser och åsikter i enlig- het med artikel 12.

15CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

1354

SOU 2020:63

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

stämmelse antas eller en internationell överenskommelse ingås som berör barn bör beslutet styras av hänsyn till barnets bästa.16

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det i varje beslut som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Vid ett beslut eller åt- gärd till skydd, stöd och vård för ett barn, som riskerar att utsättas för eller har utsatts för ett bortförande, försäljning eller människo- handel, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

Barnrättskommittén understryker att detta ska ske med utgångs- punkt i barnets specifika omständigheter. Fokus måste enligt kom- mittén ligga på att identifiera möjliga lösningar som ser till barnets bästa med full respekt för rättigheterna i konventionen och dess fakultativa protokoll.17 Barnet ska ges möjlighet att uttrycka sin åsikt inför att ett beslut tas. Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgärder och beslut,18 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insat- serna och om de varit till barnets bästa. (Jämför artiklarna 3.2, 19, 20, 25 och 39).

Barnanpassade förfaranden

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller pri- vata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndig- heter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som be- döms vara barnets bästa (artikel 3.1). En åtgärd omfattar även själva förfarandet. Det innebär att även själva förfarandet i de fall ett barn riskerar att utsättas för eller har utsatts för ett bortförande, försäljning eller människohandel omfattas både i ett eventuellt straffrättsligt för- farande, i sociala utredningar, vid rehabiliterande åtgärder och andra stödjande eller förebyggande åtgärder.

16CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

17CRC/C/GC/14 p. 32.

18CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

1355

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

SOU 2020:63

Vägledning kan hämtas från det fakultativa protokollet till kon- ventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprosti- tution och barnpornografi. I korthet framgår bl.a. följande av proto- kollet. Processuella förfaranden ska anpassas till ett barns särskilda behov, oavsett om det är offer eller vittne till ett brott. En stat ska till- handahålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Vidare ska åtgärder vidtas för att låta ett barns synpunkter, behov och in- tressen framföras och beaktas. Barnet ska informeras om sina rättig- heter och sin roll i samt omfattningen, utvecklingen och den fort- satta handläggningen av förfarandet samt om avgörandet i det egna fallet. Läs mer i kapitlet om artikel 34.

Även barnrättskommittén lyfter i en allmän kommentar fram att för att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska förverk- ligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaranden.19 Kommittén betonar i en annan kommentar att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka åsikter är av betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Det bör, enligt kommittén, inte hållas samtal med ett barn oftare än nödvändigt, särskilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste barnet informeras om vad saken gäller, vilka valmöjligheter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.20

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

38.1.2Förhindra bortförande och försäljning av eller handel med barn

Bortförande av barn

Av artikel 35 framgår att en stat ska vidta åtgärder för att förhindra bortförande av barn oavsett syfte och form. Ett bortförande behöver inte inbegripa någon ersättning eller ha ett kommersiellt motiv.21 Som framgår av artikelns ordalydelse gäller skyddet oavsett syfte och form.

19CRC/C/GC/14 p. 85.

20CRC/C/GC/12 p. 22–25.

21Jämför Unicef (2007) s. 531.

1356

SOU 2020:63

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

Även artikel 11 i barnkonventionen handlar om olovligt bort- förande av barn. Den artikeln tar emellertid främst sikte på att ett barn förs bort inom ramen för t.ex. en vårdnadstvist. En annan skill- nad är att artikel 11 endast rör situationer när ett barn olovligen förs utomlands (eller hålls kvar i utlandet). Artikel 35 omfattar däremot bortföranden både inom ett land och mellan länder.22

Konventionen om de civila aspekterna på internationella bort- föranden av barn syftar till att säkerställa ett snabbt återförande av ett barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördrags- slutande stat. Av artikel 3 i denna konvention framgår att ett bort- förande eller kvarhållande av ett barn ska anses som olagligt om det kränker en persons eller institutions rätt att ge omvårdnad.23

Som framgår av både protokollet till barnkonventionen om för- säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi och Palermo- protokollet kan bortförandet vara en del av en försäljning av eller handel med barn.

Försäljning av och handel med barn

Enligt artikel 35 ska en stat förhindra all försäljning av eller handel med barn oavsett syfte och form. Det framgår inte av artikeln vad som avses med försäljning av eller handel med barn. I protokollet till barnkon- ventionen om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi definieras försäljning av barn som ”varje handling eller transaktion genom vilken ett barn överförs av en person eller grupp av personer till annan mot betalning” (artikel 2 [a]). Genom att skyddet ska avse handel oavsett syfte och form, behöver det ha en vid omfattning. Även av förarbetena till konventionen framgår att det fanns en sådan avsikt.24

Av artikel 3.1 i protokollet framgår att en stat ska säkerställa att åtminstone följande gärningar, såvitt angår handel med barn, om- fattas av dess straffrättsliga lagstiftning. Det ska gälla oavsett om ett brott begås inom ett land eller är gränsöverskridande och oavsett om det begås i organiserad form eller av en enskild person:

22Jämför Unicef (2007) s. 143 och 531.

23Jämför artiklarna 5, 9, 18, 20 och 21 i barnkonventionen.

24HR/PUB/07/1, artikel 34, C 7 p. 72.

1357

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

SOU 2020:63

–bjuda ut, leverera eller ta emot ett barn i syfte att barnet ska utnytt- jas sexuellt, barnets organ ska överlåtas i vinstsyfte eller att barnet ska sättas i tvångsarbete,

–som mellanhand otillbörligt framkalla samtycke till adoption av ett barn i strid med tillämpliga internationella rättsliga instrument om adoption,

–bjuda ut, ta emot, skaffa fram eller tillhandahålla ett barn för barn- prostitution.

Av Palermoprotokollets artikel 3 framgår att handel med människor innebär, när det gäller barn: rekrytering, transport, överföring, hysan- de och mottagande av barn för utnyttjande ändamål (exploitation). Till skillnad från när det gäller vuxna ska detta alltså betraktas som handel med människor, trots att inget otillbörligt påverkansmedel, t.ex. hot eller utnyttjande använts.

Skyddet enligt artikel 35 i barnkonventionen är inte begränsat till de gärningar och syften som anges i protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi eller i Palermoprotokol- let; skyddet ska omfatta all handel av barn, oavsett syfte och form.

38.1.3Alla lämpliga nationella bilaterala och multilaterala åtgärder

Artikel 35 innebär ett åtagande att vidta alla lämpliga nationella, bi- laterala och multilaterala åtgärder för att förhindra att ett barn bort- förs eller används som handelsvara. I ljuset av artikel 4 innebär det att en stat bl.a. ska vidta lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgär- der och andra åtgärder för detta syfte. När det gäller åtgärder för att rehabilitera och socialt återanpassa ett barn som blivit bortfört eller offer för människohandel, se kapitlet om artikel 39. Sådana åtgärder är inte bara rehabiliterande utan också förebyggande mot att ett redan utsatt barn på nytt blir offer för t.ex. människohandel.

I protokollet till barnkonventionen om försäljning av barn, barn- prostitution och barnpornografi finns en rad bestämmelser som anger både nationella och internationella åtgärder som en stat ska vidta för att leva upp till protokollet. Dessa är relevanta även för genom- förandet av artikel 35, eftersom alla lämpliga åtgärder ska vidtas för att skydda barnet enligt artikeln. Bestämmelserna rör bl.a. sanktio-

1358

SOU 2020:63

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

ner, utlämning av misstänkta gärningsmän, tvångsmedel, rättslig hjälp, stöd till brottsoffer, förebyggande åtgärder och internationellt sam- arbete. Vi har redogjort för dessa främst i kapitlet om artikel 34. Även i Palermoprotokollet finns en rad bestämmelser som rör kriminaliser- ing, bistånd till och skydd av offer för handel med människor, offrens återvändande, förebyggande åtgärder och övriga åtgärder för att för- hindra handel med människor. I Konventionen om de civila aspek- terna på internationella bortföranden av barn finns också en rad rele- vanta bestämmelser. De rör främst åtgärder som bör vidtas för att, på en internationell nivå, skydda ett barn mot de skadliga effekterna av ett olovligt bortförande.

38.2Svenska förhållanden

Förebyggandet och bekämpandet av människohandel är sedan länge prioriterade frågor för Sverige. Sverige har bl.a. bedrivit sitt arbete mot människohandel i olika internationella sammanhang.25

Sveriges åtgärder mot handel med barn beskrivs här nedan utifrån tre delar: det straffrättsliga skyddet, internationella överenskommelser och andra åtgärder. Eftersom vårt uppdrag tar sikte på svensk lagstift- ning och praxis beskrivs andra åtgärder endast mycket översiktligt.

När det gäller handel med barn i syfte att ekonomiskt eller sexu- ellt utnyttja ett barn eller för att använda ett barn som soldat, se även de bestämmelser som redogörs för under kapitlen om artiklarna 32, 34 och 38. Åtgärder som berör rehabilitering finns beskrivna i kapit- let om artikel 39.

38.2.1Straffrättsligt skydd

Människohandel är enligt svensk lag kriminaliserat (4 kap. 1 a § BrB). Brottet gäller den som rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot ett barn. Om det görs i syfte t.ex. att barnet ska exploa- teras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst eller tvångs- arbete utgör det människohandel. Barn har ett bredare skydd än vuxna, eftersom det, såvitt avser barn, inte krävs att något otillbörligt på- tryckningsmedel (t.ex. hot) eller utnyttjande använts. Det gäller även

25Prop. 2017/18:123 s. 13.

1359

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

SOU 2020:63

när en gärningsperson inte haft uppsåt men varit oaktsam i förhål- lande till offrets låga ålder.

I praxis har bl.a. några rumänska ungdomar, som tagit med sig två 16-åringar från sitt hemland till Sverige, ansetts ha tagit kontroll över barnen, eftersom de varit helt utelämnade till ungdomarna. Barnen kunde inte språket, hade inga pengar eller ombyteskläder och i prin- cip ingen laglig möjlighet att tjäna ihop pengar till en hemresa. Syftet med kontrollen var att utnyttja barnen till att stjäla. Ungdomarna dömdes för människohandel.26

Vidare finns det andra brott som kan bli aktuella när det gäller bort- förande av barn, t.ex. människorov, olaga frihetsberövande, egenmäk- tighet med barn och förvanskande av familjeställning (4 kap. 1 och 2 §§ samt 7 kap. 3 och 4 §§ BrB).

Handel med organ, som utgör ett av syftena bakom barnhandeln, är också kriminaliserat i Sverige. Det är således brottsligt att i vinst- syfte ta, överlämna, ta emot eller förmedla biologiskt material från en levande eller avliden människa eller vävnad från ett aborterat fos- ter (8 kap. 6 § lagen, 2006:351, om genetisk integritet m.m.).27

För att motverka handel med barn finns det även en bestämmelse i föräldrabalken om att det inte får utges något vederlag vid adoption. Om det framkommer att vederlag har utgetts godkänns inte adop- tionen. Det är i vissa fall straffbelagt att utlova eller ge otillbörlig er- sättning för att få till stånd en adoption. Se kapitlet om artikel 21.

När det gäller handel med barn i syfte att barnet ska ingå äkten- skap, se kapitlet om artikel 24.3.

38.2.2Internationella överenskommelser

Nedan redogörs för några av de mest centrala instrumenten kring handel med barn och närliggande frågor. Sverige har tillträtt och därmed åtagit sig att följa de flesta av dem. Några av dem är beskrivna i prop. 2017/18:123 (avsnitt 4.2.1) och andra i Donationsutredningens delbetänkande Santiagokonventionen mot organhandel.28 Sverige har också ratificerat och inkorporerat 1996 års Haagkonvention som bl.a.

26Rättsfallet RH 2010:34.

27Förbudet mot handel av biologiskt material gäller inte blod, hår, modersmjölk och tänder. Det gäller inte heller avidentifierade cellinjer från befruktade ägg eller från ägg som har varit före- mål för somatisk cellkärnöverföring. Donationsutredningen har föreslagit ett tillägg till straff- bestämmelsen, se SOU 2019:1 s. 13 och 14. Förslaget bereds inom Regeringskansliet.

28SOU 2019:1 avsnitt 3.3.

1360

SOU 2020:63

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

behandlar behörighetsregler vid olovliga bortföranden av barn från ett land till ett annat. Läs mer om den konventionen i kapitlet om artikel 11.

Palermoprotokollet

Till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet finns ett tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn (Palermoproto- kollet)29. Genom Palermoprotokollet träffades för första gången en överenskommelse på global nivå om en rättsligt bindande definition av människohandel. Sverige har genom ratificeringen av protokollet bl.a. förbundit sig att kriminalisera, vidta förebyggande åtgärder mot och bekämpa människohandel. Protokollet reglerar även vissa åtgär- der som ska vidtas till skydd för den som blivit offer för människo- handel. (Se t.ex. artiklarna 5, 6 och 9 i protokollet. Se även ovan, under avsnittet om artikelns innebörd.)

Europarådets konventioner

Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor30 syftar till att förhindra och bekämpa människohandel, konstruera ett fullständigt regelverk för skydd och hjälp till människohandelsoffer, garantera effektivare brottsutredningar och åtal samt främja inter- nationellt samarbete. Konventionen övervakas av en särskild övervak- ningsmekanism, Group of Experts on Action against Trafficking in Human Beings (GRETA). Gruppen har lämnat särskilda rekommenda- tioner till Sverige, bl.a. när det gäller Polismyndighetens utredningar om människohandel.31

Donationsutredningen fick i augusti 2018 ett uppdrag att utreda om Sverige ska tillträda Europarådets konvention mot handel med mänskliga organ (Santiagokonventionen). I januari 2019 föreslog utredningen att Sverige ska tillträda konventionen.32 Förslaget bereds inom Reger- ingskansliet. Konventionen har till syfte bl.a. att förebygga, förhindra

29SÖ 2004:22.

30Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings (CETS no. 197).

31Se rekommendationerna på www.coe.int/en/web/anti-human-trafficking/sweden.

32SOU 2019:1 s. 1.

1361

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

SOU 2020:63

och bekämpa handel med mänskliga organ. Ett annat syfte är att främja internationellt samarbete mot sådan handel.

Människohandel aktualiserar även artikel 4 i Europakonventionen. Artikeln kräver, enligt Europadomstolens praxis, att det finns en straffrättslig nationell lagstiftning mot människohandel. Därtill ska en medlemsstat vidta adekvata åtgärder för att reglera sådan affärs- verksamhet som kan användas som täckmantel för människohandel. Det är också viktigt att migrationslagarna utformas på ett sätt så att de inte underlättar människohandel.33

Inom EU-rätten finns människohandelsdirektivet34, som syftar till att skapa ett mer sammanhållet synsätt i kampen mot människohandel. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om kriminalisering av män- niskohandel. I direktivet regleras jurisdiktion och undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Det finns också bestämmelser om brottsutred- ningar och lagföring samt om hjälp, stöd och skydd för brottsoffer. Enligt direktivet ska det inrättas nationella rapportörer. Människohan- delsdirektivet är genomfört i svensk rätt sedan år 2013. Enligt en analys gjord av Justitiedepartementet behövdes inte några lagändringar eller andra åtgärder vidtas i svensk rätt till följd av direktivet.35

När det gäller organhandel finns EU:s organdirektiv.36 Medlems- staterna ska se till att donation av organ från avlidna och levande donatorer sker frivilligt och utan ekonomisk ersättning.

Människohandel ska vara förbjudet enligt artikel 5.3 i EU-stadgan.

33Europadomstolens avgörande i målet Ranstev mot Cypern och Ryssland (2010) §§ 282 och 284.

34Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets ram- beslut 2002/629/RI.

35Ju2013/275/L5.

36Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/53/EU av den 7 juli 2010 om kvalitets- och säkerhetsnormer för mänskliga organ avsedda för transplantation.

1362

SOU 2020:63

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

Agenda 2030

Sverige deltar i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling.37 Agendan innehåller ett antal mål som ska vara uppfyllda senast år 2030. Del- mål 8.7 berör bl.a. handel med barn. Av det framgår att omedelbara och effektiva åtgärder ska vidtas för att avskaffa människohandel. Även delmål 16.2 är aktuellt. Enligt det ska övergrepp, utnyttjande, män- niskohandel och alla former av våld eller tortyr mot barn elimineras.

Regeringen har uttryckt att Sverige ska vara ledande i genom- förandet av agendan.38

Bilaterala överenskommelser m.m.

Regeringen har under de senaste åren träffat flera bilaterala avtal i syfte att bekämpa människohandel och exploatering av barn. Avtal har slu- tits med bl.a. Thailand, Vietnam och Kambodja. Därtill har Sverige ingått i ett samarbete för barn i utsatta situationer inom Östersjö- staternas råd. Rådets arbete rör bl.a. barn som är utsatta för människo- handel.39

38.2.3Andra åtgärder

Utöver det straffrättsliga skyddet har Sverige vidtagit andra natio- nella åtgärder på människohandelsområdet. Några av dem beskrivs i prop. 2017/18:123 (avsnitt 4.2.3).

I februari 2014 antog regeringen en handlingsplan för skydd av barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp för åren 2014 och 2015.40 För att fortsätta detta arbete fattade regeringen i juni 2016 beslut om en ny handlingsplan för åren 2016–2018.41 Hand- lingsplanen innehåller ett antal åtgärder för att förebygga övergrepp och brott mot barn, skydda och stödja barn samt skapa förutsätt- ningar för att effektivt lagföra gärningspersoner.

37Generalförsamlingens resolution Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, A/RES/70/1.

38Se t.ex. dir. 2016:18 s. 1.

39Se skr. 2015/16:192 s. 13.

40Se skr. 2013/14:91, kapitel 6.

41Se skr. 2015/16:192.

1363

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

SOU 2020:63

I februari 2018 beslutade regeringen om en ny handlingsplan mot prostitution och människohandel. Syftet med handlingsplanen är att förebygga och motverka prostitution och människohandel samt att tillgodose behovet av skydd och stöd hos personer som är utsatta för människohandel. Planen omfattar även barn.42

Polismyndigheten har ett uppdrag att vara nationell rapportör i frå- gor som rör människohandel. I uppdraget ingår bl.a. att samla in upp- gifter om omfattningen av människohandel och hur den kan förebyg- gas och bekämpas. Resultaten ska årligen redovisas till regeringen.

I arbetet mot människohandel deltar ett flertal frivilligorganisa- tioner. Exempelvis arbetar Plattformen civila Sverige mot människo- handel för att förbättra samordningen av insatser till personer som är utsatta för människohandel och för att motverka människohandel i alla former.

Jämställdhetsmyndigheten har till uppdrag att bl.a. samordna arbe- tet mot människohandel och utveckla samverkan mellan myndig- heter och andra aktörer (4 § förordningen, 2017:937, med instruk- tion för Jämställdhetsmyndigheten).

Barnrättskommittén har i sina senaste rekommendationer till Sverige uttryckt en oro för att barnspecifika former av förföljelse, såsom risken att utsättas för människohandel, inte uttryckligen anges som asylgrunder i utlänningslagen. Kommittén har rekommenderat Sverige att ändra detta.43 Redan innan kommitténs rekommendation hade regeringen i propositionen Förstärkt straffrättsligt skydd mot människo- handel övervägt att ange sådana uttryckliga asylgrunder i lagen.44 Reger- ingen bedömde emellertid att utlänningslagen redan tillgodosåg det skyddsbehov som ett offer för människohandel kan ha. Därtill ville regeringen undvika en alltför detaljerad reglering, som kunde ge sken av att vara uttömmande. Regeringen ansåg därför inte att någon ändring i utlänningslagen skulle göras.

38.3Analys av överensstämmelsen

Enligt artikel 35 i barnkonventionen åtar sig en stat att vidta alla natio- nella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra handel med barn.

42Bilaga till regeringsbeslut den 8 februari 2018 nr II:1.

43CRC/C/SWE/CO/5 p. 49 och 50.

44Prop. 2009/10:152 avsnitt 6.

1364

SOU 2020:63

Artikel 35 – skydd mot handel med barn

Som framgår av artikelns ordalydelse är det inte främst lagstift- ningsåtgärder som avses. Däremot står det klart att ett förbud och straffrättsligt skydd mot människohandel utgör en grund för att kunna bekämpa handeln med barn. I Sverige finns ett sådant straffrättsligt skydd. Förutom brottet människohandel finns t.ex. förbud mot tvångs- äktenskap, organhandel och vederlag vid adoption. Brottet människo- handel har särskilt anpassats för att motverka handel med barn. Är målsäganden ett barn krävs det inte att något otillbörligt medel, t.ex. olaga tvång eller vilseledande, använts för att brottet ska kvalificeras som människohandel.

Sverige deltar i flera internationella samarbeten och har under- tecknat ett antal konventioner och bilaterala avtal som bl.a. syftar till att förhindra handel med barn.

När det gäller barnrättskommitténs rekommendation om att vissa barnspecifika former av förföljelse uttryckligen ska anges i utlännings- lagen som grunder för asyl, kan det först konstateras att det varken i artikel 35 eller i barnkonventionen i övrigt finns någon uttrycklig skyldighet att göra detta. De skäl som regeringen angav mot detta fram- står även utifrån ett barnkonventionsperspektiv som rimliga. Mot bak- grund av det bedömer vi att avsaknaden av en sådan uttrycklig grund för asyl i utlänningslagen inte gör svensk rätt oförenlig med konven- tionen. Därtill har lagstiftaren bedömt att en risk att bli offer för män- niskohandel redan kan utgöra en grund för asyl enligt svensk rätt (jämför även Migrationsöverdomstolens avgörande MIG 2017:6).

Sverige har vidtagit ett antal åtgärder för att förhindra att ett barn olovligen bortförs eller blir offer för försäljning eller människohan- del. Det är omöjligt att på ett generellt plan bedöma om ”alla lämp- liga åtgärder” vidtagits. Med beaktande av den generella ordalydelsen av artikel 35 och de insatser som redovisats bedömer vi dock att svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med innebörden av artikel 35 i barnkonventionen. Vid vår kartläggning har det inte framkommit någonting som ger anledning att ifrågasätta den slutsatsen.

38.4Sammanfattande slutsats

Svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med innebörden av artikel 35 i barnkonventionen.

1365

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

Barnkonventionen ska ses som en helhet och artikel 4 ska beaktas i genomförandet av samtliga rättigheter i konventionen. Barnrätts- kommittén lyfter fram några s.k. grundprinciper, artiklarna 2.1, 3.1, 6 och 12, som de anser har en särskild relevans för genomförandet av rättigheterna i konventionen.3 (Läs mer om dessa nedan.) För att förstå vad som avses med alla andra former måste artikel 36 sättas i sitt sammanhang. I barnkonventionen finns ett antal bestämmelser som berör olika former av utnyttjanden, framför allt artiklarna 19, 21 och 32–35. Artikel 19 rör ett barns skydd mot utnyttjande när det är i föräldrars eller annan persons vård. Artikel 21 innehåller regler som syftar till att motverka att ett barn utnyttjas för kommersiell adoption. Artikel 32–35 gäller en stats skydd mot att ett barn utnytt- jas ekonomiskt eller sexuellt, för skadligt eller annars olämpligt arbete, för framställning av eller handel med narkotika eller som offer för barnhandel. Artikel 36 rör alla andra former av utnyttjande. Den kan således ses som en generalklausul eller ett förtydligande om att en stats skyldighet att skydda ett barn mot utnyttjande inte är begränsat till de former som anges i de föregående artiklarna. Även andra artiklar kan vara relevanta för uttolkningen beroende på omständigheterna. Exempel på detta är artikel 16 om rätten till privatliv, artikel 17 om massmedier och artikel 38 om barn i väpnade konflikter. Nära knuten till artikel 36 är också artikel 39 om rehabilitering av ett barn som blivit utnyttjat.

Till barnkonventionen finns också ett fakultativt protokoll till kon- ventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi4, som Sverige har ratificerat. Av inledningen till protokollet framgår att parterna ansåg att det var lämpligt att utöka de åtgärder som staterna bör vidta för att garantera skyddet mot bl.a. utnyttjande och på så sätt bättre uppnå syftena med barnkonventio- nen och genomförandet av särskilt artiklarna 1, 11, 21 och 32–36. Vidare ansåg staterna att det behövdes ett heltäckande angreppssätt på problemen med bl.a. utnyttjande av barn. Protokollet ska således ses som en förstärkning och fördjupning av åtagandena i barnkon- ventionen.

3CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

4SÖ 2007:7.

1368

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

39.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i konven- tionen förhåller sig till artikel 36. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

Ett helhetsperspektiv

Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla barn inom en konven- tionsstats jurisdiktion utan någon åtskillnad av något slag (artikel 2). Detta innebär att även barn som inte är svenska medborgare, såsom ett barn med uppehållstillstånd, som söker asyl eller som befinner sig utan tillstånd i Sverige, ska omfattas av skyddet enligt artikel 36. Enligt artikel 16 i konventionen om rättigheter för personer med funk- tionsnedsättning förtydligas dessutom att en konventionsstat har en skyldighet att skydda personer med funktionsnedsättning mot alla former av utnyttjande, våld och övergrepp både inom och utom hem- met. Särskild hänsyn ska tas till om våldet är könsrelaterat.

Genom artikel 6 garanteras ett barn den grundläggande rätten till liv som uttrycks som en universell mänsklig rättighet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna5 och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vidare ska ett barns överlevnad och utveckling säkerställas till det yttersta av en stats förmåga. Eftersom ett barns existens är en förutsättning för att det ska kunna åtnjuta övriga rättigheter i konventionen får artikel 6 en naturlig prioritet och blir på så sätt grundläggande för hela genom- förandet av konventionen. Artikel 36 kan också ses som en vidare- utveckling av den grundprincip som uttrycks i artikel 6, eftersom ett barns utveckling och i viss mån även överlevnad, kan riskeras om barnet utnyttjas på något sätt som kan skada barnet.

Barnrättskommittén menar att rätten till överlevnad och utveckling endast kan genomföras med ett holistiskt förhållningssätt. Det sker enligt kommittén genom att alla de andra bestämmelserna i konven- tionen tillämpas och ses i relation till varandra.6 Kommittén förväntar sig att konventionsstaterna tolkar ordet utveckling i dess vidaste be-

5Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 3/217 den 10 december 1948.

6CRC/C/GC/7 p. 10.

1369

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

märkelse, som ett helhetsbegrepp som omfattar barnets fysiska, men- tala, andliga, moraliska, psykologiska och sociala utveckling.7

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. Detta kan t.ex. innefatta olika beslut och förfaranden som rör skydd och stöd till ett barn som riskerar eller har utsatts för någon form av utnytt- jande som kan skada barnet i något avseende.

Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.8

7CRC/GC/2003/5 p. 12.

8CRC/C/GC/12 p. 16.

1370

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

Barnets bästa

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 36.

Utformning av reglering

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa måste beaktas både vid bedömningen av vad som utgör ett skad- ligt utnyttjande som vid regleringen av skyddet mot det. Även vid reglering av stöd för ett barn som utnyttjats ska i första hand vad som bedöms vara barnets bästa beaktas. Övriga rättigheter enligt barnkon- ventionen ska också beaktas i bedömningen av barnets bästa. Sådana bedömningar bör till viss del även bygga på barns egna upplevelser och åsikter i enlighet med artikel 12.

9CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

1371

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

bestämmelse antas eller en internationell överenskommelse ingås som berör barn bör beslutet styras av hänsyn till barnets bästa.10

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det i varje beslut som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Vid ett beslut eller åt- gärd till skydd, stöd och vård för ett barn, som riskerar att utsättas för eller har utsatts för någon form av utnyttjande som kan vara skad- ligt ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

Barnrättskommittén understryker att detta ska ske med utgångs- punkt i barnets specifika omständigheter. Fokus måste enligt kommit- tén ligga på att identifiera möjliga lösningar som ser till barnets bästa med full respekt för rättigheterna i konventionen och dess fakultativa protokoll.11 Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgär- der och beslut, 12 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insatserna och om de varit till barnets bästa. (Jämför artiklarna 3.2, 19, 20, 25 och 39).

Barnanpassade förfaranden

Vägledning kan hämtas från fakultativt protokoll till konventio- nen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution

10CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

11CRC/C/GC/14 p. 32.

12CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

1372

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

och barnpornografi. korthet framgår bl.a. följande av protokollet. Processuella förfaranden ska anpassas till ett barns särskilda behov, oavsett om det är offer eller vittne till ett brott. En stat ska tillhanda- hålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Vidare ska åtgärder vidtas för att låta ett barns synpunkter, behov och intressen framföras och beaktas. Barnet ska informeras om sina rättigheter och sin roll i samt omfattningen, utvecklingen och den fortsatta handlägg- ningen av förfarandet samt om avgörandet i det egna fallet. Läs mer i kapitlet om artikel 34.

Även barnrättskommittén lyfter i en allmän kommentar fram att för att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska förverk- ligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaranden.13 Kommittén betonar i en annan kommentar att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka åsikter är av betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Barnet bör, enligt kommittén, inte intervjuas oftare än nödvändigt, särskilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste barnet infor- meras om vad saken gäller, vilka valmöjligheter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.14

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

39.1.2Andra former av utnyttjanden

Varken artikel 36 eller barnkonventionen i övrigt ger någon större led- ning kring vilka konkreta former av utnyttjande som träffas av artikeln. Av förarbetena till barnkonventionen framgår att avsikten med den vida formuleringen i artikel 36 var att ge ett heltäckande skydd, som skulle omfatta alla former av utnyttjande som inte täcktes av artik- larna 32–35.15 Några exempel på vad som skulle kunna avses med andra former framgår inte av förarbetena. Däremot kan ledning sökas i andra konventioner.

I den internationella konventionen om medborgerliga och poli- tiska rättigheter, som nämns i barnkonventionens inledning (pre- ambel), förbjuds medicinska och vetenskapliga experiment utan fritt

13CRC/C/GC/14 p. 85.

14CRC/C/GC/12 p. 22–25.

15HR/PUB/07/1, artikel 36, C 5 p. 78–95. Jämför Detrick s. 612–614.

1373

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

samtycke (artikel 7). Av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning framgår särskilt att personer med funk- tionsnedsättning inte utan sitt samtycke får utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment (artikel 15).

Barnrättskommittén har i en allmän kommentar om hiv och aids framfört att ett barn inte ska bli föremål för forskning förrän ett in- grepp har testats noggrant på vuxna. Vidare har kommittén angett att det kan krävas samtycke från ett barn för att det ska kunna delta i en forskningsstudie, beroende på ålder och mognad. Även vårdnads- havare kan behöva ge sitt samtycke.16 Att utnyttja ett barn i forskning, t.ex. för medicinska experiment, skulle mot den bakgrunden kunna vara ett exempel på en form av utnyttjande som ett barn ska skyddas mot.17 En annan aspekt, som barnrättskommittén lyfte i samband med en allmän diskussion om barnet och medierna, är att massmedia inte ska göra sig skyldiga till övergrepp på barn. Kommittén menade att barnets integritet bör skyddas vid rapportering i samband med t.ex. inblandning i kriminell aktivitet, sexuella övergrepp och familjeären- den.18 (Om detta, se främst kapitlet om artikel 16, som rör rätten till privatliv).

39.1.3Skyddsåtgärder

Av artikel 36 framgår inte vilka skyddsåtgärder en stat ska vidta för att genomföra sitt åtagande. Viss vägledning kan dock fås av artikel 4. I artikeln anges att en stat ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgär- der, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen. Vid behov ska staten vidta sådana åtgärder inom ramen för det internationella samarbetet.

Vägledning kan även hämtas från artikel 19.2. I den artikeln anges ett antal exempel på skyddsåtgärder, bl.a. sociala program och före- byggande åtgärder för identifiering, rapportering, remittering, under- sökning, behandling och uppföljning. När det särskilt gäller behand- ling, anges det i artikel 39 att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpass-

16CRC/C/GC/3 p. 29. The Council for International Organizations of Medical Sciences (CIOMS) har i samarbete med WHO gett ut Internationella etiska riktlinjer för biomedicinsk forskning som involverar människor som även omfattar riktlinjer som rör barn.

17Unicef (2007) s. 543.

18CRC/C/50 s. 80. Jämför artiklarna 16 och 17.

1374

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

ning av ett barn som utsatts för utnyttjande eller övergrepp. Även de andra skyddsartiklarna, 32–35, kan tjäna som tolkningsunderlag, bero- ende på ändamålet med åtgärderna. I dem anges olika skyddsåtgärder, såsom föreskrifter om minimikrav, sanktionsregleringar och inter- nationella överenskommelser.

Som nämnts ovan kan även protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi tjäna som vägledning. I proto- kollet anges en rad åtgärder som en stat bör vidta för att leva upp till dess bestämmelser, t.ex. kriminalisering av vissa gärningar. (Proto- kollet beskrivs närmre i kapitlen om artiklarna 34 och 35.)

39.2Svenska förhållanden

Vi har i de föregående kapitlen beskrivit skyddet mot att ett barn ut- nyttjas för ett antal olika ändamål, däribland ekonomiska och sexuella. I kapitlet om artikel 19 beskrivs delar av det skydd mot övergrepp och vanvård som ett barn har rätt till. Det skyddet kan givetvis bli aktuellt även vid olika former av utnyttjande av ett barn. I detta kapitel kom- mer vi endast översiktligt att beskriva det sociala skyddsnät som finns. Därutöver redogör vi för regleringen till skydd för vissa specifika former av utnyttjande, som vi kunnat identifiera.

39.2.1Generella skyddsbestämmelser

Socialnämnden i en kommun ska verka för att barn som vistas i kom- munen växer upp under trygga och goda förhållanden. Den ska bedriva förebyggande arbete för att förhindra att ett barn far illa. Vidare ska en socialnämnd tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs, uppmärksamma och verka för att barn inte vistas i miljöer som är skadliga för dem. Nämnden ska med särskild uppmärk- samhet följa utvecklingen hos barn som har visat tecken till en ogynn- sam utveckling. Därtill ska nämnden se till att ett barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som det behöver. (Se 5 kap. 1 § SoL.)

Förutom de frivilliga insatser som en socialnämnd kan besluta om för att skydda ett barn, kan det allmänna med tvång omhänderta ett barn och vårda det utanför hemmet, om det är nödvändigt. (Se vidare i kapitlen om artiklarna 19, 20 och 25.)

1375

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

Det finns också ett straffrättsligt skydd mot att ett barn utnyttjas, genom att ett antal förfaranden är kriminaliserade, t.ex. olaga tvång, äktenskapstvång, ocker och människohandel (4 kap. 1 a, 4 och 4 c §§ samt 9 kap. 5 § BrB). Ett brott som särskilt bör nämnas är människo- exploatering (4 kap. 1 b § BrB). Exploaterar någon ett barn i tvångs- arbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri utgör det människoexploatering. Även kriminaliseringen av vålds-, sexual-, och förmögenhetsbrotten har givetvis betydelse för att förhindra att barn utnyttjas. Se vidare kapitlen om artiklarna 24.3 och 33–35.

Ett skydd ges också genom Barnombudsmannens förebyggande arbete. Barnombudsmannen har till uppgift att företräda barns rättig- heter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtagande enligt barn- konventionen. Myndigheten ska bl.a. företräda dessa intressen i den allmänna debatten. Barnombudsmannen ska särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med barnkonventionen. Behövs det författningsändringar eller andra åtgärder för att barns rättigheter ska tillgodoses, ska myndig- heten uppmärksamma regeringen på detta. (Se lagen, 1993:335, om Barnombudsman.)

39.2.2Forskning och utveckling

För att motverka att barn utnyttjas som forskningspersoner inom forskningen finns flera bestämmelser i den svenska lagstiftningen. Nedan redogörs för några av dessa.

Lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser män- niskor (etikprövningslagen) tillämpas bl.a. på forskning med en metod som syftar till att påverka personen psykiskt eller fysiskt och på forsk- ning som innebär ett fysiskt ingrepp på en person. Av lagen framgår att sådan forskning inte får utföras utan ett godkännande av Etik- prövningsnämnden. Vid nämndens prövning ska bl.a. mänskliga rättigheter och grundläggande friheter beaktas. Vidare framgår det att sådan forskning bara får utföras på en person som har samtyckt till den forskning som avser honom eller henne. För ett barn som är under 15 år, eller som inte har förmågan att inse vad forskningen inne- bär för hans eller hennes del, ska vårdnadshavarna i stället samtycka till forskningen. Vid sådant förhållande ska barnet själv så långt möj- ligt informeras om forskningen. Trots vårdnadshavarnas samtycke

1376

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

får forskningen inte utföras om barnet motsätter sig det, under för- utsättning att barnet inser vad forskningen innebär för hans eller hennes del. Ett barn som är gift behandlas i detta sammanhang som en vuxen. Ett samtycke ska alltid vara frivilligt, uttryckligt och preci- serat till viss forskning. Det ska också ha föregåtts av viss specifik in- formation om forskningen. (Se 3, 4, 8, 16–18 och 24 §§ etikpröv- ningslagen.)

Av förarbetena till etikprövningslagen framgår bl.a. följande om övervägandena bakom bestämmelserna om samtycke. Ett ställnings- tagande till deltagande i forskning ställer stora krav på forsknings- personen. Säkerheten för personen är lägre vid medicinsk forskning än vid hälso- och sjukvård. Samtycke till deltagande kräver därför en viss mognad. Femtonårsgränsen används i flera andra sammanhang och bedöms utgöra en väl avvägd gräns för när ett barn inte själv kan avge samtycke. Viss integritetskänslig forskning kan vara angelägen när det gäller tonåringar, t.ex. forskning om preventivmedel eller före- komst av könssjukdomar. För att vissa typer av forskning ska kunna bedrivas måste det vara möjligt att i särskilda situationer inhämta enbart den underåriges samtycke. Av förarbetena framgår även att bestämmelserna om samtycke gäller oavsett om forskningen innebär direkt nytta eller inte för forskningspersonen. Vidare framgår det att det är upp till den enskilde forskaren att bedöma om ett barn förstår vad forskningen innebär för honom eller henne. Vid etikprövningen ska nämnden dock ta principiell ställning till hur informations- och samtyckesproceduren ska gå till. Regeringen bedömde att regleringen beaktade skyddet för underåriga i samband med forskning samt att det utgjorde en rimlig avvägning mellan ett barns och dess vårdnadshava- res bestämmanderätt. Förslaget låg enligt regeringen i linje med vad som anges i barnkonventionen.19

Kliniska läkemedelsprövningar

Etikprövningslagens bestämmelser om samtycke gäller inte vid en kli- nisk läkemedelsprövning.20 I stället gäller läkemedelslagen (2015:315) och EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar21 (13 § etik-

19Prop. 2002/03:50 s. 135–137.

20En klinisk läkemedelsprövning är en klinisk undersökning på människor (eller djur) av ett läke- medels egenskaper, 2 kap. 1 § läkemedelslagen.

21Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kli- niska prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG.

1377

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

prövningslagen). Enligt dessa bestämmelser krävs alltid vårdnads- havarnas informerade samtycke till att ett barn ska delta i prövningen. Har barnet fyllt 15 år och förstår vad prövningen innebär för honom eller henne krävs även barnets informerade samtycke. (Se 7 kap. 3 § läkemedelslagen22 och artikel 32 i EU-förordningen.) Kravet på sam- tycke från barn som fyllt 15 år infördes mot bakgrund av bestämmel- serna i barnkonventionen.23

En klinisk läkemedelsprövning får endast utföras på underåriga om vissa förutsättningar är uppfyllda. Bl.a. krävs det att prövningen antingen har ett direkt samband med ett medicinskt tillstånd som för- sökspersonen lider av eller att den är av en sådan art att den endast kan utföras på underåriga. Det ska också finnas vetenskapliga skäl att anta att prövningen medför antingen en direkt nytta för försöks- personen, eller är av viss nytta för den population som den under- åriga representerar. (Se artikel 32 i EU-förordningen.)

Läkemedelsverket har beslutat om föreskrifter om kliniska pröv- ningar på underåriga.24

39.2.3Barn som bulvaner

Av olika anledningar kan en person vilja få det att framstå som att någon annan, en bulvan, är ägare till t.ex. personens fordon, fastighet eller företag. På så sätt kan den verklige ägaren försöka undgå att betala skatter och avgifter som är hänförliga till egendomen, t.ex. fel- parkeringsavgifter. Ett annat syfte med att dölja den verklige ägaren kan vara att egendomen (t.ex. en bil eller ett bolag) används för brotts- lig verksamhet. Egendom kan också registreras på någon annan för att försöka undgå utmätning. Bulvaner kan även användas för att ingå kreditavtal, för att undvika egen skuldsättning. Ibland utnyttjas ett barn som bulvan på detta sätt, vilket bl.a. kan leda till att barnet får skulder. Genom olika lagregleringar har man försökt att begränsa möj- ligheterna att utnyttja ett barn som ”målvakt” på detta sätt.

22Dessa bestämmelser har ännu inte trätt i kraft utan träder i kraft den dag som regeringen bestämmer, se SFS 2018:1272. Liknande bestämmelser finns i nuvarande 7 kap. 6 § läkemedelslagen.

23Prop. 2017/18:196 s. 95.

24LVFS 2011:19.

1378

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

Fordon

Det var tidigare ett problem att barn utnyttjades som fordonsmål- vakter. År 2003 var fler än 4 000 barn registrerade som ägare av for- don i Sverige. För att skydda barn mot att utnyttjas som bulvaner infördes år 2006 en bestämmelse i lagen (2001:558) om vägtrafik- register.25 Om ett barn äger eller leasar ett fordon som det saknar förarbehörighet för ska en av barnets förmyndare registreras som ägare, i stället för barnet självt (4 a §). I promemorian Översyn av lag- stiftningen mot s.k. fordonsmålvakter (Ds 2018:33) föreslås ett antal åtgärder för att på ett generellt plan minska nyttjandet av fordons- målvakter. I propositionen Användningsförbud och avskyltning av for- don med obetalda felparkeringsavgifter behandlas promemorians lag- förslag, som bl.a. innebär att skärpta sanktioner införs för fordon med obetalda felparkeringsavgifter i syfte att minska restföringen av fordonsrelaterade skulder och användningen av fordonsmålvakter. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.26

Företag

Ett barn får inte vara styrelseledamot i ett aktiebolag (8 kap. 11 § aktiebolagslagen, 2005:551). Det är inte heller tillåtet för en förälder att låta ett barn under 16 år driva en rörelse som medför bokförings- skyldighet. Ett barn som är 16 år eller äldre får driva en rörelse men endast med samtycke från föräldrarna och överförmyndaren27. (Se 13 kap. 13 § FB.)

Krediter, abonnemang m.m.

Som redogjorts för i kapitlet om artikel 32, kan en förälder normalt inte låta sitt barn iklä sig skulder utan att överförmyndaren godkänt det (13 kap. 12 § FB). Barnet kan inte heller själv teckna krediter eller andra skuldförbindelser (9 kap. 1 § FB). Bestämmelserna kan även hindra att ett barn tar emot en gåva, om gåvan medför att barnet

25Prop. 2005/06:117 s. 17–19.

26Prop. 2019/20:67.

27I varje kommun finns en överförmyndare eller en överförmyndarnämnd, som valts av kom- munfullmäktige (19 kap. FB).

1379

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

ådrar sig förpliktelser.28 Det finns även vissa bestämmelser som in- skränker en förälders möjlighet att låta sitt barn förvärva fast egen- dom (13 kap. 10 § FB). Möjligheterna att skriva över egendom på ett barn för att undvika skatter eller avgifter är således begränsade.

När det gäller utnyttjande på så sätt att en förmyndare försking- rar medel från ett barns bankkonto och liknande förfaranden, se kapitlet om artikel 32.

39.2.4Organiserad brottslighet

I media har det rapporterats om att barn utnyttjas inom den organi- serade brottsligheten. Ett barn kan t.ex. bli anmodad att förvara nar- kotika eller skada eller döda en annan person.29 En anledning till att barn utnyttjas för att begå brott kan vara att barn under 15 år inte är straffmyndiga. Äldre barn får dömas till påföljd men deras ungdom ska beaktas vid såväl påföljdsval som vid straffmätningen (t.ex. straf- fets längd eller storlek). (Se 1 kap. 6 §, 29 kap. 7 §, 30 kap. 5 § och 32 kap. BrB.) Det ska dock framhållas både att ungdomsbrottsligheten minskar och att endast en mycket liten andel av de unga som döms har gjort sig skyldiga till allvarlig organiserad och gängrelaterad brotts- lighet.30

Ett antal myndigheter och andra organ arbetar med brottsföre- byggande arbete på olika sätt. En av dem är Brottsförebyggande rådet. Rådet har till uppgift att bidra till kunskapsutvecklingen inom rätts- väsendet och det kriminalpolitiska området samt att främja brottsföre- byggande arbete. Myndigheten ska bl.a. ha ett barn- och ungdoms- perspektiv i sin verksamhet. (Se 1 och 6 §§ förordningen, 2016:1201, med instruktion för Brottsförebyggande rådet.)

Även kommunernas socialnämnder har uppdrag som bl.a. syftar till att förebygga att barn begår brott. Läs mer om detta i kapitlet om artikel 40. Det har under år 2019 tillsatts en utredning om huruvida kommunerna ska få ett lagstadgat ansvar för brottsförebyggande arbete. Ett syfte med uppdraget är att förhindra att unga involveras i kri-

28Se t.ex. rättsfallet NJA 1945 s. 605, NJA II 1924 s. 314 och 315 samt SOU 2004:112 s. 216 och 217.

29Se t.ex. www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/11-aringar-jobbar-for-kriminella-gang.

30SOU 2018:85 s. 189–198 och 356.

1380

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

minalitet.31 Utredningen utgör en del i regeringens 34-punktspro- gram mot gängkriminalitet. Inom samma program har regeringen tillsats en utredning för att bl.a. överväga och lämna förslag till änd- ringar i lagstiftningen som innebär en skärpt straffrättslig reaktion mot dem som involverar unga i kriminalitet.32

Som nämnts ovan har socialnämnden ett generellt ansvar för att barn inte vistas i en miljö som kan vara skadlig för dem. Nämnden ska också särskilt följa utvecklingen hos ett barn som har visat tecken till en ogynnsam utveckling. Därutöver finns det straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser som indirekt skyddar ett barn från att utnyttjas för att begå brott.

Ett allvarligt brott som misstänks ha begåtts av en person under

15 år ska normalt utredas. Även ett mindre allvarligt brott ska utredas, efter begäran av en socialnämnd, om nämnden ansett att det kan ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Mindre allvarliga brott kan också utredas om det behövs för att klarlägga om någon straffmyndig deltagit i brottet. (Se 31 § LUL.)

Det är inte endast en gärningsperson som kan straffas för ett brott. Även en anstiftare kan normalt dömas för brottet. För allvar- ligare brott är också stämpling, som bl.a. innefattar försök till anstif- tan, kriminaliserat. Det utgör också en försvårande omständighet att förmå någon att medverka till ett brott genom att missbruka hans eller hennes ungdom. (Se 23 kap. 4 §, 29 kap. 2 § och t.ex. 3 kap. 11 § BrB.)

Har någon (som är 15 år eller äldre) förmåtts att medverka till ett brott genom t.ex. tvång eller missbruk av personens ungdom kan straffet för den personen sättas lägre än annars. Vid ringa fall ska den minderåriga inte dömas alls. (Se 23 kap. 5 § BrB.)

I ett avgörande från Svea hovrätt hade en far förmått sin son att medverka i ett försök till mord på sin syster (tillika faderns dotter). Straffet för fadern skärptes på grund av att han förmått sin under- årige son (16 år gammal) att medverka i brottet. Sonens straff mild- rades av samma anledning.33

I kapitlet om artikel 35 beskrivs skyddet mot att ett barn förs till Sverige från utlandet i syfte att utnyttja barnet för att begå brott (se t.ex. rättsfallet RH 2010:34). När det gäller de processuella förfaran-

31Dir. 2019:94. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 15 juni 2021.

32Dir. 2020:62. Uppdraget ska redovisas senast den 11 juni 2021.

33Svea hovrätts dom den 23 januari 2015 i mål B 10522-14.

1381

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

dena för den som blivit offer för eller vittne till brott, se kapitlet om artikel 3.

39.3Analys av överensstämmelsen

Artikel 36 i barnkonventionen är generellt formulerad och inne- håller i princip inga konkreta skyldigheter. Den reglerar varken vilka åtgärder som ska vidtas eller vad mer specifikt som ett barn ska skyd- das mot. Av artikeln måste ändå anses följa ett krav på ett socialt skyddsnät, som fångar upp de barn som utnyttjas eller riskerar att utnyttjas på något sätt (jämför t.ex. artikel 19). Därutöver måste det vidtas förebyggande åtgärder för att barn inte ska utnyttjas, särskilt när det gäller sådana områden där det framkommit att behov av så- dana åtgärder finns. Det måste också vidtas åtgärder för att identi- fiera de barn som utnyttjas, både som grupp och som individer.

Som beskrivits här och i andra kapitel, t.ex. dem om artiklarna 19 och 20, har socialnämnden i en kommun ett generellt uppdrag att se till att barn inte far illa och att de växer upp under goda förhållanden. En socialnämnd kan besluta om öppna insatser men också begära att en domstol förordnar att ett barn ska få vård utanför hemmet och utan barnets eller vårdnadshavarnas samtycken, om det är nödvändigt.

På ett mer övergripande plan arbetar Barnombudsmannen för att bevaka barns rättigheter. Framkommer det att barn utnyttjas eller riskerar att utnyttjas på ett sätt som inte tidigare iakttagits, ingår det i myndighetens uppdrag att uppmärksamma lagstiftaren på detta.

Det ska även framhållas att det finns ett flertal ideella organisa- tioner som arbetar med barns utsatthet och rättigheter, som också, genom att påtala brister, bidrar till rättsutvecklingen.

Sammantaget lever den svenska lagstiftningen upp till det krav på ett socialt skyddsnät som får anses följa av artikel 36.

39.3.1Forskning

När det gäller forskning och utveckling måste barnets bästa beaktas på flera plan. Ett barn bör naturligtvis skyddas från tester som kan vara skadliga eller riskfyllda för barnet. Samtidigt finns det ett intres- se för barn som grupp att forskning som är relevant för barn också genomförs. Annars finns det risk att ett barn berövas sin rätt till bästa

1382

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

möjliga hälso- och sjukvård eller rätten till liv och utveckling (jämför artiklarna 6 och 24). Under inga förhållanden får ett barn utnyttjas bara för att det är till gagn för samhället.

I likhet med vad barnrättskommittén uttalat måste forskning på ett barn, enligt vår mening, normalt bygga på frivillighet i någon form (jämför artikel 7 i konventionen om medborgerliga och politiska rättig- heter, som hänvisas till i barnkonventionens inledning). Utöver ett barns rätt till sitt privatliv (artikel 16) och rätt att uttrycka sin åsikt och få den beaktad (artikel 12), har staterna åtagit sig att respektera att det är föräldrarna som har huvudansvaret för sitt barn (se artiklarna 3.2, 5, 14.2 och 18). Enligt artiklarna 1 och 2 omfattar rättigheterna i barn- konventionen alla omyndiga personer under 18 år. Definitionen i arti- kel 1 hindrar dock inte en stat från att ha olika åldersgränser, så att ett barn med stigande ålder och mognad får bestämma mer över sitt liv, så länge skyddet för barn inte försämras.

Som framkommit finns det flera skyddsbestämmelser som gäller barn som deltagare i forskningsstudier. Utöver att det krävs godkän- nande från Etikprövningsnämnden inför bl.a. integritetskänslig forsk- ning, finns bestämmelserna om krav på samtycke från en forsknings- person.

Barn under 15 år och barn som inte inser vad forskningen innebär för honom eller henne

Ett barn under 15 år kan inte själv samtycka till att delta i forsknings- studier. Däremot kan barnet vägra att delta, under förutsättning att barnet förstår vad forskningen innebär. Enligt vår mening utgör det, i kombination med etikprövningen, ett godtagbart skydd mot utnytt- jande av ett barn för forskning. Det är visserligen möjligt att genom- föra forskning på ett barn mot dess vilja (om barnet inte förstår vad forskningen innebär för honom eller henne eller om barnet har svårig- heter att uttrycka sin åsikt), men samtidigt framstår det som rimligt att det finns ett utrymme för en forskare att med vårdnadshavarnas samtycke bedriva viss forskning. Enligt vår mening borde emellertid en förutsättning för det vara att forskningen bedöms vara till det bar- nets bästa. Det är mer tveksamt om forskning till allmän och endast indirekt nytta för ett barn bör kunna utföras på barnet om det ut- tryckligen motsätter sig det. Mot bakgrund av artiklarna 3 och 12 i barnkonventionen, skulle det kunna argumenteras för att en sådan ord-

1383

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

ning inte ger ett fullgott skydd för barnet mot att utnyttjas för forsk- ningsändamål. I vart fall skulle en uttrycklig hänvisning till barnets bästa ge barn ett bättre skydd mot att utnyttjas (jämför även Sveriges skyldigheter enligt artikel 4 i barnkonventionen). Samtidigt finns det en generell skyldighet, enligt artikel 3 i barnkonventionen, att beakta barnets bästa vid varje beslut som rör barnet. Sammantaget bedömer vi att regleringen inte är oförenlig med barnkonventionen.

Äldre barn som inser vad forskningen innebär

Ett barn över 15 år som inser vad forskningen innebär för honom eller henne kan själv samtycka till att delta i forskning (se dock nedan angående klinisk läkemedelsprövning).

Som anges i förarbetena till etikprövningslagen kräver det en större mognad för att överväga konsekvenserna av att delta i ett forsknings- projekt än att t.ex. motta en behandling av hälso- och sjukvården, som utförs i enlighet med beprövad erfarenhet. Trots det är bestämmel- serna i etikprövningslagen delvis mer generösa än dem i patientlagen (2014:821). Barnet har enligt patientlagen ingen egen rätt att själv bestämma över sjukvård. I stället ska barnets inställning utredas och ges betydelse i förhållande till mognad (4 kap. 3 § patientlagen). En vård- nadshavares samtycke krävs inte till alla behandlingar, men lagstif- taren poängterade att vårdnadshavarna även fortsättningsvis har ett lagstadgat ansvar för barnet, i enlighet med 6 kap. 11 § FB. I för- arbetena till patientlagen angavs även att det krävs en avsevärd mog- nad för att barnet ska anses ha ett självbestämmande över mer omfat- tande behandlingar och ingrepp. Fasta åldersgränser bedömdes därför som olämpliga.34 Av de riktlinjer som The Council of International Organizations of Medical Sciences (CIOMS) tagit fram i samarbete med WHO framgår att samtycke behöver inhämtas från vårdnads- havare till omyndiga barn. Som nämns ovan finns det också ett antal artiklar i barnkonventionen som framhåller vikten av föräldrarnas inblandning i ett barns utveckling. Mot den bakgrunden är vi tvek- samma till den åldersgräns på 15 år som anges för när barnet själv, utan föräldrars samtycke, kan samtycka till att delta i medicinska för-

34Prop. 2013/14:106 s. 66 och 67.

1384

SOU 2020:63

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

sök.35 Det kan alltså ifrågasättas om skyddet för barnet är tillräckligt. I sammanhanget måste emellertid även beaktas den prövning som Etikprövningsnämnden ska göra. Genom nämndens granskning, som även ska innefatta proceduren för prövningen av samtycke, säkerställs det att forskningen följer etiska regler och mänskliga rättigheter. Även om 15-årsgränsen kan ifrågasättas utifrån barnkonventionen som helhet, finns det således ändå ett skydd mot att ett barn utnyttjas för forskningsändamål på sätt som avses i artikel 36. Barnrättskommittén tycks, med beaktande av sin formulering i den allmänna kommen- taren om hiv och aids, inte heller vara av åsikten att barnkonven- tionen ställer ett ovillkorligt krav på en vårdnadshavares samtycke till att ett barn deltar i forskning. Vår bedömning blir därmed att regleringen inte strider mot barnkonventionen.

När det gäller klinisk läkemedelsprövning krävs alltid vårdnads- havarnas samtycke och, när barnet är över 15 år och förstår innebör- den av prövningen, också barnets. Denna ordning ger enligt vår mening ett bättre skydd för barnet än regleringen i etikprövnings- lagen. För dessa studier ställs även vissa krav när underåriga ska delta. Sådana krav bidrar till att regleringen bättre stämmer överens med principen om barnets bästa. Regleringen bedöms vara förenlig med konventionen.

Barn som ingått äktenskap

Barn som är gifta ska enligt etikprövningslagen behandlas som vuxna när det gäller samtycke. Bestämmelsen utgör, av allt att döma, en rest från tiden när föräldrars vårdnad upphörde om ett barn ingick äkten- skap (6 kap. 2 § i dess lydelse före den 1 juli 2014).36 Paragrafen i föräldrabalken ändrades som en följd av att möjligheteten för under- åriga att ingå äktenskap togs bort.37 Någon ändring gjordes emeller- tid inte av etikprövningslagen.

35Jämför även resonemanget i Lagrådets yttrande, Vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och ändring av det kön som framgår av folkbokföringen, s. 21–29. Lagrådet yttrade sig över reger- ingens förslag om att ett barn som fyllt 15 år själv ska kunna besluta om vissa kirurgiska in- grepp och ändring av kön. Lagrådet ifrågasatte starkt om förslaget mot bakgrund av en vård- nadshavares ansvar över barnet var förenligt med artikel 8 i Europakonventionen. Vidare ansåg Lagrådet att en sådan intresseavvägning är svår att förena med regleringen av barnets bästa i barnkonventionen. Läs mer om ett barns könsidentitet i kapitlet om artikel 8.

36Se prop. 2002/03:50 s. 136.

37Prop. 2013/14:208 s. 133.

1385

Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande

SOU 2020:63

Som nämndes inledningsvis ska rättigheterna i barnkonventionen gälla alla barn utan åtskillnad (se artikel 2). Eftersom även gifta barn under 18 år är omyndiga och omfattas av rättigheterna i konventio- nen ska samma skydd gälla dem som andra barn. Bestämmelsen i etikprövningslagen om att gifta barn ska särbehandlas är därför inte förenlig med barnkonventionen.

39.3.2Andra former av utnyttjanden

De åtgärder som vidtagits för att motverka att ett barn utnyttjas ekonomiskt, för arbete, narkotikahandel, sexuella övergrepp, organ- donation eller barnhandel har beskrivits i föregående kapitel. Därut- över kan man tänka sig att barn kan användas i andra kriminella syf- ten och som målvakter. Enligt vår mening är rena förbud mot detta normalt inte tillräckligt; det krävs även att man vidtar åtgärder som säkerställer att förbuden efterlevs. Som framgått har förebyggande indirekta åtgärder vidtagits av lagstiftaren för att skydda barn från att utnyttjas. Ett exempel på detta är bestämmelsen om att en för- myndare till en minderårig normalt ska registreras som ägare för ett barns fordon. Ett annat är att överförmyndaren måste samtycka till ett barns skuldförbindelse. Det finns också bestämmelser som hind- rar att ett barn blir ställföreträdare för ett bolag. På så sätt kan ett barn inte användas som bolagsmålvakt.

När det gäller barn som utnyttjas för att begå brott finns det straff- bestämmelser om anstiftan och särskilda bestämmelser om brotts- utredningar mot dem som inte är straffmyndiga. Det förtar visserligen inte alla ”vinster” med att låta ett barn begå brott, t.ex. de bevisfördelar som följer av att inte själv utföra brottet. Men det skapar bättre möj- ligheter för de brottsbekämpande myndigheterna att lagföra de per- soner som står bakom ett brott. Därigenom blir det inte heller risk- fritt för en anstiftare att låta ett barn begå ett brott åt honom eller henne. Tvärtom utgör det en försvårande omständighet att ha för- mått någon att begå brott genom att missbruka hans eller hennes ung- dom. Utöver det straffrättsliga skyddet är socialnämnden skyldig att verka för att barn inte vistas i skadliga miljöer. Nämnden ska också sörja för ett barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som det behöver.

1386

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

till ett offentligt biträde, så länge inte frihetsberövandet snarast blir föremål för en domstolsprövning.

•Det är inte förenligt med artikel 37 (d) att ett barn som häktas med stöd av 36 kap. 21 § rättegångsbalken inte har rätt till juri- diskt biträde.

•Det är inte förenligt med artikel 37 (d) att ett barn som inte fyllt 15 år inte villkorslöst kan begära att en domstol (eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet) prövar frågan om barnet ska vara

–föremål för vård enligt LVU av sådant slag att vården anses utgöra ett frihetsberövande (dvs. fall när 15 eller 15 b §§ LVU kan tillämpas)

–föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT eller

LRV

–tagen i förvar enligt utlänningslagen eller lagen om särskild utlänningskontroll.

Artikel 37

Konventionsstaterna ska säkerställa följande:

a)Inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Varken dödsstraff eller livs- tids fängelse utan möjlighet till frigivning får utdömas för brott som begåtts av personer under 18 års ålder,

b)Inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller annat frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid,

c)Varje frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar be- hoven hos personer i dess ålder. Särskilt ska varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte bedöms vara till barnets bästa att inte göra detta, och ska, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök,

1390

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

d)Varje frihetsberövat barn ska ha rätt att snarast få tillgång till såväl juridiskt biträde som annat lämpligt stöd, rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, obero- ende och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken.

40.1Om artikeln

Enligt artikel 37 ska en stat säkerställa att inget barn utsätts för tor- tyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Varken dödsstraff eller livstids fängelse utan möjlighet till frigivning får utdömas för brott som begåtts av någon under 18 år. Vidare ska en stat säkerställa att inget barn olagligt eller godtyckligt frihetsberövas. I artikeln anges även förutsättningarna för att frihets- beröva ett barn och villkoren för hur ett frihetsberövat barn ska be- handlas. Därtill anges det vissa processuella bestämmelser som ska gälla vid frihetsberövanden.

Bestämmelser med liknande innebörd finns i det grundläggande ramverket för de mänskliga rättigheterna (The International Bill of Human Rights) bl.a. i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättig- heterna1 (artiklarna 5 och 9) och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter2 (artiklarna 6, 7 och 9). Även kon- ventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning3 inne- håller bestämmelser med liknande innebörd (artiklarna 14 och 15). Av relevans är också konventionen mot tortyr och annan grym, omänsk- lig eller förnedrande behandling eller bestraffning4, som bl.a. innehåller en definition av vad som avses med tortyr. Konventionen rör också kriminalisering av tortyrbrott samt utlämning och lagföring för sådant brott.5

Det finns andra internationella överenskommelser som också kan vara relevanta. Särskilt kan nämnas FN:s minimistandardregler för rättskipning rörande ungdomsbrottslighet, de så kallade Pekingreglerna6, vilka nämns i barnkonventionens inledning (preambel). I Peking-

1Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 3/217 den 10 december 1948.

2SÖ 1971:42.

3SÖ 2008:26.

4SÖ 1986:1.

5Jämför artikel 3 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

6Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 40/33 den 29 november 1985.

1391

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

reglerna anges vidare att FN:s minimiregler för behandling av fångar7 (Nelson Mandela-reglerna) ska beaktas. FN:s regler om skydd av fri- hetsberövade ungdomar8 (Havannareglerna) och FN:s riktlinjer för för- hindrande av ungdomsbrottslighet9 (Riyadhriktlinjerna) kan också vara relevanta. Detsamma gäller Genèvekonventionerna10 från 1949, som innehåller förbud mot tortyr, och Romstadgan för den Internationella brottmålsdomstolen11 (Romstadgan), som innehåller en definition av tortyr.

Barnkonventionen ska ses som en helhet och artikel 4 ska beaktas i genomförandet av samtliga rättigheter i konventionen. Barnrätts- kommittén lyfter fram några s.k. grundprinciper, artiklarna 2.1, 3.1, 6 och 12, som de anser har en särskild relevans för genomförandet av rättigheterna i konventionen.12 (Läs mer om dessa nedan.) Bestäm- melserna i artikel 37 har ett nära samband med artikel 40, som behand- lar rätten för ett barn till en värdig, rättssäker och barnanpassad straff- process och kriminalvård. Det ska också framhållas att ett barn som är frihetsberövat har samma rättigheter som alla andra barn, t.ex. när det gäller kontakt med sin familj, yttrande-, informations-, mötes-, tanke- och religionsfrihet, privat- och familjeliv, levnadsstandard, utbildning, information, hälso- och sjukvård, rehabilitering samt vila, lek och fritid (artiklarna 9, 13–17, 24, 27–29, 31 och 39). En stat har också ett ansvar att ge stöd och skydd till ett barn som förlorat sin familjemiljö. Staten ska också följa upp de insatser som ges. (Se artiklarna 19, 20, 25 och 32–36.)

40.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i kon- ventionen förhåller sig till artikel 37. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

7Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 70/175 den 17 december 2015.

8Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 45/113 den 14 december 1990.

9Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 45/112 den 14 december 1990.

10SÖ 1953:14–17.

11SÖ 2002:59.

12CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

1392

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Ett helhetsperspektiv

Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla barn inom en stats juris- diktion utan någon åtskillnad av något slag (artikel 2). Samma rättig- heter gäller oavsett t.ex. kön eller funktionsnedsättning. Artikel 2 innebär även att barn som inte är svenska medborgare, såsom ett barn med uppehållstillstånd, som söker asyl eller som befinner sig utan tillstånd i Sverige, omfattas av artikel 37. Pekingreglerna inne- håller också en ickediskrimineringsprincip (regel 2.1). Pekingreglerna tar särskilt upp att flickor ska behandlas likvärdigt och utifrån sina särskilda behov (regel 26.4) I sammanhanget kan nämnas att bestäm- melser med liknande innebörd som dem i artikel 37 även finns i kon- ventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Däri stadgas också att personer med funktionsnedsättning ska be- handlas i enlighet med syftena och principerna i konventionen, där- ibland genom erbjudande av skälig anpassning (artiklarna 14 och 15).

Genom artikel 6 i barnkonventionen garanteras ett barn den grund- läggande rätten till liv, som uttrycks som en universell mänsklig rättighet bl.a. i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättig- heterna och den internationella konventionen om politiska och med- borgerliga rättigheter. Av förarbetena till barnkonventionen framgår att rätten till liv i artikel 6 skulle ges högre prioritet än andra rättig- heter i konventionen.13 Samtidigt har barnrättskommittén understrukit att det inte finns någon rangordning mellan konventionens rättig- heter.14 Eftersom ett barns existens är en förutsättning för att det ska kunna åtnjuta övriga rättigheter i konventionen får rättigheten en naturlig prioritet.

Rätten till liv betraktas av flera som jus cogens, dvs. att rättigheten i sig har en inneboende högre normhierarkisk status än övriga rättig- heter. Av doktrin framgår också att regleringen om att dödsstraff inte får utdömas för brott som begåtts av personer under 18 års ålder, som bl.a. återfinns i artikel 37 (a) betraktas som jus cogens av många organ.15 I artikel 6 garanteras även rätten till överlevnad och utveck- ling till det yttersta av en stats förmåga. Artikel 37 ska tolkas med utgångspunkt i artikel 6.

13HR/PUB/07/1, artikel 6, C 2 p. 18 och 21.

14CRC/C/GC/14 p. 4.

15Jämför Tobin (2019) s. 1462 och Detrick (1999) s. 125.

1393

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Barnrättskommittén menar att rätten till överlevnad och utveckling endast kan genomföras med ett holistiskt förhållningssätt. Det sker enligt kommittén genom att alla de andra bestämmelserna i konven- tionen tillämpas och ses i relation till varandra.16 Kommittén förväntar sig att konventionsstaterna tolkar ordet utveckling i dess vidaste be- märkelse, som ett helhetsbegrepp som omfattar barnets fysiska, men- tala, andliga, moraliska, psykologiska och sociala utveckling.17

Enligt artikel 4 ska en stat vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgär- der, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska en stat till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att vidta sådana åtgärder. Vid behov ska sådana åtgärder vidtas inom ramen för det internationella samarbetet.

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. I relation till artikel 37 gäller detta såväl vid ett beslut om ett frihetsberövande

16CRC/C/GC/7 p. 10.

17CRC/GC/2003/5 p. 12.

1394

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

som beslut under tiden som frihetsberövandet varar. Det gäller även i ärenden då ett barn utsatts för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Barnrättskommittén har bl.a. uttalat att de organ som utövar till- synen av institutionerna eller verksamheterna bör ha mandat att göra både regelbundna och oannonserade inspektioner och att de särskilt bör lyssna till barnen som vistas där.18 Kommitténs uttalande är i linje med vad som stadgas i Havannareglerna (jämför reglerna 72 och 75–77). Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.19

Barnets bästa

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 37.

18CRC/C/GC/24 p. 95.

19CRC/C/GC/12 p. 16.

20CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

1395

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Utformning av reglering

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa ska beaktas vid reglering som gäller barn och som rör frihets- berövande eller skydd mot tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Vad som anses vara det bästa för ett barn som frihetsberövats i vissa situationer anges sär- skilt i artiklarna 37 och 40, men övriga rättigheter enligt barnkonven- tionen bör också beaktas. Bedömningarna bör till viss del även bygga på ett barns egna upplevelser och åsikter om sin situation i enlighet med artikel 12.

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det i varje åtgärd som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, oavsett om åtgärden vid- tas av t.ex. domstolar eller administrativa myndigheter. Detta inne- bär att i alla beslut som fattas om frihetsberövande av ett barn eller under tiden som ett barn är frihetsberövat ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Det gäller även i ärenden då ett barn utsatts för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Som nämnts ovan ger konventionens övriga bestämmelser, särskilt artiklarna 37 och 40, viss vägledning i

21CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

22CRC/C/GC/14 p. 87.

1396

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

denna bedömning. Ett barn ska också ges möjlighet att uttrycka sin åsikt inför att ett beslut tas (jämför artikel 12).

Barnrättskommittén understryker att en bedömning av barnets bästa ska ske med utgångspunkt i barnets specifika omständigheter. Fokus måste enligt kommittén ligga på att identifiera möjliga lös- ningar som ser till barnets bästa med full respekt för rättigheterna i konventionen och dess fakultativa protokoll.23 Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgärder och beslut,24 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insatserna och om de varit till barnets bästa. (Jämför artiklarna 3.2, 19, 20, 25 och 39).

Barnanpassade förfaranden

För att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska kunna förverkligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaran- den, enligt barnrättskommittén.25 Kommittén har även framhållit att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka sina åsikter har betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Det bör enligt kommittén inte hållas samtal med barnet oftare än nöd- vändigt, särskilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste barnet informeras om vad saken gäller, vilka valmöjlig- heter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.26 Enligt artikel 40.3 ska en stat främja införandet av lagar och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och in- stitutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller

23CRC/C/GC/14 p. 32.

24CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

25CRC/C/GC/14 p. 85.

26CRC/C/GC/12 p. 22–25.

1397

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

åtalas för eller befunnits skyldiga till brott. Barnanpassade förfaran- den är av betydelse för varje frihetsberövat barn oavsett orsaken. Som exempel kan nämnas förfaranden som rör beslut om frihetsberövande av ett barn inom den psykiatriska tvångsvården, socialtjänsten eller på grund av ett avvisningsärende. Även förfaranden under tiden som ett barn är frihetsberövat bör vara barnanpassade, liksom förfarandena för tillsyn av de verksamheter som har frihetsberövade barn. Det gäller även i ärenden då ett barn utsatts för tortyr eller annan grym, omänsk- lig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Vägledning avseende barnanpassade förfaranden kan även hämtas från protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barn- pornografi. Av protokollet framgår bl.a. att processuella förfaranden ska anpassas till ett barns särskilda behov samt att en stat ska tillhanda- hålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Läs mer i kapitlet om artikel 34.

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

40.1.2Tortyr, livstids fängelse och dödstraff (artikel 37 [a])

Skydd mot tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

Bestämmelsen i artikel 37 (a) om att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har sin motsvarighet i artikel 7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Liknande bestämmelser finns även i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (arti- kel 5) och i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 2). Även i Peking- reglerna (regel 17.3), Havannareglerna (reglerna 67 och 87 [a]) och Riyadhriktlinjerna (artikel 54) finns bestämmelser med liknande inne- håll.

Rekvisitet tortyr definieras inte i barnkonventionen utöver att det är en grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Tortyr finns dock definierat i andra internationella överenskom- melser, bl.a. i konventionen om förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och i Romstadgan. I kon-

1398

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

ventionen om förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling definieras tortyr på följande sätt:

Varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje per- son, att straffa honom för en gärning som han eller en tredje person har begått eller misstänks ha begått eller att hota eller tvinga honom eller en tredje person eller också av något skäl som har sin grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsam- kas av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner (artikel 1).

I Romstadgan definieras tortyr på följande sätt:

Uppsåtligt tillfogande av allvarlig smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande för någon som befinner sig i den tilltalades förvar eller står under hans eller hennes kontroll; tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom, som en nödvändig del eller en följd av lagenliga sanktioner (artikel 7.2 [e])

MR-kommittén har i relation till artikel 7 i den internationella kon- ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter uttalat att även om det saknas en definition i konventionen anser de inte att det behövs en lista över förbjudna handlingar eller att det behövs tydliga distinktioner mellan olika bestraffningar eller behandlingar. De menar att gränsdragningen beror på en sammantagen bedömning av arten, syftet och allvarlighetsgraden av handlingen.27

I doktrin framförs att begreppet tortyr varit föremål för mycket diskussion samt att MR-kommitténs allmänna kommentar och de uttalanden som barnrättskommittén gjort till olika länder ligger mer i linje med definitionen i Romstadgan än den i konventionen om för- bud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande be- handling.28

Någon definition av rekvisitet annan grym, omänsklig eller förned- rande behandling eller bestraffning finns inte heller i barnkonventio- nen. Av förarbetena till konventionen framgår att ett av de förslag som presenterades för arbetsgruppen förtydligade att sådan behandling

27CCPR, General Comment No. 20 p. 4.

28Tobin (2019) s. 1441 och 1442.

1399

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

och bestraffning innefattade både isolering (solitary confinement) och kroppslig bestraffning (corporal punishment). Formuleringen antogs dock inte. Anledningen till det framgår emellertid inte av förarbetena.29 I Havannareglerna tydliggörs det däremot att både isolering och kroppslig bestraffning i disciplinerande syfte ses som grym, omänsk- lig eller förnedrande behandling (regel 67). Av Pekingreglerna fram- går att unga inte ska utsättas för kroppslig bestraffning (regel 17.3).

Barnrättskommittén har uttalat att annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inkluderar alla former av våld mot barn för att framtvinga en bekännelse, för att utomrättsligt straffa barn för olagligt eller oönskat beteende, eller för att tvinga barn till att delta i aktiviteter mot sin vilja.30 Kommittén har också uttalat att alla disciplinära åtgärder ska vara förenliga med principen att upprätthålla barnets inneboende värdighet samt med grundläg- gande principer för institutionell vård. Disciplinära åtgärder i strid med artikel 37 i barnkonventionen måste, enligt kommittén, vara strängt förbjudna, inklusive kroppslig bestraffning (corporal punishment), placering i en mörk cell, isolering (solitary confinement) eller annat straff som kan äventyra barnets fysiska eller psykiska hälsa eller väl- befinnande.31 Konventionen lämnar, enligt kommittén, inget ut- rymme för någon form av legaliserat fysiskt eller psykiskt våld mot barn.32 Enligt kommittén är kroppslig bestraffning utan undantag för- nedrande. Dessutom finns det, enligt kommittén, andra icke-fysiska bestraffningsformer som också är grymma och förnedrande och där- för oförenliga med konventionen. Dessa former innefattar t.ex. straff som innebär att barnet förringas, förödmjukas, smutskastas, görs till syndabock, hotas, skräms eller förlöjligas.33 Kommittén understry- ker att om isolering anses nödvändigt för att avskilja ett barn, bör detta göras i närvaro eller under noggrann övervakning av lämplig och utbildad personal. Enligt kommittén bör skälen för isoleringen samt hur länge isoleringen pågick registreras.34 MR-kommittén är av en liknande uppfattning och har uttalat att inte bara handlingar som orsakar fysisk smärta, såsom kroppslig bestraffning och överdrivna

29HR/PUB/07/1, artikel 37 och 40, C 5(d), C 6 (a) och C 8 (b).

30CRC/C/GC/13 p. 26.

31CRC/C/GC/24 p. 95 (g).

32CRC/C/GC/8 p. 18.

33CRC/C/GC/8 p. 11.

34CRC/C/GC/24 p. 95 (h).

1400

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

straff i uppfostrande syfte, omfattas av artikel 7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, utan även handlingar som orsakar psykiskt lidande.35

Av Pekingreglerna (regel 27) framgår, som tidigare nämnts, att Nelson Mandela-reglerna ska beaktas i relevanta delar. Av dessa fram- går att med isolering (solitary confinement) avses när en person är instängd och berövad all mänsklig kontakt under mer än 22 timmar per dygn (regel 44).

Formuleringen att inget barn ska utsättas innebär att alla barn om- fattas var de än befinner sig, dvs. oavsett om handlingen utförs inom offentliga eller privata verksamheter eller av en enskild.36 Bestäm- melsen kompletteras genom flera artiklar. I artikel 19, stadgas att en stat ska vidta lämpliga åtgärder för att skydda ett barn mot alla for- mer av fysiskt eller psykiskt våld när det är i föräldrars, vårdnads- havares eller annan persons vård. Enligt artikel 28.2 ska en stat även vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga vär- dighet och i övrigt stämmer överens med konventionen. I artikel 40 erkänns rätten för varje barn som misstänks för, åtalas för eller be- funnits skyldig till att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde. Vidare framgår att bar- net inte får tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt.

Barnrättskommittén har uttalat att kroppslig bestraffning och andra grymma eller nedsättande sätt att bestraffa barn äger rum i många miljöer, däribland i hemmet, inom alla former av alternativ omvård- nad, i skolor37 och andra utbildningsanstalter och i rättssystem – både i form av domstolsbeslut och som straff på kriminalvårdsanstalter och andra institutioner – där det förekommer barnarbete och i samhället i övrigt.38 MR-kommittén har uttalat att artikel 7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter inte bara omfattar det offentliga samt att artikeln ger barn, elever och patienter skydd inom skolan och hälso- och sjukvården.39

Hur en stat ska säkerställa att inget barn utsätts för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrade behandling eller bestraffning anges inte i barnkonventionen. Genom artikel 4 har staten dock åtagit

35CCPR, General Comment No. 20 p. 5.

36Jämför även CCPR General, Comment No. 20, p. 2 och Tobin (2019) s. 1423.

37När det gäller kränkande behandling i skolor, se kapitlet om artikel 28.

38CRC/C/GC/8 p. 12.

39CCPR, General Comment No. 20 p. 2 och 5.

1401

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

sig att vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgär- der och andra åtgärder för att genomföra rättigheterna i konventio- nen. Vidare framgår det av artikel 3.2 att en stat åtar sig att tillförsäkra ett barn sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess väl- färd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som till- kommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, och ska för detta ändamål vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder. Här kan också näm- nas att det i artikel 2 i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning anges att en stat ska vidta effektiva legislativa, administrativa, rättsliga eller andra åtgärder för att förhindra tortyrhandlingar.

Barnrättskommittén har uttalat att en stat måste vidta alla lämp- liga lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder samt åt- gärder i utbildningssyfte för att avskaffa kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande bestraffningar (jämför även arti- kel 19).40 MR-kommittén har i relation till artikel 7 i den internatio- nella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter uttalat att det inte är tillräckligt att förbjuda dessa handlingar. Kommittén anser att en stat inte heller får utsätta någon för risken att utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning vid återvändande till ett annat land på grund av ut- visning, avvisning eller utlämnande.41 Barnrättskommittén har ut- talat att ett återvändande till ursprungslandet inte är ett alternativ om det skulle leda till en ”skälig risk” för att ett sådant återvändande skulle resultera i att barnets grundläggande mänskliga rättigheter kränks, och i synnerhet om principen om non-refoulement gäller. Ett åter- vändande till ursprungslandet ska endast arrangeras om ett sådant återvändande är för barnets bästa.42 Läs mer i avsnittet om artikel 22.

Även om artikel 37 (a) slår fast ett absolut förbud mot tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraff- ning, uppstår det situationer när ett barn trots allt blir utsatt för en sådan handling. Vid dessa tillfällen måste även artikel 39 respekteras. Enligt artikel 39 ska en stat vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett

40CRC/C/GC/8 p. 18.

41CCPR, General Comment No. 20 p. 8 och9.

42CRC/C/GC/6 p. 84.

1402

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

barn som blivit utsatt för en sådan behandling eller bestraffning som nämns i artikel 37 (se vidare avsnittet om artikel 39).

Förbud mot dödsstraff

Enligt andra meningen i artikel 37 (a) får inte dödsstraff ådömas för brott som begåtts av personer under 18 år. Av ordalydelsen framgår att det avgörande är åldern då brottet begicks. Förbudet mot dödsstraff är absolut och ska läsas tillsammans med bestämmelserna i artikel 6.1 i barnkonventionen, genom vilken en stat erkänner att varje barn har en inneboende rätt till liv. Förbudet bekräftas också i artikel 6.5 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättig- heter. Även Pekingreglerna innehåller en motsvarande bestämmelse (regel 17.2).

I de fall åldern inte kan avgöras anser barnrättskommittén att ett barns ålder ska bestämmas till dess fördel och dödstraff inte ska ut- dömas.43

Förbud mot livstidsdomar

I artikel 37 (a) andra meningen förbjuds också livstidsdomar utan möjlighet till frigivning för brott som begåtts före 18 års ålder. Liksom beträffande förbudet mot dödsstraff framgår det av ordalydelsen att det avgörande är åldern då brottet begicks, oavsett hur gammal per- sonen är vid tidpunkten för rättegången, domen eller straffets verk- ställande. Artikeln bör läsas i relation till bl.a. artikel 40.1 om det önsk- värda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en kon- struktiv roll i samhället.

Barnrättskommittén har i en av sina allmänna kommentarer re- kommenderat staterna att förbjuda alla former av livstids fängelse för brott som begåtts av personer under 18 år. Enligt kommittén ska perioden innan det finns en möjlighet till frigivning vara kortare än för vuxna, realistisk och omprövas regelbundet för alla straff som barn döms till. Kommittén understryker att en stat vid tillämpningen av denna sanktion bör sträva efter att uppnå målen i artikel 40.1 i kon- ventionen. Det innebär, enligt kommittén, att ett barn som dömts till livstids fängelse ska få utbildning, behandling och vård som syftar

43CRC/C/GC/24 p. 79.

1403

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

till frigivning, återanpassning och möjligheten att ta på sig en kon- struktiv roll i samhället. Vidare ställer det krav på en regelbunden upp- följning av barnets utveckling och framsteg, för att kunna bedöma möj- ligheten till frigivning, enligt kommittén.44

40.1.3Skydd mot olagligt och godtyckligt frihetsberövande (artikel 37 [b])

Enligt artikel 37 (b) ska en stat säkerställa att inget barn olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Eventuella begränsningar av ett barns frihet får inte vara godtyckliga och måste ha stöd i lag. Genom be- stämmelsen tillförsäkras därmed varje barn en grundläggande rätts- säkerhet. Artikeln omfattar frihetsberövanden av barn i alla miljöer, för alla syften och av såväl offentliga organ som privata aktörer. I artikel 9.1 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter finns en motsvarande formulering. Enligt MR-kommitténs allmänna kommentar till artikel 9 i den internatio- nella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter bety- der uttrycket ”olagliga” att varje frihetsberövande måste ha stöd i lag. Med ”godtyckliga” menas att ett frihetsberövande måste vara rimligt, nödvändigt och proportionerligt. Det innebär, enligt MR-kom- mittén, även att kraven på förutsebarhet, rättssäkerhet och rättvisa också måste vara uppfyllda.45

Av konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter fram- går också att den som utsatts för ett olagligt gripande eller annat olagligt frihetsberövande ska ha rätt till skadestånd (artikel 9.5). Någon så- dan bestämmelse finns däremot inte i barnkonventionen.

När det gäller frihetsberövanden genom offentliga organ har barn- rättskommittén antagit den definition av begreppet frihetsberövande som finns i Havannareglerna. Frihetsberövande innebär, enligt kom- mittén, varje form av kvarhållande eller fängslande eller placering av en person i en offentlig eller privat skyddsmiljö som personen inte får lämna av egen fri vilja genom beslut från en rättslig, administrativ eller annan offentlig myndighet.46 Det innebär att t.ex. frihetsberö- vanden inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och migration skulle omfattas. MR-kommittén har i relation till artikel 9.1 i den inter-

44CRC/C/GC/24 p. 81.

45CCPR/C/GC/35 p. 11 och 12.

46CRC/C/GC/24 p. 8.

1404

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

nationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter uttalat att frihetsberövande innefattar bl.a. gripande, anhållande, häkt- ning (police custody), fängslande, husarrest och administrativt frihets- berövande. Vad som avses med ett administrativt frihetsberövande framgår dock inte. Vidare omfattas t.ex. tvångsvård, institutionsvård för barn och att transporteras mot sin vilja.47

Av artikel 37 (b) framgår att gripande, anhållande, häktning, fängs- lande eller annat frihetsberövande (arrest, detention or imprisonment) ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Av uppräkningen (som inte är en öppen lista i originalspråksversionerna) framgår att det finns ett fokus mot barn som misstänks för eller har befunnits skyldiga till att ha begått brott. I de tidiga utkasten till bestämmelsen var den också tydligt kopplad till straffprocessen.48

Vad som är en sista utväg eller vad som är kortast lämpliga tid framgår inte av artikeln, utan lämnas till respektive stat att avgöra. Artikel 37 (b), tillsammans med bestämmelserna i artikel 40 och i viss mån artikel 9.1, innebär dock en inriktning av det straffproces- suella påföljdssystemet bort från frihetsberövande påföljder, särskilt fängelse. Påföljderna ska vara inriktade mot åtgärder som främjar återanpassning av den unge till samhället. Vad som bedöms vara ett barns bästa bör i enlighet med artikel 3.1 beaktas i varje enskilt fall (läs mer i avsnittet om de grundläggande principerna och i kapitlet om artikel 3). I tidigare utkast till artikeltexten stod det ”kortast möj- liga tid” i stället för ”kortast lämpliga tid”. Flera länder invände mot formuleringen, dels för att en frihetsberövande påföljd inte nödvän- digtvis borde vara kortast möjliga tid, dels för att rehabiliterings- perioden kunde behöva pågå viss tid. Efter viss diskussion valdes den nuvarande formuleringen.49

I Pekingreglerna finns regler med liknande innebörd som barn- konventionens artikel 37 (b) (reglerna 13.1 och 19.1). Även av Havanna- reglerna (regel 17) framgår att ett frihetsberövande ska vara en sista utväg, endast pågå under en kort period och användas endast i excep- tionella fall. I regel 18 i Pekingreglerna nämns även att det ska finnas alternativ till anstaltsvård, för att undvika institutionell vård samt att inget barn ska flyttas från sina föräldrar om det inte utifrån omstän-

47CCPR/C/GC/35 p. 5.

48Se HR/PUB/07/1 artikel 37 och 40, C 9.

49HR/PUB/07/1, artikel 37 och 40, E 2 p. 536, 549–551, 559 och 560.

1405

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

digheterna i fallet är nödvändigt (jämför artiklarna 9 och 40 i barnkon- ventionen). I regel 17 i Havannareglerna föreskrivs att alla ansträng- ningar ska göras för att finna alternativ till ett frihetsberövande.

Barnrättskommittén anser att det i en stats lagstiftning bör finnas en omfattande uppsättning av åtgärder som alternativ till ett frihets- berövande. Kommittén betonar att reaktionen på ett brott alltid ska stå i proportion inte bara till brottets omständigheter och svårig- hetsgrad, utan även till barnets ålder, mindre straffrättsliga ansvar, omständigheter och behov, liksom till samhällets olika behov, i syn- nerhet de långsiktiga. Vid bedömningen ska det enligt kommittén ges tyngd åt vad som är bäst för barnet och behovet av barnets åter- anpassning i samhället. I den mån ett frihetsberövande är oundvikligt bör det enligt barnrättskommittén vara så kort som möjligt.50 Kom- mittén rekommenderar staterna att fastställa ett maxstraff för barn som anklagas för brott som reflekterar principen om kortast möjliga tid, mot bakgrund av den skada och de negativa konsekvenser som ett frihetsberövande innebär för ett barns möjligheter till återan- passning i samhället.51 Kommittén har vidare uttalat att tidslängden för frihetsberövande före rättegång bör begränsas i lag och omprövas regelbundet. Ett sådant frihetsberövande bör enligt kommittén främst ske för att säkerställa uppträdande vid domstolsförfarandet eller om barnet utgör en omedelbar fara för andra. Om barnet betraktas som en fara (för sig själv eller andra) anser kommittén att skyddsåtgärder bör vidtas.52

När det gäller förvar i avvaktan på att ett migrationsärende ska avgöras har barnrättskommittén uttalat att förvar borde vara för- bjudet då det inte är förenligt med principen om barnets bästa eller ett barns rätt till utveckling. Medan ärendet om uppehållstillstånd avgörs eller i avvaktan på återresa bör i stället barn få bo med sina familjer på platser ute i samhället. När ett barn anlänt med sin familj är behovet att hålla samman familjen, enligt kommittén, inte ett gil- tigt skäl att sätta barnet i förvar. Kommittén anser att när barnets bästa kräver att familjen hålls samman leder det till att inte heller barnets föräldrar får sättas i förvar utan myndigheterna måste välja lösningar som inte innefattar förvar för hela familjen.53 MR-kommit- tén har uttalat att förvar under förfaranden för kontroll av invand-

50CRC/C/GC/24 p. 73, 76 och 78.

51CRC/C/GC/24 p. 77.

52CRC/C/GC/24 p. 87.

53CRC/C/GC/23 p. 10–12.

1406

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

ring i sig inte kan anses godtyckligt, men förvarstagandet måste vara rimligt, nödvändigt och proportionerligt och omprövas när det sträcker sig över tid. Asylsökande som olagligt kommer in i en stat kan, enligt MR-kommittén, hållas kvar under en kort period för dokumenta- tion, registrering och för fastställande av identitet. Ytterligare kvar- hållande skulle enligt MR-kommittén vara godtyckligt i frånvaro av giltiga skäl (såsom att det finns risk för att personen avviker, begår brott eller innebär en fara för rikets säkerhet). Vidare har kommittén uttryckt att lokalerna ska vara lämpligt utformade. När det gäller barn har MR-kommittén uttalat att de inte bör sättas i förvar, utom som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. När det gäller varaktig- heten av och villkoren för ett förvarstagande ska i första hand beak- tas vad som är bäst för barnet och hänsyn ska tas till den utsatthet och det behov av vård som ett ensamkommande minderårigt barn har, enligt kommittén.54

40.1.4Behandling av ett frihetsberövat barn (artikel 37 [c])

I artikel 37 (c) berörs hur ett frihetsberövat barn ska behandlas. Be- stämmelsen omfattar varje frihetsberövat barn; det finns ingen be- gränsning till frihetsberövanden av vissa organ eller i vissa syften.

Av bestämmelsen framgår att varje frihetsberövat barn ska behand- las humant och med respekt för människans inneboende värdighet. Någon definition av dessa rekvisit ges inte. När det gäller ”människans inne- boende värdighet” kan noteras att begreppet ”värdighet” är centralt i barnkonventionen och förekommer även i konventionens inledning (preambel) samt i artiklarna 23, 28, 39 och 40.55 Bestämmelsen om human behandling har sin motsvarighet i den internationella konven- tionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I den konventio- nen anges att envar som har berövats sin frihet ska behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde (artikel 10.1). Formuleringarna återspeglar den grundläggande mänskliga rättighet som fastställs i artikel 1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga

54CCPR/C/GC/35 p. 18.

55I artikel 23 erkänns att ett barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som bl.a. säkerställer värdighet. I arti- kel 28 stadgas att disciplinen i skolan ska upprätthållas på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med de övriga rättigheterna i konventionen. I artikel 40.1 anges att varje barn ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdig- het och värde.

1407

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

rättigheterna, dvs. att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Rätten till värdighet och värde uttrycks även i barn- konventionens inledning (preambel) och i 1959 års deklaration om barnets rättigheter, som hänvisas till i inledningen. Genom artikel 6 i barnkonventionen erkänns varje barns inneboende rätt till livet och en stats skyldighet att säkerställa ett barns överlevnad och utveckling (läs mer i avsnittet ovan om de grundläggande principerna).

Beakta behoven utifrån ålder

Ett frihetsberövat barn ska behandlas på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Vilka behov det kan röra sig om framgår inte av artikeln, inte heller vad det innebär att beakta ett barns behov i en viss ålder. Viss vägledning om vilka behov som kan vara viktiga för ett barn ges av konventionen i sin helhet. Det kan t.ex. handla om levnadsstandard, såsom tillgång till mat, kläder och boende (artikel 27), tillgång till hälso- och sjukvård och rehabilitering (artiklarna 24 och

39)eller utbildning (artiklarna 28 och 29). Vidare kan det handla om möjligheten till privat- och familjeliv, kommunikation med familj och vänner, tillgång till nyheter, litteratur och annan information eller möjligheten till vila och fritidssysselsättning (artiklarna 9, 16, 17 och

31).En bedömning av vad som är det bästa för ett barn måste göras i varje enskild situation, bl.a. utifrån barnets ålder, för att säkerställa att barnet både fullt och faktiskt kan åtnjuta alla de rättigheter som erkänns i konventionen. Vidare är ett barns möjlighet att få uttrycka sin åsikt av vikt för att kunna identifiera ett barns behov och att barnet åtnjuter sina rättigheter (jämför artikel 12).56 Behoven hos ett barn kan skilja sig åt även beroende på t.ex. funktionsnedsättning, kön eller vilket språk barnet behärskar. (Läs mer i avsnittet ovan om grundprinciperna och i kapitlen om artiklarna 2, 3 och 12.) Enligt artikel 20 ska ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familje- miljö, eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö, ha rätt till särskilt stöd och skydd från statens sida. Av arti- kel 25 framgår vidare att ett barn som har omhändertagits av berörda myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa har rätt till regelbunden översyn av den behand- ling som barnet får och alla andra omständigheter som rör barnets

56Jämför även Tobin (2019) s. 1485.

1408

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

omhändertagande. Även i en sådan översyn är det av vikt att ett barn ges möjlighet att uttrycka sina åsikter (artikel 12). Viss vägledning kring hur ett frihetsberövat barn ska behandlas kan även fås av Peking- reglerna och Havannareglerna.

Barnrättskommittén understryker vikten av att respektera rätten till privatliv även för ett barn som är frihetsberövat. Vidare fram- håller kommittén att ett barn bör ges möjlighet att umgås med kam- rater, utöva sport samt andra kultur- och fritidsaktiviteter. Kommit- tén lyfter också fram vikten av att få tillgång till utbildning som är anpassad efter barnets behov, förutsättningar och förmåga och som förbereder barnet för en återanpassning till samhället. Enligt kom- mittén har varje barn rätt att få tillgång till hälso- och sjukvård under tiden som det är frihetsberövat. 57

Varje barn ska hållas åtskilt från vuxna

Som ett led i kravet på en human behandling ingår principen om att varje frihetsberövat barn som huvudregel ska hållas åtskilt från vuxna. Om det bedöms vara till barnets bästa ska barnet däremot inte hållas åtskilt från vuxna. I artikeln ges ingen vägledning om när det kan vara. En bedömning av barnets bästa bör ske i varje enskilt fall (se även avsnittet ovan om grundprinciperna och kapitlet om arti- kel 3). I förekommande fall ska även artikel 9.1, om ett barns åtskil- jande från sina föräldrar, beaktas.

Denna del av artikel 37 har sin motsvarighet i den internatio- nella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artik- larna 10.2 [b] och 10.3). De bestämmelserna är emellertid mer långt- gående än artikel 37 (c) och stadgar att ungdomsbrottslingar ska hållas åtskilda från vuxna och ges en efter deras ålder och rättsliga ställning anpassad behandling. Samtidigt är de mer begränsade, eftersom de en- dast omfattar unga lagöverträdare. Även Pekingreglerna (reglerna 13.4 och 26.3), som också rör unga lagöverträdare, innehåller liknande be- stämmelser som dem i artikel 37 i barnkonventionen.

Barnrättskommittén har uttalat att det finns gott om bevis för att placering av ett barn på anstalter för vuxna äventyrar barnets grund- läggande säkerhet, välbefinnande samt förmåga att i framtiden hålla sig undan brott och återanpassas till samhället. Enligt kommittén bör

57CRC/C/GC/24 p. 95.

1409

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

undantaget från huvudregeln att barn ska vara åtskilda från vuxna tol- kas snävt. Kommittén har i detta sammanhang uttalat att det som är lättast för en stat inte får väga tyngre än barnets bästa.58 Kommittén har även uttalat att bestämmelsen inte bör tolkas på så vis att ett barn så snart det fyllt 18 år ska flyttas till en institution för vuxna. En be- dömning av vad som är det bästa för det enskilda barnet bör ske och vägas mot vad som är bästa för övriga barn på institutionen.59

Rätt att hålla kontakten med sin familj

I artikel 37 (c) anges att ett barn ska ha rätt att hålla kontakten med sin familj genom brevväxling (correspondence) och besök utom i undan- tagsfall. Bestämmelsen tangerar artikel 9.3 i barnkonventionen, som reglerar rätten för det barn som är skilt från sina föräldrar att regel- bundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom i de fall då det strider mot barnets bästa. Bestämmelsen i artikel 37 (c) hänger också intimt samman med arti- kel 16 om rätten till privat- och familjeliv. Enligt artikel 16.1 får ett barn inte utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt pri- vat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens. Begreppet korre- spondens60 används i båda artiklarna. Även om ”brevväxling” används i den svenska översättningen finns det anledning att se begreppet som vidare än så. Som framgår i kapitlet om artikel 16 sätter den arti- keln inte några begränsningar för vilken typ av korrespondens som avses. Eftersom formerna för korrespondens ständigt utvecklas bör begreppet i stället tolkas dynamiskt. Korrespondens kan således ut- göras av olika former av meddelanden, t.ex. i form av ljud, bild, skrift, punktskrift, teckenspråk eller elektroniska signaler. Utöver telefon, brev, e-post och vanligt tal bör t.ex. meddelanden på sociala medier omfattas.61

Av regel 61 i Havannareglerna framgår att varje ungdom i ett ung- domshäkte eller en ungdomsanstalt (juvenile facility) bör ha rätt att kommunicera, skriftligen eller via telefon, minst två gånger per vecka med någon som ungdomen själv valt, såvida inte lagen begränsat detta.

58CRC/C/GC/24 p. 92.

59CRC/C/GC/24 p. 93.

60Engelska: correspondence, franska: correspondance spanska: correspondencia.

61Se även Tobin (2019) s. 589 och 590.

1410

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Om det är nödvändigt bör den unge få hjälp att utöva denna rättig- het. Ungdomen bör också ha rätt att ta emot korrespondens.

Av artikel 37 (c) framgår inte vad som avses med utom i undan- tagsfall. Sett i relation till artikel 16 ska sådana undantag från ingrepp i ett barns privatliv och korrespondens vara reglerade i lag. Det skulle t.ex. kunna röra sig om de fall då ett frihetsberövat barn ålagts re- striktioner. När det gäller ett barns kontakt med sina föräldrar kan den begränsas utifrån vad som bedöms vara barnets bästa (jämför artiklarna 3 och 9.3). Enligt regel 64 i Havannareglerna ska restrik- tioner endast användas i exceptionella fall och under kortast möjliga tid. Någon sådan uttrycklig begränsning finns emellertid inte i barn- konventionen.

Barnrättskommittén har anfört att ett frihetsberövat barn ska pla- ceras på en anstalt som är så nära den egna familjens bostadsort som möjligt för att underlätta besök. Vidare anser kommittén att perso- nalen bör uppmuntra och skapa möjligheter till en regelbunden kon- takt med samhället, innefattande kommunikation med barnets familj, vänner och andra personer.62

40.1.5Ett frihetsberövat barns rätt till juridiskt biträde och att få prövat lagligheten av frihetsberövandet (artikel 37 [d])

Enligt artikel 37 (d) ska varje frihetsberövat barn ha rätt att snarast få tillgång till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp. Det finns således inte något utrymme för en stat att införa regler som möjliggör överväganden om det är befogat med juridiskt biträde eller inte.63 Vad som avses med annan lämplig hjälp framgår inte av artikeln, mer än att det är hjälp utöver juridiskt biträde. Även punktens övriga bestämmelser, om rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken, är undantagslös och gäller alla former av frihetsberövanden, inte bara vid misstanke om brott. Vad som är ett snabbt (prompt) beslut anges inte i artikel 37 (d). Med ”saken” avses själva frihetsberövandet, vilket tydligare framgår av den engelska språkversionen (any such action).

62CRC/C/GC/24 p. 94 och 95.

63Jämför SOU 1997:116 s. 453.

1411

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Artikelns bestämmelser om rätten att få sin sak prövad samt rät- ten till ett snabbt beslut har sin motsvarighet i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artik- larna 9.3 och 9.4).64

Barnrättskommittén har uttalat att varje barn som gripits och berövats sin frihet bör ställas inför ett behörigt beslutsorgan inom 24 timmar för att få lagligheten i frihetsberövandet prövat.65 MR- kommittén har i relation till artikel 9 i den internationella konven- tionen om medborgerliga och politiska rättigheter uttalat att 48 tim- mar bör vara tillräckligt för transport och förberedelser samt att längre tid måste kunna motiveras och kan endast bli aktuellt under exceptionella förhållanden. Kommittén konstaterade att de flesta sta- ter hade angivna tidsgränser, varav en del var kortare än 48 timmar. När det gäller unga lagöverträdare menar MR-kommittén att det ska vara kortare tidsgränser (especially strict standard of promptness), så- som 24 timmar.66

Barnrättskommittén har rekommenderat staterna att genom stränga lagföreskrifter se till att lagligheten i ett frihetsberövande före rättegång regelbundet omprövas, i syfte att försöka avsluta det. Om det inte går att villkorligt frige barnet inom det närmsta dygnet från frihetsberövandet, anser kommittén att barnet bör formellt anklagas för de brott som han eller hon misstänks för inför domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ inom 30 dagar från frihetsberövandet. Målet bör därefter vara avgjort senast ett halvår efter frihetsberövandet, enligt kommittén.67 Om formella anklagelser och ett snabbt avgörande av anklagelserna, se kapitlet om artikel 40.2 (b) (ii) och (iii).

64Däremot finns det inte några särskilda bestämmelser om rätten till juridiskt biträde i sam- band med ett frihetsberövande i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Sådana bestämmelser finns i stället i regleringen som rör en rättvis och offentlig rättegång. Se vidare artikel 14.3 (b) och (d) i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

65CRC/C/GC/24 p. 90.

66CCPR, General Comment No. 35 p. 33.

67CRC/C/GC/24 p. 90.

1412

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

40.2Svenska förhållanden

I detta avsnitt redogör vi för bestämmelser i svensk rätt som syftar till att förhindra att ett barn utsätts för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Vi beskri- ver även bestämmelser om förbud mot dödsstraff och livstids fäng- else samt bestämmelser som rör frihetsberövande och behandlingen av ett barn som är frihetsberövat. När det gäller straffprocessen i övrigt för barn behandlas den främst i kapitlet om artikel 40.

40.2.1Skydd mot tortyr m.m. (artikel 37 [a])

Var och en är enligt svensk grundlag skyddad mot kroppsstraff samt mot tortyr och medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden (2 kap. 5 § RF). Skyddet är absolut och får inte begränsas (2 kap. 20 § RF). Därutöver är var och en skyddad gentemot det all- männa mot påtvingat kroppsligt ingrepp (2 kap. 6 § RF). Av samma bestämmelse följer att var och en också är skyddad mot bl.a. kropps- visitation och liknande intrång. Detta skydd, som får begränsas, be- skriver vi närmre i kapitlet om artikel 16.

Tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraff- ning är förbjudet också enligt Europakonventionen (artikel 3) och EU-stadgan (artikel 4). Artiklarna 6 (rätt till en rättvis rättegång) och 8 (rätt till skydd för privatlivet) i Europakonventionen kan också aktua- liseras om någon utsatts för en sådan behandling, beroende på om- ständigheterna.68 Detsamma gäller med artiklarna 3 (rätt till integritet), 6 (rätt till frihet och säkerhet) och 8 (respekt för privatlivet) i EU- stadgan. Läs mer i kapitlet om artikel 16.

I brottsbalken finns det inte något särskilt stadgande gällande tortyr.69 Brottsbalkens bestämmelser om bl.a. misshandel, olaga tvång, olaga hot m.m. är emellertid tillämpliga (3 kap. 5 och 6 §§ samt 4 kap. 4 och 5 §§ BrB).

68Se bl.a. Europadomstolen, Guide on Article 8 of the European Convention on Human Rights (2019) s. 13.

69I departementspromemorian Ett särskilt tortyrbrott? (Ds 2015:42) föreslås en ny lag om straff för tortyrbrott, där tortyr kriminaliseras som ett särskilt brott. Enligt förslaget ska en offentlig tjänsteman kunna dömas för tortyrbrott om han eller hon i visst syfte, t.ex. för att få information eller en bekännelse, för att straffa eller för att diskriminera, tillfogar någon allvar- lig smärta eller skada eller svårt lidande.

1413

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

När det särskilt gäller olaga tvång fanns det i lagtexten tidigare uttryckt att pinande till bekännelse eller annan tortyr var exempel på omständigheter som kunde föranleda att brottet skulle betraktas som grovt. Dessa försvårande omständigheter är nu mer generellt utfor- made men innefattar allt som faller under begreppet tortyr. Bestäm- melsen riktar sig såväl mot militära personer, polismän, åklagare och andra tjänstemän som mot enskilda personer.70

Tortyrliknande behandling kan leda till att en misshandel anses som grov eller synnerligen grov. Vid bedömningen om en misshandel ska betraktas som synnerligen grov ska det bl.a. beaktas om gärningen orsakat synnerligt lidande eller om gärningspersonen visat synnerlig hänsynslöshet. (Se 3 kap. 5 och 6 §§ BrB.)71

När det gäller annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling kan andra brott aktualiseras, t.ex. fridskränkningsbrott, ofredande, människohandel, människoexploatering och sexualbrott (se t.ex. 4 och 6 kap. BrB).

I kapitlen om artiklarna 32–36 beskriver vi skyddet mot att barn utsätts för olika former av utnyttjanden. Kapitlet om artikel 19 hand- lar om skyddet mot att ett barn utsätts för våld och annan kränkande behandling bl.a. av barnets föräldrar. Kränkande behandling i skolan tas upp i kapitlet om artikel 28 och diskriminering i kapitlet om arti- kel 2. I kapitlet om artikel 40 (se särskilt det som rör punkten 2 [b] [iv]) redogör vi för bestämmelser som rör behandlingen av ett barn under en förundersökning, bl.a. förbudet mot att tvinga en person till att erkänna ett brott (se 23 kap. 12 § RB).

Skydd mot omänsklig eller förnedrande behandling i utlandet

I utlänningslagen (2005:716) finns bestämmelser om hinder mot att verkställa avvisning och utvisning. Avvisning och utvisning av en ut- länning får t.ex. aldrig verkställas till ett land om det finns skälig anled- ning att anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller

70Berggren m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 4 kap. 4 §, Zeteo 2018-01-01. Se även prop. 2015/16:113 s. 69 och 82–84.

71Med att gärningen har orsakat synnerligt lidande avses i första hand att den orsakat kraftig och långvarig smärta. Så kan vara fallet vid en omfattande våldsanvändning under ett inte helt kortvarigt förlopp, såsom vid misshandel av tortyrliknande slag. Också när gärningen har orsakat stark dödsångest eller liknande stor psykisk påfrestning hos offret kan synnerligt lidande ha förelegat. (Se prop. 2009/10:147 s. 38.) Se även Högsta domstolens dom den 2 juli 2020 i mål B 5306-19.

1414

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

förnedrande behandling eller bestraffning, eller utlänningen inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där utlänningen skulle vara i sådan fara (12 kap. 1 § utlänningslagen).

Om det finns grundad anledning att anta att en utlänning, som befinner sig i Sverige, vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraff- ning och utlänningen inte kan, eller på grund av risken inte vill, be- gagna sig av hemlandets skydd har personen som huvudregel rätt till uppehållstillstånd (4 kap. 2 § och 5 kap. 1 § utlänningslagen).

Bestämmelserna har sin bakgrund i principen om non-refoule- ment. Även EU-stadgan ger uttryck för denna princip (se artikel 19.2

istadgan). Läs mer om non-refoulement i kapitlet om artikel 22. Även när det gäller överlämnande av personer som är efterlysta

för brott till andra länder finns det vissa skyddsregler. Som exempel kan nämnas att överlämnande enligt en nordisk eller europeisk arres- teringsorder inte får beviljas för en gärning som har ägt rum innan den eftersökte fyllt 15 år eller om det skulle strida mot Europakon- ventionen (2 kap. 4 och 5 §§ lagen, 2011:1165, om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder och 2 kap. 4 § lagen, 2003:1156, om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arres- teringsorder). När det gäller utlämningar enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott gäller bl.a. att den eftersökte inte får utlämnas om han eller hon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss sam- hällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller i övrigt på grund av politiska förhållanden löper risk att utsättas för förföljelse av visst slag (10 § i lagen). Även andra hinder mot överlämnande och utläm- ning finns.

40.2.2Förbud mot dödsstraff och livstidsdomar (artikel 37 [a])

Dödsstraff får inte förekomma i Sverige. Förbudet mot dödsstraff är grundlagsstadgat. (Se 2 kap. 4 § RF.) Ett motsvarande förbud finns i Europakonventionen72 och i EU-stadgan (artikel 2).

Barn under 15 år kan inte dömas till påföljd alls (1 kap. 6 § BrB). För brott som någon begått innan han eller hon fyllt 18 år får rätten

72Tilläggsprotokoll nr 6 och 13 till Europakonventionen, vilka båda gäller som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

1415

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl och aldrig till fängelse på livstid (29 kap. 7 § och 30 kap. 5 § BrB).

40.2.3Allmänt om frihetsberövanden (artikel 37 [a–d])

Det allmänna kan frihetsberöva ett barn bl.a. på straffrättslig grund (gripande, anhållande, häktning eller som påföljd), för att det finns behov av vård (t.ex. enligt LVU eller LPT) eller genom förvar enligt utlänningslagen. Nedan behandlas olika former av frihetsberövande var för sig. I varje avsnitt redogör vi bl.a. för bestämmelser som rör förutsättningar och tiden för ett frihetsberövande, behandlingen under ett frihetsberövande och rätten till biträde.

Barnrättskommittén har i sina rekommendationer till Sverige ut- tryckt allvarlig oro över att barn i häkte och arrest isoleras samt över den tvångsbehandling som barn med funktionsnedsättning utsätts för i psykiatriska vårdmiljöer, i synnerhet användningen av remmar eller bälten i upp till två timmar och av avskiljning. Kommittén har uppmanat Sverige att ändra sin lagstiftning så att användningen av isolering under alla omständigheter är förbjuden samt att i lag för- bjuda användningen av remmar och bälten och av avskiljning i psy- kiatriska vårdmiljöer och på andra inrättningar.73 Regleringen om psykiatrisk tvångsvård har till viss del ändrats sedan kommitténs ut- talande (se nedan).

Grundläggande bestämmelser och principer

I regeringsformen stadgas att var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden (2 kap. 8 § RF). Skyddet kan be- gränsas genom lag men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. (Se 2 kap. 20, 21 §§ RF. Jäm- för dock 2 kap. 25 § RF, när det gäller andra än svenska medborgare.) En person som blivit berövad friheten med anledning av brott eller misstanke om brott ska kunna få frihetsberövandet prövat av dom- stol utan oskäligt dröjsmål. Detta grundlagsskydd gäller dock inte när det är fråga om att till Sverige flytta över verkställighet av en fri- hetsberövande påföljd enligt en dom i en annan stat. Även den som av någon annan anledning har blivit omhändertagen tvångsvis, ska kunna

73CRC/C/SWE/CO/5 p. 25 och 26.

1416

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

få omhändertagandet prövat av domstol utan oskäligt dröjsmål. Med prövning av domstol likställs i sådant fall prövning av en nämnd, om nämndens sammansättning är bestämd i lag och ordföranden i nämn- den ska vara eller ha varit ordinarie domare. (Se 2 kap. 9 § RF.)

I artikel 5 i Europakonventionen anges att ingen får berövas fri- heten utom i de fall konventionen anger och i den ordning som lagen föreskriver. Den som har berövats friheten ska utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, med dömande uppgifter, och ska vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten ska ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt. Det bakomliggande syftet med Europa- konventionens skyndsamhetskrav är bl.a. att upptäcka felaktig be- handling av misstänkta och att minimera omotiverade frihetsberö- vanden.74 Även rätten till en rättvis rättegång (artikel 6) och rätten till privat- och familjeliv (artikel 8) kan aktualiseras vid ett frihets- berövande. När det gäller rätten till juridiskt biträde stadgas det i arti- kel 6.3 (c) att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde som den misstänkte själv utsett. Saknar den misstänkte tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, har han eller hon rätt att få ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar. Denna rätt anses till- komma den misstänkte redan i ett inledande skede av polisutred- ningen.75

Enligt EU-stadgan har var och en rätt till integritet, frihet, och respekt för sitt privat- och familjeliv (artiklarna 3, 6 och 8).

För all användning av tvångsmedel, inklusive frihetsberövande, gäller fyra allmänna principer: legalitets-, ändamåls-, behovs- och pro- portionalitetsprincipen.76 Legalitetsprincipen innebär att det måste finnas ett uttryckligt lagstöd för tvångsåtgärden. Ändamålsprincipen innebär att det allmännas befogenhet att använda tvångsmedel är bun- det till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. T.ex. får ett frihetsberövande inte användas för att sätta press på en misstänkt. Behovsprincipen innebär att det allmänna får använda tvångsmedlet bara när det finns ett påtagligt behov av att använda just det tvångs-

74Se Europadomstolens avgörande i målet Ladent mot Polen (2008).

75Se Europadomstolen, Guide on Article 6 of the Convention (2020) p. 423–427.

76Se SOU 2017:75 s. 90 och 91 samt däri gjorda hänvisningar.

1417

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

medlet och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportio- nalitetsprincipen innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i en rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden. Proportionalitetsprincipen finns lagstad- gad i t.ex. 24 kap. 1 § RB men anses gälla vid all tvångsanvändning. Vid bedömningen av om åtgärden är proportionerlig ska det intrång eller annat men som tvångsmedlet innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse beaktas.77 Läs mer i kapitlet om artikel 16.

Straffrättslig reglering om olagliga frihetsberövanden

Det är normalt brottsligt att olovligen frihetsberöva någon. Beroende på omständigheterna kan det vara fråga om t.ex. människorov, män- niskohandel eller olaga frihetsberövande (4 kap. 1, 1 a och 2 §§ BrB). Läs mer i kapitlen om artiklarna 11 och 35.

Befogenheter om den frihetsberövade rymmer eller gör motstånd

Rymmer den som är frihetsberövad får det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att rymningen ska hindras. Detsamma gäller om en frihetsberövad med våld eller hot om våld sätter sig till motvärn eller på annat sätt gör motstånd mot någon som han eller hon står under uppsikt av, när denne ska hålla den frihetsberövade till ordningen. Detta gäller för alla de frihets- berövanden som vi beskriver nedan, dvs. oavsett om frihetsberövan- det har en straffrättslig grund eller utgör en vårdåtgärd. (Se 24 kap. 2 § BrB.) Bestämmelsen tar i första hand sikte på vilken grad av våld som får användas, men ska även ligga till grund för bedömningen om våld överhuvudtaget får tillgripas.78

77Se t.ex. SOU 2018:61 s. 41 och 42.

78Prop. 1962:10 s. B 331.

1418

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

40.2.4Gripande

Förutsättningar m.m. för gripande

Polisen får i brådskande fall gripa den som det finns skäl att anhålla (läs om anhållande nedan), även om åklagaren inte har hunnit fatta något beslut om att anhålla personen. Om någon har begått ett brott som har fängelse i straffskalan, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han eller hon gripas av envar. Detsamma gäller den som är efterlyst för brott. Den gripne ska i sådant fall skyndsamt överläm- nas till närmaste polis. (Se 24 kap. 7 § RB.) Den som inte är straff- myndig kan inte gripas med stöd av 24 kap. 7 § RB.79 Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas den unge på bar gärning eller på flykt från brotts- platsen, får han eller hon dock gripas av envar, med stöd av LUL. Om en enskild person har gripit den unge, ska denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren ska omedelbart besluta om barnet ska friges eller hållas kvar. Där- emot kan barnet inte tas i förvar. (Se 35 § LUL.)

Har någon gripits enligt 24 kap. 7 § RB ska han eller hon så snart som möjligt förhöras. Frihetsberövandet ska anmälas skyndsamt till en åklagare. (Se 24 kap. 8 § RB.) Enligt riksåklagarens riktlinjer an- mäler polisen i princip alltid ett gripande av en ung misstänkt till åklagaren så snart som möjligt och innan ett förhör enligt 24 kap. 8 § RB har hållits.80 Åklagaren har därmed en kontrollfunktion över gripanden som anmäls. När ett gripande anmäls ska åklagaren pröva om det finns skäl för ett fortsatt frihetsberövande. Ett förhör enligt 24 kap. 8 § RB ska beordras om inte gripandet hävs.81 Efter förhöret ska åklagaren omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas. Om den misstänkte inte anhålls ska åklagaren omedelbart häva be- slutet om gripande. Om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande får Polismyndigheten häva beslutet om gripande innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma för- utsättningar hävas även av den polisman som har fattat beslutet om frihetsberövandet. När någon grips eller anhålls, ska den frihetsberö-

79Se rättsfallet NJA 1978 s. 67.

80JO har i flera avgöranden uttalat att frågan om en ungdom ska vara frihetsberövad är en sådan sak som många gånger kan vara tveksam eller svår att bedöma och att polisen därför bör anmäla gripandet till åklagare innan ett förhör har hållits. Se t.ex. JO 2016/17 s. 427.

81RåR 2006:3 s. 25.

1419

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

vade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. (Se 24 kap. 8 och 9 §§ RB.) Den gripnes vårdnadshavare eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till barnet ska underrättas om gripandet och skälen för det. Underrättelsen ska lämnas omedelbart men får skjutas upp om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. Personen ska inte underrättas om det strider mot barnets bästa eller om det finns andra särskilda skäl. Även socialnämnden ska underrättas. (Se 5 § LUL.) Läs mer om underrättelse i kapitlet om artikel 40.

Har ett barn gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla barnet, får Polismyndigheten hålla kvar barnet för att skyndsamt kunna över- lämna honom eller henne till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig person. Detta gäller under förutsättning att åklagaren funnit att barnet fort- farande är skäligen misstänkt för brottet. För samma ändamål får Polismyndigheten hålla kvar ett barn, om barnet medtagits till för- hör och är skäligen misstänkt för brott. (Se 14 § LUL.)

Huvudregeln är att den som är gripen eller anhållen ska tas i för- var (24 kap. 22 § RB). Med förvarstagande avses i detta sammanhang normalt placering i polisarrest.82 Som framgår ovan gäller det inte barn under 15 år (35 § LUL). Läs mer om förvar i polisarrest under av- snitten om anhållande och häktning.

I 8 § polislagen (1984:387) anges en allmän princip om att en polis- man ska ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. I paragrafen anges det särskilt att ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättig- heter som avses i 2 kap. RF83 inte får grundas enbart på denna princip.

Läs mer om hur ett barn som misstänks för brott ska bemötas under en förundersökning i kapitlet om artikel 40.

Frihetsberövandets längd

Gripande är ett frihetsberövande som är avsett att gälla endast under kort tid, innan åklagaren har prövat om den misstänkte ska anhållas. Medtagande till förhör eller hämtning till förhör kan vara alternativ

82Prop. 2019/20:129 s. 46.

83Såsom ett frihetsberövande (jämför 2 kap. 8 § RF).

1420

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

till gripande (se 23 kap. 7 och 8 §§ RB). Efter det att någon har gri- pits ska polisen eller åklagaren förhöra personen så fort som möjligt. Direkt därefter ska åklagaren besluta om anhållande (24 kap. 8 § andra stycket RB). Den som varken är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han eller hon skyldig att stanna kvar ytterligare sex tim- mar. Den som är under 15 år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Är det av synnerlig vikt för utredningen, är den hörde skyldig att stanna ytterligare tre timmar. Den som kan miss- tänkas för brottet får tas i förvar under den tid han eller hon är skyl- dig att stanna kvar, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet. Efter att förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna kvar gått ut får personen omedelbart avlägsna sig. Den hörde får därefter inte tas in till nytt förhör tidigare än 12 timmar efter avlägsnandet, om det inte före- ligger synnerliga skäl. (Se 23 kap. 9 § RB.)

Rätt till biträde

Den misstänkte får låta sig företrädas av en försvarare vid talans för- beredande och utförande. Vid ett förhör med den misstänkte har han eller hon rätt att ha sin försvarare närvarande. (Se 21 kap. 3 § och 23 kap. 10 § RB.)

När ett barn är misstänkt för att ha begått ett brott ska som huvudregel en offentlig försvarare förordnas. En offentlig försvarare ska alltid förordnas om det inte är uppenbart att den unge saknar be- hov av försvarare (24 § LUL). Är den unge frihetsberövad är det aldrig uppenbart att behov av försvarare saknas.84 En misstänkt ska underrättas om sin rätt att under förundersökningen biträdas av för- svarare och om att en offentlig försvarare i vissa fall kan förordnas (12 § FUK).

Europadomstolen har konstaterat att artikel 6 i Europakonven- tionen innebär ett krav på att den misstänkte som regel ska ges till- gång till en försvarare redan vid det första polisförhöret om det inte kan visas att det, i ljuset av särskilda omständigheter i det enskilda fallet, finns tvingande skäl att begränsa den misstänktes rätt. Dom-

84Se prop. 1994/95:12 s. 92, 94 och 103 samt RåR 2006:3 s. 29.

1421

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

stolen har vidare uttalat att även om det föreligger sådana skäl så får det inte otillbörligt skada den misstänktes rättigheter.85 JO har be- dömt att Europakonventionens krav i praktiken innebär att en ung misstänkt måste ha tillgång till någon form av juridiskt biträde innan ett förhör med den unge kan hållas.86 JO har med hänvisning till bl.a. Europadomstolens avgöranden i flera beslut riktat kritik mot åkla- gare för att ha genomfört förhör med unga misstänkta utan försva- rare närvarande.87 Läs mer om rätten till biträde nedan och i kapitlet om artikel 40.

40.2.5Anhållande vid misstanke om brott

Förutsättningar för anhållande

En åklagare får besluta att anhålla den som det finns skäl att häkta, i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. De grundläggande förutsättningarna för att rätten ska få häkta en misstänkt anges i 24 kap. 1–4 §§ RB (se nedan). Om det inte finns fulla skäl till häkt- ning, men den misstänkte är skäligen misstänkt för brottet, får han eller hon anhållas om det är av synnerlig vikt att personen tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. I beslutet ska anges det brott som misstanken avser och grunden för anhållandet. Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut ska åklagaren omedelbart häva beslutet. (Se 24 kap. 6 och 10 §§ RB.)

Ett barn får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.88 Frågan om det finns synnerliga skäl bedöms med hänsyn främst till den misstänktes ålder och brottslighetens allvar.89 I Riksåklagarens rikt- linjer för handläggning av ungdomsärenden anges att kravet på syn- nerliga skäl medför att det för frihetsberövande av en ungdom ställs väsentligt högre krav på skälen för frihetsberövande än vad som gäller vid anhållande av en vuxen. Enligt riktlinjerna krävs i princip att det är fråga om brottslighet där straffmätningsvärdet överstiger en månads fängelse. Under denna gräns bör anhållande inte ske. Vid brottslig-

85Se Europadomstolens avgörande i målet Salduz mot Turkiet (2008) § 55. Se även Yoldaş mot Turkiet (2010) § 49.

86JO 2012/13 s. 106.

87Se t.ex. JO 2011/12 s. 77, JO 2012/13 s. 106 samt beslut den 26 april 2013 (dnr 3019-2012).

88Detta följer bl.a. av uttalanden av JO och Riksåklagarens riktlinjer. Regeringen har föreslagit att detta uttryckligen ska framgå av lagtext, 23 § LUL. Se prop. 2019/20:129 s. 44 och 45 samt däri gjorda hänvisningar. Propositionen är under behandling i riksdagen.

89Jämför rättsfallet NJA 2015 s. 649.

1422

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

het med både ett straffvärde som uppgår till minst två års fängelse för en vuxen och ett straffmätningsvärde (efter beaktande bl.a. av ungdomsreduktionen) som uppgår till minst sex månaders fängelse finns dock i många fall synnerliga skäl för anhållande om något av de särskilda häktningsskälen föreligger. Åklagaren ska, enligt riktlinjerna, redan i samband med ett beslut om anhållande försöka ordna betryg- gande övervakning som ett alternativ till frihetsberövandet.90 Ett så- dant alternativ kan vara vård enligt LVU, men också vård eller pla- cering på frivillig väg enligt socialtjänstlagen. Av den anledningen ska åklagaren eller polisen, på uppdrag av åklagaren, snarast kontakta socialtjänsten för att höra efter om det finns några alternativ till ett frihetsberövande. Läs mer om synnerliga skäl och om betryggande övervakning under avsnittet om häktning.

Verkställandet m.m.

När det gäller frågan hur ett hämtningsbeslut eller anhållningsbeslut ska verkställas har Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum samman- ställt en vägledning för hur åklagaren bör tänka och agera i förhål- lande till barnkonventionen.91 Enligt vägledningen är det angeläget att tänka på tidpunkten för frihetsberövandet. Det kan t.ex. vara lämp- ligt att verkställa ett beslut hemma hos barnet relativt tidigt på mor- gonen innan skolan börjar.92 Det är då större möjlighet att föräld- rarna är kvar hemma vilket är en fördel. Om verkställigheten inte kan ske på morgonen bör polisen avvakta till eftermiddagen efter det att barnet kommit hem från skolan. Vidare bör polis och åklagare även undvika att verkställa beslut i barnets skola. Det finns dock inte något absolut förbud mot detta förfarande och kan till och med bedömas nödvändigt i brådskande fall. Verkställigheten bör då ske på ett diskret sätt så att den tilldrar sig så lite uppmärksamhet som möjligt. Polisen bör vara civilklädd och använda sig av civil polisbil. Polisen bör kon- takta personal ur skolledningen, vilka kan vara behjälpliga med att leta upp/kalla till sig den person som är misstänkt. Det bör i princip inte förekomma att polisen verkställer ett tvångsmedelsbeslut i ett klass- rum eller i någon annan lokal i skolan där det finns andra elever. Åkla- garen har ett ansvar att i samband med ett tvångsmedelsbeslut ange

90Se RåR 2006:3 s. 20–24.

91RättsPM 2013:7.

92Se dock tidsgränserna i 28 kap. 6 § tredje stycket RB.

1423

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

ramarna för verkställigheten. I detta sammanhang kan också nämnas att polisen bör tänka på förhörsmiljön för barnet. Den som är mellan 15 och 18 år ska förvaras i polisarrest endast om det är absolut nöd- vändigt (läs mer nedan under avsnittet om anhållande). I stället är det lämpligt att barnet förvaras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande utrymmen.

Tiden för frihetsberövandet

Om inte ett anhållningsbeslut hävs måste åklagaren utan dröjsmål och senast tre dagar efter anhållningsbeslutet (eller när det verkställ- des, om beslutet meddelats i den misstänktes frånvaro) begära den anhållne häktad. En häktningsförhandling ska utan dröjsmål hållas av domstolen och senast fyra dygn efter att den misstänkte greps (eller anhållningsbeslutet verkställdes). (Se 24 kap. 12 och 13 §§, jämför även 24 kap. 13 a § RB.)

Behandlingen under anhållandet

Huvudregeln är att den som är anhållen ska tas i förvar (24 kap. 22 § RB). Miljön i en polisarrest har bedömts ofta vara stökig och högljudd med människor som är påverkade av alkohol och droger. Förutom möjligheten till rastpromenad finns det i arresten sällan till- fällen till mänsklig kontakt.93 Barnombudsmannen har i sin rapport Från insidan beskrivit att barn upplever vistelsen i arresten som om- skakande och starkt ångestfylld.94 Även Häktes- och restriktions- utredningen har påpekat att miljön i arresten kan vara stökig och högljudd. Utredningen har vidare anmärkt att arrestcellerna ofta är slitna och att det vanligtvis endast finns en plastmadrass på golvet eller en säng i rummet.95

För att tydliggöra att barn inte bör placeras i polisarrest har reger- ingen föreslagit en ny paragraf i LUL. Enligt bestämmelsen får den som är gripen eller anhållen och inte har fyllt 18 år förvaras i polis- arrest endast när det är absolut nödvändigt (6 a § LUL). Detta inne- bär att placering av ett barn i polisarrest endast bör ske i undantags-

93Prop. 2019/20:129 s. 46.

94Barnombudsmannen, Från insidan. Barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte (2013).

95SOU 2016:52 s. 58 och 59.

1424

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

fall. Enligt förarbetena kan det vara absolut nödvändigt att hålla barn i förvar i polisarrest om det har inträffat en akut eller oförutsedd händelse, t.ex. att barnet uppträder på ett sätt som innebär en fara för barnet eller någon annan. Ett annat exempel är om de andra rum som polisen använder för förvaring av barn, till följd av någon hän- delse som har varit svår att förutse eller påverka, inte kan användas och det inte heller går att hitta någon lämplig alternativ förvarings- plats inom rimligt avstånd. Ytterligare ett exempel är att förvaring under bevakning i förhörsrum eller liknande inte är möjlig, eftersom den personal som finns att tillgå behövs för en annan brådskande in- cident. För att det över huvud taget ska vara aktuellt att hålla ett barn i förvar i polisarrest krävs, enligt förarbetena till förslaget, att det har gjorts särskilda ansträngningar för att finna ett rimligt och lämpligt alternativ, men att sådant saknas.96

Av Rikspolisstyrelsens tidigare föreskrifter och allmänna råd om förvaring av personer i polisarrest följer att barn normalt ska förvaras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande. Det kan vidare nämnas att Kriminalvården på uppdrag av Polismyndigheten på fem orter i landet bedriver arrestverksamhet i anslutning till häkten.97

Ett förvaringsrum i en polisarrest ska enligt förordningen (2014:1108) om utformningen av häkten och polisarrester vara utrustat med sig- nalsystem för att påkalla uppmärksamhet, stol, bord, säng och ut- rymme för förvaring av tillhörigheter. Rum som endast används för förvaring av berusad, våldsam eller sjuk person får enligt samma för- ordning ha annan lämplig inredning. Inredningen i ett förvaringsrum ska om möjligt utformas och förses med sådana skyddsanordningar att den intagne inte kan skada sig själv eller någon annan. Ett förvarings- rum ska, utöver vad som följer av förordningen, vara utrustat med an- ordning som medger reglering av ljusinsläpp samt filt, kudde, madrass, spegel, klocka och radio. Risk för självskadande eller våldsamt bete- ende samt restriktioner kan medföra att avsteg måste göras beträf- fande utrustningen i förvaringsrummet. (Se 3 § förordningen om ut- formningen av häkten och polisarrester, 1 kap. 7 och 8 §§ PMFS 2015:7 och Polismyndighetens allmänna råd PMFS 2015:7).

En intagen i polisarrest ska ha möjlighet att dagligen sköta sin per- sonliga hygien och ska få nödvändig utrustning för detta ändamål. Med nödvändig utrustning avses t.ex. handduk, tandborste, tandkräm,

96Prop. 2019/20:129 s. 46, 60 och 61. Propositionen är under behandling i riksdagen.

97Kriminalvårdens årsredovisning 2019 s. 18 och prop. 2019/20:129 s. 46.

1425

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

tvål, schampo, deodorant, rakartiklar och menstruationsskydd. En in- tagen ska också förses med sängkläder samt, vid behov, med kläder och skor. Utrustningen får dock begränsas om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne allvarligt skadar sig själv eller annan. En intagen ska vidare ges möjlighet att ta del av tidningar och annan litte- ratur, om inte restriktioner hindrar det. Tillgången till tidningar eller annan litteratur kan dock inskränkas till följd av praktiska förhållan- den. (Se 3 kap. 2–4 §§ PMFS 2015:7 med tillhörande allmänna råd.)

En intagen i arrest som belagts med fängsel för att han eller hon uppträder våldsamt ska hållas under noggrann tillsyn så länge åtgär- den består. Behovet av att använda fängsel på grund av ett våldsamt uppträdande ska prövas fortlöpande så länge åtgärden består. Beslut att belägga en intagen med fängsel eller att anbringa spottskydds- huva fattas av föreståndaren för arresten. Om dennes beslut inte kan avvaktas, får beslutet i stället fattas av den som utför en transport eller som utövar tillsynen över den intagne. Uppgifter om användning av fängsel eller spottskyddshuva ska dokumenteras enligt vad som före- skrivs i föreskrifter och allmänna råd om dokumentation enligt 27 och 28 §§ polislagen (1984:387). (Se 5 kap. PMFS 2015:7.)

Läs om fler bestämmelser om behandling av anhållna i avsnittet om häktning nedan.

Rätt till biträde

En offentlig försvarare ska förordnas för en anhållen eller häktad om denne begär det (21 kap. 3 a § RB). Även om den misstänkte inte be- gär det, ska en offentlig försvarare förordnas i enlighet med bestäm- melserna i LUL. Som framgår ovan ska det göras när barnet är frihets- berövat.98

Barnrättskommittén har uttryckt oro över att barn som frihets- berövas i Sverige inte alltid garanteras sina grundläggande rättigheter så snart de berövas sin frihet, t.ex. rätt till försvarare, rätten att bli undersökt av en oberoende läkare och rätten att underrätta en an- hörig eller valfri person, som också påpekats av kommittén mot tor- tyr. Barnrättskommittén har vidare uppmanat Sverige att säkerställa att barn som är frihetsberövade omedelbart får skälen till frihets-

98Se avsnittet om gripande, som hänvisar till 24 § LUL samt prop. 1994/95:12 s. 92, 94 och 103. Se även Riksåklagarens riktlinjer RåR 2006:3 s. 29.

1426

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

berövandet och sina rättigheter förklarade för sig på ett sätt som de förstår, i synnerhet rätten att omedelbart få tillgång till en försva- rare.99 Läs mer om rätten till biträde i kapitlet om artikel 40.

40.2.6Häktning

Förutsättningar för häktning vid misstanke om brott

Reglerna om häktning vid misstanke om brott finns i 24 kap. RB och i LUL. Enligt huvudregeln får en domstol häkta den som på sanno- lika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket det är föreskrivet fäng- else i ett år eller mer. Det krävs dessutom att det finns risk för att personen undandrar sig lagföring eller straff, försvårar utredningen eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Därtill ska beslutet om häkt- ning vara proportionellt i förhållanden till de negativa effekter som blir följden av beslutet. Som vi nämnt ovan gäller denna proportio- nalitetsprincip för all användning av tvångsmedel. När det gäller häktning uttrycks den dessutom direkt i lagtexten. I bestämmelsen om häktning står att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. (Se 24 kap. 1 § RB.)

För att ett barn ska kunna häktas krävs att det finns synnerliga skäl för det (23 § LUL). Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den miss- tänkte, får den misstänkte häktas endast om det är uppenbart att be- tryggande övervakning inte kan ordnas. Vad som avses med allvarligt men framgår inte uttryckligen av förarbetena men när det gäller barn anses inlåsning på häktet i en okänd miljö, med begränsad kontakt med omvärlden kunna utgöra ett allvarligt men i sig.100 Även JO har påpekat att det av många skäl är i hög grad olämpligt att placera ett barn i häkte och risken för att barnet tar skada är uppenbar. Enligt JO får ett barn enbart häktas i vissa extremfall och endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.101

99CRC/C/SWE/CO/5 p. 57 och 58.

100SOU 1938:44 s. 300.

101JO 1994/95 s. 255.

1427

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Det är åklagarens uppgift enligt 26 § första stycket FUK att ta fram underlag för bedömningen av om förutsättningarna för beslut om övervakning föreligger. Åklagaren ska även utreda vilka alternativ till häktning som finns tillgängliga och undersöka hur den misstänkte ställer sig till övervakning. Frågan om övervakning ska i allmänhet be- aktas redan vid beslut om anhållande. Av rättsfallet NJA 2017 s. 701 framgår att en placering på ett särskilt ungdomshem inte alltid kan neutralisera kollusionsfara och därmed ersätta häktning.

Om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan genom- föras eller att den misstänkte inte godkänner övervakningen blir nästa steg för domstolen att undersöka huruvida det föreligger synnerliga skäl för häktning (23 § LUL). I rättsfallet NJA 2015 s. 649 uttalade Högsta domstolen att prövningen av om det finns synnerliga skäl ska göras utifrån den misstänktes ålder och brottslighetens allvar samt styrkan i de särskilda häktningsskälen. I övrigt gäller samma regler som för vuxna, bl.a. att kravet på proportionalitet måste vara uppfyllt.

Det finns flera rättsfall som belyser vad som kan utgöra synner- liga skäl för häktning av den som är under 18 år.102 I det ovan nämnda rättsfallet ansågs inte synnerliga skäl föreligga för häktning av en 15- åring som misstänktes för att ha begått tillgreppsbrott under två olika tidsperioder när han avvikit från ett HVB. Det var enligt Högsta domstolen uppenbart att den övervakning som kunde ordnas för honom inte var betryggande. Häktningsyrkandet ogillades dock främst med hänvisning till den misstänktes ålder och att det var fråga om inte alltför allvarlig brottslighet. I rättsfallet NJA 2017 s. 701 ansåg Högsta domstolen däremot att det förelåg synnerliga skäl för häkt- ning av en 16-åring, som misstänktes för våldsbrott. Betryggande övervakning hade inte kunnat ordnas och kollusionsfara förelåg. Det som framför allt skiljer dessa två fall åt är, förutom åldern på den misstänkte, allvaret i den brottslighet som den misstänkte antogs vara skyldig till.

Högsta domstolen har uttalat att prövningen av en häktnings- framställan, som gäller ett barn, inte endast ska bestå i huruvida det faktiskt har ordnats med betryggande övervakning; domstolen ska dessutom pröva de skäl som åberopas för att det inte skulle finnas möjlighet att anordna övervakning.103

102Se t.ex. rättsfallen NJA 1985 s. 56, 2015 s. 649, och 2017 s. 701 samt RH 2004:61.

103Rättsfallet NJA 2008 s. 81.

1428

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Det finns en särskild bestämmelse om häktning vid mycket all- varliga brott (24 kap. 1 § andra stycket RB). Är det inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år för brottet (t.ex. grovt narko- tikabrott, våldtäkt, dråp och mordbrand) finns en presumtion för häktning. Presumtionen innebär att den misstänkte bara kan släppas på fri fot om det är uppenbart att det saknas skäl till häktning. Enligt Riksåklagarens riktlinjer kan denna presumtion inte tillämpas enligt sin ordalydelse på unga lagöverträdare, eftersom bestämmelserna om ungdomsreduktion och kravet på synnerliga skäl också ska tilläm- pas.104 Det ska också framhållas att de grundläggande principerna om behov, ändamål och proportionalitet gäller.

Under år 2018 var cirka 150 barn (15–17 år) häktade. Nästan 70 pro- cent av barnen var häktade kortare tid än en månad och över 90 pro- cent kortare än tre månader. Huvuddelen av de häktade barnen var ålagda restriktioner.105 Året efter var det något fler häktade barn och något större andel som var häktade längre tid än en månad.106 Enligt en kartläggning från Häktes- och restriktionsutredningen häktas barn så gott som uteslutande för grova brott.107

Barnrättskommittén har i sin slutsats och rekommendation avse- ende Sveriges femte periodiska rapport uttryckt oro över att barn fortfarande sätts i häkte i väntan på rättegång utan att det görs till- räckligt mycket för att hitta alternativ till häktning, och att det finns en brist på allmänna och formaliserade rutiner för hantering av barn i häkte. Detta togs också upp av Barnombudsmannen i sin årsrapport från år 2013.

Barnrättskommittén har uppmanat Sverige att verka för alternativ till frihetsberövande och häktning samt säkerställa att frihetsberö- vande används som en sista utväg och under kortast möjliga tid. Kom- mittén har också uppmanat Sverige att i all relevant lagstiftning införa en begränsning av tidslängden för frihetsberövande i alla miljöer.108

104RåR 2006:3.

105Kriminalvården, Kriminalvård och statistik 2018 (2019) avsnitt 7.1.2.

106Kriminalvården, Kriminalvård och statistik 2019 (2020) avsnitt 7.1.2.

107SOU 2016:52 s. 145 och 146.

108CRC/C/SWE/CO/5 p. 57.

1429

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Tiden för frihetsberövandet

Om rätten beslutar att häkta en person ska den i beslutet även ange inom vilken tid, högst två veckor, som åtal ska väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Om den utsatta tiden visar sig vara otillräcklig får rätten medge förlängning om åklagaren begär det. Om åtal inte väcks inom två veckor ska rätten, med högst två veckors mellanrum, hålla ny förhandling i häktnings- frågan. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan bety- delse, får rätten bestämma längre tids mellanrum. Rätten ska särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. När det gäller förundersökningar mot barn finns det dessutom ett särskilt skyndsamhetskrav. Förundersökningen ska avslutas och beslut i åtals- frågan fattas så snart det kan ske. Som huvudregel inte senare än sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke. (Se 24 kap. 12, 13 och 18 §§ RB samt 4 § LUL.) Högsta domstolen har uttalat att förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum än två veckor mellan häktningsförhandlingarna är mycket begränsade. Vidare har Högsta domstolen konstaterat att betydelsen av att rätten kon- trollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår ökar allteftersom tiden går.109

Regeringen har föreslagit att ett barn som utgångspunkt får vara häktat i längst tre månader fram till dess att åtal har väckts. Tiderna får överskridas om det finns synnerliga skäl. Möjligheten att över- skrida tidsgränserna bör enligt förslaget tillämpas restriktivt. Typiskt sett kan det finnas synnerliga skäl om straffvärdet är mycket högt i kombination med att det misstänkta brottet är särskilt svårutrett, t.ex. på grund av att det har internationella kopplingar, eller för att brottet utgör en del av organiserad eller gängrelaterad brottslighet. En annan faktor som kan beaktas vid bedömningen är om det under häktnings- tiden har tillkommit andra häktningsgrundande brottsmisstankar som avser allvarlig eller svårutredd brottslighet. Även den misstänktes eget agerande kan medföra att det finns synnerliga skäl att förlänga häkt- ningstiden.110 Förslaget bereds för närvarande i riksdagen.

Rätten ska omedelbart häva ett häktningsbeslut om det inte längre finns skäl för beslutet (24 kap. 20 §§ RB.)

109Rättsfallet NJA 1997 s. 368.

110Prop. 2019/20:129 s. 22 och 23.

1430

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Häktning av ett vittne

Rätten får under vissa omständigheter häkta ett vittne som utan gil- tiga skäl vägrar att avlägga ed, avge sitt vittnesmål, besvara en fråga eller följa ett föreläggande om att inför vittnesmålet göra vissa för- beredelser. Som längst får personen hållas häktad i tre månader. Senast var fjortonde dag ska vittnet inställas för rätten. Bestämmelsen får inte tillämpas på barn under 15 år. (Se 36 kap. 21 och 22 §§ RB.) Det har diskuterats om bestämmelsen är obligatorisk eller fakultativ och följ- aktligen om det finns ett utrymme eller inte för rätten att göra en pro- portionalitetsbedömning inför ett beslut om häktning.111 Vid en sådan diskussion bör även de krav som ställs i Europakonventionen beaktas.

Behandling och bemötande i häkte m.m.

Enligt häkteslagen (som även rör anhållna och gripna personer i häkte eller annan förvaringslokal) ska en intagen bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. Verkställigheten ska utfor- mas så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det är lämpligt och den intagne samtycker till det, ska åtgärder vidtas för att ge honom eller henne det stöd och den hjälp som behövs. Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av häkteslagen eller som är nöd- vändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. (Se 1 kap. 4–6 § häkteslagen.)

Ett barn som är intaget i häkte får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna över 18 år, om det inte kan anses vara till barnets bästa (2 kap. 3 § häkteslagen, 2010:611). Bestäm- melsen har införts bl.a. mot bakgrund av artikel 37 (c) i barnkonven- tionen. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att en central mål- sättning är att ett barnperspektiv, utifrån andan och intentionerna i barnkonventionen, ska genomsyra alla åtgärder som rör barn. För att svara mot kraven i barnkonventionen och för att förebygga att den unge återfaller i brott är det, enligt förarbetena, av central bety- delse att den unge inte placeras tillsammans med intagna som inver-

111Se bl.a. Fitger m.fl. (2020) kommentaren till 36 kap. 21 § RB och de hänvisningar som görs däri.

1431

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

kar negativt på hans eller hennes möjlighet att leva ett liv utan kri- minalitet.112

När det gäller levnadsstandarden i ett häkte och kraven på häktes- rummens utformning, se kapitlet om artikel 27. Bestämmelser om vila, fritidssysselsättning, tillgång till information, m.m. beskriver vi i kapitlen om artiklarna 17 och 31. Det som rör en häktads privatliv, kommunikation och kontakt med anhöriga beskrivs närmre i kapit- let om artiklarna 9 och 16. I kapitlet om artikel 28 beskrivs möjlig- heterna till utbildning för en häktad.

Restriktioner och isolering

Sverige har fått såväl internationell som nationell kritik för både lång- variga häktningar och en omfattande användning av restriktioner. Kritiken har särskilt avsett situationen för häktade barn och den iso- lering som restriktioner ofta leder till. Den internationella kritiken har kommit från flera olika organ inom både Europarådet och FN, bl.a. Europarådets särskilda kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) och FN:s kommitté mot tortyr (CAT). Det har även riktats kritik från barnrättskommittén (se ovan). Nationellt har kritiken framförts av bl.a. Barnombudsman- nen och Sveriges advokatsamfund.113 Av Barnombudsmannens rapport Från insidan framgår att ungdomar många gånger inte förstått orsa- ken till att de belagts med restriktioner. I samma rapport beskrivs hur barn upplever isolering och restriktioner i arrest och häkte. Av rapporten framgår att Barnombudsmannen anser att det är oaccep- tabelt att samhället isolerar barn trots den kunskap som finns angå- ende de allvarliga konsekvenser isoleringen kan medföra.114 JO har så sent som i februari 2020 riktat kritik mot Kriminalvården för isoler- ingen av intagna i häkte, även sådana som inte var belagda med restrik- tioner (beslutet rörde inte specifikt häktade barn).115

Av häkteslagen framgår att en intagen ska ges möjlighet att dagtid vistas tillsammans med andra intagna (gemensamhet) om inte det av bl.a. säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den intagne avskild från andra intagna (2 kap. 5 § häkteslagen).

112Prop. 2009/10:135, s. 67–69.

113Prop. 2019/20:129 s. 16 och 17.

114Barnombudsmannen, Från insidan. Barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte (2013).

115JO:s beslut den 5 februari 2020, dnr O 7-2018.

1432

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Regeringen har föreslagit att den som är under 18 år ska ha rätt att vistas med personal eller någon annan minst fyra timmar varje dag. Vilka kontakter som kan räknas som vistelse med någon annan person får, enligt förarbetena, avgöras från fall till fall. Avgörande är att kon- takten är att betrakta som isoleringsbrytande, vilket innebär att kon- takter ska vara meningsfulla. Förutom kontakter med kriminalvårdare kan det vara fråga om kontakter med t.ex. familjemedlemmar, skola, socialtjänst, frivilligaktörer och andra intagna. Rätten att vistas med någon annan person föreslås gälla utan undantag; den ska inte kunna inskränkas genom restriktioner. Barnet ska dock kunna välja att avstå från denna rättighet en viss dag.116

Restriktioner får meddelas för den som är häktad om det finns kollusionsfara (risk för att personen försvårar förundersökningen) och om rätten har gett tillstånd. Ett beslut om restriktioner får avse inskränkningar i rätten att placeras tillsammans med andra intagna, att vistas i gemensamhet, att följa vad som händer i omvärlden, att inneha tidskrifter och tidningar, att ta emot besök, att stå i förbin- delse med annan genom elektronisk kommunikation och att sända och ta emot försändelser. (Se 6 kap. 1 och 2 §§ häkteslagen.)

En fråga om restriktioner prövas av undersökningsledaren eller åklagaren. Ett beslut i en sådan fråga ska omprövas så ofta det finns anledning till det. För att få meddela restriktioner mot en häktad krävs det normalt tillstånd från domstol. Om åklagaren begär det ska rätten, samtidigt som den prövar frågan om häktning, pröva om och i så fall på vilket sätt den häktades kontakter med omvärlden ska få inskränkas. Tillstånd till restriktioner får meddelas endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Det krävs också att skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. (Se 6 kap. 3 § häkteslagen och 24 kap. 5 a § RB.)

När det gäller möjligheten att besluta om restriktioner för häk- tade barn finns inga särskilda regler. Uppfattningen är dock att inter- nationella åtaganden, bl.a. artikel 37 i barnkonventionen, kräver en mer restriktiv hållning när det gäller restriktioner för barn jämfört

116Prop. 2019/20:129 s. 64. Förslaget är under beredning i riksdagen.

1433

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

med vuxna och att det ställs högre krav på brottslighetens allvar.117 Trots detta är andelen häktade med restriktioner större bland barn än vuxna, vilket får antas bero på att det främst är kollusionsfara som motiverar häktning av barn.118

Kriminalvården använder sig av en rad olika aktiviteter för att bryta de häktades isolering.119 Kriminalvården har själv definierat dessa ut- ifrån sex kategorier: gemensamhetsåtgärder, samsittning, samtal med fysiskt närvarande person, beslutsåtgärd120, telefonsamtal och aktivi- teter utan mänsklig kontakt121. Möjligheten att få en isoleringsbry- tande åtgärd varierar beroende på om den häktade har restriktioner eller inte. Det ska t.ex. alltid finnas tillgång till studier, eventuell pro- gramverksamhet och psykologkontakt.122

Enligt Brottsförebyggande rådets rapport Att minska isolering i häkte pågår sällan de isoleringsbrytande åtgärderna längre än två tim- mar. Det betyder att de allra flesta häktade barn och unga med restrik- tioner är utan mänsklig kontakt under minst 22 av dygnets 24 tim- mar.123 Rapporten kom innan förslaget att en ny bestämmelse, 2 kap.

5a § häkteslagen, om att ett barn har rätt att vistas med personal eller någon annan minst fyra timmar varje dag, ska införas i häkteslagen.

Kriminalvården arbetar med att kartlägga alla barn och unga mellan

15och 21 år som häktas för att se bakgrunder, behov och hur frihets- berövandet påverkar dem. Datainsamlingen startade i september 2019 och rapporten väntas vara klar första halvåret 2021.124

117Se bl.a. prop. 2019/20:129 s. 41, Lindberg (2018) s. 815 och Riksåklagarens riktlinjer 2015:1 gällande restriktioner och långa häktningstider s. 8.

118Prop. 2019/20:129 s. 41. Under år 2019 hade 96 procent av de häktade barnen restriktioner, jämfört med 68 procent av samtliga häktade (se Åklagarmyndighetens årsredovisning 2019 s. 38 och 39).

119Brottsförebyggande rådet, Att minska isolering i häkte (2017). Bestämmelser om isolerings- brytande åtgärder finns också i 3 kap. häkteslagen.

120Innebär att häktade har samtal med advokat eller är på rättegång, polisförhör, transport, vårdinrättning, permission eller på annan aktivitet utanför häktet.

121Utgörs av aktiviteter som ger häktade möjlighet att byta miljö men utan att träffa någon annan.

122Brottsförebyggande rådet, Att minska isolering i häkte (2017) s. 71.

123En rad olika hinder för att isoleringsbrytande åtgärder ska komma till stånd har aktualise- rats: 1. Otydligheter kring vem som har ansvaret för att ta initiativ till lättnader. 2. Att åkla- garna är återhållsamma med att lätta på restriktioner 3. Brist på personalresurser på häktena.

4.Inskränkande regler och rutiner på vissa häkten. 5. Tungrodd administration kring anhö- rigas samtycke till kontakt. 6. Språksvårigheter. 7. Att den häktade tackar nej till isoleringsbry- tande åtgärder. Brottsförebyggande rådet, Att minska isolering i häkte (2017) s. 74–76.

124Läs mer om Kriminalvårdens arbete och fokus på barn i häkte på webbplatsen kriminalvarden.se.

1434

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Rätt till biträde

Läs om rätten till biträde under avsnittet om anhållande ovan.

40.2.7Anstaltsvård och sluten ungdomsvård

Förutsättningar för att döma ett barn till fängelse eller sluten ungdomsvård

Som framgår i kapitlet om artikel 40 finns det en grundläggande prin- cip i det svenska rättssystemet att barn ska hållas utanför fängelserna i så stor utsträckning som möjligt.

Systemet präglas av att barn som har gjort sig skyldiga till brott i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Barn särbehandlas därför på olika sätt när det gäller straffmätning och på- följdsval.

För brott som någon begått innan han eller hon fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 § BrB). Om det föreligger synnerliga skäl ska påföljden ändå inte bestämmas till fängelse, utan till sluten ungdomsvård, om det inte med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan om- ständighet, finns särskilda skäl däremot (32 kap. 5 § BrB). Särskilda skäl kan t.ex. vara att den tilltalade vid domen är över 21 år. En ytter- ligare omständighet som kan utgöra särskilda skäl mot att döma till sluten ungdomsvård kan vara att den tilltalade ska lagföras för allvar- lig och omfattande brottslighet som begåtts såväl före som efter 18 års ålder. Har huvuddelen av brottsligheten begåtts efter 18 års ålder bör sluten ungdomsvård inte komma i fråga.125

Tiden för frihetsberövandet

Ett fängelsestraffs längd är begränsat av straffskalorna för de brott som den tilltalade döms för. För ett barn kan straffet aldrig bli högre än 14 år. Vid straffmätningen ska barnets ungdom beaktas särskilt och straffet får sättas lägre än straffskalan medger. Som huvudregel

125Prop. 1997/98:96 s. 158.

1435

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

ska den som avtjänar ett fängelsestraff friges villkorligt efter två tredjedelar av tiden. (Se 29 kap. 7 § samt 26 kap. BrB.)

Sluten ungdomsvård kan bestämmas till lägst 14 dagar och högst fyra år (32 kap. 5 § BrB).126 Utgångspunkten ska vara den bedömning rätten gjort när den funnit att påföljden bör bestämmas till fängelse av viss längd. Om rätten skulle finna att straffmätningsvärdet är högre än att det motsvarar sluten ungdomsvård i fyra år utgör det ett sär- skilt skäl mot att döma barnet till sluten ungdomsvård. Enligt för- arbetena måste detta emellertid höra till de absoluta undantagen och kan komma i fråga i första hand då brottsligheten begåtts då den till- talade var närmare 18 år.127 Läs mer om sluten ungdomsvård i kapitlet om artikel 40.

Behandling och bemötande i anstalt

För personer som sitter i anstalt gäller liknande regler som för häk- tade, t.ex. får ett barn inte placeras så att han eller hon vistas till- sammans med intagna över 18 år, om det inte kan anses vara till bar- nets bästa (2 kap. 3 § fängelselagen, 2010:610).128 JO har i ett beslut från år 2006 konstaterat att huvudregeln att barn inte ska placeras med vuxna i princip blir omöjlig att upprätthålla, eftersom det endast är i undantagsfall som barn ska verkställa sitt straff i anstalt. Effekten av bestämmelserna är att det endast finns ett fåtal barn i anstalt och alternativet till att placeras med vuxna blir därför ofta att avtjäna sitt straff i ensamhet. Enligt JO kan Kriminalvården däremot behöva över- väga särskilda arrangemang när ett barn behöver placeras med vuxna.129

Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av fri- hetsberövandet motverkas. Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av fängelselagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna

126Här bör anmärkas att rätten även måste ha konstaterat att den tilltalade inte begått det aktuella brottet under påverkan av en sådan allvarlig psykisk störning som avses i 30 kap. 6 § BrB. Om rätten inte får döma till fängelse får påföljden inte heller bestämmas till sluten ungdomsvård.

127Berggren m.fl. (2018) kommentaren till 32 kap. 5 §. När det gäller brott med högt artvärde, se bl.a. rättsfallet NJA 2007 s. 624.

128Förarbetsuttalandena som rör häktning, som redovisas ovan, avser även denna bestämmelse.

129JO 2007/08 s. 190.

1436

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och det inte är tillräckligt med en mindre ingripande åtgärd. (Se 1 kap. 4–6 §§ fäng- elselagen.)

En person som är intagen i anstalt får, om det är lämpligt, medges att på egen begäran hållas avskild från andra intagna. Ett medgivande till avskildhet ska omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden. Intagna får också tillfälligt hållas avskilda från varandra, bl.a. om det är nödvändigt för att ordningen eller säker- heten ska kunna upprätthållas. (Se 6 kap. 4 och 5 §§ fängelselagen, se även 6 kap. 6–10 §§ fängelselagen.) Bestämmelserna medger inte att en intagen hålls avskild i bestraffningssyfte.130

När det gäller levnadsstandarden under anstaltstiden hänvisar vi till kapitlet om artikel 27. För personer intagna i anstalt finns det bestämmelser angående rätten till besök och andra kontakter i 7 kap. fängelselagen. Dessa bestämmelser beskriver vi närmre i kapitlet om artiklarna 9 och 16. I kapitel 16 redogör vi även för vad som gäller beträffande vissa tvångsmedel såsom kroppsbesiktning och kropps- visitation. När det gäller tillgången till information m.m. samt till utbildning hänvisar vi till kapitlen om artiklarna 17 och 28. Vila och fritid under anstaltsvistelsen berör vi i kapitlet om artikel 31.

Behandling och bemötande vid sluten ungdomsvård

Sluten ungdomsvård verkställs vid ett särskilt ungdomshem. Verk- ställigheten ska alltid inledas på en låsbar enhet. Så snart förhållandena medger det ska den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former. Detta ska prövas fortlöpande, dock minst en gång varannan månad. Verkställigheten ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas. Om det krävs med hänsyn till den dömdes speciella be- hov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en dömd hindras från att träffa andra intagna. Vård i enskildhet ska i så fall vara anpassad efter den dömdes individuella vårdbehov och den vårdade ska ha ständig tillgång till personal.131 Frågan om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid omprövas inom

130Prop. 2009/10:135 s. 138.

131Prop. 2002/03:53 s. 98.

1437

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

sju dagar från senaste prövningen. Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusnings- medel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den dömde hållas i avskildhet. En förutsättning är dock att han eller hon står under fortlöpande uppsikt av personalen och har möjlighet att till- kalla personal. Den dömde får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än fyra timmar i följd. En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som vidtas när den dömde hålls i avskildhet. Om läkaren eller sjuksköterskan begär det, ska åtgärden genast av- brytas. En tvångsåtgärd enligt lagen, 1998:603, om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Efter ett verkställt beslut om av- skildhet ska den dömde erbjudas ett uppföljande samtal. Under sam- talet ska den dömde få information om vad som var anledningen till att tvångsåtgärden behövde tillgripas och ges möjlighet att framföra sin uppfattning om den vidtagna åtgärden. (Se 1, 2, 14, 14 a, 17, 18 b och 18 c §§ LSU.) Se även kapitlen om artiklarna 9, 16, 17, 27, 28 och 31.

Rätt till biträde

Angående offentlig försvarare, läs under anhållande ovan. Förord- nandet för en offentlig försvarare gäller även under rättegången. När det t.ex. gäller frågor om uppskjuten villkorlig frihet ska ett offent- ligt biträde förordnas för den intagne, om det inte måste antas att behov av biträde saknas (12 kap. 5 § fängelselagen.)

40.2.8Frihetsberövande med anledning av ett överlämnande till annat land

En åklagare får i vissa fall anhålla en person som eftersöks enligt en nordisk eller europeisk arresteringsorder för att personen ska kunna överlämnas till den stat som utfärdat arresteringsordern. Åklagaren ska anhålla den eftersökte om det inte saknas risk för att denne av- viker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Den efter- sökte ska även anhållas om det finns risk för att han eller hon, genom att undanröja bevis eller på något annat sätt, försvårar utredningen av en gärning som omfattas av arresteringsordern. Ett barn får dock

1438

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

anhållas endast om det finns synnerliga skäl. Om det kan antas att förutsättningar för ett överlämnande saknas får den eftersökte inte frihetsberövas. Om det är tillräckligt med reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet ska det användas i stället. (Se 3 kap. 6 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder och 4 kap. 5 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.) När arresteringsordern gäller ett barn ska en offent- lig försvarare alltid förordnas (3 kap. 4 § respektive 4 kap. 8 § i samma lagar).

I fråga om häktning i ärenden om en nordisk eller europeisk arre- steringsorder tillämpas i princip rättegångsbalkens bestämmelser. Sam- ma förutsättningar som gäller för anhållande enligt arresteringslagarna ska dock gälla och bestämmelserna om väckande av åtal ska inte till- lämpas. Ett beslut om anhållande eller häktning ska upphävas, om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid frihetsberövandet pågått och den påföljd som dömts ut eller som kan komma att dömas ut om den eftersökte döms för gärningen. (Se 3 kap. 7 § respektive 4 kap. 6 § i samma lagar.)

När rätten fattar beslut om överlämnande, ska den även pröva om beslut om tvångsmedel ska gälla till dess överlämnandet har verk- ställts. Den som ska överlämnas och som underkastats tvångsmedel av rätten kan begära en förhandling för prövning av tvångsmedels- frågan. En sådan förhandling ska hållas i tingsrätten inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats. Om den frihets- berövade inte överlämnas inom den tid som angivs i respektive lag ska personen omedelbart försättas på fri fot. (Se 4 kap. 4 § samt 5 kap. 2 och 5 §§ respektive 5 kap. 7 § samt 6 kap. 3 och 6 §§ i samma lagar.)

I andra motsvarande fall, som inte rör en nordisk eller europeisk arresteringsorder, gäller lagen om utlämning för brott. Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gär- ning och uppehåller sig här i riket får i vissa fall utlämnas till den staten. Svenska medborgare får däremot inte utlämnas med stöd av lagen. (Se 1 och 2 §§ i lagen.) När det gäller frihetsberövanden och andra tvångsmedel gäller i huvudsak samma bestämmelser som i all- mänhet är föreskrivet för brottmål. Beslutet gäller som huvudregel tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess utlämningen har verkställts. Beslutet kan överklagas till Högsta domstolen utan inskränkning till viss tid. Den som hålls häk- tad i utlämningsärendet kan begära att ny förhandling ska äga rum

1439

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

inom tre veckor från det att beslut senast har meddelats. (Se 16 § samma lag.) Ett frihetsberövande får i vissa fall ske även i avvaktan på en framställan om utlämning, efter en begäran från en behörig utländsk myndighet. Rätten ska skyndsamt pröva om anhållandet ska bestå. Den anhållne får begära ny förhandling inom tre veckor från det att beslut senast meddelats. (Se 23 § samma lag.) När det gäller offentlig försvarare gäller samma bestämmelser som i allmän- het är stadgat för brottmål (18 § samma lag).

40.2.9Förvar i utlänningsärenden

Migrationsverket får i vissa fall ta ett barn i förvar inför en avvisning eller utvisning. Detta kan göras vid tre olika situationer. Två av dem regleras i utlänningslagen och den tredje i lagen om (1991:572) om särskild utlänningskontroll (LSUt). Utredningen om utlänningsären- den med säkerhetsaspekter har föreslagit att lagen om särskild utlän- ningskontroll ersätts av en ny lag, lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar.132 Ärendet bereds inom Regeringskansliet.

Ytterligare en möjlighet till förvar finns i artikel 28 i Dublinför- ordningen133.

Förutsättningar för att ta ett barn i förvar enligt utlänningslagen

Enligt utlänningslagen får ett barn tas i förvar i följande två huvudfall (båda enligt 10 kap. 2 § utlänningslagen).

Det första fallet gäller om det är sannolikt att ett barn kommer att avvisas av Polismyndigheten eller avvisas med omedelbar verk- ställighet av Migrationsverket eller om det är fråga om att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett sådant beslut. Barnet får då tas i förvar om risken är uppenbar att barnet annars håller sig undan och därigenom äventyrar en verkställighet som inte bör fördröjas. Om det är tillräckligt att barnet i stället ställs under uppsikt (jämför 10 kap. 7 § utlänningslagen) får barnet inte tas i förvar. Av förarbe-

132SOU 2020:16.

133Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kri- terier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning).

1440

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

tena framgår att en avvägning måste göras mellan angelägenheten av att barn tas i förvar endast som en sista utväg och intresset av att verkställigheten inte fördröjs. Vidare måste det anses att barnet hål- ler sig undan även om det är fråga om ett litet barn som helt utan eget agerande göms undan av sina föräldrar. Risk för undanhållande måste finnas i det enskilda fallet och kan t.ex. framgå av barnets eller vårdnadshavarens uppgifter eller beteende.134

Ett barn får också tas i förvar om det är fråga om att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning (i andra fall än som avses i första huvudfallet) eller ett beslut om utvisning enligt vissa särskilt angivna bestämmelser. För att barnet ska få tas i förvar krävs det i dessa fall att det vid ett tidigare försök att verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att barnet ställts under uppsikt. Enligt förarbetena är det först när en frivillig avresa visat sig omöjlig att åstadkomma som förvar ska kunna användas, som en sista utväg.135

Ett barn får inte skiljas från båda sina vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar. Ett barn som inte har någon vårdnadshavare i Sverige får tas i förvar endast om det finns synner- liga skäl. (Se 10 kap. 3 § utlänningslagen.) Det ska i samtliga fall sär- skilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt bar- nets bästa i övrigt kräver (1 kap. 10 § utlänningslagen).

Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet eller dom- stol som handlägger ärendet (10 kap. 12 § utlänningslagen). Om det är en myndighet som tagit beslutet får det överklagas till en migra- tionsdomstol. Beslutet får överklagas särskilt och utan begränsning till viss tid. Även vissa av Migrationsverkets beslut om behandling eller placering av en utlänning som tagits i förvar kan överklagas till en migrationsdomstol. (Se 14 kap. 9 och 10 §§ utlänningslagen.) Ett omyndigt barn är inte processbehörigt utan får klaga på beslutet genom sin ställföreträdare.136

Utlänningslagens bestämmelser om förvar ska tolkas och tilläm- pas på ett sådant sätt så att de står i överrensstämmelse med EU- rätten. Om en utlänning t.ex. omfattas av mottagandedirektivet137 måste således de förutsättningar som gäller enligt det direktivet (se

134Prop. 1988/89:86 s. 175 samt 1991/92:138 s. 10.

135Bet. 1992/93:SfU3 s. 20.

136Se 6 kap. 11 § FB, jämför MIG 2009:17 och 2010:04.

137Direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internatio- nellt skydd [omarbetning].

1441

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

artiklarna 8–10 i direktivet) vara uppfyllda för att en person ska kunna tas i förvar.138 Av mottagandedirektivet framgår bl.a. följande. Underåriga får tas i förvar endast som en sista utväg, sedan det har konstaterats att andra, mindre ingripande alternativa åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt. Detta förvar ska begränsas till en så kort tid som möjligt, och alla åtgärder ska vidtas för att underåriga som hålls i förvar ska kunna friges och placeras i inkvartering som är lämp- lig för underåriga. Ensamkommande barn får enbart tas i förvar under exceptionella omständigheter. Alla åtgärder ska vidtas för att frige ensamkommande barn i förvar så snart som möjligt. Ensamkom- mande barn får aldrig hållas i förvar i fängelseanläggningar. De ska i så stor utsträckning som möjligt inkvarteras i anläggningar med per- sonal och utrustning som är anpassade till behoven hos personer i deras ålder. Om ensamkommande barn hålls i förvar ska medlems- staterna se till att de inkvarteras avskilt från vuxna. Familjer som hålls i förvar ska erbjudas avskild inkvartering, så att de tillförsäkras ett lämpligt skydd för sitt privatliv. (Se artikel 11 i mottagandedirek- tivet.) Mottagandedirektivet är tillämpligt på alla tredjelandsmedbor- gare och statslösa personer som ansöker om internationellt skydd på en medlemsstats territorium, så länge de får uppehålla sig på territo- riet i egenskap av sökande. Det är även tillämpligt på familjemedlem- mar, om de omfattas av en sådan ansökan om internationellt skydd enligt nationell rätt. (Se artikel 3 i mottagandedirektivet.)

Förutsättningar för att ta ett barn i förvar vid särskild utlänningskontroll

En utlänning kan utvisas enligt LSUt om det är särskilt påkallat av hän- syn till rikets säkerhet eller om det kan befaras att personen kommer att begå eller medverka till terroristbrott (1 § LSUt). Om det finns ett beslut om utvisning enligt lagen eller om det är sannolikt att det kommer att meddelas kan en utlänning i vissa fall tas i förvar. För det krävs det att det finns anledning att anta att utlänningen annars kom- mer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige eller att utlänningens identitet är oklar. Om utlänningen är under 18 år måste det föreligga synnerliga skäl för att få ta barnet i förvar. Detsamma gäller för barnets vårdnadshavare eller en av dem, om de är flera. Om

138Rättsfallet MIG 2020:2.

1442

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

det är tillräckligt kan utlänningen i stället ställas under uppsikt. Där- utöver kan ett barn tas i förvar under i princip motsvarande förut- sättningar som gäller enligt utlänningslagen.139 (Se 5 och 8 §§ LSUt.) Om frågan om utvisning ännu inte har förts till Migrationsverket, får Säkerhetspolisen besluta att utlänningen ska tas i förvar eller stäl- las under uppsikt även om de materiella förutsättningarna inte är upp- fyllda. Ett sådant beslut ska genast anmälas till Migrationsverket, som snarast ska pröva om åtgärden ska bestå (9 § LSUt).140

Det är handläggande myndighet som beslutar om förvar. När reger- ingen är handläggande myndighet beslutar ansvarigt statsråd i frågor om förvar och uppsikt. Regeringen får inte besluta att ta eller hålla kvar någon i förvar eller att ställa någon under uppsikt. Regeringen får däremot upphäva ett beslut om förvar eller uppsikt.

Beslut om förvar som Migrationsverket eller Säkerhetspolisen med- delat överklagas till Migrationsöverdomstolen. Om ett statsråd har beslutat om förvar prövar Högsta förvaltningsdomstolen på fram- ställan av utlänningen om åtgärden ska bestå. Migrationsverkets beslut i särskilda fall i frågor om behandlingen eller placeringen av en utlän- ning som hålls i förvar får överklagas till Migrationsöverdomstolen. (Se 9 a–9 d §§ LSUt.) Ett omyndigt barn är inte processbehörigt utan får klaga på beslutet genom sin ställföreträdare.141

Tiden för frihetsberövandet

Ett barn får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare 72 timmar (10 kap. 5 § utlännings- lagen och 5 § LSUt).

Behandlingen i förvar

Det är som huvudregel Migrationsverket som ansvarar för sådana för- varslokaler som utlänningar hålls i förvar i enligt utlänningslagen (11 kap. 2 § utlänningslagen). Ett barn som tas i förvar enligt LSUt

139Se även prop. 2009/10:31 s. 295.

140Regeringen föreslog att denna bestämmelse skulle ändras så att de materiella förutsätt- ningarna i 8 § måste vara uppfyllda även vid dessa beslut. Riksdagen avslog regeringens förslag. (Se prop. 2017/18:284 avsnitt 10.5 samt rskr. 2018/19:56.) Utredningen om utlänningsärenden med säkerhetsaspekter har föreslagit en bestämmelse som liknar regeringens förslag (SOU 2020:16 s. 49), 7 § i den föreslagna lagen.

141Se 6 kap. 11 § FB, jämför rättsfallen MIG 2009:17 och 2010:04.

1443

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

ska, till skillnad från vad som gäller för vuxna, normalt också placeras i någon av Migrationsverkets förvarslokaler. Utlänningslagens bestäm- melser om behandlingen i förvar gäller då även dessa barn. Endast om det föreligger synnerliga skäl får ett barn placeras i kriminalvårds- anstalt, häkte eller polisarrest. I dessa fall gäller häkteslagens bestäm- melser (läs om dessa ovan). Utlänningen ska då beviljas de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn till ordningen och säker- heten inom anstalten, häktet eller arresten. (Se 8 a § LSUt.) Utred- ningen om utlänningsärenden med säkerhetsaspekter har föreslagit att det införs ett förbud mot att placera ett barn som hålls i förvar i fängelseliknande anläggningar. En utlänning som inte har fyllt 18 år ska placeras i Migrationsverkets förvarslokaler, enligt förslaget.142

En utlänning som hålls i förvar ska behandlas humant och hans eller hennes värdighet ska respekteras. Utlänningen ska informeras om de rättigheter och skyldigheter han eller hon har som förvarsintagen samt om de regler som gäller i förvarslokalerna. Verksamhet som rör förvar ska utformas på ett sätt som innebär minsta möjliga intrång i utlän- ningens integritet och rättigheter. (Se 11 kap. 1 § utlänningslagen.) Lag- stiftaren har framhållit vikten av att ett förvarstagande genomförs med särskild försiktighet och på ett barnanpassat sätt, med hänsyn till det enskilda barnets situation och erfarenheter.143

En utlänning som hålls i förvar ska som huvudregel vistas i lokaler som ordnats särskilt för detta ändamål. Vidare ska en familj som hålls i förvar erbjudas eget boende. Barn i förvar ska ges tillfälle till akti- viteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus. Därutöver ska möjlighet ges till lek och aktiviteter som är lämpliga för barnets ålder. (Se 11 kap. 2 och 3 §§ utlänningslagen.) Läs mer i kapitlet om artikel 31.

En utlänning som hålls i förvar ska ges möjlighet att ta emot besök och på annat sätt ha kontakt med personer utanför lokalen utom om besöket eller kontakten i ett särskilt fall skulle försvåra den verksam- het som rör förvaret. Om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten, får besök övervakas. En person som är förvarsintagen kan hindras från att lämna lokalen där han eller hon vistas, och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som krävs för att ändamålet med att ut- länningen tagits i förvar ska tillgodoses eller som är nödvändig för

142SOU 2020:16 s. 22 och 52. 21 § i den föreslagna lagen. Se även regeringens förslag till

10kap. 28 § utlänningslagen i prop. 2017/18:284 s. 13, som inte ledde till lagstiftning.

143Prop. 2016/17:191 s. 33.

1444

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

ordningen och säkerheten i lokalen. Till skillnad från vuxna får barn som hålls i förvar inte hållas avskilda från andra som tagits i förvar. (Se 11 kap. 4, 6 och 7 §§ utlänningslagen. Se även kapitlet om artikel 9.)

När det gäller vilka tvångsmedel som kan användas mot ett för- varsintaget barn, se kapitlet om artikel 16.

Rätt till biträde

Om det inte måste antas att behov av biträde saknas ska ett offentligt biträde förordnas för frågan om förvar för den som hållits i förvar sedan mer än tre dagar. För barn som hålls i förvar ska ett offentligt biträde alltid förordnas, om barnet saknar vårdnadshavare i Sverige. Den som är förordnad som biträde för ett barn utan vårdnadshavare i landet är samtidigt barnets ställföreträdare i målet eller ärendet (om det inte finns en god man förordnad). (Se 18 kap. 1 och 3 §§ utlän- ningslagen samt 5 och 27 §§ LSUt.)

Till biträde ska förordnas advokat eller biträdande jurist på advo- katbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har den rätts- sökande själv föreslagit någon som är lämplig, ska denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det. (Se lagen, 1996:1620 om offentligt biträde och 26 § rättshjälpslagen, 1996:1619.) En verklig pröv- ning ska göras av biträdets kvalifikationer.144

Enligt förslaget till lag om särskild kontroll av vissa utlänningar ska det som huvudregel förordnas en advokat som offentligt biträde vid ärenden enligt lagen. Finns det särskilda skäl får annan lämplig person som har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behö- righet till domaranställning förordnas, enligt förslaget.145

40.2.10 Vård enligt LVU

Ett barn som är i behov av vård kan i vissa fall bli föremål för tvångs- vård enligt LVU. Beroende på omständigheterna kan barnet behöva vårdas på ett särskilt ungdomshem och vara förhindrad att lämna hemmet. I detta avsnitt redogör vi för bestämmelser som kan bli

144Prop. 1996/97:9 s. 156.

145SOU 2020:16 s. 65. 9 § i den föreslagna lagen.

1445

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

relevanta vid dessa fall.146 Läs mer om barn i vård i kapitlen om artik- larna 9, 16, 19, 20, 24, 27 och 31.

Förutsättningar för vård

Vård med stöd av LVU kan komma i fråga bl.a. om ett barn utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom miss- bruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Ett barn som vårdas en- ligt LVU på grund av sitt eget skadliga beteende kan, om barnet behöver stå under särskilt noggrann tillsyn, behöva vistas i ett sär- skilt ungdomshem. Barnet får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården ska kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller personalens säkerhet. (Se 3, 12 och 15 §§ LVU.)

Beslut om vård med stöd av LVU meddelas av en förvaltningsrätt efter ansökan av en socialnämnd (4 § LVU). Socialnämnden får dock besluta om omedelbart omhändertagande (utan föregående domstols- prövning), om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hän- syn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fort- satta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Ett sådant beslut ska underställas förvaltningsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades, annars upphör omhändertagandet. Förvaltningsrätten ska därefter pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder, ska prövningen ske inom en vecka från den dag beslutet och handlingarna kom in till rätten. (Se 6 och 7 §§ LVU.)

Det är en socialnämnd som beslutar om ett barn, som ska beredas vård enligt LVU, ska placeras på ett särskilt ungdomshem. Därefter anvisar Statens institutionsstyrelse en plats i ett sådant hem. (Se 12 § LVU.) Socialnämndens beslut om var vården av den unge ska inledas eller beslut om att flytta den unge från det hem där han eller hon vistas får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma

146Notera även förslaget till en ny LVU av Utredningen om tvångsvård för barn och unga, SOU 2015:71.

1446

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

gäller Statens institutionsstyrelses beslut om vård vid en låsbar enhet, avskildhet eller vård i enskildhet (se nedan). (Se 41 och 42 §§ LVU.)

Vårdtiden m.m.

En socialnämnd ska noga följa vården för de barn som är frihets- berövade enligt LVU. I det ingår att bevaka att vården inte fortgår längre än nödvändigt. För att socialnämnden ska hålla sig informerad om hur vården fortlöper och kunna avsluta vården när den inte längre behövs finns i LVU bestämmelser om att nämnden ska följa och minst var sjätte månad ompröva vården (13 § LVU). Vården ska alltid omprövas om det finns skäl till det, oberoende av hur lång tid som gått sedan senaste omprövningen. När vården inte längre be- hövs ska den upphöra (21 § LVU). Likaså ska en omprövning alltid ske om vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, begär att vården ska upphöra.147 Varken i lagtext eller förarbeten sägs något om konsekvenserna av en utebliven omprövning. Vården fortgår tills beslut om upphörande fattas. Det innebär att vården inte automa- tiskt upphör på grund av en utebliven omprövning.148

Vård vid en låsbar enhet får pågå under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid en- heten pågå längre tid, förutsatt att förutsättningarna för att ges sådan vård fortfarande gäller och att den unge samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. (15 b § LVU.)

Behandlingen under vårdtiden och tvångsåtgärder

Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i sam- förstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Vad som är bäst för barnet ska vara avgörande vid alla beslut enligt LVU. (Se 1 § LVU.) Ett barn som på grund av sitt eget skadliga beteende vårdas på ett särskilt ungdomshem får i vissa fall beredas vård vid en låsbar enhet. Det är endast tillåtet om det bedöms nödvändigt med hänsyn till bar- nets eller andras säkerhet, för att förhindra att barnet avviker eller

147SOSFS 1997:15 s. 68 samt prop. 1979/80:1 s. 605.

148SOSFS 1997:15 s. 68.

1447

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

för att i övrigt genomföra vården. Vid sådan vård ska barnet ges möj- lighet att dagligen vistas utomhus och ges möjlighet att ägna sig åt fysisk aktivitet eller någon annan fritidssysselsättning. (Se 15 b § LVU). Läs mer i kapitlet om artikel 31.

Ett barn som vårdas på särskilda ungdomshem kan, om barnet uppträder så våldsamt eller är berusat att han eller hon inte kan hållas till ordningen, avskiljas från andra barn under en begränsad tid. Bar- net ska då stå under fortlöpande uppsikt av personalen och ha möj- lighet att tillkalla personal. Barnet får inte hållas avskilt under längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under mer än fyra timmar i följd. En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som vidtas med stöd av bestäm- melsen om avskiljande. Om läkaren eller sjuksköterskan begär det ska åtgärden genast avbrytas. (Se 15 c § LVU.) Så fort barnet inte längre uppträder så våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen så ska avskiljningen upphöra. Personalen måste därför fortlöpande bedöma om det finns förutsättningar att avbryta avskiljningen.149

För avskiljningen finns i regel särskilda rum iordningställda på in- stitutionen. Avskiljningen får aldrig användas som bestraffning.150 Efter ett verkställt beslut om avskildhet ska barnet erbjudas ett uppföljande samtal. Under samtalet ska barnet få information om vad som var anledningen till att tvångsåtgärden behövde tillgripas och ges möj- lighet att framföra sin uppfattning om den vidtagna åtgärden. (Se 20 c § LVU.)

Det finns också en möjlighet att hindra ett barn, som är intaget på ett särskilt ungdomshem, att träffa andra som vårdas där, om det krävs med hänsyn till hans eller hennes speciella behov av vård eller säkerhet eller säkerheten vid hemmet. Vård i enskildhet ska vara an- passad efter den unges individuella vårdbehov. (Se 15 d § LVU.)

Tvångsåtgärder enligt ovan får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga ska de användas. (Se 20 a §§ LVU.)

När det gäller inskränkningar i vårdade barns möjligheter till kom- munikation, information och besök, se kapitlen om artiklarna 9, 16 och 17. I kapitlet om artikel 16 beskriver vi även bestämmelser om t.ex. kroppsbesiktning och kroppsvisitation.

149Prop. 2017/18:169 s. 71.

150SiS interna allmänna råd LVU s. 8.

1448

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Rätt till biträde

Ett offentligt biträde ska förordnas för barnet och dess vårdnads- havare i mål eller ärende angående bl.a. beredande av vård, omedel- bart omhändertagande och upphörande av vård enligt LVU, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Detsamma gäller vid överklaganden av en socialnämnds beslut om var vården ska inledas. För den som är under 15 år ska offentligt biträde förordnas, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, även vid överklagande av Statens institutionsstyrelses beslut. (Se 39 § LVU.) Anledningen till denna 15-årsgräns var att regeringen ville ge bättre förutsätt- ningar för yngre barn, som inte är processbehöriga, att överklaga be- slut om särskilda befogenheter.151

Behövs offentligt biträde både för den unge och för dennes vård- nadshavare, förordnas gemensamt biträde, om det inte finns mot- stridiga intressen mellan dem. (Se 39 § LVU.) Den som är förordnad som offentligt biträde för någon som är under 15 år, utan att sam- tidigt vara biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser (36 § LVU). Ett sådant förordnande innebär samtidigt att bar- nets vårdnadshavare inte har rätt att föra barnets talan i ärendet.152

Enligt doktrinen kan endast särskilda omständigheter föranleda avsteg från huvudregeln att biträde ska förordnas. Det ligger i sakens natur att offentligt biträde inte ska förordnas om det redan från bör- jan står klart att myndighetens beslut kommer att innefatta bifall till den enskildes talan. En annan omständighet som kan föranleda att offentligt biträde inte förordnas är att några nya omständigheter inte har tillkommit sedan ärendet senast prövades av myndigheten. Har t.ex. den som omhändertagits för vård enligt LVU fått sin begäran om vårdens avslutande avslagen och kort tid därefter väcker talan i samma sak, kan omständigheterna vara sådana att offentligt biträde inte ska förordnas.153

Ett offentligt biträde, som också är ställföreträdare för ett barn, ska tillvarata barnets intresse och föra fram de synpunkter och önske-

151Prop. 2017/18:169 s. 87. Utredningen om tvångsvård för barn och unga hade föreslagit att det inte skulle finnas någon åldersbegränsning, men utan att motivera förslaget när det gällde barn som var 15 år eller äldre. Regeringen ansåg därför och med hänsyn till att dessa barn var process- behöriga att den utökade rätten till offentligt biträde skulle begränsas till barn under 15 år.

152Rättsfallet HFD 2011 ref. 78.

153Nordström och Thunved (2017) s. 408.

1449

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

mål som barnet har. Om biträdet har en annan uppfattning än barnet bör han eller hon hävda den uppfattningen som enligt biträdet bäst tjänar barnets intresse. Om barnet så önskar ska biträdet se till att beslut och domar blir överklagade.154 Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att utgångspunkten bör vara att ställföreträdaren ska till- mäta barnets åsikter och inställning betydelse i förhållande till ålder och mognad och i varje enskilt fall bedöma den unges förmåga att förstå innebörden av den uppfattning som han eller hon framfört. Om barnet uppnått viss mognad och klart gett uttryck för att han eller hon vill att ett avgörande ska överklagas ska ställföreträdaren se till att så sker, även om ställföreträdaren anser att beslutet bör bestå.155

Regeringen har föreslagit att det ska införas särskilda lämplighets- krav för offentliga biträden i mål och ärenden enligt LVU. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget ska enligt förslaget få förordnas som offentligt biträde.156

40.2.11 Missbruksvård enligt LVM

I LVM finns bestämmelser om tvångsvård som ges en missbrukare. Om en missbrukare inte samtycker till vård enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen ska denne under de förutsättningar som anges i LVM ändå beredas vård (2 § LVM). LVM är i sig tillämplig på barn men i praktiken är det LVU som tillämpas på så unga missbrukare.157 Vi kom- mer därför inte att ytterligare redogöra för bestämmelserna i LVM.

40.2.12 Sluten psykiatrisk tvångsvård

Sluten psykiatrisk tvångsvård kan ges i form av vård enligt LPT och rättspsykiatrisk vård enligt LRV. I detta avsnitt redogör vi för båda dessa former av vård, som är förenade med frihetsberövande och annat tvång.

154Prop. 1994/95:224 s. 57.

155Rättsfallet HFD 2014 ref. 38.

156Lagrådsremiss den 24 september 2020 Regelbundna överväganden av vårdnadsöverflyttning och särskilda lämplighetskrav för offentliga biträden.

157Prop. 1981/82:8 s. 42.

1450

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Förutsättningar för att ge sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT

Sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT får ges endast om patienten lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgäng- ligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kva- lificerad psykiatrisk dygnetruntvård. En ytterligare förutsättning är att patienten motsätter sig sådan vård eller det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke. Tvångsvård får inte ges om patientens psykiska störning utgör enbart en utvecklingsstörning. Vid bedömning av vårdbehovet ska det även beaktas om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. (Se 3 § LPT.)

Beslutsordningen för psykiatrisk tvångsvård beskriver vi närmre i kapitlet om artikel 9.

Förutsättningar för att ge sluten rättspsykiatrisk vård

Rättspsykiatrisk vård kan ges på två olika sätt: som en påföljd i en brottmålsdom och efter beslut av en chefsöverläkare, på liknande sätt som gäller vid tvångsvård enligt LPT, till vissa personer inom det straffprocessuella systemet (1, 3, 4 och 5 §§ LRV.)

Rättspsykiatrisk vård som påföljd

Den som lider av en allvarlig psykisk störning och som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, får över- lämnas till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till personens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att personen är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten be- sluta om särskild utskrivningsprövning (se nedan under avsnittet om vårdtiden). (Se 31 kap. 3 § BrB. Se även 30 kap. 6 § BrB om val av på-

1451

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

följd när någon begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning.)

Rättspsykiatrisk vård i andra fall

Den som är anhållen, häktad, intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller som är intagen i eller ska förpassas till kriminal- vårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem (till följd av en dom på sluten ungdomsvård) får ges rättspsykiatrisk vård. Det gäller om per- sonen lider av en allvarlig psykisk störning, med hänsyn till sitt psy- kiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han eller hon är in- tagen på en sjukvårdsinrättning, och personen motsätter sig sådan vård eller det till följd av hans eller hennes psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans sam- tycke. (Se 4 § LRV.)

Beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård fattas av en chefs- överläkare vid en sjukvårdsinrättning eller enhet för rättspsykiatrisk undersökning. För ett sådant beslut krävs att ett vårdintyg har utfär- dats av en annan läkare. En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård ska avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten. Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den misstänkte har tagits in på undersökningsenheten, krävs inte något vårdintyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Detsamma gäller den som förts till en sjukvårdsinrättning för rättspsykiatrisk vård för fri- villig psykiatrisk vård. (Se 5 § LRV.)

Vårdtiden

Sluten psykiatrisk tvångsvård

En patient får, sedan vårdintyg har utfärdats, efter beslut av läkare hållas kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning har avgjorts. Frågan om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård ska avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten, senast 24 timmar efter patientens ankomst till vårdinrättningen. (Se 6 och 6 b §§ LPT.) Under denna tid ges intagningsläkaren möjlighet att i anslutning till under- sökning av patienten göra en självständig bedömning av patientens

1452

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

psykiska tillstånd och förutsättningarna i övrigt för tvångsvård samt att inhämta kompletterande uppgifter av den läkare som har utfärdat vårdintyget.158

Om chefsöverläkaren finner att patienten bör ges tvångsvård ut- över fyra veckor från dagen för beslutet om intagning, ska chefsöver- läkaren före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos förvaltnings- rätten om medgivande till sådan vård (7 § LPT). I annat fall upphör tvångsvården (28 § LPT).

Mål enligt LPT ska handläggas skyndsamt. Förvaltningsrätten ska ta upp målet till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan eller överklagandet kom in till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten får för- länga denna tid, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. (Se 35 § LPT.) Om rätten bifaller ansökan får vården pågå högst fyra månader räknat från dagen för beslutet om intagning (8 § LPT). När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, ska chefsöverläkaren genast besluta att tvångsvården ska upphöra. Frågan om tvångsvårdens upp- hörande ska övervägas fortlöpande. Därtill krävs det att ett nytt med- givande ges av domstol, senast varje halvår, för att tvångsvården ska få fortsätta. (Se 9 och 27 §§ LPT.)

Rättspsykiatrisk vård som påföljd utan särskild utskrivningsprövning

Rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol ska påbörjas utan dröjs- mål efter att domstolens beslut vunnit laga kraft. Är den dömde häk- tad, ska vården påbörjas även om beslutet inte har vunnit laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger att så sker. (Se 7 § LRV.)

När rättspsykiatrisk vård har dömts ut som en påföljd utan beslut om särskild utskrivningsprövning får vården pågå under högst fyra månader. På ansökan av chefsöverläkaren får förvaltningsrätten med- ge att den rättspsykiatriska vården ska övergå i öppen eller sluten form eller fortsätta även längre tid än fyra månader. Medgivande till för- längning av vårdtiden får lämnas för högst sex månader åt gången, räk- nat från den dag då förvaltningsrätten meddelar beslut i frågan. Om ansökan inte inkommer i rätt tid upphör vården. (Se 12, 12 a och 14 §§ LRV.)

158Grönwall m.fl. (2020), kommentaren till 19 § LPT.

1453

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Chefsöverläkaren ska genast besluta att vården ska upphöra om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och per- sonliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med fri- hetsberövande och annat tvång eller ges öppen rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren ska fortlöpande överväga frågan om den rättspsy- kiatriska vårdens upphörande. (Se 13 §§ LRV.)

Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning

För den som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningspröv- ning ska vården upphöra när följande två förutsättningar föreligger. Det ska inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finnas risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Det ska inte heller annars, med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållan- den i övrigt, vara påkallat att patienten är intagen på en sjukvårds- inrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång eller att patienten ges öppen rättspsykiatrisk vård. (Se 16 § LRV.)

En fråga om särskild utskrivningsprövning prövas av förvaltnings- rätten efter anmälan av chefsöverläkaren eller efter ansökan av patien- ten. Samma tidsfrister gäller som för annan rättspsykiatrisk vård utan utskrivningsprövning. (Se 16 a § LRV.)

Rättspsykiatrisk vård i andra fall

För anhållna m.fl. som ges rättspsykiatrisk vård enligt 4 § LRV gäller att chefsöverläkaren genast ska besluta att vården ska upphöra när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Chefsöverläka- ren ska fortlöpande överväga frågan om vården ska upphöra. För den som är anhållen eller häktad ska den rättspsykiatriska vården upp- höra senast när beslutet om frihetsberövande upphört att gälla. För den som är intagen på en undersökningsenhet med stöd av 10 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, ska den rättspsykia- triska vården upphöra senast när han eller hon inte längre får hållas

1454

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

kvar på undersökningsenheten.159 Den rättspsykiatriska vården för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt ska upphöra senast när fri- givning sker och för den som är intagen i ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård upphör vården senast vid verkställighetens slut. (Se 15 § LRV.)

När den rättspsykiatriska vården ska upphöra får chefsöverläka- ren besluta om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT, även om inte vårdintyg har utfärdats, om förutsättningarna för sådan vård är upp- fyllda (14 § LPT).

Begäran att vården ska upphöra

Oavsett vilken form av psykiatrisk tvångsvård som den enskilde ges kan han eller hon begära att den ska upphöra. Normalt är det chefs- överläkaren som först prövar frågan. Om läkaren inte bifaller begä- ran kan beslutet överklagas till allmän förvaltningsdomstol. (Se 32 och 33 §§ LPT samt 18 § LRV.) När det gäller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning prövar förvaltningsrätten frågan utan att den först prövats av chefsöverläkaren (16 a § LRV). Om patienten har fyllt 15 år har han eller hon själv rätt att föra sin talan. En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utred- ningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras. (Se 44 § LPT och 24 § LRV.)

Utvisning och avvisning

När det gäller situationen att den som är föremål för psykiatrisk tvångs- vård enligt LPT eller LRV samtidigt fått ett beslut om avvisning eller utvisning, se 29 § LPT och 17 § LRV.

159Om en misstänkt som inte är häktad eller annars berövad friheten underlåter att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det finns något annat skäl att anta att personen inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen, får rätten besluta att han eller hon ska tas in på undersökningsenheten. I beslutet ska bestämmas den längsta tid, högst två veckor, under vilken den misstänkte får hållas kvar på enheten. Kan undersökningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får rätten besluta att den misstänkte får hållas kvar under ytterligare högst två veckor. (Se 10 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning.)

1455

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Behandlingen under vårdtiden och tvångsåtgärder

Både vid vård enligt LPT och LRV gäller de grundläggande bestäm- melserna i bl.a. patientlagen (2014:821). Av dem framgår bl.a. föl- jande. Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjuk- vård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdig- het. Om patienten är ett barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Bar- nets inställning till vården eller behandlingen ska så långt som möj- ligt klarläggas och tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Patienten och dennes vårdnadshavare ska ges informa- tion bl.a. om barnets hälsotillstånd och behandling. Informationen ska anpassas till personens ålder och individuella förutsättningar. (Se 1 § LPT samt 1 kap. 6–8 §§, 3 kap. och 4 kap. 3 § patientlagen.) Läs mer om dessa bestämmelser i kapitlet om artikel 24.

När patienten begär det, ska en stödperson utses. En stödperson kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det. Stöd- personen ska bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges tvångsvård enligt denna lag och, om patienten och stödpersonen sam- tycker till det, även under fyra veckor efter det att tvångsvården har upphört. (Se 30 § LPT och 26 § LRV.)

Enligt såväl LPT som LRV får vissa tvångsåtgärder vidtas under särskilda förutsättningar (se främst 18–24 §§ LPT och 8 § LRV). När det gäller inskränkningar i möjligheterna till besök, kommunikation och att få tillgång till information beskriver vi dessa bestämmelser i kapitlen om artiklarna 9, 16 och 17. I kapitlet om artikel 16 skriver

viäven om sådana tvångsåtgärder som främst rör privatlivet och den personliga integriteten. Möjligheterna till fritidssysselsättning m.m. skriver vi om i kapitlet om artikel 31. I detta avsnitt kommer vi främst beröra bestämmelser som rör fastspänning och vård i avskildhet. Möjligheterna att använda dessa åtgärder mot ett barn är mer in- skränkta och regleras i särskilda bestämmelser i LPT (6 a, 19 a och 20 a och 22 c §§ LPT). Bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 2020 och gäller i tillämpliga delar även vid rättspsykiatrisk vård (8 LRV).

Tvångsåtgärder får användas endast om de står i rimlig propor- tion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräck- liga, ska de användas. Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. Tvångsåtgärder i syfte att

1456

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

genomföra vården får användas endast om patienten inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka till vård. Sådana åtgärder får inte användas i större omfattning än vad som är nödvändigt för att förmå patienten till detta. (Se 2 a och 2 b §§ i LPT och LRV.)

Chefsöverläkaren ska se till att patientjournalen bl.a. innehåller upp- gifter om de tvångsåtgärder som har vidtagits med stöd av lagstift- ningen och om skälen för åtgärderna (2 § förordningen, 1991:1472, om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård). Om ett barn har blivit föremål för någon eller några tvångsåtgärder i form av bl.a. fast- spänning eller avskiljning vid minst tre tillfällen under vårdperioden, ska Inspektionen för vård och omsorg underrättas om dessa åtgärder (22 c § LPT och 8 § LRV).

Fastspänning med bälte

Om det finns en omedelbar fara för att en patient som är under 18 år lider allvarlig skada och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga får patienten spännas fast med bälte. Med fastspänning avses att patienten spänns fast med bälte i en säng. Ett barn får endast spännas fast med bälte, till skillnad från vuxna, som även får spännas fast med liknande anordningar (jämför 19 § LPT).160

Med omedelbar fara för att patienten lider allvarlig skada avses, enligt förarbetena, att det ska finnas en fara för patientens liv eller risk för allvarliga men. Däremot får fastspänning inte tillgripas för att hindra att patienten skadar någon annan. Finns en fara att någon ur personalen, annan patient eller någon annan skadas får detta han- teras på annat sätt.161

Ett beslut om fastspänning fattas av chefsöverläkaren. Beslutet gäller högst en timme. Tiden för fastspänningen får förlängas genom nya beslut som gäller under högst en timme i taget. Under den tid patien- ten hålls fastspänd ska hälso- och sjukvårdspersonal vara närvarande. Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om patienten hålls fastspänd under en sammanhängande tid som över- stiger en timme. (Se 19 a § LPT.)

160Prop. 2019/20:84 s. 56.

161Prop. 2019/20:84 s. 56.

1457

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Ett förlängningsbeslut förutsätter att kriterierna för fastspänning fortfarande är uppfyllda. Det finns ingen begränsning för hur många gånger tiden för fastspänning kan förlängas.162

Vård i avskildhet

En patient som är under 18 år får hållas avskild från andra patienter endast om det är nödvändigt på grund av att han eller hon genom agg- ressivt beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga. Ett beslut om avskiljande fattas av chefsöverläkaren. Beslutet gäller högst två tim- mar. Tiden för avskiljandet får förlängas genom nya beslut som gäller under högst två timmar i taget. Under den tid barnet hålls avskilt ska hälso- och sjukvårdspersonal hålla barnet under fortlöpande uppsikt. Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om barnet hålls avskilt under en sammanhängande tid som överstiger två timmar. (Se 20 a § LPT.) Det finns ingen begränsning för hur många gånger tiden för fastspänning kan förlängas.163

Med avskiljande menas att en person hålls instängd på ett rum, antingen på det egna rummet eller i ett särskilt isoleringsrum.164 Agg- ressivt beteende innebär att en patient agerar hotfullt eller våldsamt och det finns risk att hotet eller våldet har en sådan påverkan på per- sonalen, andra patienter eller lokalen där vårdinrättningen är inrymd att beteendet allvarligt försvårar vården av andra patienter.165 Till skillnad från vad som gäller för vuxna patienter, kan avskiljning av en patient som är under 18 år inte komma i fråga för störande bete- ende (jämför 20 § LPT).

Rätt till biträde

När det gäller rätt till offentligt biträde gäller något förenklat föl- jande. Offentligt biträde ska enligt LPT förordnas för den som åtgär- den avser i mål hos allmän förvaltningsdomstol, bl.a. om målet gäller beslut om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård (om beslutet har överklagats), medgivande till fortsatt tvångsvård och avslag på en

162Prop. 2019/20:84 s. 56.

163Prop. 2019/20:84 s. 58.

164Prop. 1990/91:58 s. 142.

165Prop. 2019/20:84 s. 58.

1458

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

begäran om att tvångsvården ska upphöra. Offentligt biträde ska dock inte förordnas, om det måste antas att det inte finns något be- hov av ett biträde. (Se 38 a § LPT.) Liknande bestämmelser för rätts- psykiatrisk vård finns i 22 a § LRV. Enligt bestämmelsen ska ett offentligt biträde förordnas i mål hos allmän förvaltningsdomstol för den som åtgärden avser bl.a. om målet gäller medgivande till fort- satt vård eller upphörande av vård. Offentligt biträde ska inte förord- nas, om det måste antas att det inte finns något behov av ett biträde. Vilka kvalifikationer ett offentligt biträde ska ha skriver vi om ovan, i avsnittet om förvar enligt utlänningslagen.

När det gäller biträde under en brottmålsprocess, se ovan i avsnit- ten om gripande och anhållande samt kapitlet om artikel 40.

Den nationella samordnaren för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa föreslog, mot bakgrund av arti- kel 12 i barnkonventionen, att det i LPT166 skulle införas en bestäm- melse om att den som är förordnad som offentligt biträde för någon som är under 15 år, utan särskilt förordnande, ska vara den unges ställ- företrädare i det mål eller ärende som förordnandet avser.167 Reger- ingen föreslog emellertid inte någon motsvarande bestämmelse i den efterföljande propositionen.168

40.3Analys av överensstämmelsen

Artikel 37 i barnkonventionen kan sägas bestå av två delar. Av den första delen (a) framgår statens ansvar för att skydda barn mot tor- tyr, grym, förnedrande och omänsklig behandling eller bestraffning. Dessutom föreskrivs det ett förbud mot dödsstraff och livstids fängelse utan möjlighet till frigivning. Den andra delen (b)–(d) rör frihetsberövanden av barn.

Av såväl artikeln i sig som förarbetena till barnkonventionen fram- går att artikel 37 tar sin utgångspunkt i straffrättsliga förhållanden. I artikelns första punkt hänvisas till dödsstraff och livstids fängelse och i den andra punkten nämns särskilt vissa straffrättsliga frihetsberö- vanden. Vid författandet av konventionen behandlades dessutom artik-

166Av motiveringen till bestämmelsen framgår att avsikten var att detta även skulle gälla enligt LRV. Detta avspeglas emellertid inte i utredningens lagförslag.

167SOU 2017:111 s. 32, 33, 274, 335 och 336.

168Frågan synes vara slutbehandlad av regeringen, men förslaget diskuterades inte av reger- ingen, se prop. 2019/20:84, särskilt avsnitt 3 och 11 samt s. 68 (bilaga 1).

1459

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

larna 37 och 40 ursprungligen som en och samma artikel. Detta bör man ha med sig som bakgrund vid en tolkning av artikeln. Likväl är artikel 37 inte begränsad till straffrättsliga frihetsberövanden eller be- handlingen av barn som misstänks för brott. Några sådana begräns- ningar framgår varken av ordalydelsen eller den allmänna tolkningen av artikeln.

Artikel 37 fokuserar främst på det allmännas behandling och fri- hetsberövande av barn men är inte begränsad till åtgärder vidtagna av offentliga tjänstemän. Enligt artikeln ska en stat säkerställa att ett barn inte torteras, förnedras, olovligen berövas friheten, etc. Det be- tyder att staten behöver vidta åtgärder för att skydda barn från an- grepp även från enskilda.169

40.3.1Skydd mot omänsklig behandling eller bestraffning (artikel 37 [a])

Enligt punkten (a) i artikel 37 ska en stat säkerställa att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Ett motsvarande stadgande finns i arti- kel 3 i Europakonventionen, som är svensk lag. Även i regeringsfor- men finns det en liknande bestämmelse. Utöver detta generella skydd finns det straffrättsliga bestämmelser om bl.a. misshandel, olaga tvång, sexualbrott, ofredande m.m., som kriminaliserar olika slags sådana beteenden som åsyftas i artikel 37 (a). Lagstiftningen innehåller där- utöver bestämmelser om att det allmänna i olika situationer ska be- möta enskilda med respekt för den enskilda människans värdighet eller med liknande innebörd. Ett sådant exempel gäller patienter i hälso- och sjukvården och finns i patientlagen. Det finns en diskri- mineringslag, som syftar till att motverka visst förnedrande beteende, och i skollagen finns ett eget kapitel om åtgärder mot kränkande be- handling (läs vidare i kapitlen om artiklarna 2 och 28). Ytterligare åt- gärder mot olika former av omänsklig behandling i form av olika utnyttjanden redogör vi för i kapitlen om artiklarna 32–36.

Bestraffningar i form av våld eller isolering i enskildhet är inte tillåtna, varken inom straffsystemet, skolan eller i övrigt. Däremot är frihetsberövanden i sig tillåtna som straff, även om de så långt som möjligt ska undvikas, särskilt när det gäller barn. Frihetsberövanden

169För ett liknande resonemang, se Tobin (2019) s. 1425.

1460

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

som straff är emellertid inte i sig förbjudna enligt barnkonventionen, så länge de används som en sista utväg och under kortast lämpliga tid. Läs mer nedan och i kapitlet om artikel 40.

Sammantaget genomsyras svensk lagstiftning av ett avståndstag- ande mot att behandla personer på ett omänskligt sätt. Därtill finns det ett grundläggande skydd mot tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling, bl.a. genom grundlag, Europakonvention- en och straffrättsliga bestämmelser. Enligt vår bedömning stämmer detta synsätt och skydd överens med innebörden av artikel 37 (a) i barnkonventionen. När det särskilt gäller behandlingen av frihets- berövade, läs mer nedan.

Skydd mot omänsklig eller förnedrande behandling i utlandet

En stats skyldigheter enligt barnkonventionen är huvudsakligen be- gränsad till statens jurisdiktion. Barnkonventionen är inte heller av- sedd att påverka en stats bestämmelser om vilka personer som ska ha rätt att resa in eller stanna kvar i landet. Barnrättskommittén har emellertid rekommenderat stater att följa principen om non-refoule- ment och bl.a. ansett att det i den svenska utlänningslagen uttryck- ligen bör anges vissa barnspecifika asylskäl, som har med olika for- mer av förföljelse att göra. (Läs vidare i kapitlen om artiklarna 2, 10, 22, 24.3 och 36.) Detta ger upphov till frågan om artikel 37 (a) inne- bär en skyldighet att skydda ett barn som riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i utlandet.

Enligt svensk rätt beaktas principen om non-refoulement både i bestämmelserna om uppehållstillstånd (se 4 kap. 2 § utlänningslagen) och genom att avvisning och utvisning av en utlänning aldrig får verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att ut- länningen utsätts för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i landet.

Vår bedömning är att, även för det fall artikel 37 skulle innebära ett åtagande att ge ett barn skydd mot omänsklig behandling i utlandet genom att bevilja det uppehållstillstånd eller förhindra verkställighet, stämmer svensk lagstiftning och praxis överens med artikel 37 (a) i barnkonventionen.

1461

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

40.3.2Förbud mot dödsstraff och livstids fängelse (artikel 37 [a])

Det är tydligt i artikel 37 (a) att dödsstraff och livstids fängelse utan möjlighet till frigivning inte får utdömas för brott som begåtts av någon under 18 år. Det är brottstidpunkten och inte tidpunkten för avgörandet eller verkställandet som är relevant för om personen om- fattas av begränsningen eller inte.

I svensk rätt förekommer inte dödsstraff som påföljd. Det finns därtill ett förbud mot dödsstraff i regeringsformen, Europakonven- tionens tilläggsprotokoll och EU-stadgan. Livstids fängelse får en- ligt brottsbalken inte utdömas för brott som någon begått innan han eller hon fyllt 21 år. Som framgår i kapitlet om artikel 40 måste det vara klarlagt att den unge fyllt 21 år vid brottet för att han eller hon ska kunna dömas till livstids fängelse (jämför NJA 2016 s. 719). En- ligt vår bedömning stämmer svensk lagstiftning och praxis överens med artikel 37 (a) när det gäller dödsstraff och livstids fängelse.

40.3.3Skydd mot olagligt och godtyckligt frihetsberövande (artikel 37 [b])

Enligt artikel 37 (b) i barnkonventionen får inget barn olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Bestämmelsen innebär inte ett förbud mot att frihetsberöva ett barn men det måste finnas lagstöd för det och frihetsberövandet får inte vara godtyckligt. Förbudet mot god- tycke får anses innebära både att det måste finnas godtagbara skäl för lagbestämmelsen som möjliggör ett frihetsberövande och för varje enskild åtgärd som innebär ett frihetsberövande.

Vad som utgör ett frihetsberövande framgår inte tydligt av arti- keln. Av okänd anledning används inte samma term (be deprived of his or her liberty)170 i punktens andra mening, som enligt ordalydelsen är begränsad till vissa frihetsberövanden (arrest, detention och im- prisonment). Dessa frihetsberövanden får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Det måste emellertid ifråga- sättas om en sådan begränsning var avsiktlig. Ett frihetsberövande som är längre än vad som är lämpligt är rimligen att anse som god- tyckligt, i den mening som avses i artikeln. Det är för övrigt också svårt att definiera vad som omfattas av just dessa tre frihetsberövan-

170Privé de liberté i den franska versionen.

1462

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

den, vilket t.ex. framgår av att man i den svenska översättningen av artikeln valt att göra en öppen lista. Sammantaget får denna punkt i sin helhet anses omfatta ett krav på att ett frihetsberövande, oavsett slag, ska vara lagligt, motiverat och lämpligt.171

Termen frihetsberövande bör tolkas brett, bl.a. utifrån att arti- keln har sitt ursprung i konventionen för medborgerliga och poli- tiska rättigheter och i enlighet med den tolkning av begreppet som gjorts bl.a. av flera av FN:s kommittéer. Det måste i detta samman- hang påpekas att det är tveksamt om samma definition av frihets- berövande ska gälla för hela artikeln. Om man t.ex. anser att skol- plikt och kvarsittning eller några timmars kvarhållande för förhör eller blodprov utgör frihetsberövanden i artikel 37:s mening måste man nog ifrågasätta om konventionen ställer ett krav på juridiskt biträde vid dessa situationer. Vi kommer i denna analys fokusera på frihetsberövanden som innebär att ett barn fysiskt hindras från att lämna en lokal eller inrättning under en längre tid än några timmar.

Ytterligare något som bör noteras är att frihetsberövandet ska pågå kortast lämpliga tid. Som framgår av förarbetena var det medvetet som termen lämpliga användes i stället för nödvändiga eller möjliga, som bl.a. används i Pekingreglerna (när det gäller frihetsberövande inför en brottmålsrättegång). Konventionen ger således utrymme för ett längre frihetsberövande än kortast möjliga, under förutsättning att det är lag- enligt, lämpligt och inte godtyckligt.

Allmänt om den svenska regleringen om frihetsberövanden

I både Europakonventionen och regeringsformen finns det ett för- bud mot olagliga frihetsberövanden. Dessa förbud är mer omfattande än det i artikel 37 i barnkonventionen. Liksom när det gäller omänsk- lig behandling finns det flera straffrättsliga bestämmelser som kri- minaliserar olika slags olaga frihetsberövanden. Dessa diskuterar vi främst i kapitlen om artiklarna 11 och 35.

De frihetsberövanden som får vidtas av det allmänna är angivna i lag tillsammans med de förutsättningar som krävs för att vidta respek- tive åtgärd (se dock nedan om särskild utlänningskontroll). Därtill ska hänsyn tas till principerna om ändamål, behov och proportionalitet varje gång en tvångsåtgärd (inklusive ett frihetsberövande) vidtas. En

171Jämför Tobin (2019) s. 1473.

1463

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

tvångsåtgärd får enligt svensk rätt aldrig pågå längre tid än vad som är nödvändigt. Ett frihetsberövande som straff får endast dömas ut om det finns synnerliga skäl, dvs. när inget mindre ingripande alternativ är lämpligt. Läs mer om frihetsberövande påföljder i kapitlet om artikel 40.

Särskilt om förvar vid utlänningsärenden

Ett utländskt barn som befinner sig i Sverige inför ett beslut om uppe- hållstillstånd eller efter att ett beslut om uppehållstillstånd avslagits bor normalt på ett anläggningsboende, ett HVB för ensamkommande eller i eget boende, beroende på omständigheterna (jämför bl.a. LMA och kapitlet om artikel 27). Enligt svensk lag är det endast i undan- tagsfall tillåtet att ta ett barn i förvar. Förvarstagandet syftar till att verkställigheten av en avvisning eller utvisning inte ska fördröjas. Det ska, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, finnas en risk för att barnet håller sig undan. Frihetsberövandet får endast pågå under en kortare tid. Behovs- och proportionalitetsprinciperna gäller, liksom principen om barnets bästa i 1 kap. 10 § utlänningslagen. Det är alltså varken fråga om en påföljd för en eventuellt olaglig vistelse eller en generell eller obligatorisk placering i avvaktan på ett beslut. Liksom vid häktning är det inte fråga om en bestraffning, utan om en åtgärd som ansetts vara nödvändig, i detta fall för att kunna verk- ställa en utvisning eller avvisning utan försening. Svensk lagstiftning strävar dock mot ett frivilligt återvändande och att undvika ett för- varstagande av barn inför ett återvändande. Det är med andra ord fråga om en något annorlunda form av förvar än den som barnrätts- kommittén tycks vända sig mot, dvs. förvarstagande i avvaktan på ett beslut. Vår bedömning är att bestämmelserna om förvar av barn vid utlänningsärenden stämmer överens med artikel 37 (b).

Interimistiska beslut om förvar vid särskild utlänningskontroll

Vid särskild utlänningskontroll får Säkerhetspolisen i vissa fall ta en person i förvar även när förutsättningarna som normalt gäller för att ta en person i förvar enligt lagen inte är uppfyllda (9 § LSUt). Ett sådant interimistiskt beslut ska genast anmälas till Migrationsverket, som snarast ska pröva om åtgärden ska bestå. Genom bestämmelsen ges Säkerhetspolisen ett lagstöd för att frihetsberöva en person, utan

1464

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

att det anges några förutsättningar som först måste vara uppfyllda. Även om Säkerhetspolisen är styrda av principerna om behov och proportionalitet ger paragrafen ett närmast oinskränkt utrymme för godtyckliga frihetsberövanden. I vart fall säkerställer inte bestämmel- sen (eller lagstiftningen i övrigt) ett skydd mot godtyckliga frihets- berövanden. Enligt vår bedömning uppfyller därför inte 9 § LSUt de krav som artikel 37 i barnkonventionen ställer på en bestämmelse om frihetsberövande (jämför även artikel 16 i konventionen, eftersom ett frihetsberövande även utgör ett ingrepp i den enskildes integritet och privatliv). Lagstiftningen stämmer således inte överens med inne- börden av artikel 37 i barnkonventionen i denna del. Det ska noteras att det finns ett förslag som bereds inom Regeringskansliet om att bestämmelsen ska ändras, så att förutsättningarna för förvar måste vara uppfyllda även vid ett interimistiskt beslut.172

Särskilt om häktning

Enligt häkteslagstiftningen krävs det synnerliga skäl för att häkta ett barn. Därtill måste det vara uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas på annat sätt och åtgärden måste vara proportionell. Lagstiftningen ligger således väl i linje med artikel 37 (b). Likväl har Sverige från flera håll fått kritik för att alltför många barn sitter häk- tade och med restriktioner. Barnrättskommittén har t.ex. ansett att det inte görs tillräckligt mycket för att hitta alternativ till häktning och att Sverige borde införa begränsningar för hur länge ett barn får vara häktat.

Regeringen har föreslagit att det i rättegångsbalken ska införas en mjuk begränsning av hur länge en person får sitta häktad. Ett barn får enligt förslaget som längst sitta häktad i tre månader, men dom- stolen får besluta att tiden får överskridas, om det finns synnerliga skäl. Samtidigt föreslogs en del andra lagändringar, t.ex. ska åklaga- ren redovisa en tidsplan för förundersökningen och det ska vara rätten som beslutar vilka restriktioner som en åklagare får ge en misstänkt. Även utan dessa ändringar gäller principerna om bl.a. behov och pro- portionalitet. Vår bedömning är att svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med artikel 37 (b) även när det gäller häktning. Detta

172Läs om detta förslag av Utredningen om utlänningsärenden med säkerhetsaspekter ovan i avsnittet om förvar i utlänningsärenden.

1465

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

gäller i synnerhet om regeringens förslag genomförs. När det gäller frågan om restriktioner, läs mer nedan.

40.3.4Human behandling av varje frihetsberövat barn (artikel 37 [c])

Redan av artikel 37 (a) framgår att en stat ska säkerställa att ett barn, under inga omständigheter, får utsättas för omänsklig eller förned- rande behandling eller bestraffning. Artikelns punkt (c) tillägger att ett frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar beho- ven hos personer i barnets ålder. Detta förtydligas med att barnet som huvudregel ska hållas åtskilda från vuxna och ha rätt att hålla kontakt med sin familj.

När det gäller just kontakt med familj kan det noteras att det i den svenska översättningen av konventionen anges att ett frihets- berövat barn ska, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök. Bestämmelsen måste emeller- tid, utifrån hur samhället ser ut i dag och hur begreppet korrespon- dens (correspondence) har utvecklats, även anses innefatta kommuni- kation genom andra medier än brev (se även kapitlet om artikel 16). När det gäller kontakt med familjemedlemmar hänvisar vi i övrigt till analysen i kapitlet om artikel 9 (läs även nedan om restriktioner vid häktning). Generella inskränkningar i ett frihetsberövat barns kom- munikation berörs i kapitlet om artikel 16. Där skriver vi också om vissa tvångsåtgärder som kan vidtas mot ett frihetsberövat barn och som innebär ingrepp i den personliga integriteten. Tillgång till in- formation från massmedier m.m. tar vi upp i kapitlet om artikel 17. Levnadsstandarden för ett barn som är frihetsberövat avhandlas i kapitlet om artikel 27 och bestämmelser om vila, fritid och tillgång till kultur analyseras i kapitlet om artikel 31. Generellt sett kan det i dessa delar sägas finnas en överensstämmelse mellan svensk lagstift- ning och praxis och artikel 37 (c).

1466

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Straffrättsliga frihetsberövanden (förutom rättspsykiatrisk vård)

När det först gäller själva förundersökningen mot ett frihetsberövat barn som misstänks för brott finns det ett flertal processuella regler som syftar till att göra förfarandet mer barnanpassat. Därutöver finns det bestämmelser med innebörden att barnet ska behandlas på ett vär- digt, respektfullt och åldersadekvat sätt. Läs om dessa bestämmelser i kapitlet om artikel 40.

Ett barn ska endast i undantagsfall förvaras i en arrestcell, ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt. Det följer redan av att det krävs syn- nerliga skäl för att frihetsberöva barnet (se ovan).

Ett barn som gripits eller anhållits ska enligt riktlinjer förvaras i polisarrest endast när det är absolut nödvändigt. Regeringen har före- slagit att detta ska framgå av lag.173 Redan på så sätt ska barn som huvudregel hållas skilda från vuxna som är gripna eller anhållna. Ett gripet eller anhållet barn ska enligt riktlinjerna vanligtvis förvaras i ett förhörsrum eller i Kriminalvårdens arrestceller vid häkten. Oav- sett förvaringslokal gäller häkteslagens bestämmelser om att barn ska hållas åtskilda från vuxna. För både polisarrester och häktesrum finns det bestämmelser om hur rummet ska se ut och t.ex. att den intagne ska kunna sköta sin hygien.

Oavsett om man är gripen, anhållen, häktad eller intagen i anstalt framgår det uttryckligen i lagen att en intagen ska bemötas med re- spekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svå- righeter som är förenade med frihetsberövandet. Verkställigheten ska utformas så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Ett barn får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med in- tagna över 18 år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa.

När det gäller sluten ungdomsvård, som verkställs vid ett särskilt ungdomshem, ska den utformas så att den dömdes anpassning i sam- hället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet mot- verkas. Det finns en lagstadgad strävan mot att ett barn efter tid ska behandlas under öppnare former samt bestämmelser om att barnet ska ges nödvändig vård och behandling, liksom tillfälle till utbildning, akti- viteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus.

När det gäller tvångsåtgärder, t.ex. vistelse i avskildhet, får de aldrig användas som bestraffning och endast under mycket kort tid (se dock om restriktioner nedan).

173Prop. 2019/20:129 s. 45–47.

1467

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Vår bedömning är att svensk lagstiftning och praxis i denna del stämmer överens med artikel 37 (c).

Särskilt om restriktioner vid häktning

Forskning har visat att isolering är skadligt för människor. Det gäller även en kortare tids isolering. Enligt såväl FN som Europarådet bör isolering av barn upphöra helt.174

Som tidigare nämnts har bl.a. barnrättskommittén uttryckt en oro över användningen av isolering av barn i häkte. Kritik har kom- mit även från annat håll.175 Som en följd av kritiken har regeringen föreslagit ett antal lagändringar, som syftar till en effektivare hanter- ing av häktningar, ökad rättssäkerhet och att barnrättsperspektivet ska få större genomslag.176 Vi har redogjort för några av dessa ovan, i den del ändringarna syftar till att förkorta häktningstiderna. Som nämns där föreslogs också en bestämmelse om att rätten ska be- stämma vilka restriktioner som åklagaren får ge den häktade. Sam- tidigt föreslogs att det ska införas en uttrycklig proportionalitets- regel hänförlig till restriktioner samt en rätt för ett häktat barn att vistas med personal eller någon annan i minst fyra timmar varje dag.

Som framgår i kapitlet om artikel 9 innebär restriktioner inte bara en risk för att barnet blir isolerat, utan också att kontakten mellan ett barn och dess familjemedlemmar kan påverkas. Det är enligt barn- konventionen endast i undantagsfall (exceptional circumstances) och huvudsakligen med hänsyn till ett barns bästa som ett barn kan för- vägras rätten att hålla kontakt med sin familj genom besök och andra kontakter (jämför artikel 3.1, 9.3 och artikel 37 [c]). Detta innebär inte att barnet har rätt till varje kontakt som han eller hon önskar, men barnet ska kunna upprätthålla ett personligt förhållande till familje- medlemmarna. Bedömningen av hur mycket kontakt som ska tillåtas måste göras bl.a. utifrån behoven hos personer i den frihetsberöva- des ålder (artikel 37 [c]).

Som vi närmare redogör för i kapitlet om artikel 9 har Riksåkla- garen utfärdat riktlinjer om att restriktioner ska användas restriktivt mot unga personer och att utgångspunkten ska vara att barnet får ha

174SOU 2016:52 s. 67.

175Se SOU 2016:52 kapitel 4 samt prop. 2019/20:129 s. 16 och 17.

176Prop. 2019/20:129 s. 1.

1468

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

kontakt med sin familj. Detta följer även av proportionalitetsprin- cipen och behovsprincipen.

Bestämmelserna innebär att det endast är vid särskilda undantags- fall som restriktioner får användas mot ett barn. Med regeringens förslag ska barnet i dessa undantagsfall alltjämt ha rätt till minst fyra timmars vistelse med andra. Därtill ska kontakt med föräldrar och andra familjemedlemmar normalt tillåtas. Om sådan kontakt inte kan tillåtas fritt bör man överväga övervakade möten och korrespondens, i enlighet med principen om minsta möjliga inskränkning i den en- skildes rättigheter (behovsprincipen). Behovet av restriktioner ska fortlöpande prövas av såväl åklagare som domstol.

Lagstiftningen ha tydligare kunnat säkerställa en förenlighet med artikel 37 (c) om det uttryckligen framgått att kontakt med familje- medlemmar endast i undantagsfall får vägras ett barn. Trots det är vår bedömning, mot den bakgrund som redovisats, att svensk lag- stiftning och praxis är förenlig med artikel 37 (c), även när det gäller restriktioner. En förutsättning för det är dock att i vart fall förslaget om en rätt för ett häktat barn att vistas med personal eller någon annan i minst fyra timmar varje dag genomförs.

Förvar i utlänningsärenden

Ett barn kan enligt svensk rätt sitta i förvar endast under en kortare tid (max 72 timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare 72 timmar). Under denna tid ska barnet behandlas humant och hans eller hennes värdighet ska respekteras. Principen om barnets bästa i

1kap. 10 § utlänningslagen ska beaktas. Det finns vidare bestämmel- ser om hur verksamheten ska utformas, bl.a. att den ska innebära minsta möjliga intrång i utlänningens integritet och rättigheter samt att ett barn i förvar ska ges möjlighet till bl.a. aktiviteter, förströelse och vistelse utomhus. Barnet ska också ges möjlighet att ta emot besök och ha kontakt med personer utanför förvaret.

Huvudregeln är inte att ett barn som tas i förvar ska avskiljas från vuxna, i stället anges att ett barn inte får skiljas från båda sina vård- nadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar samt att en familj som hålls i förvar ska erbjudas eget boende. Artikel 37 (c) innebär naturligtvis inte att ett barn ska hållas åtskilt från vuxna som är närstående till barnet (om det inte är till barnets bästa). Det fram-

1469

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

går direkt av artikeltexten, eftersom undantag från huvudregeln kan göras när det är till barnets bästa. Vidare ska ett barn normalt inte skiljas från sina föräldrar mot deras vilja (artikel 9.1). Barnkonven- tionen genomsyras också av en princip om familjen som den grund- läggande enheten i samhället (se t.ex. konventionens inledning [pre- ambel]). Principen om att ett barn som tagits i förvar ska vistas med sina föräldrar och att familjen ska erbjudas eget boende är således förenlig med konventionen.

När det gäller ett barn som inte har någon vårdnadshavare i Sverige får han eller hon tas i förvar endast om det finns synnerliga skäl. Någon huvudregel om att dessa barn ska hållas åtskilda från vuxna finns inte angiven i utlänningslagen. I EU:s mottagandedirektiv finns det en bestämmelse som anger att om ensamkommande barn hålls i förvar ska medlemsstaterna se till att de inkvarteras avskilt från vuxna. En direktivkonform tolkning av utlänningslagens bestämmelser om förvar borde såldes innebära en skyldighet för Migrationsverket att i vart fall i dessa situationer placera ett barn avskilt från vuxna.

För det fall ett barn skulle placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, vilket är möjligt vid förvar enligt LSUt, om det före- ligger synnerliga skäl, gäller häkteslagens bestämmelse om placering och således även kravet på att ett barn som huvudregel inte ska pla- ceras med vuxna.

I flera andra traktat om mänskliga rättigheter, t.ex. i den inter- nationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 10.2 [b]), är liknande stadganden begränsade till unga lag- överträdare. Även om man bör beakta att artikel 37 är författad med fokus på straffprocessen kan det emellertid inte utläsas någon sådan begränsning i artikeln. Tvärtom finns det stöd för att även förvar omfattas.177

Enligt vår bedömning säkerställer inte den svenska lagstiftningen att ett barn, som inte är tillsammans med sin familj och som tas i förvar hålls åtskilt från vuxna, i vart fall inte för alla barn. I denna del stämmer svensk lagstiftning således inte överens med innebörden av artikel 37 (c) i barnkonventionen.

177Jämför Tobin (2019) s. 1487 och 1488. Se även regeringens lagrådsremiss den 19 december 2019 Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården s. 46.

1470

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Vård enligt LVU vid ett särskilt ungdomshem

Av LVU framgår bl.a. att vården ska präglas av respekt för barnets människovärde och integritet. Vad som är bäst för barnet ska vara av- görande. Hösten 2018 gjordes en del förändringar i lagen, bl.a. mins- kades tiden ett barn kan hållas i avskildhet från ett dygn till fyra timmar. Vidare infördes en möjlighet till ett uppföljande samtal efter vissa tvångsåtgärder, bl.a. vistelse i avskildhet. Övervägandena kring bestämmelsernas utformning byggde bl.a. på bestämmelserna i barn- konventionen samt de rekommendationer som barnrättskommittén och FN:s kommitté mot tortyr gett Sverige.178 Avskildhet får endast pågå under en kortare tid och aldrig användas i bestraffande syften. Det ska användas mycket restriktivt och bara om det är särskilt på- kallat på grund av att barnet uppträder våldsamt eller är så påverkat av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen. Under denna tid ska barnet stå under fortlöpande uppsikt av perso- nal och ha möjlighet att tillkalla personal. Avskiljningen måste vara oundgängligen nödvändig och proportionell under hela tiden den pågår. Vår bedömning är att bestämmelserna om vård enligt LVU, som är förenad med frihetsberövande, är förenliga med innebörden av artikel 37 (c).

Sluten psykiatrisk tvångsvård (inklusive rättspsykiatrisk vård)

Psykiatrisk tvångsvård ska som all annan hälso- och sjukvård ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda män- niskans värdighet. Om patienten är ett barn ska barnets bästa särskilt beaktas. En stödperson ska utses, bl.a. om patienten begär det, för att bistå patienten i personliga frågor.

Fastspänning och avskiljning

Barnrättskommittén har rekommenderat Sverige att förbjuda använd- ningen av remmar och bälten och av avskiljning i psykiatriska vård- miljöer och på andra inrättningar. Sedan den 1 juli 2020 gäller nya bestämmelser om fastspänning och avskiljning inom den psykiatriska tvångsvården. Enligt de nya bestämmelserna är det endast tillåtet att

178Prop. 2017/18:169 s. 67 och 68.

1471

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

spänna fast ett barn om det finns en omedelbar fara för att barnet lider allvarlig skada och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräck- liga. Barnet får då spännas fast med bälte (och inget annat) under högst en timme. Den tiden får sedan förlängas med en timme åt gången. Om barnet är fastspänt längre tid än en timma ska tillsynsmyndigheten underrättas. Även när det gäller avskiljning har bestämmelserna stra- mats upp och den tillåtna användningen begränsats.

Genom de nya bestämmelserna får det antas att användningen av fastspänning kommer att minska, inte minst eftersom åtgärden inte längre får användas när barnet anses utgöra en fara endast för andra. Den tillåtna användningen är mycket begränsad; fastspänning får bara användas som en sista utväg och när barnets egen säkerhet ris- keras. Det ska finnas hälso- och sjukvårdspersonal närvarande under den tid patienten är fastspänd. Även för avskiljning krävs det att mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga för att tvångsåtgärden ska få användas. Patienten ska under avskildheten hållas under upp- sikt av hälso- och sjukvårdspersonal.

Även om det är möjligt att förlänga besluten om bältning och vård i avskildhet hur många gånger som helst krävs det för varje så- dant beslut att förutsättningarna för tvångsåtgärden är uppfyllda, dvs. det ska vid bältning finnas en omedelbar fara för att barnet annars lider en allvarlig skada och vid vård i avskildhet vara nödvändigt för att inte andra patienters vård ska försvåras till följd av patientens aggressiva beteende. I båda fallen måste det vara uppenbart att inga andra åtgärder är tillräckliga. Därtill ska Inspektionen för vård och omsorg utan dröjsmål underrättas när ett barn varit fastspänd eller avskild så länge att ett förlängningsbeslut krävts. Regleringen är av- sedd att utgöra en balans mellan ett patientsäkerhets-, barn- och rätts- säkerhetsperspektiv.179

Även om endast en restriktiv användning av fastspänning och avskiljning är tillåten uppkommer frågan, bl.a. utifrån barnrättskom- mitténs synpunkter, om det alls ska vara tillåtet med dessa tvångsåt- gärder eller om användandet av dem alltid ska anses utgöra en omänsk- lig eller förnedrande behandling. Bestämmelserna om tvångsåtgärder mot barn ändrades efter förslag från den nationella samordnaren för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa. Utredningen hade i sitt arbete bl.a. haft ett flertal kontakter med barn som varit utsatta för dessa tvångsåtgärder. Det barnen främst vände

179Prop. 2019/20:84 s. 31.

1472

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

sig mot var en slentrianmässig användning av tvångsåtgärder. Där- emot ansåg de att det fanns tillfällen, i extrema undantagsfall, då det var nödvändigt att använda dem. Som exempel angavs att ett barn mat- vägrar och, trots adekvat behandling och ett gott bemötande från per- sonal, behöver tillföras näring via sond för att inte svälta ihjäl. En annan typ av situation som beskrivs är att ett barn, i samband med en manisk eller psykotisk episod, kortvarigt kan behöva vårdas i avskild- het med låg kognitiv stimulans även om barnet i stunden motsätter sig det. Enligt utredningen stämde dessa skildringar överens med dem som Barnombudsmannen år 2013 hade gjort vid sina samtal med barn med erfarenhet av psykisk ohälsa. Den nationella samordnaren tog också hänsyn till artikel 37 i barnkonventionen och de synpunkter barnrättskommittén och andra lämnat.180

Det är varken möjligt eller lämpligt att inom vårt uppdrag göra någon större utvärdering om huruvida fastspänning eller avskiljning utgör bra metoder eller undersöka om det finns alternativa och mer lämpliga åtgärder som i stället skulle kunna vidtas för att skydda dessa barn. Däremot kan vi konstatera att bestämmelserna bygger på över- väganden om barnets bästa, barnkonventionens innehåll och barns egna åsikter. Utifrån detta, det begränsade användningsområdet för tvångs- åtgärderna samt de syften som de får användas för, bedömer vi att svensk lagstiftning och praxis inte strider mot artikel 37 i denna del.

Ett barn ska hållas åtskilt från vuxna

Vi har ovan, när det gäller förvar, konstaterat att bestämmelsen om att ett barn som huvudregel ska hållas åtskilt från vuxna inte endast rör straffrättsliga förfaranden, utan är tillämplig även vid andra slags frihetsberövanden. Samma resonemang gäller vid sluten psykiatrisk tvångsvård.

I samband med förslagen om nya bestämmelser om tvångsåtgärder mot barn lämnade den nationella samordnaren ett förslag på en bestämmelse i LPT (och en hänvisning till bestämmelsen från LRV) om att barn inte får vårdas tillsammans med vuxna, om det inte i det enskilda fallet bedöms vara förenligt med barnets bästa. I den efter- följande lagrådsremissen konstaterade regeringen att barn inte får vår- das tillsammans med vuxna och ansåg, i enlighet med artikel 37 (c) i

180SOU 2017:111 s. 123–129.

1473

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

barnkonventionen, att barn som är frihetsberövade inte ska vårdas till- sammans med vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa. Reger- ingen menade emellertid att det saknades resonemang om hur för- slaget förhöll sig till HSL och avsåg därför att bereda frågan vidare. I den senare propositionen skriver regeringen ungefär detsamma. Där- emot har konstaterandet att barn inte får vårdas tillsammans med vuxna och hänvisningen till barnkonventionen tagits bort. Någon motiver- ing till varför det tagits bort framgår inte.181

Vi delar regeringens initiala bedömning att det bör framgå av lag- stiftningen att ett barn som vårdas och frihetsberövats med stöd av LPT eller LRV inte ska vårdas tillsammans med vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa, för att regleringen ska stämma överens med artikel 37 (c) i barnkonventionen.182 Eftersom en sådan bestäm- melse saknas stämmer lagstiftningen i denna del inte överens med kon- ventionen.

Våld vid rymning m.m.

För att hindra en rymning eller upprätthålla ordning under ett fri- hetsberövande får enligt 24 kap. 2 § BrB det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Det kan utifrån arti- kel 19 i barnkonventionen ifrågasättas om våld någonsin är försvar- ligt i dessa situationer. Enligt artikeln ska ett barn skyddas från alla former av våld medan barnet är i föräldrars eller annan persons vård (jämför även artikel 20). Det ska emellertid framhållas att det är en generell bestämmelse, som inte särskilt tar sikte på frihetsberövan- den av barn. Det framgår också av förarbetena att man vid försvar- lighetsbedömningen kan komma fram till att våld inte får brukas alls. Därtill måste det beaktas att våld är ett vitt begrepp som kan inne- fatta även mindre fysiska ingrepp, som kan vara nödvändiga för att undvika t.ex. en rymning. Liksom alla ingrepp i en enskilds integritet behöver de också vara proportionella. Sammantaget framstår bestäm- melsen inte som oförenlig med artikel 37.

181Se SOU 2017:111 förslaget till den nya paragrafen 2 f § LPT och ändring av 6 § LRV, reger- ingens lagrådsremiss den 19 december 2019 Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångs- vården s. 46 och 47 samt prop. 2019/20:84 s. 49.

182Se även Barnkommitténs överväganden i frågan SOU 1997:116 s. 483.

1474

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

40.3.5Rätt till biträde, stöd och en prövning av frihetsberövandet (artikel 37 [d])

Punkten (d) i artikel 37 anger att en stat ska säkerställa att ett frihets- berövat barn får tillgång till vissa rättssäkerhetsgarantier och stöd.

Rätt till juridiskt och annat biträde

Den första delen av punkten gäller juridiskt och annat biträde. Det ska noteras att formuleringen i artikel 37 (d) skiljer sig från dem i artikel 40.2 (b) (ii) och (iii). I artikel 40, som rör barn som miss- tänks eller dömts för brott, ska en misstänkt ha juridisk eller annan lämplig hjälp (or other appropriate assistance), medan det i artikel 37 anges att ett frihetsberövat barn ska ha rätt att snarast få tillgång till juridiskt och annat lämpligt stöd (and other appropriate assistance). Samma skillnad finns i den spanska versionen (y i artikel 37 och u i artikel 40). I den franska versionen används däremot eller (ou) i båda artiklarna, medan det i den ryska står och (и) i artikel 37 (d) och

40.2(b) (ii) men eller (или) i artikel 40.2 (b) (iii). När det gäller arti- kel 40 kan man av förarbetena utläsa att valet av eller var medvetet, eftersom vissa delegater ansåg att det skulle finnas ett utrymme för att låta personer som inte är juridiskt skolade biträda barn i vissa fall. Något liknande resonemang kan däremot inte utläsas i förhållande till artikel 37. Sammanhanget talar dock för att och är ett medvetet val. Eftersom ett frihetsberövat barn enligt samma punkt har rätt att få sitt frihetsberövande laglighetsprövat framstår det som uppenbart att det har behov av juridiskt biträde. Staten har enligt artikel 20 ett ansvar för att ge ett barn som förlorat sin familjemiljö stöd (assistance), med detta avses inte främst juridiskt stöd. Det faller sig också natur- ligt att om staten genom ett frihetsberövande skiljt barnet från sin vårdnadshavare behöver staten ge barnet sådant stöd som annars ankommer på barnets vårdnadshavare. Övervägande skäl talar därför för att ett barn enligt artikel 37 (d) har rätt till både juridisk och annan hjälp. En sådan tolkning måste också vara bäst för frihetsberö- vade barn (jämför artikel 3.1).

Av artikeln följer inte att det juridiska biträdet måste komma från t.ex. en advokat, bara att juridisk hjälp ska ges. Eftersom det också finns ett krav på att stödet ska vara lämpligt, kan man emellertid för-

1475

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

utsätta att det ska ges av någon som är juridiskt skolad och av någon annan än den aktör som frihetsberövat barnet.183

När det gäller det andra stöd som ska lämnas ett frihetsberövat barn har vi redan varit inne på vad det kan röra sig om. Barnkonven- tionens övriga artiklar, såsom rätt till hälsa- och sjukvård, utbildning, kultur osv. kan vara vägledande. Ett frihetsberövande kan naturligt- vis utgöra en stor påfrestning för ett barn. Psykologiskt stöd kan därför behöva ges till barnet. Vilket stöd ett barn behöver får i övrigt avgöras av respektive stat, utifrån barnets individuella behov. I denna del hänvisar vi till vad vi skrivit dels ovan om human behandling, dels i kapitlet om artikel 20.

Straffrättsliga frihetsberövanden

För ett barn som frihetsberövas av straffrättsliga skäl finns det en ovillkorlig rätt till offentlig försvarare, om barnet begär det. Därtill finns det en skyldighet att förordna offentlig försvarare, oavsett om barnet begär det eller inte. I mål och ärenden om uppskjuten villkor- lig frigivning för en intagen ska det förordnas ett offentligt biträde. Bestämmelserna stämmer överens med artikel 37 (d).

Häktning av ett vittne

När rätten häktar ett vittne (vilket är synnerligen ovanligt) finns det ingen rätt till juridiskt biträde enligt rättegångsbalken. Det framstår som en närmast teoretisk möjlighet att häkta ett barn med stöd av bestämmelsen i 36 kap. 21 § RB, men det är bara barn under 15 år (och vissa psykiskt sjuka personer) som uttryckligen är undantagna från bestämmelsen (genom 36 kap. 22 § RB). Lagstiftningen ger så- ledes utrymme för att ett barn i åldern 15–17 år frihetsberövas en längre tid utan någon rätt till juridiskt biträde. I denna del är lagstift- ningen inte förenlig med innebörden av artikel 37 (d) i barnkonven- tionen.

183Jämför Tobin (2019) s. 1494.

1476

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Förvar vid utlänningsärenden

Vid förvar i avvisnings- och utvisningsärenden gäller att ett barn som tas i förvar och som saknar vårdnadshavare i Sverige alltid ska få ett offentligt biträde. Andra barn som tas i förvar har inte samma rätt till biträde. Om det inte måste antas att behov av biträde saknas ska ett offentligt biträde förordnas för frågan om förvar för den som hållits i förvar sedan mer än tre dagar. Det kan i och för sig diskuteras om ett sådant lagstadgat dröjsmål är förenligt med kravet i arti- kel 37 (d) att ett barn snarast ska ha tillgång till juridiskt biträde. Det ska dock framhållas att bestämmelserna har sin bakgrund i straffpro- cessen, där den unge riskerar ett betydligt längre frihetsberövande. Vid förvar finns det en maxgräns för frihetsberövandets längd på tre dygn, som endast får överskridas om det finns synnerliga skäl. Tiden får då förlängas med som längst ytterligare 72 timmar. Vid tiden för förlängning har barnet rätt till offentligt biträde. Detta kan jämföras med den längsta tid om fyra dygn som ett barn kan sitta frihets- berövat innan åtgärden blir föremål för en domstolsprövning. Det ska framhållas att de barn som inte direkt har rätt till ett offentligt biträde är tillsammans med och kan få visst stöd av en vårdnadsha- vare. I vissa fall kan barnet dessutom redan ha ett offentligt biträde förordnat för sig i ärendet om utvisning. Vår sammantagna bedöm- ning, mot denna bakgrund är att bestämmelserna om juridiskt biträde vid förvar stämmer överens med artikel 37 (d).

LVU

När det gäller frågan om vård enligt LVU ska offentligt biträde för- ordnas för barnet, om det inte måste antas att behov av biträde sak- nas. Det måste det inte om barnet riskerar att frihetsberövas.

När det gäller ärenden om särskilda befogenheter som Statens institutionsstyrelse beslutat om är det endast ett barn under 15 år som vid överklagande har rätt till ett offentligt biträde.184 Ordningen har motiverats utifrån att dessa barn inte har processbehörighet (läs mer nedan) och annars skulle vara beroende av sina vårdnadshavare för att kunna överklaga. Det ska emellertid framhållas att bestäm-

184Utifrån syftena med bestämmelsen och eftersom ett barn under 15 år inte får överklaga ett sådant beslut som bestämmelsen gäller bör regeln nog tolkas som att ett offentligt biträde ska förordnas för ett barn som uttrycker en vilja att överklaga ett beslut enligt 42 § LVU.

1477

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

melsen bl.a. är tillämpbar på beslut om att vårdas vid en låsbar enhet. Vård vid en låsbar enhet får pågå under lång tid (som huvudregel högst två månader eller längre, om särskilda behandlingsskäl föran- leder det). Detta beslut innebär en ytterligare nivå av frihetsberö- vande. Det är därför inte förenligt med artikel 37 (d) att ett barn som fyllt 15 år inte har rätt till juridiskt biträde i dessa fall, ens vid ett överklagande. Att personalen på ett särskilt ungdomshem ska vara behjälplig om ett barn tycker att det är svårt att skriva ett överkla- gande innebär inte att kravet på juridiskt biträde är uppfyllt.185

Det kan noteras att även för barn under 15 år förordnas det inte något biträde i samband med eller inför Statens institutionsstyrelses beslut om att ett barn ska vårdas vid en låsbar enhet, utan först i samband med överklagande av beslutet. Beroende på omständighe- terna kan detta utgöra antingen det beslut som i praktiken innebär att barnet frihetsberövas eller en ytterligare nivå av frihetsberövande. Eftersom beslutet direkt kan överklagas (se dock nedan) innebär det emellertid att barnet indirekt ges rätt till ett offentligt biträde, utan något större dröjsmål. Detta gäller dock under förutsättning att bar- net informeras om sina rättigheter på ett riktigt sätt. Vår samman- tagna bedömning är att regleringen, när det gäller barn under 15 år, stämmer överens med artikel 37 (d) i denna del (se dock nedan när det gäller rätt till prövning). När det gäller barn som fyllt 15 år stäm- mer dock inte regleringen överens med artikel 37 (d).

Psykiatrisk tvångsvård

Vid psykiatrisk tvångsvård (som inte är en följd av att patienten dömts för brott) förordnas inte något offentligt biträde förrän frå- gan är föremål för en domstolsprövning. Till skillnad från vid t.ex. LVU inleds sådan vård inte nödvändigtvis efter en domstolspröv- ning. Frihetsberövandet kan pågå i fyra veckor innan ärendet hamnar hos rätten. En patient kan dock när som helst överklaga ett beslut om intagning eller begära att vården ska upphöra. I dessa fall ska ett offentligt biträde som huvudregel förordnas; om det måste antas att det inte finns något behov av ett biträde ska biträde däremot inte förordnas.

185Jämför regeringens överväganden kring varför rätten till biträde ska begränsas till barn under 15 år (prop. 2017/18:169 s. 87).

1478

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

Vid en första anblick kan det framstå som tveksamt om bestäm- melserna säkerställer att ett barn, som frihetsberövats på detta sätt och som dessutom har ansetts befinna sig i ett tillstånd som moti- verar sluten psykiatrisk vård, snarast får tillgång till juridiskt biträde. Samtidigt ska det framhållas att det är fråga om hälso- och sjukvårds- åtgärder och inte ett straffrättsligt frihetsberövande. Likväl riskerar barnet att vara frihetsberövat under lång tid och i synnerhet under lång tid utan en domstolsprövning, om han eller hon inte själv över- klagar beslutet. Det får också antas att ett barn som bedömts vara allvarligt psykiskt sjukt kan ha sämre möjligheter än t.ex. ett barn som behandlas med stöd av LVU att tillvarata sina rättigheter och inse den fulla vidden av såväl beslutet om tvångsvård som rätten att överklaga det. Mot denna bakgrund får reglementet även vid en närmare analys anses inte till fullo stämma överens med artikel 37 (d).

När det gäller annat än juridiskt stöd kan bl.a. nämnas bestäm- melserna om att en patient har rätt till en stödperson, som ska bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges tvångsvård.

Rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad

Den sista delen av artikel 37 (d) innebär att en stat ska säkerställa att ett frihetsberövat barn ska ha rätt att få lagligheten i sitt frihets- berövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken. Det bör noteras hur denna del är formulerad. I t.ex. den internationella kon- ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 9) och i Europakonventionen (artikel 5) är den motsvarande rättigheten upp- delad. Den som frihetsberövats på grund av brott har enligt dessa instrument rätt att utan dröjsmål ställas inför domare (eller annan behörig ämbetsman) och oavsett grunden för frihetsberövandet ska det finnas en rätt att begära att en domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet. Stadgandet i barnkonventionen liknar mest det senare; dels används formuleringen ”rätt att få … prövad” (challenge/ contester), dels är skyndsamhetskravet kopplat till domstolens (eller annan behörig myndighets) beslut och inte till rätten till prövning, vilket förefaller logiskt om prövningen förutsätter att den enskilde

1479

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

begärt att lagligheten i frihetsberövandet ska prövas.186 Barnrättskom- mittén har emellertid, i anslutning till uttalanden om artikel 37 (d), framfört att varje barn som gripits och berövats sin frihet bör ställas inför behörigt beslutsorgan inom 24 timmar. Rekommendationen, som rör gripande (arrest), måste mot denna bakgrund rimligen utgå från grunderna i den internationella konventionen om medborger- liga och politiska rättigheter, som naturligtvis även gäller barn. Även om barnrättskommitténs uttalande skulle utgöra en extensiv tolk- ning av artikel 37 (d), kan det noteras att uttalandet rör gripande och inte frihetsberövanden generellt.187 Stadgandet i artikel 37 (d) måste mot denna bakgrund anses innebära att staten ska säkerställa att det finns en rätt för barnet att hos en domstol eller annan behörig, obero- ende och opartisk myndighet söka en prövning av lagligheten av fri- hetsberövandet. Däremot innebär det inte en skyldighet att, utan be- gäran, ge barnet en sådan prövning. En sådan ordning skulle däremot utgöra en rättssäkerhetsgaranti, som kan bidra till att staten säker- ställer att inget barn sitter godtyckligt eller olagligt frihetsberövat (jämför artikel 37 [b]). Det ska också framhållas att det inte finns någon tidsgräns angiven i konventionen, endast att det barn som be- gärt prövning har rätt till ett snabbt beslut. Således lämnas ett inte obetydligt bedömningsutrymme till respektive stat att avgöra hur snabbt ett beslut måste meddelas.

Allmänna bestämmelser om rätt till prövning av ett frihetsberövande

Som vi redan varit inne på finns det för svenskt vidkommande över- gripande bestämmelser om rättssäkerhetsgarantier vid frihetsberövan- den. I Europakonventionen finns, utöver en liknande formulering som den i artikel 37 (d) i barnkonventionen, även en rätt att, vid frihets- berövanden på grund av brottsmisstanke, utan dröjsmål eller begäran, få frihetsberövandet prövat av en domare eller annan behörig ämbets- man. I regeringsformen anges att den som berövats friheten på grund av brott eller annars omhändertagits tvångsvis har rätt att få frihets- berövandet prövat av domstol (eller i vissa fall en nämnd, vars sam-

186Av förarbetena till konventionen framgår att ett tidigare förslag till formulering av stadgan- det var ”be brought as speedily as possible for adjudication by a competent authority”. Eftersom konsensus inte kunde uppnås kring formuleringarna gjordes ett nytt förslag, som huvudsak- ligen såg ut som den slutgiltiga versionen. (Se HR/PUB/07/1 artikel 37 och 40, E 2 p. 534 [7] och 536 [4].)

187Se även diskussionen om uttalandet i Tobin (2019) s. 1499.

1480

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

mansättning är bestämd i lag och nämndens ordförande är eller har varit ordinarie domare).

För samtliga former av frihetsberövanden finns det en möjlighet att begära att frihetsberövandet ska upphöra och få saken prövad av en domstol (se dock nedan när det gäller barn under 15 år). Däremot är det inte obligatoriskt med en domstolsprövning vid alla frihets- berövanden, t.ex. inte vid förvar eller psykiatrisk tvångsvård. Som vi konstaterat ovan ställer artikel 37 (d) emellertid inte något krav på annan prövning än efter begäran, i synnerhet inte när det gäller andra än straffrättsliga frihetsberövanden.

I frågan om ett snabbt beslut kan det konstateras att det finns skyndsamhetskrav och tidsgränser för när ett frihetsberövande senast måste prövas. Även om dessa tider som längst är några dagar kan de framstå som långa. Det ska dock framhållas att de är maxtider; pröv- ningen ska alltid göras så snart det är möjligt. Med hänsyn till det och det relativt stora utrymme som finns för respektive stat att, utifrån omständigheterna i det individuella fallet, avgöra hur snabbt ett be- slut måste meddelas, bedömer vi att bestämmelserna i denna del är förenliga med artikel 37 (se dock nedan).

Barn under 15 år

Den som är under 15 år kan gripas, men endast vara frihetsberövad några få timmar. Frågan om en domstolsprövning blir därmed inte aktuell vid straffrättsliga frihetsberövanden av ett barn under 15 år. En annan sak är att ett sådant ingripande kan vara föremål för tillsyn, t.ex. av JO (se kapitlet om artikel 3.3).

Vid vård enligt LVU krävs det att man är minst 15 år för att själv få föra talan mot ett beslut eller begära att vården ska upphöra. Bar- net är alltså beroende av sin ställföreträdare (vårdnadshavare eller offentligt biträde) för att kunna får lagligheten av beslutet om fri- hetsberövande prövad. Barnkonventionen ställer i sig inte något krav på att ett barn ska ha processbehörighet i alla lägen (se kapitlet om artikel 12). Däremot ställer artikel 37 (d) i konventionen krav på att ett barn som frihetsberövats ska ha rätt att kunna få lagligheten av beslutet om frihetsberövande prövad av en domstol eller ett motsva- rande organ. Staten ska säkerställa denna rättighet.

1481

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

När det gäller själva beslutet om vård innebär detta inledningsvis inte någon större problematik, eftersom vård enligt LVU förutsätter ett beslut av domstol (med undantag för omedelbart omhänderta- gande, som några dagar senare, utan begäran, ska prövas av en dom- stol). Det blir därmed per automatik en laglighetsprövning av social- nämndens begäran eller beslut om att omhänderta barnet. Domen kan överklagas. När det däremot gäller placering vid ett särskilt ung- domshem och beslut om vård vid en låsbar enhet tas dessa beslut av socialnämnden respektive Statens institutionsstyrelse. Besluten får överklagas, men inte av barnet självt (om det är under 15 år). Barnet får vända sig till sin ställföreträdare och förlita sig på att han eller hon överklagar beslutet. Detta kan inte anses innebära en sådan ovill- korlig rätt till prövning som artikel 37 (d) får anses innebära (se även 2 kap. 9 § RF och artikel 5.4 i Europakonventionen).

Mot denna slutsats kan det argumenteras att barnet kan vända sig till sin vårdnadshavare och om vårdnadshavaren har en annan upp- fattning än barnet ska ett offentligt biträde i stället agera som barnets ställföreträdare. Barnets möjlighet att överklaga skulle därmed vara säkerställd. Även om det framstår som närmast teoretiskt att ett offentligt biträde i dessa situationer inte skulle överklaga, har biträ- det inte någon uttalad skyldighet att i samtliga fall barnet så önskar överklaga ett beslut å barnets vägnar; enligt praxis krävs det att bar- net uppnått viss mognad och klart gett uttryck för att han eller hon vill att ett avgörande ska överklagas för att en sådan skyldighet ska upp- stå (jämför rättsfallet HFD 2014 ref. 38). Låt vara att ett barn som omhändertas enligt 3 § LVU och placeras vid ett särskilt ungdoms- hem normalt lär ha nått en sådan mognad. Samtidigt är det inte möj- ligt för barnet att överklaga ett beslut av ställföreträdaren att inte klaga.

Det kan också framhållas att den nuvarande ordningen framstår som något konstruerad och svårtillämpad, eftersom det är först vid ett överklagande som det ska förordnas ett offentligt biträde för ett barn, som inte har rätt att överklaga, så att barnet ska kunna överklaga. For- mellt sett innebär det att ett barn måste överklaga ett beslut som det inte kan överklaga för att få ett offentligt biträde förordnat. Biträdet får därefter avgöra om beslutet verkligen ska överklagas.

Sammantaget säkerställer regleringen inte fullt ut att ett barn under

15 år kan få lagligheten av sitt frihetsberövande (i form av placering vid ett särskilt ungdomshem eller vid en låsbar enhet) prövat av dom-

1482

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

stol eller motsvarande myndighet. Lagstiftning och praxis stämmer i denna del därför inte överens med artikel 37 (d) i barnkonventionen.

Det kan också ifrågasättas om ett juridiskt biträde fullt ut kan agera som sådant, om han eller hon samtidigt ska vara ställföreträ- dare för barnet och i den egenskapen har en annan uppfattning än barnet. Vid vår hearing med advokater framfördes det av flera advo- kater att de dubbla rollerna upplevdes som svårhanterliga.188

Samma problematik finns när det gäller själva LVU-vården (i de fall vården innebär ett frihetsberövande). Artikel 37 (d) innebär näm- ligen inte bara att ett frihetsberövat barn ska ha rätt till en prövning av domstol (eller motsvarande organ). Eftersom omständigheterna hela tiden förändras kan barnet behöva utmana beslutet flera gånger. Artikel 37 (d) måste, mot bakgrund av att ett frihetsberövande måste vara lagenligt och inte godtyckligt, anses innebära en möjlighet att vid upprepade tillfällen utmana beslutet.189 Eftersom ett barn under 15 år inte självt kan begära att vården ska upphöra, utan är beroende av att barnets ställföreträdare gör det, stämmer lagstiftning och praxis i denna del inte heller överens med artikel 37 (d) i barnkonventionen.

Vid psykiatrisk tvångsvård enligt LPT gäller också att den som är under 15 år saknar processbehörighet. Till skillnad från vid vård en- ligt LVU kan ett offentligt biträde som förordnats för ett barn under 15 år inte vara ställföreträdare för barnet enligt dessa lagar. Barnet är alltså beroende av att barnets vårdnadshavare begär att vården ska upp- höra eller klagar till domstol. Enligt samma resonemang som ovan stämmer lagstiftningen därför inte överens med artikel 37 (d) i barn- konventionen.

När det slutligen gäller förvar i utlänningsärenden är ett omyn- digt barn inte processbehörigt, oavsett ålder. Samma problematik gäller därmed alla (omyndiga) barn. Inte heller i denna del stämmer lag- stiftningen därför överens med artikel 37 (d).

188Se även Sveriges advokatsamfunds promemoria Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter (2020) s. 18.

189Jämför Tobin (2019) s. 1495.

1483

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

SOU 2020:63

Vårdnadshavares rättshandlingsförmåga när ett offentligt biträde utsetts

I ovanstående avsnitt har vi redogjort för att ett barns offentliga biträde enligt LVU i vissa fall även blir barnets ställföreträdare. Det ska här noteras en skillnad i regleringen. Avser frågan själva vården eller ett placeringsbeslut ska ett offentligt biträde utses även för bar- nets vårdnadshavare. Som huvudregel ska samma biträde förordnas för dem, men om det föreligger motsättningar mellan barn och vård- nadshavare ska olika biträden utses. I dessa fall blir biträdet samtidigt barnets ställföreträdare, om barnet är yngre än 15 år. Av rättsfallet HFD 2011 ref. 78 framgår att ett sådant förordnande samtidigt inne- bär att barnets vårdnadshavare inte har rätt att föra barnets talan i ärendet. Enligt artikel 5 i barnkonventionen ska staten respektera det ansvar och de skyldigheter och rättigheter som tillkommer för- äldrar (eller andra med juridiskt ansvar för barnet) att ge barnet lämp- lig ledning och råd då barnet utövar rättigheterna enligt konven- tionen (jämför även artikel 18 i konventionen). Regleringen utgör emellertid inget problem i förhållande till artiklarna 5 och 18, efter- som vårdnadshavaren kan föra talan som part och på så sätt bevaka barnets intressen.

När det gäller frågan om vård vid en låsbar enhet ska ett offentligt biträde som huvudregel förordnas för barnet men inte för vårdnads- havaren. I dessa fall kommer därmed ett förordnat biträde alltid att vara barnets ställföreträdare, oaktat om det råder motsättningar mel- lan barn och vårdnadshavare eller inte. Det gäller även om barnet vänt sig till vårdnadshavaren för att klaga å barnets vägnar. Med hänsyn till att bestämmelsen infördes för att öka yngre barns möjligheter att överklaga är det möjligt att en domstol i dessa fall bedömer att det inte föreligger ett behov att förordna ett juridiskt biträde. En sådan tolk- ning skulle emellertid inte ligga i linje med artikel 37 (d) och rätten till biträde. Oavsett kan vårdnadshavaren även i dessa fall föra talan som part och i den egenskapen föra barnets talan. Inte heller i denna del kan det därför anses finnas någon tydlig disharmoni mellan den svenska lagstiftningen och artikel 5 eller 18 i barnkonventionen.

1484

SOU 2020:63

Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling …

40.4Sammanfattande slutsatser

Svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med innebörden av artikel 37 i barnkonventionen med följande undantag.

•Bestämmelsen i 9 § LSUt ger utrymme för godtyckliga frihets- berövanden på ett sätt som inte är förenligt med artikel 37 (b).

•För att svensk lagstiftning och praxis ska vara förenlig med arti- kel 37 (c) när det gäller restriktioner bör förslaget om en rätt för ett häktat barn att vistas med personal eller någon annan i minst fyra timmar varje dag genomföras.

•Svensk lagstiftning säkerställer inte att alla barn som hålls i förvar (utan en förälder) eller som tvångsvårdas med stöd av LPT eller LRV hålls avskilda från vuxna, såvida det inte bedöms vara till barnets bästa att inte göra detta. Detta överensstämmer inte med artikel 37 (c).

•Det är inte förenligt med artikel 37 (d) att ett barn som fyllt 15 år inte har rätt till juridiskt biträde vid överklagande av ett beslut enligt 15 b § LVU om att placeras vid en låsbar enhet.

•Det är inte förenligt med artikel 37 (d) att ett barn som är föremål för psykiatrisk tvångsvård först vid en rättegång har rätt till ett offentligt biträde, så länge inte frihetsberövandet snarast blir före- mål för en domstolsprövning.

•Det är inte förenligt med artikel 37 (d) att ett barn som häktas med stöd av 36 kap. 21 § RB inte har rätt till juridiskt biträde.

•Det är inte förenligt med artikel 37 (d) att ett barn som inte fyllt 15 år inte villkorslöst kan begära att en domstol (eller annan be- hörig, oberoende och opartisk myndighet) prövar frågan om barnet ska vara

–föremål för vård enligt LVU av sådant slag att vården anses utgöra ett frihetsberövande (dvs. fall när 15 eller 15 b §§ LVU kan tillämpas)

–föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT eller LRV

–tagen i förvar enligt utlänningslagen eller LSUt.

1485

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

41.1Om artikeln

Artikel 38 ger ett barn skydd mot att utnyttjas i krig och andra väp- nade konflikter samt förbjuder en stat att använda barn under 15 år som soldater. Enligt artikeln krävs att en stat respekterar och säker- ställer respekt för de regler i internationell humanitär rätt som är tillämpliga på dem vid väpnade konflikter. Artikeln sätter vidare en gräns vid 15 år för både deltagande i strid och rekrytering till väp- nade styrkor. Artikeln föreskriver vidare att i de fall rekrytering sker bland barn som fyllt 15 men inte 18 år ska en stat i första hand sträva efter att rekrytera dem som är äldst. En stat ska även i enlighet med sina åtaganden enligt internationell humanitär rätt skydda civilbefolk- ningen i väpnade konflikter och vidta alla genomförbara åtgärder för att skydda och vårda barn som berörs av en väpnad konflikt.

I det grundläggande ramverket för de mänskliga rättigheterna (The International Bill of Human Rights) finns inte någon motsva- rande bestämmelse. Däremot finns det bestämmelser som berör barn i väpnade konflikter. I artikel 24 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter1 erkänns barnets rätt till nöd- vändigt skydd.

Skyddet för barn i väpnade konflikter regleras i andra internatio- nella överenskommelser, vilka kan användas vid tolkningen av arti- kel 38. I Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen2 som an- togs 1998 karakteriseras rekrytering eller värvning av barn under 15 års ålder till en nations väpnade styrkor som en krigsförbrytelse. Det- samma gäller om barnen används för att aktivt delta i fientligheter (artikel 8 [b] [xxvi 9]). Internationella arbetsorganisationens (ILO) generalkonferens antog 1999 Konventionen om de värsta formerna av barnarbete (nr 182)3. Konventionens definition av sådant barnarbete innefattar även ”rekrytering med våld eller tvång av barn för utnytt- jande i väpnade konflikter” (artikel 3). Av relevans är även Genèvekon- ventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid (IV)4 samt tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade kon-

1SÖ 1971:42.

2SÖ 2002:59.

3SÖ 2001:23.

4SÖ 1953:17 (nedan GK IV).

1488

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

flikter (protokoll I)5 och tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna den

12augusti 1949 rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter (protokoll II)6. Här kan också nämnas att 1924 års Genève- deklaration om barnets rättigheter7 uppstod med utgångspunkt i de pro- blem som barn mötte i och som resultat av krig samt 1959 års dekla- ration om barnets rättigheter8. Även deklarationen om skydd av kvinnor och barn i nödsituationer och vid väpnad konflikt9 är av relevans.

6och 12, som de anser har en särskild relevans för genomförandet av rättigheterna i konventionen.10 (Läs mer om dessa nedan.) År 2000 antog FN:s generalförsamling ett fakultativt protokoll till konventio- nen om barnets rättigheter om barn i väpnad konflikt11. Tilläggsproto- kollet till konventionen sätter upp ytterligare regler för hur en stat ska skydda barn vid väpnade konflikter och det ålägger staterna att vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att medlemmar i deras väpnade styrkor som inte har uppnått 18 års ålder inte deltar direkt i fientligheter. Tilläggsprotokollet ger alltså barn mellan 15 och 18 år ett starkare skydd än konventionen.12 (Läs mer i avsnittet om till- läggsprotokollet).

Det finns andra bestämmelser i barnkonventionen som har samma innebörd som dem i artikel 38. Som exempel kan nämnas rättig- heterna i artikel 19 (skydd mot våld) och artikel 35 (skydd mot bort- förande m.m.), som kan sägas förstärka barnets rätt till skydd i väp- nade konflikter liksom artiklarna 3.2, 22, 34 och 36. Både artikel 38 och tilläggsprotokollet poängterar vikten av att ha klara riktlinjer för hur en stat ska skydda barn som direkt eller indirekt har drabbats av krigets effekter eller som har deltagit i eller bevittnat väpnade strider. Fysisk och psykologisk rehabilitering och social återanpassning av barn som har drabbats av en sådan konflikt är därför viktiga redskap och något som staterna ska främja med alla lämpliga medel, vilket

5SÖ 1979:22 (nedan kallad TP I).

6SÖ 1979:23 (nedan kallad TP II).

7Geneva Declaration of the Rights of the Child of 1924, adopted Sept. 26, 1924, League of Nations O.J. Spec. Supp. 21, at 43 (1924).

8Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 14/1386 den 20 november 1959.

9Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 29/3318 den 14 december 1974.

10CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

11SÖ 2003:13.

12Jämför Tobin (2019) s. 1504–1507.

1489

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

också framgår av artikel 39. Av relevans för uttolkningen är även artiklarna 7, 8 och 24.

41.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i kon- ventionen förhåller sig till artikel 38. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

Ett helhetsperspektiv

Genom artikel 6 garanteras ett barn den grundläggande rätten till liv som uttrycks som en universell mänsklig rättighet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna13 och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vidare ska ett barns överlevnad och utveckling säkerställas till det yttersta av en stats förmåga. Eftersom ett barns existens är en förutsättning för att det ska kunna åtnjuta övriga rättigheter i konventionen får artikel 6 en naturlig prioritet och blir på så sätt grundläggande för hela genom- förandet av konventionen. Artikel 38 kan ses som en vidareutveck- ling av den grundprincip som uttrycks i artikel 6, eftersom ett barns utveckling och i viss mån även överlevnad, kan riskeras om barnet rekryteras till och deltar i väpnade styrkor.

13Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 3/217 den 10 december 1948.

14CRC/C/GC/7 p. 10.

15CRC/GC/2003/5 p. 12.

1490

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

Enligt artikel 4 ska en stat vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgär- der, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska en stat till fullo utnyttja sina tillgäng- liga resurser för att vidta sådana åtgärder. Vid behov ska sådana åt- gärder vidtas inom ramen för det internationella samarbetet.

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. Detta kan t.ex. innefatta olika beslut och förfaranden som rör skydd, stöd och vård för ett barn som riskerar att eller har rekryterats till väpnade styrkor eller deltagit i fientligheter eller på annat sätt berörs av en väpnad konflikt.

Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.16

16CRC/C/GC/12 p. 16.

1491

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

Barnets bästa

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 38.

Utformning av reglering

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa måste beaktas vid regleringen av skydd, stöd och vård för ett barn som riskerar att eller har rekryterats till väpnade styrkor eller deltagit i fientligheter eller som på annat sätt berörs av en väpnad konflikt. Övriga rättigheter enligt barnkonventionen ska också be- aktas i bedömningen av barnets bästa. Sådana bedömningar bör till viss del även bygga på ett barns egna upplevelser och åsikter i enlighet med artikel 12.

I sin allmänna kommentar om barnets bästa lyfter barnrättskom- mittén särskilt fram den roll som lagstiftande organ har. Kommittén betonar i en annan kommentar att artikel 3.1 både gäller barn i all- mänhet och barn som individer. Det innebär, enligt kommittén, att varje gång en lag eller en bestämmelse antas eller en internationell

17CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

1492

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

överenskommelse ingås som berör barn bör beslutet styras av hän- syn till barnets bästa.18

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det i varje beslut som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Vid ett beslut om skydd, stöd och vård för ett barn som riskerar att eller har rekryterats till väpnade styrkor eller deltagit i fientligheter eller på annat sätt berörs av en väpnad konflikt ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

Barnrättskommittén understryker att detta ska ske med utgångs- punkt i barnets specifika omständigheter. Fokus måste enligt kom- mittén ligga på att identifiera möjliga lösningar som ser till barnets bästa med full respekt för rättigheterna i konventionen och dess fakul- tativa protokoll.19 Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgärder och beslut,20 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insatserna och om de varit till barnets bästa. (Jämför artiklarna 3.2, 19, 20, 25 och 39).

Barnanpassade förfaranden

18CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

19CRC/C/GC/14 p. 32.

20CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

1493

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

faranden, sociala utredningar, rehabiliterande åtgärder och andra stödjande eller förebyggande åtgärder.

Barnrättskommittén lyfter i en allmän kommentar fram att för att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska förverkligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaranden.21 Kom- mittén betonar i en annan kommentar att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka åsikter är av betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Det bör, enligt kommittén, inte hållas samtal med barnet oftare än nödvändigt, sär- skilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste barnet informeras om vad saken gäller, vilka valmöjligheter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.22

Viss vägledning kan även hämtas från fakultativt protokoll till kon- ventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnpro- stitution och barnpornografi. I korthet framgår bl.a. följande av proto- kollet. Processuella förfaranden ska anpassas till ett barns särskilda behov, oavsett om det är offer eller vittne till ett brott. En stat ska till- handahålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Vidare ska åtgärder vidtas för att låta ett barns synpunkter, behov och in- tressen framföras och beaktas. Barnet ska informeras om sina rättig- heter och sin roll i samt omfattningen, utvecklingen och den fortsatta handläggningen av förfarandet samt om avgörandet i det egna fallet. Läs mer i kapitlet om artikel 34.

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

41.1.2Respekt för regler i internationell humanitär rätt (artikel 38.1)

Enligt artikel 38.1 ska en stat respektera och säkerställa respekt för de regler i internationell humanitär rätt som är tillämpliga på dem vid väp- nade konflikter.23

21CRC/C/GC/14 p. 85.

22CRC/C/GC/12 p. 22–25.

23När det gäller den humanitära rättens uppbyggnad och grundläggande principer hänvisas till Folkrättskommitténs utredning i SOU 2010:72 s. 93–106.

1494

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

I den humanitära rätten skiljer man mellan två olika typer av väp- nade konflikter – internationella väpnade konflikter (mellan två eller flera stater) och icke-internationella väpnade konflikter (mellan en stats trupper och en icke-statlig väpnad grupp, eller mellan två icke- statliga väpnade grupper).24 I en väpnad konflikt har ett barn enligt den humanitära rätten dels det generella skydd som gäller för civila, dels ett särskilt skydd som extra skyddsvärda. Det generella skyddet för barn som inte deltar i fientligheter i en internationell väpnad kon- flikt utgörs bl.a. av regler rörande skydd av civila enligt den fjärde Genèvekonventionen (GK IV) samt i tilläggsprotokoll I (TP I ). Barn och andra civila, ges i dessa konventioner ett grundläggande skydd rörande bl.a. rätten till liv, rätten att inte bli utsatt för tvång, kropps- bestraffning, tortyr, kollektiva bestraffningar och hämndåtgärder.25

I icke-internationella väpnade konflikter skyddas ett barn av de grundläggande reglerna som gäller för personer som inte deltar i fientligheter. Dessa regler återfinns bl.a. i artikel 326, som är gemensam för alla fyra Genèvekonventionerna, och i artikel 4 i tilläggsproto- koll II (TP II). Det särskilda skyddet för barn gäller i vissa situatio- ner såsom evakueringar. Det gäller även vid assistans och omvård- nad, vid identifiering, behandling av ensamma barn, utbildning och för internerade barn samt vid deras frigivning (se t.ex. artikel 77 om skydd för barn och artikel 78 i tilläggsprotokoll I samt artikel 4 i tilläggsprotokoll II).

Barnkonventionen omfattar barnets grundläggande rättigheter och gäller alltid, även i en väpnad konflikt. Enligt barnrättskommittén syftar hänvisningen till relevant internationell humanitär rätt i punk- terna 1 och 4 i artikel 38 på de fyra Genèvekonventionerna, de tre tilläggsprotokollen till dem, deklarationen om skydd av kvinnor och barn i nödsituationer och vid väpnad konflikt, 1959 års deklaration om barnets rättigheter och barnkonventionen i sin helhet. Andra FN- standarder har också nämnts, t.ex. den internationella konventionen

24I Genèvekonventionerna används inte termen ”intern väpnad konflikt”. Att en konflikt är intern indikerar att det inte finns någon internationell inblandning. En mer korrekt termi- nologi är ”icke-internationell väpnad konflikt” som endast anger att kriterierna för en interna- tionell väpnad konflikt inte är uppfyllda. Se vidare SOU 2010:72 s. 85–90.

25GK IV artiklarna 27–34 och 75.

26I samtliga fyra Genèvekonventioner om skydd för krigens offer återfinns en likalydande artikel 3, som därför refereras till som den gemensamma artikeln 3, ”common Article 3”. Se även Machels studie Impact of armed conflict on children (1996) s. 61.

1495

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

om medborgerliga och politiska rättigheter och den allmänna kom- mentaren nr 17, som antogs av kommittén för mänskliga rättigheter.27 I studien Väpnade konflikters inverkan på barn28 noteras att Inter- nationella rödakorskommittén, Internationella rödakors- och röda- halvmånefederationen och de nationella rödakors- och rödahalv- måneföreningarna har antagit följande formulering som en fullständig

definition av internationell humanitär rätt.

Internationella regler, som fastställts genom överenskommelser eller praxis, som är avsedda specifikt för att lösa humanitära problem som har uppstått direkt ur internationella eller icke-internationella väpnade kon- flikter och som av humanitära skäl begränsar rätten för parterna i en konflikt att använda de metoder som de önskar eller skyddar personer och egendom som påverkas eller kan påverkas av konflikten.29

I rapporten anges vidare att barnkonventionen ger det mest omfat- tande och specificerade skyddet för barn.30

Ett centralt och återkommande begrepp inom den humanitära rätten och artikel 38 är begreppet ”väpnad konflikt”. När fredliga interna motsättningar eller spända mellanstatliga relationer övergår till en väpnad konflikt är i praktiken ofta svårt att avgöra och även föremål för politiska kontroverser. De fyra Genèvekonventionerna från 1949, de två tilläggsprotokollen från 1977, rättspraxis från bl.a. Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien och doktrin ger viss vägledning, men inte någon entydig juridisk definition av begreppet väpnad konflikt.31

41.1.3Skydd mot deltagande i fientligheter (artikel 38.2)

Enligt artikel 38.2 ska konventionsstaterna vidta alla tänkbara åt- gärder för att säkerställa att personer under 15 år inte deltar direkt i fientligheter.

27Unicef (2007) s. 396 med däri gjorda hänvisningar.

28Studien var ett förslag från barnrättskommittén som ledde till att generalsekreteraren utsåg Graça Machel till att genomföra studien Impact of armed conflict on children (enligt general- församlingens resolution 48/157). Studien publicerades i augusti 1996 och lades fram vid generalförsamlingens femtioförsta session. En granskning av framstegen publicerades 2000. Som en följd av studien tillsattes en särskild rapportör, vars syfte är att stärka skyddet för barn i väpnad konflikt.

29Machel, Impact of armed conflict on children (1996) s. 61 punkt 211, not 40.

30Machel, Impact of armed conflict on children (1996) s. 60 punkt 210.

31Jämför Tobin (2019) s. 1509–1511 och 1516–1522.

1496

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

Vad som avses med begreppet fientligheter framgår inte närmare av artikeln och hur det skiljer sig från väpnade konflikter.32

Under arbetet med att formulera artikel 38 fanns det starka önske- mål om bättre skydd av barn och en stark vilja att bestämmelserna skulle gå längre än normerna för internationell rätt så att barn där- med skulle skyddas upp till 18 års ålder. På så sätt skulle artikeln stämma överens med resten av konventionen. Vid tidpunkten för slutförhandlingarna om barnkonventionen var vissa stater inte be- redda att godta bestämmelser om högre åldersgräns än 15 år för barns deltagande i fientligheter. Konventionsstaterna enades därför om lydel- sen av artikel 38 i syfte att uppnå en för alla godtagbar kompromiss.33

Endast fem år efter barnkonventionens antagande inleddes arbetet med ett fakultativt protokoll till barnkonventionen. Många stater, där- ibland Sverige, hade länge ansett det oacceptabelt att en lägre ålders- gräns (15 år i stället för 18 år) skulle gälla i väpnad konflikt, en situation där barn är som mest utsatta och sårbara. Diskussionerna om barns inblandning i väpnade konflikter fortsatte därför efter antagandet av barnkonventionen och i maj 2000 antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll om barn i väpnad konflikt. Tilläggsprotokollet åläg- ger staterna att vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att med- lemmar i deras väpnade styrkor under 18 år inte deltar direkt i fient- ligheter (artikel 1). Det har ansetts att det fakultativa protokollet i praktiken utvidgar barnkonventionens artikel 38.34

41.1.4Åldersgränser för rekrytering till det militära försvaret (artikel 38.3)

I artikel 38.3 stadgas att en stat ska avstå från att rekrytera personer under 15 år till sina väpnade styrkor och att de i första hand ska rekrytera de äldsta när de rekryterar 15–18-åringar.

Till skillnad från artikel 38.2 omfattar artikel 38.3 endast väpnade styrkor, vilket bl.a. innebär att detta gäller i såväl fredstider som i väp- nade konflikter eller direkta fientligheter.35 Som artikeln är formule- rad tillåts rekrytering av personer under 18 år men värt att notera är att

32Jämför Tobin (2019) s. 1540.

33HR/PUB/07/1, artikel 38, E 2. Jämför även Tobin (2019) s. 1536, Unicef (2007) s. 574.

34Se bl.a. Socialutskottets betänkande 2002/03:SoU2 s. 5 och prop. 2001/02:178. Notera att i förarbetena uttrycker utskottet och regeringen det som att tilläggsprotokollet för svenskt vidkommande har ”ersatt” artikel 38.

35Jämför Tobin (2019) s. 1541.

1497

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

artikeln hänvisar till rekrytering och inte till värnplikt. Med rekryter- ing avses processen att söka, anställa och förse militären med nytt manskap (rekryter) medan med värnplikt avses en soldats skyldighet att tjänstgöra i ett lands krigsmakt. Rekryteringen är alltså själva processen medan värnplikten är den obligatoriska tjänstgöringen. Rekrytering innebär inte nödvändigtvis att barn används som solda- ter i direkta strider. I studien Väpnade konflikters inverkan på barn noteras att barn i väpnade konflikter också tvingas till arbete som kockar, bärare, kurirer och spioner.36 Även sådana uppdrag får anses omfattas av förbudet mot rekrytering. Att tvinga barn (omyndiga under 18 år) att ingå i de väpnade styrkorna innebär ett brott mot artikel 35 (bortförande) och artikel 32 (tvångsarbete). Därför måste all rekrytering av barn över 15 år ske på frivillig basis. Någon värn- plikt för barn är således inte möjlig.

I Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen karakteri- seras rekrytering av barn under 15 års ålder till väpnade styrkor eller grupper i interna väpnade konflikter som en krigsförbrytelse (arti- kel 8). Domstolen, som har sitt säte i Haag, har jurisdiktion över folk- mord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som alla defi- nieras i detalj i stadgan med olika hänvisningar till barn.

Enligt barnrättskommittén krävs det att alla barn under 18 år skyddas från direkt eller indirekt inblandning i fientligheter och att ingen under 18 år bör rekryteras till väpnade styrkor. Detta framgår av flera av kommitténs rekommendationer till olika stater. Kommit- tén fördömer samtidigt tvångsrekrytering av barnsoldater.37

41.1.5Skydd och omvårdnad av barn som berörs av väpnad konflikt (artikel 38.4)

Enligt artikel 38.4 ska en stat vidta alla tänkbara åtgärder för att säker- ställa skydd och omvårdnad av de barn som berörs av en väpnad konflikt.

Som vi tidigare berört är det svårt att avgöra när en konflikt övergår till en väpnad konflikt. Varje barn inom en stats jurisdiktion omfattas av rättigheterna i konventionen (jämför artikel 2). Av arti- kel 3.2 framgår att en stat ska tillförsäkra ett barn ett sådant skydd och sådan omvårdnad som krävs för dess välfärd, vilket innebär att ett barn har rätt till skydd oavsett om det är fred eller konflikt.

36Machel, Impact of armed conflict on children (1996) s. 16–19.

37Unicef (2007) s. 583 och 584, med refererade uttalanden från barnrättskommittén.

1498

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

Genom artikel 24 har ett barn även rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård och rehabilitering. Av artikel 39 framgår dessutom att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för bl.a. väpnade konflikter. Här bör även artikel 22 om att en stat ska säkerställa att ett barn som söker flykting- status eller anses som flykting får lämpligt skydd och humanitärt bi- stånd vid åtnjutandet av rättigheterna enligt konventionen.

Att en stat ska vidta alla tänkbara åtgärder bör ses i ljuset av arti- kel 4 om att en stat vid genomförandet av rättigheter i konventionen ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och övriga åtgärder.

I augusti 1999 godkände säkerhetsrådet en resolution, den första i sitt slag, där rådet uttryckte allvarlig oro för den skadliga och om- fattande inverkan som väpnade konflikter har på barn och de lång- siktiga följderna för hållbar fred, trygghet och utveckling. Resolutio- nen gav detaljerade rekommendationer om åtgärder för alla parter i väpnade konflikter.38 Rådet bad FN:s generalsekreterare att lämna in en rapport om genomförandet i juli 2000. I denna inledande rapport betonades den oproportionerligt stora inverkan som väpnade kon- flikter har på barn. Säkerhetsrådet begärde återkommande rapporter från generalsekreteraren som lämnades år 2002, 2003, 2005 och 2006. Säkerhetsrådet antog ytterligare fyra resolutioner om barn och väp- nade konflikter: år 2000 (1 314); år 2003 (1 460); år 2004 (1 539) och år 2005 (1 612). I dessa upprepades det som sagts i tidigare resolu- tioner, men dessutom togs nya initiativ.

Resolutionerna innehåller krav om att stater där barnsoldater an- vänds ska upprätta handlingsplaner för sina ansträngningar att få slut på verksamheten. De uttrycker också säkerhetsrådets beslut att över- väga målinriktade åtgärder mot parter som inte lyckas visa några framsteg när det gäller att få slut på användningen av barnsoldater. I resolutionen från 2005 efterfrågades en formell övervaknings- och rapporteringsmekanism för att dokumentera övergrepp mot barn i väpnad konflikt (som specifikt skulle innehålla uppgifter om dödande och stympning av barn, rekrytering eller användning av barnsoldater, angrepp mot skolor eller sjukhus, sexuellt våld, bortförande och nekat humanitärt bistånd till barn). I resolutionen tillsattes också en arbets-

38S/RES/1261(1999).

1499

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

grupp inom säkerhetsrådet för att granska sådana övergrepp och ge rekommendationer för ytterligare åtgärder från säkerhetsrådets sida.

41.1.6Det fakultativa protokollet om barns inblandning i väpnade konflikter

Det fakultativa protokollet om barns inblandning i väpnade kon- flikter stadgar ytterligare regler för hur en stat ska skydda barn vid väpnade konflikter. Som ovan nämnts godkändes protokollet enhälligt av FN:s generalförsamling år 2000. Det trädde i kraft 2002 och i augusti 2018 hade 167 stater ratificerat eller anslutit sig till protokollet.

Att protokollen till barnkonventionen är fakultativa innebär att ingen stat som har ratificerat barnkonventionen är skyldig att rati- ficera de fakultativa protokollen. Protokollen är, liksom barnkonven- tionen, juridiskt bindande endast för de stater som har ratificerat dem. Eftersom inte alla av FN:s medlemsstater har anslutit sig till tilläggsprotokollet kan staternas folkrättsliga skyldigheter variera be- roende på om den aktuella krigförande staten har anslutit sig till proto- kollet eller inte.

Det fakultativa protokollet om barns inblandning i väpnade kon- flikter syftar till att stärka internationellt samarbete mellan konven- tionsstaterna för att förbättra utvecklingen i fråga om barnens rättig- heter, speciellt när det kommer till att fastställa minimiålder och villkor för ungas deltagande i väpnade konflikter.

Protokollet innehåller 19 inledande paragrafer och 13 artiklar. Artiklarna 1–7 är materiella bestämmelser och artiklarna 8–13 inne- håller bestämmelser om rapportering, undertecknande, ikraftträdande

m.m.I de inledande paragraferna (preambeln) slås fast att barns rättig- heter kräver särskilt skydd. Vidare stadgas att det finns behov av att ytterligare stärka genomförandet av de rättigheter som erkänts i kon- ventionen om barnets rättigheter, framför allt skyddet av barn från inblandning i väpnade konflikter. Protokollet ålägger stater att vidta alla genomförbara åtgärder för att säkerställa att medlemmar av deras väpnade styrkor som är under 18 år inte deltar direkt i fientligheter.

Som tidigare nämnts har det gjorts gällande att protokollet i prak- tiken utvidgar artikel 38 för de stater som har ratificerat protokol- let.39 Genom protokollet höjs åldersgränsen för deltagande i fient-

39Socialutskottets betänkande 2002/03:SoU2, s. 5 och prop. 2001/02:178.

1500

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

ligheter och för obligatorisk rekrytering till väpnade styrkor till 18 år (artiklarna 1 respektive 2). Konventionsstaterna åläggs vidare att höja åldersgränsen vid frivillig rekrytering till minst 16 år (artikel 3). Väp- nade grupper som inte tillhör en stats väpnade styrkor förbjuds att rekrytera barn under 18 år samt att använda barn i fientligheter (arti- kel 4). Nedan återfinns en redogörelse av de artiklar i tilläggsproto- kollet som vi anser vara av betydelse för tolkningen och tillämp- ningen av artikel 38. En liknande redogörelse återfinns i förarbetena till ratificeringen av protokollet.40 Det kan tilläggas att svensk rätt och praxis överensstämmelse med tilläggsprotokollet inte omfattas av vår kartläggning enligt direktiven. Eftersom en del av artiklarna i till- läggsprotokollet är av betydelse för tolkningen och tillämpningen av artikel 38 har vi ändå valt att redogöra för innebörden av dessa artiklar.

Artikel 1 och 2 – Deltagande i fientligheter och tvångsrekrytering till väpnade styrkor

Artikel 1

Konventionsstaterna ska vidta alla genomförbara åtgärder för att säker- ställa att medlemmar av deras väpnade styrkor som inte uppnått 18 års ålder inte deltar direkt i fientligheter.

Artikel 2

Konventionsstaterna ska säkerställa att personer som inte har uppnått 18 års ålder inte blir föremål för obligatorisk rekrytering till deras väp- nade styrkor.

Enligt artikel 1 i det fakultativa protokollet ska en stat vidta alla genomförbara åtgärder för att säkerställa att medlemmar av deras väp- nade styrkor som inte har uppnått 18 års ålder inte deltar direkt i fientligheter. Enligt förarbetena till ratificeringen av protokollet an- sågs artikel 1 vara den viktigaste artikeln i protokollet eftersom höj- ningen av åldersgränsen till 18 år för deltagande i fientligheter var en tydlig förbättring av barns skydd inom folkrätten och ansågs vara ett uttryck för trenden att skydda barn från väpnade konflikter.41

40Prop. 2001/02:178.

41Prop. 2001/02:178 s. 8.

1501

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

Artikel 2 avser tvångsrekrytering av barn till väpnade styrkor. Rekrytering av barn till väpnade styrkor regleras i protokollet i två artiklar där man skiljer på tvångsrekrytering och frivillig rekrytering. Artikel 2 anger en förstärkning av det nu gällande skyddet av barn då tvångsrekrytering endast får göras av personer över 18 år. Detta är alltså en klar förbättring av det gällande skyddet i artikel 38.3 och av tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionen (GK IV), artikel 77.2. I nämnda artiklar stadgas en svagare förpliktelse för stater att de ska ge de äldsta prioritet. Artikel 2 får anses vara ett viktigt komplement till artikel 1 avseende höjningen av åldersgränsen till 18 år och för- stärker därmed skyddet för barn.

Artikel 3 – Frivillig rekrytering till de väpnade styrkorna

Artikel 3

1.Konventionsstaterna ska höja minimiåldern för frivillig rekrytering av personer till deras nationella väpnade styrkor från den ålder som anges i artikel 38.3 i konventionen om barnets rättigheter, med be- aktande av principerna i den artikeln och med erkännande av att per- soner under 18 år enligt den konventionen har rätt till särskilt skydd.

2.Varje konventionsstat ska vid ratificering av eller anslutning till detta protokoll deponera en bindande förklaring där det anges vid vilken minimiålder den kommer att tillåta frivillig rekrytering till sina natio- nella väpnade styrkor och en beskrivning av de säkerhetsåtgärder den har vidtagit för att säkerställa att sådan rekrytering inte sker med tvång eller våld.

3.Konventionsstater som tillåter frivillig rekrytering av personer under 18 års ålder till sina nationella väpnade styrkor ska upprätthålla säker- hetsåtgärder för att åtminstone säkerställa att:

a)Sådan rekrytering verkligen är frivillig;

b)Sådan rekrytering sker med informerat samtycke av den berörda personens föräldrar eller vårdnadshavare;

c)Sådana personer får fullständig information om de arbetsupp- gifter som en sådan militärtjänst innebär;

1502

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

d)Sådana personer företer ett tillförlitligt åldersbevis innan de god- tas för nationell militärtjänst.

4.Varje konventionsstat får när som helst förstärka sin förklaring genom en notifikation ställd till Förenta nationernas generalsekre- terare, som ska underrätta samtliga konventionsstater. En sådan noti- fikation ska gälla från den dag då generalsekreteraren mottog den.

5.Kravet i punkt 1 att höja åldern gäller inte skolor som drivs eller kontrolleras av konventionsstaternas väpnade styrkor, i överensstäm- melse med artiklarna 28 och 29 i konventionen om barnets rättig- heter.

I artikel 3 behandlas frivillig rekrytering till de väpnade styrkorna. Artikeln förpliktar konventionsstaterna att höja minimiåldern för frivillig rekrytering från den åldersgräns som anges i artikel 38, med erkännande av att personer under 18 år har rätt till särskilt skydd.

I samband med ratifikationen ska varje stat avge en förklaring om vilken åldersgräns som avses att tillämpas vid frivillig rekrytering. En del stater, däribland Sverige, drev länge linjen att en rak 18-årsgräns var det enda godtagbara när det gällde såväl deltagande som alla for- mer av rekrytering, men till sist valde staterna att gå med på en kom- promiss för att konsensus skulle kunna uppnås.42

Många stater framförde att de inte skulle klara av rekryteringen till sina väpnade styrkor om de inte fick använda sig av militärskolor och rekrytera personer under 18 år. Flera stater framförde också att ett system baserat på frivillighet och en åldersgräns under 18 år var att föredra framför ett pliktsystem. Militärskolor ansågs även vara en av få möjligheter för barn i fattigare länder att få en högre utbildning. Enighet kunde därför inte nås rörande en rak 18-årsgräns inklude- rande även frivillig rekrytering.43

42Prop. 2001/02:178 s. 10.

43Prop. 2001/02:178 s. 10.

1503

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

Artikel 4 – Väpnade grupper

Artikel 4

1.Väpnade grupper som inte tillhör en stats väpnade styrkor bör inte under några omständigheter rekrytera eller använda personer under 18 års ålder i fientligheter.

2.Konventionsstaterna ska vidta alla genomförbara åtgärder för att förhindra sådan rekrytering och användning, inbegripet antagande av de rättsliga bestämmelser som är nödvändiga för att förbjuda och kriminalisera sådan verksamhet.

3.Tillämpningen av denna artikel enligt detta protokoll ska inte på- verka någon parts rättsliga status i en väpnad konflikt.

Artikel 4 består av tre delar. I det första stycket formuleras en gene- rell förpliktelse för väpnade grupper att inte rekrytera eller använda barn under 18 år i sin väpnade kamp. Väpnade grupper förbjuds alltså att rekrytera barn, inkluderande både tvångsrekrytering och frivillig rekrytering, samt att använda barn i stridigheter, oavsett om det sker indirekt eller direkt.

Det rättsliga ansvaret för att väpnade grupper inte rekryterar barn under 18 år åvilar formellt sett konventionsstaten. I ett läge där den väpnade gruppen sätter sig upp mot staten blir i realiteten en sådan förpliktelse svår för staten att upprätthålla. I vissa lägen blir den helt ogenomförbar. Staten åläggs därför att agera enligt artikel 4.2 genom att vidta alla genomförbara åtgärder (all feasible measures) för att för- hindra rekrytering och användning av barn under 18 år.

Punkten 2 i artikel 4 inkluderar även en förpliktelse att vidta rätts- liga åtgärder för att förbjuda och kriminalisera verksamheter som rekry- terar barnsoldater. I punkten 3 stadgas att parternas rättsliga status i en väpnad konflikt inte ska påverkas av förpliktelserna i artikeln.

Artikeln är tillämplig även i icke-internationella väpnade konflik- ter och ger därför ett utökat skydd för barn i väpnad konflikt. An- vändandet av barnsoldater har ofta förekommit i väpnade grupper i icke-internationella väpnade konflikter och artikeln är därför en viktig markering till väpnade grupper att denna typ av beteende inte tolere- ras och är förbjudet.

1504

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

Artikel 5 – Förhållandet till andra regler på området

Artikel 5

Ingenting i detta protokoll ska tolkas så att det undanröjer bestämmelser i en konventionsstats lag eller i internationella instrument och internatio- nell humanitär rätt som går längre när det gäller att förverkliga barnets rättigheter.

Artikeln innebär att om en stat har strängare förpliktelser enligt andra regelverk så har dessa företräde. Detta stadgande är till för att inte riskera en standardsänkning när det gäller skyddet för barn.

Artikel 6 – Nationellt genomförande

Artikel 6

1.Varje konventionsstat ska vidta alla rättsliga, administrativa och andra åtgärder som krävs för att säkerställa att bestämmelserna i detta protokoll genomförs och tillämpas effektivt inom dess juris- diktion.

2.Konventionsstaterna åtar sig att genom lämpliga åtgärder göra proto- kollets principer och bestämmelser allmänt kända bland såväl vuxna som barn.

3.Konventionsstaterna ska vidta alla genomförbara åtgärder för att säkerställa att personer inom deras rättskipningsområde som rekry- teras eller används i fientligheter i strid med detta protokoll hem- förlovas eller på annat sätt frigörs från tjänst. Konventionsstaterna ska om nödvändigt ge dessa personer allt tillbörligt bistånd för deras fysiska och psykiska rehabilitering och återanpassning i samhället.

Varje konventionsstat är skyldig att se till att protokollets bestäm- melser återspeglas på ett klart och tydligt sätt i nationella lagar och praxis, att rättigheterna kan åberopas i domstol och att bestämmel- serna tillämpas av myndigheterna. Protokollet överlämnar till sta- terna att vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder när det gäller att till- försäkra barn sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för att motsvara bestämmelserna i tilläggsprotokollet.

En stat är vidare skyldig att säkerställa effektiva styrmedel, opinions- bildning och upplysning samt andra aktiva åtgärder för att åstad-

1505

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

komma förändring av omständigheter som riskerar att barn rekryte- ras eller används i fientligheter. Staten är ytterst ansvarig för att bestämmelserna i protokollet genomförs.

Vidare behandlar artikeln en stats skyldighet att vidta åtgärder för att säkerställa att personer inom statens rättskipningsområde som rekryteras eller används i fientligheter i strid med protokollet hem- förlovas eller på annat sätt frigörs från tjänsten. En stat ska om nöd- vändigt ge dessa personer allt tillbörligt bistånd för deras fysiska och psykiska rehabilitering och återanpassning till samhället. Denna rättig- het gäller även asylsökande barn som varit inblandade i väpnade kon- flikter i ett annat land (Läs mer i kapitlet om artikel 39).

41.2Svenska förhållanden

Sveriges väpnade styrkor utgörs av Försvarsmakten. Försvarsmak- ten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar som ytterst kan möta ett väpnat angrepp. Grunden för Försvarsmaktens verksamhet ska vara förmågan till väpnad strid. Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja svensk säkerhet. (Se 1 och 2 §§ förordningen, 2007:1266, med instruktion för Försvarsmakten.)

41.2.1Respekt för regler i internationell humanitär rätt (artikel 38.1)

Sverige ratificerade det fakultativa protokollet till barnkonventionen om indragning av barn i väpnade konflikter år 2003.44 Bestämmelserna i protokollet utgör inte svensk lag, till skillnad från artiklarna 1–42 i barnkonventionen.

Sverige har ratificerat ett flertal konventioner inom den humani- tära rätten i väpnade konflikter, däribland de fyra Genèvekonvention- erna och tilläggsprotokollen till dessa.45 I Genèvekonventionerna ges barn, liksom andra civila, ett grundläggande skydd för rätten till liv och skydd mot tvång, kroppsbestraffning, tortyr, hämndåtgärder m.m. (läs mer i avsnittet om artikeln).

Sverige har utsett en särskild ambassadör för frågor om barn och väpnad konflikt. Ambassadören ansvarar för samordningen av arbe-

44Se vidare prop. 2001/02:178.

45Se bl.a. Sveriges andra rapport till barnrättskommittén, 1997 s. 104.

1506

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

tet för barn och väpnad konflikt inom Sveriges utrikes- och utveck- lingspolitik. Syftet med ambassadörens arbete är att höja den svenska profilen i dessa frågor. För att ge barn möjlighet att göra sina röster hörda av beslutsfattare, civilsamhällesorganisationer och andra vuxna har Sverige, när det gäller barn i väpnad konflikt, samarbetat med bl.a. Unicef, Plan International, Rädda Barnen och Fryshuset samt hållit barnkonsultationer i sex olika länder i sex olika kontexter runt om i världen. Barnen har delat med sig av sina erfarenheter, behov och drömmar i hopp om att vägleda politiker att fatta rätt beslut.46

Läs mer om Sveriges arbete med barn och väpnad konflikt på reger- ingens webbsida.47

41.2.2Värnplikt, civilplikt, allmän tjänsteplikt

och ungdoms verksamhet inom Försvarsmakten (artikel 38.2 och 38.3)

Enligt 1 kap. 5 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt omfattar skyldigheten att fullgöra värnplikt svenska medborgare från början av det kalenderår när den totalförsvarspliktige fyller 19 år. Skyldig- heten att mönstra inträder ett år tidigare (2 kap. 2 § lagen om total- försvarsplikt).

Sedan den 1 juli 2010 är totalförsvarspliktiga skyldiga att genom- gå mönstring eller fullgöra värnplikt endast om regeringen beslutat om det med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsbered- skap, se 1 kap. 3 a § lagen om totalförsvarsplikt. Den militära tjänst- göringen inleds med grundläggande militär utbildning (och eventuellt en efterföljande kompletterande militär utbildning) inom Försvars- makten på frivillig grund. För att bli antagen till grundläggande mili- tär utbildning krävs att den sökande är svensk medborgare och har fyllt 18 år, enligt 4 § förordningen (2010:590) om grundläggande och kompletterande militär utbildning inom Försvarsmakten. Om en totalförsvarspliktig kan antas ha en så allvarlig personlig överty- gelse rörande bruk av vapen mot annan att övertygelsen är oförenlig med en tjänstgöring som är förenad med bruk av vapen, ska han eller hon efter ansökan få rätt att vara vapenfri (3 kap. 16 § lagen om totalförsvarsplikt).

46Regeringskansliet, Barnkonsultationer – barns rätt att göra sina röster hörda (2018).

47www.regeringen.se/regeringens-politik/barn-och-vapnad-konflikt.

1507

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitions- utbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Den all- männa tjänsteplikten innebär att den som är totalförsvarspliktig under höjd beredskap ska tjänstgöra åt Försvarsmakten. (Se 1 kap. 4 § och 6 kap. lagen om totalförsvarsplikt.)

För att bli antagen till officersutbildning krävs enligt 9 § officers- förordningen (2007:1268) fullgjord värnpliktsutbildning eller annan motsvarande utbildning, vilket i praktiken innebär utbildning enligt förordningen (2010:590) om grundläggande och kompletterande mili- tär utbildning inom Försvarsmakten (se ovan). Detta innebär att ingen person under 18 år kan antas till officersutbildning.

I Försvarsmakten ingår även hemvärnet. Avtal om tjänstgöring som hemvärnssoldat kan, enligt 5 § hemvärnsförordningen (1997:146), endast ingås med den som har fyllt 18 år.

En myndighet som har uppgifter inom totalförsvaret får ingå ett avtal med en person som tillhör en frivillig försvarsorganisation om att denne ska tjänstgöra inom totalförsvaret. Ett sådant avtal om tjänstgöring får ingås med den som fyllt 16 år eller, om tjänstgör- ingen avser Försvarsmakten, 18 år, i enlighet med 4 § förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet. Exempel på frivilliga för- svarsorganisationer är Frivilliga flygkåren, Frivilliga radioorganisatio- nen och Svenska brukshundsklubben.

Enligt 1 § förordningen (FFS 1987:12) om krigsfrivilliga vid För- svarsmakten får den som inte redan är tjänstgöringsskyldig vid För- svarsmakten antas som krigsfrivillig. Den som antas som krigsfrivillig ska under året fylla lägst 19 år (2 § förordningen om krigsfrivilliga).

Fullgjord värnpliktsutbildning eller frivillig grundläggande mili- tär utbildning är ett krav för att anställa någon som soldat eller sjö- man i Försvarsmakten. Detta innebär att ingen person under 18 år kan anställas som soldat eller sjöman i Försvarsmakten.

Barnrättskommittén har rekommenderat Sverige att höja minimi- åldern för att delta i skjututbildning som tillhandahålls av frivilliga försvarsorganisationer från 16 till 18 år för att fullt ut respektera det fakultativa protokollets anda och att ge barn fullt skydd under alla förhållanden. Sverige rekommenderas också att informera och ut- bilda alla frivilliga försvarsorganisationer som erbjuder personer under

18år skjututbildning och militärliknande utbildning om det fakulta- tiva protokollet och andra relevanta internationella normer. Kom- mittén har också uppmanat Sverige att införa ett fullständigt förbud

1508

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

mot export av vapen till länder där barn rekryteras eller används i fientligheter, eller kan komma att rekryteras eller användas i fient- ligheter.48

Försvarsmaktens ungdomsverksamhet

Försvarsmakten bedriver också ungdomsverksamhet genom att an- ordna kurser för ungdomar och där förmedla information om total- försvaret och då särskilt Försvarsmaktens uppgifter i stort, yrkes- information, information om plikttjänstgöring och frivillig försvars- verksamhet. Verksamheten bygger på frivillighet och målsättningen är att väcka intresse för verksamheterna och underlätta en framtida rekrytering till officersyrket. Verksamheten bedrivs för ungdomar som har fyllt 15 år och till och med det kalenderår de fyller 20 år. Den som vid ansökningstillfället inte har fyllt 18 år får inte antas utan vårdnadshavares medgivande. Skjututbildning med gevär får genom- föras endast med den som fyllt 15 år och skjututbildning med auto- matvapen får genomföras endast med den som fyllt 17 år. Skjutut- bildning sker endast mot fasta måltavlor och vapen får aldrig tilldelas ungdomarna för enskild förvaring eller enskilt utnyttjande. Utbild- ningsmoment i strid får endast genomföras med den som fyllt 18 år.49

41.2.3Skydd och omvårdnad av barn som berörs av väpnad konflikt (artikel 38.4)

Svensk lagstiftning innehåller flera bestämmelser om bl.a. hälso- och sjukvård, socialtjänst som syftar till att ett barn får den omvårdnad det behöver. Läs mer om dessa bestämmelser i kapitlen om artik- larna 19, 20 och 39.

I sin tredje rapport (2002) till barnrättskommittén redogjorde regeringen för hur det svenska biståndet för barns fysiska och psy- kiska rehabilitering och återanpassning till samhället efter att ha varit drabbade för väpnade konflikter ser ut. Regeringen skrev följande i rapporten.

48CRC/C/SWE/CO/5 p. 54.

49Se Försvarsmaktens interna bestämmelser om ungdomsverksamhet, FIB 1996:8.

1509

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

På regeringens uppdrag överlämnade Socialstyrelsen i november 2001 en rapport till regeringen angående förutsättningar för riktlinjer för hur asylsökande barn ska få tillgång till hälsosamtal och hur dessa barns hälso- tillstånd ska kartläggas. I Röda Korsets center i Uppsala har man arbetat med traumatiserade barn och ungdomar en längre tid. Regeringen be- slutade i oktober 2001 att ställa cirka 2,7 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden till Röda Korsets förfogande för projektet ”Hjälp till barn och ungdomar påverkade av krig och konflikt”. Syftet är att sprida erfaren- heter och metoder som utvecklats vid detta center vidare till Röda Kor- sets övriga center i Stockholm, Malmö och Skövde.50

Efter den tredje rapporten rekommenderade barnrättskommittén Sverige att fortsätta och stärka såväl sitt ekonomiska stöd som annat bistånd för ett fullständigt genomförande av det fakultativa proto- kollet. Enligt kommittén ska ett särskilt fokus ligga på såväl före- byggande arbete som fysisk och psykisk rehabilitering och återanpass- ning i samhället av barn som är offer för handlingar i strid med det fakultativa protokollet.51 I Sveriges femte periodiska rapport till kom- mittén redogjorde regeringen för hur det svenska biståndet stärkts sedan den tredje rapporten. Regeringen skrev följande i rapporten.

Sverige är stora givare till Unicef, inklusive till området för skydd av barn samt barn i väpnad konflikt och barnsoldater. Bidraget till Unicefs reguljära budget uppgår år 2012 till 480 miljoner kronor. Därtill kom- mer bidrag via Sida till Unicefs fokusområde för skydd av barn. Fokus- området syftar till att stödja genomförandet av Unicefs globala strategi för skydd av barn mot våld, exploatering och övergrepp. Sida ingick stödet 2009 och har hittills bidragit med 51 miljoner kronor. Sida planerar att förlänga stödet fram till 2013 och att bidra med ytterligare 40–45 mil- joner kronor. Sida ger även stöd till Rädda Barnens arbete inom området för barn i väpnad konflikt. Sverige ger även omfattande årliga stöd till FN:s generalsekreterares särskilde representant mot våld mot barn.52

41.2.4Straffrättsliga bestämmelser

Den som till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekry- terar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte fyllt 15 år kan dömas för krigsförbrytelse. Det gäller om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. Det krävs inte uppsåt till barnets unga

50Sveriges tredje periodiska rapport (2002) till barnrättskommittén s. 99 och 100.

51Se CRC/C/OPAC/SWE/CO/1 p. 19.

52Sveriges femte periodiska rapport 2007–2012 s. 89 p. 392.

1510

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

ålder, utan det räcker att gärningspersonen hade skälig anledning att anta att barnet inte uppnått 15 år. Det är även straffbart med försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja eller förhindra krigsbrott. (Se 4, 12 och 16 §§ lagen, 2014:406, om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.) Därut- över kan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, ett flertal andra straffbestämmelser bli tillämpliga bl.a. i 4 kap. BrB. Läs mer om dessa bestämmelser i kapitlen om artiklarna 11, 35 och 36.

41.3Analys av överensstämmelsen

I artikel 38 och det fakultativa protokollet om barns inblandning i väpnade konflikter finns bestämmelser som syftar till att skydda barn mot väpnade konflikter. Vårt uppdrag omfattar inte en analys av huru- vida svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med det fakulta- tiva protokollen. Av artikel 38.1 framgår emellertid att en stat förpliktar sig att respektera och säkerställa respekten för regler i tillämplig inter- nationell humanitär rätt. Även om det främst är Genèvekonventio- nerna som avses finns det således anledning att analysera hur de svenska bestämmelserna förhåller sig även till det fakultativa proto- kollet, som Sverige har förbundit sig att följa.

41.3.1Respekt för regler i internationell humanitär rätt (artikel 38.1)

Genom artikel 38.1 åtar sig en stat att respektera och säkerställa re- spekten i internationell humanitär rätt när det gäller väpnade kon- flikter och barn.

Sverige har, förutom att ratificera det fakultativa protokollet om barns inblandning i väpnade konflikter, bl.a. anslutit sig till Genève- konventionerna. I propositionen 1989/90:107 gjordes en genomgång av hur Sverige lever upp till kraven i artikel 38 i barnkonventionen. I propositionen konstaterade regeringen att Sverige uppfyller kraven i artikel 38.1. Vi gör samma bedömning. Därefter har dessutom lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbry- telser införts. Det kan även tilläggas att Sverige, utöver lagstiftning, har vidtagit ett antal andra åtgärder för att stärka skyddet för barn i väpnad konflikt.

1511

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

Sammanfattningsvis är vår bedömning att svensk lagstiftning öve- rensstämmer med innebörden av artikel 38.1. När det gäller hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med bestämmelserna i det fakultativa protokollet om barns inblandning i väpnade konflikter, se dock nedan.

41.3.2Skydd mot deltagande i fientligheter

och åldersgränser för rekrytering till det militära försvaret (artikel 38.2 och 38.3)

I artikel 38.2 anges att en stat ska vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att barn under 15 år inte deltar i fientligheter. Av arti- kel 38.3 framgår att en stat ska avstå från att rekrytera en person som inte har uppnått 15 års ålder samt i första hand rekrytera dem som är äldst, om 15–18-åringar rekryteras.

För rekrytering och deltagande i Försvarsmaktens verksamhet gäller åldersgränser. De är samtliga förenliga med artikel 38 i barn- konventionen. När det särskilt gäller rekrytering, som av Försvars- makten sker genom bl.a. mönstring, görs det först det kalenderår som den som ska mönstra fyller 18 år. Själva värnpliktsutbildningen påbörjas efter att personen fyllt 18 år (det kalenderår den värnplik- tige fyller 19 år). Detta är förenligt med artikel 38 i konventionen.

De uppmaningar som barnrättskommittén har gett Sverige har varit hänförliga till åldersgränserna i det fakultativa protokollet och inte till artikel 38.

Vår bedömning är att svensk lagstiftning och praxis överensstäm- mer med innebörden av artikel 38 i dessa delar. Se dock avsnittet nedan om bestämmelserna i det fakultativa protokollet.

41.3.3Skydd och omvårdnad av barn som berörs av väpnad konflikt (artikel 38.4)

Enligt artikel 38.4 ska en stat vidta alla tänkbara åtgärder för att säker- ställa skydd och omvårdnad av barn som berörs av en väpnad kon- flikt. Vi analyserar närmre bestämmelserna om god man, särskild vård- nadshavare, stödåtgärder från socialtjänsten, hälso- och sjukvård samt andra stöd- och omvårdnadsbestämmelser i andra kapitel (t.ex. i kapit- len om artiklarna 19, 20, 24 och 39). Den svenska rättsordningen

1512

SOU 2020:63

Artikel 38 – väpnade konflikter

innehåller flera bestämmelser som syftar till att ge skydd och om- vårdnad om barn som farit illa. Vår bedömning är att svensk lagstift- ning och praxis överensstämmer med artikel 38.4.

41.3.4Det fakultativa protokollet om barns inblandning i väpnade konflikter

Som nämnts ovan har Sverige förbundit sig att följa även det fakul- tativa protokollet till barnkonventionen om barns inblandning i väp- nade konflikter. Även om det inte ingår i vårt uppdrag att kartlägga svensk rätts överensstämmelse med de fakultativa protokollen fram- går det av artikel 38.1 att en stat åtar sig att följa de regler som är tillämpliga på staten och som rör väpnade konflikter, i den mån de är relevanta för barn. Det finns därför anledning att göra en analys av överensstämmelsen även i förhållande till det fakultativa proto- kollet. Nedan går vi igenom de artiklar i protokollet som är relevanta för vår analys av artikel 38.

Artikel 1 i protokollet

Enligt protokollets första artikel ska en stat vidta alla genomförbara åtgärder för att säkerställa att medlemmar av deras väpnade styrkor som är yngre än 18 år inte deltar direkt i fientligheter. Som framgår ovan är det bara personer över 18 år som kan göra värnplikten eller anställas som militär personal av Försvarsmakten. Svensk lagstiftning stämmer därmed överens med artikel 1 i protokollet.

Artikel 2 i protokollet

Enligt artikel 2 i protokollet ska en stat säkerställa att personer som inte har uppnått 18 års ålder inte blir föremål för obligatorisk rekry- tering till deras väpnade styrkor. Som framgår av artikelns ordalydelse och indirekt av artikel 3.3 gäller artikeln bara obligatorisk rekryter- ing. För svenskt vidkommande är det främst värnplikten som där- med är av intresse. Skyldigheten att mönstra inträder det år en total- försvarspliktig fyller 18 år. Med andra ord finns det ett utrymme för att kalla 17-åringar till mönstring. Mönstring får anses vara ett slags rekry-

1513

Artikel 38 – väpnade konflikter

SOU 2020:63

tering till Sveriges väpnade styrkor. Bestämmelserna om mönstring stämmer således inte överens med innebörden av artikel 2 i protokollet.

Artikel 3 i protokollet

Av artikel 3 i protokollet framgår bl.a. att en stat ska höja minimi- åldern för frivillig rekrytering av personer till deras nationella väp- nade styrkor till 18 år. Kravet gäller inte skolor som drivs eller kon- trolleras av statens väpnade styrkor.

Avtal om frivillig tjänstgöring vid Försvarsmakten får endast in- gås med någon som fyllt 18 år. Detsamma gäller Försvarsmaktens möjligheter att ta in krigsfrivilliga för tjänstgöring. Detta stämmer överens med bestämmelserna i tilläggsprotokollet.

Försvarsmakten bedriver också ungdomsverksamhet. Även om det är fråga om en verksamhet som är avsedd att marknadsföra och underlätta en framtida rekrytering, kan det inte anses vara en rekry- tering i konventionens mening. Det ska dock framhållas att det en- dast råder en femtonårsgräns för skjututbildning i ungdomsverksam- heten (17 år för automatvapen). I denna del liknar Försvarsmaktens ungdomsverksamhet en militär utbildning, även om inte det heller här är fråga om en rekrytering till Sveriges väpnade styrkorna. Det ska också framhållas att verksamheten är frivillig och att det krävs medgivande från barnets vårdnadshavare för att ett barn ska kunna delta. Bestämmelserna om ungdomsverksamhet kan således inte an- ses oförenliga med artikel 3 i protokollet. Det ska dock noteras att Barnrättskommittén har rekommenderat Sverige att höja minimi- åldern för att delta i skjututbildning som tillhandahålls av frivilliga försvarsorganisationer till 18 år.

Artikel 4 i protokollet

Protokollets fjärde artikel handlar om väpnade grupper som inte till- hör en stats väpnade styrkor. En stat ska vidta alla genomförbara åt- gärder för att förhindra sådan rekrytering och användning. Inlednings- vis kan anmärkas att det inte finns några sådana väpnade grupper som avses i artikeln i Sverige. Därtill finns det ett antal straffrättsliga be- stämmelser, t.ex. olovlig kårverksamhet och andra högmålsbrott, som gör det svårare att bilda sådana grupper. Socialnämndernas upp-

1514

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

heter1 (artiklarna 10.3 och 14.4), men dessa har en närmare koppling till artikel 40 i barnkonventionen, om unga lagöverträdare.

Både i fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om indragning av barn i väpnade konflikter2 (artikel 6.3) och i fakul- tativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi3 (artikel 9.3) finns mot- svarande bestämmelser som dem i artikel 39. Även konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning4 (artikel 16.4) inne- håller ett motsvarande stadgande. Artikel 14 i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraff- ning5 har också liknande innebörd, men är begränsad till offer för tor- tyrhandlingar. En annan relevant internationell överenskommelse är deklarationen om grundläggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmissbruk6.

Barnkonventionen ska ses som en helhet och artikel 4 ska beaktas i genomförandet av samtliga rättigheter i konventionen. Barnrätts- kommittén lyfter fram några s.k. grundprinciper, artiklarna 2.1, 3.1, 6 och 12, som de anser har en särskild relevans för genomförandet av rättigheterna i konventionen.7 (Läs mer om dessa nedan.) Artik- larna 19, 32–38 är särskilt relevanta, eftersom de på olika sätt berör skydd mot sådana övergrepp som nämns i artikel 39. I artikel 19 nämns särskilt att skyddsåtgärderna ska omfatta bl.a. behandling och upp- följning. Ytterligare en skyddsaspekt ges genom artikel 9, som till- låter att ett barn skiljs från sina föräldrar om det är nödvändigt för barnets bästa, t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida. Även skyldigheten enligt artikel 20 är av betydelse för genomförandet av artikel 39. Enligt artikeln ska ett barn ha rätt till särskilt skydd och stöd om det berövats sin familjemiljö eller för sitt eget bästa inte kan tillåtas att stanna kvar i denna miljö. Ett barn som har omhändertagits har vidare rätt till regelbunden översyn av den behandling som barnet får enligt artikel 25. Andra rättigheter i konventionen som är relevanta för genomförandet och tolkningen av artikel 39 är rätten till hälso- och sjukvård (artikel 24), rätten till privatliv (artikel 16) och rätten till utbildning (artiklarna 28 och 29).

1SÖ 1971:42.

2SÖ 2003:13.

3SÖ 2007:7.

4SÖ 2008:26.

5SÖ 1986:1.

6Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 40/34 den 29 november 1985.

7CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

1518

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

42.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i kon- ventionen förhåller sig till artikel 39. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

Ett helhetsperspektiv

Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla barn inom en stats juris- diktion utan någon åtskillnad av något slag (artikel 2). Åtgärderna i artikel 39 ska därmed vara tillgängliga för alla barn som utsatts för något av de övergrepp som artikeln tar upp, utan åtskillnad. Detta inne- bär att även barn som inte är svenska medborgare, såsom ett barn med uppehållstillstånd, som söker asyl eller som befinner sig utan till- stånd i Sverige, omfattas av artikel 39 om de utsatts för något av det som anges i artikeln.

Genom artikel 6 garanteras ett barn den grundläggande rätten till liv som uttrycks som en universell mänsklig rättighet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna8 och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vidare ska ett barns överlevnad och utveckling säkerställas till det yttersta av en stats förmåga. Eftersom ett barns existens är en förutsättning för att det ska kunna åtnjuta övriga rättigheter i konventionen får artikel 6 en naturlig prioritet och blir på så sätt grundläggande för hela genom- förandet av konventionen. Artikel 39, som rör rehabilitering och social återanpassning, ska förstås med utgångspunkt i denna rätt.

Barnrättskommittén understryker att kroppslig bestraffning och andra förnedrande former av bestraffning kan orsaka allvarlig skada för barnets fysiska, psykologiska och sociala utveckling och kräver lämplig vård och annan omsorg och behandling.9 Barnrättskommit- tén menar att rätten till överlevnad och utveckling endast kan genom- föras med ett holistiskt förhållningssätt. Det sker enligt kommittén genom att alla de andra bestämmelserna i konventionen tillämpas och ses i relation till varandra.10 Kommittén förväntar sig att konven- tionsstaterna tolkar ordet utveckling i dess vidaste bemärkelse, som

8Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 3/217 den 10 december 1948.

9CRC/C/GC/8 p. 37.

10CRC/C/GC/7 p. 10.

1519

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

ett helhetsbegrepp som omfattar barnets fysiska, mentala, andliga, moraliska, psykologiska och sociala utveckling.11

Enligt artikel 4 ska en stat vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att genomföra de rättig- heter som erkänns i konventionen. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska en stat till fullo utnyttja sina tillgäng- liga resurser för att vidta sådana åtgärder. Vid behov ska sådana åt- gärder vidtas inom ramen för det internationella samarbetet.

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. Detta gäller således även vid beslut som rör rehabilitering och social återanpass- ning för ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller; tortyr eller någon annan form av grym, omänsklig eller förned- rande behandling eller bestraffning; eller väpnade konflikter.

11CRC/GC/2003/5 p. 12.

1520

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.12

Barnets bästa

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller pri- vata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndig- heter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som be- döms vara barnets bästa (artikel 3.1). I en bedömning och prövning av barnets bästa ingår att ta hänsyn till samtliga grundläggande prin- ciper och konventionen i sin helhet. Vid en sådan bedömning får bar- nets upplevelser och åsikter om sin situation särskild betydelse, i för- hållande till barnets ålder och mognad (artikel 12).

Syftet med begreppet barnets bästa är enligt barnrättskommittén att säkerställa att barn både fullt och faktiskt kan åtnjuta alla de rättigheter som erkänns i konventionen. Kommittén understryker att en vuxen persons personliga bedömning av ett (eller flera) barns bästa inte får ha företräde framför rättigheterna enligt konventionen; ingen rättighet ska kunna inskränkas av en skönsmässig tolkning av bar- nets bästa. Vidare framhåller kommittén att barnets bästa är ett dyna- miskt koncept, som kräver att man gör bedömningar anpassade till det specifika sammanhanget.13

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 39.

Utformning av regleringar

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa ska beaktas redan vid regleringar som rör rehabilitering och åter- anpassning av det slag som artikel 39 omfattar. Övriga rättigheter enligt barnkonventionen ska också beaktas i bedömningen av bar- nets bästa. Sådana bedömningar bör till viss del även bygga på ett barns egna upplevelser och åsikter i enlighet med artikel 12.

I sin allmänna kommentar om barnets bästa lyfter barnrättskom- mittén särskilt fram den roll som lagstiftande organ har. Kommittén

12CRC/C/GC/12 p. 16.

13CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

1521

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

betonar att artikel 3.1 både gäller barn i allmänhet och barn som in- divider. Det innebär, enligt kommittén, att varje gång en lag eller en bestämmelse antas eller en internationell överenskommelse ingås, som rör ett barn, bör beslutet styras av hänsyn till barnets bästa.14 Kommittén anser att en stat måste införa strikt reglerade formella processer för bedömning och fastställande av barnets bästa i beslut som påverkar barn, inklusive mekanismer för att utvärdera resulta- ten. En stat måste enligt kommittén utveckla transparenta och objek- tiva processer för alla beslut som fattas av lagstiftare, domare eller administrativa myndigheter, särskilt på områden som direkt påver- kar barn.15

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det vid varje åtgärd som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, oavsett om åtgärden vidtas av t.ex. domstolar eller administrativa myndigheter. Detta inne- bär att i alla beslut som rör sådan rehabilitering och återanpassning som avses i artikel 39 ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. I en bedömning av barnets bästa ska hänsyn tas till alla de rättigheter som ett barn har enligt barnkonventionen och som är relevanta i sammanhanget. Ett barn ska också ges möjlighet att ut- trycka sin åsikt inför att ett beslut tas (jämför artikel 12).

Barnrättskommittén understryker att en bedömning av barnets bästa ska ske med utgångspunkt i barnets specifika omständigheter. Fokus måste enligt kommittén ligga på att identifiera möjliga lösningar som ser till barnets bästa med full respekt för rättigheterna i konven- tionen och dess fakultativa protokoll.16 Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgärder och beslut,17 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insatserna och om de varit till barnets bästa. (Jämför artik- larna 3.2, 19, 20, 25 och 39).

14CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

15CRC/C/GC/14 p. 87.

16CRC/C/GC/14 p. 32.

17CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

1522

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

Barnanpassade förfaranden

Barnrättskommittén lyfter i en allmän kommentar fram att för att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska förverkligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaranden.18 I en annan kommentar betonar kommittén att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka sina åsikter är av betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Det bör enligt kom- mittén inte hållas samtal med ett barn oftare än nödvändigt, särskilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste bar- net informeras om vad saken gäller, vilka valmöjligheter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.19

Vägledning avseende barnanpassade förfaranden kan även hämtas från protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barn- pornografi. Av protokollet, som i denna del främst rör offer och vittnen, framgår bl.a. att processuella förfaranden ska anpassas till ett barns särskilda behov samt att en stat ska tillhandahålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Läs mer i kapitlet om artikel 34.

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

42.1.2Artikelns omfattning

Artikel 39 omfattar barn som utsatts för någon form av vanvård, ut- nyttjande eller övergrepp; tortyr eller annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller väpnade konflikter. Begreppen återkommer i flera av konventionens artiklar. Vad som avses med vanvård, utnyttjande och övergrepp beskriver vi främst i kapit- let om artikel 19, men även i kapitlen om artiklarna 32–36. Tortyr och annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller

18CRC/C/GC/14 p. 85.

19CRC/C/GC/12 p. 22–25.

1523

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

bestraffning tar vi upp i kapitlet om artikel 37. Väpnade konflikter berörs i kapitlet om artikel 38.

Artikelns tillämpningsområde är inte begränsat i fråga om vem som utsatt barnet, utan omfattar såväl offentliga och privata aktörer som enskilda. Handlingen (eller passiviteten) kan vara hänförlig till t.ex. en tjänsteman, familjemedlem, främling eller ett annat barn. Det finns inte heller någon geografisk begränsning. Övergreppet behöver inte ha begåtts i Sverige, utan artikeln är tillämplig även för ett barn som befinner sig i Sverige men blivit utsatt i utlandet.

42.1.3Främja fysisk och psykisk rehabilitering och social återanpassning

En stat ska enligt artikeln främja både fysisk och psykisk rehabilitering. Begreppet rehabilitering (recovery i den engelska versionen och ré- adaptation i den franska) förekommer även i artiklarna 23 och 24 i den svenska översättningen av konventionen.20 I bl.a. den engelska och franska språkversionen används emellertid andra termer i dessa artiklar (rehabilitation respektive rééducation). Av förarbetena till barn- konventionen framgår att dessa begrepp medvetet inte valdes i arti- kel 39. Flera delegater uppfattade att begreppen hade en precis och begränsad betydelse, som inte fångade den avsedda innebörden av artikeln.21 Mot den bakgrunden får rehabilitering anses ha en vidare innebörd i artikel 39 än när det (i den svenska översättningen) an- vänds i artiklarna 23 och 24. Begreppet omfattar åtgärder för att främja ett barns fysiska och psykiska återhämtning eller tillfrisknande. Genom artikel 24 har ett barn därtill rätt att få tillgång till hälso- och sjukvård och rehabilitering, oavsett orsaken till behovet.

Vad som avses med social återanpassning (social reintegration och réinsertion sociale i den engelska respektive franska versionen) anges inte i artikeln. Begreppet återanpassning återfinns i artikel 40.1. Där anges att en stat ska behandla ett barn, som misstänks för, åtalas för eller som befunnits skyldig till brott, på ett sätt som främjar det önsk- värda i att barnet återanpassas (reintegration respektive réintégration)

20Genom artikel 24 erkänner en stat bl.a. barnets rätt till bästa möjliga rehabilitering. Enligt artikeln ska staten sträva efter att inget barn berövas sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård. Enligt artikel 23 ska en stat säkerställa att ett barn med funktionsnedsättning har effektiv tillgång till och får rehabilitering som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället.

21HR/PUB/07/1, artikel 39, C 4 p. 68 och 70.

1524

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Det kan noteras att i artikel 23 används begreppet integrering (social integration respek- tive intégration sociale) och inte social återanpassning. Det kan argu- menteras för att begreppet återanpassning skulle förutsätta att barnet tidigare var en del av det sammanhang som det ska integreras med. Det finns emellertid inget i förarbetena till barnkonventionen som tyder på att det fanns en tydlig avsikt med att använda social reintegra- tion i stället för social integration. Prefixet ”åter” får snarare anses be- tona att ett barn skadas av de övergrepp som artikeln rör och därför kan behöva återställas eller återanpassas.

I artikel 6.3 i det fakultativa protokollet till barnkonventionen om indragning av barn i väpnade konflikter anges på liknande sätt att en stat om nödvändigt ska ge personer, inom deras rättskipnings- område, som rekryteras eller används i fientligheter, allt tillbörligt bistånd för dess fysiska och psykiska rehabilitering och återanpass- ning i samhället (physical and psychological recovery and social reintegra- tion). Motsvarande skrivning finns även i artikel 9.3 i det fakultativa protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnporno- grafi. Enligt den artikeln ska en stat vidta alla möjliga åtgärder i syfte att se till att allt lämpligt bistånd ges till offren för sådana brott som anges i protokollet, inbegripet deras fullständiga återanpassning och deras fullständiga fysiska och psykiska återhämtning (social reintegra- tion and physical and psychological recovery).

I sammanhanget kan nämnas att enligt artikel 16.4 i konventio- nen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska en stat vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att främja fysisk, kognitiv och psykologisk återhämtning, rehabilitering och social återanpassning för personer med funktionsnedsättning, som blivit utsatta för någon form av utnyttjande, våld eller övergrepp. Staten ska bl.a. tillhanda- hålla personen skydd, enligt artikeln.

42.1.4En miljö som främjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet

Av artikel 39 framgår att rehabilitering och social återanpassning ska äga rum i en miljö som främjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet. Inget av dessa begrepp definieras tydligt i artikeln. Av förarbetena till barnkonventionen framgår att det ansågs viktigt att denna sats fanns med för att tydliggöra att det inte rörde sig om vilken medicinsk

1525

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

behandling som helst för att åstadkomma social återanpassning.22 Miljön definieras i viss mån på så sätt att den ska främja barnets hälsa, självrespekt och värdighet. Hälsa borde omfatta både den fysiska och psykiska hälsan, eftersom artikeln omfattar både fysisk och psy- kisk rehabilitering. Vägledning kan även fås av artikel 24, som handlar om rätten till bästa möjliga hälsa.

Självrespekt och värdighet är svårdefinierade begrepp. Begreppet värdighet förekommer dock ofta inom mänskliga rättigheter. For- muleringen i artikel 39 kan sägas återspegla den grundläggande mänsk- liga rättighet som fastställs i artikel 1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, dvs. att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Den inneboende rätten till värdighet och värde uttrycks även i barnkonventionens inledning (preambel) och i 1959 års deklaration om barnets rättigheter, som hänvisas till i kon- ventionens inledning. Begreppet värdighet finns även i artiklarna 23.1, 28.2, 37 (c) och 40.1. I dessa artiklar anges att ett barn ska behandlas med värdighet i de situationer som artiklarna omfattar. Av doktrin framhålls att värdighet kan tolkas på så sätt att en person ska visas respekt och inte utsättas för förödmjukelse. Om värdigheten kränks handlar det oftast samtidigt om en kränkning av en annan rättighet.23 Vägledning kan också fås av artikel 16, som rör ett barns rätt att inte utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens eller olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende.

Artikel 16.4 i konventionen om rättigheter för personer med funk- tionsnedsättning har en liknande formulering. Av artikeln framgår att återhämtning och återanpassning ska ske i en omgivning som främjar personernas hälsa, välfärd, självaktning, värdighet och självständighet samt tar hänsyn till de behov som betingas av kön och ålder.

Barnrättskommittén understryker att vården måste äga rum i en miljö som främjar barnets hälsa i dess helhet, barnets självrespekt och värdighet och att den i lämplig omfattning bör gälla barnets hela familj. Kommittén anser att planeringen och tillhandahållandet av vård och behandling även bör innefatta särskild utbildning av de yrkesperso- ner som är involverade. Vidare menar kommittén att barnets åsikter bör tillmätas betydelse i alla aspekter som rör behandlingen, inklusive

22HR/PUB/07/1, artikel 39, C4 p. 69.

23Tobin (2019) s. 864 och 865.

1526

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

uppföljningen.24 Kommittén anser också att uppmärksamhet bör ges åt barnets säkerhet och behovet av att omedelbart placera barnet på en säker plats. De förutsebara följderna av potentiella ingripanden när det gäller barnets långsiktiga välfärd, hälsa och utveckling måste också uppmärksammas, enligt kommittén.25

42.1.5Lämpliga åtgärder

En stat ska vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering och social återanpassning. Av förarbetena till barnkon- ventionen framgår att det först föreslogs att en stat skulle säkerställa (ensure) fysisk och psykisk rehabilitering och social återanpassning. En del delegater ansåg emellertid att det inte var möjligt att säker- ställa ett barns tillfrisknande och återanpassning. Mot den bakgrun- den enades arbetsgruppen i stället om begreppet främja (promote).26

Vad som avses med lämpliga åtgärder framgår inte av artikeln. Av artikel 4 framgår dock att en stat ska vidta alla lämpliga lagstiftnings- åtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att genom- föra de rättigheter som erkänns i konventionen. I fråga om ekono- miska, sociala och kulturella rättigheter ska en stat till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att vidta sådana åtgärder.

Viss vägledning kan även fås av andra artiklar i konventionen. Av artikel 24 framgår det att en stat ska sträva efter att inget barn be- rövas sin rätt att ha tillgång till hälso- och sjukvård och rehabiliter- ing. Av artikel 19 framgår att de skyddsåtgärder som en stat ska vidta bör innefatta effektiva förfaranden för bl.a. behandling och uppfölj- ning. Ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö, eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö ska enligt artikel 20 ha rätt till särskilt skydd och stöd från statens sida. Enligt artikel 25 har ett barn som omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa också rätt till regelbunden översyn av den behand- ling som barnet får. Även utbildningen kan spela en roll då den enligt artikel 29.1 (a) ska syfta till att utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om personlighet, anlag och fysiska och psykiska förmåga. Det

24CRC/C/GC/8 p. 37.

25CRC/C/GC/13 p. 52.

26HR/PUB/07/1, artikel 39, E 2 p. 526–532.

1527

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

fakultativa protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi kan också ge viss vägledning.

Det kan också nämnas att enligt artikel 14 i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning ska varje stat i sitt rättssystem säkerställa att offret för en tortyrhandling erhåller upprättelse och en verkställbar rätt till en rimlig och adekvat gottgörelse, inbegripet medel för ett så fullstän- digt återvinnande av hälsa som möjligt. Om offret skulle avlida till följd av en tortyrhandling, ska de personer som han eller hon under- håller också vara berättigade till gottgörelse, enligt konventionen. År 1985 godkände FN:s generalförsamling deklarationen om grund- läggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmiss- bruk. I den uppmanas staterna att ge upprättelse, innefattande veder- lag och/eller skadestånd, och det materiella, medicinska, psykologiska och sociala stöd som behövs till offer för övergrepp från tjänstemän. Vidare uppmanades staterna att ge offren rättvisa, i den utsträckning sådana övergrepp utgör brott mot nationell lag. Barnkonventionen innehåller dock inte någon bestämmelse om upprättelse och skade- stånd.

Enligt barnrättskommittén bör ett heltäckande utbud av tjänster göras tillgängliga, inklusive familjegruppsamtal och liknande.27

42.2Svenska förhållanden

I detta kapitel redogör vi för lagstiftning och andra åtgärder som syftar till att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återan- passning av ett barn som på ett eller annat sätt farit illa. Många av åtgärderna syftar inte bara till rehabilitering utan också till att före- bygga och skydda barn från att fara illa. Skyddande och stödjande åtgärder beskriver vi närmre i kapitlen om artiklarna 19, 20 och 32–36.

42.2.1Hälso- och sjukvården

Enligt regeringsformen ska det allmänna särskilt verka för social om- sorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa (1 kap. 2 § RF). Bestämmelserna om hälso- och sjukvård finns i flera lagar,

27CRC/C/GC/13 p. 52.

1528

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

bl.a. hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). En region är skyldig att erbjuda en god hälso- och sjukvård åt bl.a. den som är bosatt inom regionen samt öppen vård åt den som är bosatt i Sverige. Personer under 18 år som är asylsökande eller som vistas i landet utan nödvän- diga tillstånd, och som vistas i regionen, har samma rätt till vård som personer som är bosatta där. Barnets bästa ska beaktas när vård ges till ett barn. (Se 5 kap. 6 § och 8 kap. HSL, 5 § lagen, 2008:344, om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och 6 § lagen, 2013:407, om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.)

Rehabilitering faller främst under primärvårdens ansvar (2 kap. 4 § HSL). En region ska bl.a. erbjuda habilitering och rehabilitering. Regionen ska också erbjuda hjälpmedel för personer med funktions- nedsättning (8 kap. 7 § HSL). Detsamma gäller för en kommun i de fall kommunen ger hälso- och sjukvård, t.ex. vid boenden med sär- skild service (12 kap. 5 § HSL).

Bestämmelser om hälso- och sjukvård beskriver vi närmre i kapit- let om artikel 24.

42.2.2Socialtjänsten

I socialtjänstlagen (2001:453) finns grundläggande bestämmelser för samhällets skyldighet att se till att barn får växa upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämnden ska bl.a. sörja för att ett barn får det stöd som det behöver och, om barnets bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Det ingår också i nämn- dens uppgifter att bedriva uppsökande verksamhet och annat före- byggande arbete för att förhindra att barn far illa. Vidare ska nämn- den, i sin omsorg om barn, tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hem- met upphört. (Se 5 kap. 1 § SoL.)

Utöver den individuella uppföljningen av ett barns vård finns det bestämmelser om tillsyn över de verksamheter och enskilda hem som omvårdar omhändertagna barn. Regleringen kring denna tillsyn, som bl.a. bedrivs av Inspektionen för vård och omsorg, beskrivs främst i kapitlet om artikel 3.3. I det kapitlet redogör vi också för den rap- porteringsskyldighet om missförhållanden som enligt 14 kap. 3 § SoL

1529

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

gäller för den som fullgör uppgifter inom socialtjänsten. Se även kapitlet om artikel 19.

Enligt socialtjänstlagen har vistelsekommunen alltid det yttersta ansvaret för att de barn som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver (2 kap. 1 § SoL). Vid åtgärder som rör barn ska bar- nets bästa särskilt beaktas. Rör åtgärderna vård- eller behandlings- insatser för barn ska barnets bästa vara avgörande. (Se 1 kap. 2 § SoL.) När en åtgärd rör ett barn ska barnet vidare få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska vidare tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad (11 kap. 10 § SoL).

För närvarande pågår en översyn av socialtjänstlagen. Utredningen Framtidens socialtjänst lämnade sitt slutbetänkande Hållbar social- tjänst – en ny socialtjänstlag till regeringen i augusti 2020. I betänkan- det ges förslag på en ny socialtjänstlag.28 Förslaget bereds inom Reger- ingskansliet.

Individuell plan

I socialtjänstlagen finns bestämmelser om individuella planer. Det finns bl.a. en skyldighet för kommuner och regioner att gemensamt upprätta en individuell plan för en enskild som har behov av insatser både från socialtjänsten och från hälso- och sjukvården (2 kap. 7 § SoL). En likalydande bestämmelse finns i 16 kap. 4 § HSL och i 6 kap. 4 § patientlagen (2014:821).

Behovet av en plan kan uppmärksammas av kommunen eller regionen. Även den enskilde, dennes närstående eller någon annan kan ta initiativ till att en kommun eller region prövar om det behövs en plan. Om kommunen eller regionen bedömer att en plan behövs ska en sådan upprättas. Det räcker att en av huvudmännen gör den bedömningen för att skyldigheten ska inträda för båda. (Se 2 kap. 7 § SoL.) Begreppet hälso- och sjukvård i 2 kap. 7 § SoL har samma betydelse som i hälso- och sjukvårdslagen. Därmed omfattas även

28Se SOU 2020:47 s. 14 och 15. Utredningen har också lämnat ett delbetänkande, Ju förr desto bättre – vägar till en förebyggande socialtjänst (SOU 2018:32).

1530

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

behovet av rehabilitering, habilitering och hjälpmedel (jämför 2 kap. 1 § HSL).29

Skyldigheten för kommuner och regioner att samplanera är inte begränsad till personer med stora och omfattande behov, utan kan gälla alla människor som regionen och kommunen kommer i kon- takt med och där en individuell plan behövs för att behoven av social- tjänst och hälso- och sjukvård ska kunna tillgodoses. Skyldigheten att upprätta en individuell plan är inte heller begränsad till vissa ålders- grupper utan är avsedd att gälla insatser till både vuxna och barn. Läs mer i kapitlet om artikel 20.

Socialnämndens insatser i frivillig form

Socialnämnden ansvarar för att det finns tillgång till öppna insatser för att bl.a. kunna möta barns olika behov (3 kap. 6 a § SoL). Insat- serna för barn som behöver stöd bygger i första hand på frivillig medverkan. För ett barn som har fyllt 15 år får nämnden besluta om öppna insatser även utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. (Se 3 kap. 6 a och 6 b §§ samt 1 § första stycket LVU.) Socialnämnden kan t.ex. besluta om kontaktperson och vård utanför hemmet. Däremot är det inte möjligt att med stöd av socialtjänstlagen familjehemsplacera ett barn utan en vårdnadshavares samtycke.30 (Se dock nedan om LVU.)

Kontaktperson (eller kontaktfamilj) kan utses för att hjälpa ett barn med enskilda angelägenheter. Ibland används kontaktperson i mot- svarande funktion som ett umgängesstöd (jämför 6 kap. 15 c § FB).

Socialnämnden ska sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem, HVB eller stödboende. I första hand ska det övervägas om barnet kan tas emot av någon närstående. Nämnden ansvarar också för att barnet får god vård där det tagits emot. (Se 6 kap. 1 och 5 §§ SoL.) Läs mer om vård utanför hemmet i kapitlet om artikel 20.

Utredningen Framtidens socialtjänst har föreslagit en ny social- tjänstlag. Bl.a. har utredningen föreslagit att den nya lagen ska inne- hålla ett förtydligat barnperspektiv och att öppna insatser ska kunna

29Se även Lundgren och Thunved (2017) kommentaren till 2 kap. 7 § SoL.

30RÅ 1983 2:18.

1531

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

ges till barn utan behovsprövning och utan vårdnadshavares sam- tycke, oavsett ålder.31 Även Socialstyrelsen ser över frågan om öppna insatser ska kunna ges till alla barn, oavsett samtycke från vårdnads- havare.32 Läs mer om det uppdraget i kapitlet om artikel 19.

42.2.3LSS

Den som fått varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder kan i vissa fall vara berättigad till stöd enligt LSS, som kan underlätta en social återanpassning. Målet med dessa insatser är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Verksamheten enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som ges stöd enligt lagen. När åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. (Se 1, 5 och 6 a § LSS.) Denna reglering be- skriver vi närmre i kapitlet om artikel 23.

42.2.4Skolan

För eleverna i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, same- skolan, specialskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska det finnas elevhälsa. Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. För alla dessa insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofräm- jande. Varje elev ska under sin skoltid erbjudas ett visst antal hälso- kontroller. Eleverna får också anlita elevhälsan vid behov för enkla sjukvårdsinsatser. (Se 2 kap. 27 och 28 §§ skollagen.) Läs mer i kapit- let om artikel 24.

År 2017 gav regeringen Statens skolverk och Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans genomföra ett treårigt utvecklingsarbete som ska syfta till att förbättra samverkan mellan elevhälsan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten så att barn och unga bl.a. får sam- ordnade insatser.33

31SOU 2020:47 s. 54–62.

32Regeringens beslut den 14 november 2019, S2019/04727/FST (delvis).

33Regeringens beslut den 16 mars 2017, U2017/01236/GV.

1532

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

42.2.5Vård utan samtycke

Som ett komplement till socialtjänstlagen finns LVU, för allvarliga fall när frivilliga insatser inte kan komma till stånd eller inte är till- räckliga. (Se 1–3 §§ LVU.) Förutsättningarna för att besluta om vård enligt LVU är närmare beskrivna i kapitlen om artiklarna 9, 19 och 20.

Syftet med LVU är att samhället ska kunna fullgöra sin skyldighet att tillgodose barns behov av skydd, vård och behandling. Om det finns ett beslut om vård enligt LVU kan en socialnämnd placera barn som behöver vård och skydd på ett familjehem, HVB eller i ett stöd- boende, utan samtycke från barnet och dess vårdnadshavare. Läs mer om placeringsformerna i kapitlet om artikel 25.

Ett barn som lider av en allvarlig psykisk störning kan mot sin vilja vårdas med stöd av LPT. För det krävs det att patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom sluten psykiatrisk vård. Ytterligare en förutsätt- ning för tvångsvård är att patienten motsatt sig vården eller att patien- ten inte kan ge sitt samtycke, på grund av sitt psykiska tillstånd. (Se 3 § LPT.) Psykiatrisk tvångsvård kan i vissa fall även ges som rätts- psykiatrisk vård. enligt LRV. Läs mer om psykiatrisk tvångsvård i kapitlen om artiklarna 9, 16, 24 och 37.

Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare och samtycker endast den ena till en åtgärd till stöd för barnet, får socialnämnden besluta att åtgärden får vidtas utan den andra vårdnadshavarens sam- tycke om det krävs med hänsyn till barnets bästa. Detta gäller för psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling som om- fattas av hälso- och sjukvårdslagen, öppenbehandling eller kontakt- person enligt socialtjänstlagen samt vissa insatser enligt LSS. (Se 6 kap. 13 a § FB.)

42.2.6Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndighetens uppgift är att främja brottsoffers rättig- heter, uppmärksamma deras behov och intressen samt vara ett infor- mations- och kunskapscentrum för brottsofferfrågor. Utöver det som följer av lagen (1994:419) om brottsofferfond, brottsskadelagen (2014:322), förordningen (1994:426) om brottsofferfond och brotts- skadeförordningen (2014:327) ska Brottsoffermyndigheten bl.a. aktivt verka för att berörda får kännedom om möjligheterna till brotts-

1533

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

skadeersättning och om möjligheterna till bidrag från brottsoffer- fonden samt bidra till att förbättra förutsättningarna för samverkan i brottsofferfrågor mellan olika samhällsaktörer. Brottsoffermyndig- heten har vidare till uppgift att lämna upplysningar, vägledning och råd i brottsofferfrågor samt ta tillvara synpunkter och erfarenheter från dem som drabbats av brott. Myndigheten ska också integrera ett jämställdhets-, barn- och ungdomsperspektiv genom att i sin verk- samhet belysa och beakta förhållandena utifrån ålder och kön. (Se 1 och 2 §§ förordningen, 2007:1171, med instruktion för Brottsoffer- myndigheten.)

42.2.7Medling

Lagen (2002:445) om medling med anledning av brott reglerar med- ling som anordnas av staten eller av en kommun med anledning av brott. Med medling avses i lagen att en gärningsperson och ett brotts- offer möts inför en opartisk medlare för att tala om brottet och följ- derna av detta. Medling ska ske i bägge parters intresse. Målet ska vara att minska de negativa följderna av brottet. Medlingen ska syfta till att gärningspersonen får ökad insikt om brottets konsekvenser och att målsäganden ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser. (Se 1–4 §§ lagen om medling med anledning av brott.)

Medling ska vara frivillig för både gärningsperson och målsägande. Det brott som medlingen avser ska vara anmält till polisen. Dess- utom ska gärningspersonen ha erkänt gärningen eller delaktighet i denna. Medling får endast ske om det med hänsyn till samtliga om- ständigheter framstår som lämpligt. Om gärningspersonen är under tolv år får medling ske endast om det finns synnerliga skäl. Med- lingsförfarandet ska genomföras skyndsamt. (Se 5 och 6 §§ lagen om medling med anledning av brott.) Läs mer om medling i kapitlet om artikel 40.

42.2.8Samverkan

Ansvaret för att ge stöd och behandling för utsatta barn är uppdelat på olika myndigheter och verksamheter. Ett barn kan således behöva vända sig till flera ställen för hjälp med sin rehabilitering efter t.ex. ett övergrepp. Barnet kan ha fått fysiska skador, krisreaktioner, pro-

1534

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

blem i familj och nätverk, beteendeproblem, skolproblem, trauma- symtom, lättare psykisk ohälsa eller psykiatriska tillstånd.

I frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa ska socialnämnden samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Nämnden ska aktivt verka för att samverkan kommer till stånd. (Se 5 kap. 1 a § SoL.) Samverkan ska ske i både individären- den och i övergripande frågor. Det gäller oavsett om ärendet rör barnmisshandel, unga som missbrukar eller någon annan fråga. Exem- pel på aktörer som socialnämnden ska samverka med är skolan, för- skolan, polisen, hälso- och sjukvården, kriminalvården, försäkrings- kassan och frivilligorganisationer.34

Socialnämnden har ett förstahandsansvar för att samverkan kom- mer till stånd.35 Men även andra aktörer har en lagstadgad skyldighet att samverka i dessa frågor och närliggande frågor, t.ex. hälso- och sjukvården (5 kap. 8 § HSL), en skolas huvudman (29 kap. 13 § skol- lagen, 2010:800), Polismyndigheten (6 § polislagen, 1984:387), För- säkringskassan (5 § förordningen, 2009:1174, med instruktion för Försäkringskassan) och Myndigheten för familjerätt och föräldra- skapsstöd (8 § förordningen, 2017:292, med instruktion för Myn- digheten för familjerätt och föräldraskapsstöd).

Mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommun och region finns det också möjligheter till finansiell samordning av rehabiliter- ingsinsatser för att uppnå en effektiv resursanvändning. Formerna och förutsättningarna för detta anges i lagen (2003:1210) om finan- siell samordning av rehabiliteringsinsatser.36

Barnahus

I flera delar av Sverige finns barnahus, som samlar de aktörer som involveras vid polisutredningar där barn är inblandade, t.ex. polis, åklagare, socialtjänst, barnläkare och barn- och ungdomspsykiatriker. Lokalerna är anpassade för att barn ska känna sig till freds och alla som träffar barnen är speciellt utbildade.

Det finns ingen lagstiftning som reglerar barnahusens verksam- het (utöver de generella bestämmelserna om samverkan). Ett sätt att

34Prop. 2002/03:53 s. 107 och 108.

35Prop. 2002/03:53 s. 108.

36När det gäller samverkan mellan kommuner, se även SOU 2020:47 s. 63.

1535

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

beskriva barnahus är att det har fyra delar som myndigheterna har olika ansvar för: brottsutredning, skydd, fysisk hälsa och psykisk hälsa.37 Målet för barnahus är att tillförsäkra ett utsatt barn rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd samt vid behov kris- och behandlings- insatser.38

I Stiftelsen Allmänna Barnhusets rapport Stöd och behandling för barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp – Projektrapport och förslag till en modell har barn, som deltagit i verksamheten på barna- hus, beskrivit barnahuset som en plats som de tyckte om. Några barn beskrev till och med barnahusen som ett hem där de kunde känna sig trygga. Även föräldrarna beskrev barnahusen som oerhört viktiga miljöer för familjen och något som alla barn i Sverige borde ha till- gång till.39

Barnafrid är ett nationellt kunskapscenter med uppdrag att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn. Centret bildades år 2015 till följd av ett regeringsuppdrag till Linköpings universitet.40 I januari 2018 gav regeringen Barnafrid i uppdrag att ut- värdera barnahusverksamheterna i Sverige. Uppdraget syftade till att synliggöra aktuella behov och därigenom främja att brottsutsatta barn får ett likvärdigt bemötande, stöd och skydd oavsett bostads- ort.41 I mars 2019 redovisade Barnafrid uppdraget till regeringen. I ut- värderingen konstaterades att det finns många välfungerande barna- hus i Sverige men att det bl.a. förekommer regionala skillnader i barnahusens organisation och verksamhet.42

Rapporten Stöd och behandling för barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har under åren 2016–2018 genomfört ett projekt inom regeringens handlingsplan till skydd för barn mot bl.a. människohandel, exploatering och sexuella övergrepp. Syftet med projektet var att utarbeta en modell som bidrar till att barn som

37Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stöd och behandling för barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp – Projektrapport och förslag till en modell (2019) s. 8.

38Se bl.a. regeringsbeslut den 11 januari 2018, S2018/00212/FST.

39Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stöd och behandling för barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp – Projektrapport och förslag till en modell (2019) s. 48 och 49.

40Regeringsbeslut juni 2015, S2012/00275/FST.

41Regeringsbeslut den 11 januari 2018, S2018/00212/FST.

42Barnafrid, Utvärdering av barnahus (2019).

1536

SOU 2020:63

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

utsatts för fysiskt eller sexuellt våld får bättre möjligheter till stöd och rehabilitering.43 Under hösten 2019 publicerades rapporten Stöd och behandling för barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp – Projektrapport och förslag till en modell. Av rapporten framgår att alla barn som utsatts för våld eller sexuella övergrepp inte får det stöd och den behandling som de har rätt till samt att det inte finns något område som har en klar vårdkedja för utsatta och/eller traumatise- rade barn som garanterar att varje barn får det stöd och den hjälp till rehabilitering det har rätt till enlig artikel 39 i barnkonventionen. Enligt rapporten riskerar barn att stå utan denna hjälp eller falla mellan stolarna på grund av bristande resurser eller oklara regler mellan myn- digheterna.44

42.3Analys av överensstämmelsen

Artikel 39 i barnkonventionen rör situationen för de barn som ut- satts för övergrepp av olika slag, t.ex. våld, vanvård och omänsklig eller förnedrande behandling. Enligt artikeln ska en stat främja reha- bilitering och återanpassning av ett barn som utsatts för sådana över- grepp. Det ska noteras att artikeln inte rör rehabilitering eller åter- anpassning av andra skäl än just att barnet blivit utsatt för något som anges i artikel 39. Exempelvis omfattar artikeln inte rehabilitering av ett barn som råkat ut för en olyckshändelse, drabbats av en sjukdom eller som har en varaktig funktionsnedsättning av andra orsaker. Sta- tens skyldigheter i dessa fall framgår i stället av andra artiklar, t.ex. artiklarna 23 och 24.

Formuleringen i artikel 39 har tydliga anknytningspunkter till artiklarna 19 och 32–38. Likaså framstår det inte som en slump att artikeln är placerad direkt efter artiklarna 32–38, som berör olika slags utnyttjanden av barn. Det finns emellertid ingenting som talar för att skyldigheterna enligt artikeln skulle vara begränsade till över- grepp som tas upp i dessa artiklar, tvärt om inleds listan med ”någon form av” (any form of). Det kan också noteras att de övergrepp som tas upp i artikel 39 till stor del överlappar varandra.

När det gäller rehabilitering och återanpassning framgår det av valet av begrepp i originalspråkversionerna samt diskussionen om be-

43Skr. 2015/16:192 s. 29.

44Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stöd och behandling för barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp – Projektrapport och förslag till en modell (2019).

1537

Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning

SOU 2020:63

greppen i konventionens förarbeten att begreppen ska tolkas vitt. De omfattar inte bara insatser från hälso- och sjukvård, utan även att barnet ska kunna fortsätta skolan, till fullo ta del av kulturlivet, återfå sitt privat- och familjeliv, kunna leka, etc. (jämför bl.a. artiklarna 16, 17, 28 och 31). Rehabiliteringen och återanpassningen av ett utsatt barn måste således genomföras på olika plan och av olika aktörer i samhället.

I Sverige finns det bestämmelser som ger ett barn rätt till reha- bilitering genom bl.a. hälso- och sjukvården, socialtjänsten och elev- hälsan. Därtill genomförs andra återanpassningsåtgärder genom bl.a. skolans försorg, t.ex. genom studievägledning, möjligheten att få extra stödinsatser samt åtgärder mot ogiltig frånvaro (läs mer om dessa i kapitlet om artikel 28). Som framgår i kapitlet om artikel 17 finns det också bestämmelser som syftar till att alla ska ha tillgång till litteratur och samhällsinformation, oavsett förmåga. Myndig- heten för tillgängliga medier är en aktör som arbetar för detta. Flera myndigheter, bl.a. Brottsoffermyndigheten och Försäkringskassan arbetar med rehabiliteringsåtgärder på olika sätt. Av regeringsformen framgår det att det allmänna ska verka för allas delaktighet och jäm- likhet i samhället och för att barns rätt tas tillvara.

Det är naturligtvis svårt att endast utifrån en analys av lagtext och praxis bedöma om rehabiliteringen och återanpassningen av ett barn som blivit utsatt för övergrepp fungerar bra och om tillräckliga åtgärder har vidtagits från det allmänna. Detta gäller i synnerhet efter- som behovet av rehabilitering och återanpassning skiljer sig från individ till individ. Det är inte heller säkert att åtgärder som passar för ett barn är lämpliga för ett annat. Lagstiftningen på området bör således vara relativt flexibel. Det framstår därför inte som något pro- blem att den svenska lagstiftningen inte i detalj reglerar hur en reha- bilitering eller återanpassning ska gå till, utan i stället stadgar en skyl- dighet för olika aktörer (t.ex. hälso- och sjukvården och socialtjänsten) att tillhandahålla lämplig hjälp.

Sammantaget har det vidtagits åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering på det sätt som anges i artikel 39. Huruvida alla lämpliga åtgärder vidtas är inte möjligt att bedöma inom detta upp- drag. Vi har dock genom vårt kartläggningsarbete erfarit att det finns svårigheter vad gäller samverkan. Vad dessa svårigheter konkret be- står i har emellertid inte kunnat identifieras. Det har bl.a. framförts att sekretesslagstiftningen kan utgöra hinder för samverkan, men också

1538

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

förordnas för ett barn som är föremål för en utredning enligt 31 § första stycket LUL.

•Det finns en risk att utrymmet i 32 a § LUL att förordna ett juridiskt biträde för ett barn som är föremål för en utredning enligt 31 § andra eller tredje stycket LUL är för begränsat för att vara förenligt med artikel 40.2 (b) (iii), i synnerhet efter- som inte heller något annat biträde kan förordnas.

•Möjligheten att underlåta att kalla ett åtalat barns vårdnads- havare till en huvudförhandling på grund av andra skäl än att en underrättelse eller kallelse skulle strida mot barnets bästa överensstämmer inte med artikel 40.2 (b) (iii). Detsamma gäller vid bevistalan.

•Det saknas en i lag tydligt uttryckt möjlighet att överklaga eller på annat sätt begära omprövning av ett beslut om straff- varning eller annan åtalsunderlåtelse. Detta stämmer inte öve- rens med artikel 40.2 (b) (v).

Artikel 40

1.Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grund- läggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och det önsk- värda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en kon- struktiv roll i samhället.

2.För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga bestämmelser i internationella instrument ska konventionsstaterna säkerställa föl- jande:

a)Inget barn ska misstänkas eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den begicks,

b)Varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ska ha åtminstone följande garantier:

1542

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

i)att betraktas som oskyldigt till dess att barnets skuld lagligen fastställts,

ii)att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt, genom sina föräldrar eller vårdnadshavare, och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar,

iii)att utan dröjsmål få saken avgjord av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ i en opartisk för- handling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses strida mot barnets bästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situation, barnets föräldrar eller vårdnadshavare,

iv)att inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt; att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot barnet samt att på lika villkor få vittnen inkallade och förhörda för barnets räkning,

v)att, om barnet anses ha begått brott, få detta beslut och beslut om åtgärder till följd därav omprövade av en högre behörig, obero- ende och opartisk myndighet eller rättskipande organ enligt lag,

vi)att utan kostnad få hjälp av tolk, om barnet inte kan förstå eller tala det språk som används,

vii)att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i för- farandet.

3.Konventionsstaterna ska söka främja införandet av lagar och för- faranden samt inrättandet av myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller be- finns skyldiga till att ha begått brott och ska särskilt:

a)fastställa en lägsta straffbarhetsålder,

b)vidta åtgärder, då så är lämpligt och önskvärt, för behandling av ärenden som rör barn under denna ålder utanför domstol, under förutsättning att mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras.

1543

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

4.Olika åtgärder som t.ex. vård, ledning och föreskrifter om tillsyn, rådgivning, övervakning, familjehemsplacering, utbildnings- och yrkesutbildningsprogram och andra alternativ till anstaltsvård ska finnas tillgängliga för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välmående och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet.

43.1Om artikeln

Artikel 40 behandlar ett barns rätt till en värdig och barnanpassad straffrättslig process och kriminalvård. I artikeln understryks att barnet ska behandlas på ett sätt som främjar dess känsla för värdighet och värde samt som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja återanpassning och en konstruktiv roll i samhället. Arti- keln stadgar vidare vilka skyldigheter en stat har i förhållande till ett barn som är misstänkt för, åtalad för eller har befunnits skyldig till brott. Den reglerar all behandling från och med första misstanken, inklusive hela utredningen, tvångsmedel, åtal, rättegång och påföljd. I artikeln ställs det krav på att staten ska främja ett särskilt rätts- system för barn med positiva i stället för bestraffande mål. Enligt artikeln ska staten också ange en minimiålder för straffbarhet.

Liknande bestämmelser finns i det grundläggande ramverket för de mänskliga rättigheterna (The International Bill of Human Rights). Exempel på sådana bestämmelser är artiklarna 10 och 11 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna1 och artiklarna 14 och 15 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättig- heter2. I artikel 14.4 i sistnämnda konvention anges särskilt att i mål mot unga lagöverträdare ska rättegångsförfarandet ta hänsyn till deras ålder och det önskvärda i att främja deras återanpassning. Utöver dessa bestämmelser finns det andra internationella överenskommelser som kan användas vid tolkningen av artikel 40, såsom konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning3 och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsätt- ning4. Av artikel 13 i den sistnämnda framgår att en stat ska säker- ställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktions-

1Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 3/217 den 10 december 1948.

2SÖ 1971:42.

3SÖ 1986:1.

4SÖ 2008:26.

1544

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

nedsättning på lika villkor som för andra, bl.a. genom att erbjuda dem processuella och åldersrelaterade anpassningar för att under- lätta en verksam roll för dem. Det ska gälla i alla rättsliga förfaranden (innefattande det undersökande och andra förberedande skeden). Här bör också nämnas FN:s minimistandardregler för rättskipning rörande ungdomsbrottslighet, de så kallade Pekingreglerna5, vilka nämns i barnkonventionens inledning (preambel). FN:s riktlinjer för förhind- rande av ungdomsbrottslighet (Riyadhriktlinjerna6) och FN:s regler om skydd av frihetsberövade ungdomar (Havannareglerna) kan också vara relevanta.

Barnkonventionen ska ses som en helhet och artikel 4 ska beaktas i genomförandet av samtliga rättigheter i konventionen. Barnrätts- kommittén lyfter fram några s.k. grundprinciper, artiklarna 2.1, 3.1, 6 och 12, som de anser har en särskild relevans för genomförandet av rättigheterna i konventionen.7 (Läs mer om dessa nedan.) Bestäm- melserna i artikel 40 har ett särskilt nära samband med artikel 37, som behandlar barns grundläggande rättigheter vad gäller skydd mot omänsklig behandling, godtyckliga frihetsberövanden m.m. (se vidare kapitlet om artikel 37). Andra relevanta artiklar är artikel 16 om rätten till privatliv, artikel 17 (e) om skydd mot skadlig information och artikel 29.1 (b) om att ett barns utbildning ska syfta till att ut- veckla respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande fri- heterna. Även artikel 19 om skydd mot alla former av våld, artiklarna 34 och 36 om olika former av utnyttjande och övergrepp samt artikel 39 om att det krävs åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabili- tering samt återanpassning av drabbade barn kan vara av relevans, lik- som artiklarna 5 och 18 om föräldrars rättigheter och skyldigheter.

43.1.1Grundläggande principer

Nedan beskrivs i korthet hur de grundläggande principerna i kon- ventionen förhåller sig till artikel 40. Läs mer om dessa i kapitlen om respektive artikel.

5Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution. 40/33 den 29 november 1985. En redo- visning av Pekingreglerna, finns bl.a. i Handbok om europeisk rätt rörande barnets rättigheter, som utarbetats gemensamt av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) och Europarådet tillsammans med Europadomstolens kansli.

6Antagen av FN:s generalförsamling genom resolution 45/112 den 14 december 1990.

7CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

1545

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Ett helhetsperspektiv

Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla barn inom en stats juris- diktion utan någon åtskillnad av något slag (artikel 2.1). Detta inne- bär att även barn som inte är svenska medborgare, såsom ett barn med uppehållstillstånd, som söker asyl eller som befinner sig utan tillstånd i Sverige, omfattas av artikel 40. Enligt barnrättskommittén måste en stat vidta skyddsåtgärder mot diskriminering genom hela processen, från den första kontakten med rättsväsendet och genom hela rättegången. Kommittén poängterar särskilt behovet av diskri- mineringsåtgärder när det gäller flickor, barn som diskrimineras på grund av sexuell läggning eller könsidentitet samt barn med en funk- tionsnedsättning. Enligt kommittén kan det t.ex. behöva göras an- passningar i en domstolsbyggnad för att underlätta för barn med en fysisk funktionsnedsättning eller tillhandahållas stöd till barn med läs- och skrivsvårigheter.8

I sammanhanget kan nämnas att enligt artikel 13 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska en stat säkerställa att personer med en funktionsnedsättning har effektiv tillgång till rättssystemet i samma utsträckning som andra. Enligt arti- keln ska staten erbjuda dessa personer processuella och åldersrela- terade anpassningar för att underlätta en verksam roll för dem. Det ska enligt artikeln gälla även i det undersökande (investigative) skedet och i andra förberedande skeden. Även Pekingreglerna innehåller en ickediskrimineringsprincip (regel 2.1).

Barnrättskommittén anser vidare att handlingar som inte är brotts- liga om de begås av vuxna heller inte ska vara brottsliga om de begås av barn, t.ex. skolfrånvaro, rymningar hemifrån och tiggeri (på engelska kallas sådana kriminaliseringar status offences).9 (Jämför även artikel 56 i Riyadhriktlinjerna.)

8CRC/C/GC/24 p. 40.

9CRC/C/GC/24 p. 12.

1546

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

artikel 6 en naturlig prioritet och blir på så sätt grundläggande för hela genomförandet av konventionen. Artikel 40 ska förstås med ut- gångspunkt i denna rätt.

Barnrättskommittén menar att rätten till överlevnad och utveck- ling endast kan genomföras med ett holistiskt förhållningssätt. Det sker enligt kommittén genom att alla de andra bestämmelserna i kon- ventionen tillämpas och ses i relation till varandra.10 Kommittén för- väntar sig att konventionsstaterna tolkar ordet utveckling i dess vidaste bemärkelse, som ett helhetsbegrepp som omfattar barnets fysiska, mentala, andliga, moraliska, psykologiska och sociala utveckling.11 Eftersom barn skiljer sig barn åt från vuxna i sin fysiska och psykiska utveckling utgör det en grund för unga lagöverträdares lägre straff- rättsliga ansvar och för anpassade rättskipningssystem. Barnrättskom- mittén framhåller fördelarna med förebyggande och tidiga åtgärder.12

I barnkonventionen är det en utgångspunkt att familjen är den grundläggande och naturliga enheten för ett barn, vilket bl.a. framgår av konventionens inledning (preambel). Föräldrar eller andra vård- nadshavare har i första hand ansvaret för ett barns överlevnad och ut- veckling (artiklarna 5 och 18). I föräldrarnas ansvar ligger bl.a. att se till barnets bästa och att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge barnet råd och ledning då det utövar sina rättigheter. Samtidigt har staten det yttersta ansvaret för ett barns överlevnad och utveckling samt för att barnet ges det skydd och stöd som det behöver (jämför bl.a. artiklarna 3.2, 6, 9, 19, 20, 23, 26, 27, 32–36, 38 och 39).

10CRC/C/GC/7 p. 10.

11CRC/GC/2003/5 p. 12.

12CRC/C/GC/24 p. 2, 6, 10 och 11.

1547

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Rätten att uttrycka sin åsikt och få den beaktad

Enligt artikel 12.1 ska en stat tillförsäkra ett barn som är i stånd att bilda en åsikt rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör det. Ett barns åsikter ska beaktas i förhållande till ålder och mognad. För att ett barn ska tillförsäkras denna rätt ska barnet enligt artikel 12.2 särskilt beredas möjlighet att höras. Det kan göras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och gäller i alla domstolsförfaran- den och administrativa förfaranden som rör barnet. Barnet ska höras på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler. Detta gäller således även vid förfaranden som rör ett barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldig till brott.

I artikel 40 anges bl.a. att ett barn, som misstänks eller åtalas för ett brott, snarast ska få information om anklagelserna, ha tillgång till juridiskt och annat lämpligt stöd och ha rätt att vara fullt delaktigt i förhandlingarna (med hjälp av tolk om så behövs). Lika viktigt är det att barnet har rätt att inte yttra sig. Enligt Pekingreglerna ska förhand- lingarna genomföras i en miljö som präglas av förstående och som ska tillåta den unge att vara delaktig och uttrycka sig fritt (regel 14.2). Riyadhriktlinjerna betonar särskilt vikten av delaktighet i såväl före- byggande arbete som planering och genomförande (se artiklarna 3.9 [h], 37 och 50).

Enligt barnrättskommittén är rätten att bli hörd grundläggande för att ett barn som misstänks, åtalats eller dömts för brott ska få en rättvis rättegång. Kommittén menar vidare att barnet har rätt att höras direkt och inte bara genom företrädare eller lämpligt organ. Denna rättighet måste enligt kommittén efterlevas fullständigt i samtliga stadier av processen. Ett straffmyndigt barn ska enligt kommittén kunna få delta i förhandlingarna och få stöd av samtliga professio- nella aktörer i processen.13 Enligt barnrättskommittén har ett barn även rätt att avstå från att utöva sin rättighet; att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.14

13CRC/C/GC/24 p. 44–46.

14CRC/C/GC/12 p. 16.

1548

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

Barnets bästa

Villkoren i artikel 40 ska tolkas mot bakgrund av principen om barnets bästa. Liknande principer finns i Pekingreglerna. Av dem fram- går att en stat ska försöka främja välfärden för unga lagöverträdare och deras familjer (regel 1.1). Vidare framgår det att systemet för unga lagöverträdare ska betona välbefinnandet för ungdomarna (regel 5.1). Dessutom ska förfarandena bidra till barnets bästa (regel 14.2) och ungdomarnas välfärd ska vara vägledande när deras ärenden avgörs (regel 17.1 [d]).

Syftet med begreppet barnets bästa är enligt barnrättskommittén att säkerställa att barn både fullt och faktiskt kan åtnjuta alla de rättig- heter som erkänns i konventionen. Kommittén understryker att en vuxen persons personliga bedömning av ett (eller flera) barns bästa inte får ha företräde framför rättigheterna enligt konventionen; ingen rättighet ska kunna inskränkas av en skönsmässig tolkning av bar- nets bästa. Vidare framhåller kommittén att barnets bästa är ett dyna- miskt koncept, som kräver att man gör bedömningar anpassade till det specifika sammanhanget.15

Nedan redogörs i korthet för i vilka sammanhang principen om barnets bästa kan bli relevant i förhållande till artikel 40.

Utformning av regleringar

Artikel 3.1 omfattar även lagstiftande organ. Principen om barnets bästa ska beaktas redan vid regleringar som rör unga lagöverträdare. Vad som anses vara det bästa för unga lagöverträdare i vissa situa- tioner anges särskilt i artiklarna 37 och 40, men övriga rättigheter en- ligt barnkonventionen bör också beaktas. En bedömning av barnets

15CRC/C/GC/14 p. 1 och 4.

1549

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

bästa bör till viss del även bygga på ett barns egna upplevelser och åsikter i enlighet med artikel 12.

Enligt artikel 40.3 ska en stat främja införandet av lagar och för- faranden som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinns skyldiga till att ha begått brott. I artikeln anges bl.a. att en lägsta straffbarhetsålder ska fastställas och att ärenden som rör barn under denna ålder kan behandlas utanför domstol. Av arti- kel 40.4 framgår att alternativ till anstaltsvård ska finnas tillgängliga för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välmående och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet. Ett barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldig till brott ska t.ex. behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde och som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i återanpassning och en konstruktiv roll i samhället (artikel 40.1). I artikel 40.2 stadgas ett förbud mot retro- aktiv lagstiftning samt de rättssäkerhetsgarantier som en stat ska säker- ställa för att ändamålet i artikel 40.1 ska förverkligas.

I sin allmänna kommentar om barnets bästa lyfter barnrättskom- mittén särskilt fram den roll som lagstiftande organ har. Kommittén betonar att artikel 3.1 både gäller barn i allmänhet och barn som individer. Det innebär, enligt kommittén, att varje gång en lag eller en bestämmelse antas eller en internationell överenskommelse ingås, som rör ett barn, bör beslutet styras av hänsyn till barnets bästa.16 Kommittén anser att en stat måste införa strikt reglerade formella processer för bedömning och fastställande av barnets bästa i beslut som påverkar barnet, inklusive mekanismer för att utvärdera resul- taten. En stat måste enligt kommittén utveckla transparenta och objek- tiva processer för alla beslut som fattas av lagstiftare, domare eller administrativa myndigheter, särskilt på områden som direkt påver- kar barn.17 Kommittén anser att skyddet av barnets bästa kräver att traditionella straffrättsliga syften, som att hämma eller bestraffa ett beteende, ger plats för rehabilitering och reparativa syften, när det handlar om minderåriga lagöverträdare. Detta kan enligt kommittén göras samtidigt som den allmänna säkerheten värnas på ett verknings- fullt sätt.18 Kommittén rekommenderar konventionsstaterna att regel- bundet utvärdera sin rättskipning rörande unga lagöverträdare och

16CRC/C/GC/14 p. 31, se även CRC/C/GC/12 p. 72.

17CRC/C/GC/14 p. 87.

18CRC/C/GC/14 p. 28.

1550

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

samla in statistik över bl.a. frihetsberövanden, antal dömda barn och vilka påföljder och andra åtgärder som brotten lett till. Det är enligt kommittén viktigt att de barn som har kommit i kontakt med delar av rättskipningssystemet för unga lagöverträdare engageras i sådana utvärderingar.19

Individuella beslut

Enligt artikel 3.1 ska det i varje beslut som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, oavsett om åtgärden vidtas av t.ex. domstolar eller administrativa myndigheter. Detta inne- bär att i alla beslut som fattas inom rättskipningen för unga lagöver- trädare ska i första hand beaktas vad som bedöms vara den unge lagöverträdarens bästa (men också t.ex. ett vittnes eller en målsägan- des bästa, om denna person är ett barn). Som nämnts ovan ger kon- ventionens övriga bestämmelser och särskilt artiklarna 37 och 40 väg- ledning när det gäller beslut som rör ett barn som misstänks, åtalats eller dömts för brott. Ett barn ska också ges möjlighet att uttrycka sin åsikt inför att ett beslut tas (jämför artikel 12).

Barnrättskommittén understryker att en bedömning av barnets bästa ska ske med utgångspunkt i barnets specifika omständigheter. Fokus måste enligt kommittén ligga på att identifiera möjliga lös- ningar som ser till barnets bästa med full respekt för rättigheterna i konventionen och dess fakultativa protokoll.20 Som tidigare nämnts anser kommittén att barnets bästa kräver att traditionella straffrätts- liga målsättningar ger plats för t.ex. rehabilitering.21 Detta blir rele- vant även vid individuella beslut. Vidare är det enligt kommittén av vikt att följa upp åtgärder och beslut,22 dvs. ta reda på hur barnet upplevt insatserna och om de varit till barnets bästa. (Jämför artik- larna 3.2, 19, 20, 25 och 39).

19CRC/C/GC/24 p. 113–115.

20CRC/C/GC/14 p. 32.

21CRC/C/GC/14 p. 28.

22CRC/C/GC/12 p. 134 (i) och CRC/C/GC/14 p. 35.

1551

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Barnanpassade förfaranden

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myn- digheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3.1). En åtgärd omfattar även själva förfarandet. Enligt artikel 40.3 ska en stat främja införandet av lagar och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och institu- tioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldiga till brott. Det nämns särskilt att en lägsta straffbarhetsålder ska fastställas och att ärenden som rör barn under denna ålder kan och bör behandlas utanför domstol.

Barnrättskommittén lyfter i en allmän kommentar fram att för att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och beaktat ska förverkligas måste man införa och följa vissa barnanpassade förfaranden.23 I en annan kommentar betonar kommittén att förutsättningarna för att ett barn ska kunna uttrycka sina åsikter är av betydelse. Hänsyn bör tas till barnets individuella och sociala situation och miljön bör vara sådan att barnet känner sig tryggt och respekterat. Barnet bör enligt kommittén inte intervjuas oftare än nödvändigt, särskilt inte när man utforskar händelser som skadat barnet. Vidare måste barnet infor- meras om vad saken gäller, vilka valmöjligheter som finns, vilka beslut som kan komma att fattas och vad de kan få för följder.24 Läs mer i avsnittet om artikel 40.3 nedan.

Vägledning avseende barnanpassade förfaranden kan även hämtas från protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barn- pornografi. Av protokollet, som i denna del främst rör offer och vitt- nen, framgår bl.a. att processuella förfaranden ska anpassas till ett barns särskilda behov samt att en stat ska tillhandahålla lämpligt stöd till barnet under hela rättsprocessen. Läs mer i kapitlet om artikel 34.

En mer utvecklad beskrivning av barnanpassade förfaranden finns i kapitlet om artikel 3.

23CRC/C/GC/14 p. 85.

24CRC/C/GC/12 p. 22–25.

1552

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

43.1.2Rätten att behandlas med respekt och värdighet (artikel 40.1)

Artikel 40.1 omfattar varje barn som misstänks eller åtalas för eller be- funnits skyldigt att ha begått brott (alleged as, accused of, or recognized as having infringed the penal law). Enligt barnrättskommittén är det åldern vid brottstidpunkten (inte t.ex. åtalet) som avgör om personen ska behandlas i enlighet med reglerna om rättskipning för unga lagöver- trädare.25

Genom artikeln erkänns att varje barn som misstänks eller dömts för att ha begått brott har rätt att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde. Formuleringen återspeglar den grundläggande mänskliga rättighet som fastställs i artikel 1 i den all- männa förklaringen om de mänskliga rättigheterna, dvs. att alla män- niskor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Den inneboende rätten till värdighet och värde uttrycks även i barnkonventionens in- ledning (preambel) och i 1959 års deklaration om barnets rättigheter, som också hänvisas till i inledningen. Även genom artikel 6 i barn- konventionen erkänns varje barns inneboende rätt till livet och en stats skyldighet att säkerställa ett barns överlevnad och utveckling. Vidare framgår det av artikel 37 (c) i barnkonventionen att varje fri- hetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för män- niskans inneboende värdighet.

Barnrättskommittén har uttalat att en stats lagstiftning och för- faranden bör garantera ett barns rättigheter under hela processen, ända från den första kontakten med rättsväsendet. Kommittén fram- håller vikten av fortlöpande utbildning av personer som arbetar med unga lagöverträdare. Dessa personer bör enligt kommittén vara väl- informerade om såväl barns mentala, sociala och fysiska utveckling som de särskilda behov som vissa barn kan ha.26

Vidare ska barnet enligt artikel 40.1 behandlas på ett sätt som stär- ker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Formuleringen ligger i linje med det som nämns i barnkon- ventionens inledning om att ett barn ska uppfostras i en anda av de ideal som tillkännages i FN:s stadga. Denna princip återfinns även i artikel 29.1 (b), om att barnets utbildning ska syfta till att utveckla

25CRC/C/GC/24 p. 29. Jämför även Tobin (2019) s. 1611.

26CRC/C/GC/24 p. 39 och 41.

1553

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna samt för de principer som uppställts i FN:s stadga.

Ett barn som misstänks eller dömts för brott ska enligt arti- kel 40.1 också behandlas på ett sätt som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Vad detta konkret innebär framgår inte av artikeln. Artikeln ger dock uttryck för en målsättning, som återspeglas i punkterna 3 och 4 i artikeln. Således bör lagar och för- faranden vara speciellt anpassade för barn. Det ska också finnas alter- nativ till anstaltsvård, för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välmående och som är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet. Som nämnts ovan har barnrättskommittén påpekat att samtliga yrkesutövare som är involverade i rättskipningen behöver vara insatta i barns fysiska och psykiska utveckling.27 Enligt doktrin innebär ”att ta hänsyn till barnets ålder” att en stat inte bara tar hänsyn till att det är ett barn utan både barnets faktiska ålder och mognad.28

43.1.3Legalitetsprincip och förbud mot retroaktiv lagstiftning (artikel 40.2 [a])

Enligt artikel 40.2 (a) ska inget barn misstänkas eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internatio- nell rätt vid den tidpunkt då den begicks. Detta speglar principen att för att en person ska kunna dömas för ett brott måste brottet vara definierat i strafflagstiftningen redan när det begicks. Denna straff- rättsliga s.k. legalitetsprincip – nullum crimen sine lege, nulla poena sine lege – uttrycks även i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (artikel 11.2) och i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 15). Av den senast nämnda konventionen framgår även att det inte får bestämmas högre straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Barnrättskommittén har uttryckt att om straffet sänkts efter gärnings- tidpunkten bör det däremot beaktas vid en påföljdsbestämning.29

27CRC/C/GC/24 p. 39.

28Tobin (2019) s. 1614.

29CRC/C/GC/24 p. 42.

1554

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

43.1.4Oskuldspresumtion (artikel 40.2 [b] [i])

Enligt punkt 2 (b) (i) ska varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott betraktas som oskyldigt till dess att skulden fastställts på ett lagligt sätt. Denna princip kommer även till uttryck i artikel 14.3 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Barnrättskommittén tar upp att barn kan uppträda på ett misstänkt sätt på grund av bristande förståelse för processen, omog- nad, rädsla eller andra skäl.30

43.1.5Underrättelse om misstanke (artikel 40.2 [b] [ii])

I artikel 40.2 (b) (ii) anges att en stat ska säkerställa att varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ska garanteras att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämp- ligt, genom sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Ett barn ska snarast (promptly) och direkt underrättas om anklagel- serna mot sig. Det innebär att underrättelse ska ske direkt till barnet och inte genom någon annan. Vad snarast innebär framgår inte av artikeln. Motsvarande bestämmelser finns i den internationella kon- ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artiklarna 9.3 och 14.3). Barnrättskommittén har i likhet med MR-kommittén ut- talat att snarast betyder så snart som möjligt efter den första kon- takten barnet får med rättssystemet.31

Vad som avses med att underrättas om anklagelserna mot sig ut- vecklas inte i artikeln. Barnrättskommittén anser att det inte räcker att ge barnet ett officiellt dokument utan det kan också behövas en muntlig förklaring när barnet ska underrättas om anklagelserna. Det är enligt kommittén inte tillräckligt att man överlåter åt en förälder eller annan vuxen att förklara innebörden, utan informationen bör komma direkt från myndigheten.32 Se även avsnittet om tolk nedan (artikel 40.2 [b] [vi]).

Barnet ska underrättas både direkt och om lämpligt genom sina föräldrar eller vårdnadshavare. Det är, som nämnts ovan, inte något alternativ att delge föräldrarna anklagelserna i stället för barnet, vilket

30CRC/C/GC/24 p. 43.

31CRC/C/GC/24 p. 47. Jämför CCPR, General Comment No. 13 p. 8.

32CRC/C/GC/24 p. 47 och 48.

1555

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

bl.a. märks av att ordet ”och” (inte ”eller”) används i konventions- texten. Även av förarbetena framgår att formuleringen var avsedd att tolkas på detta sätt.33 Bestämmelserna om föräldrarnas medverkan ska också ses mot bakgrund av vad som sägs i barnkonventionens inled- ning (preambel). Däri anges att familjen är den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmar. Det anges vidare att familjen är särskilt viktig för barnets utveckling och välfärd. Föräldrarnas ansvar för barnet finns också som en röd tråd i konventionen (se t.ex. artiklarna 5 och 18). Det är fråga om en skyl- dighet i förhållande till det brottsmisstänkta barnet att barnets för- äldrar eller vårdnadshavare blir informerade om anklagelserna, när så är lämpligt. Det är således ingen rätt för de vuxna att bli informerade.

Det är bara om det är lämpligt som en förälder eller vårdnadshavare ska underrättas. Skulle en underrättelse strida mot barnets bästa ska den inte lämnas (jämför även artikel 3.1). Vid denna bedömning bör hänsyn även tas till barnets önskemål och åsikter (jämför artikel 12). Vad som i övrigt menas med lämpligt framgår inte av förarbetena. Det berörs inte heller av barnrättskommittén i den allmänna kom- mentaren till bestämmelsen.

43.1.6Juridiskt biträde m.m. (artikel 40.2 [b] [ii])

Ett barn som misstänks för eller har begått ett brott ska enligt artikel 40.2 (b) (ii) garanteras att få (to have34) juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar. I artikel 14.3 (b) (i) den internationella konventionen om medborger- liga och politiska rättigheter stadgas på liknande sätt att den som åtalas för brott ska ha tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och rådgöra med sitt rättegångsbiträde, som han eller hon själv utsett. Om den åtalade saknar erforderliga medel att betala för ett rättegångsbiträde ska han eller hon, enligt samma konvention, i varje mål där rättvisans intresse så kräver få kostnadsfritt rättegångs- biträde (artikel 14.3 [d]). I barnkonventionen nämns inte huruvida ett juridiskt biträde eller annan hjälp ska tillhandahållas kostnadsfritt. Av Pekingreglerna, som nämns i inledningen (preambeln) till barnkon- ventionen, framgår att under hela förfarandet ska den unge ha rätt

33HR/PUB/07/1, artikel 37 och 40, E 2 p. 573–576. Jämför dock barnrättskommitténs kom- mentar CRC/C/GC/24 p. 47.

34Bénéficier i franska versionen.

1556

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

att representeras av ett juridiskt ombud eller att ansöka om kostnads- fritt juridiskt stöd, när det finns bestämmelser om sådant stöd i landet (regel 15.1). (Jämför även regel 18 [a] i Havannareglerna.) Barnrätts- kommittén har, i en allmän kommentar, rekommenderat konventions- staterna att erbjuda gratis juridiskt biträde till ett barn som anklagats för brott, oavsett om frågan ska prövas av en rättslig, administrativ eller annan offentlig myndighet.35

Vad som avses med annan lämplig hjälp framgår inte av artikeln. Barnrättskommittén anser att annan hjälp än i form av ett juridiskt biträde endast bör komma i fråga när barnet inte riskerar en dom, att hamna i belastningsregistret eller att bli frihetsberövad. Sådant biträde ska enligt kommittén ha tillräcklig kunskap om de rättsliga aspek- terna av rättsprocessen för unga lagöverträdare och tillhandahållas lämplig utbildning.36

43.1.7En objektiv och rättvis prövning utan dröjsmål (artikel 40.2 [b] [iii])

Om ett barn misstänks eller åtalas för brott ska saken avgöras utan dröjsmål av en opartisk myndighet eller domstol enligt artikel 40.2 (b) (iii). Vad utan dröjsmål innebär framgår inte av artikeln. Barnrätts- kommittén har angett att tiden från det att barnet har begått ett brott till den slutliga reaktionen ska vara så kort som möjligt. En stat bör enligt kommitténs rekommendation införa tidsgränser för perioden från tidpunkten för brottet fram till dess att utredningen avslutas, åklagaren väcker åtal och till dess att domstolen meddelar dom. Tids- gränserna bör enligt kommittén vara kortare än dem som gäller för vuxna. Samtidigt måste tiden vara tillräcklig för att rättssäkerhets- garantier till fullo ska kunna respekteras.37

Saken ska avgöras i en opartisk förhandling (fair hearing) enligt lag. I den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter finns en motsvarande bestämmelse (artikel 14.1). Enligt bestämmelsen ska en person ha rätt att få bl.a. brottsanklagelser som riktats mot honom eller henne prövade vid en rättvis och offentlig förhandling vid en behörig, oberoende och opartisk domstol, som upp-

35CRC/C/GC/24 p. 51.

36CRC/C/GC/24 p. 52.

37CRC/C/GC/24 p. 55.

1557

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

rättats enligt lag. Fair hearing för tankarna till begreppet rättvis rätte- gång (fair trial) som används i bl.a. Europakonventionen.38 Barn- rättskommittén har i sin allmänna kommentar om rättssystemet för unga lagöverträdare inte nämnt något särskilt om innebörden av be- greppet, men fair trial används som rubrik för genomgången av minimi- garantierna i artikel 40.2. Av bestämmelsen framgår också att förfa- randet för förhandlingen ska vara lagstadgat.

Avgörandet av saken ska ske i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde. I artikel 14.3 (d) i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter framgår att den anklag- ade vid prövningen av en anklagelse är berättigad att få sin sak prövad i sin närvaro och att försvara sig personligen eller genom rättegångs- biträde efter eget val, att bli underrättad om sin rätt till rättegångs- biträde, om han inte har ett sådant. Bestämmelsen i barnkonventio- nen är dock mer ovillkorlig till sin karaktär där avgörandet av saken ska ske i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde. I det ursprung- liga förslaget av denna del stod det ”i närvaro av juridiskt ombud” (presence of legal counsel). Flera delegater påpekade att vid mindre all- varliga förseelser behövdes inte ett juridiskt ombud. Efter vissa dis- kussioner valdes den slutliga lydelsen.39 Vidare anges i artikel 40.2 (b)

(iii)att saken ska avgöras vid en förhandling i närvaro av barnets föräldrar eller vårdnadshavare, såvida det inte anses strida mot barnets bästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situation. Av for- muleringen framgår att huvudregeln är att föräldrar eller vårdnads- havare är närvarande vid förhandlingen. Bestämmelsen ställer inte något krav på att en förälder eller vårdnadshavare ska kunna utestängas från förhandlingen men ger ett utrymme för att med hänsyn till bar- nets bästa göra undantag från huvudregeln att de ska närvara. En lik- nande bestämmelse finns i Pekingreglerna (regel 15.2, se även regel 7). Enligt barnrättskommittén bör föräldrar eller vårdnadshavare när- vara vid hela förhandlingen, eftersom de kan ge barnet psykiskt och känslomässigt stöd. Kommittén menar att i de fall ett barn bor till- sammans med t.ex. släktingar i stället för sina föräldrar, bör dessa personer i stället få närvara vid förhandlingen. Vidare anser kommit- tén att en domare (eller behörig myndighet) på begäran av barnet

38Även i doktrin har det gjorts sådana jämförelser, se t.ex. Tobin (2019) s. 1632–1635.

39HR/PUB/07/1, artikel 37 och 40, E 2 p. 577–580. Däremot godtogs inte tillägget ”... if the interests of justice so require.”, som föreslogs av ett lands delegat. Andra delegater menade att uttrycket riskerade att begränsa garantin och barnets bästa.

1558

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

eller barnets biträde ska kunna begränsa eller förhindra en förälders närvaro i förhandlingarna, om det är till barnets bästa.40 (Jämför artikel 3.1 i barnkonventionen.)

43.1.8Rätt att inte vittna mot sig själv och förhör av vittnen (artikel 40.2 [b] [iv])

Av artikel 40.2 (b) (iv) följer att ett barn inte ska tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt. Bestämmelsen bygger på arti- kel 14.3 (g) i konventionen om medborgerliga och politiska rättig- heter. Enligt den artikeln får en tilltalad inte tvingas att vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig. Ett sådant medgivande eller erkän- nande ska enligt artikel 15 i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inte få god- tas som bevis. Artikel 37 (a) i barnkonventionen innehåller en bestäm- melse om att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Ett barn kan också skyddas mot att tvingas avge vittnesmål eller att erkänna sig skyldig genom att garanteras juridiskt biträde eller annan lämplig företrädare och genom att kunna begära att få ha sina föräldrar närvarande under förhöret (jämför artikel 40.2 [b] [ii]). I Peking- reglerna nämns rätten att vara tyst (regel 7).

Barnrättskommittén har uttryckt att ”tvinga” (be compelled) ska tolkas brett och inte begränsas till fysisk bestraffning. Barnets ålder och utveckling, förhörets längd, barnets brist på förståelse, risken för okända konsekvenser eller att bli frihetsberövad kan enligt kom- mittén leda till att barnet erkänner något som inte är sant. Enligt kommittén måste poliser få utbildning i bl.a. förhörsteknik så att de undviker sådana metoder som kan resultera i påtvingade eller otill- förlitliga erkännanden. När en domstol eller ett annat rättsligt organ bedömer frivilligheten och trovärdigheten i ett barns erkännande måste den enligt kommittén ta hänsyn till alla omständigheter, såsom barnets ålder, längden av förhör och anhållande samt om ett juridiskt biträde eller en förälder varit närvarande.41

Varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ska garanteras att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot bar- net samt att på lika villkor få vittnen inkallade och förhörda för sin

40CRC/C/GC/24 p. 56 och 57.

41CRC/C/GC/24 p. 58–60.

1559

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

räkning. En liknande bestämmelse finns i artikel 14.3 (e) i den inter- nationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter att den tilltalade ska ha rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom. Dessa bestämmelser innebär inte någon obe- gränsad rätt i dessa hänseenden utan garanterar i stället att det för de båda parterna i processen gäller samma villkor (equality of arms). En motsvarande bestämmelse finns även i Pekingreglerna (regel 7).

43.1.9Omprövning av en högre instans (artikel 40.2 [b] [v])

Ett barn som anses ha begått brott ska garanteras att få beslut om- prövade (reviewed) av en högre behörig, oberoende och opartisk myn- dighet eller rättskipande organ enligt lag (artikel 40.2 [b] [v]). Inne- börden av denna rättighet är att varje dömt barn enligt lag ska ha rätt att överklaga till en högre instans. Rätten att få sin sak omprövad regleras även i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 14.5). I Pekingreglerna uttrycks att den unge ska ha rätt att överklaga till en högre instans (regel 7).

Barnrättskommittén har i sin allmänna kommentar till bestämmel- sen uttryckt att rätten till omprövning inte är begränsad till allvar- ligare brott och förespråkar att en granskning per automatik ska göras av en högre instans.42

MR-kommittén har, i fråga om bestämmelsen i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, uttryckt att bestämmelsen inte förutsätter att det hålls en ny förhandling. Det är enligt kommittén tillräckligt att överrätten gör en utvärdering av bevis- ningen och de processuella åtgärder som vidtagits av underrätten.43

43.1.10 Tolk m.m. (artikel 40.2 [b] [vi])

Ett barn som anses ha begått brott ska enligt artikel 40.2 (b) (vi) garan- teras att utan kostnad få hjälp av tolk. Skyldigheten begränsas till det barn som inte kan förstå eller tala det språk som används. Även denna bestämmelse i barnkonventionen har sin motsvarighet i den inter- nationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 14.3 [f]).

42CRC/C/GC/24 p. 62.

43Se Tobin (2019) s. 1639 och 1640 samt där gjorda hänvisningar.

1560

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

Enligt barnrättskommittén ska denna hjälp inte begränsas till rätte- gången, utan ska vara tillgänglig under alla stadier av rättskipnings- processen. Det är enligt kommittén viktigt att professionella tolkar används och att de har utbildats i att arbeta med barn.44 Ett barn med en funktionsnedsättning, som begått eller misstänks för brott, bör enligt kommittén bli hörd på ett lämpligt språk och i övrigt hanteras av yrkesutövare, t.ex. polistjänstemän, advokater, socialarbetare, åkla- gare och domare, som har fått lämplig utbildning.45

43.1.11Rätt att få sitt privatliv respekterat under förfarandet (artikel 40.2 [b] [vii])

Om ett barn misstänks eller åtalas för brott ska barnet garanteras att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet (artikel 40.2 [b] [vii]). Artikeln bör tolkas i förhållande till artikel 16 där det framgår att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privatliv och att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden.46 Det innebär att artikel 16 tillåter att ingrepp görs i privatlivet under vissa förutsättningar.47 Av viss rele- vans för uttolkningen av artikel 40.2 (b) (vii) är även artikel 17 (e) i barnkonventionen om att en stat ska uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda ett barn mot information som kan vara till skada för barnets välfärd. Den artikeln tar dock främst sikte på barn som mottagare av information och inte att uppgifter som rör ett visst barn sprids (t.ex. att barnet är misstänks för ett brott).

Vad som avses med privatliv framgår varken av artikel 40.2 (b) (vii) eller av artikel 16. MR-kommittén har, i förhållande till den motsva- rande bestämmelsen i den internationella konventionen om med- borgerliga och politiska rättigheter (artikel 17) uttalat att skyddet för privatlivet är någonting som är relativt beroende på det samhälle man lever i. Insamling och lagring av personuppgifter nämns av kom- mittén som exempel på sådant som behöver vara lagreglerat. Myn- digheter bör enligt kommittén bara kunna begära information om en persons privatliv, om myndigheten enligt lag är behörig och om in-

44CRC/C/GC/24 p. 64 och 65.

45CRC/C/GC/9 p. 74.

46Även barnrättskommittén har uttryckt att artikel 40.2 (b) (vii) bör läsas mot bakgrund av artiklarna 16 och 40.1 (CRC/C/GC/24 p. 66).

47Om detta, se även kapitlet om artikel 16.

1561

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

formationen är väsentlig för samhällets intressen, så som de förstås enligt konventionen.48

I artikel 14.1 i den internationella konventionen om medborger- liga och politiska rättigheter stadgas att var och en är berättigad till en rättvis och offentlig förhandling, men att medierna och allmän- heten får vägras tillträde till hela eller delar av rättegången bl.a. då hänsynen till parternas privatliv kräver det eller då domstolen finner det nödvändigt om offentlighet skulle skada rättvisans intresse. MR- kommittén har i relation till artikel 14.1 samtidigt uttalat att offent- liga förhandlingar bidrar till att säkerställa transparens och rättssäker- het. MR-kommittén menar att en förhandling måste vara öppen för allmänheten (innefattande media) och inte begränsas till vissa grupper, förutom när särskilda omständigheter kräver det. Vidare menar kom- mittén att även i de fall där allmänheten inte ges tillträde måste av- görandet, bevisföringen och rättens överväganden göras offentliga, förutom i de fall där t.ex. den unga lagöverträdarens intressen kräver en annan bedömning.49

Av regel 8.2 i Pekingreglerna framgår att i princip ska ingen infor- mation som kan röja ett barns identitet offentliggöras. Barnrättskom- mittén har uttalat att domstolsförhandlingar med barn ska hållas inom stängda dörrar och att utrymmet för undantag ska vara begränsat och lagstadgat. I den mån rättens avgörande ska avkunnas bör den unges identitet inte avslöjas, enligt kommittén. Vidare anser kommittén att domstolshandlingar och register som rör unga lagöverträdare bör vara konfidentiella. Kommittén rekommenderar staterna att inte föra in alltför specifika uppgifter om unga lagöverträdare i offentliga brotts- register. Enligt kommittén bör det finnas ett livslångt sekretesskydd när det gäller brott som begåtts av ett barn, för att inte domen ska få en negativ inverkan på möjligheterna till utbildning, arbete eller bo- stad eller på personens säkerhet. Kommittén rekommenderar sta- terna att införa system som automatiskt rensar brottsregistret när ett barn fyllt 18.50 Barnrättskommitténs uttalanden om en begränsad offentlig insyn har ifrågasatts i doktrin. Det framförs bl.a. att deras syn står i strid med den allmänna presumtionen om en rättvis och offentlig förhandling (artikel 14.1 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter) och därmed inte ger

48CCPR, General Comment No 16 p. 7 och 10.

49CCPR/C/GC/32 p. 28 och 29.

50CRC/C/GC/24 p. 67–71.

1562

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

barn samma rättigheter som vuxna. Det har vidare påpekats att denna syn inte stämmer överens med vad MR-kommittén uttalat om vikten av offentlig insyn (se ovan). I stället har det föreslagits att en allmän presumtion om offentlighet bör gälla, men att det ska vara möjligt att göra undantag när en offentlig förhandling inte skulle vara till barnets bästa.51

Ett barns privatliv ska till fullo respekteras under alla stadier i förfarandet.

43.1.12Lagar, myndigheter och förfaranden anpassade för unga lagöverträdare (artikel 40.3)

I artikel 40.3 stadgas att en stat ska söka främja införandet av lagar och förfaranden samt upprätta myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinns skyldiga att ha begått brott. Detta innebär inte ett uttryckligt krav på att lagar och förfaranden ska vara barnanpassade eller att en stat behöver upprätta myndigheter och institutioner speciellt anpassade för barn, men att staten har åtagit sig att främja en sådan utveckling. En liknande bestämmelse finns i artikel 14.4 i den internationella kon- ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Av den be- stämmelsen framgår att i mål mot unga lagöverträdare ska rättegångs- förfarandet ta hänsyn till deras ålder och det önskvärda i att främja deras återanpassning (jämför artikel 40.1).

Artikelns lista över åtgärder som staterna ska utföra enligt arti- kel 40.3 är inte uttömmande. Det framgår av den inledande formuler- ingen, att staterna särskilt ska utföra vissa åtgärder. I Pekingreglerna, där motsvarande bestämmelser finns, betonas att ansträngningar ska göras så att det inom varje lands jurisdiktion finns lagar och förordningar som särskilt gäller unga lagöverträdare och institutioner och organ som arbetar med detta område (regel 2.3). I regel 14 i Pekingreglerna anges att förhandlingarna ska ske i en anda av förståelse, så att barnet får delta och uttrycka sig fritt (jämför artikel 12 i barnkonventionen).

Barnrättskommittén anser att en stats behöriga myndighet, i många fall en åklagare, bör utforska möjligheterna att undvika en domstols- process eller dom till förmån för andra åtgärder. När ett barn erbjuds

51Tobin (2019) s. 1642–1644.

1563

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

sådana alternativa åtgärder bör barnets rättssäkerhetsgarantier respek- teras och juridisk eller annan hjälp är nödvändig, enligt kommittén.52 Barnrättskommittén rekommenderar att konventionsstaterna in- rättar ungdomsdomstolar, antingen som separata enheter eller som delar av befintliga domstolar. Om det inte är praktiskt möjligt bör konventionsstaterna enligt kommittén säkerställa att specialiserade domare utses för att handlägga mål som gäller unga lagöverträdare. Kommittén anser även att det ska finnas enheter inom polisen och åklagarmyndigheten samt försvarare som är specialiserade på ung-

domsbrottslighet.53

Straffbarhetsålder (artikel 40.3 [a])

I artikel 40.3 (a) anges att en stat särskilt ska fastställa en lägsta straff- barhetsålder. Vilken den åldern ska vara framgår inte av artikeln utan lämnas till respektive stat att avgöra. Av Pekingreglerna framgår att i de rättssystem som erkänner begreppet straffbarhetsålder för ung- domar ska åldersgränsen inte sättas alltför lågt med tanke på känslo- mässig, psykisk och intellektuell mognad (artikel 4).

Barnrättskommittén anser att det är åldern vid gärningstillfället som är den relevanta. I sin allmänna kommentar om ungdomsbrotts- lighet har kommittén påpekat att den vanligaste straffbarhetsåldern är 14 år och att den inte bör vara lägre. Kommittén rekommenderar en lägsta ålder på åtminstone 15 år. Om det inte finns några bevis för ett barns ålder och det inte kan fastställas att barnet har nått den aktuella åldersgränsen ska barnet enligt kommittén inte ställas till an- svar.54 Kommittén har också påpekat att barn med en försenad neuro- psykiatrisk utveckling eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inte bör behandlas alls inom rättssystemet. I vart fall bör de bedömas utifrån sina individuella förutsättningar, enligt kommittén.55

52CRC/C/GC/24 p. 72.

53CRC/C/GC/24 p. 106 och 107.

54CRC/C/GC/24 p. 20–24.

55CRC/C/GC/24 p. 28.

1564

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

Ärenden som rör barn under straffbarhetsålder (artikel 40.3 [b])

En stat ska enligt 40.3 (b) särskilt vidta åtgärder, då så är lämpligt och önskvärt, för behandling av ett barn under straffbarhetsåldern utanför domstol, under förutsättning att barnets mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras. Den situation som avses i arti- keln är när ett barn misstänks för att ha begått ett brott innan han eller hon blivit straffmyndig. Av artikeln framgår inte hur ett sådant barn ska behandlas, endast att det ska vara möjligt att vidta andra åtgärder än ett domstolsförfarande, för de fall där det är lämpligt och önskvärt. Respektive konventionsstat har således fått ett stort ut- rymme att själv avgöra hur regleringen ska utformas. Även under ett förfarande utanför domstol måste mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras. Motsvarande bestämmelser finns i regel 11 i Pekingreglerna.

43.1.13Alternativ till anstaltsvård och verkställigheten av straff (artikel 40.4)

Enligt artikel 40.4 ska en stat se till att alternativ till anstaltsvård (institu- tional care) finns tillgängliga. Som exempel på alternativ till anstaltsvård anges vård, ledning och föreskrifter om tillsyn, rådgivning, övervak- ning, familjehemsplacering, program för allmän utbildnings- och yrkes- utbildningsprogram och andra alternativ till anstaltsvård, men listan är inte uttömmande. I regel 18 i Pekingreglerna nämns motsvarande alternativ till anstaltsvård samt att inget barn ska flyttas från sina föräldrar om det inte utifrån omständigheterna i fallet är nödvändigt (jämför artikel 9 i barnkonventionen).

Gemensamt för åtgärderna som anges i artikel 40.4 är att de ska säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras väl- färd och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet. Barn som har begått brott, även unga återfallsför- brytare, har rätt att behandlas på ett sätt som tar hänsyn till deras ålder och mognad och som främjar deras återanpassning och som leder till att barnet antar en konstruktiv roll i samhället (artikel 40.1). Artikel 40.4 bör också tolkas i relation till artikel 37 (b) om att frihetsberövande av unga lagöverträdare får användas endast som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Artikel 40, tillsammans med bestämmelserna i artikel 37 (b) och i viss mån artikel 9.1, innebär en inriktning av

1565

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

påföljdssystemet bort från frihetsberövande påföljder, särskilt fängelse. I stället ska påföljdssystemet vara inriktat på alternativ som främjar återanpassning av den unge till samhället.

Barnrättskommittén anser att det i en stats lagstiftning bör finnas en omfattande uppsättning av åtgärder som alternativ till ett frihets- berövande. Enligt kommittén ska ett frihetsberövande endast använ- das i sista hand och alternativa åtgärder ska ges företräde. Kom- mittén betonar att reaktionen på ett brott alltid ska stå i proportion inte bara till brottets omständigheter och svårighetsgrad, utan även till barnets ålder, mindre straffrättsliga ansvar, omständigheter och behov, liksom till samhällets olika behov, i synnerhet de långsiktiga. Vid bedömningen ska det enligt kommittén ges tyngd åt vad som är bäst för barnet och behovet av barnets återanpassning i samhället. I den mån ett frihetsberövande är oundvikligt bör det enligt kom- mittén vara så kort som möjligt. Det bör enligt kommittén inte heller finnas lagstadgade minimistraff för unga lagöverträdare, eftersom det begränsar proportionalitetsprövningen och strävan efter att und- vika ett frihetsberövande.56

43.2Svenska förhållanden

Bestämmelser som reglerar straffrättsliga ingripanden mot barn finns i flera författningar, bl.a. i rättegångsbalken, lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) och förunder- sökningskungörelsen (1947:948). Påföljder för barn som dömts för brott regleras i brottsbalken, som i sin tur hänvisar till bl.a. social- tjänstlagen och LVU. Även Europakonventionen, som är svensk lag, aktualiseras när ett barn misstänks, åtalas eller dömts för brott. I detta avsnitt redogör vi för en del av dessa bestämmelser och annan regler- ing som har relevans för ett barn som misstänks eller dömts för brott. När det gäller barn som frihetsberövas inom straffprocessen behand- las det främst i kapitlet om artikel 37.

56CRC/C/GC/24 p. 73, 76 och 78.

1566

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

43.2.1Rätten att behandlas på ett sätt som främjar känslan av värde och värdighet, m.m. (artikel 40.1)

Den svenska rättsordningen innehåller en rad bestämmelser vars huvudsakliga ändamål är att säkerställa en rättssäker och värdig dom- stolsprocess. Många av bestämmelserna beskriver vi nedan men föl- jande kan särskilt framhållas. I regeringsformen står det angivet att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid samt att en förhandling vid domstol ska vara offentlig (2 kap. 11 § RF, se även 5 kap. 1 RB). Av rättegångsbalken framgår att en förundersökning ska bedrivas objektivt och att sådant som är till den misstänktes fördel också ska beaktas. Det framgår vidare att förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet. (Se 23 kap. 4 § RB.) Ett barn som är skäligen misstänkt för ett brott ska vid första polisförhöret underrättas om att handläggningen ska präglas av respekt för hans eller hennes rätt till skydd av privatlivet (12 § FUK).

Artikel 6 i Europakonventionen anger att var och en vid ankla- gelse om brott ska vara berättigad till en rättvis och offentlig pröv- ning inom skälig tid inför en opartisk och oavhängig domstol. Den som anklagas för brott har vidare en rad minimirättigheter som be- skrivs närmre under respektive avsnitt nedan.

EU-stadgan innehåller också flera bestämmelser som berör den som blivit anklagad för brott (se främst artiklarna 47–50). I artikel 47 behandlas t.ex. rätten att inom skälig tid få sin sak prövad inför en opartisk domstol i en rättvis och offentlig rättegång, att låta sig för- svaras och företrädas samt i vissa fall få rådgivning och rättshjälp. Det kan också nämnas att Sverige genomfört EU:s barnrättsdirektiv57.58

Nedan redogör vi för fler av dessa bestämmelser.

43.2.2Legalitetsprincip och förbud mot retroaktiv lagstiftning (artikel 40.2 [a])

I regeringsformen stadgas att ingen får dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks (2 kap. 10 § RF). Av bestämmelsen följer också att

57Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/800/EU av den 11 maj 2016 om rättssäkerhets- garantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden.

58Se prop. 2018/19:71.

1567

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

ingen får dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då gärningen begicks. Denna rättighet får inte begränsas (se 2 kap. 20 och 25 §§ RF motsatsvis).

I linje med regleringen i regeringsformen föreskrivs i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken att ingen får dömas för gär- ning, för vilken det inte var stadgat straff när den begicks. Straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, ska den lagen tillämpas, om den leder till fri- het från straff eller till lindrigare straff.

Ett liknande förbud finns i Europakonventionen (artikel 7) och i EU-stadgan (artikel 49).

43.2.3Oskuldspresumtion (artikel 40.2 [b] [i])

En grundläggande princip som tillämpas i svensk rätt men som inte uttryckligen finns reglerad i svensk nationell lag, är att var och en som misstänks och åtalas för ett brott ska anses oskyldig tills en fällande dom mot den åtalade vunnit laga kraft. Principen om att betraktas som oskyldig tills den misstänktes skuld lagligen fastställts finns även i Europakonventionen (artikel 6.2) och EU-stadgan (artikel 48.1). Vidare är oskuldspresumtionsdirektivet59 genomfört i svensk rätt.60

Även om oskuldspresumtionen inte uttryckligen regleras i svensk lag (förutom i Europakonventionen och EU-rätten), bygger den svenska rättegångsordningen på utgångspunkten att en misstänkt eller tilltalad ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.61 Detta visar sig indirekt i svensk rätt, bl.a. genom att åklagaren har bevisbördan för att ett brott har begåtts och genom vissa proces- suella bestämmelser, t.ex. om hur en förundersökning får bedrivas.62 Oskuldspresumtionen har bl.a. betydelse vid proportionalitetsbedöm- ningar när det gäller straffprocessuella tvångsmedel som vidtas mot en person som är misstänkt men inte dömd för brott. Läs mer om straffprocessuella tvångsmedel i kapitlen om artiklarna 16 och 37.

59Europaparlamentet och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straff- rättsliga förfaranden.

60Se prop. 2017/18:58.

61Prop. 2017/18:58 s. 12.

62Jämför även prop. 2009/10:80 s. 160 och 2017/18:58 s. 12.

1568

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

43.2.4Underrättelse om misstanke m.m. samt vårdnadshavares m.fl. närvaro vid förhör och domstolsförhandling (artikel 40.2 [b] [ii] och [iii])

En person ska få reda på att han eller hon är misstänkt för ett brott när förundersökningen kommit så långt att misstankegraden uppgår till skälig misstanke och personen hörs. Detsamma gäller vid vissa andra tillfällen, t.ex. när någon grips. (Se 23 kap. 18 § RB. Jämför även 24 kap. 9 §, 25 kap. 4 §, 27 kap. 13 § och 28 kap. 9 § RB samt 9 § tredje stycket FUK.) Underrättelsen bör innehålla så konkreta uppgifter som möjligt om vad misstanken omfattar, dvs. i princip vilken eller vilka gärningar som avses; endast en rubricering är normalt inte till- räckligt.63 Den misstänkte ska samtidigt underrättas om vissa rättig- heter, bl.a. om försvarare, insyn, tolk och att personen inte behöver yttra sig över misstanken. Om den misstänkte är ett barn ska han eller hon därutöver så långt det är möjligt informeras om den fort- satta handläggningen samt vilka myndigheter som är delaktiga i för- farandet och deras roller. Därtill ska den misstänkte underrättas om ytterligare rättigheter, såsom att handläggningen ska präglas av re- spekt för hans eller hennes rätt till skydd av privatlivet och vart per- sonen ska vända sig med klagomål som gäller handläggningen.64 (Se 12 § FUK.)

Enligt artikel 6.3 i Europakonventionen har en person som blivit anklagad för brott rätt att utan dröjsmål, på ett språk som han eller hon förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom eller henne.

Underrättelse till vårdnadshavare m.fl. och deras närvaro vid förhör och domstolsförhandling

Om ett barn är skäligen misstänkt för ett brott ska barnets vård- nadshavare eller annan som svarar för barnets vård och fostran omedel- bart underrättas. Även annan som har en fostrande roll (t.ex. en för- älder som inte är vårdnadshavare men som regelbundet umgås med

63Jämför JO 1989/90 s. 60.

64Om det inte har genomförts en förundersökning, utan är fråga om ett förenklat förfarande enligt 23 kap. 22 § RB, ska en underrättelse lämnas senast när ett åtal väcks eller i samband med att en klagan om undanröjande av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot lämnas in till domstol.

1569

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

barnet)65 ska kallas. Dessa personer ska också kallas till förhör som hålls med barnet, om det inte strider mot barnets bästa eller om det finns andra särskilda skäl mot det. (Se 5 § LUL.) Uppgift om huru- vida det finns någon annan vuxen än den eller de som har det huvud- sakliga ansvaret för barnet som bör underrättas och kallas bör i första hand inhämtas från den unge själv.66

Skulle det strida mot den unges bästa att underrätta barnets vård- nadshavare bör en annan lämplig vuxen underrättas. Vad som är bar- nets bästa måste avgöras efter en bedömning i varje enskilt fall.67 Sär- skilda skäl mot att underrätta en vårdnadshavare kan, förutom när det gäller barnets bästa, vara att en underrättelse uppenbarligen inte skulle fylla någon funktion, t.ex. då det rör sig om en förseelse av mycket bagatellartat slag. Ett annat exempel är om det av utrednings- skäl måste hållas förhör med barnet omedelbart och barnets vård- nadshavare inte kan nås.68

Undersökningsledaren får besluta att skjuta upp en underrättelse eller en kallelse till förhör om det är nödvändigt för att sakens utred- ning inte väsentligen ska försvåras (5 § andra stycket LUL). Enligt förarbetena kan det t.ex. vara fallet när den unge är misstänkt för brott mot en annan familjemedlem eller för att ha begått brott till- sammans med en familjemedlem. Det kan också vara fråga om att bar- net är ålagt restriktioner på grund av kollusionsfara och en underrät- telse innebär en avsevärd risk för att bevis undanröjs. Däremot utgör det inte ett skäl att skjuta upp underrättelse eller kallelse att barnet önskar att hans eller hennes vårdnadshavare inte ska underrättas. Barnet bör dock tillfrågas om sin inställning till att barnets vård-

65Prop. 2001/02:111 s. 24.

66Prop. 2001/02:111 s. 25 och 2015/16:187 s. 39.

67Jämför prop. 2015/16:187 s. 38 och 39.

68Prop. 1994/95:12 s. 97. Tidigare gällde ett generellt undantag för det fall en underrättelse var till men för utredningen. Det angavs då bl.a. att underrättelse kunde underlåtas om man kunde befara att den unge blir mindre meddelsam om vårdnadshavaren är närvarande. Det angavs vidare i förarbetena att om det visar sig att den unge inte är särskilt talför vid förhöret kan man låta vårdnadshavarna lämna rummet. Trots att uttalandena refererades i samband med att det generella undantaget togs bort diskuterades inte hur uttalandena förhöll sig till bedömningen av om särskilda skäl förelåg. (Se prop. 1994/95:12 s. 97, 2001/02:111 s. 25 och 2015/16:187 s. 38.) Det kan vidare noteras att underrättelse kan skjutas upp om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. Det framgår emellertid inte om de tidigare uttalan- dena kan utgöra vägledning i denna del. Därtill förekommer formuleringen ”men för utred- ningen” även i 33 § LUL (se nedan), som också rör underrättelse till ett brottsmisstänkt barns vårdnadshavare.

1570

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

nadshavare är närvarande, eftersom barnet kan lämna ett godtagbart skäl för att en vårdnadshavare inte ska kallas.69

Vid förhöret

Om en vårdnadshavare kommer till förhöret är det inte självklart att han eller hon ska få närvara under själva förhöret; det avgör förhörs- ledaren (23 kap. 10 § RB). En vårdnadshavare varken behöver eller har rätt att vara närvarande i förhörsrummet när den unge hörs. Syftet med bestämmelsen är i stället att ge föräldrarna kännedom om vad förundersökningen och lagföringsprocessen i övrigt innebär samt att vårdnadshavaren ska ta ansvar för den unge.70

I domstol

När åtal väcks mot ett barn, ska tingsrätten underrätta barnets vård- nadshavare eller annan som svarar för barnets vård och fostran om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det inte finns särskilda skäl mot det (26 § första stycket LUL). Regeln är tillämplig i fråga om alla kategorier av brott, således även brott med enbart böter i straffskalan. Med särskilda skäl avses detsamma som gäller för underrättelse enligt 5 § LUL (se ovan).71

En vårdnadshavare ska höras om åtalet avser brott för vilket kan följa fängelse, om det kan ske och inte särskilda skäl talar mot det (26 § tredje stycket LUL). I förarbetena till bestämmelsen framhölls att det är viktigt att engagera föräldrarna i arbetet med barn som begår brott och att detta engagemang behövs hela tiden från brott till reaktion och även därefter. Avsikten är inte bara att föräldrarna ska vara till stöd och hjälp för barnet utan också att det därigenom klargörs för föräldrarna att de har ett ansvar.72

69Prop. 1994/95:12 s. 64 och 65 samt 2015/16:187 s. 39, 57 och 58.

70Prop. 1994/95:12 s. 97.

71Prop. 1994/95:12 s. 104.

72Prop. 1994/95:12 s. 88 och 89.

1571

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Utredning mot ett straffomyndigt barn

En vårdnadshavare eller annan som svarar för barnets vård och fostran ska omedelbart underrättas samt kallas till förhör även i det fallet då ett barn kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått brott och en utredning enligt 31 § LUL har inletts. Om det är till men för utredningen eller det i övrigt finns särskilda skäl ska emellertid någon underrättelse inte göras. (Se 5 och 33 §§ LUL.)

Denna bestämmelse utformades med 5 § LUL som grund och var avsedd att ha motsvarande innebörd.73 Det som då gällde enligt 5 § (vid förundersökning) var att underrättelse kunde underlåtas bl.a. om den uppenbarligen inte skulle fylla någon funktion, t.ex. då det rör sig om en förseelse av mycket bagatellartat slag. Ett annat exem- pel var att det skulle vara till större skada än nytta för den unge om vårdnadshavaren underrättas, t.ex. om det fanns risk för kroppslig bestraffning. Ytterligare exempel var att vårdnadshavaren är miss- tänkt för delaktighet i det brott förhöret gäller eller om man kan be- fara att den unge blir mindre meddelsam om vårdnadshavaren är när- varande.74 När det generella undantaget från underrättelse på grund av men för utredningen togs bort i 5 § LUL gjordes inte någon mot- svarande ändring i 33 § LUL. Denna skillnad motiverades inte.75

När den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen (23 kap. 10 § RB).

Om det förs en bevistalan vid domstol gäller samma regler om underrättelse som om det hade varit ett allmänt åtal (38 § LUL).

43.2.5Juridiskt biträde m.m. (artikel 40.2 [b] [ii] och [iii])

En misstänkt har rätt att själv föra sin talan under en förundersök- ning och i en rättegång. Det gäller också om det är ett barn. Även ett barns vårdnadshavare har rätt att företräda barnet.76 Detsamma gäller

73Prop. 2009/10:105 s. 38, 39 och 69.

74Se t.ex. prop. 1994/95:12 s. 97, som hänvisas till från prop. 2009/10:105 s. 69.

75Se prop. 2015/16:187, särskilt avsnitt 5.2.

76I vissa fall ska en särskild företrädare, som ställföreträdare i stället för ett barns vårdnads- havare, ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång (lagen, 1999:997, om särskild företrädare för barn).

1572

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

vid en bevistalan mot någon som inte fyllt 15 år.77 (Se 21 kap. 1 § RB och 38 § andra stycket LUL.)

Den misstänkte får också låta sig företrädas av en försvarare vid talans förberedande och utförande. Vid ett förhör med den misstänkte har han eller hon rätt att ha sin försvarare närvarande. En privat försva- rare utses av den misstänkte. Är den misstänkte ett barn utses försvara- ren av barnets vårdnadshavare. (Se 21 kap. 3 § och 23 kap. 10 § RB.)

När ett barn är misstänkt för att ha begått ett brott ska som huvud- regel en offentlig försvarare förordnas (se nedan). En offentlig för- svarare förordnas av domstol. Om den misstänkte har gett förslag på offentlig försvarare ska den personen förordnas, om han eller hon är behörig och det inte finns särskilda skäl mot det. Det ska som huvud- regel vara en advokat som förordnas och personen ska vara lämplig för uppdraget. En offentlig försvarare kan förordnas vid sidan av en privat försvarare, om det finns synnerliga skäl. (Se 21 kap. 4 och 5 §§ RB.)

Som framgår ovan ska en misstänkt underrättas om sin rätt att under förundersökningen biträdas av försvarare och om att en offentlig försvarare i vissa fall kan förordnas (12 §FUK).

När en offentlig försvarare ska utses

En offentlig försvarare ska förordnas för en misstänkt som inte har fyllt 18 år, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av försvarare (24 § LUL, se även 21 kap. 3 a § RB). Tidigare gällde bestämmelsen bara tilltalade men har ändrats efter kritik från barn- rättskommittén.78

I förarbetena till bestämmelsen i LUL anges att om gärningen har erkänts och det inte finns tveksamheter i fråga om utredningen av brottet eller påföljden torde behov av offentlig försvarare i många fall inte finnas (såvida inte en frihetsberövande påföljd kan komma i fråga).79 Exempel på situationer när en underårig kan sakna behov av en försvarare innan åtal väckts är om förundersökningen rör ett baga- tellartat brott eller när åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande kan komma i fråga. Vid bedömningen av behovet av en offentlig för-

77Läs mer om bevistalan nedan i avsnittet om barn som misstänkts ha begått brott innan de fyllt 15 år.

78Prop. 2000/01:56 s. 25.

79Prop. 1994/95:12 s. 94 och 103.

1573

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

svarare innan åtal har väckts bör det enligt förarbetena beaktas att behovet i många fall inte är lika starkt som vid rättegången därefter.80 På grund av särskilda omständigheter eller personliga förhållanden kan ett barn i dessa fall ändå ha behov av försvarare. Ett brott där någon av ungdomspåföljderna aktualiseras (se nedan) föranleder som regel behov av försvarare. Försvarare ska i nästan samtliga fall vara när- varande vid förhör i sak med den unge. En ung misstänkt som är fri- hetsberövad ska alltid biträdas av en försvarare.81

Juridiskt biträde för den som misstänks ha begått ett brott före 15 års ålder

För ett barn som misstänks för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år (eller ett försök, en stämpling eller en förberedelse till ett så- dant brott, om en sådan gärning är straffbelagd) ska det förordnas ett juridiskt biträde för den misstänkte, om det inte är uppenbart att den misstänkte saknar behov av det. (Se 32 a § LUL.)

Enligt förarbetena till bestämmelsen är det endast i enstaka fall som ett juridiskt biträde inte ska förordnas, t.ex. om bara något en- staka förhör behöver hållas inom utredningens ram.82

I Åklagarmyndighetens RättsPM Barn som begår brott – utred- ningar jämlikt 31 § LUL finns vägledning om när åklagare ska begära att ett juridiskt biträde förordnas i utredningar där barn under 15 år misstänks för brott. I promemorian anges det att åklagare alltid ska begära att ett juridiskt biträde förordnas för barnet i dessa fall. Det juridiska biträdet ska i princip alltid vara närvarande vid alla förhör i sak med barnet.83

Vid andra utredningar om brott, som gäller ett barn som inte fyllt

15år ska ett juridiskt biträde förordnas för barnet, om det finns syn- nerliga skäl för det (32 a § LUL).84 När en utredning är av särskild

80Se t.ex. prop. 2000/01:56 s. 32.

81RåR 2006:3 s. 29–31.

82Prop. 2009/10:105 s. 68.

83Se kapitel 6 i RättsPM 2013:6.

84I dessa fall är det som huvudregel fråga om brott för vilket det är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Det rör sig om en utredning som antingen (1) inletts på begäran av en social- nämnd, (2) behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,

(3) behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål

1574

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

betydelse med hänsyn till ett enskilt intresse torde det enligt för- arbetena regelmässigt föreligga synnerliga skäl för att förordna juri- diskt biträde om utredningen kan leda till att betydande skadestånds- anspråk riktas mot den unge.85

Europakonventionen och EU-stadgan

I Europakonventionen uppräknas vissa minimirättigheter för den som blivit anklagad för brott (se artikel 6.3). I artikel 6.3 (c) anges att den anklagade har rätt att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde som han eller hon själv har utsett. Om den ankla- gade saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde ska han eller hon erhålla ett biträde utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar. Även i EU:s rättighetsstadga finns det en bestämmelse om att var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar samt att var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas (artiklarna 47 och 48.2).

Enligt praxis från Europadomstolen har en person som anklagas för brott rätt till försvarare från de första stadierna av polisutred- ningen. Detta är enligt domstolen särskilt viktigt när den anklagade är ett barn.86

Domstolen har vid flera tillfällen understrukit vikten av att ett barn som är misstänkt eller tilltalad har en försvarare närvarande vid förhör och andra utredningsåtgärder. Det finns flera rättsfall från Europadomstolen som handlar om att förhör med barn hållits utan försvarare. Av dessa framgår att om uttalanden gjorts utan att för- svarare varit närvarande och sedan lagts till grund för en fällande dom kan detta, beroende på omständigheterna i övrigt, utgöra en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. Ett sådant exempel är fallet Salduz mot Turkiet.87 I ett annat exempel, målet Panovits mot Cypern, hade en 17- åring åtalats för mord och rån. Europadomstolen uttalade bl.a. att

för förverkande eller (4) av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse. (Se 31 § andra och tredje stycket jämförda med 32 a § första stycket 2 LUL.)

85Prop. 2009/10:105 s. 68 och 69.

86Europadomstolens avgörande i målet Salduz mot Turkiet (2008) §§ 52 och 60 samt Dvorski mot Kroatien (2015) § 77. Se även redovisningen i Handbok om europeisk rätt rörande barnets rättigheter (2015), som utarbetats gemensamt av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA), Europarådet och Europadomstolens kansli, s. 214 och 215.

87Europadomstolens avgörande i målet Salduz mot Turkiet (2008) t.ex. § 51.

1575

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

frånvaron av försvarare under polisförhören hade påverkat hans möjlig- heter att utöva sitt försvar på ett avgörande sätt.88 I målet Adamkiewicz mot Polen hade en 16-åring arresterats för mordet på en 12-årig pojke. Förhör hade hållits utan att en försvarare var närvarande. Den till- talade hade inte heller informerats om sin rätt att tiga och sin rätt att inte vittna mot sig själv. Europadomstolen fann att pojkens rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 hade blivit kränkt.89

43.2.6En objektiv och rättvis prövning utan dröjsmål (artikel 40.2 [b] [iii])

I regeringsformen är det stadgat att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid samt att en förhandling vid domstol ska vara offentlig. Vidare framgår det att en domstol inte får inrättas för en redan begången gärning och inte heller för en viss tvist eller i övrigt för ett visst mål. Det finns också föreskrivet att bl.a. domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet. (Se 1 kap. 9 § och 2 kap. 11 § RF.)

I artikel 6 i Europakonventionen finns föreskrivet en rätt till en rättvis rättegång. I artikelns första punkt stadgas bl.a. att var och en ska vid en prövning av en anklagelse mot honom eller henne vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Därtill nämns vissa konkreta minimirättigheter som en anklagad åt- njuter (läs på andra ställen i detta kapitel). En liknande formulering om rätt till rättegång inom skälig tid finns i artikel 5.3 i Europakon- ventionen, som gäller frihetsberövande. Även i EU-stadgan fastställs rätten att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har in- rättats enligt lag (artikel 47).

Av bestämmelser i rättegångsbalken följer att både förundersök- ning och brottsbekämpande verksamhet före en förundersökning (t.ex. underrättelseverksamhet) ska bedrivas objektivt. Förundersök- ningsledaren och den som biträder honom eller henne ska ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den miss- tänktes fördel som nackdel. (Se 23 kap. 4 § RB.) Det är inte heller

88Europadomstolens avgörande i målet Panovits mot Cypern (2008) §§ 71 och 73.

89Europadomstolens avgörande i målet Adamkiewicz mot Polen (2010) §§ 91 och 92.

1576

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

tillåtet att under förhör använda otillbörliga åtgärder för att fram- kalla en bekännelse eller ett uttalande i viss riktning (23 kap. 12 § RB), se nedan. Även efter att åtal har väckts ska åklagaren och den som biträder åklagaren bedriva sitt arbete objektivt (45 kap. 3 a § RB).

När det gäller domare måste de avlägga en särskild ed genom vil- ken domaren bl.a. lovar och försäkrar att han eller hon ska döma efter lagen och behandla alla lika inför den. Även bestämmelserna om domarjäv i rättegångsbalken ska garantera opartiskhet (se 4 kap. 13 § RB). Liknande jävsbestämmelser finns för poliser, åklagare och andra tjänstemän inom de brottsbekämpande myndigheterna (se t.ex. 7 kap. 6 § RB och 7 § polislagen, 1984:387).

Utgångspunkten för en brottmålsprocess i Sverige är principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Detta innebär bl.a. att rätten som huvudregel avgör ett mål efter en huvudförhandling till vilken samtliga parter är kallade och att det finns en rätt till huvudförhandling.90 (Se 45 kap. 10 a § och 46 kap. 5 § RB.) Vid brott- målsrättegångar mot barn ska det alltid hållas huvudförhandling om domstolen ska pröva målet i sak (27 § LUL). Även om den tilltalade är kallad men inte kommer till förhandlingen finns det vissa begräns- ningar kring när ett mål får avgöras (se 46 kap. 15 a § RB). De be- gränsade möjligheterna att inte hålla förhandling när den tilltalade är ett barn beror på att lagstiftaren ansåg att det tjänade ett viktigt peda- gogiskt syfte att den unge får sammanträffa personligen med före- trädare för rättsväsendet.91

Skyndsam handläggning när barn är misstänkta för brott

Alla förundersökningar ska bedrivas så skyndsamt som omständig- heterna medger (24 kap. 4 § RB). En förundersökning mot ett barn och som gäller brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader ska bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersök- ningen ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom fyra veckor från delgivning av brottsmisstanke. Tids- fristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra omständigheter. (Se 4 § LUL.)

90Vissa undantag gäller när en domstol avgör målet på annat sätt än genom dom eller meddelar frikännande dom på grund av att åklagaren lagt ned åtalet för att brott inte kan styrkas.

91Prop. 2004/05:131 s. 143.

1577

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

En utredning som avser ett barn som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder ska bedrivas med särskild skyndsamhet och avslutas så snart som möjligt. Utredningen får inte pågå längre tid än tre månader, om det inte är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. (Se 32 § LUL.)

Väcks allmänt åtal mot den som inte har fyllt 18 år för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader gäller samma tidsfrister som gäller i förhållande till en häktad person. Det betyder att huvudförhandlingen ska påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag åtal väcktes. Den förlängda tidsfrist om en vecka som anges för häktade mål gäller inte för mål med en tilltalad under 18 år. Även i andra fall ska brottmål mot barn handläggas skyndsamt. (Se 29 § LUL och 45 kap. 14 § RB.)

Dom i ett mål mot den som inte har fyllt 21 år ska som regel avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen (30 § LUL). I förarbe- tena anges att domen kan förväntas göra ett starkare intryck på den unge om han får ta del av den muntligen och medan han har rättegången i färskt minne. Dessutom kan rättens ordförande närmare förklara domens innebörd för den unge och även framhålla betydelsen av att den unge iakttar vad som kan vara föreskrivet i domen.92

Åklagarmyndigheten ska varje år redovisa uppgifter om i vilken utsträckning bl.a. tidsfristerna enligt LUL har hållits. (Se 7 § förord- ningen, 2015:743, med instruktion för Åklagarmyndigheten.)

43.2.7Rätt att inte vittna mot sig själv och förhör av vittnen (artikel 40.2 [b] [iv])

Det är åklagaren som ska bevisa att en person gjort sig skyldig till ett brott; den misstänkte behöver inte bevisa sin oskuld.93 Den som är misstänkt eller tilltalad för ett brott har tvärtom rätt att vara helt passiv.94 Att en misstänkt eller tilltalad väljer att tiga eller i övrigt under- låter att medverka får som huvudregel inte användas som bevis mot honom eller henne. En tilltalads underlåtenhet att medverka får dock tillmätas viss betydelse i bevishänseende (35 kap. 4 § RB). Det är

92Prop. 1994/95:12 s. 90.

93NJA II 1943 s. 446. Se även flera rättsfall från Högsta domstolen, t.ex. NJA 2015 s. 702 p. 28 samt däri refererade rättsfall.

94Se t.ex. rättsfallet NJA 2015 s. 702 p. 24.

1578

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

emellertid endast i situationer som uppenbarligen kräver en förklar- ing som den tilltalades tystnad kan tillmätas betydelse. Den tilltalade ska i princip inte heller ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga.95 Som nämnts ovan ska den som blir under- rättad om att han eller hon är misstänkt för ett brott samtidigt infor- meras om sin rätt att inte behöva yttra sig (12 § FUK). Som nämnts ovan finns det också ett förbud att under ett förhör under förunder- sökningen försöka att framkalla en bekännelse eller ett uttalande i viss riktning genom att använda medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den som hörs får inte vägras att äta sed- vanliga måltider eller åtnjuta nödvändig vila. (Se 23 kap. 12 § RB.)

En tilltalad får inte vittna och ska således inte heller höras under ed. En tilltalad kan inte heller höras under sanningsförsäkran, utan den tilltalade hörs utan straffansvar. Vittnesförhör får inte heller hållas med någon som har åtalats för medverkan till den gärning som förhöret gäller eller för en gärning som har omedelbart samband med den gärningen. Med åtalad jämställs bl.a. den som är skäligen miss- tänkt och har underrättats om misstanken. (Se 36 kap. 1 § RB samt 37 kap. 2 § RB motsatsvis.) Den som är misstänkt för ett brott om- fattas inte heller av editionsplikt, dvs. skyldigheten att visa upp en skriftlig handling som kan ha betydelse som bevis (38 kap. 2 § RB).

Ett vittne har rätt att vägra yttra sig om en omständighet vars yppande skulle avslöja att vittnet eller någon närstående till honom eller henne skulle ha förövat en brottslig eller vanärande handling (36 kap. 6 § RB). Det finns en motsvarande rätt att vägra lämna ut en skriftlig handling (38 kap. 2 § RB).

Även av Europakonventionen följer att den tilltalade inte får tvingas vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig, även om det inte uttryck- ligen nämns bland minimikriterierna i artikel 6.3. Det följer i stället av den allmänna rätten till en rättvis rättegång i artikel 6.1, vilket flera gånger framhållits av Europadomstolen.96

95Rättsfallet NJA 2015 s. 702 p. 24.

96Se t.ex. Europadomstolens avgörande i målet Weh mot Österrike (2004) § 39. Se även redo- visningen i Handbok om europeisk rätt rörande barnets rättigheter (2015) s. 209.

1579

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Förhör med vittnen

I en rättegång ankommer det på parterna att svara för bevisningen, även om domstolen också kan föra in bevisning i målet i de flesta brottmål (35 kap 6 § RB). I princip alla (som inte är misstänkta för gär- ningen eller målsägande97) får höras som vittne och vittnet ska nor- malt infinna sig vid förhandling inför rätten (36 kap. 1 och 7 §§ RB). När det gäller barn under 15 år bestämmer rätten om barnet får höras som vittne eller inte. Detsamma gäller en person som lider av en psy- kisk störning. (Se 36 kap. 4 § RB.) Av förarbetena framgår att lagstif- taren inte velat ha ett absolut vittnesförbud för barn, eftersom ett barn kan ha viktiga upplysningar att lämna. Men eftersom ett förhör kan vara till allvarligt men för barnet bör rätten bedöma om barnet ska höras. Vikt ska läggas vid om vårdnadshavaren anser att förhöret skulle vara skadligt eller medföra olägenhet för barnet.98

Såväl åklagare och målsägande som den tilltalade ska i förväg ange vilken bevisning de vill åberopa. Men även bevisning som åberopas först vid huvudförhandling ska normalt godtas (45 kap. 4 och 10 §§ samt 47 kap. 2 och 7 §§ RB). I undantagsfall får rätten avvisa bevisning, t.ex. om beviset inte behövs eller om den omständighet som parten vill bevisa är utan betydelse i målet (35 kap. 7 § RB).

Ett vittne ska avge sin berättelse muntligen; skriftliga vittnesberät- telser får endast åberopas i undantagsfall. Normalt inleds förhöret av den part som åberopat vittnet. Därefter får motparter tillfälle att höra vittnet. Även rätten får ställa frågor till vittnet. (Se 35 kap. 14 § och 36 kap. 16 och 17 §§ RB.)

Av artikel 6.3 (d) i Europakonventionen framgår att den tilltalade ska ha rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne. Den tilltalade har även rätt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vitt- nen åberopade mot den tilltalade.

97Målsäganden får höras men inte som vittne (36 kap. 1 § och 37 kap. 1 § RB).

98NJA II 1943 s. 465 och 466.

1580

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

43.2.8Omprövning av en högre instans (artikel 40.2 [b] [v])

En tingsrätts dom i ett brottmål får överklagas (49 kap. 1 § RB). Det gäller även vid bevistalan (38 LUL).99 För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom eller beslut krävs det i vissa fall prövningstillstånd, t.ex. om den tilltalade endast dömts till böter (49 kap. 13 § RB).100 Pröv- ningstillstånd ska meddelas bl.a. om det finns anledning att betvivla riktigheten av domslutet eller om det inte utan en prövning går att bedöma riktigheten av domslutet (49 kap. 14 § RB). Även en hov- rätts dom och beslut får i regel överklagas (se bestämmelser om över- klagan och prövningstillstånd i 54 kap. RB). Om domstolen funnit att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet men att åtalet ska ogillas, t.ex. för att det visat sig att personen inte var straffmyndig vid gär- ningen, kan den tilltalade inte överklaga domen.101

I samband med en modernisering av rättegångsbalkens bestäm- melser gjordes en analys av hur bestämmelserna om prövningstillstånd stämde överens bl.a. med Europakonventionen och artikel 40.2 (b) (v) i barnkonventionen. 102 Regeringen konstaterade att bestämmelserna stämde överens med Europakonventionen, bl.a. med hänvisning till rättsfall från Europadomstolen,103 och att formuleringarna i FN-ko- nventionerna liknade dem i Europakonventionen. Som diskuteras närmre i analysen skiljer sig emellertid formuleringarna i Europa- konventionen och barnkonventionen åt. I artikel 2 i det sjunde till- läggsprotokollet till Europakonventionen, som också är svensk lag, står bl.a. att var och en som dömts av domstol för brottslig gärning ska ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre dom- stol. Samtidigt anges det att vissa undantag får göras, t.ex. när det gäller mindre grova gärningar.

Slutligen ska nämnas att det i rättegångsbalken ges vissa möjlig- heter att få ett avgörande ändrat eller upphävt t.ex. på grund av rätte- gångsfel (se t.ex. 50 kap. 26 §, 58 kap. 2 § och 59 kap. 1 § RB).

99Prop. 1964:10 s. 167.

100Det andra fallet när prövningstillstånd krävs är när den tilltalade frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.

101Se bl.a. rättsfallet NJA 1998 s. 693 samt de rättsfall som däri hänvisas till.

102Prop. 2004/05:131 s. 174–176.

103Bl.a. Kommissionens beslut i E.M. mot Norge (1995).

1581

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

43.2.9Tolk m.m. (artikel 40.2 [b] [vi])

Språket i domstol och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska (10 § språklagen, 2009:600). Vid vissa dom- stolar finns det också en rätt att använda finska, meänkieli och samiska (13–16 §§ lagen, 2009:724, om nationella minoriteter och minoritets- språk).

Om en misstänkt i ett brottmål inte behärskar svenska ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Detsamma gäller om en miss- tänkt behöver tolkning till följd av en hörselnedsättning eller talsvå- righeter. Ersättning till tolk betalas av allmänna medel. Tolkens upp- gift är inte endast att bistå med tolkning under förhöret med den misstänkte utan under hela sammanträdet inför rätten. (Se 5 kap. 6 och 8 §§ RB.)

I vilka fall den misstänkte inte ska anses behärska svenska språket och ett tolkbehov alltså ska anses föreligga, får avgöras med beaktan- de av omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs inte att en tolk anlitas i varje situation då den misstänkte inte har svenska som modersmål. Om en tolk anlitas, bör tolkning i första hand ske till modersmålet. Om tolkning till modersmålet inte kan tillhandahållas är det tillräckligt att tolkning sker till ett språk som den misstänkte behärskar tillräckligt väl för att kunna försvara sig och få en rättvis rättegång.104

Rätten är skyldig att åt den misstänkte översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet. Översättarens ersättning betalas av staten. (Se 33 kap. 9 § RB.)

I samband med att den misstänkte underrättas om brottsmiss- tanken (se ovan) ska han eller hon också underrättas om sin rätt att vid behov biträdas av tolk och få handlingar översatta som är väsent- liga för att kunna ta till vara sin rätt. Den misstänkte ska få informa- tionen på ett språk som han eller hon förstår.105 (Se 12 § FUK.)

Som tidigare nämnts är en av minimirättigheterna som en brotts- anklagad har enligt artikel 6.3 i Europakonventionen att utan dröjs-

104Prop. 2012/13:132 s. 50.

105Det gäller även annan information som den misstänkte samtidigt ska underrättas om.

1582

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

mål, på ett språk som den anklagade förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom eller henne. En annan är att utan kostnad bistås av en tolk, om den an- klagade inte förstår eller talar det språk som används i domstolen. (Se artikel 6.3 [a] och [e] i Europakonventionen.)

43.2.10Rätt att få sitt privatliv respekterat under förfarandet (artikel 40.2 [b] [vii])

Under detta avsnitt redogör vi för några av bestämmelserna som rör ett misstänkt, åtalat eller dömt barns privatliv under ett straffproces- suellt förfarande. Dessa bestämmelser berörs även i andra kapitel, främst det om artikel 16 och, när det gäller frihetsberövande, kapitlet om artikel 37. I de kapitlen redogör vi även närmre för artiklarna 3, 5 och 6 i Europakonventionen, dvs. förbudet mot tortyr, rätten till frihet och rätten till privatliv. När det gäller publiceringar av miss- tänkta barns namn m.m. i media, se även kapitlet om artikel 17.

Vid en förundersökning

En förundersökning ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet (23 kap. 4 § RB). Förhör under förundersökningen ska hållas på tid och plats som kan antas medföra minsta olägenhet för den som ska höras (5 § FUK). När det särskilt gäller barnförhör ska de planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som hörs tar skada. Det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret. (Se 17 § FUK.) Läs mer om barnförhör nedan.

Under en förundersökning får det i vissa fall användas tvångsmedel mot en misstänkt. Därtill kan restriktioner meddelas mot ett frihets- berövat barn. Läs mer om det i kapitlen om artiklarna 16, 17 och 37.

Under en rättegång

Av regeringsformen följer att domstolsförhandlingar som utgångs- punkt ska vara offentliga (2 kap. 11 § RF). Detta framgår även av rätte- gångsbalken (5 kap. 1 § RB). Offentligheten vid domstol får endast

1583

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

begränsas genom lag och för att tillgodose ändamål som är godtag- bara i ett demokratiskt samhälle (2 kap. 20 och 21 §§ RF). Utrym- met för begränsningar möjliggör att en domstolsförhandling under vissa förutsättningar kan hållas inom stängda dörrar och att vissa per- soner kan nekas tillträde till en annars offentlig förhandling.

Begränsningar av offentligheten vid domstol finns främst i 5 kap. 1 § RB men även i andra författningar, t.ex. LUL. Enligt bestämmel- serna får t.ex. förhör med ett barn under 15 år hållas inom stängda dörrar. Rätten kan också förordna om stängda dörrar i vissa fall när en uppgift som omfattas av sekretess ska läggas fram, t.ex. vissa upp- gifter i en personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning. Det kan också nämnas att det råder ett generellt fotograferingsförbud i eller in i rättssalen, dvs. även vid en offentlig förhandling. (Se 5 kap. 1 och 9 b §§ RB samt t.ex. 35 kap. 13 § OSL.)

Skulle offentlighet vid domstolsförhandling i mål mot den som inte har fyllt 21 år vara till uppenbar olägenhet på grund av den upp- märksamhet den tilltalade kan antas bli föremål för, får rätten för- ordna att målet ska handläggas inom stängda dörrar. Även om ett sådant beslut meddelas kan rätten medge att den tilltalades anhöriga, liksom annan vars närvaro kan väntas bli till nytta, får närvara vid handläggningen. (Se 27 § LUL.)

Brottmål mot den som inte har fyllt 21 år ska, om målet avser brott på vilket fängelse kan följa, om möjligt sättas ut till handläggning på ett sådant sätt att det inte drar till sig uppmärksamhet (27 § LUL).

I Europakonventionen föreskrivs att rättegångar ska vara offent- liga, men att pressen och allmänheten får utestängas från en rätte- gång (eller del av en rättegång) bl.a. då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver (se artikel 6.1 i Europakon- ventionen).

Sekretessbelagda uppgifter

Vid ett straffrättsligt förfarande genereras ett antal allmänna hand- lingar. Utgångspunkten är att allmänna handlingar är offentliga (se 2 kap. TF). Sekretess kan dock t.ex. gälla för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden som förekommer i en brotts- utredning (35 kap. 1 § OSL). Om utredningen leder till att åklagaren väcker åtal upphör som huvudregel sekretessen för det utrednings-

1584

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

material som ingår i förundersökningsprotokollet, dvs. de delar av förundersökningen som utgör grunden för åtalet och som överläm- nas till domstolen. Undantag görs bl.a. för vissa uppgifter om per- sonliga förhållanden i bl.a. sexualmål och personutredningar, under förutsättning att sekretess skulle gälla även hos domstolen. Däremot gäller inte sekretessen för uppgift om vem som är tilltalad. Ett lik- nande undantag finns för vissa bildupptagningar av polisförhör under förundersökningen.106 (Se 35 kap. 7 § OSL). Även bilden från förhör som tas upp under en domstolsförhandling är som huvudregel sekre- tessbelagd (43 kap. 4 § OSL). Sekretessen för bildupptagningar gäller inte vid uppspelning i domstol (43 kap. 5 § OSL).

Sekretess kan under vissa förutsättningar gälla för uppgifter om identiteten på en person som är misstänkt (men inte åtalad) för ett brott (t.ex. enligt 35 kap. 1 och 12 §§). Detta gäller även i domstol. För det fall uppgiften tas med i en dom, slutligt beslut eller vissa andra beslut, t.ex. om tvångsåtgärder, upphör sekretessen, om inte domstolen förordnar att sekretessen ska bestå. Möjligheterna att göra det är begränsade och en intresseprövning måste göras. (Se 43 kap. 8 och 8 a §.)

Belastningsregistret

Polismyndigheten ska föra ett belastningsregister. I det finns det bl.a. uppgifter om brottmålsdomar mot en person. Den som har dömts för ett brott registreras i belastningsregistret. Efter viss tid gallras uppgifterna i registret. Tiden beror på vilken påföljd som den dömde har fått. T.ex. gallras uppgifter om sluten ungdomsvård tio år efter det att påföljden helt verkställts och uppgifter om ungdomsvård och ungdomstjänst gallras fem år efter domen eller beslutet, om det var ett barn som begick brottet. En straffvarning eller åtalsunderlåtelse gallras tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet. (Se lagen, 1998:620, om belastnings- register, särskilt 1, 3 och 17 §§.)

För uppgifter i belastningsregistret gäller absolut sekretess, dvs. det ska inte göras någon skadeprövning. Detsamma gäller vissa andra register om brott. (Se 35 kap. 3 och 4 §§ OSL.) I domstols rätt-

106Detsamma gäller vid annan utredning enligt bestämmelserna om förundersökning.

1585

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

skipande eller rättsvårdande verksamhet tillämpas emellertid inte sekre- tess för dessa uppgifter (43 kap. 3 § OSL).

43.2.11Lagar, myndigheter och förfaranden anpassade för barn (artikel 40.3)

När ett barn är misstänkt för brott gäller till viss del andra proces- suella regler jämfört med när en vuxen är misstänkt. De reglerna finns främst i LUL, men även i bl.a. rättegångsbalken och förundersök- ningskungörelsen. Flera av dessa bestämmelser har vi redan berört men i detta avsnitt redovisar vi regleringen samlat.

Polisen, åklagar- och domstolsväsendet samt de sociala myndig- heterna är de myndigheter som främst ansvarar för det allmännas ingripanden vid brott begångna av barn. Dessa myndigheter är inte särskilt inrättade för barn men när barn är inblandade i deras arbete styrs de ibland av särskilt anpassade bestämmelser eller riktlinjer och deras arbetssätt kan skilja sig från när de arbetar med vuxna.

I detta avsnitt redogör vi i korthet för särskilda bestämmelser

m.m.som rör det straffrättsliga förfarandet när ett barn misstänkts för brott. I det efterföljande avsnittet redovisas bestämmelser om straffbarhetsålder och förfarandet när någon misstänkts för att ha begått brott innan han eller hon blivit straffmyndig.

När det gäller barnanpassade förfaranden kan både artikel 3 och 6 i Europakonventionen aktualiseras. Europadomstolen har bl.a. ut- tryckt att det är nödvändigt att ett barn som anklagas för ett brott hanteras på ett sätt som tar fullt hänsyn till barnets ålder, mognads- nivå samt intellektuella och känslomässiga förmågor. Vidare har dom- stolen påpekat att det måste vidtas åtgärder för att främja barnets för- måga att förstå och delta i förfarandet.107

Barnanpassade förfaranden under förundersökningen

I LUL finns det särskilda bestämmelser om handläggning hos Polis- myndigheten, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år (1 § LUL).

Förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år ska ledas av en åklagare eller en anställd vid Polismyndigheten som myndigheten

107Europadomstolens avgörande i målet T mot Förenade kungariket (1999) § 84.

1586

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

har förordnat. Undersökningsledaren ska, om det inte möter något hinder, genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöver- trädare vara särskilt lämpad för uppgiften (2 § LUL). Som framgår under avsnitten ovan ska förundersökningen ofta bedrivas med sär- skild skyndsamhet och i vissa fall ska vårdnadshavare och socialnämnd underrättas om brottsmisstanken. (Se 4–6 §§ LUL.)

Innan beslut fattas i åtalsfrågan får åklagaren inhämta ett yttrande från Kriminalvården (personutredning), bl.a. om det behövs en sär- skild utredning av den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fort- satt brottslighet. Åklagaren ska som huvudregel inhämta ett yttrande från socialnämnden innan åtal väcks mot den som misstänkts ha begått brott innan 18 års ålder. (Se 10 § LUL och 1 § lagen, 1991:2041, om särskild personutredning i brottmål, m.m.)

Har någon som inte fyllt 18 år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla den unge (men barnet fortfarande är misstänkt för brott), får Polismyndigheten hålla kvar barnet för att skyndsamt kunna över- lämna honom eller henne till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen per- son (14 § LUL). Ett barn får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.108 För att tydliggöra att barn inte bör placeras i polisarrest har regeringen föreslagit en ny paragraf i LUL. Enligt bestämmelsen får den som är gripen eller anhållen och inte har fyllt 18 år förvaras i polis- arrest endast när det är absolut nödvändigt. Detta innebär att pla- cering av ett barn i polisarrest endast bör ske i undantagsfall.109

Som framgår ovan och i kapitlet om artikel 37 finns det särskilda bestämmelser för barn även när det gäller häktning, offentlig för- svarare och underrättelse till någon som är skäligen misstänkt för brott (se t.ex. 23 och 24 §§ LUL samt 12 § andra stycket FUK).

108Detta följer bl.a. av uttalanden av JO och Riksåklagarens riktlinjer. Regeringen har före- slagit att detta uttryckligen ska framgå av lagtext, 23 § LUL. Se prop. 2019/20:129 s. 44 och

45samt däri gjorda hänvisningar. Propositionen är under behandling i riksdagen.

109Prop. 2019/20:129 s. 46, 60 och 61. Propositionen är under behandling i riksdagen. Läs mer i kapitlet om artikel 37.

1587

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Underrättelse till socialtjänsten

Polisen är skyldig att genast underrätta socialnämnden när ett barn är skäligen misstänkt för brott för vilket fängelse kan följa. Repre- sentanter för socialtjänsten bör om möjligt vara närvarande vid för- höret med barnet om det kan ske utan men för utredningen (6 och 7 §§ LUL). I förarbetena till bestämmelserna angavs som skäl härför att det ger dels ökade möjligheter för företrädare för socialtjänsten att medverka under brottsutredningarna, dels förutsättningar för att snabbt genomföra den utredning om barnets levnadsomständigheter som måste göras, dels möjlighet för socialnämnden att agera på ett tidigt stadium för att få i gång olika stödåtgärder.110

Förhör

Vid förhör med den som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa ska företrädare för socialtjänsten närvara, om det är möjligt och det kan ske utan men för utredningen (7 § LUL). När den som hörs är under 15 år bör även den som har vårdnaden om barnet vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen (23 kap. 10 § RB).

I förundersökningskungörelsen finns en särskild avdelning som reglerar barnförhör (15–19 §§ FUK). Av den framgår i huvudsak följande. Förhör med ett barn som är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått brott får hållas endast efter medgivande av undersöknings- ledaren. Frågor som oundgängligen behövs för att klarlägga om bar- net har begått brottet får dock ställas utan medgivande. Socialnämn- den ska som huvudregel i god tid underrättas om förhöret om barnet är under 15 år eller om det finns skäl att anta att nämnden behöver ingripa på grund av det som förekommit. Förhör med ett barn ska planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret. Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver och får inte äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Det bör hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften.

110Prop. 1994/95:12 s. 66.

1588

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

För att tillmötesgå de krav som barnkonventionen ställer i arti- kel 40 har Åklagarmyndigheten formulerat en instruktion över vad polis och åklagare bör tänka på vid förhör med personer under 18 år. Instruktionen är utformad utifrån principerna om barnets bästa, rätten att komma till tals och förbud mot diskriminering.111 Av instruktio- nen framgår bl.a. följande.

•Polisen måste tänka på den fysiska förhörsmiljön när det gäller barn. Det är önskvärt att förhör med barn hålls i lämpliga barnanpas- sade rum.

•En försvarare bör som huvudregel vara närvarande vid samtliga polisförhör.

•Förhöret bör inte ske under en alltför stor tidspress. Ett barn måste få möjlighet att förklara sig och berätta i sin takt. Annars är risken stor att han eller hon känner att det inte finns någon möjlighet att komma till tals. Förhöret får inte heller vara för långt. Barn kan ha svårt att hålla fokus en längre tid. Förhörets längd måste anpassas individuellt efter behov och förutsättningar.

•Det är angeläget att den psykiska förhörsmiljön är bra och att barnet blir bemött med respekt.

•Förhörsledaren måste innan förhöret försäkra sig om att en even- tuell tolk och barnet förstår varandra ordentligt. Ett sätt att göra det på är att låta dessa två prata en stund med varandra innan för- höret och sedan dokumentera detta i förhörsprotokollet.

•Förhörsledaren måste vara noga med att använda ett språk som barnet förstår. Juridiska termer är många gånger svåra att förstå. Det är viktigt att det är barnets egna ord som antecknas i förhöret och inte förhörsledarens.

•Socialtjänsten och vårdnadshavare/föräldrar ska så långt som möj- ligt vara närvarande under förhöret. När det gäller vårdnadshavar- nas närvaro ska det ske utifrån barnets bästa. En vårdnadshavare som stör förhöret eller kan antas påverka en berättelse har inte någon rätt att vara närvarande. När en socialsekreterare är närva- rande måste hans eller hennes uppgift tydliggöras för barnet så att det inte uppstår några oklarheter.

111RättsPM 2013:7 s. 25 och 26.

1589

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Regeringen har tillsatt en utredning, som bl.a. ska analysera om be- stämmelserna om förhör med barn under 18 år som misstänks för brott är ändamålsenliga.112 Läs mer om utredningens direktiv nedan i avsnittet om barn som misstänks ha begått brott innan de nått straff- barhetsålder.

Barnanpassade rättegångar

Mål i tingsrätt och hovrätt mot den som är yngre än 21 år ska, om det inte möter hinder, handläggas av lagfarna domare som särskilt har ut- setts av domstolen att handlägga sådana mål. Även nämndemännen i dessa mål ska normalt vara särskilt utsedda att tjänstgöra i ungdoms- mål. Bestämmelsen om särskilt utsedda domare gäller inte vid bötes- mål. (Se 25 § LUL.) Det finns, enligt förarbetena, flera fördelar med att särskilda domare handlägger ungdomsmål. Dessa domare får t.ex. stor kunskap om ungdomars situation och de särskilda regler som gäller för just ungdomsmålen. Vidare har det framhållits att en specialiser- ing kan underlätta framtida ut- och fortbildningsinsatser.113

När åtal har väckts ska tingsrätten underrätta bl.a. vårdnadshava- ren eller annan som svarar för den unges vård och fostran, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan följa ska denne person också höras i målet, om det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot det. Domstolen ska även underrätta socialnämnden om tidpunkten för huvudförhandling, om nämnden ska lämna eller har lämnat ett yttrande enligt 11 § LUL. (Se 26 § LUL.) Socialnämnden bör underrättas även om den i sitt ytt- rande angett att vård inom socialtjänsten inte kan komma i fråga.

Iförarbetena till bestämmelsen anges det att om socialtjänsten med- verkar vid huvudförhandlingen får domstolen ett bättre underlag när den tar ställning till val av påföljd. Även för socialtjänstens vidare arbete kan det, enligt förarbetena, vara värdefullt om företrädare för social- tjänsten medverkar vid huvudförhandlingen.114

Som framgår ovan är presumtionen för en muntlig förhandling starkare i ett mål mot ett barn än när en vuxen är åtalad. Men sam- tidigt finns det i dessa mål större möjlighet för en domstol att hålla förhandlingen inom stängda dörrar. Sådana mål ska normalt också

112Dir. 2019:103. Uppdraget ska redovisas senast den 15 juni 2021.

113Prop. 2000/01:56 s. 21 och 22.

114Prop. 2000/01:56 s. 24 och 32.

1590

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

sättas ut så att de inte drar till sig uppmärksamhet. Målet ska behand- las skyndsamt, ibland inom vissa tidsfrister och domen ska normalt avkunnas vid huvudförhandlingen, se ovan. (Se bl.a. 5 kap. 1 § tredje stycket RB samt 27 och 29 §§ LUL). När ett barn döms för brott aktualiseras särskilda ungdomspåföljder. Det finns också möjlighet att utan rättegång ge barnet t.ex. en varning. Läs mer om dessa på- följder och alternativ till påföljder i avsnittet om alternativ till anstalts- vård m.m. nedan.

När det gäller en bevistalan mot den som misstänks ha begått brott före 15 års ålder, se avsnittet nedan.

Barnombudsmannen har haft kontakt med ett antal barn som varit inblandade i rättsprocesser, antingen som brottsoffer, vittnen eller gärningsmän. En del av barnen och ungdomarna har i sina kontakter med Barnombudsmannen gett uttryck för att domstolsprocessen är svår eller rent av omöjlig att förstå. Barnombudsmannen har därför tagit fram en skrift som vänder sig till domare, nämndemän, åklagare och advokater som möter barn i en brottmålsrättegång.115 Skriften innehåller råd och tips om vad man bör tänka på när en ung person deltar i en rättegång.

Strafföreläggande

I vissa fall kan en åklagare utfärda ett strafföreläggande i stället för att väcka åtal.116 Som utgångspunkt gäller att bötesstraff och villkor- lig dom får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter (48 kap. 4 § RB). När det gäller barn får åklagaren utfärda strafföreläggande även i fall när det kan antas att barnet, om åtal skulle ha väckts och med beaktande av 29 kap. 7 § BrB, skulle ha dömts endast till böter (15 § LUL).

Om åklagaren har beslutat att utfärda ett strafföreläggande med stöd av 15 § LUL ska barnet underrättas om beslutet vid ett person- ligt möte. Om det är möjligt ska även barnets vårdnadshavare när- vara. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är

115Barnombudsmannen, Förklara vad som händer – En pedagogisk brottmålsrättegång för unga, BI2006:03 (2007).

116En åklagare kan också meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning, se nedan i avsnittet om alternativ till anstaltsvård.

1591

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

ringa, får underrättelsen vara skriftlig. (Se 1 § förordningen, 1994:1763, med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.)

Enligt förarbetena har det sedan länge varit en vedertagen princip att unga lagöverträdare så långt det är möjligt ska hållas utanför dom- stolarna. Vidare har man ställt särskilda krav på ett snabbt och infor- mellt förfarande i fråga om unga lagöverträdare.117

Brottsförebyggande arbete m.m.

Ett antal myndigheter och andra organ arbetar med brottsförebyg- gande arbete på olika sätt. En av dem är Brottsförebyggande rådet. Rådet har till uppgift att bidra till kunskapsutvecklingen inom rätts- väsendet och det kriminalpolitiska området samt att främja brotts- förebyggande arbete. Myndigheten ska bl.a. ha ett barn- och ungdoms- perspektiv i sin verksamhet. (Se 1 och 6 §§ förordningen, 2016:1201, med instruktion för Brottsförebyggande rådet.)

Även kommunernas socialnämnder har uppdrag som bl.a. syftar till att förebygga att barn begår brott. Socialnämnden ska t.ex. verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden och sörja för att barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver. Vidare ska en socialnämnd med särskild uppmärk- samhet följa utvecklingen hos barn och unga som har visat tecken till en ogynnsam utveckling. (Se 5 kap. 1 § SoL.) I förarbetena till social- tjänstlagen uttalas att barn som begår kriminella handlingar ofta är socialt utsatta och har ett särskilt behov av stöd och hjälp och att detta inte minst gäller de ungdomar som ägnar sig åt omfattande eller all- varlig brottslighet. Enligt lagstiftaren är det en angelägen uppgift för samhället att bistå dem på ett sådant sätt att de slutar att begå brott. För att lösa denna uppgift krävs det enligt lagstiftaren att samhället reage- rar på bred front i en rad olika sammanhang och att ett särskilt ansvar därvid ligger på socialtjänsten.118 Det har under år 2019 tillsatts en utredning om huruvida kommunerna ska få ett lagstadgat ansvar för brottsförebyggande arbete. Ett syfte med uppdraget är att förhindra att unga involveras i kriminalitet.119 Utredningen utgör en del i reger- ingens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet.

117Prop. 1987/88:135 s. 22 och 23.

118Prop. 1997/98:96 s. 142 och 143.

119Dir. 2019:94. Uppdraget ska redovisas senast den 15 juni 2021.

1592

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

Polismyndigheten och andra brottsbekämpande myndigheter har bl.a. till uppgift att förebygga brottslig verksamhet (se t.ex. 2 och 3 §§ polislagen). Polismyndigheten ska fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem (6 § polislagen). En polisman får omhänderta ett barn för att överlämna barnet till dess vårdnadshavare eller socialnämnden. Det får göras om barnet anträffas under förhållanden som innebär överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes hälsa eller utveckling. Vid denna bedöm- ning ska det bl.a. beaktas om barnet kan komma att involveras i brotts- lig verksamhet. (Se 12 § polislagen.)

Regeringen har år 2017 gett Skolverket och Socialstyrelsen i upp- drag att genomföra ett utvecklingsarbete i syfte att förbättra samver- kan mellan elevhälsan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten så att barn och unga får tidiga och samordnade insatser.120 I början av år 2020 utvidgades uppdraget till att även omfatta särskilda satsningar mot riskgrupper i socialt utsatta områden.121 Denna del av uppdraget ut- gör en del av regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet. Inom samma program har regeringen uttryckt att man vill skärpa straf- fen för dem som rekryterar unga till kriminalitet. Läs mer i kapitlet om artikel 36.

43.2.12Barn som misstänks ha begått brott innan de nått straffbarhetsålder (40.3 [a] och [b])

För brott som någon begått innan han eller hon fyllt 15 år får inte dömas till påföljd (1 kap. 6 § BrB). Barn under 15 år kan alltså i juri- disk mening begå brott, men inte åtalas eller lagföras för brotten i fråga. Av detta följer också att en förundersökning inte får inledas mot en misstänkt som vid gärningen inte fyllt 15 år. Däremot kan en utredning enligt LUL inledas i vissa fall (se 31–37 §§ LUL). Vi har ovan redogjort för en del bestämmelser som särskilt träffar utredningar mot barn under 15 år. I detta avsnittet redogör vi mer utförligt och samlat för dessa bestämmelser.

När det gäller bedömningen av ett barns ålder ankommer det på rätten att se till att det finns tillräcklig utredning. Utifrån det under- laget ska rätten bedöma vilken ålder som är mest sannolik. När det

120Regeringens beslut U2017/01236/GV den 16 mars 2017.

121Regeringens beslut U2020/00363/S den 6 februari 2020.

1593

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

handlar om åldersgränser, såsom straffmyndighet och förbud för livs- tids fängelse gäller i stället att det måste vara klarlagt att den unge nått den ålder som krävs.122

En särskild utredare har fått i uppdrag av regeringen att se över regelverket för utredningar mot barn som misstänks för brott. Syftet med översynen är att förbättra regelverket och säkerställa att en hög grad av rättssäkerhet och effektivitet upprätthålls i utredningar där barn är misstänkta för brott. Utredaren ska bl.a. analysera om de särskilda bestämmelser som rör utredningar om brott som barn under 15 år misstänks ha begått är ändamålsenliga och om de tillämpas på avsett sätt. Utredaren ska också se över systemet med bevistalan och ta ställ- ning till om även åklagare bör kunna initiera en bevistalan. Förslagen som utredningen lämnar ska vara förenliga med barnkonventionen.123

Förutsättningar för att inleda en brottsutredning mot en misstänkt som är yngre än 15 år

Kan någon misstänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det. Detsamma gäller när det är fråga om ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott. (Se 31 § LUL.)

Vidare får en utredning om brott avseende någon som är yngre än 15 år inledas på begäran av en socialnämnd om nämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för barnet. En utredning kan också inledas i vissa andra fall, t.ex. om det behövs för att klarlägga om någon som är 15 år eller äldre har tagit del i brottet eller om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse. Är barnet yngre än 12 år får en brottsutredning i dessa fall inledas endast om det finns synnerliga skäl. (Se 31 § LUL.)

Vid samtliga fall är det primära syftet med att inleda en utredning att klarlägga om det finns ett behov av sociala insatser. En utredning kan också ha ett parallellt brottsutredande syfte, både utifrån mål-

122Rättsfallet NJA 2016 s. 719. Se även rättsfallet NJA 2020 s. 134.

123Dir. 2019:103. Uppdraget ska redovisas senast den 21 juni 2021.

1594

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

sägandens och ett allmänt intresse.124 Vid ställningstagandet av om utredning ska inledas är det i första hand omsorgen om barnets bästa som bör beaktas.125

Utredningens bedrivande

Utredningen ska ledas av en åklagare eller en anställd vid Polismyn- digheten som myndigheten har förordnat. Undersökningsledaren ska, om det inte möter något hinder, genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften. (Se 32 § LUL.)

Juridiskt biträde ska normalt förordnas om utredningen rör ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år (32 a § LUL). Läs mer i avsnittet om juridiskt biträde m.m. ovan.

Utredningen ska bedrivas objektivt och omständigheter som talar både till den misstänktes fördel och nackdel ska tas till vara och beaktas. Den ska bedrivas med särskild skyndsamhet och avslutas så snart det är möjligt, senast efter tre månader, om det inte är nöd- vändigt med längre utredningstid med hänsyn till utredningens be- skaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Liksom vid en för- undersökning ska den misstänkte underrättas när misstankegraden når skäligen misstänkt och han eller hon hörs. Därefter har den misstänkte och försvararen rätt att fortlöpande ta del av det som har förekommit i utredningen, i den mån det kan ske utan men för utred- ningen. Utredningen ska normalt dokumenteras i ett protokoll. (Se 32 § LUL jämförd med 23 kap. 4, 18 och 21 §§ RB.)

Socialtjänstens och vårdnadshavares m.fl. medverkan

Socialnämnden ska omedelbart underrättas om att en utredning enligt

31§ LUL har inletts (34 § LUL). Polisen ska underrätta socialnämn- den i god tid innan förhör hålls med barnet (16 § FUK). Företrädare för socialtjänsten ska närvara vid förhör som sker under utredningen om det inte finns särskilda skäl (34 § LUL).126 Görs utredningen i

124Jämför prop. 2009/10:105 s. 22.

125Prop. 1983/84:187 s. 17.

126Är det fråga om en utredning enligt 31 § tredje stycket LUL gäller i stället att företrädare för socialtjänsten ska vara med om det inte möter något hinder.

1595

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

syfte att avgöra om det föreligger behov av socialtjänstens insatser kan socialtjänstens företrädare bestämma att förhöret ska avbrytas om det som framkommit är tillräckligt för att socialtjänsten ska kunna ta ställning till behovet av insatser.127 Vidare ska barnets vårdnads- havare eller annan som svarar för barnets vård eller fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till barnet omedelbart underrättas om att en utredning har inletts samt kallas till förhör med barnet. Detta gäller emellertid inte om det är till men för utred- ningen eller det i övrigt finns särskilda skäl mot det. (Se 33 § LUL.)

Tvångsmedel

Tvångsmedel ska normalt inte användas mot någon under 15 år. Om det finns särskilda skäl får dock vissa särskilt angivna tvångsmedel användas, bl.a. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation (36 § LUL). För att det ska föreligga särskilda skäl ska det i allmänhet föreligga misstanke om allvarligare brottslighet eller brottslighet av större om- fattning.128 Som exempel kan nämnas att stöld av en mobil har enligt JO inte ansetts utgöra en sådan typ av brottslighet som kan motivera husrannsakan i en tolvårings hem.129

Tvångsmedel som t.ex. anhållande, häktning, anmälningsskyldig- het, reseförbud och kvarstad, får inte användas mot barn under 15 år (36 f § LUL, se även 35 § andra stycket LUL). Kroppsbesiktning får endast användas om det är av synnerlig vikt för att klarlägga om- ständigheterna kring brottet. Det måste också vara fråga om ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse ett år (36 a § LUL).130 Ett barn som ska kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till tre timmar. Finns det synnerliga skäl får barnet hållas kvar ytterligare tre timmar. (Se 36 c § LUL.)

En person som ska förhöras är skyldig att stanna kvar, oavsett om personen har inställt sig frivilligt eller förts med tvång till förhöret. Den som är under 15 år är dock inte skyldig att stanna kvar längre

127Prop. 1983/84:187 s. 20.

128Prop. 1983/84:187 s. 29.

129JO 2013/14 s. 144.

130Det kan också vara fråga om försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott (om det är straffbelagt). Därtill finns det en möjlighet i 36 b § LUL att ta narkotikatest på den som skäligen kan misstänkas för att olovligen ha brukat narkotika, om det kan antas vara nöd- vändigt för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge.

1596

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen är barnet skyldigt att stanna kvar i ytterligare tre timmar. (Se 32 § LUL jämförd med 23 kap. 9 § andra stycket RB, se även 35 § andra stycket LUL.) Regeln tar sikte såväl på den som är misstänkt för brott som annan person.131

Ett barn får efter förhör hållas kvar av Polismyndigheten för att skyndsamt kunna överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialförvaltningen eller någon annan lämplig person. En förutsättning för detta är att åklagaren funnit att barnet fortfarande är skäligen misstänkt för brott. Sådant kvarhållande får pågå under högst tre timmar. Är det nödvändigt med hänsyn till ord- ning och säkerhet får barnet tas i förvar.132 (Se 14 § LUL.)

Bevistalan

Under vissa omständigheter kan en domstol pröva om någon före

15års ålder har begått en brottslig gärning. Det görs genom en bevis- talan. Åklagare får, efter framställning av socialnämnden, Socialstyrel- sen eller barnets vårdnadshavare, väcka en bevistalan om det krävs ur allmän synpunkt. Det är endast riksåklagaren, vice riksåklagaren, över- åklagare, vice överåklagare, chefsåklagare och vice chefsåklagare som får utföra åklagarens uppgifter i fråga om bevistalan. (Se 38 § LUL och

11§ åklagarförordningen, 2004:1265.)

Domstolens avgörande sker genom dom. I domen ska rätten ange antingen att domstolen funnit att det är styrkt att barnet begått gär- ningen eller att det inte blivit utrett att han eller hon begått den. I för- arbetena uttalas att bevistalan närmast är avsedd att användas för en gärning av mycket allvarlig beskaffenhet.133

Bevistalan kan aldrig leda till någon straffrättslig reaktion. Be- stämmelsen infördes tvärtom för att ge socialtjänsten (då barnavår- den) möjlighet att få domstolens prövning av saken när de själva inte kunde utreda förhållandena kring gärningen. Socialtjänsten är inte bunden av domstolsavgörandet.134

131Prop. 1983/84:187 s. 23.

132Denna möjlighet till förlängning gäller emellertid inte efter ett förhör som gjorts i samband med ett envarsgripande (35 § andra stycket LUL).

133Se t.ex. prop. 1983/84:187 s. 11 och prop. 1964:10 s. 166–168.

134Prop. 1964:10 s. 166–168.

1597

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Vid en bevistalan ska domstolen som utgångspunkt bestå av sär- skilt utsedda domare (se hänvisningen till 25 § i 38 § LUL). I övrigt gäller i princip samma regler som vid ett allmänt åtal för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år (38 § LUL).

43.2.13 Alternativ till anstaltsvård m.m. (artikel 40.4)

Ett barn som begått brott särbehandlas i det svenska straffprocess- och påföljdssystemet. Systemet präglas av att barn som har gjort sig skyldiga till brott i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten.

I brottsbalken finns ett flertal bestämmelser som syftar till att mildra påföljdsbestämningen för unga lagöverträdare. Om den som begått brott var under 21 år vid gärningstillfället följer det av brotts- balken att hans eller hennes ungdom ska beaktas vid straffmätningen. Rätten får i dessa fall även döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Därtill ska en gärnings straffvärde anses vara lägre om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Den bestämmelsen ska inte tillämpas generellt för att en lagöverträdare är ung, men blir aktuell när hans eller hennes utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga varit bristande jämfört med andra i samma ålder och det funnits ett samband mellan denna brist och brottet.135 Unga personer, och då framför allt de under 18 år, särbehandlas även vid påföljdsvalet. Det finns t.ex. begränsningar när det gäller fängelse som påföljd. Det finns också särskilda påföljder, som är anpassade efter de behov och förutsättningar som gäller för unga personer. Dessa är ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Den 1 januari 2021 införs ytterligare en påföljd, ungdomsövervakning. (Se bl.a. 29 kap. 3 och 7 §§, 30 kap. 5 § och 32 kap. BrB. Läs mer om påföljderna nedan.) Ytterligare en påföljd är rättspsykiatrisk vård, som i vissa fall kan väljas som påföljd för den som lider av en allvarlig psy- kisk störning (31 kap. 3 § BrB, se även 30 kap. 6 § BrB).136

135Prop. 2009/10:147 s. 45.

136Om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd kan det även beaktas som en förmildrande omständighet vid bedöm- ningen av gärningens straffvärde (29 kap. 3 § BrB).

1598

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

Ungdomsvård

Påföljden ungdomsvård innebär huvudsakligen att barnet ska ges vårdåtgärder som kan vidtas med stöd av socialtjänstlagen eller LVU. Åtgärderna ska framgå av ett ungdomskontrakt (när det gäller vård enligt socialtjänstlagen) eller en vårdplan (när det gäller vård enligt LVU). Vården och åtgärderna ska syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. (Se 32 kap. 1 § BrB.)

Ungdomsvård ska väljas om den unge har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU. Vidare krävs det att påföljden är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslig- hetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Om ett sådant behov av vård finns har ungdomsvård företräde framför ungdomstjänst (se nedan). Frågan om en ungdomsvård är tillräckligt ingripande bedöms utifrån innehållet i de föreslagna åtgärderna. (Se 32 kap. 1 § BrB.)

Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet, får rätten förena ungdoms- vård med ungdomstjänst eller dagsböter (32 kap. 3 § BrB). Syftet med bestämmelsen om kombinationspåföljd är att rätten, om det i och för sig finns förutsättningar för ungdomsvård men en sådan påföljd inte framstår som tillräckligt ingripande, ska kunna avhjälpa propor- tionalitetsbristen genom att lägga till ytterligare en påföljd.137

Ungdomstjänst

När det inte finns förutsättningar för ungdomsvård kan påföljden i vissa fall bestämmas till ungdomstjänst. Den som döms till ungdoms- tjänst ska utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 150 timmar. En förutsättning för att ungdomstjänst ska väljas som påföljd är att påföljden är lämplig med hänsyn till den unges person och övriga omständigheter. En ytter- ligare förutsättning är att påföljden anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brotts- lighet; brottets art utgör alltså inte något hinder mot att döma till ungdomstjänst.138 I valet mellan ungdomstjänst och böter ska ung-

137Prop. 2005/06:165 s. 84.

138Rättsfallet NJA 2007 s. 624 och prop. 2005/06:165 s. 132.

1599

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

domstjänst väljas, om den påföljden inte är alltför ingripande. (Se 32 kap. 2 § BrB.)

Utgångspunkten enligt praxis är att ungdomstjänst som själv- ständig påföljd kan anses vara tillräckligt ingripande om det fängelse- straff som den unge med hänsyn till bl.a. dennes ålder skulle ha dömts till i det särskilda fallet inte överstiger sex månader.139

Anledningen till att ungdomstjänst infördes i påföljdssystemet var lagstiftarens ambition att hålla unga lagöverträdare utanför krimi- nalvården och frihetsberövande påföljder.140

Tidigare gällde ett krav på samtycke från barnets sida för att rätten skulle kunna döma till ungdomstjänst. Det kravet togs bort år 2015, med hänvisning till att det inte är rimligt att den tilltalade har for- mellt inflytande och kan förfoga över valet av påföljd. Samtidigt ut- talade regeringen att det inte går att komma ifrån att den tilltalades inställning till en eventuell ungdomstjänst kan påverka bedömningen av om en sådan påföljd är lämplig eller inte.141

Sluten ungdomsvård

Fängelse får väljas som påföljd för den som begått brott innan han eller hon fyllt 18 år endast om det finns synnerliga skäl. Om dom- stolen finner att det finns sådana skäl ska påföljden i stället för fäng- else bestämmas till sluten ungdomsvård på viss tid, om inte särskilda skäl talar emot det (t.ex. om den dömde är vuxen vid lagföringen). (Se 30 kap. 5 § och 32 kap. 5 § BrB.)

Sluten ungdomsvård innebär att den dömde tas in på ett särskilt ungdomshem. Vården ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska inledas på en låsbar enhet, men så snart förhållandena medger det ska den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former. (Se lagen, 1998:603, om verkställighet av sluten ungdomsvård.)

Innan sluten ungdomsvård fanns var fängelse den enda form av fri- hetsberövande som påföljdssystemet kunde erbjuda. Det var enligt lagstiftarens uppfattning mycket otillfredsställande, eftersom fäng-

139Rättsfallet NJA 2007 s. 636.

140Prop. 2005/06:165 s. 42, 43, 48, 49, 63 och 64.

141Prop. 2014/15:25 s. 39.

1600

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

else är en olämplig miljö för barn. Det var därför angeläget att införa en alternativ form av frihetsberövande som gör det möjligt att hålla de yngsta lagöverträdarna utanför fängelserna.142

Ungdomsövervakning

Ungdomsövervakning är en ny påföljd som införs den 1 januari 2021. Påföljden ska tillämpas i fall där varken ungdomsvård eller ungdoms- tjänst utgör en tillräckligt ingripande straffrättslig reaktion med hän- syn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Den som döms till ungdomsövervakning ska medverka i en verkställighetsplanering som ska mynna ut i en individuellt ut- formad verkställighetsplan. Verkställighetsplanen ska innehålla före- skrifter om möten med en koordinator, inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet och förbud mot bruk av bl.a. narkotika och alkohol. Inskränkningarna i rörelsefriheten ska bestå i antingen ett förbud att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter eller andra rörelse- inskränkningar, som t.ex. ett förbud att vistas på en viss plats. Rörelse- inskränkningarna ska kontrolleras med hjälp av elektroniska hjälp- medel. Verkställighetsplanen ska även få reglera frågor om bl.a. den dömdes boende, skolgång eller annan sysselsättning, missbruksbe- handling och andra åtgärder som syftar till att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt. Kriminal- vården ska ansvara för verkställigheten.143

Villkorlig dom och skyddstillsyn

Villkorlig dom och skyddstillsyn är påföljder främst för vuxna lag- överträdare. Till skillnad från vad som gäller för fängelse finns det emellertid inga formella begränsningar när det gäller dessa påföljder för lagöverträdare under 18 år. Eftersom det finns ett system med särskilda ungdomspåföljder utgör de påföljderna dock i praktiken ett andrahandsalternativ. Villkorlig dom och skyddstillsyn blir främst aktuella när böter inte utgör en tillräckligt ingripande påföljd, det inte finns förutsättningar för vare sig ungdomsvård eller ungdomstjänst

142Prop. 1997/98:96 s. 153.

143Se prop. 2019/20:118 s. 1.

1601

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

och det inte heller föreligger synnerliga skäl för en frihetsberövande påföljd.

Villkorlig dom innebär att den dömde underkastas en prövotid av två år. Under prövotiden ska den dömde vara skötsam. Villkorlig dom ska normalt kombineras med böter eller en föreskrift om sam- hällstjänst. Skyddstillsyn innebär ofta vårdåtgärder och ska vara för- enad med en övervakning. Skyddstillsynen kan också förenas med böter, samhällstjänst eller ett kortare fängelsestraff. Vid skyddstillsyn löper en prövotid om tre år från den dag då påföljden började verk- ställas. (Se 27 och 28 kap. BrB.)

Straffvarning och åtalsunderlåtelse

När förundersökningen är avslutad tar åklagaren ställning till om han eller hon ska väcka åtal vid domstol, utfärda strafföreläggande eller meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning (om tillräckliga skäl föreligger). Regler om åtalsunderlåtelse finns i rättegångsbalken och regler om straffvarning i LUL (20 kap. 7 § RB och 16–22 §§ LUL). Straffvarning kan bara ges till barn. Bestämmelserna om straffvarning har företräde framför dem om åtalsunderlåtelse.144

Reglerna om åtalsunderlåtelse och straffvarning är undantag från den princip om s.k. absolut åtalsplikt som är lagfäst i 20 kap. 6 § RB. I förarbetena konstateras att det finns en presumtion för att åtal ska väckas när det gäller ungdomar. Vidare uttalas att lagregleringen byg- ger på grundtanken att ansvaret för ungdomar som begått brott i huvudsak ska vila på socialtjänsten och inte på Kriminalvården. En viktig tanke bakom regleringen var enligt lagstiftaren att åtalsunder- låtelse möjliggör en snabb och smidig handläggning av brott som be- gås av unga. 145

Åtalsunderlåtelse och straffvarning kan meddelas även efter att åtal väckts, om dom ännu inte meddelats. Det gäller emellertid inte om den misstänkte motsätter sig det. (Se 20 kap. 7 a § RB och 16 § tredje stycket LUL.)

Åtalsunderlåtelse innebär helt enkelt att åklagaren inte väcker åtal. En straffvarning är ungefär som en åtalsunderlåtelse men med ett tillhörande skötsamhetskrav. Den unge ska underrättas om varningen

144Prop. 1994/95:12 s. 100 och 2014/15:25 s. 59.

145Prop. 1994/95:12 s. 74 och 75.

1602

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

eller åtalsunderlåtelsen vid ett personligt möte med åklagaren. Nor- malt ska även barnets vårdnadshavare vara med vid mötet. Även före- trädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara. Åklagaren ska vid mötet särskilt förklara innebörden av beslutet om straffvarning och det skötsamhetskrav som varningen är förenad med, liksom vad följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser. Både en åtalsunder- låtelse och en straffvarning registreras i belastningsregistret. (Se 18– 22 §§ LUL och 3 § lagen om belastningsregister.)

Ett beslut om åtalsunderlåtelse eller straffvarning innebär inte ett rättskraftigt avgörande i skuldfrågan.146 Det kan inte överklagas eller angripas genom särskilda rättsmedel (t.ex. resning) på samma sätt som en dom eller ett strafföreläggande. Däremot kan beslutet angri- pas med stöd av 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291), om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.147 Troligen kan ett sådant beslut även överklagas med stöd av 41 § förvaltningslagen (2017:900).148 Det är också möjligt att begära att beslutet överprövas inom Åklagarmyndigheten.149

Förutsättningar för att få meddela en straffvarning

För att en straffvarning ska få meddelas krävs till en början att det är fullt utrett att den unge har begått brottet.150 I regel förutsätts ett erkännande. Om barnet eller vårdnadshavaren begär att åtal ska väckas bör åklagaren inte utfärda en straffvarning. Åklagaren kan enligt LUL utfärda straffvarning i två huvudfall (se 17 § LUL).

Det första fallet är att barnet blir föremål för vård- eller hjälpåt- gärder. Det kan vara fråga om (1) vård eller annan åtgärd enligt social- tjänstlagen, (2) vård eller annan åtgärd enligt LVU eller (3) annan åtgärd som innebär att barnet får hjälp eller stöd. Har åklagaren vid sitt beslut om straffvarning förutsatt att socialnämnden vidtar en åtgärd ska åklagaren ta reda på om åtgärden kommer till stånd och, om så inte visar sig vara fallet, anmäla detta till IVO (3 § förordningen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). För att straff-

146Prop. 1994/95:12 s. 79.

147Se beslut av Kammarrätten i Göteborg den 18 december 2014 i mål 5752-14.

148Jämför de skäl som Kammarrätten i Göteborg angav för att tillåta resning i beslut den

18december 2014 i mål 5752-14. Det ska noteras att någon motsvarighet till 41 § förvaltnings- lagen då inte fanns.

149Se Riksåklagarens riktlinjer RåR 2013:1.

150Prop. 1994/95:12 s. 75.

1603

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

varning ska få beslutas krävs inte bara att barnet blir föremål för vård- eller hjälpåtgärder, utan också att det med skäl kan antas att det genom åtgärderna vidtas vad som är lämpligast för barnet.

Det andra huvudfallet för straffvarning är när det är uppenbart att brottet skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om straffvarning ska meddelas ska åklagaren, utöver vad som nu sagts, särskilt beakta barnets vilja att bl.a. ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet, på annat sätt gottgöra målsäganden eller att medverka till medling (17 § LUL). Läs mer om medling nedan.

Medling

Medling ska vara frivillig för både gärningsperson och målsägande. Det brott som medlingen avser ska vara anmält till polisen. Dess- utom ska gärningspersonen ha erkänt gärningen eller delaktighet i denna. Medling får endast ske om det med hänsyn till samtliga om- ständigheter framstår som lämpligt. Om gärningspersonen är under tolv år får medling ske endast om det finns synnerliga skäl. Medlings- förfarandet ska genomföras skyndsamt. (Se 5 och 6 §§ lagen om med- ling med anledning av brott.)

Medverkan till medling ska beaktas vid bedömningen av om straff- varning ska utfärdas (se ovan). Vidare ska domstolen, såväl vid val av påföljd som vid straffmätning, i skälig omfattning beakta om den till- talade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skad- liga verkningar av brottet (29 kap. 5 § och 30 kap. 4 § BrB).

1604

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

43.3Analys av överensstämmelsen

Genom artikel 40.1 i barnkonventionen erkänner en stat rätten för ett barn som misstänks eller dömts för brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde och som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Detta konkretiseras till viss del genom att staterna i arti- kel 40.2 åläggs att säkerställa att ett barn har vissa minimigarantier inom förfarandet. Även artikelns övriga punkter får ses som ett kon- kretiserande av hur ett barns rätt enligt artikel 40.1 ska genomföras. T.ex. framgår det av artikel 40.1 att ett barn har rätt att bli behandlat på ett sätt som tar hänsyn till barnets ålder. Även om det inte finns en lika tydlig koppling som mellan artikelns två första punkter (”för detta ändamål”) förtydligas denna rättighet i artikelns tredje punkt. I den stadgas att en stat bl.a. ska främja införandet av barnanpassade lagar och förfaranden inom straffprocessen. Slutligen framgår det av artikel 40.1 att barnet ska behandlas på ett sätt som beaktar det önsk- värda i att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Det måste tolkas som att fokus i straffprocessen ska vara individualpreventiva åtgärder snarare än t.ex. vedergällning. Det stämmer väl överens med både artikel 6.2, om att ett barns utveck- ling ska säkerställas av staten, och artikel 40.4, av vilken det framgår att det ska finnas alternativ till anstaltsvård, t.ex. vård- och utbild- ningsåtgärder. I den delen av artikeln framhålls också att åtgärden ska vara lämplig och rimlig i förhållande till både barnets person och till brottet.

Med hänsyn till att artikel 40.1 kan sägas konkretiseras genom artikelns andra punkter kommer vi inte att beröra första punkten särskilt utförligt. Utöver konkretiseringen som följer av de efterföl- jande punkterna är det också svårt att utläsa någon konkret skyldig- het ur bestämmelsen. Det är t.ex. svårt att utläsa hur en stat ska agera för att erkänna rätten att behandlas på ett sätt som tar hänsyn till det önskvärda i att främja att ett barn tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Artikel 40.1 bör kanske i stället främst ses som en grund- val, som ska finnas med vid lagstiftandet och under hela det straff- rättsliga förfarandet. Snarare än att punkten i sig ger upphov till ett behov av särskilda bestämmelser, får den betydelse t.ex. vid propor- tionalitetsbedömningar och andra intresseavvägningar. Även när en

1605

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

enskild tjänsteman reflekterar över sitt bemötande mot barn som är misstänkta eller dömda för brott bör den finnas med som en grundval.

Med detta sagt ska det framhållas att det i svensk lagstiftning finns bestämmelser som stärker den rätt som erkänns i artikel 40.1. Som

vikommer att återkomma till präglas påföljdssystemet för barn av att vårdinsatser ska prioriteras. Det finns särskilda bestämmelser för unga misstänkta och lagöverträdare. Åklagaren m.fl. har en objekti- vitetsplikt och en skyldighet att bedriva förundersökningen så att inte någon orsakas onödig olägenhet. När ett barn underrättas om en misstanke ska han eller hon samtidigt underrättas om att hand- läggningen ska präglas av respekt för barnets rätt till skydd av privat- livet. I regeringsformen och Europakonventionen finns det stadgat att en rättegång ska vara rättvis. Detta är bara några exempel.

Det svenska rättssystemet, liksom många andra länders, präglas av en avvägning mellan olika intressen. Inte sällan kan ett barns olika intressen stå emot varandra, t.ex. när det gäller rättssäkerhet och privatliv. I det svenska systemet styrs barn bort från rättsprocessen på flera sätt. T.ex. är barn under 15 år inte straffmyndiga och brotts- misstankar mot dem prövas normalt inte i domstol. När det gäller straffmyndiga barn som begått brott finns det en möjlighet för åkla- gare att meddela en straffvarning eller ett strafföreläggande i stället för att gå till domstol. Samtidigt har lagstiftaren bedömt det som viktigt att också ett barn får en misstanke om brott prövad av dom- stol, med de rättssäkerhetsgarantier som det innebär. Lagstiftaren har också ansett att det finns ett pedagogiskt värde i att en ung lagöver- trädare får möta representanter för rättssystemet och närvara vid en huvudförhandling. Det finns bestämmelser både om att en brott- målsförhandling ska vara offentlig och om möjlighet att handlägga målet (eller delar av det) inom stängda dörrar. Vi återkommer till dessa bestämmelser längre ner. Sammantaget framstår det generellt sett som att lagstiftaren har försökt att samtidigt ta hänsyn till olika intressen och därigenom skapat ett nyanserat system med barnets intresse som utgångspunkt. Vår bedömning är att lagstiftningen som rör straffprocessen och unga lagöverträdare i sin grund speglas av den rätt som erkänns i artikel 40.1. När det gäller konkreta bestäm- melser och regleringen i detalj hänvisar vi till vår analys nedan.

Självklart får artikel 40.1 också betydelse vid ett frihetsberövande av ett barn som är misstänkt, åtalat eller dömt för brott. Hur bestäm- melserna om frihetsberövande stämmer överens med barnkonven-

1606

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

tionen analyserar vi inte i detta avsnitt utan hänvisar till kapitlet om artikel 37.

43.3.1Minimigarantier m.m. (artikel 40.2)

Som nämnts ovan konkretiseras ett barns rätt enligt artikel 40.1 till viss del genom en rad skyldigheter som en stat har enligt artikel 40.2. Dessa rör främst ett antal minimigarantier som ett brottsmisstänkt barn har. Till flera av dessa skyldigheter finns det en motsvarande rättighet i Europakonventionen, som är en del av svensk rätt. Genom konventionens status i svensk rätt skapas ett skydd för dessa garan- tier även i tillämpningen. Nedan kommer vi emellertid främst att foku- sera på bestämmelser i den svenska nationella rätten.

Artikel 40.2 (b) är formulerad på ett sätt som gör den svårtolkad. För ändamålet att erkänna ett barns rätt att behandlas på det sätt som nämns i artikel 40.1 ska en stat säkerställa att ett barn som misstänks eller dömts för brott har vissa garantier. Däremot framgår det inte om dessa garantier utgör rättigheter som barnet kan avstå från. Är det t.ex. möjligt för ett barn att avstå från en förhandling eller ett juridiskt biträde? Är det tillräckligt att barnet har rätt att begära för- handling och biträde och att barnet upplyses om denna rätt? Eller ska bestämmelserna ses som en skyldighet för staten att tillse att barnet får anklagelserna prövade vid en förhandling i närvaro av ett biträde? Barnrättskommittén kallar punkterna i artikel 40.2 (b) för en lista av rättigheter och garantier för att säkerställa att barnet får en rättvis behandling och rättegång.151 Barnkonventionen ger inte några tydliga svar, utan saken får bedömas utifrån respektive punkt och möjligen också i förhållande till barnets ålder, mognad och övriga förutsättningar (jämför artikel 40.1).

Det kan konstateras att svensk lagstiftning och praxis överens- stämmer med en stor del av artikel 40.2. I både grundlag och annan lag finns en legalitetsprincip och ett förbud mot retroaktiv lagstift- ning. Det finns en oskuldspresumtion, även om den inte uttrycks direkt i nationell lag (men i t.ex. Europakonventionen). Ett barn som är misstänkt för brott ska underrättas om anklagelserna i samband med sitt första förhör som skäligen misstänkt, dvs. i princip vid sin första kontakt med rättsväsendet i egenskap av misstänkt. Det finns

151CRC/C/GC/24 p. 38.

1607

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

en rätt att inte behöva yttra sig över brottsmisstanken och tystnaden får inte ligga den tilltalade till last (en annan sak är att den tilltalade under vissa omständigheter kan ha en förklaringsbörda). Även när en person hörs under ed behöver han eller hon inte svara på frågor som rör egen brottslighet. Den tilltalade har också rätt att själv föra sin talan eller låta sig företrädas av ett ombud. Han eller hon kan på samma villkor som åklagaren kalla och förhöra vittnen samt i övrigt föra fram sin talan. Särskilda bestämmelser om skyndsamhet gäller vid ärenden som rör barn. En tolk ska förordnas av rätten om den misstänkte inte behärskar svenska eller behöver tolkning till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter. Tolkens ersättning betalas av allmänna medel. I alla dessa delar bedömer vi att svensk lagstift- ning och praxis stämmer överens med innebörden av artikel 40.2 i barnkonventionen. I andra delar bedömer vi att det krävs en djupare analys för att avgöra om svensk rätt och artikel 40.2 stämmer över- ens. Nedan går vi igenom dessa delar var för sig.

43.3.2Underrättelse till vårdnadshavare samt vårdnads- havares närvaro vid förhör under förundersökning (artikel 40.2 [b] [ii])

Enligt artikel 40.2 (b) (ii) ska ett barn som misstänks för brott inte bara själv bli underrättad, dessutom ska föräldrar eller vårdnadsha- vare underrättas, om det är lämpligt. Det framgår inte tydligt av kon- ventionen vad som avses med ”lämpligt”. Bl.a. mot bakgrund av arti- kel 3.1, får det anses innefatta i vart fall en bedömning av barnets bästa. Däremot framgår det inte om även andra intressen kan vägas in i lämplighetsbedömningen, såsom t.ex. kollusionsfara (att den miss- tänkte försvårar utredningen). Det kan noteras att det i den efter- följande punkten (iii), angående föräldrars och vårdnadshavares när- varo vid en huvudförhandling i stället för ”lämplig” uttryckligen står ”såvida det inte strider mot barnets bästa”. Denna skillnad, inom samma artikel, indikerar att ”lämplig” i detta fall omfattar även andra intressen än barnets bästa. Ytterligare en skillnad mellan punkterna är att i punkten (iii) uttrycks föräldrars närvaro som en huvudregel (såvida inte det strider) medan det i punkten (ii) endast behöver lämnas en underrättelse till föräldrar eller vårdnadshavare om det är lämpligt.

Barnrättskommittén har visserligen framhållit föräldrars närvaro vid en rättegång som ett skydd mot att barnet t.ex. utsätts för otill-

1608

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

börlig påverkan eller känner sig tvingat att uttala sig. Samma argu- ment gör sig gällande under förundersökning. Barnkonventionen inne- håller emellertid inte något krav att föräldrar eller vårdnadshavare ska vara med under förundersökningen. Finns det t.ex. ett juridiskt bi- träde är det inte nödvändigt att en förälder eller vårdnadshavare är med (se ordalydelsen av artikel 40.2 [b] [ii]).

Barn som var 15 år eller äldre när den misstänkta gärningen begicks

Enligt svensk rätt ska bl.a. vårdnadshavare till ett barn som skäligen misstänks för brott omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med barnet.

Underrättelsen får skjutas upp om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. Det är alltså ett skäl som inte primärt hänför sig till barnets bästa, utan till brottsutredningen i sig. Samtidigt är det en mycket restriktiv formulering. Det ska både vara nödvändigt och utredningen ska väsentligen försvåras för att en underrättelse ska kunna skjutas upp. Bestämmelsen framstår som proportionell och bör kunna rymmas inom lämplighetsundantaget i artikel 40.2 (b) (ii) i barnkonventionen.

Underrättelse till vårdnadshavare m.fl. kan underlåtas helt, om en underrättelse strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. Undantaget med hänvisning till barnets bästa är givet- vis förenligt med barnkonventionen. När det gäller andra särskilda skäl ges det som exempel i förarbetena att en underrättelse inte be- hövs för att det är fråga om ett bagatellartat brott eller att vårdnads- havare inte går att nå och ett förhör behöver hållas snabbt. Genom att det numera finns en möjlighet att skjuta upp en underrättelse begränsas rimligen utrymmet för att underlåta underrättelse till en förälder t.ex. för att ett förhör måste hållas snabbt. Det är också svårt att se att en underrättelse till barnets vårdnadshavare inte skulle fylla någon funktion (även vid bagatellartade brott), eftersom sådan in- formation kan hjälpa vårdnadshavaren att ta sitt ansvar för barnets uppfostran och vägledning enligt artiklarna 5 och 18 i barnkonven- tionen. En annan sak kan ju vara att en underrättelse inte behövs för att föräldrarna redan känner till brottsanklagelsen. Utifrån de föränd- ringar som skett av bestämmelsen och eftersom den ska tolkas i ljuset av bl.a. barnkonventionen, får undantaget för ”andra särskilda skäl”

1609

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

anses kunna innefattas i lämplighetsundantaget i artikel 40.2 (b) (ii) i barnkonventionen.

Barnkonventionen ställer inga krav på att föräldrar eller vårdnads- havare ska kallas till eller närvara vid förhör som hålls under förunder- sökningen (se däremot om juridiskt biträde m.m. nedan).

När det gäller föräldrars och vårdnadshavares närvaro när saken avgörs se nedan.

Sammantaget är vår bedömning att svensk lagstiftning och praxis är förenliga med artikel 40.2 (b) (ii) när det gäller straffmyndiga barn.

Barn som var yngre än 15 år när den misstänkta gärningen begicks

När det gäller barn som är föremål för en utredning enligt 31 § LUL, dvs. barn som misstänks ha begått ett brott innan de fyllt 15 år, ser bestämmelserna om underrättelse till vårdnadshavare annorlunda ut. Huvudregeln är alltjämt att bl.a. vårdnadshavare ska underrättas om anklagelserna om det finns en misstanke om brott och en utredning inletts. Undantag kan göras om det är till men för utredningen eller det i övrigt finns särskilda skäl.

Bestämmelsen i 33 § LUL utformades med 5 § LUL, dvs. under- rättelseskyldigheten som gäller vid förundersökning, som mall. I för- arbetena till 33 § hänvisas det till de uttalanden som gällde 5 §. När det generella undantaget som hänför sig till men för utredningen togs bort i 5 § gjordes det emellertid inte någon motsvarande änd- ring i 33 § LUL. Det innebär att det finns ett större utrymme för att underlåta underrättelse vid förfaranden enligt 31 § LUL än vid en förundersökning.

En förundersökning kan visserligen anses vara mer ingripande, eftersom den kan leda till en påföljd för barnet. Samtidigt är barn som är föremål för en utredning enligt 31 § LUL mycket unga och även dessa utredningar kan få konsekvenser för barnet. Därtill kan enligt förarbetena underrättelse underlåtas bl.a. om barnet kan antas vara ”mindre meddelsam om vårdnadshavaren är närvarande”. Även om artikel 40.2 (b) (ii) får anses ge ett utrymme för t.ex. kollusions- intressen, ligger ett sådant skäl knappast i linje med barnkonven- tionens stadganden om biträde och att barnet inte behöver yttra sig (jämför artikel 40.2 [b][iv] och 40.3 [b]). En annan sak är att det kan vara till barnets bästa att en förälder eller vårdnadshavare inte när-

1610

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

varar vid förhöret, om barnet känner sig hämmad av närvaron. Vi kan inte heller se någon anledning till att bestämmelserna om förunder- sökning och utredning enligt 31 § LUL ska skilja sig i frågan om underrättelse till vårdnadshavare. Enligt vår bedömning går undan- taget i 33 § LUL längre än vad artikel 40.2 (b) (ii) ger utrymme för. Det finns i vart fall en risk för att det inte tillämpas på ett sätt som är förenligt med innebörden av artikel 40.

43.3.3Möjlighet att få saken avgjord vid förhandling av oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ (artikel 40.2 [b] [iii])

Enligt artikel 40.2 (b) (iii) ska varje barn som misstänks för att ha begått brott garanteras att utan dröjsmål få saken avgjord vid en för- handling av ett behörigt, oberoende och opartiskt organ.

Barn som var 15 år eller äldre när den misstänkta gärningen begicks

Brottsanklagelser mot ett barn kan avgöras på olika sätt. Åklagaren kan utfärda åtalsunderlåtelse, straffvarning eller strafföreläggande. Åklagaren kan också lägga ned förundersökningen eller väcka åtal så att anklagelserna prövas vid en rättegång i domstol. Det är dock bara vid en rättegång som saken avgörs efter en förhandling. Det råder inget tvivel om att de allmänna domstolarna, som avgör brottmål, är såväl oberoende som opartiska. Det finns också särskilda jävsregler som hindrar att ett mål avgörs av en partisk domare. Som nämnts ovan finns det särskilda tidsfrister och skyndsamhetskrav, både under förundersökning och rättegång. I denna del är svensk rätt förenlig med punkten (iii).

När ärendet avslutas genom att förundersökningen läggs ned kvar- står det inte någon brottsanklagelse, saken behöver därmed inte av- göras vid en förhandling. Strafföreläggande (och ordningsbot) inne- bär en lagföring, men måste godkännas av den misstänkte. Godkänns inte ett sådant föreläggande får saken normalt avgöras i domstol. Det utgör således ingen inskränkning av möjligheten att få saken prövad av en domstol. Även i dessa delar är vår bedömning att svensk rätt överensstämmer med punkten (iii).

1611

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

En straffvarning eller åtalsunderlåtelse kan formellt meddelas även om den misstänkte motsätter sig det, såvida inte åtal har väckts. En varning eller underlåtelse innebär inte att någon påföljd döms ut och inte ett rättskraftigt avgörande av skuldfrågan. Däremot förs det in en uppgift om varningen/underlåtelsen i belastningsregistret. Därtill kvarstår anklagelsen mot barnet, utan ett rättskraftigt avgörande i skuldfrågan. En åklagare har visserligen en objektivitetsplikt men kan samtidigt vara förundersökningsledare och tillhör den brottsbekäm- pande myndighet som tillsammans med Polismyndigheten har drivit ärendet mot barnet. En åklagare kan därmed inte anses som opartisk i ärendet, enligt vår mening.152 Det gäller även när åklagaren inte har varit förundersökningsledare. Under alla förhållanden beslutas straff- varning och åtalsunderlåtelse utan en förhandling.

Enligt vår bedömning innebär ett beslut om straffvarning eller åtals- underlåtelse inte att barnet fått saken avgjord av en opartisk myndig- het. Det innebär inte heller att den unge fått brottsanklagelserna mot sig utan dröjsmål prövade vid en förhandling. Därtill registreras be- slutet i belastningsregistret, trots att barnets skuld inte rättskraftigt avgjorts. Ytterligare anmärkningsvärt är att barnet därefter kan få en ny anmärkning i registret, om åtalsunderlåtelsen senare återkallas och barnet döms för brottet. Det blir därigenom en längre tid som barnet finns i registret för samma gärning.153 Ett beslut om straffvar- ning eller åtalsunderlåtelse kan inte heller överklagas på samma sätt som en brottmålsdom (en annan sak är att man kan begära överpröv- ning inom Åklagarmyndigheten och troligen angripa beslutet i en för- valtningsprocess). Läs mer om överprövning nedan.

Möjligheten att kunna meddela en straffvarning ligger i sig väl i linje med innebörden av artikel 40, på så sätt att det ska finnas alter- nativa förfaranden som är anpassade för barn. Institutet i sig fram- står således som förenligt med barnkonventionen. Däremot saknas det en möjlighet att motsätta sig straffvarning eller åtalsunderlåtelse för att i stället få brottsanklagelsen prövad vid en förhandling i dom- stol. Även om det i praktiken i princip krävs ett erkännande och sam-

152Jämför även Europadomstolens resonemang i mål Roman Zakharov mot Ryssland (2015) p. 277–280.

153Det kan noteras att regeringen uttalat att en registrering i belastningsregistret får långt- gående konsekvenser för en ung person som gjort sig skyldig till brott. Möjligheterna till ut- landsstudier, att beviljas körkort och få vissa anställningar kan under lång tid påverkas på grund av anteckningen i belastningsregistret. Sådana effekter är särskilt kännbara för unga som befin- ner sig vid en tidpunkt i livet då de ska skapa grunden för sina framtida liv. (Se prop. 2009/10:191 s. 10.)

1612

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

tycke från barnet är det en formell brist att åklagaren kan ta ett beslut som innebär dels att anklagelserna kvarstår men inte prövas av dom- stol, dels att det registreras att barnet fått en åtalsunderlåtelse på grund av att åklagaren funnit honom eller henne skyldig till ett visst brott. Detta stämmer inte överens med innebörden av artikel 40.2 (b) (iii).

Barn som var yngre än 15 år när den misstänkta gärningen begicks

En utredning om anklagelser mot ett barn som misstänks för att ha begått brott innan han eller hon fyllt 15 år kan inledas av olika an- ledningar. I de fall när det görs på begäran av en socialnämnd är syftet så tydligt kopplat till barnets behov av sociala insatser att ut- redningen närmast kan jämställas med en utredning enligt social- tjänstlagen. Även i andra fall är det primära syftet att utreda om det finns ett sådant behov, vilket bl.a. märks av att utredningsprotokollet ska sändas till socialtjänsten efter att utredningen är avslutad. En utredning kan också ha ett parallellt brottsutredande syfte, både ut- ifrån målsägandens och ett allmänt intresse.154 Det är endast om det krävs ur allmän synpunkt som åklagaren kan begära prövning hos dom- stol. Det kan göras efter begäran bl.a. av socialnämnden eller barnets vårdnadshavare.

Bestämmelsen i artikel 40.2 (b) (iii) om att saken ska avgöras vid en förhandling får anses främst ta sikte på situationer när barnet ris- kerar att dömas för brott. Som framgår av artikel 40.3 (b) ska mänsk- liga rättigheter och rättsliga skydd till fullo respekteras även vid ett ärende som rör ett straffomyndigt barn, som är föremål för åtgärder på grund av misstanke om brott. Detta innebär emellertid inte nöd- vändigtvis att behovet av åtgärder är detsamma som för någon som riskerar att dömas för brott.

Till skillnad från vid en åtalsunderlåtelse innebär varken en utred- ning enligt 31 § LUL eller en bevistalan att det görs någon anteck- ning i belastningsregistret. Socialtjänsten är inte heller bunden vid utredarnas eller domstolens bedömning. Mot bakgrund av det och det utrymme som finns att föra en bevistalan framstår det inte som oförenligt med konventionen att barnet inte alltid kan få anklagel-

154Jämför prop. 2009/10:105 s. 22.

1613

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

serna avgjorda vid en förhandling. Se även nedan om offentlig försva- rare vid utredningar enligt 31 § LUL.

Slutligen kan noteras att det inte finns någon möjlighet för barnet självt att begära att åklagaren ska pröva om en bevistalan ska föras. Det är självklart möjligt för barnet att ändå framföra sin åsikt i frågan till socialnämnden eller sina vårdnadshavare, som sedan kan göra en formell begäran. Med hänsyn till att det rör brottsanklagelser och att även ett barn har rätt att föra sin talan (jämför 21 kap. 1 § RB och

6.3[c] i Europakonventionen) kan man diskutera om det inte vore mer förenligt med artikel 40.3 (b) i barnkonventionen om även bar- net självt skulle ges en sådan möjlighet. Det gäller i synnerhet efter- som åklagaren därefter ändå prövar om en bevistalan bör föras och därigenom kan göra en prövning om det är till barnets bästa. Där- igenom skulle det också finnas ett större utrymme för den miss- tänkte att fritt uttrycka sina åsikter i frågan, i enlighet med artikel 12. Det bör framhållas att det inte finns någon relevant möjlighet för barnet att informellt till åklagaren begära att en bevistalan ska föras, eftersom åklagaren endast kan föra en bevistalan efter framställning av socialnämnden, Socialstyrelsen eller barnets vårdnadshavare.155 Det är således inte heller möjligt för en åklagare som anser att det är till barnets bästa att anklagelserna prövas av en domstol att föra en sådan talan utan medverkan från någon av de nyss nämnda, oavsett om även barnet vill få anklagelsen prövad. Det finns en risk att denna avsaknad av möjlighet för barnet att hos åklagaren begära bevistalan strider mot artikel 40, i vart fall under vissa omständigheter (t.ex. vid allvarliga anklagelser som uppmärksammats i media eller som resul- terat eller riskerar att resultera i negativa konsekvenser för barnet).

Vid den situationen att åklagaren fått en begäran att föra en bevis- talan finns det inte i LUL uttryckt någon skyldighet att inhämta bar- nets åsikt i frågan, för det fall barnet är i stånd att bilda egna åsikter (vilket normalt torde vara fallet vid förevarande situationer). Det kan inte med säkerhet sägas att en sådan skyldighet måste vara ut- tryckt i lag (jämför dock artikel 4). Eftersom såväl en brottsankla- gelse som en bevistalan kan få stora konsekvenser för barnet finns det skäl att överväga om inte det vore mer i linje med konventionen

155Notera att frågan om åklagaren själv ska kunna initiera en bevistalan för närvarande ses över, se ovan i avsnittet om förutsättningar för att inleda en brottsutredning mot en misstänkt som är yngre än 15 år samt dir. 2019:103.

1614

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

att uttryckligen införa en sådan bestämmelse. Vi diskuterar detta och andra liknande frågeställningar närmre i kapitlet om artikel 12.

43.3.4Juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp under förundersökning och rättegång (artikel 40.2 [b] [ii] och [iii])

Enligt artikel 40.2 (b) (ii) har ett brottsmisstänkt barn rätt att få juridiskt biträde. I den engelska versionen används ”to have” (att ha) och i den franska bénéficier (åtnjuta). Det framgår inte tydligt om bestämmelsen endast innebär att den enskilde ska ha rätt att låta sig representeras och få hjälp av ett ombud eller om staten ska tillhanda- hålla ett sådant biträde (om så önskas).156

När saken avgörs, vid en förhandling, är det tydligare att det ska finnas ett biträde på plats, enligt punkten (iii). Den bestämmelsen är också närmare kopplad till artikel 14.3 (d) i den internationella kon- ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Där anges att i varje mål där rättvisans intresse kräver det, har den anklagade rätt att kostnadsfritt få sig anvisad ett rättegångsbiträde, om han eller hon inte har tillräckliga medel för att betala ett sådant biträde. Om barnet inte själv kan ordna ett biträde bör det således ordnas av staten.

Av vad som kan utläsas av förarbetena till barnkonventionen ver- kar det ha förutsatts att staten ska tillhandahålla ett biträde, men att det inte alltid behöver vara juridiskt skolat, i vart fall inte vid mindre brott. Det stämmer också väl med ordalydelsen i båda punkterna (ii) och (iii). Som indirekt framgår av punkten (iii) är det inte barnets föräldrar eller vårdnadshavare som är avsedda att utgöra barnets bi- träde, eftersom dessa utöver biträdet ska närvara vid förhandlingen (om det inte strider mot barnets bästa). Man kan bl.a. av förarbetena sluta sig till att det främst är vid mindre förseelser eller när barnet inte riskerar en påföljd som annat än juridiskt biträde kan godtas.

Åandra sidan används samma formulering i artikel 37, som avser fri- hetsberövande, vilket tyder på att det även i vissa allvarligare fall skulle anses godtagbart med ett annat än juridiskt biträde. Det ska dock framhållas att artikel 37 inte enbart rör straffprocessen utan omfattar även andra frihetsberövanden än sådana som är en följd av att barnet är misstänkt för brott.

156Se även Tobin s. 1628 och 1629.

1615

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

Barn som var 15 år eller äldre när den misstänkta gärningen begicks

Ett barn har enligt rättegångsbalken rätt att låta sig representeras av ett juridiskt ombud både under en förundersökning och vid en rätte- gång. Försvararen får även vara närvarande vid förhör med den miss- tänkte. En offentlig försvarare ska förordnas för barnet, om det inte är uppenbart att barnet saknar behov av försvarare. Det finns alltså ett visst utrymme att inte förordna en offentlig försvarare för ett barn som är föremål för en förundersökning eller rättegång.

Som framgått finns det ett utrymme i barnkonventionen för att staten inte behöver säkerställa att ett barn har ett juridiskt biträde, i vart fall vid enklare brott. I de fallen ska barnet i stället garanteras att ha ett annat biträde. I svensk rätt finns det inte några bestämmelser om att annat biträde ska förordnas för barnet för det fall en offentlig försvarare inte ska förordnas. Däremot har barnet rätt att låta sig före- trädas av ett privat biträde.

När det först gäller biträde under förundersökningen gör vi följande bedömning. Sammantaget, särskilt mot bakgrund av det i svensk rätt mycket begränsade utrymmet att underlåta att förordna en offentlig försvarare, åklagarens objektivitetsplikt och barnets rätt att låta sig företrädas av en privat försvarare, är de svenska bestämmelserna om försvarare under förundersökning förenliga med artikel 40.2 (b) (ii). I synnerhet gäller det om barnet ges rätt att få anklagelserna avgjorda vid en rättegång och då får en offentlig försvarare förordnad för sig.

När det gäller huvudförhandling framstår, som tidigare påpekats, formuleringen i artikel 40.2 (b) (iii) som något mer absolut än den i punkten (ii). Enligt svensk rätt är utrymmet för att inte förordna en offentlig försvarare mindre om ärendet ska avgöras av domstol (enligt förarbetsuttalanden). Det är emellertid tveksamt om punkten (iii) alls ger utrymme för några undantag när det gäller närvaro av ett juri- diskt eller annat biträde (se ovan). Det ska på nytt påpekas att det i barnkonventionen inte finns ett krav på att en offentlig försvarare ska förordnas, men däremot att det ska finnas något slags rättsligt biträde (t.ex. en befintlig privat försvarare eller ett allmänt förordnat lämpligt biträde). Endast rätten att låta sig biträdas av en privat för- svarare bedömer vi inte som tillräcklig för att uppfylla kravet i punk- ten (iii), eftersom det ska säkerställas att saken avgörs i närvaro av ett biträde. Enligt vår mening är det inte förenligt med artikel 40.2 (b)

1616

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

(iii)att det inte finns ett absolut krav på att ett juridiskt eller annat biträde ska förordnas vid en rättegång för en tilltalad som är yngre än 18 år, om barnet inte redan har ett lämpligt biträde (t.ex. en privat försvarare).

Barn som var yngre än 15 år när den misstänkta gärningen begicks

För barn som utreds enligt 31 § LUL gäller olika bestämmelser om juridiskt biträde, beroende på vad grunden är för utredningen.

Utredningar om brott med minimistraff om fängelse ett år eller högre

Vid utredningar enligt första stycket (brott för vilket det inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse i ett år) ska ett biträde förordnas om det inte är uppenbart att den unge saknar behov av det. Även om det bara ska hållas något enstaka förhör kan man ifrågasätta om det någonsin saknas behov av juridiskt biträde för ett barn under 15 år som är anklagad för att ha begått ett brott med straffminimum om fängelse ett år eller högre. I dessa fall finns det dessutom ett brotts- utredande syfte som inte bara hänför sig till barnets behov av sociala åtgärder. Även om barnet inte riskerar påföljd eller att hamna i be- lastningsregistret vid en utredning enligt 31 § första stycket LUL kan de åtgärder som vidtas under utredningen ge andra konsekvenser. Man kan t.ex. tänka sig att ett barns erkännande av skuld i ett polis- förhör skulle kunna användas vid en skadeståndstalan som målsägan- den för vid ett senare tillfälle.

Vi har ovan påtalat att minimigarantierna i artikel 40.2 (b), när det gäller att få saken avgjord vid en förhandling, främst tar sikte på när ett barn riskerar att dömas för brott. Vidare har vi konstaterat att det inte är oförenligt med artikeln att brottsanklagelserna mot ett straffomyndigt barn inte alltid avgörs vid en förhandling. Behovet av ett juridiskt biträde skiljer sig emellertid från behovet av en förhand- ling. Utöver vad som nyss nämnts om att utredningsåtgärderna i sig kan få betydelse för den misstänkte finns det under en LUL-utred- ning ett behov av ett biträde för att säkerställa att barnets rätt till- varatas när tvångsåtgärder vidtas mot barnet inom utredningen (t.ex. beslag, husrannsakan och kroppsbesiktning). Som närmare diskute-

1617

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

ras nedan innebär dessa tvångsmedel normalt ett ingrepp i ett barns privatliv. Ett förordnande av en försvarare kan utgöra en skyddsåtgärd mot att barnet utsätts för olagliga, godtyckliga eller disproportio- nella ingrepp. Sammantaget kan undantagsmöjligheten i 32 a § LUL, trots sin restriktiva utformning, inte anses vara förenlig med arti- kel 40 i barnkonventionen.

Utredningar på begäran av en socialnämnd

Vid utredningar enligt 31 § andra stycket LUL, som vidtas på be- gäran av en socialnämnd, ska ett juridiskt biträde förordnas endast om det finns synnerliga skäl. Dessa utredningar har till syfte att utreda om barnet är i behov av socialtjänstens insatser. Utredningen kan, som nämnts, till viss del jämställas med en utredning enligt socialtjänstlagen. Tvångsåtgärder får visserligen vidtas mot den unge men utrymmet är mer begränsat än när det gäller utredning om ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse ett år. Således finns det inte samma behov av biträde som vid en utredning enligt 31 § första stycket LUL. Det kan emellertid ifrågasättas om det är förenligt med såväl artikel 40 som artikel 3.1 att det krävs syn- nerliga skäl för att förordna ett biträde. Även om barnkonventionen inte kan anses ställa krav ens på en presumtion för juridiskt eller annat biträde i dessa lägen, begränsar formuleringen avsevärt möjlig- heten av att förordna ett sådant; det räcker inte ens med särskilda skäl. Detta utrymme ter sig onödigt begränsat.

När bestämmelsen infördes påpekade bl.a. Barnombudsmannen att en restriktiv tillämpning av bestämmelsen om juridiskt biträde på det sätt som föreslagits skulle strida mot artikel 40.2 (b). Enligt reger- ingen uppfyllde emellertid Sverige barnkonventionens krav, redan utan möjligheten att få försvarare vid dessa utredningar, eftersom det i princip är obligatoriskt med försvarare när det är fråga om bevis- talan i domstol.157 Ett liknande påpekande gjordes inför att möjlig- heterna att förordna juridiskt biträde enligt LUL utökades. Även lag- rådet ansåg då att det borde förordnas biträde i alla utredningar som inleds enligt 31 § LUL, om det inte är uppenbart att den unge saknar behov av det. Regeringen anmärkte att dessa utredningar inte leder till att åtal och lagföring ska ske utan i första hand till att underlag

157Prop. 2005/06:165 s. 116.

1618

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

för insatser ska bli så fullständigt som möjligt. Regeringen ansåg därför att ett juridiskt biträde således i allmänhet inte har någon funk- tion att fylla. Regeringen vidhöll också att kraven i barnkonventionen var uppfyllda.158

Även om lagstiftaren har analyserat bestämmelsens förenlighet med artikel 40.2 (b) är vår bedömning att regelsystemet inte med säkerhet kan anses förenligt med samma bestämmelse. Tvärtom skulle en mer nyanserad bestämmelse, som utgår från barnets behov av biträde, framstå som mer förenlig med artikel 40.2. Den skulle också ge ett större utrymme för fördragskonform tolkning, om det vid en individuell bedömning framkommer att ett biträde behöver förord- nas, utifrån kraven i barnkonventionen.

Andra utredningar

Vid andra utredningar, dvs. utredningar enligt 31 § tredje stycket LUL gäller, som vid utredningar som inletts på begäran av en social- nämnd, att det krävs synnerliga skäl för att ett juridiskt biträde ska förordnas. Är det fråga om ett stort skadeståndsanspråk eller en omfattande utredning utgör det enligt förarbetena skäl att förordna en försvarare. Liksom vid utredningar som inleds på en socialnämnds begäran kan det emellertid ifrågasättas om kravet på synnerliga skäl inte ger ett otillräckligt utrymme att förordna ett biträde, sett utifrån de krav som ställs i artikel 40 i barnkonventionen. Även i detta fall hade en mer nyanserad bestämmelse varit att föredra.

Bevistalan

En bevistalan lär främst bli aktuell vid sådana utredningar som om- fattas av 31 § första stycket LUL. Vi har redan påpekat att det undan- tagslöst bör förordnas ett juridiskt biträde vid dessa utredningar. De skälen gör sig naturligtvis ännu starkare om en bevistalan förs. Oavsett vad det är fråga om för brott förs en bevistalan bara i undan- tagsfall, när det krävs ur allmän synpunkt. I dessa fall framstår det som särskilt viktigt att barnets rättssäkerhet säkerställs genom till- gången till ett biträde. Oaktat att det i princip och praktiken är obliga- toriskt med biträde vid bevistalan är det enligt vår mening inte för-

158Prop. 2009/10:105 s. 40 och 41.

1619

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

enligt med artikel 40 i barnkonventionen att ett juridiskt biträde enligt lagtexten inte alltid ska förordnas. Det ska noteras att det vid den närmast teoretiska situationen att en bevistalan skulle avse ett brott för vilket det är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse ett år krävs synnerliga skäl för att förordna ett biträde (låt vara att en bevistalan rimligen utgör ett sådant skäl).

43.3.5Föräldrars och vårdnadshavares närvaro när saken avgörs (artikel 40.2 [b] [iii])

Vid en domstolsförhandling eller annan opartisk förhandling där brottsanklagelsen ska avgöras ska barnets föräldrar eller vårdnads- havare närvara vid förhandlingen, enligt artikel 40.2 (b) (iii). Det enda undantaget som tillåts enligt artikeln är om närvaron anses strida mot barnets bästa. Det finns således inte utrymme för andra intres- sen, såsom att det skulle vara bättre för brottsutredningen (om inte det i sin tur bedöms vara till barnets bästa). Det kan noteras att undan- taget är annorlunda formulerat än det som rör underrättelse i arti- kel 40.2 (b) (ii), se ovan.

Barn som var 15 år eller äldre när den misstänkta gärningen begicks

Som nämns ovan kan brottsanklagelser mot ett barn avgöras på olika sätt. Eftersom det bara är vid en rättegång som saken avgörs av ett opartiskt organ efter en förhandling bortser vi här från övriga sätt (se ovan om möjligheterna att avgöra anklagelserna utan rättegång). En vårdnadshavare ska enligt 26 § LUL underrättas om tiden för huvudförhandling och kallas att höras vid förhandlingen, om det inte finns särskilda skäl. Särskilda skäl innebär bl.a. att en underrättelse skulle strida mot barnets bästa. Det framgår både av exemplen i för- arbetena och hänvisningen till 5 § LUL, där det anges att en under- rättelse kan underlåtas om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. På det sättet är bestämmelsen i 26 § förenlig med artikel 40.2 (b) (iii). Särskilda skäl kan emellertid även innefatta andra intressen, som inte rör barnets bästa. Något sådant utrymme ges det inte i artikel 40.

1620

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

Det ska framhållas att det inte krävs en underrättelse eller kallelse för att få närvara vid en huvudförhandling. Barnet kan alltså självt se till att föräldern kommer till förhandlingen (i vart fall om barnet inte är frihetsberövat med restriktioner). Samtidigt ska en stat säkerställa att barnet har denna garanti. Enligt artikel 4 i barnkonventionen ska bl.a. alla lämpliga lagstiftningsåtgärder vidtas för att genomföra rättig- heterna som erkänns i konventionen. Därtill har en vårdnadshavare enligt 21 kap. 1 § RB rätt att föra talan för barnet.

Vår sammantagna bedömning är att möjligheten att underlåta att kalla (eller ens underrätta) ett barns vårdnadshavare till en huvud- förhandling på grund av andra särskilda skäl än att en underrättelse eller kallelse skulle strida mot barnets bästa inte överensstämmer med artikel 40.2 (b) (iii).

Enligt 27 § LUL kan domstolen i vissa fall förordna om stängda dörrar i brottmål mot ett barn. Enligt bestämmelsen får rättens ord- förande tillåta att den tilltalades anhöriga och andra vars närvaro kan väntas bli till nytta får närvara vid handläggningen. Det finns natur- ligtvis ett utrymme att tolka den bestämmelsen fördragskonformt med artikel 40.2 (b) (iii). En lydelse som innebär att barnets vårdnadsha- vare alltid ska få närvara, såvida det inte strider mot barnets bästa, hade emellertid gjort bestämmelsen mer förenlig med barnkonventionen.

Bevistalan mot den som misstänks ha begått brott innan han eller hon fyllt 15 år

Vid bevistalan gäller samma regler som vid allmänt åtal när det gäller föräldrars och vårdnadshavares närvaro. Ett barn som är föremål för en bevistalan riskerar visserligen inte att bli dömd för brott, men sam- tidigt är ett sådant barn normalt yngre än ett barn som är föremål för en sedvanlig rättegång. Med beaktande av det samt att det är fråga om en domstolsprövning finns det inte anledning att göra någon annan be- dömning i fråga om bevistalan än vad vi har gjort när det gäller ett åtal.

43.3.6Omprövning av högre instans (artikel 40.2 [b] [v])

Enligt artikel 40.2 (b) (v) ska ett barn som anses ha begått brott få det beslutet (och beslut om åtgärder till följd därav) omprövade av en högre oberoende instans enligt lag. Till skillnad från i Europakon-

1621

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

ventionen159 så finns det i artikel 40 i barnkonventionen inte något undantag för mindre allvarliga brott. Det finns inte heller något stöd för att tolka in ett sådant undantag. Tvärtom har bl.a. barnrättskom- mittén uttalat att bestämmelsen inte är begränsad till allvarligare brott. Artikel 40.2 (b) (v) innebär inte någon rätt till en ny rättegång. I stället räcker det att överrätten gör en översyn (jämför reviewed i den engelska versionen) av underrättens prövning i materiellt och pro- cessuellt hänseende. En sådan tolkning stöds även av MR-kommit- téns kommentar till bestämmelsen i den internationella konventio- nen om medborgerliga och politiska rättigheter, som punkten (v) fått sitt ursprung från.

Det är normalt tingsrätten som i egenskap av förstainstans prövar brottsanklagelser mot ett barn och bestämmer påföljd. Tingsrättens dom får överklagas till hovrätten. Som huvudregel ska hovrätten pröva målet, men i vissa fall krävs det prövningstillstånd.

Prövningstillstånd ska ges bl.a. om det finns anledning att betvivla riktigheten i tingsrättens dom, om det inte går att bedöma riktig- heten utan att prövningstillstånd ges och vid vissa rättegångsfel. För att besluta om prövningstillstånd ska meddelas måste hovrätten med andra ord göra en sådan översyn av målet som föreskrivs i punkten (v). Hovrätten ska dessutom ex officio (utan yrkande) ta ställning till om vissa rättegångsfel har begåtts. Därtill finns det en ytterligare möjlig- het till översyn genom de extra ordinära rättsmedlen (se nedan). Även i de fall det krävs prövningstillstånd stämmer bestämmelserna enligt vår mening överens med artikel 40 i barnkonventionen.

Det kan i sammanhanget noteras att en tilltalad som i domskälen funnits skyldig till brott men likväl friats från anklagelserna, efter- som det framkommit att personen inte var straffmyndig vid gär- ningen, inte kan överklaga domen. (Detsamma gäller t.ex. om rätten finner att brottet som den tilltalade begått är preskriberat eller om gärningen inte var straffbar vid gärningstillfället.) Det beror på att dom- slutet inte gått honom eller henne emot. En sådan ordning är enligt vår mening inte oförenlig med barnkonventionen. Den enskilde har friats i målet och i den mån skuldfrågan får annan betydelse i samma mål (t.ex. när det gäller skadestånd) är den delen av domen överklag- bar. Bedömningen att den enskilde gjort sig skyldig till gärningen är inte rättskraftigt avgjord (till skillnad från frågan om den tilltalade ska dömas för brott). Vid en senare rättegång, t.ex. om skadestånd på

159Artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet.

1622

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

grund av gärningen, får domskälen endast bevisverkan. Till skillnad från vid en åtalsunderlåtelse (se nedan) utgör barnets skuld i detta fall inte en förutsättning för domslutet. Det innebär inte heller en regi- strering i belastningsregistret. En annan sak är att en friande dom där det i domskälen framgår att den tilltalade har begått brottet skulle kunna strida mot oskuldspresumtionen.160

Strafföreläggande, straffvarning och åtalsunderlåtelse

Vi har redan ovan konstaterat att ett beslut om straffvarning eller åtalsunderlåtelse inte går att överklaga enligt den vanliga ordningen för brottmål. Ett sådant beslut innebär inte att skuldfrågan rättskraf- tigt avgjorts. Det finns å andra sidan ingen möjlighet för den enskilde att begära en negativ fastställelsetalan om att han eller hon inte har begått brottet. Personen kan inte heller få prövat om registringen i belastningsregistret ska tas bort med grund i att han eller hon inte begått brottet.

Inte heller ett strafföreläggande kan överklagas på sedvanligt sätt. Ett beslut om strafföreläggande måste emellertid godkännas av den misstänkte.

Oavsett om det gäller en dom eller ett beslut om strafföreläggande, straffvarning eller åtalsunderlåtelse kan det angripas genom särskilda rättsmedel, såsom resning eller undanröjande efter klagan (åtalsunder- låtelse kan bli föremål för en förvaltningsrättslig resning). Ett beslut om strafföreläggande, straffvarning eller åtalsunderlåtelse kan troli- gen även överklagas förvaltningsrättsligt.

Enligt vår mening uppfyller den översyn som kan göras genom de särskilda rättsmedlen i rättegångsbalken i kombination med kravet på godkännande de krav på reglering som följer av artikel 40.2 (v), när det gäller strafförelägganden.

När det gäller straffvarning och åtalsunderlåtelse är skuldfrågan visserligen inte rättskraftigt avgjord men barnet har genom ett beslut ansetts begått ett brott; en förutsättning för att kunna meddela en straffvarning eller åtalsunderlåtelse är att personen har begått ett brott. Vi har redan påpekat det problematiska i att dessa beslut formellt kan meddelas även om barnet motsätter sig det (även om det normalt utgör ett skäl att inte besluta om straffvarning eller åtalsunderlå-

160Jämför Ekelöf m.fl. (2011) s. 276.

1623

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

telse). Det är ytterligare problematiskt att dessa beslut inte heller kan angripas på samma sätt som en brottsanklagelse normalt kan. Det framgår inte heller tydligt av lag under vilka förutsättningar beslutet kan överklagas eller att beslutet kan resas (det senare har förtydligats genom praxis161). För att resning ska beviljas krävs det enligt förvalt- ningsprocesslagen dessutom att det på grund av något särskilt för- hållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Vår bedömning är att denna brist på en tydlig möjlighet till omprövning (i den mening som avses i punkten [v]) när det gäller straffvarning och åtalsunder- låtelse inte överensstämmer med artikel 40.2 (b) (v). Det ska framhållas att Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum inte utgör en oberoende och opartisk myndighet i förhållande till den åklagare som utfärdat beslutet om straffvarning eller åtalsunderlåtelse.162

Barn som är föremål för en utredning enligt 31 § LUL

En utredning om ett barn enligt 31 § LUL kan enligt vår mening inte anses som ett beslut om att barnet har begått ett brott på det sätt som avses i artikel 40.2 (b) (v). En dom efter en bevistalan kan där- emot göra det. För en sådan dom gäller samma bestämmelser som för en vanlig tingsrättsdom. Domen kan alltså överklagas till hovrätten. Prövningstillstånd krävs endast i vissa fall när barnet frikänts från an- svar. Bestämmelserna om utredning enligt 31 § LUL samt om bevis- talan är således förenliga med artikel 40.2 (b) (v) i barnkonventionen.

43.3.7Rätt till privatliv under förfarandet (artikel 40.2 [b] [vii])

Ett barn som är föremål för en straffprocess eller som blivit dömd ska garanteras att få sitt privatliv till fullo respekterat under hela för- farandet, enligt artikel 40.2 (b) (vii). Såsom bestämmelsen är formu- lerad (”till fullo”) ger det intrycket av att inga ingrepp i privatlivet får göras. Så ska emellertid inte bestämmelsen tolkas, vilket bl.a. fram- går av andra delar av artikeln och konventionen. T.ex. framgår det av artikel 40.4 att övervakning och familjehemsplacering kan utgöra alter- nativ till anstaltsvård. Av artikel 37 (b) framgår indirekt att gripande,

161Se hänvisningen till beslutet av Kammarrätten i Göteborg under rubriken om straffvarning och åtalsunderlåtelse i avsnittet om alternativ till anstaltsvård.

162Jämför Europadomstolens resonemang i avgörandet i målet Roman Zakharov mot Ryssland (2015) p. 292.

1624

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

anhållande, häktning och fängslande är tillåtna enligt konventionen, även om de ska användas som en sista utväg. Det finns också flera andra exempel som rör privatlivet, t.ex. att ett barn ska skyddas från olaglig användning av narkotika. Även bestämmelsen i artikel 40.2 (b)

(ii)om att föräldrar och vårdnadshavare ska underrättas om brotts- misstanken utgör till viss del ett ingrepp i den misstänktes privatliv. Punkten (vii) måste i stället läsas i förhållande till artikel 16, som stad- gar att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingrepp i pri- vatlivet. Om ingreppet har stöd i lag, ett godtagbart syfte och är pro- portionellt är det således i sig inte oförenligt med artikel 40.2 (b) (v).

Inom straffprocessen kan det göras flera ingrepp i privatlivet, bl.a. genom olika slags tvångsmedel, kartläggningar av personers kontak- ter och förehavanden samt påföljder av olika slag. Som framgår nedan finns det särskilda bestämmelser, bl.a. i LUL, som är anpassade till barn och som till viss del inskränker det allmännas möjlighet till in- grepp i ett barns privatliv. I andra delar ger bestämmelserna utökade möjligheter till sådana ingrepp, i syfte att skydda barnet. Exempel på det senare är ungdomspåföljderna, underrättelse till vårdnadshavare och möjligheten att utföra en brottsutredning mot ett barn som inte kan straffas för brottet. I dessa delar stämmer lagstiftningen gene- rellt överens med artikel 40.2 (b) (vii) i barnkonventionen. När det gäller ingrepp i form av frihetsberövanden diskuterar vi dem i kapitlet om artikel 37.

Offentlighet och rättssäkerhet

Barnrättskommittén har uttryckt en relativt strikt syn när det gäller publicitet kring ett brottsmisstänkt eller dömt barn. Kommittén har bl.a. uttryckt att förhandlingar ska hållas inom stängda dörrar, för- utom i mycket begränsade undantagsfall, identiteten för barnet ska vara hemlig även om en dom avkunnas, domstolens handlingar i mål med unga misstänkta ska vara strikt konfidentiella och att det borde vara en automatisk nollställning av belastningsregistret när ett barn fyller 18 år. Kommittén diskuterar emellertid inte detta i förhållande till frågor om t.ex. rättssäkerhet och de fördelar som insyn för med sig, något som bl.a. MR-kommittén framfört som viktigt. Det saknas också resonemang kring förenligheten mellan kommitténs synsätt och rätten till en offentlig förhandling i den internationella konven-

1625

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

tionen om medborgerliga och politiska rättigheter. När ett frihets- berövande kan bli aktuellt framstår det som särskilt viktigt med trans- parens.

I svensk rätt tycks man ha försökt att balansera intressen som rätts- säkerhet och transparens med respekten för den enskildes privatliv och de negativa konsekvenserna som kan bli följd av publicitet. Bl.a. ska mål mot barn och unga under 21 år om möjligt sättas ut så att målet inte drar till sig uppmärksamhet (om målet avser brott på vilket fängelse kan följa). Huvudregeln är offentlighet vid en domstols- förhandling men rätten får besluta att ett mål mot ett barn ska hand- läggas inom stängda dörrar, om offentlighet är till uppenbar olägen- het på grund av den uppmärksamhet den tilltalade kan antas bli föremål för. För särskilt integritetskänsliga uppgifter, t.ex. i vissa läkarintyg, finns ytterligare möjligheter att förordna om stängda dörrar. Det fram- står som att lagstiftaren har gjort en nyanserad bedömning, som tar hänsyn både till värdet av offentlighet och respekten för den enskil- des privatliv.163

När det gäller uppgifter i belastningsregistret råder det absolut sekretess för dem, förutom i domstol. För unga lagöverträdare gäller särskilda bestämmelser om gallring, t.ex. gallras uppgifter om villkor- lig dom, skyddstillsyn och åtalsunderlåtelse (inklusive straffvarning) efter kortare tid om det är ett barn som begått brottet jämfört med om det hade begåtts av en vuxen person. Även denna reglering fram- står som balanserad.

Det är långt ifrån självklart var balansen t.ex. mellan ett barns rättssäkerhet och skydd mot oönskad och skadlig publicitet finns. Således måste det också finnas ett visst utrymme för respektive stat att bedöma hur regleringen ska vara utformad (margin of apprecia- tion). Sammantaget är vår mening att bestämmelserna om offentlig- het och sekretess när det gäller unga misstänkta och lagöverträdare tillgodoser rättssäkerhet och respekt för privatliv på ett sätt som ryms inom detta utrymme. Bestämmelserna stämmer därmed även överens med innebörden av artikel 40.2 (b) (vii).

När det gäller frågan om pressetik m.m. och vilket skydd som ett barn har för sitt privatliv i förhållande till media hänvisar vi till kapit- let om artikel 17.

163Jämför även Europadomstolens resonemang i målet T mot Förenade Kungariket (1999) § 85, som rör artikel 6 i Europakonventionen. Artikeln tolkas bl.a. mot bakgrund av artikel 40.2 (b) (vii) i barnkonventionen.

1626

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

43.3.8Lagar, myndigheter, förfaranden och påföljder anpassade för barn (artikel 40.3 och 40.4)

Enligt de två sista punkterna i artikel 40 ska en stat främja införandet av barnanpassade lagar och förfaranden samt inrättandet av myndig- heter och institutioner särskilt anpassade för barn. Det ska finnas alternativ till anstaltsvård och en lägsta straffbarhetsålder. Då så är önskvärt och lämpligt ska åtgärder vidtas för behandling av brottmåls- ärenden mot barn under straffmyndighetsåldern utanför domstol. Mänskliga rättigheter och rättsligt skydd ska i så fall till fullo respek- teras. Som framgår av våra kursiveringar ställs det i vissa fall tydliga krav, t.ex. på straffbarhetsålder, medan skrivningen är mjukare när det gäller barnanpassade förfaranden.

Av störst relevans när det gäller barnanpassade förfaranden är LUL, som innehåller särskilda bestämmelser om handläggning hos Polismyndigheten, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Som vi varit inne på finns det även barnanpassade bestämmelser i andra författningar, t.ex. när det gäller förhör med barn, gallring av uppgifter i belastningsregistret och möjligheten för rätten att förordna om stängda dörrar vid hand- läggningen av ett ungdomsmål. Det finns inga särskilda myndigheter, såsom en barnpolis- eller barnåklagarmyndighet. Det finns inte heller några barndomstolar. Däremot finns det bestämmelser om att barn- ärenden ska handläggas och avgöras av särskilt utsedda tjänstemän, som är lämpliga och har fallenhet för arbete med unga lagöverträ- dare. Det är inte heller ovanligt att det inom de brottsbekämpande myndigheterna finns särskilda enheter eller ”team” som arbetar med ungdomsbrottslighet.

Huruvida det svenska systemet har anpassats till barn på ett lämp- ligt sätt eller om det finns ett behov av t.ex. ungdomsdomstolar eller ytterligare specialbestämmelser för barn ingår inte i vårt uppdrag att bedöma. För att uppfylla kraven enligt artikel 40.3 räcker det som nämnts med att staten främjar barnanpassade förfaranden och insti- tutioner, men till vilken grad det bör ske och på vilket sätt lämnas till respektive stat att avgöra. Enligt vår bedömning stämmer svensk lag och praxis överens med innebörden av artikel 40.3 när det gäller främjandet av barnanpassade förfaranden m.m.

Enligt svensk rätt kan den som begått en brottslig gärning innan han eller hon fyllt 15 år inte dömas till straff. Däremot finns det möj-

1627

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

SOU 2020:63

ligheter att utreda om personen har begått ett brott, främst genom ett förfarande utanför domstol. När det gäller dessa LUL-utred- ningar och bevistalan hänvisar vi till vad vi skrivit under andra rubri- ker i denna analys. Vi hänvisar också till andra kapitel, t.ex. det om artikel 20, om åtgärder som kan vidtas mot ett barn som inte bör stanna i sin hemmiljö. I övrigt anser vi att bestämmelserna om straff- barhetsålder och åtgärder mot barn som misstänks ha begått brott innan de fyllt 15 år överensstämmer med innebörden av artikel 40.3.

När det slutligen gäller påföljder som alternativ till anstaltsvård eller egentligen institutionell vård (institutional care) kan följande fram- hållas. Det finns en stark presumtion mot att döma ett barn till fäng- else (synnerliga skäl). Även när den presumtionen är bruten ska ett barn normalt inte dömas till fängelse utan till sluten ungdomsvård. Det finns ett flertal ungdomspåföljder. Det är också möjligt att an- vända sig av vissa kombinationer av ungdomspåföljder för att und- vika en frihetsberövande påföljd. Genom hela påföljdssystemet för unga lagöverträdare finns en röd tråd, som också framhålls i för- arbetena, nämligen att dessa barn i första hand ska tas om hand av socialtjänsten och inte av Kriminalvården. Samtidigt beaktas det i systemet att påföljden ska utgöra en proportionell reaktion på brottet. Det finns också utrymme för att ta hänsyn till barnets ålder och per- sonliga förhållanden i övrigt. Enligt vår mening är svensk lagstiftning och praxis förenlig med innebörden av artikel 40.4 i barnkonventionen.

43.4Sammanfattande slutsatser

Svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med innebörden av artikel 40 i barnkonventionen med följande undantag.

•Utrymmet enligt 33 § LUL att underlåta underrättelse till vård- nadshavare, när ett barn är misstänkt för brott och föremål för en utredning enligt 31 § LUL, är större än vad som är förenligt med artikel 40.2 (b) (ii).

•Genom att ett barn inte formellt kan motsätta sig att en straff- varning eller åtalsunderlåtelse meddelas mot honom eller henne, trots att barnet genom beslutet anses ha begått ett brott och upp- gift härom antecknas i belastningsregistret, kan barnet fråntas

1628

SOU 2020:63

Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas eller dömts för brott

möjligheten att få saken avgjord av en opartisk myndighet vid en förhandling. Det är inte förenligt med artikel 40.2 (b) (iii).

•Det finns en risk att avsaknaden av en möjlighet för barnet att begära att åklagaren ska ta ställning till om en bevistalan ska föras strider mot artikel 40.2 (b) (iii).

•Det är inte förenligt med artikel 40.2 (b) (iii) att det inte finns ett absolut krav på att ett juridiskt eller annat biträde ska förordnas för en tilltalad som är yngre än 18 år, om barnet inte redan har ett lämpligt biträde (t.ex. en privat försvarare). Detsamma gäller för ett barn som är föremål för en bevistalan.

•Det är inte förenligt med artikel 40.2 (b) (ii) att det inte finns ett absolut krav på att ett juridiskt eller annat biträde ska förordnas för ett barn som är föremål för en utredning enligt 31 § första stycket LUL.

•Det finns en risk att utrymmet i 32 a § LUL att förordna ett juridiskt biträde för ett barn som är föremål för en utredning en- ligt 31 § andra eller tredje stycket LUL är för begränsat för att vara förenligt med artikel 40.2 (b) (iii), i synnerhet eftersom inte heller något annat biträde kan förordnas.

•Möjligheten att underlåta att kalla ett åtalat barns vårdnadshavare till en huvudförhandling på grund av andra skäl än att en under- rättelse eller kallelse skulle strida mot barnets bästa överensstäm- mer inte med artikel 40.2 (b) (iii). Detsamma gäller vid bevistalan.

•Det saknas en i lag tydligt uttryckt möjlighet att överklaga eller på annat sätt begära omprövning av ett beslut om straffvarning eller annan åtalsunderlåtelse. Detta stämmer inte överens med artikel 40.2 (b) (v).

1629

Artikel 41 – förhållandet till mer långtgående bestämmelser

SOU 2020:63

linjerna uppmanas medlemsstaterna att beakta de etablerade ram- verken inom internationell rätt när de utvecklar nya internationella normer för mänskliga rättigheter, så att de inte riskerar att under- gräva redan gällande normer.3 Påminnelse om denna resolution finns i Wiendeklarationen och handlingsplanen som antogs vid världskon- ferensen för mänskliga rättigheter 1993. I deklarationen erkänns be- hovet av att bibehålla den höga kvaliteten på de internationella nor- mer som redan finns och undvika en mångfald av instrument för mänskliga rättigheter.4

Vidare innebär artikeln att konventionen inte utgör något hinder för en konventionsstat att gå längre än konventionen när det gäller att förverkliga barns rättigheter. De fakultativa protokollen till barn- konventionen om indragning av barn i väpnade konflikter och för- säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi innehåller lik- nande artiklar som artikel 41 (se artikel 5 i det fakultativa protokollet angående barns inblandning i väpnad konflikt och artikel 11 i det fakultativa protokollet angående försäljning av barn, barnprostitu- tion och barnpornografi).

Av förarbetena till barnkonventionen framgår att det var viktigt att barnkonventionen inte skulle inskränka de rättigheter som barn redan hade genom bl.a. den internationella konventionen om med- borgerliga och politikiska rättigheter och den internationella konven- tionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Vidare fram- går att diskussioner också fördes om att konventionens bestämmelser inte heller skulle påverka nationell lagstiftning som gick längre än konventionen vad gäller att förverkliga barnets rättigheter.5

44.2Svenska förhållanden

Genom vår kartläggning har vi inte funnit någon bestämmelse i svensk lagstiftning som varit mer långtgående vad gäller att förverkliga barns rättigheter än barnkonventionen men ändrats med grund i bestäm- melserna i konventionen.

3A/RES/41/120.

4A/CONF.157/23 s. 14.

5HR/PUB/07/1, artikel 41.

1632

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

SOU 2020:63

45.1.1Göra konventionens bestämmelser allmänt kända (artikel 42)

Artikeln omfattar både barn och vuxna. Med barn avses alla personer under 18 år (artikel 1). Vuxna omfattar därmed alla personer över 18 år, dvs. både professionella som arbetar med barn, föräldrar, vårdnads- havare, unga vuxna och andra vuxna i samhället.

Konventionens bestämmelser och principer ska göras allmänt kända. Hur detta ska ske anges inte, utöver att det ska ske genom lämpliga och aktiva åtgärder. Lämpliga åtgärder kan i ljuset av artikel 4 vara lag- stiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder. Vad som är lämpliga och aktiva åtgärder är dock upp till varje stat att avgöra.

Enligt barnrättskommittén behöver enskilda individer veta vilka rättigheter de har. De menar att barn i de flesta samhällen inte be- traktats som innehavare av rättigheter. Därför är artikel 42 särskilt viktig. Om de vuxna som finns omkring barnen, deras föräldrar och andra familjemedlemmar, lärare och andra som har hand om dem, inte förstår innebörden av konventionen, framför allt att den bekräf- tar barns jämlika ställning som innehavare av rättigheter, är det enligt kommittén högst sannolikt att rättigheterna som beskrivs i konven- tionen inte kommer att förverkligas för många barn.4 Ett av de råd som kommittén gett till staterna är att de bör utveckla en övergri-

3CRC/GC/2003/5 p. 12. Jämför Tobin (2019) s. 113.

4CRC/GC/2003/5 p. 66. Jämför även föräldrars m.fl. ansvar enligt artikel 5.

1636

SOU 2020:63

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

pande strategi för att sprida kunskap om konventionen i hela sam- hället.5

Allmänt kända för barn

Skyldigheten att göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända för barn enligt artikel 42 kan även kopplas till arti- kel 29.1 i konventionen. Av denna artikel framgår att utbildningen bör syfta till att utveckla respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vidare ska en stat enligt artikel 2 respek- tera och tillförsäkra varje barn inom dess jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad av något slag. Det innebär att ett barn oavsett t.ex. ålder, språk eller funktionsnedsätt- ning har rätt att få kunskap om sina rättigheter enligt konventionen.

Barnrättskommittén framhåller vikten av att barn får kunskap om sina rättigheter och att konventionen görs tillgänglig på alla språk och att barnanpassade versioner tas fram. Kommittén understryker vikten av att de barnanpassade versionerna innehåller information om vart barn kan vända sig för att få stöd och hjälp. Vidare bör de inne- hålla information om hur ett barn kan komma i kontakt med tillsyns- myndigheter eller andra organ med motsvarande funktion. Barnrätts- kommittén lägger särskild vikt vid att kunskaper om konventionen, och om mänskliga rättigheter i allmänhet, tas med i läroplanerna för skolans alla nivåer. Kommittén anser att utöver kunskap om konven- tionernas innehåll ska barn också lära sig om mänskliga rättigheter genom att se människorättsnormer genomföras i praktiken, oavsett om det är i hemmet, i skolan eller i samhället. Utbildning om mänsk- liga rättigheter ska vara en heltäckande, livslång process och ska börja med att värderingar om mänskliga rättigheter återspeglas i vardags- livet och i barns upplevelser. Kommittén har uttalat att det bör göras regelbundna utvärderingar av hur god effekt utbildningen har.6

Barn bör, enligt kommittén, också ges möjlighet att aktivt delta i främjandet och genomförandet av sina rättigheter i enlighet med arti- keln 12. Det innebär att barn t.ex. ges möjlighet att utforma eller lämna synpunkter på det informationsmaterial som tas fram eller att själva sprida kunskap om sina rättigheter. När det gäller en stats rap-

5CRC/GC/2003/5 p. 67.

6CRC/GC/2003/5 p. 55, 67 och 68 samt CRC/GC/2001/1 p. 15.

1637

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

SOU 2020:63

portering till barnrättskommittén anser kommittén att de, tillsam- mans med synpunkterna från kommittén (Concluding Observations), även ska spridas till barn.7

Allmänt kända för vuxna

Skyldigheten att göra konventionens bestämmelser och principer all- mänt kända för vuxna ska, som ovan nämnts, också ses som en del i genomförandet av konventionen (jämför artikel 4). Detsamma gäller skyldigheten att göra konventionsrapporterna allmänt tillgängliga i enlighet med artikel 44.6. Här bör även nämnas den roll som för- äldrar har enligt artikel 5 att på ett sätt som stämmer överens med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar rättigheterna i konventionen.

Barnrättskommittén betonar staternas skyldighet att utveckla ut- bildning och kompetensutveckling för alla som är engagerade i genom- förandeprocessen såsom regeringstjänstemän, parlamentsledamöter och tjänstemän inom rättsväsendet och för alla som arbetar med och för barn. Det gäller enligt kommittén t.ex. lokala och religiösa ledare, lärare, socialarbetare och andra yrkespersoner, inklusive sådana som arbetar med barn på institutioner och i fängelser, polisen och de väp- nade styrkorna (även fredsbevarande styrkor), personer som arbetar inom media, och många andra. Kommittén påtalar även att alla an- strängningar att ge utbildning om barnets rättigheter ska vara prak- tiskt och systematiskt inriktade. Kommittén anser att utbildningen ska ingå i den reguljära yrkesutbildningen, för att den ska få så om- fattande och hållbar effekt som möjligt. Det är, enligt kommittén, särskilt viktigt att främjandet av barnets rättigheter görs till en del av föräldrautbildningen och förberedelserna för föräldraskap.8

Utbildningen måste enligt kommittén vara systematisk och fort- löpande, och utgöras av både inledande utbildning och kontinuerlig fortbildning. Syftet med utbildningen ska enligt kommittén vara att betona barnets status som rättighetsbärare, att öka kunskaperna om och förståelsen av konventionen och att uppmuntra aktiv respekt för alla dess bestämmelser.9

7CRC/GC/2003/5 p. 57 och 71–73.

8CRC/GC/2003/5 p. 53–55 och 66–69.

9CRC/GC/2003/5 p. 53.

1638

SOU 2020:63

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

Som nämnts ovan, anser kommittén att regelbundna utvärder- ingar av hur god effekt en utbildning har bör göras. Sådana utvärder- ingar bör inte bara granska kunskaperna om konventionen och dess bestämmelser, utan även omfatta i vilken utsträckning utbildningen har bidragit till att utveckla attityder och metoder som aktivt främjar barns åtnjutande av sina rättigheter.10

När det gäller staternas rapporter menar kommittén att de be- höver vara kända för att de ska kunna spela den viktiga roll de bör spela under genomförandeprocessen på nationell nivå. Kommittén upp- manar staterna att även göra all övrig dokumentation som rör gransk- ningen av deras konventionsrapporter tillgänglig för den stora all- mänheten, för att främja en konstruktiv debatt och för att på alla nivåer informera om genomförandeprocessen. Framför allt bör kommitténs slutsatser (Concluding Observations) spridas till allmänheten, inklu- sive till barnen själva, och bli föremål för ingående diskussioner i parlamentet. Oberoende institutioner för mänskliga rättigheter och frivilligorganisationer kan enligt kommittén spela en avgörande roll för att säkerställa en bred allmän debatt. Kommittén föreslår att dessa institutioner ska ha både en utbildande och bevakande roll.11

45.2Svenska förhållanden

I detta avsnitt kommer vi på en övergripande nivå att redogöra för några av de åtgärder som Sverige vidtagit för att öka kunskapen om barnkonventionen både bland barn och vuxna.

45.2.1Lagstiftningsåtgärder

Nedan redogör vi för några av de lagstiftningsåtgärder som vidtagits för att öka kunskapen om barnkonventionen. Till dessa bör nämnas att artiklarna 1–42 i barnkonventionen gäller som svensk lag sedan den 1 januari 2020 (1 § lagen, 2018:1197, om Förenta nationernas kon- vention om barnets rättigheter).

10CRC/GC/2003/5 p. 55.

11CRC/GC/2003/5 p. 71–73 och CRC/GC/2002/2 p. 19.

1639

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

SOU 2020:63

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen har till uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtagande enligt barnkonventionen. Myndigheten ska bl.a. driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen, informera, bilda opinion och ta initiativ till lämpliga åtgärder i övrigt. (Se 1–3 §§ lagen, 1993:335, om Barnombudsman.)

Av förarbetena till lagen framgår att myndighetens utåtriktade verksamhet har varit omfattande och betydelsefull för utvecklingen inom barnområdet, men att Barnombudsmannen i högre grad bör rikta sina informationsinsatser direkt till barn och unga så att de själva blir medvetna om sina rättigheter enligt konventionen.12 Barnom- budsmannens uppgift och mandat beskriver vi mer utförligt i kapitlet om artikel 4.

Mänskliga rättigheter i skolan

Utbildningen inom skolväsendet ska bl.a. förmedla och förankra re- spekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demo- kratiska värderingarna som det svenska samhället vilar på (1 kap. 4 § skollagen, 2010:800). Av förarbetena till skollagen framgår att det närmare innehållet i dessa rättigheter uttrycks i flera internationella konventioner som Sverige anslutit sig till samt att bestämmelser om utbildningens syfte bl.a. finns i artikel 29 i barnkonventionen. Att utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättig- heterna och grundläggande demokratiska värderingar innebär enligt förarbetena att det måste finnas kunskap hos såväl förskollärare, lärare och annan personal som hos barn och elever om vad dessa värderingar och rättigheter innebär och hur de kan förverkligas.13 Läs mer i kapitlet om artikel 29.

12Prop. 2001/02:96 s. 28.

13Prop. 2009/10:165 s. 634.

1640

SOU 2020:63

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

Mänskliga rättigheter i examensbeskrivningar för yrkesexamina

Sedan år 2007 anges i examensbeskrivningarna för ett antal examina att en student för att få examen ska visa en viss värderingsförmåga och ett visst förhållningssätt med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna. Den utbildningsvetenskapliga kärnan i lärarutbildningen ska anknyta till kommande yrkesutövning och bl.a. omfatta skolans värdegrund, innefattande de grundläggande demokratiska värderingarna och de mänskliga rättigheterna, sociala relationer, konflikthantering och ledarskap. För att t.ex. få en förskollärar-, grundskollärar- och ämneslärarexamen ska studenten visa förmåga att kommunicera och förankra skolans värdegrund, inbegripet de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingarna. Vidare ska studenten visa förmåga att i det pedagogiska arbetet göra bedömningar utifrån relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter, med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna, i synnerhet barnets rättig- heter enligt barnkonventionen. (Se högskoleförordningen, 1993:100, bilaga 2.)

45.2.2Andra åtgärder för att öka kunskapen

Alltsedan barnkonventionen ratificerades har olika satsningar skett för att öka kunskap om konventionen både bland barn och vuxna. Regeringen avsatte t.ex. medel ur Allmänna arvsfonden till informa- tion om barnkonventionen redan år 1990. Målgrupperna var frivillig- organisationer, yrkesgrupper inom olika barnverksamheter samt barn och unga. År 1996 avsattes ytterligare medel ur Allmänna arvsfon- den till ett särskilt projekt – Dags för barnkonventionen. Målet med denna satsning var att samtliga kommuner och landsting skulle ta ett steg vidare i arbetet med barnkonventionen. Främsta målgruppen var tjänstemän och beslutsfattare. Barnombudsmannen hade en sam- ordnande roll i detta arbete och i en särskild samordningsgrupp in- gick representanter från frivilligorganisationer, Svenska kommun- förbundet och Landstingsförbundet. Projektet pågick till och med december 1999 och utvärderades under våren 2000.14 Nedan beskri- ver vi ytterligare åtgärder som vidtagits för att öka kunskapen om barn- konventionen för vuxna respektive barn.

14Skr. 1999/2000:137 s. 107.

1641

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

SOU 2020:63

Åtgärder för att öka kunskapen bland vuxna

Flera åtgärder har vidtagits för att öka kunskapen bland vuxna om barnkonventionen. Riksdagen har t.ex. antagit två strategier för att förverkliga barnets rättigheter. Den första strategin antogs av riks- dagen år 1999, Strategi för att förverkliga FN:s konvention om bar- nets rättigheter i Sverige15 och innehöll bl.a. åtgärder för att öka kun- skapen om barnkonventionen bland offentligt anställda på alla nivåer.16 En ny strategi antogs av riksdagen år 2010, Strategi för att stärka bar- nets rättigheter i Sverige17. Av den nya strategin, som alltjämt gäller, framgår att beslutsfattare och relevanta yrkesgrupper ska ha kunskap om barnets rättigheter och omsätta denna kunskap i berörda verk- samheter. Strategin ska vara en utgångspunkt för offentliga aktörer på statlig och kommunal nivå som i sina verksamheter ska säkerställa barnets rättigheter. Att föräldrar ska få kunskap om sina rättigheter framgår också av strategin.

När det gäller att öka kunskapen hos föräldrar om barnets rättig- heter fick Barnombudsmannen år 2010 i uppdrag att ta fram och sprida ett informationsmaterial till föräldrar och blivande föräldrar om barnets rättigheter enligt barnkonventionen.18

För att främja och öka kunskapen om barnets rättigheter och hur dessa kan omsättas i praktiken inom verksamheter som arbetar med frågor som rör barn har åtgärder vidtagits bl.a. inom ramen för de ovan nämnda strategierna.19 Några exempel på åtgärder är att reger- ingen och SKL (numera SKR) år 2010 ingick en överenskommelse i syfte att intensifiera och utveckla arbetet med barnets rättigheter.20 Vidare fick Barnombudsmannen i uppdrag att bistå SKL inom ramen för överenskommelsen samt ett uppdrag att sprida och kommuni- cera 2010 års strategi under åren 2011–2014.21 Under år 2013 bidrog regeringen till uppbyggnaden av de årligen återkommande Barnrätts- dagarna som numera arrangeras av Barnombudsmannen och Stiftel- sen Allmänna Barnhuset för att sprida kunskap och inspirera till ett

15Prop. 1997/98:182, bet. 1998/99:SoU6, rskr. 1998/99:171.

16Prop. 1997/98:182 s. 17 och 18.

17Prop. 2009/10:232, bet. 2010/11:SoU3, rskr. 2010/11:35.

18S2010/4933/FST.

19Prop. 2009/10:232 s. 24, 25, 39 och 40. Skr. 2013/14:91 s. 30–42. Prop. 2017/18:186 s. 64 och 65.

20S2010/5114/FST.

21S2011/8293/FST.

1642

SOU 2020:63

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

fördjupat arbete med att genomföra barnkonventionen.22 Vidare fick Barnombudsmannen samma år i uppdrag att översätta barnrättskom- mitténs allmänna kommentarer för att de skulle bli mer tillgängliga och kunna användas i tolkningen av konventionen. Myndigheten fick också medel för att trycka upp och tillgängliggöra regeringens femte periodiska rapport till barnrättskommittén.23

Utöver Barnombudsmannens arbete ansåg regeringen att det fanns behov av en regional stödstruktur för att bidra till att barnets rättig- heter kan tillgodoses på lokal och regional nivå. Länsstyrelsen i Jönköpings län fick år 2014 i uppdrag att tillsammans med övriga länsstyrelser lämna förslag på hur länsstyrelserna skulle kunna ut- göra en regional stödstruktur för att bidra till att barnets rättigheter kan tillgodoses på lokal och regional nivå.24

Barnrättighetsutredningen konstaterade i sitt betänkande från år 2016 att det fanns brister i tillämpningen av barnkonventionen och att en orsak till sådana brister var otillräcklig kunskap om barnets rättigheter och särskilt hur de ska realiseras i rättstillämpningen. Barn- rättighetsutredningen föreslog därför ett kunskapslyft.25 Mot den bakgrunden gav regeringen Barnombudsmannen i uppdrag att under åren 2017–2019 genomföra ett kunskapslyft om barnets rättigheter i syfte att stödja dels kommuner och landsting, dels särskilt berörda myndigheter26 i arbetet med att säkerställa tillämpningen av barnets rättigheter inom centrala verksamhetsområden.27

I juni 2019 fick länsstyrelsen i Dalarna i uppdrag att samordna och utveckla länsstyrelsernas tillämpning av barnets rättigheter samt stödja arbetet med att säkerställa den praktiska tillämpningen av bar- nets rättigheter i kommuner och regioner. I uppdraget ingår att ut- veckla och sprida befintliga metoder och rutiner för att säkerställa tillämpningen av barnets rättigheter i praktiken på alla länsstyrelser. I uppdraget ingår även att möjliggöra samordning och erfarenhets- utbyte avseende hur tillämpningen av barnets rättigheter säkerställs

22Skr. 2013/14:91 s. 39.

23S2012/7439/FST och S2013/6487/FST.

24S2014/1697/FST.

25SOU 2016:19.

26Myndigheter som omfattats av kunskapslyftet under åren 2017–2019 var Socialstyrelsen, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Migrationsverket, Skolverket, Myndigheten för delaktighet, Statens institutionsstyrelse, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Skolinspektio- nen, Inspektionen för vård och omsorg, Inspektionen för socialförsäkringen, Jämställdhets- myndigheten, Boverket, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Kriminalvården, Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten och Kronofogdemyndigheten.

27Prop. 2017/18:186 s. 100 och 101.

1643

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

SOU 2020:63

i praktiken i kommuner och regioner. Utifrån länsstyrelsernas regio- nala kännedom ska de bidra till ett riktat stöd efter behov och för- utsättningar i kommuner och regioner. Syftet med uppdraget är att i högre utsträckning bidra till att tillämpningen av barnets rättigheter säkerställs i praktiken på kommunal och regional nivå. Regeringen menade att beslutsfattare och yrkesverksamma i kommuner och regio- ner har tillgång till kunskap om hur bestämmelserna i barnkonven- tionen kan tillämpas är avgörande för att ett barnrättsbaserat arbete ska få genomslag på kommunal och regional nivå.28

Barnombudsmannen har utfört undersökningar om svenskars kännedom om barnkonventionen, som myndigheten redogör för i sin årsrapport 2020. Enligt rapporten ansåg 82 procent av de tillfrå- gade att de har kunskap om både konventionen och hur den kan omsättas i den egna verksamheten. Under år 2019 gjorde Barnom- budsmannen även en undersökning av allmänhetens attityder till barns rättigheter. Undersökningen visade att nästan samtliga respondenter, 95 procent, någon gång hört talas om barnkonventionen. Ungefär hälf- ten av dem ansåg sig även känna till innehållet i konventionen.29

Regeringen bedömde att det i samband med inkorporeringen av barnkonventionen behövdes en ökad kunskap om konventionen för att säkerställa att barnets rättigheter tas tillvara i rättstillämpningen. En vägledning som kunde utgöra ett stöd vid tolkning och tillämp- ning av barnkonventionen skulle därför tas fram.30 I maj 2018 upp- drog Regeringskansliet åt docenten Karin Åhman att biträda Social- departementet med att utforma en vägledning som kunde utgöra ett sådant stöd. Vägledningen presenterades i november 2019.31 Under åren 2019–2020 har Barnombudsmannen fått i uppdrag av regeringen att genomföra utbildnings- och spridningsinsatser om vägledningen vid tolkning och tillämpning av barnkonventionen.32

28A2019/01274/MRB.

29Barnombudsmannen årsrapport 2020 Dom tror att dom vet bättre – barnet som rättighets- bärare (2020) s. 17–22. Se även skr. 2003/04:143 s. 6 och skr. 2007/08:111 s. 7 och 8 vad gäller Barnombudsmannens tidigare undersökningar.

30Prop. 2017/18:186 s. 90 och 91.

31Ds 2019:23.

32A2019/02059/MRB.

1644

SOU 2020:63

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

Åtgärder för att öka kunskapen bland barn

Sedan ratificeringen av barnkonventionen har åtgärder vidtagits för att främja att barn och unga själva ska få kunskap om sina rättigheter. Inom ramen för den satsning som gjordes år 1990, genom medel ur Allmänna arvsfonden, togs ett material fram riktat till barn i olika åldersgrupper: Mina rättigheter. Barnombudsmannen fick år 2001 i uppdrag att ta fram ett nytt material om barnets rättigheter för barn och unga.33 Materialet Jag vill säga något! togs fram för flera olika ålders- grupper.34

Av strategin från år 2010 framgår att barn ska få kunskap om sina rättigheter och vad de innebär i praktiken. I strategin betonas vidare att ett barn behöver ha kunskap om sina rättigheter och vad de inne- bär i praktiken för att barnets rättigheter ska kunna tillgodoses. Enligt strategin förutsätter det bl.a. att information om barnets rättigheter ska finnas och vara anpassad till barns olika behov och förutsättningar. Vidare anges det i strategin att lärare och personal inom förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen spelar en särskilt viktig roll i att ge barn kunskap om sina rättigheter. I strategin understryks att ett barns rättigheter ska tillgodoses, som medborgare, patient, konsument eller elev. Det ställer krav på att myndigheter, regioner och kommuner inom sina verksamhetsområden förmedlar och tillhandahåller anpas- sad information till barn om deras rättigheter och hur rättigheterna kan tillgodoses. Det gäller såväl i enskilda ärenden som i frågor där barn som kollektiv är berörda.35

I Barnombudsmannens årsrapport 2009 redovisades en under- sökning av barns kunskaper om sina rättigheter. Undersökningen visade att barn och unga i åldrarna 11 respektive 14 år hade relativt god allmän kännedom om sina rättigheter. Det var dock färre, en femtedel, som hade hört talas om barnkonventionen och endast en av tio visste vad den handlade om. I årsrapporten pekade Barnombuds- mannen på vikten av skolans roll i att informera och utbilda om bar- nets rättigheter.36

33Skr. 2003/04:47 s. 43.

34Skr. 2013/14:91 s. 32.

35Prop. 2009/10:232 s. 14.

36Barnombudsmannens årsrapport 2009 Kom närmare – om att överbrygga avståndet mellan barn och vuxna (2009) s. 12–29.

1645

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

SOU 2020:63

Genom ett regeringsuppdrag år 2010 togs en barnanpassad ver- sion av barnkonventionen fram av Barnombudsmannen. Både den barnanpassade versionen och konventionen i sin helhet översattes till de nationella minoritetsspråken. I uppdraget ingick även att tillgäng- liggöra barnkonventionen för barn med olika funktionsnedsättningar.37

Information till barn och unga om socialtjänsten har också utveck- lats av Socialstyrelsen och Barnombudsmannen. Vidare har informa- tion till barn och unga som brottsoffer tagits fram av Brottsoffer- myndigheten och Barnombudsmannen.38

Barnrättighetsutredningen påpekade i sitt betänkande att även barn behöver få ökad kunskap om vad rättigheterna innebär i prak- tiken. Under åren 2015–2018 har Barnombudsmannen mot den bak- grunden haft i uppdrag att vidta kunskapshöjande insatser för barn och unga om sina rättigheter enligt barnkonventionen och vad de innebär i praktiken både inom skolan och andra områden. I uppdra- get ingick att skapa en portal med information, färdiga lektionsupp- lägg och lärarhandledning för att underlätta skolans undervisning om barnets rättigheter.39 Webbplatsen Mina rättigheter lanserades år 2018.40

Barnombudsmannen gjorde år 2018 en ny undersökning om barns kunskaper om sina rättigheter som visade att kunskaperna hade för- bättrats, men att det bara är vartannat barn som känner till barn- konventionen. I gruppintervjuer som Barnombudsmannen gjort med barn och unga visade det sig dock att när barnen fick diskutera sina rättigheter var kunskapen större. Barnen kände t.ex. till rätten till sjuk- vård, skola och mat samt att ett barn har rätt att skyddas mot våld.41

En mängd insatser görs även av organisationer inom det civila sam- hället för att öka barns kunskaper om sina rättigheter och vart de kan vända sig för att få råd och stöd.

45.3Analys av överensstämmelsen

Artikel 42 innebär en skyldighet för en stat att göra barnkonven- tionens bestämmelser kända bland både barn och vuxna. Detta ska göras genom lämpliga och aktiva åtgärder. Vad som är lämpliga och

37Skr. 2013/14:91 s. 32.

38S2013/5139/FST och S2013/2348/FST.

39Prop. 2017/18:186 s. 99.

40https://minarattigheter.se.

41Barnombudsmannens årsrapport 2020, Dom tror att dom vet bättre – barnets som rättighets- bärare (2020) s. 17–22.

1646

SOU 2020:63

Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen

aktiva åtgärder är upp till respektive stat att avgöra. Barnrättskom- mittén har, som ovan nämnts, gett en del råd om vad som kan vara lämpliga och aktiva åtgärder.

Vår kartläggning visar att Sverige har vidtagit ett antal åtgärder, både i form av lagstiftning, politiska strategier och annat, för att göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända. Som exem- pel på lagstiftningsåtgärder kan nämnas bestämmelserna om mänskliga rättigheter i skollagen och högskoleförordningen. Vidare har Barnom- budsmannen getts en central roll i arbetet med att sprida information och kunskap om konventionen samt med att driva på genomföran- det av konventionen.

De kunskapslyft för barn och vuxna som Barnombudsmannen haft i uppdrag att genomföra, samt uppdraget till Länsstyrelsen i Dalarna visar att det pågår ett aktivt arbete för att säkerställa att in- formation om barnkonventionen sprids till såväl barn som vuxna. Även införandet av lagen (2018:1197) om Förenta nationernas kon- vention om barnets rättigheter får antas ha bidragit till att kunskapen om konventionen har ökat.

Precis som barnrättskommittén lyfter fram är det av vikt att ut- värdera de satsningar som görs för att kunna veta om de varit effek- tiva. Av de kontakter som vi haft i vårt kartläggningsarbete har vi kunnat konstatera att det finns en osäkerhet kring hur barnkonven- tionen ska tolkas och hur avvägningar vad gäller barnets bästa ska göras. Vidare verkar det finnas en viss osäkerhet kring övrig lagstift- ning som rör genomförandet av barns rättigheter och hur den för- håller sig till barnkonventionen. I propositionen om inkorporering av barnkonventionen underströk regeringen att myndigheter på egen hand kan behöva uppdatera riktlinjer och handböcker vad gäller hur barnkonventionen kan tolkas inom en myndighets specifika verksam- het.42 En sådan uppdatering av t.ex. allmänna råd och handböcker från olika sektorsmyndigheter framstår som ett viktigt stöd i spri- dandet av kunskap om konventionen.

Även om svensk lagstiftning och praxis får anses överensstämma med vad som stadgas i artikel 42 kan det konstateras att även andra åtgärder än lagstiftning kan behövas för att göra konventionen känd bland både barn och vuxna.

42Prop. 2017/18:186 s. 91.

1647

46 Inledning

I vårt uppdrag ingår att särskilt redovisa hur bestämmelser om bar- nets bästa och barnets rätt att utrycka sina åsikter och få dem be- aktade tolkas i den praktiska tillämpningen samt vilken innebörd de ges inom olika rättsområden. Vidare ingår det att inom ramen för redovisningen analysera hur barnets bästa förhåller sig till andra in- tressen som ska beaktas.

Vår redovisning fokuserar på att dels återge lagstiftarens inten- tioner, dels redovisa relevant vägledande praxis och myndighetsut- talanden samt ge exempel på hur bestämmelserna tolkas i den praktiska tillämpningen. Vi avslutar detta kapitel med några generella iakt- tagelser.

Vi har valt att redovisa förarbeten till den aktuella bestämmelsen. Det gör vi av flera anledningar. Dels för att visa hur lagstiftaren an- sett att bestämmelsen ska tolkas, dels för att öka förståelsen för hur bestämmelsen tillämpats, dels för att läsaren ska kunna bedöma om förarbetsuttalandena kan ha påverkat tolkningen av en bestämmelse i den praktiska tillämpningen. Därutöver redovisar vi, av samma skäl, den vägledning som vi tagit del av genom t.ex. föreskrifter, allmänna råd och handböcker för de aktuella bestämmelserna. Vägledande av- göranden redovisas i den mån vi funnit sådana. För att få en bild av hur bestämmelserna tolkas i den praktiska tillämpningen har vi låtit genomföra en rättsfallsstudie och en enkätundersökning inom ett begränsat antal rättsområden. Dessa beskrivs närmre nedan.

Bestämmelserna tillämpas på olika sätt och i olika sammanhang. En del blir aktuella vid beslutsfattande medan andra främst rör åt-

1651

Inledning

SOU 2020:63

gärder som inte formaliseras genom skriftliga beslut. Underlaget när det gäller beslut och avgöranden är ibland mycket stort, t.ex. när det gäller vägledande avgöranden från Migrationsöverdomstolen om bar- nets bästa, ett urval har då valts. Ibland är tvärtom tillgången till av- göranden mycket begränsad och större vikt kan då ha lagts vid annan informationsinhämtning. Avsnitten kan därför se lite olika ut och är också svåra att jämföra med varandra.

Hur svensk lagstiftning och praxis stämmer överens med barn- konventionen i dessa delar hänvisar vi till kapitlen om artiklarna 3 och 12. Vi gör inte någon sådan analys i detta kapitel.

46.1.1Utredningens rättsfallsstudie

Under avsnitten som heter Utredningens rättsfallsstudie presenteras slutsatserna från den rättsfallsstudie som vi genomfört. Rättsfalls- undersökningen består i denna del av ett urval avgöranden från dom- stolar och nämnder i vilka bestämmelser om barnets bästa eller rätt att komma till tals har tagits upp i någon form. Avgörandena kom- mer till största delen från år 2018. Ungefär 30 avgöranden per rätts- område redovisas i rapporten. Rättsområdena är: adoption; vårdnad, boende och umgänge; verkställighet av avgöranden om vårdnad, bo- ende eller umgänge; omhändertagande enligt LVU; stöd och service enligt LSS, hälso- och sjukvården, tandvården och smittskydd; eko- nomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen; vård och behandlingsinsatser enligt socialtjänstlagen; skola och utbildning; namnärenden; kriminal- vårdsärenden; utlänningsärenden; särskild företrädare för barn.

Studien tar inte någon hänsyn till om avgörandet överklagats och ändrats, eftersom vi velat kartlägga tolkningen av bestämmelserna på olika nivåer i rättstillämpningen. Det är alltså inte det slutliga avgö- randet som är det viktiga utan hur tillämparen har uppfattat bestäm- melsen.

Rättsfallsstudien är begränsad och det går inte att dra några alltför långtgående slutsatser av den. Däremot kan den i förekommande fall tillsammans med annat material ge en samlad bild av hur bestämmel- serna tillämpas. Liksom med andra delar av kartläggningen är syftet med studien att ge exempel på hur bestämmelserna har tolkats.

Urvalet har gjorts efter sökningar på specifika sökord (t.ex. ”bar- nets bästa + adoption”), eller vissa lagrum inom ett visst tidsinter-

1652

SOU 2020:63

Inledning

vall. Tidsintervallet har varit olika långt beroende på hur många träffar som genererats. Det har minst varit tre månader långt och till del eller helt avsett avgöranden från år 2018. Avgöranden där domstolen har uttalar sig om de relevanta bestämmelserna har sedan plockats ut. För det fall sökorden genererat en större mängd avgöranden har ett slumpmässig urval gjorts, t.ex. genom att välja vartannat avgörande på träfflistan.

46.1.2Utredningens enkätundersökning

På uppdrag av utredningen har Ramboll Management Consulting AB (Ramboll) genomfört en enkätundersökning som berör hur vissa svenska bestämmelser om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals tolkas och tillämpas inom vissa yrkesgrupper. Ramboll har redovisat resultatet av enkätundersökningen i en rapport. Undersök- ningen har omfattat följande yrkesgrupper och därtill relevanta be- stämmelser:

•beslutsfattare i uppehållstillståndsfrågor på Migrationsverket, som fattar beslut som rör barn, som inte är ensamkommande, och som avser ansökan om uppehållstillstånd med asyl som grund (Se 1 kap. 10 och 11 §§ utlänningslagen.)

•familjerättssekreterare, som utför utredningar om vårdnad, bo- ende och umgänge på uppdrag av domstol (Se 6 kap. 2 a och 19 §§ FB.)

•socialsekreterare, som utreder och beslutar i frågor enligt social- tjänstlagen, som avser antingen behandlingsinsatser för barn eller ekonomiskt bistånd när barn berörs (Se 1 kap. 2 § och 11 kap. 10 § SoL.)

•behandlande läkare inom barnpsykiatri eller barnonkologi (Se 5 kap. 6 § HSL samt 1 kap. 8 § och 4 kap. 3 § patientlagen.)

Frågorna har utgått från relevant lagstiftning för respektive yrkes- kategori och de särskilda bestämmelser som berör barnets bästa och barnets rätt att uttrycka sina åsikter.

Eftersom vi varit tvungna att begränsa oss har vi inte kunnat skicka enkäten till alla relevanta yrkesgrupper. Valet av yrkesgrupper bygger på en sammanvägd bedömning. Vi har bl.a. beaktat vilka områden

1653

Utlänningslagen

SOU 2020:63

När det särskilt gällde uppehållstillstånd gjorde regeringen ett längre uttalade i samband med att portalparagrafen om barnets bästa infördes i lagen. Av propositionen framgår bl.a. följande. De huma- nitära skälen bör kunna vara av något mindre allvar och tyngd för att uppehållstillstånd ska beviljas när ett barn berörs. Vad som i den kon- kreta situationen är det bästa för ett barn är ofta inte något entydigt. Många gånger måste en avvägning göras mellan alternativ som har såväl goda som dåliga konsekvenser för barnet. Det kan gälla fram- tida förhållanden som inte med större säkerhet kan förutses. Ibland kan barnets kortsiktiga bästa stå mot dess långsiktiga intressen. Ett barn ska inte regelmässigt anses ha det bäst i Sverige, oavsett språk- lig, kulturell och nationell bakgrund och tillhörighet. Det skulle strida mot det synsätt barnkonventionen ger uttryck för. Principen om barnets bästa talar emellertid i åtskilliga ärenden vid en sammanväg- ning av olika omständigheter för att medge bosättning i Sverige. Mot barnets intresse måste vägas tyngden av andra intressen. Artiklarna 24 och 39 i barnkonventionen är inte tillämpliga i frågan om uppehålls- tillstånd. I propositionen ges även en del vägledande uttalanden om specifika situationer.2

I förarbetena till den nu gällande utlänningslagen (2005:716) fram- höll regeringen att det i olika delar av lagstiftningen behövdes ett för- tydligande av hur bestämmelsen om barnets bästa ska beaktas. Reger- ingen konstaterade att portalparagrafen inte alltid fick avsett genomslag, trots uttalanden i förarbeten om vilken betydelse bestämmelsen skulle ges.3 Det resulterade i att särskilda bestämmelser om barn infördes i flera materiella bestämmelser, t.ex. 5 kap. 6 § andra stycket och 7 kap. 4 § andra stycket 2 utlänningslagen.

Principen om barnets bästa i utlänningslagen diskuteras även i andra förarbeten, se t.ex. prop. 2015/16:174 s. 52, om de tillfälliga begräns- ningarna för att få uppehållstillstånd, som infördes genom lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppe- hållstillstånd i Sverige.

2Prop. 1996/97:25 s. 248–250.

3Prop. 2004/05:170 t.ex. s. 194, 205 och 281.

1656

SOU 2020:63

Utlänningslagen

47.1.2Författningskommentarerna

Av författningskommentaren till 1 kap. 10 § utlänningslagen fram- går att paragrafen motsvarar bestämmelsen om barnets bästa i den äldre utlänningslagen.4 Av författningskommentaren till den bestäm- melsen framgår i huvudsak följande. Bestämmelsen har utformats med artikel 3 i barnkonventionen som förebild. Enligt den artikeln ska vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myn- digheter eller lagstiftande organ, barnets bästa komma i främsta rum- met. Bestämmelsen kommer att få betydelse i en rad olika situationer, t.ex. när det är fråga om att bedöma om tillräckligt starka humanitära skäl för uppehållstillstånd föreligger. Något lägre krav kan ställas på styrkan av de humanitära skälen när barn är berörda.5

47.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

1 kap. 11 § utlänningslagen

När frågor om tillstånd enligt denna lag skall bedömas och ett barn berörs av ett beslut i ärendet skall, om det inte är olämpligt, barnet höras. Den hänsyn skall tas till det barnet har sagt som barnets ålder och mog- nad motiverar.

47.2.1De allmänna motiveringarna

I den allmänna motiveringen till den nu gällande utlänningslagen an- ges bl.a. följande. Vad gäller de särskilda krav som finns på processen när den rör barn, så tillgodoses de intressen som i sammanhanget gör sig gällande genom att det i lagens första kapitel slås fast att det vid frågor som rör barn särskilt ska beaktas hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt vad barnets bästa i övrigt kräver. Vidare ska bar- net höras när frågor om tillstånd ska bedömas och barn berörs av beslutet, om det inte är olämpligt. De domstolar som ska döma i ärendena har också vana vid att handlägga mål som rör barn.6

4Prop. 2004/05:170 s. 269.

5Prop. 1996/97:25 s. 284.

6Prop. 2004/05:170 s. 131.

1657

Utlänningslagen

SOU 2020:63

En motsvarande bestämmelse fanns i 11 kap. 1 a § i den äldre ut- länningslagen. Av förarbetena till den bestämmelsen framgår i huvudsak följande. I artikel 12 i barnkonventionen finns det ett en- tydigt krav på att barnet ska beredas möjlighet att höras. Men det över- lämnas åt den enskilda staten att avgöra om barnet ska höras person- ligen eller genom t.ex. en förälder. Regeringen anser att en så viktig regel som den att barn har rätt att komma till tals bör komma till uttryck i lag. Regeln bör utformas så att den i princip förpliktar myn- digheterna att klarlägga vad det berörda barnet har att anföra i ären- det och inte begränsa sig till barnets åsikt. Artikel 12 i barnkonven- tionen anger som en av olika möjligheter att barnet hörs genom sina föräldrar. Även om det inte nämns i artikeln måste detta förutsätta att man kan vara övertygad om att det verkligen är barnets egen åsikt som kommer till uttryck. Att låta en förälder uttrycka barnets upp- fattning kan inte vara tillräckligt när det kan finnas motstridiga in- tressen eller om man har någon anledning att tro att föräldern inte klarar av att föra fram barnets åsikt. Utredningen ska inte bara säker- ställa att asylskälen klarläggs utan även omständigheter som kan belysa frågan om andra skäl för uppehållstillstånd föreligger. Därigenom finns också underlag för en bedömning av vad som är barnets bästa. Det ankommer på Invandrarverket7 att utifrån det enskilda barnets ålder och mognad avgöra om och hur barnet ska få komma till tals. Regeringen är medveten om det förhållandet att det inte alltid, i vart fall inte tveklöst, kan sägas vara till barnets bästa att det hörs. Barnet hamnar då inte sällan i en utsatt situation med trycket från föräldrar och sig själv att entydigt understödja föräldrarnas berättelse som stöd för ansökan om uppehållstillstånd. I de fall föräldrarnas berättelse är oriktig kan detta vara en alltför svår uppgift för barnet. Oavsett om barnets berättelse fått någon betydelse för en negativ utgång av ansö- kan, kan inte minst barnet själv tro att det förhåller sig så. Detta kan bli mycket tungt att bära sedan familjen tvingats återvända till hem- landet. Barnets rätt att bli hörd ska syfta till att förtydliga barnets situation. Ofrånkomligen kan vad barnet anför dock påverka asylut- redningen vad gäller familjen som helhet. Huruvida föräldrarna ska vara närvarande när ett barn hörs får avgöras från fall till fall med led- ning av omständigheterna. Att det förordnade biträdet ska vara med när ett barn hörs är givet. Regeringen vill understryka fördelarna med att under utredningen använda personal med erfarenhet av och kun-

7Föregångaren till Migrationsverket.

1658

SOU 2020:63

Utlänningslagen

skaper om barn. Även kompetens utanför myndigheten kan givetvis vara värdefull att ta tillvara. Särskilt angeläget är att ensamma barn liksom mindre barn hörs av handläggare med särskild kompetens. Detta kräver att personal med sådan kompetens i den egna organisa- tionen tas tillvara. Väsentligt är också att genom vidareutbildning och erfarenhetsutbyte utveckla personalens kompetens.8

Även i senare förarbeten som gäller migrationslagstiftningen disku- teras bestämmelsen. I samband med genomförandet av det omarbe- tade asylprocedurdirektivet anförde Barnombudsmannen att det borde tydliggöras i lag att en personlig intervju alltid ska erbjudas ett asyl- sökande barn och att undantaget i 1 kap. 11 § utlänningslagen, dvs. att barn inte behöver höras om det är olämpligt, borde tas bort. Reger- ingen anförde i huvudsak följande om detta. Bestämmelsen om muntlig handläggning i 13 kap. 1 § utlänningslagen gäller även för barn. Huvud- regeln enligt utlänningslagen är således att asylsökande barn ska höras. Utgångspunkten är att barn som söker asyl i Sverige ska få sin an- sökan prövad i en process där deras röst hörs. Enligt 1 kap. 11 § ut- länningslagen behöver barn dock inte höras om det är olämpligt. Detta är, enligt regeringens mening, förenligt med det omarbetade asylpro- cedurdirektivet som medger att medlemsstaterna fastställer i vilka fall en underårig ska ges möjlighet till en personlig intervju. Några författ- ningsändringar är därför inte nödvändiga för att genomföra direktivet. I sammanhanget kan nämnas att Barnrättighetsutredningen i sitt be- tänkande SOU 2016:19 har föreslagit att olämplighetsrekvisitet tas bort och att en ny bestämmelse förs in i utlänningslagen som reglerar barns rätt att få framföra sina åsikter. Regeringen anser, i likhet med Barnombudsmannen, att det är viktigt att intervjuer med barn genom- förs i barnanpassade miljöer. Migrationsverket ska, inom ramen för ser- viceskyldigheten enligt 4 § förvaltningslagen jämfört med vad som före- skrivs i 1 kap. 10 § utlänningslagen, tillgodose detta.9

47.2.2Författningskommentarerna

Av författningskommentaren till bestämmelsen framgår att den mot- svarar 11 kap. 1 a § i den äldre utlänningslagen. Vidare framgår det att bestämmelsen flyttats till lagens inledning för att ytterligare under-

8Prop. 1996/97:25 s. 261–263.

9Prop. 2016/17:17 s. 48 och 50.

1659

Utlänningslagen

SOU 2020:63

stryka vikten av att artikel 12 i barnkonventionen följs. I kommen- taren anges även att det enligt barnkonventionen överlämnas till sta- ten att avgöra om barnet ska höras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ. Slutligen förklaras det att uttrycket höras inte innebär samma sak som att barnet ska förhöras.10

Av författningskommentaren till den motsvarande bestämmelsen i den äldre utlänningslagen framgår i huvudsak detsamma som i för- fattningskommentaren till den nu gällande bestämmelsen. Därutöver framgår det att det kan vara olämpligt att höra barnet exempelvis om det rör sig om ett litet barn eller om barnets psykiska hälsa talar mot att barnet hörs.11

47.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

47.3.1Rättsliga ställningstaganden från Migrationsverket

Migrationsverket har i två rättsliga ställningstaganden uttalat sig om hur bestämmelserna om barnets bästa och barnets rätt att uttrycka sin åsikt i utlänningslagen bör tolkas. Ställningstagandena är styrande för myndighetens medarbetare och syftar till att ge generell process- övergripande rättslig vägledning till Migrationsverkets operativa verk- samhet.12

Av ställningstagandena framgår i huvudsak följande. Migrations- verket ska enligt 1 kap 10 § utlänningslagen i varje enskilt barn- ärende särskilt beakta vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Denna portalparagraf har införts mot bakgrund av artikel 3 i barnkonventionen. Prövningen av bar- nets bästa kan dock inte i förhållande till utlänningslagstiftningen ges så långtgående innebörd att det nästan blir till ett eget kriterium för uppehållstillstånd att vara barn och 1 kap. 10 § utlänningslagen utgör inte heller någon självständig grund för att bevilja uppehållstillstånd. Utgångspunkten vid prövningen av enskilda ärenden är att det inte föreligger normkonflikter mellan tillämplig speciallagstiftning och barn- konventionen som lag. Normkonflikt föreligger endast om bestäm- melsen är så entydig att det inte finns utrymme att tolka den i ljuset

10Prop. 2004/05:170 s. 269.

11Prop. 1996/97:25 s. 297 och 298.

12Migrationsverket, Prövning av barns bästa, Rättsligt ställningstagande 24 juni 2020, RS/009/2020 och Att höra barn, Rättsligt ställningstagande 24 juni 2020, RS/010/2020.

1660

SOU 2020:63

Utlänningslagen

av konventionen i en enskild situation. Skulle bestämmelser i lagarna visa sig stå i konflikt med varandra, talar principen om att speciallag går före mer allmänt hållen lag för att speciallagstiftningen ges före- träde. Det innebär exempelvis att bestämmelser i utlänningslagen och den tillfälliga lagen går före barnkonventionens artiklar. Bestäm- melserna i lagen om barnkonventionen13 är förvisso nya och grundas på en konvention om mänskliga rättigheter, men är väsentligt mer allmänt utformade än den reglering som finns i tillämplig speciallag- stiftning. Även om formuleringarna i 1 kap. 10 § utlänningslagen och artikel 3.1 i barnkonventionen till viss del skiljer sig åt, har det i för- arbeten till bestämmelsen i utlänningslagen uttalats att 1 kap. 10 § utlänningslagen bygger på artikel 3.1 i barnkonventionen och att be- stämmelsen infördes i syfte att uppnå de krav som barnkonventionen ställer. Därtill har Migrationsöverdomstolen i rättsfallet MIG 2018:20 kopplat samman utlänningslagens bestämmelse om barnets bästa med barnkonventionens artikel 3. Migrationsverkets uppfattning är därför att utlänningslagens bestämmelse ska tolkas och förstås utifrån barn- konventionens artikel 3. Det finns alltså ingen konflikt mellan bestäm- melsernas formuleringar.

I det rättsliga ställningstagandet om att höra barn skriver Migra- tionsverket att i samband med att barnkonventionen blev lag kon- staterades att svensk rätt redan överensstämde med barnkonven- tionen. Regeringen ansåg även att införandet av lagen inte innebar några nya rättigheter för barn och inte heller några nya skyldigheter för rättstillämpande myndigheter. Migrationsverket uttalar vidare att även om utlänningslagens bestämmelse om att höra barn inte hän- visar direkt till barnkonventionen, och inte heller helt överensstäm- mer med lydelsen i barnkonventionens artikel 12, framgår av för- arbeten att paragrafen bygger på konventionsbestämmelsen och att bestämmelsen i utlänningslagen infördes i syfte att uppnå de krav som barnkonventionen ställer (jämför 11 kap. 1 § utlänningslagen och artikel 12 i barnkonventionen). Bestämmelsen ska därför, enligt Mig- rationsverket, tolkas i ljuset av konventionen och det ska bara anses olämpligt att höra ett barn om barnet själv uppger att hon eller han inte vill bli hörd. Bestämmelsen i 1 kap. 11 § utlänningslagen står alltså inte i konflikt med artikel 12 i barnkonventionen. Någon större skill- nad mellan att tillämpa utlänningslagens eller barnkonventionens be-

13Med detta begrepp avses lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

1661

Utlänningslagen

SOU 2020:63

stämmelser om att höra barn blir det därmed inte enligt verket. Detta innebär enligt verket att även andra källor än förarbeten till den svenska utlänningslagstiftningen kan och bör användas för att förstå innebörden av barns rätt att få komma till tals i migrationsrättsliga ärenden. Migrationsverket anger att det inte föreligger någon norm- konflikt mellan bestämmelsen i utlänningslagen och artikel 12 i barn- konventionen samt att det därför inte bör förekomma att Migra- tionsverket nekar ett barn rätten att komma till tals, på grund av att det anses olämpligt, inte ens i en sådan situation som förarbetena beskriver.14

När det gäller hur bedömningen av barnets bästa ska gå till hän- visar ställningstagandena i stort till förarbeten, praxis och barnrätts- kommitténs allmänna kommentarer. I ställningstagandet om prövning av barns bästa uttalas att barnet har rätt att få relevanta omständig- heter beaktade när Migrationsverket fattar sitt beslut och det ska kunna utläsas ur beslutet vad som bedömts vara det enskilda barnets bästa. Barn i en och samma familj kan ha liknande förhållanden, men är enskilda individer med egna rättigheter i förhållande till varandra likväl som i förhållande till sina föräldrar och andra familjemedlem- mar. Barn i samma familj kan också ha motstående behov och intres- sen. Utgångspunkten är att de har rätt till en individuell bedömning. Om samma omständigheter föreligger för flera barn i en syskonskara finns dock inga hinder mot att bedömningen görs i ett sammanhang om ett gemensamt beslut fattas.15

47.3.2Föreskrifter och handböcker

Migrationsverket har tillsammans med UNHCR:s regionala repre- sentation för Nordeuropa och UNICEF Sverige tagit fram hand- boken Barnets rättigheter i asylprocessen (2014). Handboken fokuse- rar emellertid snarare på artiklarna i barnkonventionen eller barns generella rättigheter än bestämmelserna i utlänningslagen. I hand- boken ställs frågan vad ”barnets bästa i främsta rummet” innebär. Frå- gan besvaras: ”Varje barn ska på lika villkor ha rätt och möjlighet att få komma till tals. Varje barn ska mötas med respekt för sin egen per- son, förutsättningar, behov, vilja och intresse. Varje barn ska ha rätt

14Migrationsverket, Att höra barn, Rättsligt ställningstagande 24 juni 2020, RS/010/2020, s. 7 och 14.

15Migrationsverket, Prövning av barns bästa, Rättsligt ställningstagande 24 juni 2020, s. 21.

1662

SOU 2020:63

Utlänningslagen

att uttrycka sina åsikter och få dem respekterade. Varje barn ska be- mötas utifrån sina unika förutsättningar.” I handboken beskrivs även vad ett barnperspektiv innebär i beslutsfattandet. Det finns också utdrag från Unicefs handbok om barnkonventionen.

47.3.3Vägledande praxis

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2019 s. 544 prövat om en man skulle utvisas, efter att ha dömts bl.a. för misshandel mot sin sambos barn. Barnets bästa nämns inte i avgörandet men domstolen konstaterar att vid bedömningen av den dömdes anknytning till Sverige bör berörda barns behov av kontakt med sina föräldrar särskilt beaktas. Normalt anses en person ha stark anknytning till Sverige när han eller hon har en egen familj här. När brotten har riktats mot familjen måste det dock påverka den anknytning som skapas genom familjebanden, enligt rättsfallet. Domstolen konstaterade att i ett fall där det föreligger risk för fortsatt brottslighet riktad mot utlän- ningens familj bör familjebanden i många fall inte tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av om utvisning bör ske.

I rättsfallet NJA 2007 s. 425 var det fråga om en man skulle utvisas på grund av brott. Högsta domstolen upplyste om kopplingen mellan bestämmelserna i utlänningslagen och principen om barnets bästa i barnkonventionen. Vidare konstaterade domstolen att barnets bästa inte alltid kan vara utslagsgivande när andra intressen kolliderar, men barnets bästa ska alltid beaktas, utredas och redovisas. Domstolen beaktade mannens fem barns behov av en nära och god kontakt med sin far och kom fram till att det visserligen var till barnens bästa att han inte utvisades. Bedömningen byggde bl.a. på uppgifter från bar- nen själva som inhämtats genom en personutredning. Samtal hade förts med de äldre barnen och vårdnadshavarna till de yngre barnen hade hörts. Mannen utvisades emellertid eftersom andra intressen än barnens bästa vägde tyngre. Dels kunde det antas att han skulle fort- sätta att begå brott och således försvåra kontakten med sina barn, dels beaktades att det fanns ett stort samhällsintresse av att han för- hindrades begå nya brott i Sverige. Det brott han gjort sig skyldig till (våldtäkt) innebar enligt domstolen en allvarlig kränkning av ett enskilt intresse. Se även rättsfallet NJA 2006 s. 388, i vilket den döm- des 13-åriga dotters berättelse om relationen till sin far utförligt redo-

1663

Utlänningslagen

SOU 2020:63

visas och tas i beaktande vid bedömningen om mannen skulle utvisas. Liknande slags bedömning görs i rättsfallet NJA 2005 s. 283.

Även i rättsfallet NJA 2006 s. 40, som också rör utvisning på grund av brott, hänvisas till kopplingen mellan bestämmelsen om barnets bästa i utlänningslagen och artikel 3 i barnkonventionen. Inför be- slutet om utvisning av en man med barn i Sverige hade varken tings- rätten eller hovrätten inhämtat någon utredning som belyser barn- perspektivet. Högsta domstolen ansåg därför att hovrätten inte hade fullgjort sin utredningsskyldighet. Målet återförvisades därför till hovrätten.

Migrationsöverdomstolen har i avgörandet MIG 2018:20 gjort en analys om bestämmelsen om barnets bästa bl.a. mot bakgrund av barnkonventionen och barnrättskommitténs allmänna kommentar om artikeln. Domstolen konstaterar vidare att utlänningslagen är en lagstiftning där barnets intresse måste vägas mot andra samhällsin- tressen. Genom att principen om barnets bästa ska appliceras på alla områden blir den samtidigt endast ett av flera relevanta och nödvän- diga intressen att ta hänsyn till. Hänsyn till andra viktiga intressen kan alltså, enligt domstolen, i lagstiftningen eller i dess tillämpning leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå vidtas. Det är därvid fråga om grader av nytta och skada för barnet respektive andra intressen samt de olika intressenas rela- tiva tyngd. Hänvisningar görs även till artiklarna 9 och 10 i barn- konventionen. I avgörandet bedömde Migrationsöverdomstolen, bero- ende på omständigheterna i det enskilda fallet, att det inte var till barnets bästa att vara separerad från sin familj. Domstolen fann att den inskränkning av rätten till respekt för familjeliv som det innebär att neka barnets föräldrar och bror uppehållstillstånd inte stod i rim- lig proportion till syftet med de tillfälliga begränsningarna i den till- lämpliga lagstiftningen som fanns för att begränsa antalet asylsökande. Domstolen fäste särskild vikt vid att principen om barnets bästa ska ges företräde vid prövningen av om en inskränkning av rätten till respekt för familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen är proportionerlig.

I rättsfallet MIG 2017:11 var det fråga om en person som begått brott mot mänskligheten och därför vägrades uppehållstillstånd, ändå skulle få uppehållstillstånd på grund av att han var ensam vårdnads- havare i landet till ett 15-årigt barn, som beviljats uppehållstillstånd som flykting. Skulle mannen utvisas skulle det försätta sonen i en svår situation. Detta vägdes mot samhällets intresse av att förhindra

1664

SOU 2020:63

Utlänningslagen

att personer som är uteslutna från att beviljas skyddsstatus ändå får ett permanent uppehållstillstånd på grund av anknytning. Migrations- överdomstolen ansåg att eftersom det förelåg verkställighetshinder mot att utvisa mannen under i vart fall det närmaste året kunde be- slutet inte anses strida mot barnets bästa.

Rättsfallet MIG 2016:26 rör frågan om två kvinnor som var gifta med samme man skulle beviljas uppehållstillstånd på grund av anknyt- ning till honom. Samtliga makar hade för avsikt att leva tillsammans i Sverige. Båda kvinnornas barn hade fått uppehållstillstånd och bodde tillsammans med den gemensamma fadern i Sverige. Migrationsöver- domstolen ansåg att barnens bästa vägde mindre tungt än samhällets intresse av att motverka månggifte.

I rättsfallet MIG 2015:23 beaktade Migrationsöverdomstolen be- stämmelsen om barnets bästa i en fråga om återreseförbud för en 15- årig flicka. Domstolen uttalade att man då måste ta hänsyn till vad flickans hälsa och utveckling samt hennes bästa i övrigt kräver när det gäller vilka krav som kan ställas på henne att lämna landet.

47.3.4Utredningens rättsfallsstudie

Vår rättsfallsstudie omfattar ett antal avgöranden meddelade av för- valtningsrätter (migrationsdomstolar) mellan juni och september 2018. Avgörandena rör överklaganden av Migrationsverkets avslags- beslut om uppehållstillstånd. Ofta anses det vara bäst för barnet att återförenas med sina föräldrar i hemlandet. Barnets vilja tycks det inte tas någon större hänsyn till. Det är inte ovanligt att det anges att barnets bästa har beaktats eller att avgörandet inte strider mot bar- nets bästa, men att det inte framgår vad domstolen ansett är barnets bästa eller hur det har beaktats. Ibland påpekas att barnets bästa inte kan utgöra ett eget kriterium för att beviljas uppehållstillstånd.

47.3.5Utredningens enkätundersökning

Nedan följer en presentation av enkätsvaren för yrkeskategorin be- slutsfattare i uppehållstillståndsfrågor på Migrationsverket (hand- läggare). Totalt svarade 21 handläggare på enkäten, varav 5 endast svarade på vissa frågor.

1665

Utlänningslagen

SOU 2020:63

Generellt anser respondenterna att de är trygga i hur de ska be- döma och beakta barnets bästa i sitt yrkesutövande. Det gäller oav- sett hur länge de varit yrkesverksamma.

På frågan: Vad innebär enligt din uppfattning att ta hänsyn till bar- nets bästa i din yrkesutövning? framträder huvudsakligen två svar. Det vanligaste svaret handlar om att se till ett barns egna asylskäl samt bedöma barnets individuella omständigheter och vilka konsekvenser ett beslut får för barnet. Det andra svaret handlar om att låta ett enskilt barn komma till tals i processen och att barnet själv får redo- visa hur han eller hon ser på sin situation. Några av respondenterna lyfter specifikt fram att det är viktigt att ha frågeställningar som tar hänsyn till ett barns ålder och mognad och att etablera ett förtroende i mötet med barnet. Ett svar sticker ut där respondenten har svarat att det innebär onödigt merjobb att göra en bedömning av vad som är barnets bästa.

Generellt anser respondenterna inte att deras kunskapsnivå eller avsaknad av interna rutiner eller riktlinjer försvårar en bedömning av barnets bästa. De största hindren mot att göra en fullgod prövning av barnets bästa upplevs i stället vara tidsbrist, otydlig lagstiftning, resursbrist och konflikt med andra lagbestämmelser. De som svarat att otydlig lagstiftning eller konflikt med andra lagbestämmelser för- svårar prövningen lyfter fram olika problem, bl.a. att det inte framgår hur barnets bästa ska viktas mot andra intressen och vilken tyngd det ska tillmätas. Det önskas mer vägledning och praxis för vilka om- ständigheter som är relevanta i bedömningen. Lagen uppfattas också begränsa en bedömning av barnets bästa, t.ex. eftersom samtliga rele- vanta omständigheter inte ryms inom den prövning som ska göras av ”särskilt ömmande skäl”. Även i detta avseende framhålls det att det saknas praxis på området. En respondent lyfter att föräldrarnas skäl kommer i fokus i utredningen och bedömningen samt att det kan vara svårt att vikta riskbedömningen för barnet i förhållande till föräldrarna. Ytterligare en respondent menar att barn kommer i kläm när deras föräldrars behov av skydd bedöms. Ett barn kan påverkas i hög grad av de skäl som föräldern anför men det ger kanske inte famil- jen rätt till skydd.

Det framkommer även att den upplevda otydligheten ibland rör den tillfälliga utlänningslagen (2016:752). En av respondenterna skriver:

1666

SOU 2020:63

Utlänningslagen

Otydlig lagstiftning handlar främst om att den nya utlänningslagen, som föreskriver att det måste vara ett brott mot Sveriges konventionsåta- ganden för att det ska bli aktuellt att ge en person uppehållstillstånd, har i stor utsträckning tagit bort det utrymme som tidigare fanns att ta till- vara på barnets bästa. Dvs. när det ”räckte” att barnet uppnådde särskilt ömmande omständigheter för att det skulle finnas grund för att bevilja barnet ett uppehållstånd.

På frågor som rör vilka intressen som beaktas vid bedömning av ett barns bästa lyfter flera respondenter barnets situation i Sverige i förhållande till sitt hemland och hur barnet har anpassat sig till ett liv i Sverige. Detta handlar både om barnets hälsa och utveckling, såsom skolgång, levnadsstandard och psykosociala förhållanden. Övriga in- tressen som lyfts fram är statens intresse av en reglerad invandring och vårdnadshavarnas vilja.

Av enkätundersökningen framgår att handläggarna i hög utsträck- ning utgår från internutbildningar, interna riktlinjer eller kollegor som kunskapskällor vid bedömningar av vad som är barnets bästa. Även lagtext och rättsfall används i hög utsträckning som kunskaps- källor. Material från Barnombudsmannen, Socialstyrelsen, SKR eller andra myndigheter och organisationer används i låg utsträckning. Andra kunskapskällor som används utgörs av landinformation, rap- porter och akademisk litteratur.

Respondenterna samtalar ofta med barn inom utredningar och inför ett beslut om uppehållstillstånd. Vid vissa tillfällen kan hand- läggarna anse att det är olämpligt att ett barn hörs när frågor om tillstånd ska bedömas. Det kan t.ex. bero på att handläggaren anser att barnet är för ungt, att barnet har en funktionsnedsättning eller ett hälsotillstånd som gör det olämpligt att samtala med barnet eller att barnet har gett utryck för att det inte vill prata. En majoritet av respondenterna uppger att de inte har tillgång till någon vägledning när det gäller att samtala med barn med funktionsnedsättning. Några hänvisar till att vårdnadshavarna inte samtycker till ett samtal med barnet. En av respondenterna uppger följande:

1667

Utlänningslagen

SOU 2020:63

Vi arbetar ofta under stor tidspress och med krav på oss att fatta beslut snabbt och effektivt. Detta innebär att vi har relativt kort tid att utreda och att vi sällan uppmuntras till att kalla in till kompletterande samtal. I de fall då vi precis hinner utreda föräldrar i en familj, saknar mer tid för utredning, det redan finns skäl att bevilja ett uppehållstillstånd och de uppger att ett mindre barn (0–5 år) har samma skyddsskäl som för- äldrarna händer det att vi inte har ett barnspecifikt samtal. Hade instruk- tioner från chefer osv varit att vi alltid ska ta tid för att höra barn, oavsett situation och kostnad, så hade vi agerat annorlunda.

Att barnet är ungt utgör den vanligaste anledningen till att en hand- läggare upplever det som svårt att samtala med ett barn. Responden- terna nämner i ganska hög utsträckning även risken att barnet ham- nar i en lojalitetskonflikt, att vårdnadshavaren motsätter sig samtalet och tidsbrist som försvårande omständigheter. En respondent skriver:

Den enskilt vanligast orsaken till att vi inte får upp ett ordentligt samtal är sannolikt att barnet inte vill prata (orsaken till detta är svårbedömd och säkerligen skiljer det sig från fall till fall: för att vi p.g.a. tidsbrist inte bygger upp ett förtroende, för att barnet uppmanats till detta, för att barnet är obekvämt etc.)

En respondent påtalar att det finns en huvudregel om att inte använda det som barn säger om skyddsbehov under utredningar, för att av- göra eventuella motstridigheter eller osammanhängande delar i en asylberättelse. En respondent uppger att barns rättigheter i stort blir underkastat behovet av skydd, och att det därmed finns en konflikt med andra lagbestämmelser. Några respondenter menar att det kan vara svårt att fråga barnet vad han eller hon riskerar om familjen återvänder till hemlandet, eftersom det riskerar att riva upp trauma- tiska erfarenheter. En respondent skriver:

…Det händer dock att barn vill berätta men att man undviker att ställa fler följdfrågor om en specifik omständighet om det [är] uppenbart att detta strider mot vad föräldrar har sagt och föräldern sitter med i rum- met (såvida det inte är en indikation på att barnet farit illa för vilket fall man får hålla en enskild utredning med barnet). Jag tror att vi brister i de delar som handlar om att utreda identitet och hemvist i barnärenden. Vi ställer frågor om utfärdande av identitetshandlingar i vuxenärenden men frågar inte tillräckligt mycket om barnens uppväxtområde i hem- landet. Detta kan vara viktigt eftersom det finns skäl av människohandel och andra exempel på att barn inte är med sina riktiga familjer. Orsaken till detta kan i vissa fall vara tidsbrist och i andra fall att man drar sig för att riva upp sår hos barnet …

1668

SOU 2020:63

Utlänningslagen

Av undersökningen framkommer även att det finns ett behov av att tydliggöra när en utredning är tillräcklig. Det finns ett önskemål om att lagstiftaren ska utveckla vad handläggaren behöver ha med i utred- ningen för att uppfylla lagkraven.

Internutbildning, interna riktlinjer, kollegor och handböcker ut- gör huvudsakliga kunskapskällor som stöd inför ett samtal med ett barn. Lagkommentarer och material från myndigheter och organisa- tioner används i låg utsträckning. Andra kunskapskällor som an- vänds är t.ex. specifik landinformation och privat erfarenhet av barn.

Generellt anser respondenterna att de redovisar om, och i så fall på vilket sätt, de samtalat med ett barn, liksom vilka intressen som har haft betydelse för bedömningen av barnets bästa. De redovisar bl.a. tiden för samtalet, hur länge samtalet varade, vilka som var när- varande, vad barnet berättade, vad andra har uppgett att barnet har för åsikt, vilka intressen som vägts mot barnets bästa och vad hand- läggaren bedömer är barnets bästa. De anger också om och i så fall varför barnet inte har hörts.

Majoriteten av respondenterna uppger att de använder sig av vad ett barn sagt som ett av flera intressen i bedömningen av vad barnets bästa i övrigt kräver.

47.3.6Tidigare översyner

Barnrättighetsutredningen

Barnrättighetsutredningen har gått igenom ett antal av Migrations- verkets beslut från år 2013 rörande dels uppehållstillstånd för barn, dels huruvida det finns hinder att verkställa en avvisning eller utvis- ning. Utredningen har även genomfört intervjuer med 20 handläg- gare och beslutsfattare på Migrationsverket. Av kartläggningen fram- går följande.16

Överlag uttrycks det väldigt lite om vilka barnets intressen speci- fikt är och hur en avvägning mellan olika intressen görs. I den mån barnets bästa nämns, är formuleringarna närmast identiska. De består huvudsakligen av återgivande av lagtext eller andra rättsliga källor. Men det finns undantag; i en del av besluten förekommer resonemang hän- förliga till det enskilda barnets situation. Inget av besluten innehåller någon beslutsmotivering om vilken avvägning som gjorts mellan bar-

16Se SOU 2016:19 s. 154, 162–168 och 170–173.

1669

Utlänningslagen

SOU 2020:63

nets bästa och andra intressen. När barnets bästa nämns, nämns det ofta med en negerande formulering, t.ex. att beslutet inte kan anses stå i strid med barnets bästa. Det framgår sällan av besluten att barn- konsekvensbedömningar har gjorts och aldrig hur de gått till eller vad som har beaktats. Däremot har det vid utredningens kartlägg- ning framkommit att Migrationsverket arbetar med barnkonsekvens- bedömningar i alla fall som rör barn.

När det gäller barnets rätt att uttrycka sin åsikt har följande fram- kommit i kartläggningen. Det framgår mycket sällan av besluten att barnet har fått komma till tals. I de fall hela akter har gåtts igenom (endast när barnet skilts från sina föräldrar) har det i de flesta ären- den framgått att barnets inställning inhämtats. Det har skett genom föräldrarna eller genom kortare samtal med barnet. I den mån det framkommit vad barnet hörts om, tycks det främst ha rört hur bar- net mår, vad det tycker om hemlandet, hur det trivs i skolan m.m. Frågorna har inte inriktats på barnets skäl för ansökan om uppe- hållstillstånd. Enligt de intervjuer som Barnrättighetsutredningen gjort är det många av handläggarna som tycker att det är svårt att sam- tala med barnen och de upplever att de saknar adekvat kunskap. En- ligt utredningen tyder kartläggningen på att barnets erfarenheter och åsikter endast undantagsvis har haft betydelse för de överväganden som lett fram till beslutet.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannens rapport år 2017, Vi lämnade allting och kom hit, handlar om flyktingbarn. Bl.a. har barn fått berätta om sina erfaren- heter av asylprocessen. Av rapporten framgår följande.17 När barnen hörs är det ofta som de inte vet vad syftet med förhöret är. Vissa har upplevt samtalet som bra medan andra inte tyckt att det varit an- passat för ett barn. Generellt har barnen svårt att förstå asylpro- cessen. Några av de yngre barnen berättar att Migrationsverket bara pratar med de vuxna, eller att frågorna till barnet inte handlar om asyl utan om helt andra saker. De har inte fått frågor om sina asyl- skäl. Utifrån barnens berättelser ifrågasätter Barnombudsmannen i vilken mån barnen har fått vara delaktiga i processen på ett menings- fullt sätt. Barnombudsmannen anser också att ett barn som kommer

17Barnombudsmannen (2017) Vi lämnade allting och kom hit, s. 19–25.

1670

SOU 2020:63

Utlänningslagen

med sin familj inte får sina asylskäl prövade på ett tillfredsställande sätt. Det beror på att mannen i familjen oftast registreras om huvud- sökande och att hans asylskäl därför prövas mer noggrant än de med- sökandes.

47.4Sammanfattning

Enligt utlänningslagen ska i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. När frågor om tillstånd enligt lagen ska bedömas och ett barn berörs av ett beslut i ärendet ska, om det inte är olämpligt, barnet höras. Den hänsyn ska tas till det barnet har sagt som barnets ålder och mognad motiverar.

När det gäller bedömningen av vad som är barnets bästa är det tydligt i förarbetena till utlänningslagen att en intresseavvägning ska göras i det enskilda ärendet för varje barn som berörs av ett beslut.

Av vår rättsfallsstudie framgår att individuella bedömningar av barnets bästa ibland redovisas i utlänningsmålen men ofta anges det i domen endast att avgörandet inte står i strid med barnets bästa. Det framgår inte på vilket sätt domstolen kommit fram till vad som är barnets bästa eller hur det har viktats mot andra intressen. Detta behöver inte innebära att någon bedömning inte har gjorts men den går inte att se hur den gjorts. Det gör det också svårt att kartlägga hur bedömningar görs och hur barnets bästa viktas mot andra intressen.

Principen om barnets bästa och rätt att uttrycka sin åsikt och få den beaktad i asylprocessen har tidigare varit föremål för översyn. Även dessa översyner, som främst riktat sig mot Migrationsverkets hand- läggning, har indikerat att beslut som rör barn sällan innehåller någon redovisning av hur barnets bästa bedömts och vilken avvägning som gjorts mellan barnets bästa och andra intressen. När barnets bästa nämns, nämns det ofta med en negerad formulering, t.ex. att beslutet inte kan anses stå i strid med barnets bästa. När det gäller barnets rätt att uttrycka sin åsikt framgår det sällan av besluten att barnet har fått komma till tals. Det framgår sällan om hänsyn tagits till barnets synpunkter.

I den vägledande praxis som finns på området görs det ofta hän- visningar till förarbetsuttalandena. Till skillnad från underrättsavgö- randena redovisar Migrationsöverdomstolen ofta bedömningar om

1671

Utlänningslagen

SOU 2020:63

barnets bästa (i de fall barnets bästa alls nämns i avgörandet). Det förekommer att domstolen analyserar bestämmelsen om barnets bästa bl.a. mot bakgrund av barnkonventionen och barnrättskommitténs allmänna kommentarer. Migrationsöverdomstolen har konstaterat att utlänningslagen är en lagstiftning där ett barns intresse måste vägas mot andra samhällsintressen. Genom att principen om barnets bästa ska appliceras på alla områden blir den samtidigt endast ett av flera relevanta och nödvändiga intressen att ta hänsyn till. Hänsyn till andra viktiga intressen kan alltså, enligt domstolen, i lagstiftningen eller i dess tillämpning leda till att åtgärder som i och för sig inte är för- enliga med barnets bästa ändå vidtas. Det är därvid fråga om grader av nytta och skada för ett barn samt de olika intressenas relativa tyngd.

De observationer Barnrättighetsutredningen gjorde gällande Migra- tionsverkets beslut liknar dem som framgår av vår rättsfallsstudie. Barn- rättighetsutredningen menade att besluten överlag innehöll väldigt lite specifikt om barnets intressen och hur en avvägning mellan olika intressen gjorts. I den mån barnets bästa nämndes var det närmast i form av standardskrivningar. Vår enkätundersökning indikerar emeller- tid att barns synpunkter och intressen nu redovisas i större omfattn- ing. Det ska dock framhållas att dessa uppgifter kommer från svar på direkta frågor om vad som redovisas och från respondenter som kan antas vara särskilt intresserade av dessa frågor. Därtill är under- laget begränsat.

Av enkätundersökningen har framkommit att handläggarna upp- lever att de största hindren för att kunna göra en fullgod prövning av barnets bästa handlar om tidsbrist, otydlig lagstiftning samt resurs- brist och konflikt med andra lagbestämmelser. När det gäller otydlig lagstiftning tycks detta upplevda hinder främst utgöras av att det inte finns angivet vad som är barnets bästa eller hur det ska viktas mot andra intressen samt att det inte går att fullt ut ta hänsyn till barnets bästa vid bedömningen av om uppehållstillstånd ska beviljas. Det in- dikerar att man inte ser barnets bästa som en tolkningsmetod eller som ett intresse som ska vägas mot andra intressen. Det tycks på sina håll finnas en uppfattning om att barnets bästa kan bedömas på en generell nivå och inte utifrån ett barns individuella förutsätt- ningar. Därtill tycks det finnas en uppfattning om att det kan inne- bära en oförenlighet med barnkonventionen om beslutet inte blir till barnets bästa.

1672

SOU 2020:63

Utlänningslagen

Respondenterna i enkätundersökningen anser generellt att de själva har en tillräckligt hög kunskapsnivå för att göra bedömningar om barnets bästa men anser samtidigt att det saknas tydlig vägledning om hur olika avvägningar ska göras. Detta trots att viss vägledning finns i såväl praxis som förarbeten.

På frågor som rör vilka intressen som beaktas vid bedömning av barnets bästa lyfter flera respondenter barnets situation i Sverige i förhållande till sitt hemland och hur barnet har anpassat sig till ett liv i Sverige. Detta berör både barnets hälsa och utveckling, såsom skolgång, levnadsstandard och psykosociala förhållanden. Övriga intressen som lyfts är svenska statens intresse av reglerad invandring och vårdnadshavarnas vilja. Dessa intressen liknar dem som Migra- tionsöverdomstolen tycks beakta. Av enkätundersökningen framgår vidare att majoriteten av handläggarna använder sig av vad barnet sagt som ett av flera intressen i bedömningen av vad barnets bästa i övrigt kräver. Trots att respondenterna tycker att det saknas vägled- ning för intresseavvägningen verkar många ändå ha en tydlig bild av vilka intressen som kan/bör ingå i avvägningen. Även om handläg- garna inte direkt tar del av förarbetena så hänvisar ofta vägledningar, rättsfall och handböcker till innehållet i förarbetena, där det finns vägledning om hur intresseavvägningen ska gå till.

Respondenterna i enkätundersökningen anser att det är olämpligt att samtala med ett barn i liknande fall som dem som nämns i för- arbetena till utlänningslagen, t.ex. att ett barn är ungt eller att barnet har ett hälsotillstånd som gör att barnet kan ta skada av att höras. I Migrationsverkets rättsliga ställningstagande, som upprättats efter vår undersökning, gör verket i stället en tolkning mot bakgrund av artikel 12. Verket konstaterar att det inte finns något olämplighets- undantag i artikel 12 i barnkonventionen samt att barn har en stark och principiell rätt att få komma till tals. Enligt Migrationsverket bör det därför inte förekomma att verket nekar ett barn rätten att komma till tals, på grund av att det anses olämpligt, inte ens i en sådan situa- tion som förarbetena beskriver. Migrationsverket tycks således ha tolkat 11 kap. 1 § som en bestämmelse om att ett barn ska beredas möj- lighet att uttrycka sina åsikter på sätt som beskrivs i artikel 12.2 i barn- konventionen.

1673

48 Socialtjänstlagen

48.1Barnets bästa

1 kap. 2 § socialtjänstlagen

Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsat- ser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande.

Med barn avses varje människa under 18 år.

48.1.1Den allmänna motiveringen

Paragrafen i socialtjänstlagen (2001:453, SoL) fick sin nuvarande orda- lydelse den 1 januari 2013. Tidigare löd den: ”När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.”. Den nuvarande lydelsen änd- rades samtidigt som den motsvarande bestämmelsen i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Regeringen ansåg att bestämmelserna om barnets bästa i socialtjänstlagen och LVU behövde samordnas och anpassas till barnkonventionen. Vidare ville regeringen tydliggöra att barnets bästa ska vara avgörande inte bara i de formella beslut som fattas utan vid alla åtgärder som utförs när det rör vård- eller behandlingsinsatser för barn. Man ville särskilt betona att reglerna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals ska tolkas i förhållande till varandra. Informationen från barnet kan på så sätt påverka både bedömningen av barnets bästa och hur barnet ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter. Vidare påpekade regeringen att det är angeläget att kommunerna, förutom barnets be- rättelse och önskemål, dokumenterar de analyser som ligger till grund för bedömningen av barnets bästa och att uppgifterna och analysen finns med som en del i beslutsunderlaget. Själva bedömningen av

1675

Socialtjänstlagen

SOU 2020:63

barnets bästa är, enligt regeringen, en process med flera steg. Dels ska man beakta vetenskap och beprövad erfarenhet samt inhämta underlag från närstående och yrkespersoner som har kunskap om barnet. Dels ska man beakta det som barnet själv ger uttryck för i enlighet med barnkonventionens artikel 12. Utgångspunkten i bar- nets bästa är respekten för barnets fulla människovärde och integritet. I förarbetena redogjordes sammanfattande för flera av barnkonven- tionens bestämmelser.1

48.1.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till den nuvarande lydelsen av 1 kap.

2§ SoL framgår väsentligen följande. Förändringen utgör en anpass- ning till artikel 3 i barnkonventionen. Den närmare innebörden av barnets bästa är inte definierad i lag. Vad som är barnets bästa får i stället avgöras utifrån en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Inga andra intressen får ta över det som är bäst för barnet. Med vård- och behandlingsinsatser avses heldygnsinsatser och öppna in- satser.2

48.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

11 kap. 10 § socialtjänstlagen

När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställ- ning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

Ett barn som har fyllt 15 år har rätt att föra sin egen talan i mål och ärenden enligt denna lag. Ett barn som är yngre får höras i domstol, om barnet inte kan antas ta skada av det.

Vid en sådan utredning som avses i 2 § om behov av ingripande till ett barns skydd eller stöd får barnet höras utan vårdnadshavarens sam- tycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Detsamma gäller

1Prop. 2012/13:10 s. 36 och 37.

2Prop. 2012/13:10 s. 126.

1676

SOU 2020:63

Socialtjänstlagen

vid en utredning på socialnämndens initiativ om överflyttning av vård- naden enligt 6 kap. 7 eller 8 § föräldrabalken.

48.2.1Den allmänna motiveringen

I den allmänna motiveringen till 11 kap. 10 § SoL finns en hänvisning till artikel 12 i barnkonventionen och till regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Vidare framgår väsentligen följande. Det måste finnas kunskap om och utarbetade arbetssätt för hur barnets åsikter på bästa sätt kan inhämtas, utifrån barnets ålder och mognad. Det är viktigt att miljön känns trygg för barnet och att metoder och arbetssätt är väl anpassade till barnets förutsättningar. I alla beslut som rör barn bör det framgå om barnets åsikter har in- hämtats samt hur barnets åsikter i så fall har inhämtats och beaktats. I varje enskilt ärende måste man bedöma barnets förmåga att förstå det som han eller hon ska uttrycka sin åsikt om och anpassa situa- tionen och informationen utifrån det. Barnet ska ha rätt att föra fram sina åsikter i frågor som rör barnet, oavsett om socialnämnden eller domstolen anser att det tillför utredningen något. Socialtjänsten har ett stort ansvar när det gäller att ge barn möjligheter att komma till tals. Även domstolarna har ett ansvar i detta avseende. För yngre barn kan det dock, utifrån barnets bästa, ibland vara så att barnet kan ta skada av att höras, dvs. förmedla sig muntligen, i domstol. Barnet kan t.ex. försättas i svåra lojalitetskonflikter gentemot föräldrarna, känna ett stort obehag av att höras eller av annan anledning ta skada av att höras i domstol. Enligt regeringens mening bör därför barn som är yngre än 15 år få höras i domstol under förutsättning att bar- net inte kan antas ta skada av det. Domstolarna ska således även fort- sättningsvis göra en bedömning i varje enskilt fall om barnet kan antas ta skada av att höras i domstol. Om barnet inte kan eller vill framföra sina åsikter behöver barnets inställning så långt det är möjligt klar- läggas på annat sätt. Detta kan ske genom inhämtande av uppgifter från barnets närstående eller någon annan företrädare för barnet. Vidare kan inställningen klarläggas genom dokumentation av vad bar- net tidigare har framfört, t.ex. till socialtjänsten. Med hänsyn till prin- cipen om barnets bästa är det angeläget att barnets inställning klargörs på ett sätt som iakttar respekten för barnets integritet och själv- bestämmanderätt. Bestämmelsen ger inte någon rätt för socialtjäns-

1677

Socialtjänstlagen

SOU 2020:63

tens handläggare att tala med barnet mot vårdnadshavares vilja (jäm- för dock 11 kap. 10 § tredje stycket socialtjänstlagen). Om barnet har uppnått den ålder som krävs för att själv bestämma om sin med- verkan, är det barnet som råder över om något samtal ska hållas.3

48.2.2Författningskommentaren

I författningskommentaren till den senaste lydelsen av bestämmel- sen anges i huvudsak följande. Paragrafen har justerats för att tydlig- göra barnets rätt att komma till tals enligt artikel 12 i barnkonventio- nen. Barnet kan framföra sina åsikter på olika sätt; det kan ske munt- ligt, skriftligt eller på något annat sätt. Vidare kan barnet framföra sina åsikter direkt eller genom en företrädare. I domstolsförfaranden är det t.ex. vanligt att barnets åsikter framförs genom att socialtjäns- ten inhämtar och redovisar dessa till domstolen. Socialtjänsten har således ett stort ansvar när det gäller att ge barn möjligheter att komma till tals. Det är viktigt att barnet får möjlighet att framföra sina åsik- ter i en miljö som känns trygg för barnet och att metoder och arbets- sätt är väl anpassade till barnets förutsättningar. Barnets förmåga att förstå det som han eller hon ska uttrycka sin åsikt om måste bedömas i varje enskilt ärende och situationen och informationen anpassas utifrån det. Om barnet inte kan, dvs. inte är i stånd att bilda egna åsikter, eller inte vill framföra sina åsikter ska barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Detta kan ske genom inhämtande av uppgifter från barnets närstående eller någon annan företrädare för barnet. Vidare kan inställningen klarläggas genom dokumentation av vad barnet tidigare har framfört. Med hänsyn till principen om barnets bästa är det angeläget att barnets inställning klargörs på ett sätt som iakttar respekten för barnets integritet och självbestämmanderätt (jfr 1 kap. 1 § tredje stycket socialtjänstlagen). Behovet av att klarlägga barnets inställning är särskilt stort i de fall då barnet är i behov av skydd.4

3Prop. 2012/13:10 s. 37–39.

4Prop. 2012/13:10 s. 135.

1678

SOU 2020:63

Socialtjänstlagen

48.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

48.3.1Föreskrifter och handböcker

Socialstyrelsens föreskrifter, råd och handböcker

I SOSFS 2014:6 står det följande, under rubriken Om utredning en- ligt 11 kap. SoL. Socialnämnden bör inleda utredningen med att pla- nera hur den är tänkt att bedrivas. Planeringen bör göras i nära samråd med barnet utifrån dess ålder och mognad samt med barnets vård- nadshavare. Socialnämnden bör [under utredningen] träffa barnet såväl med som utan vårdnadshavare för att genom samtal och obser- vationer bilda sig en uppfattning om barnets situation. Barnet bör ges möjlighet att uttrycka sin åsikt både genom att svara på frågor och berätta fritt.

Av SOSFS 2014:5 framgår särskilda dokumentationskrav vid ären- den som rör barn (4 kap. 15–18 §§). Bl.a. ska det av dokumentatio- nen framgå vilken information som lämnats till barnet, vilka åsikter barnet fört fram och, om barnet inte fört fram några åsikter, hur man gått tillväga för att klarlägga barnets inställning. Vidare ska det fram- gå hur hänsyn har tagits till barnets åsikter och hur barnets bästa har beaktats.

I Socialstyrelsens handbok Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten (s. 50 och 51) anges följande om bedömning av barnets bästa och om barns rätt att uttrycka sin åsikt. Barns och ungas rätt till information är en viktig förutsättning för att de ska kunna komma till tals och bli delaktiga. Vad som är barnets bästa får bedömas i varje enskild situation. Det får sin betydelse först i ett givet sammanhang och är en process i flera steg. Processen innebär att vetenskap och be- prövad erfarenhet beaktas, underlag hämtas in från närstående och yrkespersoner som har kunskap om barnet och det som barnet själv ger uttryck för beaktas. I övrigt hänvisas främst till förarbetsuttalandena.

I Socialstyrelsens handbok Utreda barn och unga (s. 25 och 28) står det bl.a. följande. Inför ett beslut eller en åtgärd ska därför an- svarig beslutsfattare överväga om beslutet eller åtgärden berör barnet eller barnen och i så fall på vilket sätt, det vill säga ha ett barnper- spektiv. Om åtgärden eller beslutet bedöms få konsekvenser för bar- net eller barnen ska hänsyn tas till de mänskliga rättigheter som barn har enligt bland annat barnkonventionen. Att på så sätt säkerställa barnets rättigheter i åtgärder eller vid beslut som rör barn innebär att

1679

Socialtjänstlagen

SOU 2020:63

ha ett barnrättsperspektiv. Principen om barnets bästa påverkar också hur barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter. Att barns åsik- ter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad ställer till exempel krav på att socialnämnden har kunskap om barns fort- löpande utveckling, behov och förmåga. Det finns dock inga specifika åldersgränser för barnets betydelsefulla delaktighet i beslutsfattan- den. I övrigt refereras till flera förarbetsuttalanden.

Barns behov i centrum (BBIC)

Barns behov i centrum (BBIC) är ett metodstöd som tagits fram av Socialstyrelsen för socialtjänstens myndighetsutövning.5 I metodstödet anges bl.a. att barnets bästa ska vara avgörande. Enligt metoden ska barnets bästa bestämmas utifrån både ett objektivt och subjektivt perspektiv. Det objektiva perspektivet innebär att en beslutsfattare bedömer vad som är barnets bästa grundat på forskning och beprö- vad erfarenhet. Det subjektiva perspektivet utgörs av att det berörda barnet själv får ge uttryck för vad som är hans eller hennes bästa. Det framhålls att barn inte kan ses isolerade från sina föräldrar utan att det ligger i barnets intresse att de vuxna får bästa möjliga stöd. Vid en intressekonflikt mellan barnet och de vuxna måste dock barnets intresse ha företräde. Barnets bästa är resultatet av en sammanväg- ning av

–barnets behov och uppfattning

–föräldrarnas förmåga och uppfattning

–faktorer i familj och miljö

–utlåtanden från sakkunniga och referenspersoner.

48.3.2Vägledande praxis

I rättsfallet RÅ 2006 not. 83 ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att hänsyn skulle tas till en 14-årings vilja vid bedömandet om social- nämndens medgivande till adoption skulle återkallas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i rättsfallet RH 2010:89, mot bakgrund av barnets bästa, ansett att en socialnämnds behörig-

5Läs mer om BBIC i Socialstyrelsens Grundbok i BBIC (2018).

1680

SOU 2020:63

Socialtjänstlagen

het att föra talan om vårdnadsöverflyttning för ett barn ska bestå trots att barnet flyttat från kommunen.

I dnr 3233-2018 har JO uttryckt att en socialnämnd måste göra omsorgsfulla överväganden angående behovet av att samtala med ett barn i varje enskilt fall. En allmän utgångspunkt är att vårdnadshavar- nas inställning till att samtal hålls med barnet ska efterfrågas och i största möjliga mån beaktas. Frivillig medverkan och bästa möjliga samarbete med barnets vårdnadshavare är alltid att föredra och bör eftersträvas så långt det är möjligt, enligt JO. Bestämmelsen i 11 kap. 10 § SoL ger inte någon rätt att hämta ett barn och ta med honom eller henne till en plats som nämnden bedömer lämplig för samtal, enligt JO.

JO har i dnr. 7898-2017 framhållit att en socialnämnd borde ha gett en 13-årig pojke möjlighet att framföra sina åsikter i fråga om en utredningsåtgärd (observationer av pojken i skolan). Eftersom nämnden inte gjort det hade de enligt JO brustit i handläggningen.

I ett annat beslut, JO 2018/19 s. 518, har JO förtydligat att be- stämmelsen om att barnets intressen särskilt ska beaktas inte innebär att barnets bästa alltid ska vara avgörande för de beslut som fattas. Barnperspektivet kan nämligen stå i strid med andra intressen. Inför ett beslut ska dock socialnämnden analysera och väga olika alternativ till lösningar mot varandra. Barnets bästa ska därför alltid beaktas, utredas och redovisas. Vidare har JO uttalat att i en utredning som rör bistånd till en vuxen som också är förälder ska socialnämnden utreda vilka följder som ett beslut får ur ett barnperspektiv. Om ett beslut t.ex. innebär att ett barn måste flytta från sin invanda miljö eller att barnet genom ett beslut skulle få begränsade möjligheter att behålla en nära och god kontakt med båda sina föräldrar ska de över- väganden som socialnämnden gör i det aktuella avseendet redovisas i underlaget för beslutet. Om och i vilken utsträckning barnets situa- tion påverkar det beslut som fattas får givetvis bedömas utifrån om- ständigheterna i det enskilda fallet.

48.3.3Utredningens rättsfallsstudie

Vår rättsfallsstudie har delats in i två delar: avgöranden om ekonom- iskt bistånd och avgöranden om vård- och behandlingsinsatser. Det är olika bestämmelser om barnets bästa som gäller för dessa två delar.

1681

Socialtjänstlagen

SOU 2020:63

För biståndsmålen gäller att barnets bästa särskilt ska beaktas medan det för vårdmålen ska vara avgörande. Avgörandena i studien utgörs primärt av förvaltningsrätters prövningar av överklagade socialnämnds- beslut. Studien omfattar dels avgöranden i biståndsmål meddelade mellan mars 2015 och september 2018, varav huvuddelen är från år 2018, dels avgöranden i mål om vård- och behandlingsåtgärder med- delade mellan maj 2016 och september 2018.

När det först gäller bistånd framgår följande av studien. Syste- matiken i domarna utgörs ofta av att domstolen inledningsvis kon- staterar att barnets bästa särskilt ska beaktas, därefter görs en allmän bedömning om de sökande kan tillförsäkras en skälig levnadsstan- dard utan bistånd och i slutet gör domstolen en formulering i stil med: ”även med beaktande av barnperspektivet” eller ”även med be- aktande av barnets bästa”. Det är svårt att avgöra i vilken omfattning barnets bästa har beaktats. Det framgår inte heller tydligt hur barnets egna åsikter beaktats. När det gäller bistånd för barns umgängesresor utomlands tycks barnets egen vilja emellertid beaktas i större ut- sträckning. I ett mål om bistånd för kostnader för psykologbehand- ling från Förvaltningsrätten i Stockholm återförvisades målet till social- nämnden, eftersom nämnden inte hade haft någon kontakt med den 17-åring som målet gällde.6

När det gäller behandlingsinsatser framgår följande av studien. Barnets egen inställning redovisas ofta, men det framgår inte alltid tyd- ligt hur den beaktas. Det är främst en behovsprövning som görs, men den redovisas relativt konkret. Vid önskan om byte av boende görs bedömningen oftast utifrån om barnet tillförsäkras en skälig levnads- nivå på det aktuella boendet och inte vilket av det och andra alternativ som är bäst. Det finns dock även exempel på att en bedömning av bar- nets bästa görs. Barnets bästa används även för att avslå överklagan- den från barnet själv.

48.3.4Utredningens enkätundersökning

Nedan följer en presentation av enkätsvaren för yrkeskategorin social- sekreterare. Totalt har 51 socialsekreterare svarat på enkäten, varav 34 har svarat endast på vissa frågor. Av respondenterna arbetar 71 pro- cent (36 respondenter) i huvudsak med vård och behandlingsinsatser

6Förvaltningsrätten i Stockholm, avgörande den 2 maj 2016 i mål 4399-16.

1682

SOU 2020:63

Socialtjänstlagen

som rör barn och 29 procent (15 respondenter) med ekonomiskt bistånd där barn berörs.

Av enkätundersökningen framgår att en majoritet av responden- terna känner sig trygga med hur de ska bedöma och beakta barnets bästa vid åtgärder och beslut som rör barn. Det gäller oavsett hur länge de har varit yrkesverksamma och inom vilken typ av kommun de arbetar. De två respondenter som svarat att de sällan respektive aldrig känner sig trygga i hur de ska bedöma och beakta barnets bästa är socialsekreterare som främst arbetar med ekonomiskt bistånd där barn berörs.

På frågan Vad innebär enligt din uppfattning att ta hänsyn till bar- nets bästa i din yrkesutövning? är det framför allt två resonemang som framträder. Det ena är vikten av att göra ett barn delaktig i det beslut som fattas kring barnet. Det andra är att beakta ett barns behov i beslutet. Att beslut som rör ett barn ska gynna barnets utveckling är också något som förekommer i svaren.

Det är främst tids- och resursbrist som försvårar för respondent- erna att göra en fullgod prövning av barnets bästa. Ungefär var tredje respondent uppger att bedömningen av barnets bästa försvåras i hög eller ganska hög utsträckning av konflikt med andra lagbestämmel- ser. Den lag som oftast uppges försvåra en bedömning av barnets bästa är föräldrabalken (vårdnadshavares bestämmanderätt). En annan lag som nämns är LSS. Polisens förundersökningar när det misstänks förekomma våld mot ett barn beskrivs också som ett försvårande och tidskrävande moment. En respondent skriver:

Jag tänker framför allt på föräldrabalken och att föräldrarnas rättigheter är så starka som de är. Även vid LVU har föräldrarna saker att säga till om, vilket kan påverka barnet på ett negativt sätt. I vårdnadstvister far barnen alltid illa, men det är ofta svårt att hitta en bra lösning utifrån föräldrarnas starka rättigheter.

Ungefär en fjärdedel av respondenterna har svarat att otydlig lag- stiftning i hög eller ganska hög utsträckning är faktorer som försvå- rar en fullgod bedömning av barnets bästa. Dessa respondenter anser att otydlig lagstiftning medför ett brett tolkningsutrymme och där- med olika bedömningar av vad som är barnets bästa vid åtgärder och beslut som rör barn. Ungefär lika stor andel uppger att brist på interna riktlinjer och rutiner gör det svårare att göra en fullgod prövning av barnets bästa. Respondenterna anser däremot inte att deras kunskaps- nivå försvårar en bedömning av barnets bästa.

1683

Socialtjänstlagen

SOU 2020:63

Enligt flera av respondenterna utgör tidsbrist ett hinder för att göra en fullgod prövning av barnets bästa. Detta är i olika utsträck- ning beroende på kommuntyp. Cirka 7 av 8 respondenter som arbe- tar i en storstadskommun uppger att tidsbrist i hög eller ganska hög grad utgör ett hinder, medan endast en fjärdedel av de respondenter som arbetar i en mindre kommun på landsbygden upplever samma problem. I storstadskommuner och mindre tätortskommuner har cirka 60 procent angett att tidsbrist i hög eller ganska hög utsträck- ning utgör ett hinder för att göra en fullgod prövning. Liknande resul- tat gäller i fråga om resursbrist utgör ett hinder mot att göra en full- god prövning av barnets bästa.

För en majoritet av respondenterna är principen om barnets bästa oftast eller alltid avgörande vid åtgärder och beslut som rör barn. En fjärdedel av respondenterna uppger att barnets bästa viktas mot andra intressen och väger tungt. Ingen av respondenterna uppger att de inte tar hänsyn till barnets bästa. Andra intressen än barnets bästa som beaktas är föräldrarnas intressen och situation samt vilka in- satser som finns att tillgå.

Respondenterna använder en stor bredd av kunskapskällor för att bedöma och beakta barnets bästa vid åtgärder och beslut som rör barn. Det vanligaste är att hämta kunskap från kollegor och lagtext. Det är även vanligt att hämta kunskap från allmänna råd, internut- bildningar, interna riktlinjer, handböcker och information från Social- styrelsen. Knappt två tredjedelar av respondenterna använder sig av material från barnrättsorganisationer så som Rädda Barnen, Unicef och Bris.

Bland respondenterna samtalar de flesta alltid med ett barn om det är 7 år eller äldre. När ett barn är 3–7 år förhåller det sig olika. De flesta samtalar alltid eller ofta med barnet, medan några sällan gör det. Någon gör det aldrig. Om barnet är 0–3 år samtalar en tredjedel av socialsekreterarna aldrig med barnet, en dryg tredjedel samtalar sällan med barnet och en knapp fjärdedel samtalar ofta eller alltid med barnet. En respondent samtalar aldrig med barn som är yngre än 15 år.

På frågan när respondenterna anser att ett barns inställning ska klarläggas på annat sätt än att barnet själv framför sina åsikter, är det vanligast att respondenterna hänvisar till barnets unga ålder eller situa- tioner när barnet har en funktionsnedsättning som gör att barnet inte kan höras. Andra exempel som lyfts är intresse- eller lojalitets- konflikt med barnets vårdnadshavare. Det finns exempel på att man

1684

SOU 2020:63

Socialtjänstlagen

inhämtat barnets inställning genom utlåtande från förskola eller barna- vårdscentral i de fall det anses olämpligt att samtala med barnet.

Respondenterna använder sig främst av sina kollegor för att få information om hur de bäst kan samtala med ett barn i sin yrkesroll. Näst vanligast är internutbildningar. Information från Socialstyrel- sen, handböcker och interna riktlinjer är också vanligt förekommande kunskapskällor. Drygt hälften av respondenterna använder sig av sådant de lärt sig under sin universitetsutbildning i hög eller ganska hög utsträckning.

Tillgång till vägledning för att samtala med ett barn med funk- tionsnedsättning skiljer sig mellan kommunerna. I enkätsvaren fram- går att det finns särskilda vägledningar för att samtala med barn med diagnoserna autism och ADHD. I mindre kommuner som är tätorter har respondenterna uppgett att de inte vet om vägledning finns. I mindre kommuner på landsbygden har tre av fyra svarat att det finns vägledning när det gäller vissa funktionsnedsättningar. Respondenter som arbetar i större kommuner har uppgett att det inte finns någon vägledning.

Som hinder för att samtala med ett barn har respondenterna upp- gett bl.a. barnets unga ålder och att barnets vårdnadshavare mot- sätter sig att det handläggaren håller samtal med barnet. Många har även svarat att risken för en lojalitetskonflikt med vårdnadshavare är en faktor som i hög eller ganska hög utsträckning försvårar möjlig- heterna att låta barnet framföra sina åsikter. Det upplevs ibland även som försvårande att barnets vårdnadshavare närvarar vid samtalet.

Flera av respondenterna uppger att lojalitetskonflikten handlar om att barnet inte vågar säga sanningen med rädsla för att svika eller lämna ut sin förälder. Det kan leda till att barnet undanhåller san- ningen eller att barnets svar är svårt att tolka. En respondent skriver:

Barnet hamnar i en situation där hen känner förväntningar på sig att berätta om saker i sin situation som innebär att lämna ut en förälder. Detta kan göra att barnet antingen undanhåller saker, eller berättar saker som hen sedan ångrar att hen sagt.

Otydlig lagstiftning eller konflikt med andra lagbestämmelser tycks inte vara en försvårande faktor. En respondent lyfter däremot fram självständighet och erfarenhet som viktiga faktorer:

Jag som handläggare är beroende av kollegors bedömning på familje- enheten och om de är oerfarna styrs de mer av riktlinjer och budget (chefer) och kan ha svårt att stå på sig om det finns behov av placering

1685

Socialtjänstlagen

SOU 2020:63

eller andra insatser. Det kan även vara svårt att göra bedömningar endast utifrån mallar och kurser som inte har satt sig och kan användas som ett verktyg. Det krävs träning för att göra redskapen som finns till ett natur- ligt led i arbetet.

På frågan om vilka andra intressen än barnets bästa som beaktas i samband med beslut som rör barn enligt socialtjänstlagen framgår i några kommentarer att hänsyn tas till tillgängliga resurser och för- valtningens ekonomi.

En majoritet av respondenterna redovisar i en utredning om ett barn har framfört sina åsikter och redovisar på vilket sätt detta i så fall har skett. De redogör för tid, plats samt vilka andra som har när- varat vid samtalet och deras hållning. Nästan alla respondenter upp- ger att de redovisar vad ett barn har berättat. Många redovisar också vad ett barn uttryckt på annat sätt än verbalt. Cirka två tredjedelar av respondenterna redovisar vad de bedömer är barnets bästa i ären- det. Om ett barn inte har fått möjlighet att framföra sina åsikter redo- visar de flesta respondenterna anledningen till detta.

En majoritet av respondenterna använder sig av barnets åsikt som ett av flera intressen i bedömningen av barnets bästa. En av respon- denterna uppger att det barnet framför inte alls påverkar bedöm- ningen av ärendet, men respondenten framför synpunkterna i utred- ningen. En respondent uppger att den inte alls använder sig av vad barnet framfört.

48.3.5Tidigare översyner

Barnrättighetsutredningen

Barnrättighetsutredningen gick igenom 65 barnavårdsutredningar som socialtjänster genomfört med grund i en orosanmälan om att ett barn har bevittnat våld inom familjen. Utredningarna kom från olika kommuner. Majoriteten av utredningarna rörde barn yngre än 12 år. I sin kartläggning kom Barnrättighetsutredningen i huvudsak fram till följande.7

Barnets bästa användes inte regelmässigt som ett tillvägagångssätt eller en utgångspunkt för en bedömning. I majoriteten av utredning- arna var fokus i stället på att redogöra för och bedöma ett barns

7SOU 2016:19 s. 219–222 och 227–233.

1686

SOU 2020:63

Socialtjänstlagen

behov. De allra flesta utredningarna gjordes med hjälp av handlägg- nings- och dokumentationssystemet Barns behov i centrum (BBIC). I dessa utredningar var barnets behov tydligt utrett och insatser for- mulerades i relation till behoven. Barnets bästa kunde implicit komma till uttryck i bedömningarna men inte alltid. Det kunde handla om att en handläggare identifierat vissa behov hos ett barn, utan att väga samman och analysera behoven utifrån barnets bästa. I några utred- ningar fanns det en formulering om barnets bästa som en avslutande del av analysen. Generellt gjordes det inte några analyser av positiva eller negativa konsekvenser av ett visst beslut för det enskilda barnet. Beslutsmotiveringarna visade inte att hänsyn hade tagits till barnets bästa. Det framgick normalt inte heller i vilken utsträckning barnets åsikter hade tillmäts betydelse i besluten. I drygt hälften av utred- ningarna där samtal förts med barnet saknades det redogörelser för barnets åsikter i den analys som gjorts inför beslutet. I utredningar som rörde äldre barn kunde det finnas en antydan att hänsyn tagits till barnets åsikter. Det var vidare ovanligt att barnet hade fått yttra sig om det beslut som socialtjänsten hade tänkt fatta. Generellt var det svårt att avgöra i vilken utsträckning socialtjänsten hade tillmätt bar- nets åsikter betydelse.

Barnrättighetsutredningen hänvisade även till äldre studier som enligt utredningen gett ett liknande resultat, bl.a. att bedömningen av ett barns bästa reduceras till en redogörelse för en bunt behov, snarare än att behoven vägs mot varandra.

När det gäller barnets rätt att uttrycka sin åsikt fanns det enligt Barnrättighetsutredningen brister. I mindre än hälften av utredningarna hade man inte haft något samtal med barnet. Majoriteten av dem rörde små barn (upp till tre år gamla). Låg ålder var ofta en motivering till varför samtal inte utförts. Men ibland saknades motivering, även för äldre barn. I några fall hade barnet eller vårdnadshavaren inte lämnat sitt samtycke. Bestämmelsen i 11 kap. 2 § SoL, om att ett barn under vissa förutsättningar får höras utan samtycke från en vårdnads- havare, hade inte använts. I de fall när samtal hade hållits hade sam- talet oftast skett enskilt med barnet, men det förekom även samtal tillsammans med en förälder eller ett syskon. Syftet med samtalet var ofta oklart. Det fanns stora variationer i vad barnen hade fått komma till tals om. Det fanns flera exempel på utsagor som inte alls hade med utredningens frågeställningar att göra, t.ex. som favoritmat, idrotts- aktiviteter och favoritämnen i skolan. Det fanns även brister i doku-

1687

Socialtjänstlagen

SOU 2020:63

mentationen. Det var inte tydligt om det var ett eller flera samtal, på vilket sätt ett barn berättat eller när samtalet ägt rum. Mycket sällan framgick kontexten för samtalet och socialsekreterarens frågor. Utred- ningen hänvisade även till andra studier som visat brister i hur bar- nets åsikter dokumenteras.

48.4Sammanfattning

Enligt socialtjänstlagen ska vid åtgärder som rör barn, barnets bästa särskilt beaktas. Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara av- görande. Ett barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Bar- nets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

I förarbetena till bestämmelserna i socialtjänstlagen påpekar reger- ingen vikten av att de analyser och uppgifter som ligger till grund för bedömningen av barnets bästa finns med som en del i beslutsunder- laget. Själva bedömningen av barnets bästa är, enligt regeringen, en process med flera steg. Dels ska man beakta vetenskap och beprövad erfarenhet samt inhämta underlag från närstående och yrkespersoner som har kunskap om barnet. Dels ska man beakta det som barnet själv ger uttryck för. Vad som är barnets bästa ska avgöras utifrån en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Inga andra intres- sen får ta över det som är bäst för barnet.

I Socialstyrelsens handbok finns instruktioner när det gäller att bedöma vad som är barnets bästa. Vad som anges i handboken är huvudsakligen detsamma som anges i förarbetena. JO har därtill för- tydligat att bestämmelsen om att barnets intressen särskilt ska be- aktas inte innebär att barnets bästa alltid ska vara avgörande för de beslut som fattas. Barnperspektivet kan nämligen stå i strid med andra intressen. Inför ett beslut ska dock en socialnämnd analysera och väga olika alternativ till lösningar mot varandra. Barnets bästa ska därför alltid beaktas, utredas och redovisas.

När det gäller vår rättsfallsstudie och enkätundersökning har de delats in i två delar: ekonomiskt bistånd och vård- och behandlings- insatser. Observera att det är olika bestämmelser om barnets bästa

1688

SOU 2020:63

Socialtjänstlagen

som gäller för dessa två delar. För biståndsmålen gäller att barnets bästa särskilt ska beaktas medan det för vårdmålen ska vara avgö- rande. Med tanke på studiernas begränsade omfattning är det svårt att dra några säkra slutsatser.

Av rättsfallsstudien framgår att det ofta är svårt att utläsa i vilken omfattning barnets bästa har beaktats i biståndsmålen. Det framgår inte heller tydligt vilken hänsyn som tagits till ett barns egna syn- punkter. När det gäller behandlingsinsatser redovisas oftast ett barns inställning, men det framgår inte tydligt hur den beaktats. Det är främst en behovsprövning som görs. Vid önskan om byte av boende görs bedömningen oftast utifrån om barnet tillförsäkras en skälig lev- nadsnivå på det aktuella boendet snarare än vilket alternativ som är bäst. Barnets bästa används ibland för att avslå överklaganden från barnet själv, vilket kan tyda på att en intresseavvägning har gjorts men utan att den tydligt redovisats.

En överhängande majoritet av de socialsekreterare som svarat på enkätundersökningen känner sig trygga med hur de ska bedöma och beakta barnets bästa vid åtgärder och beslut som rör barn. För social- sekreterarna innebär barnets bästa bl.a. att barnet ska få en gynnsam utveckling inom hälsa och utbildning samt att barnen är delaktiga i de beslut som fattas kring dem. För en majoritet av respondenterna är principen om barnets bästa oftast eller alltid avgörande vid åt- gärder och beslut som rör barn. En fjärdedel av respondenterna upp- ger emellertid att barnets bästa viktas mot andra intressen och väger tungt men inte att principen oftast eller alltid blir avgörande. Även i fall när barnets bästa ska vara avgörande verkar det förekomma att andra intressen, såsom föräldrarnas vilja och kommunens ekono- miska intressen beaktas.

De flesta respondenterna använder sig av barnets synpunkter som en av flera delar i bedömningen av barnets bästa. Det förekommer emellertid att respondenter verkar hålla ett samtal mer för formens skull och anser att synpunkterna inte behöver beaktas.

Andra intressen förutom barnets bästa som beaktas vid åtgärder och beslut som rör barn är föräldrarnas intressen och situation samt vilka insatser som finns att tillgå. Även om några säkra slutsatser inte kan dras från enkätundersökningen så kan det konstateras att de till- frågade socialsekreterarna har en tydlig bild av vad som är barnets bästa och hur en intresseavvägning går till. Samtliga av de tillfrågade socialsekreterarna tar hänsyn till barnets bästa i sin bedömning även

1689

Socialtjänstlagen

SOU 2020:63

om flera tycker att det är otydligt hur det ska viktas mot andra intres- sen. Orsaken till detta är inte helt tydlig. Majoriteten känner sig trygga i att göra bedömningar av barnets bästa och anser sig inte ha någon kunskapsbrist. Tidigare studier på området beskriver emeller- tid liknande resultat som vår studie. Bl.a. beskriver Barnrättighets- utredningen att bedömningen av ett barns bästa ofta reduceras till en redogörelse för en bunt behov, snarare än att behoven vägs mot var- andra.

Av enkätundersökningen framgår att det främst är tids- och resurs- brist som försvårar för respondenterna att göra en fullgod prövning av barnets bästa. Det upplevs också som problematiskt att föräldrarna kan ta beslut över sina barn eller att föräldrarna kan ha andra åsikter om vad som är bäst för barnet än vad handläggaren har. I viss mån tycks föräldrarna ses som motparter till barnet. Respondenter har också uppgett att bestämmelsen om barnets bästa ger ett brett tolk- ningsutrymme och därmed upphov till olika bedömningar. Denna upp- fattning tycks utgå från att mer generella bedömningar om barnets bästa föredras framför en bedömning utifrån ett individuellt barns behov och förutsättningar.

När det gäller ett barns rätt att uttrycka sin åsikt och få den be- aktad har respondenterna uppgett att de främst använder sig av sina kollegor för att få information om hur de bäst kan samtala med ett barn i sin yrkesroll. Information från Socialstyrelsen, handböcker och interna riktlinjer är emellertid också vanligt förekommande kunskaps- källor.

JO har uttryckt att en socialnämnd måste göra omsorgsfulla över- väganden angående behovet av att samtala med ett barn i varje enskilt fall. En allmän utgångspunkt är att vårdnadshavarnas inställning till att samtal hålls med barnet ska efterfrågas och i största möjliga mån beaktas.

De flesta av de tillfrågade socialsekreterarna i utredningens enkät- undersökning har uppgett att de alltid samtalar med barnet om det är 7 år eller äldre. När barnet är 3–7 år finns en större spridning. Det finns också exempel på respondenter som bara samtalar med äldre barn.

Samtal med barn verkar i de allra flesta fall dokumenteras av respon- denterna. Generellt redovisar respondenterna vad barnet har uttryckt för socialsekreteraren.

1690

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

SOU 2020:63

49.1.2Författningskommentarerna

Bestämmelsen utgör en anpassning till barnkonventionens artikel 3. Men till skillnad från principen i barnkonventionen ges inte samma utrymme i LVU för att ta hänsyn till andra intressen. Det beror på att åtgärder som vidtas och beslut som fattas med stöd av lagen inte kan ha annat syfte än att förbättra för den unge. Inga andra intressen kan sålunda få ta över vad som är bäst för barnet, enligt författnings- kommentaren.2

49.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

36 § första och andra styckena LVU

Den unge ska få relevant information. Den unge ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om den unge inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Den unges åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

Om den unge har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Den som är yngre får höras i domstol, om han eller hon inte kan antas ta skada av det.

49.2.1De allmänna motiveringarna

Tidigare fanns en motsvarande reglering i 1 § LVU. År 2013 samord- nades bestämmelsen med den i socialtjänstlagen. Utöver att ordaly- delsen blev annorlunda flyttades bestämmelsen till den del av lagen som handlar om hur ett ärende ska handläggas.

I förarbetena till den tidigare bestämmelsen i 1 § LVU anges i huvudsak följande. Med beaktande av Sveriges åtaganden enligt barn- konventionen får det inte råda någon tvekan om att den unge, oavsett ålder, alltid har rätt att uttrycka sin åsikt och få den beaktad. De vid den tiden befintliga bestämmelserna som gav barn rätt att komma till tals hade inte fått något större genomslag. När en åtgärd enligt LVU kan bli aktuell – oavsett vilken typ av åtgärd det rör sig om – ska den unge ges tillfälle att uttrycka sin åsikt. Härigenom får den unge möj-

2Prop. 2002/03:53 s. 105.

1694

SOU 2020:63

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

lighet att påverka det beslut som ska fattas samtidigt som han eller hon får känna sig delaktig i utformningen av vården. Att låta den unge själv komma till tals och uttrycka sin mening om sin situation och de åtgärder som kan komma att vidtas, hör naturligt samman med bestämmelsen om barnets bästa. Den slutliga bedömningen av vad som är barnets bästa måste alltid göras av de vuxna som ansvarar för beslutet. Men för att kunna bedöma vad som är bäst för barnet är det absolut nödvändigt att hans eller hennes inställning finns med i be- slutsunderlaget. Bestämmelsen gäller även i förvaltningsdomstolarna.3

I regeringens proposition Stärkt stöd och skydd för barn och unga föreslog regeringen ändringar i främst socialtjänstlagen (2001:453) och LVU i syfte att stärka stödet och skyddet för barn som far illa eller riskerar att fara illa. När det gäller ett barns rätt att framföra sina åsikter anges i huvudsak följande i propositionen. Det finns ingen nedre åldersgräns för när barn ska få komma tills tals och ut- trycka sina åsikter. I regeringens strategi för att stärka barnets rättig- heter i Sverige (prop. 2009/10:232) anges att för att ge barnet förut- sättningar att uttrycka sina åsikter ska ansvariga aktörer ha kunskap om hur denna rättighet ska förverkligas i den egna verksamheten. Det innebär att det måste finnas kunskap om och utarbetade arbets- sätt för hur barnets åsikter på bästa sätt kan inhämtas, utifrån barnets ålder och mognad. Det är viktigt att miljön känns trygg för barnet och att metoder och arbetssätt är väl anpassade till barnets förutsätt- ningar. I alla beslut som rör barn bör det framgå om barnets åsikter har inhämtats samt hur barnets åsikter i så fall har inhämtats och beaktats. Då artikel 12 inte innehåller några specifika åldersgränser och begreppet mognad inte heller är definierat, måste man i varje enskilt ärende bedöma barnets förmåga att förstå det som han eller hon ska uttrycka sin åsikt om och anpassa situationen och informa- tionen utifrån det. Regeringen delar Barnskyddsutredningens upp- fattning att de nuvarande bestämmelserna i socialtjänstlagen och LVU, om att barn som är yngre än 15 år bör höras om det är till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras (11 kap. 10 § andra stycket socialtjänstlagen och 36 § tredje stycket LVU), bör ändras. Skälet till detta är att bestämmelserna ger bl.a. socialnämnden möjligheten att avstå från att höra ett barn i de fall då detta inte är till nytta för utredningen. Regeringen anser i likhet med utredningen, och mot bakgrund av barnkonventionens principer, att

3Prop. 2002/03:53 s. 79–81.

1695

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

SOU 2020:63

barnet ska ha rätt att föra fram sina åsikter i frågor som rör barnet, oavsett om socialnämnden eller domstolen anser att det tillför utred- ningen något. Vidare anser regeringen att utformningen av bestäm- melsen bör göras på ett sådant sätt att den bättre stämmer överens med barnkonventionen.4

Bestämmelsen om att ett barn har rätt att uttrycka sina åsikter infördes i 36 § LVU samtidigt som socialtjänstlagens motsvarande bestämmelse fick sin nuvarande utformning. Se även kapitlet om social- tjänstlagen ovan för att läsa om de överväganden som då gjordes.

49.2.2Författningskommentaren

Författningskommentaren till bestämmelsen om barnets rätt att komma till tals i 36 § LVU hänvisar till kommentaren till den mot- svarande bestämmelsen i socialtjänstlagen, som samtidigt trädde i kraft. Se kapitlet om socialtjänstlagen ovan.

49.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

49.3.1Föreskrifter och handböcker

Socialstyrelsens föreskrifter och handböcker

I Socialstyrelsens handbok Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten anges följande om bedömning av barnets bästa och om barns rätt att uttrycka sin åsikt.5 Barns och ungas rätt till information är en viktig förutsättning för att de ska kunna komma till tals och bli delaktiga. Vad som är barnets bästa får bedömas i varje enskild situa- tion. Det får sin betydelse först i ett givet sammanhang och är en process i flera steg. Processen innebär att vetenskap och beprövad erfarenhet beaktas, underlag hämtas in från närstående och yrkesper- soner som har kunskap om barnet och det som barnet själv ger ut- tryck för beaktas. I övrigt hänvisas främst till förarbetsuttalandena.

I Socialstyrelsens handbok LVU Handbok för socialtjänsten anges i huvudsak följande när det gäller den unges bästa.6 Vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. Detta innebär

4Prop. 2012/13:10 s. 37 och 38.

5Socialstyrelsens handbok Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten s. 50 och 51.

6Socialstyrelsens handbok LVU Handbok för socialtjänsten s. 38–42.

1696

SOU 2020:63

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

att reglerna om barnets bästa går längre i LVU än barnkonventionen eftersom det i konventionen anges att barnets bästa ska beaktas. I en konflikt mellan den unges behov och andra intressen ska hänsyn till den unges bästa alltså alltid ges företräde. Faktorer som kan tas hän- syn till vid bedömning och fastställande av barnets bästa är t.ex. bar- nets rätt att uttrycka sina åsikter. Andra faktorer är barnets identitet, bevarandet av barnets familjemiljö och möjligheten att upprätthålla relationer, barnets behov av omsorg samt skydd och säkerhet. En viktig faktor är också om barnet befinner sig i en utsatt situation. Även barnets rätt till hälsa och utbildning är betydelsefulla faktorer i bedömningen av barnets bästa. När en åtgärd enligt LVU blir aktu- ell ska den unge ges tillfälle att uttrycka sin åsikt, oavsett vilken typ av åtgärd det rör sig om. På så sätt får den unge möjlighet att påverka det beslut som ska fattas, och får känna sig delaktig i utformningen av vården, som innefattar åtgärder som många gånger kan vara av- görande för den unges liv och utveckling. Detta tar sikte på alla be- slutssituationer och åtgärder som vidtas med stöd av LVU, alltså inte bara domstolens beslut. Det finns ingen nedre åldersgräns för när ett barn ska få komma till tals och uttrycka sina åsikter. För att ge barnet förutsättningar att uttrycka sina åsikter behöver ansvariga aktörer ha kunskap om hur denna rättighet ska förverkligas i den egna verksam- heten. Det måste alltså finnas kunskap och arbetssätt för hur barnets åsikter på bästa sätt kan inhämtas utifrån barnets ålder och mognad. Det är exempelvis viktigt att miljön känns trygg för barnet och att metoder och arbetssätt är väl anpassade till barnets förutsättningar. Handboken hänvisar vidare till förarbetena och uttalanden från barn- rättskommittén.

I Socialstyrelsens handbok Utreda barn och unga står det bl.a. föl- jande.7 Inför ett beslut eller en åtgärd ska därför ansvarig beslutsfat- tare överväga om beslutet eller åtgärden berör barnet eller barnen och i så fall på vilket sätt, det vill säga ha ett barnperspektiv. Om åtgärden eller beslutet bedöms få konsekvenser för barnet eller bar- nen ska hänsyn tas till de mänskliga rättigheter som barn har enligt bland annat barnkonventionen. Att på så sätt säkerställa barnets rättig- heter i åtgärder eller vid beslut som rör barn innebär att ha ett barn- rättsperspektiv. Principen om barnets bästa påverkar också hur barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter. Att barns åsikter ska till- mätas betydelse i förhållande till ålder och mognad ställer till exem-

7Socialstyrelsens handbok Utreda barn och unga s. 25 och 28.

1697

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

SOU 2020:63

pel krav på att socialnämnden har kunskap om barns fortlöpande ut- veckling, behov och förmåga. Det finns dock inga specifika ålders- gränser för barnets betydelsefulla delaktighet i beslutsfattanden. I övrigt refereras flera förarbetsuttalanden.

Av SOSFS 2014:5 framgår särskilda dokumentationskrav vid ären- den som rör barn (15–18 §§). Bl.a. ska det av dokumentationen fram- gå vilken information som lämnats till barnet, vilka åsikter barnet fört fram och, om barnet inte fört fram några åsikter, hur man gått tillväga för att klarlägga barnets inställning. Vidare ska det framgå hur hänsyn har tagits till barnets åsikter och hur barnets bästa har beaktats.

49.3.2Vägledande praxis

I rättsfallet HFD 2017 ref. 42 lades stor vikt vid en sexårings berät- telse om missförhållanden i hemmet, trots föräldrarnas förnekande. Högsta förvaltningsdomstolen uttryckte att vid bedömning av upp- gifternas tillförlitlighet ska barnets berättelse väga tungt, liksom bar- nets subjektiva upplevelse av hemförhållandena. Mot bakgrund av lagstiftningens syfte måste även ett yngre barns uppgifter kunna till- mätas sådan tyngd att de ensamma kan ligga till grund för ett beslut om omhändertagande.

Av rättsfallet HFD 2017 ref. 39 framgår att det inte är tillräckligt att det är till barnets bästa att ett barns vistelseort hemlighålls för för- äldrarna; det måste även vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården. Det är inte tillräckligt med en misstanke om att en för- älder inte kommer att respektera ett beslut om umgängesbegräns- ning. Motsvarande gäller för andra inskränkningar i umgänget mellan barn och förälder enligt rättsfallet HFD 2017 ref. 40.

Av rättsfallet HFD 2015 ref. 36 framgår att principen om barnets bästa är överordnad andra principer för val av placering, såsom åter- förenings- och närhetsprincipen. Målet rörde ett barn som var ett och ett halvt år gammalt. Barnet hade bott i familjehem under ett år. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen vägde riskerna för att barnet inte skulle tillförsäkras en god vård på grund av påtryckningar från föräldrarna tillsammans med värdet av att inte bryta upp från den familjehemsplacering barnet hade starkare än de fördelar en anhörig- placering (hos morföräldrarna) skulle innebära.

1698

SOU 2020:63

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet HFD 2014 ref. 46 tydliggjort att barnet har en central plats i utredningen om förhållan- dena i hemmet. Barnets berättelse ska väga tungt i utredningen lik- som barnets subjektiva upplevelse av hemförhållandena. Domstolen hänvisar även till rättsfallet HFD 2011 ref. 5, av vilket det framgår att ett interimistiskt beslut att avbryta vården innan dom meddelats bara kan komma i fråga om det står klart att åtgärden är nödvändig av hänsyn till barnets bästa och inte kan anstå till dess dom meddelas i målet. Domstolen slog fast att liknande kriterier bör ställas vid omedelbar verkställighet av en dom som innebär att vården upphör.

I rättsfallet HFD 2014 ref. 38 prövade Högsta förvaltningsdom- stolen frågan om ett icke processbehörigt barn (under 15 år) genom sin ställföreträdare kan överklaga ett fastställt beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU, trots att ställföreträdarens egen upp- fattning är att omhändertagandet bör bestå. Domstolen ansåg att, mot bakgrund av syftet med 36 § LVU, bör utgångspunkten vara att ställföreträdaren ska tillmäta den unges åsikter och inställning bety- delse i förhållande till ålder och mognad och i varje enskilt fall be- döma den unges förmåga att förstå innebörden av den uppfattning som han eller hon framfört. Om den unge uppnått viss mognad och klart gett uttryck för att han eller hon vill att ett avgörande ska över- klagas ska ställföreträdaren se till att så sker. Detta kan innebära att ställföreträdaren t.ex. ska överklaga ett beslut som ställföreträdaren anser bör bestå.

Enligt rättsfallet HFD 2012 ref. 35 ska den risk för skada som en separation från ett familjehem kan medföra inte vägas in i bedöm- ningen av om vård enligt LVU ska upphöra. Sådana avväganden får i stället behandlas vid överväganden om flyttningsförbud enligt 24 § LVU eller vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. 8 § FB. Högsta för- valtningsdomstolen anförde att bestämmelsen om barnets bästa i 1 § LVU inte innebär att överväganden som enbart är relaterade till risken för skada vid en separation från ett familjehem ska vägas in i bedöm- ningen av om vården ska upphöra.

Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet HFD 2011 ref. 50 uttalat att ett beslut om att upphäva ett pågående omedelbart omhän- dertagande måste i likhet med andra beslut enligt LVU vara betingat av barnets bästa. Även om kammarrätten gör bedömningen att det numera saknas skäl för en sådan åtgärd måste konsekvenserna för bar- net av ett upphävande beaktas. En förutsättning för ett beslut om

1699

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

SOU 2020:63

upphävande bör därför enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening vara att det framstår som mycket osannolikt att barnet inom kort kan komma att behöva omhändertas på nytt.

Irättsfallet RÅ 2005 ref. 66 bedömde Högsta förvaltningsdom- stolen att en 12-årings konsekventa och tydliga vilja om att hon inte ville ha något umgänge med modern skulle tillmätas avgörande bety- delse i frågan om umgängesförbud, oberoende av orsakerna till hennes ställningstagande. Domstolen ansåg det var till barnets bästa att något umgänge med modern inte skulle ske, så länge barnet själv inte kunde acceptera det.

49.3.3Utredningens rättsfallsstudie

Vår studie omfattar avgöranden från förvaltningsrätter och kammar- rätter som meddelats mellan juni och september 2018. När det gäller själva bedömningen av om vård ska förordnas eller inte görs den främst utifrån om det finns en påtaglig risk att barnet skadas på de sätt som anges i 2 och 3 §§ LVU. Någon särskild bedömning av barnets bästa utöver det görs normalt inte. I besluten finns endast en hänvisning till bestämmelsen om barnets bästa. Det tycks krävas mindre om- sorgsbrister för att ett yngre barn ska beredas vård i jämförelse med ett äldre.

Vid överprövningar av beslut om huruvida ett barn ska ha något umgänge med en förälder har barnets vilja ofta stor betydelse. Det läggs även stor vikt vid barnets bästa och om ett umgänge kan störa barnets behandling, utveckling eller trygghet.

I ett mål från Kammarrätten i Jönköping dömde domstolen mot barnens vilja. Domstolen bedömde det vara två syskons (10 och

12år gamla) bästa att flyttas från ett jourhem i Kalmar till ett familje- hem på Gotland. Barnen hade uttryckt en vilja att inte flyttas från Kalmar. Deras behov av kontinuitet och vård bedömdes emellertid vara viktigare än deras behov att bo nära föräldrarna i Kalmar. Det fanns inte heller något annat i Kalmartrakten beläget familjehem som skulle utgöra ett lämpligare placeringsalternativ än familjehemmet på Gotland. Vid dessa förhållanden ansåg kammarrätten att närhets- principen fick stå tillbaka för intresset av att barnen fick den vård i familjehemmet på Gotland som de var i behov av.8

8Kammarrätten i Jönköping, dom den 2 augusti 2018 i mål 1571-18.

1700

SOU 2020:63

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

49.3.4Tidigare översyner

Utredningen om tvångsvård för barn och unga

Utredningen om tvångsvård för barn och unga fick år 2012 i uppdrag att göra en översyn av LVU. Utredningen redovisade sitt uppdrag i två betänkanden.9 Syftet med utredningen var att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga samt bidra till kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdoms- vården, med särskilt fokus på tvångsvård.10 Utredningen redovisade sitt uppdrag i två betänkanden.11

Utredningen föreslog bl.a. att bestämmelsen om barnets bästa skulle, liksom i nuvarande LVU, placeras i inledningen av en ny LVU. Det skulle enligt utredningen innebära att bestämmelsen även fort- sättningsvis ska ses som en portalbestämmelse i form av en rättslig princip. Utredningen ansåg att barnets bästa också ska kunna vara utslagsgivande för om vård i familjehem ska upphöra eller inte, under vissa förutsättningar då barnet har rotat sig i familjehemmet. Utred- ningen föreslog därför att det skulle införas en bestämmelse i en ny LVU som stadgar att vid prövning av om vård i familjehem enligt nuvarande 2 § LVU ska upphöra ska barnets bästa vara avgörande. Utredningen angav att genom att föra in barnets bästa i paragrafen markeras att barnets bästa ska prövas som ett självständigt rekvisit till skillnad mot portalparagrafen om barnets bästa. Prövningen av om vården ska upphöra ska enligt förslaget således göras i två steg. Först ska en prövning göras i förhållande till de ursprungliga skälen till omhändertagandet. I ett andra steg ska prövas om det är till bar- nets bästa att vården upphör.12

Utredningen föreslog även att nuvarande 36 § LVU skulle delas upp i två bestämmelser i en ny LVU. En bestämmelse skulle reglera rätten till information och en bestämmelse skulle reglera barnets eller den unges rätt att komma till tals och få sina synpunkter beaktade i förhållande till ålder och mognad. Bestämmelsen om barnets eller den unges rätt till information föreslogs förtydligas med att barnet eller den unge återkommande ska få relevant information.13

9SOU 2014:3 och SOU 2015:71.

10SOU 2015:71 s. 39.

11SOU 2014:3 och SOU 2015:71.

12SOU 2015:71 s. 661.

13SOU 2015:71 s. 231 och 232.

1701

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

SOU 2020:63

49.4Sammanfattning

Vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara av- görande. Den unge ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om den unge inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Den unges åsikter och inställ- ning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Om den unge har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt LVU. Den som är yngre får höras i domstol, om han eller hon inte kan antas ta skada av det.

Av förarbetena till bestämmelserna i LVU framgår att bestäm- melsen infördes mot bakgrund av artikel 3 i barnkonventionen. Vid utformningen av bestämmelsen angavs att det inte torde finnas några andra intressen som skulle kunna ha samma tyngd som barnets bästa vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas. I en konflikt mellan barnets behov och andra intressen ska hänsynen till barnets bästa alltid ges företräde. Barnets bästa måste i varje enskilt fall avgöras utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. Vidare fram- går att det inte får råda någon tvekan om att den unge, oavsett ålder, alltid har rätt att uttrycka sin åsikt och få den beaktad. Att låta den unge själv komma till tals hör naturligt samman med bestämmelsen om barnets bästa. För att kunna bedöma vad som är bäst för barnet är det absolut nödvändigt att hans eller hennes inställning finns med i beslutsunderlaget.

I Socialstyrelsens handböcker finns instruktioner när det gäller att bedöma vad som är barnets bästa. Det som anges i handböckerna är huvudsakligen detsamma som anges i förarbetena.

Av den vägledande praxis som finns på området kan vi notera föl- jande. Barn som är föremål för ett omhändertagande enligt LVU tycks i hög grad få komma till tals och det läggs stor vikt vid deras berättel- ser. Hur mycket vikt som läggs vid ett barns inställning och synpunk- ter om själva frågan som beslutet rör är mer oklart. Det är inte alltid det tydligt framgår. När det gäller ett omhändertaget barns umgänge med en förälder verkar dock betydande hänsyn tas till barnets in- ställning. Vid beslut om omhändertagande tycks det framför allt göras en bedömning av om det finns en risk för att barnet kommer till skada i stället för en vidare bedömning av vad som är barnets bästa.

1702

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

SOU 2020:63

åtgärder än beviljandet av insatser, t.ex. vid utförandet av insatserna, vid planering och vid tillståndsgivning och tillsyn.1

50.1.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till 6 a § LSS framgår att paragrafen motsvarar kravet i artikel 3 i barnkonventionen. Vidare framgår att bestämmelsen får betydelse främst vid utförandet av insatserna i 9 §, vid kommunens uppgifter enligt 15 § och vid tillstånds- och tillsyns- verksamhet. Slutligen anges att den enskildes rätt till insatser är ut- tömmande reglerad i lagen och ska inte begränsas eller utvidgas av bestämmelsen om barnets bästa.2

50.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

8 § andra stycket LSS

När en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

50.2.1De allmänna motiveringarna

Bestämmelsen är utformad mot bakgrund av artikel 12 i barnkon- ventionen. I förarbetena framhålls att handläggaren måste skapa sig en bild av barnet och dess behov för att kunna bedöma en ansökan som rör ett barn. Vidare framgår att det är frivilligt för barnet att framföra sina åsikter. Bestämmelsen ger inte någon utökad rätt för handläggarna att tala med barnet mot vårdnadshavarnas vilja, på det sätt som är möjligt i tillsynsärenden. Om föräldrarna är positiva till att barnet kommer till tals under handläggningen är detta naturligtvis en gynnsam situation. Om barnet har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma om sin medverkan, är det barnet som råder över om något samtal ska hållas. Det innebär att vård- nadshavarens samtycke till samtalet inte behöver inhämtas och att samtalet till och med kan äga rum mot vårdnadshavarens vilja. Om

1Prop. 2009/10:176 s. 31–33.

2Prop. 2009/10:176 s. 74.

1706

SOU 2020:63

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

barnet däremot inte har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma, kan vårdnadshavarna förhindra att samtal hålls med barnet. Frågan om socialnämnden ska kunna tala med barnet faller nämligen inom vårdnadshavarnas bestämmanderätt.3

50.2.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen om barnets rätt att komma till tals framgår i huvudsak följande. Med barn avses perso- ner under 18 år. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska barnets bästa särskilt beaktas enligt 6 a §. Det kan ibland innebära att information inte ska ges, eller att bara viss information ges, beroende på vad som är bäst för det enskilda barnet i förhållande till barnets ålder, mognad och tidigare kunskaper. Informationen och hur den ges ska anpassas till det enskilda barnets förutsättningar att ta till sig den. Även då barnet ska ges möjlighet att framföra åsikter ska barnets bästa be- aktas. Det kan innebära att det inte alltid är lämpligt att efterfråga barnets åsikt. Enligt artikel 12 i barnkonventionen ska det barn som är i stånd att bilda egna åsikter ges rätt att uttrycka dessa. Om barnet inte uppnått tillräcklig ålder och mognad för att själv kunna ta ställ- ning, måste vårdnadshavaren samtycka till att barnet framför sina åsikter. Det är således även vårdnadshavarens ansvar att bevaka att barnet inte ges möjlighet att uttrycka åsikter om det skulle vara olämp- ligt för just det barnet. Barnet är aldrig skyldigt att redogöra för sin inställning, utan ska bara ges möjlighet att framföra åsikter.4

50.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

50.3.1Föreskrifter och handböcker

Socialstyrelsens föreskrifter, råd och handböcker

I SOSFS 2012:6 ger Socialstyrelsen följande allmänna råd om till- lämpningen av 6 § LSS. Den som ansvarar för verksamheten bör se till att barnet eller ungdomen får kommunikativt och kognitivt stöd, uppmuntras att framföra sina åsikter och får information om genom- förandet av insatsen (6 §). Av föreskrifterna framgår även att den

3Prop. 2009/10:176 s. 33–35.

4Prop. 2009/10:176 s. 74.

1707

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

SOU 2020:63

som bedriver verksamheten ska ha regelbunden kontakt med barnets vårdnadshavare för att underlätta deras inflytande och medbestäm- mande (7 §).

Av SOSFS 2014:5 framgår särskilda dokumentationskrav vid ärenden som rör barn (15–18 §§). Bl.a. ska det av dokumentationen framgå vilken information som lämnats till barnet och vilka åsikter barnet fört fram. Vidare ska det framgå hur hänsyn har tagits till bar- nets åsikter och hur barnets bästa har beaktats.

I Socialstyrelsens handbok Stöd till barn och unga med funktions- nedsättning står följande om barnets bästa i LSS (s. 19). Lagtexten beskriver en etisk princip. För att kunna handla utifrån barnets bästa krävs en insikt om och förståelse för hur barn ser och förstår sin om- värld. Det är en förutsättning för att som vuxen kunna hjälpa barnet att uttrycka sin syn på sina behov och förstå sin kapacitet. Det är en viktig grund för att barnet ska kunna vara delaktigt i planering och genomförande av insatser. Ansvaret för att tolka barnets bästa måste alltid vara bundet till det enskilda barnets aktuella sammanhang. Att omsätta barnets bästa i praktiken innebär att vuxna har ett lyssnande och inkännande förhållningssätt. Det förutsätter att t.ex. handläg- garen eller personalen har goda kunskaper om barn, i synnerhet om just det barn man möter i arbetet, respekterar barnet som person och inte skadar barnets värdighet.

Stycket åtföljs av en diskussion kring begreppet barnperspektiv. Därefter finns det ett avsnitt om varför barn ska komma till tals. Det står bl.a. följande (s. 21). För att ett barns behov ska bli rätt uppfattat behöver barnet själv beskriva sitt perspektiv och involveras redan i början av planerings- och beslutsprocessen.

Om barnsamtal står det följande (s. 21). I LSS-sammanhang hand- lar samtal med barn oftast om att ge barnet information och att ta del av barnets synpunkter och egen beskrivning av sin situation. Inom socialtjänstens område har samtalen med barn olika syften. En del samtal handlar om att barn som farit illa behöver stöd med att be- arbeta sina upplevelser. Andra samtal handlar om att ge information till barnet och att förvissa sig om att barnet förstått vad socialtjäns- tens ingripande eller en erbjuden insats innebär. Ett tredje exempel är familjerättens samtal med barn, som används som underlag till dom- stolsförhandlingar i rättsväsendets tjänst. Oavsett syftet med sam- talet har varje samtal en inverkan på barnet och kan väcka frågor eller

1708

SOU 2020:63

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

oro som måste hanteras. Den som träffar barnet bör ta tid på sig och vara förberedd på att ha flera återkommande samtal.

Barnets bästa förutsätter att barnet kommer till tals och att vuxna får ta del av vad barnet känner, tänker och tycker. Ett barn måste kunna känna sig trygg med att vuxna tar ansvar för viktiga beslut när så behövs. Formaliserade möten fungerar för vuxna, men knappast för barn och ungdomar som behöver kommunikationsstöd. Det behöver finnas flexibilitet avseende tid, plats, former att mötas på och olika samtalsverktyg för att barn ska komma till tals och för att vuxna ska förstå det barnet uttrycker. För att dokumentationen ska vara till- gänglig för barnet kan den behöva kompletteras med bilder som bar- net känner igen eller spelas in så att barnet kan lyssna på vad som planerats och beslutats.

I handboken redogörs också för en modell av H. Shier, som be- skriver barns delaktighet utifrån olika nivåer (s. 22 och 23). Vidare anges det att modellen kan vara till hjälp i den direkta handlägg- ningen i det enskilda ärendet men också användas för att värdera hur väl barns delaktighet är etablerad i verksamheten.

I Socialstyrelsens handbok Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten anges följande om bedömning av barnets bästa och om barns rätt att uttrycka sin åsikt.5 Barns och ungas rätt till information är en viktig förutsättning för att de ska kunna komma till tals och bli delaktiga. Vad som är barnets bästa får bedömas i varje enskild situa- tion. Det får sin betydelse först i ett givet sammanhang och är en pro- cess i flera steg. Processen innebär att vetenskap och beprövad erfa- renhet beaktas, underlag hämtas in från närstående och yrkespersoner som har kunskap om barnet och det som barnet själv ger uttryck för beaktas. I övrigt hänvisas främst till förarbetsuttalandena.

50.3.2Vägledande praxis

Enligt rättsfallet HFD 2011 ref. 36 kan ett barns behov av omvård- nad och tillsyn inte beaktas vid en prövning om föräldern ska om- fattas av den personkrets som är berättigad stöd enligt LSS. Barnets bästa nämns inte i avgörandet.

Högsta förvaltningsdomstolen prövade i rättsfallet HFD 2018 ref. 13 om en 14-årings hjälpbehov, tre timmar per vecka för att sköta

5Socialstyrelsens handbok Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten s. 50 och 51.

1709

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

SOU 2020:63

sin hygien, var tillräckligt för att bevilja assistans. Domstolen an- förde att en individuell bedömning behöver göras. Däremot framgår det inte att domstolen beaktat att det är fråga om ett barn. Barnets bästa nämns inte.

I rättsfallet HFD 2013 ref. 54 prövade Högsta förvaltningsdom- stolen om antalet platser på ett LSS-boende för ungdomar kunde utökas. Domstolen ansåg att bostadens ändamålsenlighet skulle be- dömas med hänsyn till behoven hos de funktionshindrade som ska bo där. Verksamheten måste, enligt domstolen, grundas på respekt för de enskildas självbestämmande och integritet. Barnets bästa nämndes inte.

50.3.3Utredningens rättsfallsstudie

Vår rättsfallstudie omfattar avgöranden meddelade av förvaltnings- rätt och kammarrätt mellan oktober 2013 och augusti 2018, varav huvuddelen från åren 2015–2018. I de flesta av avgörandena som om- fattas av utredningens rättsfallsstudie nämns det endast kortfattat att barnets bästa ska beaktas. Bedömningen grundar sig främst på bar- nets behov av stöd i förhållande till föräldraansvaret. Ibland anges i slutet av avgörandet en formulering som ”det är inte oförenligt med barnets bästa” eller ”det får även anses överensstämma med barnets bästa”. I något avgörande har förvaltningsrätten uttryckt att bestäm- melsen i LSS och barnkonventionen om barnets bästa inte innebär att barnets bästa ska väga tyngre än andra omständigheter, att barn ska berättigas LSS-insatser av högre kvalitet än vuxna eller att man ska bortse från det huvudansvar för barnet som åvilar föräldrarna.6 Det framgår sällan om barnets egen inställning beaktats.

50.3.4Tidigare översyner

Barnrättighetsutredningen

Barnrättighetsutredningen gick igenom ett antal socialnämndsbeslut från år 2013, från olika kommuner. Fokus för kartläggningen var hur myndigheter i tillämpningen av LSS säkerställer ett barns rättigheter

6Förvaltningsrätten i Växjö, dom den 5 september 2016 i mål 1022-16.

1710

SOU 2020:63

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

enligt barnkonventionen, bl.a. hur 6 a och 8 §§ LSS tillämpats. Av Barnrättighetsutredningens kartläggning framgår följande.7

Eftersom barnets bästa inte utgör ett kriterium för att bevilja eller avslå en ansökan om insatser, användes formuleringen ”barnets bästa” relativt sällan i beslut och beslutsunderlag. Kartläggningen visade dock att många beslut om insatser motiverades både utifrån barnets, föräldrars och syskons behov. I majoriteten av besluten gjordes hän- visningar till barnperspektivet. För det mesta handlade det dock inte om bedömningar av barnets bästa. I en kommun användes en check- lista, vilket lett till att barnets bästa i de flesta fall tagits upp i beslut, men endast genom att handläggaren besvarat en ja/nej-fråga; barnets bästa motiverades eller förklarades inte. Däremot var beslutsmotiver- ingarna från den kommunen överlag detaljerade både rörande mötet med barnet och när det gällde resonemang kring fördelar och nack- delar för barnet med insatser av varierande omfattningar. Samman- fattningsvis tydde kartläggningen på att barnets bästa inte gavs någon reell innebörd i flertalet beslut. Principen användes inte som tillväga- gångssätt i beslutsprocessen. I de fall barnens bästa nämndes var det oftast utan resonemang och för att förstärka motiveringen till ett redan fattat beslut.

När det gäller ett barns möjlighet att uttrycka sig visade Barn- rättighetsutredningens kartläggning följande. I hälften av de genom- gångna utredningarna hade samtal med barnet inte ägt rum. I några få av dem redovisades däremot information om barnets åsikter från någon annan än barnet. I de fall där barnets åsikter inte alls hade häm- tats in, lämnade socialtjänsten en motivering till det. Skälen varierade och kunde t.ex. vara att barnet inte bedömts vara tillräckligt moget eller barnets bristande kommunikativa förmåga. Kommunikations- hjälpmedel verkade inte ha använts i någon av utredningarna. Barn- rättighetsutredningen bedömde att det fanns brister i tillämpningen i förhållande till artikel 12 i barnkonventionen. Enligt utredningen berodde detta troligen på den oklara innebörden av 8 § LSS och hur förarbetena var utformade. I de utredningar där samtal hade ägt rum med ett barn hade det dokumenterats relativt summariskt. Det var t.ex. inte dokumenterat vilka frågor barnet har fått. Endast i ett fåtal av utredningarna hade det i beslutsmotiveringen hänvisats till barnets uppfattning.

7SOU 2016:19 s. 186, 187, 190–194 och 196–201.

1711

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

SOU 2020:63

Barnombudsmannen

Barnombudsmannens årsrapport 2016, Respekt, handlar om barn med funktionsnedsättning. Av rapporten framgår följande. Många barn upplever att de får möjlighet att framföra sina synpunkter och för- slag kring det stöd de är i behov av. Däremot upplever de inte alltid att åsikterna beaktas. Barnen uttrycker att de sällan är delaktiga i vik- tiga beslut, vilket leder till att insatserna inte alltid fungerar på det sätt som är bäst för dem.8

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen genomförde på regeringens uppdrag en uppföljning av hur principen om barnets bästa tas tillvara i bedömningar, beslut samt vid planering av insats enligt LSS. Uppföljningen presenterades i en rapport år 2019.

Socialstyrelsen konstaterade att barnets bästa inte uppfylls i till- räcklig utsträckning vid tillämpningen av LSS. Framför allt fanns det svårigheter att få barn delaktiga i ärenden som rör dem. Av rapporten framgår att handläggarna tycks ha svårt att bedöma vad som är bar- nets bästa, speciellt i situationer när de upplever att barn och föräld- rar uttrycker olika behov. Enligt Socialstyrelsen tydde resultaten även på att handläggarna inte verkade arbeta med barnets bästa som ett tillvägagångsätt på det sätt som barnrättskommittén beskriver. De allra flesta handläggarna brukade träffa barnet åtminstone en gång under utredningen. Det gjordes i olika delar av handläggningsproces- sen, bl.a. beroende på barnets ålder. Vidare angav Socialstyrelsen att förutsättningarna skiljer sig åt mellan kommunerna. Det som kan vara ett hinder i en kommun behövde inte vara det i en annan. Sådana hinder kunde t.ex. vara att:

•handläggarna får inte tillräcklig erfarenhet av att handlägga ären- den om insatser enligt LSS till barn t.ex. på grund av få utredningar om LSS-insatser till barn i kommunen

•handläggarna har inte tillräckliga kunskaper om funktionsnedsätt- ningar och dess konsekvenser eller om kommunikation med per- soner som har nedsatt kommunikationsförmåga, på grund av att grundutbildning där dessa kunskapsområden ingår saknas eller

8Barnombudsmannen årsrapport 2016 Respekt (2016) s. 52 och 56.

1712

SOU 2020:63

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

att handläggaren inte fått tillgång till fortbildning eller kontinuer- lig handledning

•handläggarna har inte tillgång till någon form av kommunika- tionsstöd i sitt arbete med handläggningen av LSS-ärenden eller har inte fått utbildning i användandet av kommunikationsstödet

•kommunernas organisation med uppdelning mellan social barn- och ungdomsvård och funktionshindersomsorg gör det svårt att se helheten runt barn som möter funktionshinder.

Enligt Socialstyrelsens rapport har tidigare kartläggningar visat att såväl personalomsättning som rekryteringsproblem påverkar barnkon- ventionens genomslag vid tillämpning av LSS.9

50.4Sammanfattning

Enligt LSS ska barnets bästa särskilt beaktas när åtgärder rör barn. När en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas bety- delse i förhållande till barnets ålder och mognad.

Av förarbetena framgår att beviljandet av en insats enligt LSS oftast borde sammanfalla med barnets bästa. Om det finns anledning att ifrågasätta om en insats enligt LSS verkligen är förenlig med bar- nets bästa bör det beaktas på annat sätt än vid beslutet om huruvida insats ska beviljas, t.ex. i utformningen av utförandet av insatsen eller med annat stöd. Bestämmelsen om barnets bästa i LSS kommer således att få störst betydelse vid t.ex. utförandet av insatserna, vid planering och vid tillståndsgivning och tillsyn.

Socialstyrelsens handbok hänvisar i allt väsentligt till förarbetena. Barnets bästa beskrivs främst som ett förhållningssätt och att barnet ska ges möjlighet till delaktighet.

Av den vägledande praxis vi tagit del av framgår att behoven hos ett barn till en sökande inte ansetts påverka om barnets förälder ska anses ingå i den personkrets som är berättigad till stöd enligt LSS. Barnets bästa nämns inte i avgörandena.

9Socialstyrelsen, Uppföljning av barnkonventionens genomslag vid tillämpning av LSS (2019) s. 6 och 7.

1713

Föräldrabalken – adoption

SOU 2020:63

väljs i stället för avgörande innebär ingen förändring av vilken bety- delse barnets bästa ska ha vid bedömningen av om en adoption ska ske. Att barnets bästa ska ges störst vikt innebär alltså att inga andra intressen, såsom en förälders intressen eller sökandens önskningar, får gå före barnets bästa vid bedömningen. Som framhålls i författnings- kommentaren tar bestämmelsen sikte på de bedömningar som görs i ett adoptionsärende och innebär inte att t.ex. krav på samtycke kan sättas ur spel. Barnkonventionens krav avseende barnets bästa gäller vid alla åtgärder som rör barn. Barnets bästa ska ges störst vikt inte endast vid domstolens slutliga prövning utan även i övriga delar av adoptionsärendet. Att barnets bästa ska ges störst vikt vid alla frågor som rör adoption får vid sidan av domstolens slutliga prövning av ansökan betydelse för framför allt genomförandet av adoptionsut- redningen. Det kan t.ex. påverka hur ett samtal med barnet genom- förs. I detta sammanhang har även barnets rätt till information och att komma till tals stor betydelse. Barnets bästa och barnets rätt till delak- tighet samverkar och utgör tillsammans grunden för en adoptionspro- cess som utgår från ett barnrättsperspektiv. Genom att barnets bästa ska ges störst vikt vid alla frågor som rör adoption tydliggörs prin- cipen om barnets bästa som materiell rättighet, tolkningsprincip och tillvägagångssätt.1

51.1.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen framgår i huvudsak följande. Avgörande för om bestämmelsen är tillämplig är personens ålder när en åtgärd vidtas eller beslut fattas i ett adoptionsärende.

Vid alla frågor som rör adoption av ett barn ska barnets bästa ges störst vikt. Det innebär att inget annat intresse får gå före barnets bästa. En önskan hos en förälder som inte är vårdnadshavare, och vars sam- tycke därför inte krävs, att upprätthålla kontakten med sitt barn är exempel på en omständighet som ska tillmätas betydelse vid bedöm- ningen av om adoptionen är lämplig (2 §). Vid den slutliga bedöm- ningen får dock detta intresse inte sättas före barnets bästa. Detsamma gäller sökandens intresse av att adoptionen kommer till stånd. Att barnets bästa ska ges störst vikt tar sikte på de bedömningar som görs i adoptionsärendet. Bestämmelser som inte ger utrymme för denna

1Prop. 2017/18:121 s. 37 och 38.

1716

SOU 2020:63

Föräldrabalken – adoption

typ av bedömningar, t.ex. minimiålder eller krav på samtycke, kan inte sättas ur spel med hänvisning till barnets bästa. Utöver att be- stämmelsen ska tillämpas inom ramen för den lämplighetsbedömning enligt 2 § som görs vid domstolens slutliga prövning får den bety- delse framför allt för genomförandet av adoptionsutredningen. Den kan t.ex. påverka hur barnets åsikter inhämtas och hur utredningen i övrigt genomförs. I detta sammanhang har även barnets rätt till in- formation och att komma till tals stor betydelse. Barnets bästa och bar- nets rätt till delaktighet samverkar och utgör tillsammans grunden för en adoptionsprocess som utgår från ett barnrättsperspektiv.2

51.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

4 kap. 14 § första stycket, första meningen FB

Om ansökan avser adoption av ett barn, ska rätten uppdra åt social- nämnden att utse någon att genomföra en adoptionsutredning.

4 kap. 15 § första stycket, andra meningen FB

Utredaren ska alltid försöka klarlägga barnets och föräldrarnas in- ställning.

51.2.1Den allmänna motiveringen

I propositionen till de nya adoptionsreglerna hänvisas bl.a. till arti- kel 12 i barnkonventionen och barnrättskommitténs allmänna kom- mentar nr 12. Vidare framgår i huvudsak följande om barnets rätt att uttrycka sin åsikt. Mot bakgrund av att adoption är en mycket ingri- pande åtgärd är det viktigt att adoptionsreglerna tillgodoser barnets rätt till delaktighet. Barnets åsikter är också en viktig del i bedömningen av barnets bästa. Regeringen anser att det finns anledning att för- bättra barnets rätt till delaktighet i adoptionsärenden ytterligare. Syftet med förslaget är att säkerställa att barnets rättigheter enligt barnkon- ventionen tillgodoses i adoptionsärendet. Det är inte fråga om att över- låta på barnet att själv ta till vara sina rättigheter utan att föreskriva

2Prop. 2017/18:121 s. 141.

1717

Föräldrabalken – adoption

SOU 2020:63

en skyldighet för domstolen, adoptionsutredaren och andra att ge barnet den information som behövs och att ge barnet förutsättningar att uttrycka sina åsikter i frågan. Synen på barnets inställning har över tid förändrats. Numera anses det inte finnas någon nedre åldersgräns för när barn ska ges möjlighet att komma till tals. Barn anses kunna bilda åsikter vid mycket ung ålder, även om barnet inte kan uttrycka dessa åsikter verbalt. Adoption innebär att barnet får nya föräldrar och beslutet är oåterkalleligt. Det framstår för regeringen som självklart att barnet måste involveras i ärendet och att det i största möjliga ut- sträckning görs ansträngningar för att inhämta barnets syn i denna fråga som i högsta grad rör hans eller hennes framtid. Rätten att få framföra sina åsikter ska inte sammanblandas med förmågan att kunna tala eller uttrycka sig. När det gäller barn som är i stånd att bilda egna åsikter men som inte har förmåga att ge uttryck för dessa, bör barnets åsikter så långt det är möjligt inhämtas på annat sätt. Barnets rätt att få möjlighet att framföra sina åsikter omfattar alltså även den situationen att barnet inte själv kan framföra sina åsikter. Förhållandena i det enskilda fallet kan vara sådana att barnet av någon anledning inte vill framföra sina åsikter. Rätten att uttrycka åsikter är en möjlighet för barnet, inte en skyldighet. Barnets önskan om att inte framföra några åsikter ska därför respekteras. Det är vanligtvis den som genomför adoptionsutredningen som ska se till att barnet ges möjlighet att framföra sina åsikter. En förutsättning för att ett barn ska kunna komma till tals och uttrycka sina åsikter på ett adekvat sätt är att barnet får information. Med detta avses sådan information som är av betydelse för barnet. Informationen ska inte begränsas till faktauppgifter utan ska även beskriva hur uppgifterna som barnet lämnar kommer att användas och vilken betydelse åsikterna kan få. Det är den som samtalar med barnet som ansvarar för att barnet får relevant information. Det är viktigt att barnets åsikter beaktas i adop- tionsärendet. Det är angeläget att även yngre barn ges en möjlighet att få sina åsikter framförda och beaktade. Domstolen bör därför, även när barnets samtycke inte krävs, ta hänsyn till barnets åsikter med beaktande av ålder och mognad.3

3Prop. 2017/18:121 s. 42–15.

1718

SOU 2020:63

Föräldrabalken – adoption

51.2.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till 4 kap. 15 § första stycket FB fram- går i allt väsentligt följande. Frågan om barnets och föräldrarnas in- ställning till adoptionen är av central betydelse i bedömningen av om en adoption är till barnets bästa. Utredaren ska därför enligt andra meningen alltid försöka klarlägga barnets och föräldrarnas inställ- ning till adoptionen. Att utredaren ska försöka klarlägga föräldrar- nas och barnets inställning innebär att skyldigheten är begränsad till vad som är möjligt och rimligt att få fram inom ramen för en adop- tionsutredning som ska bedrivas skyndsamt (se även nedan om att utredaren ska utgå från den utredning som redan finns i ärendet). Utredaren ska göra rimliga ansträngningar att få fram en inställning, om det inte står klart att det är omöjligt. Det kan i vissa fall vara svårt att komma i kontakt med en person av intresse i utredningen. Det faktum att ett barn eller en förälder finns i ett annat land innebär dock inte i sig att utredaren kan avstå från att försöka kontakta bar- net eller föräldern när det behövs. Att ett barn inte vill framföra några åsikter ska respekteras. En annan sak är att utredaren måste inhämta information för att få fram ett fullständigt beslutsunderlag. Detta innebär inte att barnets inställning till varje pris måste utrönas. För att få fram underlag om barnets situation kan utredaren t.ex. behöva inhämta information från personer i barnets omgivning. I förekom- mande fall ska utredaren vidare inhämta samtycken och bedöma om samtycken som redan har lämnats kan godtas, bl.a. med hänsyn till kravet på att den som lämnar sitt samtycke har fått information.4

51.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

51.3.1Utredningens rättsfallsstudie

I rättsfallstudien finns det få avgöranden för tiden efter det nya 4 kap. föräldrabalken trädde i kraft den 1 september 2018 (tre tingsrättsav- göranden mellan september och november 2018). I dessa avgöran- den redogörs det ofta för vilka konkreta omständigheter som dom- stolen tagit hänsyn till vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. Däremot redovisas inte några analyser av konsekvenserna för barnet om adoption tillåts eller inte. Barnets bästa tycks vara utslagsgivande.

4Prop. 2017/18:121 s. 156 och 157.

1719

Föräldrabalken – adoption

SOU 2020:63

Det är svårt att dra några slutsatser om hur barnets vilja beaktats men den tycks ofta vara med i bedömningen.

51.4Sammanfattning

Enligt föräldrabalken ska barnets bästa ges störst vikt vid alla frågor som rör adoption av ett barn. Om en ansökan avser adoption av ett barn, ska rätten uppdra åt socialnämnden att utse någon att genom- föra en adoptionsutredning. Utredaren ska alltid försöka klarlägga bar- nets och föräldrarnas inställning. I förarbetena till kapitlet om adop- tion i föräldrabalken hänvisas till flera artiklar i barnkonventionen och till barnrättskommitténs allmänna kommentarer. Vidare fram- går att barnets bästa ska sättas främst när olika intressen vägs mot varandra. Principen om barnets bästa ska även användas som en grund- läggande rättslig tolkningsprincip. Att barnets bästa ska ges störst vikt innebär, enligt förarbetena, att inga andra intressen, såsom en för- älders intressen eller sökandens önskningar, får gå före barnets bästa vid bedömningen. Förarbetena påtalar dessutom att ett barns åsikter är en viktig del i bedömningen av barnets bästa.

Kapitlet om adoption i föräldrabalken är relativt nytt. Underlaget är därmed begränsat för att kunna dra några slutsatser av hur bestäm- melser om barnets bästa och rätt att uttrycka sina åsikter tolkas och tillämpas. En sådan utvärdering kan göras först när bestämmelserna har tillämpats under en längre period. I de få avgöranden i vår rätts- fallstudie som finns från tiden efter det nya 4 kap. FB trädde i kraft redogörs det ofta för vilka konkreta omständigheter som domstolen tagit hänsyn till vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. Där- emot finns det inte analyser av vilka konsekvenser det blir för barnet om adoption tillåts eller inte. Barnets bästa tycks vara utslagsgivande.

1720

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

med egna uppfattningar. Därmed inte sagt att barnets åsikter alltid måste följas. Det är i sista hand den vuxne som utifrån sina kun- skaper och erfarenheter måste fatta beslutet och ta ansvar för det. Att det är barnets bästa som bör vara avgörande när det fattas beslut om vårdnad, boende och umgänge är självklart. Det är barnets till- varo och framtid som regleras. Visserligen är det som är bra för för- äldrarna också oftast bra för barnet. För att tillvaron ska fungera för barnet på bästa sätt måste den också fungera någorlunda för föräld- rarna. Annars kan det uppstå slitningar som går ut över barnet på ett skadligt sätt. Men frågor om vårdnad, boende och umgänge har inte med rättvisa mellan föräldrarna att göra. Det är barnets intressen som måste stå i fokus. När det gäller vårdnad, boende och umgänge bör det inte finnas några intressen som kan ta över. Regeringen anser att betydelsen av barnets bästa bör komma till klarare uttryck i lag- texten. Paragrafen bör därför ändras så att det uttryckligen framgår att barnets bästa ska vara avgörande för beslutet. Det låter sig inte göras att i lagtexten mera utförligt ange vad som ska anses vara bäst för barnet utan risk för att nödvändig flexibilitet i enskilda fall går förlorad. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, och risken för att barnet utsätts för övergrepp eller annars far illa ska beaktas. Hänsyn ska även tas till barnets vilja. Också den uppräkning av barnets grundläggande rättigheter som görs i 6 kap. 1 § FB kan vara till hjälp. Ett barn har enligt lagen rätt till omvård- nad, trygghet och en god fostran och ska behandlas med aktning för sin person och egenart. Kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling får inte förekomma. Vad som är barnets bästa måste av- göras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella för- hållandena. Bedömningen ska bygga på kunskap och beprövad erfa- renhet i kombination med att barnet självt får komma till tals. Hänsyn ska tas till allt som rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt det är möjligt bör såväl långsiktiga som kort- siktiga effekter för barnet beaktas. Det är viktigt att såväl domstolar som socialnämnder tydligt redovisar hur man har resonerat i det enskilda fallet. Begreppet barnets bästa får inte användas slentrian- mässigt. Det är t.ex. lämpligt att det i domar om vårdnad, boende och umgänge förs ett uttryckligt resonemang om barnets relation till båda föräldrarna, barnets egen inställning och föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare, boföräldrar och umgängesföräldrar. Det är också

1722

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

naturligt att domstolen redovisar hur den ser på risken för att barnet far illa, möjligheterna att bäst tillgodose barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, föräldrarnas vilja och förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet och övriga individuella förhållan- den, t.ex. barnets eventuella behov av särskilt stöd. Utan tvekan är det i de allra flesta fall bäst för barnet att ha en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Men barnets rätt till båda sina föräldrar får inte innebära att barnet måste leva eller umgås med en förälder under alla förhållanden. Ett barn måste ha en absolut rätt att inte själv bli utsatt för våld, övergrepp eller annan kränkande behandling. Det är också väl belagt att det innebär en risk för barnets psykiska hälsa att tvingas se eller höra våld i hemmet. När uppgifter om våld förs fram i ett mål om vårdnad, boende eller umgänge måste uppgifterna därför alltid prövas och en riskbedömning göras. I de fall där domstolen kommer fram till att det finns en risk för att barnet kommer att fara illa, bör detta väga tungt i den helhetsbedömning av samtliga omstän- digheter som ska göras. Om en förälder utsätter barnet eller någon annan i familjen för våld, trakasserier eller andra kränkningar, är det i de allra flesta fall bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Prövningen kan också mynna ut i att något umgänge inte alls bör äga rum. I andra fall kan bedömningen göras att ett umgänge visserligen är bäst för barnet men att det bör ske i särskilda former, t.ex. i närvaro av en kontaktperson. Det måste dock som alltid bli beroende av en individuell prövning, där det avgörande är vad som är bäst för barnet. Domstolar och socialnämnder ska vara uppmärk- samma på risken för våld och andra övergrepp och att risken också ska väga tungt vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. Lagen tar sikte på risken för att barnet kommer att fara illa. Det måste alltså göras en riskbedömning. Denna ska grundas bl.a. på vad som är ut- rett om tidigare inträffade händelser och om andra faktiska omstän- digheter. Omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen är t.ex. tidigare övergrepp, hot om övergrepp, allmän attityd till våld, miss- bruksproblem och psykisk sjukdom. Det är inte lika höga beviskrav som i brottmål, och ett påstående om övergrepp ska beaktas i vård- nadsmålet även om t.ex. en förundersökning hos polisen har lagts ned. Är det utrett att en förälder tidigare gjort sig skyldig till övergrepp, bör en nyanserad bedömning göras av det inträffade. Om övergreppen har skett systematiskt under en längre tid, varit allvarliga eller riktats mot flera personer, finns det ofta skäl att utgå från att barnet skulle

1723

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

fara illa med den föräldern som vårdnadshavare. Detsamma gäller om det framgår att övergreppen är ett utslag av förövarens behov av att utöva makt och kontroll över sitt offer. Ett sådant beteende kan vara svårt att förändra och innebär allmänt sett en större risk för att barnet ska fara illa. Om en förälder däremot gjort sig skyldig till en enstaka överilad handling mot den andra föräldern, kan risken vara mindre för att barnet kommer att fara illa. Av betydelse är också när våldet eller kränkningarna har skett. Ligger övergreppen långt till- baka i tiden och har förhållandet mellan föräldern och barnet fun- gerat väl efter detta, behöver de inte alltid innebära att det finns en risk för att barnet far illa. Är det omvänt så att övergreppen nyligen har ägt rum, och är förhållandet mellan barnet och föräldern osäkert, kan risken vara större. Har föräldern genomgått behandling för att undvika en upprepning, är även det en omständighet som måste beak- tas. Hänsyn måste givetvis också tas till barnets egen inställning.1

När det särskilt gäller vårdnad framgår följande av förarbetena. Barn har behov av nära och goda relationer till båda sina föräldrar även om föräldrarna bor isär. För barnets skull är det viktigt att båda för- äldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Denna grundprincip kommer också till uttryck i artikel 18 i barn- konventionen. Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i en önskvärd utveckling mot en starkare betoning av barnets intressen. I de allra flesta fall är det en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform. Målet bör vara att föräldrarna har gemensam vårdnad i samtliga fall där detta är bäst för barnet. Samtidigt får det naturligtvis inte mer eller mindre schablonmässigt beslutas om gemensam vårdnad mot den ena förälderns önskemål. Om en förälder motsätter sig gemen- sam vårdnad, måste alltid en prövning göras av de skäl som den för- äldern framför. Detta är tydligt inte minst om motståndet mot gemen- sam vårdnad har sin grund i sådana förhållanden som våld eller andra former av övergrepp från den andra förälderns sida. Om en förälder utsätter barnet eller någon annan familjemedlem för våld, trakasse- rier eller annan kränkande behandling, är det i princip bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Det är knappast möjligt att tillgodose barnets behov av trygghet och omsorg inom ramen för gemensam vårdnad om den ena föräldern gör sig skyldig till över- grepp mot den andra föräldern eller någon annan i familjen. Det gäller även om samarbetet mellan föräldrarna kanske ytligt sett verkar fun-

1Prop. 2005/06:99 s. 39–43.

1724

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

gera. Men även annars kan det vara viktigt att en förälders motstånd mot gemensam vårdnad tas på allvar. Av stor betydelse är föräldrar- nas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Enligt regeringens mening bör gemensam vårdnad normalt förutsätta att föräldrarna har ett någorlunda konfliktfritt samarbete. Det innebär inte att de alltid måste ha samma uppfattning, men de måste kunna hantera sina delade meningar på ett sätt som inte drabbar barnet. Ett barn mår inte bra av ständiga konflikter mellan föräldrarna. Det är uppenbarligen till nackdel för barnet om en förälder genomgående och för att obstruera motsätter sig den andra förälderns initiativ. Om föräldrarna saknar vilja och förmåga att sätta barnets bästa före den egna konflikten, färgar detta omvårdnaden om barnet. Gemensam vårdnad bör i så- dana fall inte få användas som ett medel för att ”tvinga” föräldrarna att samarbeta. Gemensam vårdnad kan alltså vara oförenlig med barnets bästa även om konflikten mellan föräldrarna inte kan sägas vara så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta. Vad som är barnets bästa bör i varje enskilt fall bestämmas utifrån en bedömning av de individuella förhållandena, och någon presumtion för eller mot gemensam vårdnad bör inte gälla.2

52.1.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till den nu gällande lydelsen av bestäm- melsen framgår i huvudsak följande. Paragrafen innehåller övergri- pande bestämmelser om hur frågor om vårdnad, boende och umgänge ska bedömas. I första stycket har markerats att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det inne- bär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, t.ex. rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kon- takt med barnet. Även om andra hänsyn naturligtvis kan finnas med i övervägandena, är det barnets bästa som till slut ska vara bestäm- mande för beslutet. Det gäller såväl för domstolens avgöranden som för socialnämndens beslut att godkänna eller inte godkänna ett avtal som föräldrarna träffar. I vissa paragrafer finns preciseringar när det gäller bedömningen av barnets bästa (se t.ex. 5 § tredje stycket, 6 § andra stycket och 8 § första stycket). I andra stycket har risken för att barnet far illa lyfts fram som ett förhållande av särskilt viktigt

2Prop. 2005/06:99 s. 50 och 51.

1725

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

slag. Domstolen och socialnämnden ska vid bedömningen av vad som är bäst för barnet fästa avseende särskilt vid risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Domstolen och socialnämnden ska alltså vara uppmärksamma på om det finns en sådan risk. Kan en risk förutses, ska den väga tungt i bedömningen av vad som är bäst för barnet. Ett tillägg har också gjorts om risken för att någon annan i familjen utsätts för övergrepp. Syftet är att markera att inte bara övergrepp direkt riktade mot bar- net utan även övergrepp mot t.ex. den andra föräldern eller syskon i familjen kan leda till att barnet far illa. Det ska alltså även fästas sär- skilt avseende vid risken för detta. Enligt tredje stycket ska hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Be- stämmelsen är i sak oförändrad i förhållande till den tidigare gällande motsvarande bestämmelsen.3

52.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

6 kap. 19 § tredje, fjärde och sjätte stycket FB

Om det behövs utredning … får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa den. [---]

Om det inte är olämpligt, ska den som verkställer utredningen för- söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten samt lämna förslag till beslut.

---

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

52.2.1Den allmänna motiveringen

I förarbetena till bestämmelsen framgår i huvudsak följande. Bestäm- melser om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vård- nad och umgänge infördes mot bakgrund av barnkonventionen. Det är viktigt att domstolen alltid tar hänsyn till barnets vilja. Det är en särskilt betydelsefull omständighet vid den prövning som ska göras i målet. Om barnet har en bestämd önskan och har nått en sådan mognad att denna bör respekteras, bör domstolen i allmänhet följa

3Prop. 2005/06:99 s. 85 och 86.

1726

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

barnets önskan. Men det är självklart också viktigt att domstolen tar hänsyn till andra mer allmänna synpunkter från barnet, t.ex. att mamma inte har tid att vara tillsammans med barnet på samma sätt som pappa. Även sådana omständigheter ska alltså beaktas och vägas in i den helhetsbedömning som ska göras. Den som gör en utredning i mål om vårdnad, boende och umgänge ska, om det inte är olämpligt, försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för domstolen. Även mindre barn måste få komma till tals. Det är inte lämpligt att i lag slå fast en viss ålder för när ett barn bör tillfrågas inom ramen för en vårdnadsutredning. Barn har ju olika mognadsgrad och förut- sättningar, och det måste i varje enskilt fall göras en bedömning av om det är olämpligt att tala med barnet och vilken betydelse hans eller hennes inställning ska tillmätas. Små barn kan komma till tals t.ex. genom att utredaren samtalar med personer i barnets omgivning som känner honom eller henne väl. Vid snabbupplysningar, inför interi- mistiska beslut, kan barnets vilja av praktiska skäl inte utredas och redovisas lika utförligt som i en fullständig vårdnadsutredning. Det bör därför inte ställas något uttryckligt krav i lagen på att man som vid en vårdnadsutredning ska försöka klarlägga barnets inställning. Men socialnämnden bör så långt det är praktiskt möjligt vara lyhörd för att barnet kan vilja komma till tals, och nämnden bör redovisa för domstolen vad som har kommit fram om barnets inställning. Samtidigt får barnet inte känna sig pressat att ta ställning för eller emot en förälder. Det kan av olika skäl vara olämpligt att ha ett sär- skilt samtal med barnet inför ett interimistiskt beslut, t.ex. om barnet är särskilt känsligt, om hans eller hennes inställning nyligen har ut- retts eller om ett beslut måste fattas så snabbt att det inte finns ut- rymme för att under godtagbara former och med den försiktighet som krävs samtala med honom eller henne. Om bedömningen görs att det inte är lämpligt att höra föräldrarna eller barnet, bör orsaken till detta redovisas för domstolen. När det gäller samarbetssamtal bör barnet på något stadium komma med i samtalen, om det inte är olämpligt. Som regel bör detta ske när föräldrarna har börjat sam- arbeta och kan föra konkreta diskussioner i tvistefrågorna.4

Se även övervägandena i samband med att det infördes en bestäm- melse om att den som verkställer en vårdnadsutredning som huvud- regel ska söka klarlägga barnets vilja.5

4Prop. 2005/06:99 s. 45–48.

5Prop. 1994/95:224 s. 32–37.

1727

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

52.2.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen om att den som verk- ställer en utredning ska söka klarlägga barnets inställning framgår i huvudsak följande. Regeln ska gälla för både vårdnads- och umgänge- smål och är avsedd att säkerställa att domstolen får det underlag som är nödvändigt för att domstolen ska kunna ta hänsyn till barnets vilja. Barnets inställning ska klarläggas om det inte är olämpligt. Det är givetvis inte lämpligt att försöka få fram en inställning hos ett barn som inte är gammalt eller moget nog att ha en egen uppfattning i saken. Det går inte att säga någon bestämd ålder för när ett barn bör tillfrågas. Utredaren får bedöma detta från fall till fall. Även i andra situationer än då barnet är mycket ungt kan det vara olämpligt att forska i barnets inställning. Det kan vara fallet om barnet är särskilt känsligt och dess huvudsakliga inställning är känd genom annan ut- redning. Bestämmelsen tar sikte på vad som kan vara olämpligt för barnet. För att socialnämnden ska kunna lämna upplysningar i de fall detta bör ske måste utredaren sammanträffa med barnet och ställa frågor som kan ge kunskap om barnets inställning. Det är utredarens uppgift att på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till barnets ålder och mognad bedöma om barnet bör tillfrågas om sina synpunkter. Utredaren måste uppträda med vaksamhet och med respekt för den lojalitetskonflikt som barnet befinner sig i. Barnet får inte pressas på synpunkter. Av yttrandet bör framgå sådana observationer som ut- redaren kunnat göra och som kan ge en bild av barnets inställning. Eventuella uttalande ståndpunkter från barnets sida bör noteras, var- vid utredaren bör ange vilken betydelse som enligt hans eller hennes mening bör tillmätas sådana uttalanden. Har det enligt utredarens bedömning inte varit lämpligt att tillfråga barnet, bör detta och skälen därtill anges. Skyldigheten för domstolen att ta hänsyn till barnets vilja gäller även vid interimistiska beslut. I socialnämndens upplysningar inför ett sådant beslut bör barnets inställning anges, om det är möjligt och lämpligt. Barnets vilja kan emellertid självfallet inte utredas och redovisas lika utförligt som i en fullständig vårdnads- eller umgänges- utredning.6

6Prop. 1994/95:224 s. 54 och 55.

1728

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

Författningskommentaren till de ändringar som gjordes av bestäm- melsen den 1 juli 2006 innehåller ingenting av värde för tolkningen av bestämmelsen.7

52.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

52.3.1Föreskrifter och handböcker

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) har tagit fram allmänna råd om en socialnämnds ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge.8 I dessa allmänna råd ges rekommen- dationer till stöd för en socialnämnds handläggning av vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge enligt föräldrabalken och social- tjänstlagen.

I de allmänna råden finns också rekommendationer om hur sam- tal med ett barn ska gå till. Om en handläggare har bedömt att det är lämpligt att tala med barnet, bör han eller hon först tala om varför samtalet förs. Därefter bör handläggaren låta barnet berätta eller på annat sätt åskådliggöra hur han eller hon ser på sin situation samt ge honom eller henne möjlighet att förmedla sin inställning. Om hand- läggaren gör bedömningen att det inte är lämpligt att tala med bar- net, bör orsaken till detta redovisas för domstolen. I sådana fall kan det ibland vara lämpligt att låta barnet komma till tals genom perso- ner i barnets omgivning som känner barnet väl.9

I Socialstyrelsen handbok Vårdnad, boende och umgänge finns också råd och rekommendationer. Syftet med handboken är att underlätta tillämpningen av det regelverk som gäller på området. Den tar upp lagstiftning, förarbeten, rättsfall, JO-uttalanden samt kunskap som baseras på vetenskap och erfarenheter från det familjerättsliga om- rådet inom socialtjänsten.10 Av handboken framgår bl.a. att barns per- spektiv, barns behov och barns bästa är begrepp som är svåra att definiera. Begreppen är inte entydiga och innebörden av dem varierar beroende på person, situation och sammanhang. Tidsaspekten, vär- deringar i samhället och ny kunskap om barn är också faktorer som

7Prop. 2005/06:99 s. 92.

8HSLF-FS 2017:51.

9HSLF-FS 2017:51 s. 7.

10Socialstyrelsen handbok Vårdnad, boende och umgänge. Handbok – stöd för rättstillämpning och handläggning inom socialtjänstens familjerätt (2012) s. 3.

1729

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

påverkar synen på vad som är barns bästa.11 I Socialstyrelsens hand- bok finns också instruktioner och råd om hur samtal med ett barn ska gå till, t.ex. anges att handläggaren kan hitta barnets språkliga nivå och anpassa sitt språk till barnet genom att småprata. Om det är svårt att förstå vad barnet menar, kan handläggaren säga det och be barnet att berätta en gång till. Det är också bra att fråga barnet om det förstår vad man säger. Handläggaren kan också sammanfatta vad barnet berättat och fråga om det stämmer med vad barnet menade.12

52.3.2Vägledande praxis

Av rättsfallet NJA 2017 s. 557 framgår att såväl olovliga bortföran- den som olovliga kvarhållanden av barn anses normalt stå i strid med barnets bästa enligt 6 kap. 2 a § FB. Det finns enligt Högsta dom- stolen utrymme att beakta barnets vilja att vara med sina föräldrar i förhållande till straffbestämmelsen egenmäktighet med barn, trots att straffbestämmelsen är utformad som ett brott mot vårdnadshavaren och inte mot barnet.

I rättsfallet NJA 2014 s. 307 påpekar Högsta domstolen kopp- lingen mellan 6 kap. 2 a § FB och artikel 3 i barnkonventionen. Rätts- fallet rör i första hand den särskilda bestämmelse om barnets bästa vid vårdnadsöverflyttningar som finns i 6 kap. 8 § FB.

Av rättsfallen NJA 2009 s. 798, 2011 s. 311 och 2019 s. 160 fram- går det att en hovrätt måste beakta bestämmelsen om barnets bästa även när det gäller processen i sig vid överväganden om prövnings- tillstånd. Dels bör inte tillståndet begränsas på ett sätt som vållar komplicerade processuella situationer som inte gagnar barnet. Dels ska beaktas att långvariga och upprepade domstolsprocesser inte är till barnets bästa. Eftersom det kan finnas flera lösningar som får an- ses kunna tillgodose barnets behov, finns det som regel inte skäl att ge prövningstillstånd om tingsrättens beslut är väl motiverat och fram- står som rimligt med hänsyn till utredningen i målet, även om det också skulle finnas goda skäl som talar för en annan lösning.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2007 s. 382 förtydligat att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa,

11Socialstyrelsen handbok Vårdnad, boende och umgänge. Handbok – stöd för rättstillämpning och handläggning inom socialtjänstens familjerätt (2012) s. 22.

12Socialstyrelsen handbok Vårdnad, boende och umgänge. Handbok – stöd för rättstillämpning och handläggning inom socialtjänstens familjerätt (2012) s. 52.

1730

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

t.ex. rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. Domstolen bedömer barnets bästa i vårdnadsfrågan till stor del utifrån bestämmelsen i 6 kap. 5 § FB och förarbetsuttalan- dena hänförliga till både 6 kap. 2 a § och 5 § FB. Bl.a. uttalar dom- stolen att uttryck för brist på förtroende för den andra föräldern liksom för bristande vilja eller förmåga att vara flexibel och jämka samman sin uppfattning med den andres är tecken som tyder på att gemensam vårdnad kan vara oförenlig med barnets bästa. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedöm- ning av de individuella förhållandena.

I rättsfallet NJA 2003 s. 372 uttalade Högsta domstolen att bar- nets bästa ska bedömas bl.a. utifrån barnets grundläggande rättighe- ter enligt 6 kap. 1 § FB, såsom rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran. Domstolen bedömde att det fanns en konkret risk för att barnet skulle fara illa psykiskt vid gängse umgänge med fadern, men att det kunde motverkas genom umgänge i begränsad omfattning under medverkan av kontaktperson. Barnets intresse av kontakt med sin far fick stor betydelse för bedömningen av barnets bästa.

En 13-årings bestämda vilja var avgörande för vilken förälder som skulle ha vårdnaden om barnet i rättsfallet NJA 1995 s. 398. Högsta domstolen ansåg att förälderns lämplighet som vårdnadshavare kunde ifrågasättas men att det inte fanns någon bestående fara för hennes hälsa eller utveckling vid en lösning i enlighet med barnets vilja.

Svea hovrätt har i rättsfallet RH 1998:2 uttryckt att det inte gick att bortse från en 11-årings önskemål om var han skulle bo. Även om hans vilja inte kunde tillmätas helt avgörande betydelse var den enligt hovrätten av vikt vid en helhetsbedömning.

52.3.3Utredningens rättsfallsstudie

Vår rättsfallsstudie omfattar avgöranden av tingsrätter och hovrätter meddelade mellan februari och oktober 2018. Av rättsfallsstudien, som omfattar avgöranden om vårdnad, boende och umgänge i tings- rätt och hovrätt, framgår i huvudsak följande. Bedömningar av barn- ets bästa utgår till stor del från de kriterier som särskilt anges i 6 kap. 2 a och 5 §§. I vårdnadsfrågor hänvisas t.ex. ofta till parternas sam- arbetsproblem som en grund för ensam vårdnad. I ett mål om umgänge anges att en utgångspunkt är att umgänge är till ett barns bästa. Det

1731

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

varierar hur mycket hänsyn som tas till barnets egen vilja, även inom samma åldersgrupper. Det hänvisas ibland till den ena förälderns på- tryckningar på barnet. Bl.a. kan nämnas en hovrättsdom i vilken en tolvårings bestämda åsikter, av den anledningen, inte gavs någon av- görande betydelse vid bedömningen av vad som var bäst för henne.13 I en annan dom gavs en nioårings uttryck för en vilja att inte umgås med fadern stor betydelse.14 Svea hovrätt har i ett avgörande lagt vikt vid en sexårings bestämda vilja att inte träffa fadern.15 I ytterligare ett annat avgörande vägs barnets behov av kontinuitet och stabilitet i tillvaron mot behovet av en god och nära relation med båda för- äldrarna i bedömningen av vad som är bäst för barnet. I samma dom uttalas att hänsyn måste tas till allt som rör barnets fysiska och psy- kiska välbefinnande och såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet ska beaktas. När det gäller boendefrågan anger domstolen att bedömningen ska grundas på bl.a. barnets vilja, var eller hos vem barnet har sin invanda miljö och vilken av föräldrarna som bäst kan antas främja en god och nära kontakt med den andre föräldern.16

52.3.4Utredningens enkätundersökning

Nedan följer en presentation av enkätsvaren för yrkeskategorin familje- rättssekreterare. Totalt har 60 handläggare svarat på enkäten, varav 12 svarat på endast vissa frågor.

De flesta av respondenterna har svarat att de oftast känner sig trygga i hur de ska bedöma och beakta barnets bästa i utredningar om vård- nad, boende och umgänge. Det gäller oavsett hur länge de varit yrkes- verksamma, eller i vilken typ av kommun de arbetar. Fyra respon- denter har svarat att de alltid känner sig trygga i hur de ska beakta och bedöma barnets bästa. Två har svarat att de sällan känner sig trygga. På frågan Vad innebär enligt din uppfattning att ta hänsyn till barnets bästa i din yrkesutövning? svarar flera att det innebär att samtala med barnet och göra ett barn delaktigt i beslut som rör barnet. Vanligt förekommande bland svaren är också resonemang om vikten av att sätta föräldrarnas förmågor i relation till ett barns behov. En respon- dent skriver:

13Hovrätten för Västra Sverige, dom den 19 september 2018 i mål T 1905-18.

14Alingsås tingsrätt, dom den 6 juli 2018 i mål T 541-17.

15Svea Hovrätt, dom den 8 maj 2018 i mål T 9962-17.

16Kalmar tingsrätt, dom den 10 juli 2018 i mål T 2960-17.

1732

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

Att inta barnperspektivet när jag har samtal med föräldrar. Att, när det är möjligt och med hänsyn till barnets ålder och mognad, prata med bar- net i olika utredningssammanhang. Att barn ges möjlighet att få komma till tals och ges möjlighet att få information. Att barn får berätta så mycket som de själv vill men även har rätten att vara tyst. Att barnets beskriv- ning av sin situation tas på allvar men att också väga in att barn rimligtvis inte alltid kan överblicka och se långsiktiga konsekvenser.

Ofta nämns att ett barns intressen ska komma i första hand, inte för- äldrarnas samt att man måste se till både ett barns nuvarande situa- tion och samtidigt bedöma konsekvenser för barnet på längre sikt.

Enkätundersökningen visar att de mest vanligt förekommande hindren för att göra en fullgod prövning av barnets bästa inom en utredning om vårdnad, boende och umgänge är tidsbrist, resursbrist, konflikt med annan lagstiftning och otydlig lagstiftning. Drygt en tredjedel av respondenterna har uppgett att tidsbrist i hög eller ganska hög utsträckning utgör försvårande faktorer. Respondenterna håller i låg utsträckning eller inte alls med om att deras kunskapsnivå eller avsaknad av interna rutiner eller riktlinjer försvårar en bedömning av barnets bästa. De som angett att otydlig lagstiftning utgör ett hinder har bl.a. framfört att lagen öppnar upp för tolkning. En respondent skriver:

Lagen är ganska öppet formulerad, att barnets bästa ska vara vägledande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge är tydligt formulerad, men sen ger inte lagen så tydlig vägledning. Alltså är det upp till utre- daren i varje enskilt fall att göra en sammanvägd bedömning av vad som är barnets bästa, baserat på en rad komplexa ställningstaganden.

När det gäller konflikt med annan lagstiftning hänvisas främst till att föräldrars rättigheter enligt föräldrabalken och barnets bästa enligt socialtjänstlagen kan vara motsägelsefulla. Även LVU och sekretess- lagstiftningen nämns. En respondent skriver:

Föräldrabalken [har] ett ganska starkt föräldraperspektiv även om prin- cipen om barns bästa transformerats in i lagen.

Nästan 40 procent av respondenterna har svarat att otydlig lagstift- ning eller konflikt med annan lagstiftning inte hindrar dem att göra en fullgod prövning av barnets bästa.

Hos en majoritet av respondenterna blir principen om barnets bästa oftast avgörande i bedömningen vid en utredning om vårdnad, boende och umgänge. En femtedel (11 respondenter) uppger att det

1733

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

viktas mot andra intressen och väger tungt. På frågan om Vilka andra intressen som beaktas är föräldrars omsorgsförmåga, samarbetsför- måga samt förmåga att tillgodose barnets behov vanligt förekom- mande svar. Även praktiska omständigheter, såsom långa resor för barnet och skolflytt beaktas enligt svaren. Att inga andra intressen än barnets bästa beaktas är också ett annat vanligt förekommande svar.

Respondenterna använder sina kollegor, lagtext och handböcker i hög utsträckning för att hitta stöd kring hur de ska bedöma och beakta barnets bästa. Vad respondenterna lärt sig under sin univer- sitetsutbildning används också. Knappt hälften av respondenterna använder sig av material från barnrättsorganisationer. Lagkommen- tarer, information från SKR, Barnombudsmannen eller andra myn- digheter använder de flesta i låg utsträckning eller inte alls för att inhämta kunskap om hur barnets bästa ska beaktas. Ibland används även forskning på området som respondenterna själva söker upp.

I samband med utredningar samtalar respondenterna i hög ut- sträckning med barn som fyllt fem år. Från sju års ålder samtalar alla alltid eller oftast med barnet. Det finns däremot tillfällen då familje- rättssekreterarna anser att det är olämpligt att klarlägga ett barns inställning i en utredning om vårdnad, boende och umgänge. Några anledningar är återkommande: om barnets ålder är för låg eller om ett barn har någon försvårande funktionsnedsättning. I något svar framhålls att ”klarlägga barnets inställning” måste tolkas utifrån det enskilda barnets mognadsgrad och förutsättningar att förstå konse- kvenser. Andra tillfällen då det anses olämpligt att klarlägga ett barns inställning är om barnet kan utsättas för påtryckningar eller riskerar att fara illa om det uttalar sig eller uttrycker sin vilja. Risken att ett barn hamnar i en lojalitetskonflikt gentemot sina föräldrar återkom- mer flera gånger bland svaren. En respondent skriver:

Att klarlägga barnets inställning låter som en sak man alldeles självklart borde sträva efter att göra. Dock, barn som befinner sig i kläm mellan sina föräldrars olika uppfattningar och önskemål känner sig sällan fria att ge uttryck för sin egen inställning. Behovet av att skapa balans, rätt- visa och lugn mellan sina föräldrar väger nästan alltid tyngre och är det som främst färgar barnets beskrivning av sin situation. (…) Det vanliga är att barn undviker att säga något som på minsta sätt skulle kunna upp- fattas som att de väljer en förälder framför den andra.

1734

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

En annan respondent skriver:

När barnet uttrycker ovilja till att medverka i något som faktiskt egent- ligen är de vuxnas ansvar att få ordning på. Barnet har rätt, inte skyldig- het, att medverka i en utredning.

Vissa respondenter svarar att klarlägga barnets inställning inte alltid handlar om att ha barnsamtal eller att ställa direkta frågor till barnet. Det kan också innebära att ta del av annan information som finns tillgänglig via andra myndigheter, se samspelet mellan barnet och för- äldrarna och tolka inte bara vad barnet säger utan också på vilket sätt det sägs.

Nästintill samtliga respondenter har uppgett att barnets inställ- ning används som ett av flera intressen vid en bedömning av barnets bästa. Två respondenter anger att barnets inställning endast används vid den slutgiltiga bedömningen eller rekommendationen till dom- stolen.

Respondenterna använder sig av flera olika källor för att inhämta information om hur de kan samtala med barn i sin yrkesroll. De mest vanligt förekommande är kollegor, internutbildning, interna riktlin- jer eller handböcker, universitetsutbildning och interna checklistor. Fler än hälften använder sig av material från barnrättsorganisationer i hög eller ganska hög utsträckning. Minst vanligt är att man använ- der sig av lagkommentarer, lagförarbete, information från myndig- heter och information från SKR.

De flesta av respondenterna som arbetar i en större kommun uppger att de har tillgång till vägledning om hur de ska samtala med ett barn med funktionsnedsättning. I andra slags kommuner (stor- stadskommuner och mindre kommuner) är svaren varierande. Vissa uppger att de har tillgång till vägledning och andra inte.

Ett barns unga ålder uppges vara den främsta försvårande faktorn för att kunna samtala med ett barn inom en utredning om vårdnad, boende och umgänge. Andra försvårande faktorer är att en vårdnads- havare motsätter sig samtal med barnet, att en vårdnadshavare är när- varande vid samtalet samt risken att barnet hamnar i en lojalitets- konflikt. Risken för att en lojalitetskonflikt försvårar att klarlägga barnets inställning framhålls ofta av respondenterna. Det framhålls att ett barn i många fall inte vill göra sina föräldrar besvikna och därför undanhåller sin inställning och vilja. En respondent skriver:

1735

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

Barn i svåra lojalitetskonflikter tenderar att bli väldigt tysta och de vill inte klargöra sin inställning då de inte vet hur det ska tas emot av för- äldrarna. En strategi för barnet blir då att hålla sig ’neutral’.

I princip alla respondenter redovisar omfattande information i sam- band med en utredning om vårdnad, boende och umgänge. Samtliga respondenter uppger att de redovisar om de har samtalat med barnet eller varför de inte har gjort det. Samtliga respondenter redovisar vilka som var närvarade vid samtalet, vad barnet berättade, vad responden- ten bedömer är barnets bästa samt en slutlig bedömning i frågan om vårdnad, boende och umgänge. Nästan alla redovisar på vilken plats samtalet ägde rum, vad barnet uttryckte på annat sätt än verbalt samt vilka omständigheter som talar för eller emot barnets vilja vid bedöm- ning av barnet bästa. Samtalets längd redovisas oftast inte.

52.3.5Tidigare översyner

2014 års vårdnadsutredning

2014 års vårdnadsutredning gick igenom 139 domar från 37 olika tingsrätter. Domarna är från år 2014 och meddelades efter huvudför- handling. I samtliga mål fanns det ett tvistigt yrkande om vårdnad om barn. Av kartläggningen framgår följande.17

I två fall kunde barnet inte höras inom vårdnadsutredningen på grund av att en förälder motsatt sig att barnet hördes. Inget av bar- nen hördes under huvudförhandlingen.

I domarna redovisade tingsrätten barnets inställning i frågan om vårdnad, boende och umgänge enligt följande. Totalt var det cirka 40 procent av barnen som fick sin inställning redovisad i domen.18 Det var mer vanligt ju äldre barnet var. För barn som fyllt tolv år var det 77 procent, för barn som fyllt nio men inte tolv år var det 65 pro- cent och för barn som fyllt sex men inte nio år var det 32 procent. Inställningen redovisades inte i något fall när barnet var yngre än sex år. I de flesta fall framgick att domstolen beaktat barnets inställning, om den var redovisad.

17Se SOU 2017:6 s. 143, 156, 159–162, 280 och 296–298.

18Det framgick inte av alla målen om barnets inställning undersökts eller inte. Men utred- ningen kunde konstatera att barnets inställning framgick av antingen snabbupplysningar eller vårdnadsutredning i 54 procent av målen. Det var alltså inte i alla domar som barnets inställ- ning redovisades, trots att det fanns uppgifter om den i målet.

1736

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

I mål där barnets inställning redovisats stämde utgången överens med inställning (oaktat om den beaktats eller inte) vid 76 procent av domarna som gällde barn som var tolv år eller äldre, 69 procent när barnet fyllt nio men inte tolv år och 53 procent när barnet var yngre (dvs. barn som fyllt sex år men inte nio). Anledningen till att dom- stolen frångick barnets inställning motiverades i hälften av fallen med hänvisning till barnets ålder och mognad. I drygt en fjärdedel av fallen ansåg tingsrätten att barnet var påverkad av den ena föräldern. I övriga fall var det andra anledningar, såsom att domstolen ansåg att barnet hade en vacklande inställning eller att det inte fanns förutsättningar för växelvis boende, trots att barnet ville bo lika mycket hos båda föräldrarna.

Genomgången visade vidare att utredaren nästan alltid träffade barnet inom ramen för en utredning om vårdnad, boende och umgänge. Vid en utredning träffade utredaren inte barnet, på grund av att modern hade skyddat boende och barnet hade inte haft något umgänge med fadern. Enskilda samtal med barn under sex år förekom inte men hölls regelmässigt med barn som fyllt sex år. Vid några fall hölls inte något sådant samtal, eftersom det hållits vid tidigare tillfälle och vid något fall motsatte sig en vårdnadshavare enskilt samtal med barnet. Relativt sällan redovisades yngre barns åsikter. När det inte gjordes kunde man i ungefär hälften av fallen få en god bild av barnets rela- tion med sina föräldrar, t.ex. genom en beskrivning av barnets sam- spel med föräldrarna. När det gäller barn som var sex år eller äldre kom barnets åsikter fram tydligt för 26 av 31 barn. Åsikterna beak- tades vid bedömningen av vad som var barnets bästa för 19 av dessa 26 barn. Förslagen till beslut sammanföll emellertid inte alltid med barnets inställning, i synnerhet inte för barn som var tio år eller yngre.

Det samlade intrycket av genomgången var enligt 2014 års vård- nadsutredning att barnets bästa genomgående varit avgörande för ut- redares förslag till beslut och för domstolars avgöranden. Utredare och domare gjorde en, utifrån barnets enskilda situation, nyanserad bedömning av barnets bästa. Socialnämnder och domstolar behövde däremot bli bättre på att redovisa riskbedömningar, barnets åsikter och hur åsikterna beaktats, enligt 2014 års vårdnadsutredning.

1737

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen skickade år 2014 ut en enkät till Sveriges samtliga kom- muner. Därtill gick myndigheten igenom 130 utredningar om vård- nad, boende och umgänge, från 15 slumpvist utvalda kommuner. Social- styrelsen har också intervjuat ett antal familjerättssekreterare i grupp. Frågeställningen för kartläggningen var i vilken utsträckning utredare träffar och har enskilda samtal med barnen. Kartläggningen resulte- rade i rapporten Barns delaktighet i utredningar om vårdnad, boende och umgänge (artikelnummer 2014-12-40). Socialstyrelsen konstaterade följande. Barns rätt att vara delaktiga var väl förankrad, men barn fick ändå olika förutsättningar att komma till tals. Socialtjänsten träffade så gott som alla barn, oavsett ålder, vid ett hembesök hos vardera föräldern. Ungefär en tredjedel av barnen i de utredningar som Social- styrelsen granskade hade inte haft något enskilt samtal med utreda- ren. De barn som hade haft enskilda samtal hade fått ett eller två samtal. I vilken utsträckning barn fick enskilda samtal ökar med åldern. Barn som var yngre än fem år hade sällan fått komma till tals enskilt. Barn som var 13 år och äldre fick så gott som alltid komma till tals. En femtedel av kommunerna hade en åldersgräns för när barn erbjöds enskilda samtal. Drygt en fjärdedel av kommunerna använde inte metoder för att underlätta för barnen i samtalen och inte alla kommuner anpassade samtalsmiljön till dem. Barnets inställning framgick oftast i utredningen, men socialtjänsten dokumenterade inte i samma ut- sträckning hur barnets inställning påverkat bedömningen. Socialtjäns- ten stämde av samtalet med barnet, men informerade inte barnet om sin bedömning och rekommendation till domstolen. Socialtjänsten er- bjöd inte barnet, eller barnets familj, ett uppföljande samtal efter att utredningen avslutats och domen kommit.

Barnombudsmannen

I Barnombudsmannens årsrapport Barnets bästa presenteras en sam- manställning av de förslag och rekommendationer som Barnombuds- mannen har lagt fram genom åren i arbetet med att försöka främja barnets bästa i frågor om vårdnad, boende och umgänge. I rapporten uppmärksammas de områden där Barnombudsmannen har sett att det finns problem och där lagstiftningen och tillämpningen behöver

1738

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

förändras för att barnets bästa ska kunna tas tillvara på ett bättre sätt. Av rapporten framgår följande.

Barnombudsmannen anser att barnets bästa ofta tolkas på ett sätt som i själva verket sätter föräldrarnas, inte barnets, intressen främst. Det händer t.ex. att behoven hos barn som är yngre än tre år hamnar i skymundan av föräldrarnas överenskommelse om umgänge. Det är också vanligt att domstolen skriver att en förälder har rätt till visst umgänge med sitt barn, trots att det är barnet som har rätt till umgänge med föräldern. Inte tvärtom. Det är barnets bästa som ska styra till- lämpningen av föräldrabalken, inte föräldrarnas önskemål och behov.

Enligt Barnombudsmannen har domare och tjänstemän inom social- tjänsten viktiga roller i mål och ärenden om/som handlar om vård- nad, boende och umgänge. Dessvärre saknar många tillräcklig kun- skap om barn och barns behov för att kunna fatta ett väl avvägt beslut om vårdnad, boende och umgänge, vilket leder till att barnets bästa inte alltid sätts främst. Barnombudsmannen anser därför att det är vik- tigt att handläggare inom socialtjänsten och domare får fortlöpande utbildning om barn och barns behov. Även de juridiska ombuden som arbetar med familjerättsliga frågor, behöver goda kunskaper om barns utveckling och särskilda behov, för att t.ex. kunna bistå för- äldrar med att utforma en lämplig överenskommelse som är till bar- nets bästa. Barnombudsmannens uppfattning är att en utredning som inte innehåller några uppgifter från barnet självt aldrig kan ses som fullständig, om det inte är så att barnet självt har haft en önskan om att inte behöva uttrycka sin åsikt. 19

52.4Sammanfattning

För alla beslut om vårdnad, boende och umgänge ska, enligt föräldra- balken, barnets bästa vara avgörande. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och bar- nets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Om det inte är olämpligt, ska den som verkställer utredningen för- söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten samt

19Barnombudsmannen, Barnets bästa (2005) s. 5, 7 och 9.

1739

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

SOU 2020:63

lämna förslag till beslut. Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

I förarbetena till bestämmelsen framhålls att det är ett barns till- varo och framtid som regleras och att barnets intressen som ska stå i fokus. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. Bedömningen ska bygga på kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med att barnet självt får komma till tals. Finns det en risk för att barnet far illa ska den väga tungt i bedömningen av vad som är bäst för barnet.

Socialstyrelsens allmänna råd och handböcker hänvisar i stor ut- sträckning till uttalandena i förarbetena.

Av vår rättsfallsstudie, som omfattar avgöranden om vårdnad, boende och umgänge i tingsrätt och hovrätt, framgår att bedömningar av barnets bästa till stor del utgår från de kriterier som särskilt anges i 6 kap. 2 a och 5 §§ FB, dvs. risken för att ett barn far illa och ett barns behov av en nära kontakt med båda sina föräldrar. Andra in- tressen redovisas inte särskilt ofta.

Av vår rättsfallsstudie har det vidare framkommit att det varierar hur mycket hänsyn som tas till barnets vilja, även inom samma ålders- grupper. Detta kan antingen tala för att det görs en individuell be- dömning utifrån barnets mognad eller att synen på värdet av ett barns synpunkter skiljer sig åt. Det tycks å andra sidan samtidigt finnas gene- rella principer, t.ex. att vid 12 år ska betydande hänsyn tas till barnets vilja men inte i lika hög grad dessförinnan. Trots att individuella bedömningar görs är det ofta som bedömningarna redovisas mycket kortfattat. Flera avgöranden saknar tydligt redovisade bedömningar, vilket i sig inte behöver betyda att någon bedömning inte har gjorts.

Högsta domstolen har förtydligat att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, t.ex. rättvisa mellan föräld- rarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. Domstolen har också uttalat att vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. I de väg- ledande avgörandena från Högsta domstolen och hovrätterna som utredningen tagit del av görs det individuella bedömningar av barnets bästa. Barnets vilja beaktas utifrån ålder och mognad som en del i helhetsbedömningen av barnets bästa.

Av vår enkätundersökning har det framkommit att de flesta av familjerättssekreterarna som svarat på enkäten oftast känner sig trygga

1740

SOU 2020:63

Föräldrabalken – vårdnad m.m.

i hur de ska bedöma och beakta barnets bästa i utredningar om vård- nad, boende och umgänge. Många av respondenterna anser att sam- tala med ett barn och göra det delaktigt i beslutet är att ta hänsyn till barnets bästa. Bland resonemangen finns också återkommande in- spel om att barnets intressen ska gå i första hand, inte föräldrarnas. Samtidigt är det inte alla respondenter som angett att barnets bästa alltid är avgörande. Det tycks också finnas en uppfattning om att frågor om t.ex. närhet till skola, föräldrarnas samarbetsförmåga, m.m. är in- tressen som beaktas jämte och inte inom bedömningen av vad som är barnets bästa.

Enkätundersökningen visar att det är vanligt att man uppfattar tidsbrist, resursbrist och barns lojalitet mot sina föräldrar som de största hindren mot att göra en fullgod bedömning av ett barns bästa. Flera familjerättssekreterare tycks också se det som en brist i lagstift- ningen, eller i vart fall att lagen är otydlig, för att det inte närmre anges vad som är ett barns bästa. Således verkar det hos vissa finnas en uppfattning om att barnets bästa är något som generellt kan bestäm- mas och inte något som kan skilja sig åt mellan individer.

Hos en majoritet av respondenterna blir principen om barnets bästa oftast avgörande i bedömningen inom en utredning om vård- nad, boende och umgänge. Så mycket som en femtedel (11 respon- denter) uppger emellertid att barnets bästa viktas mot andra intres- sen. Som framgått ovan kan detta bero på att vissa respondenter kategoriserar t.ex. föräldrars samarbetsförmåga som något som be- aktas vid sidan av en bedömning av barnets bästa. Samtidigt har det av några respondenter uppgetts att även föräldrars intressen beaktas vid slutgiltiga bedömningen.

Nästintill samtliga respondenter har uppgett att barnets inställ- ning används som ett av flera intressen vid bedömning av barnets bästa. Samtidigt framhåller flera respondenter att ett barns inställ- ning inte alltid utreds. Ibland verkar det finnas en önskan att skydda barnet från att uttrycka obekväma åsikter vid lojalitetskonflikter, vilket kan förhindra att barnets synpunkter inhämtas. Det framhålls också att barn ofta inte uttrycker sin faktiska vilja, på grund av an- tingen en förälders påtryckningar eller barnets vilja att vara lojal mot sina föräldrar. Det innebär att barnet inte fritt kunnat uttrycka sina faktiska åsikter. Det blir då komplicerat att bedöma och beakta bar- nets åsikter.

1741

Föräldrabalken – verkställighetsärenden

SOU 2020:63

vara till barnets bästa. Men detta innebär inte att en verkställighet av det som har beslutats vid varje senare tidpunkt är förenlig med bar- nets bästa. Det förekommer inte sällan att ett avgörande som begärs verkställt har meddelats långt tidigare. Med ökat avstånd i tid ökar också risken för att de förhållanden avgörandet eller avtalet grundats på är överspelade av de aktuella förhållandena. Motsvarande risker finns där avstånden i rum har kommit att bli stora. Skyddet av barnet kräver att ett avgörande eller avtal inte verkställs förbehållslöst. Reger- ingen konstaterar att det är angeläget att i någon mån renodla verk- ställighetsprövningen och på så sätt undvika upprepade processer om i princip samma fråga, eftersom sådana ofta är till skada för barnet. Det är därför nödvändigt att strama upp prövningen. Att avskaffa möjligheten att vägra verkställighet på grund av att det finns skäl till omprövning av vårdnadsmålet är ett naturligt steg för att renodla pröv- ningen. Skillnaden mellan bedömningen av en sådan vägransgrund och en ren omprövning i sak är liten. Domstolen måste undersöka vad som legat till grund för avgörandet och ta ställning till om det med hänsyn till vad som framkommer i verkställighetsärendet finns anledning att överväga en annan utgång. För att frikoppla verkställighetsprövningen från prövningen i vårdnadsmålet bör den i stället enbart ta sikte på den verkställighet som begärs och förhållandena vid den tidpunkt verkställigheten är aktuell. Prövningen bör inte utformas så att den omfattar allt som kan vara av betydelse för en bedömning av vad som är till barnets bästa, utan koncentreras till en kontroll av att verk- ställigheten är förenlig med barnets bästa. Domstolen bör ju inte inlåta sig i någon omprövning i sak. På motsvarande sätt som vid ett avgörande i sak måste domstolen vid verkställighetsprövningen göra en bedömning av eventuella risker för att barnet far illa. Omständig- heten att det finns en inte ringa sådan risk måste ses som det vik- tigaste typexemplet på fall då det är uppenbart att verkställigheten inte är förenlig med barnets bästa. Det finns därför inte anledning att räkna med att den föreslagna möjligheten att vägra verkställighet om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa i prakti- ken ger ett sämre skydd för barnet än nuvarande bestämmelser.1

1Prop. 2005/06:99 s. 79–81.

1744

SOU 2020:63

Föräldrabalken – verkställighetsärenden

53.1.2Författningskommentarerna

I författningskommentaren till de senaste ändringarna av 21 kap. 1 § FB anges i huvudsak följande. Barnets bästa ska alltid finnas med som en utgångspunkt för bedömningen. Bestämmelsen innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa. Lagtekniskt är den något annorlunda utformad än motsvarande be- stämmelse i 6 kap. 2 a § FB. Någon egentlig saklig skillnad är inte av- sedd. Samma formulering som i 6 kap. används inte här, för att und- vika tolkningen att den ger en i förhållande till 21 kap. 5 och 6 §§ fristående grund att vägra verkställighet. Barnets bästa är det bestäm- mande intresset, men prövningen i de olika frågorna i verkställighets- förfarandet måste göras med tillämpning av också de mer preciserade bestämmelserna som finns i de följande paragraferna. Exempelvis ska barnets bästa komma i främsta rummet när domstolen väljer om ett beslut om verkställighet ska vara förenat med tvångsmedel, och i så fall vilket, men valet ska göras med tillämpning av även bestämmel- serna i 3 §. Hänsyn ska tas till barnets vilja. Placeringen och utform- ningen av bestämmelsen om detta anknyter till 6 kap. 2 a § FB. Bar- nets synpunkter kan behöva beaktas i flera frågor under förfarandet där det finns utrymme för olika bedömningar. Den särskilda bestäm- melsen i 5 § preciserar hur barnets vilja beaktas när barnet motsätter sig verkställigheten. Barnet kan också ha synpunkter på de olika åt- gärder som kan bli aktuella vid verkställigheten. Barnet kan t.ex. ha en åsikt om vilka praktiska arrangemang som ska göras för ett umgänge. Om det krävs ett beslut av domstolen i den frågan, ska domstolen ta hänsyn till barnets vilja.2

I den motsvarande kommentaren till 21 kap. 5 § FB anges i huvud- sak följande. Om barnet motsätter sig verkställigheten, kan detta vara avgörande för om verkställighet ska ske. På samma sätt som vid avgörandet av en fråga om vårdnad, boende eller umgänge är det bar- nets ålder och mognad som avgör vilken tyngd barnets synpunkter har. Någon särskild åldersgräns anges inte. Därmed finns stora möj- ligheter att ta hänsyn till yngre barns vilja. Även om barnets inställ- ning har klarlagts inför avgörandet i vårdnadsmålet, måste hänsyn tas till barnets synpunkter också under verkställighetsförfarandet. Bero- ende på hur lång tid som gått kan förhållandena ha ändrats i större eller mindre grad. Barnet kan under mellantiden ha nått en sådan

2Prop. 2005/06:99 s. 94 och 95.

1745

Föräldrabalken – verkställighetsärenden

SOU 2020:63

ålder eller mognad att större vikt än tidigare måste fästas vid hans eller hennes inställning. Om ett avgörande bygger på att det beslu- tade är förenligt med barnets vilja, kan det vara så att barnet inför genomförandet av vad som beslutats ändrar sin inställning. Står det då klart att barnet motsätter sig verkställighet, torde det oftast ut- göra hinder för verkställighet.3

Av den motsvarande kommentaren till 21 kap. 6 § FB framgår i huvudsak följande. Paragrafen preciserar vad som föreskrivs om bar- nets bästa i 1 § första stycket. Domstolen ska inte göra någon om- prövning i sak. Bland de förhållanden som domstolen ska beakta kommer i första hand risken för att barnet far illa. Det kan vara en risk för att barnet utsätts för övergrepp eller en risk för att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar. Bestämmelsen kan vara tillämplig t.ex. om det finns uppgifter som visar att en umgängesförälder begår övergrepp mot barnet. Det kan också vara så att han eller hon miss- köter sig på ett sådant sätt att barnets säkerhet är i fara. Det kan vara fråga om att föräldern begår andra kriminella handlingar eller är inne i ett pågående missbruk. Ett annat exempel är att barnet på grund av inträffade händelser eller sjukdom är särskilt känsligt vid tiden då verkställighet blir aktuell och skulle ta skada av vissa åtgärder. Bar- nets viljeinriktning (jfr 1 § första stycket) och barnets psykiska egen- skaper i allmänhet har betydelse också vid prövningen av risken för eventuella skadeverkningar. Bedömningen av den risk för barnet som kan finnas måste göras fristående från de bedömningar av risker som kan ha gjorts tidigare. Uppgifter som innebär att barnet riskerar att lida skada måste tas på största allvar och kan inte avfärdas på den grunden att liknande omständigheter anförts flera gånger tidigare. Prövningen ska ta sikte på den situation som kan antas råda vid den tidpunkt verkställigheten avser. Eftersom någon omprövning av av- görandet inte ska göras, är det naturligt att det i princip endast är nyligen inträffade händelser eller helt ny och avgörande utredning som kan göra att verkställighet inte får ske. Domstolen kan dock inte bortse från en viss frågeställning av betydelse för verkställigheten, t.ex. risken för att barnet utsätts för övergrepp, bara för att en sådan fråga har varit uppe i vårdnadsmålet. Också andra förhållanden än sådana som kan sägas innebära en risk för att barnet far illa ska be- aktas. Omständigheter som är av grundläggande betydelse för att till- godose barnets bästa kan hastigt ha ändrats. I ett ärende om verk-

3Prop. 2005/06:99 s. 97.

1746

SOU 2020:63

Föräldrabalken – verkställighetsärenden

ställighet av en dom om barnets boende kan det t.ex. visa sig att den förälder som barnet ska flyttas över till saknar bostad. Situationen kan då vara sådan att det visserligen inte är fara för att barnet far illa men ändå är uppenbart att en överflyttning vid den tidpunkten inte är förenlig med barnets bästa.4

Se även prop. 1997/98:7 s. 103–105 för författningskommentaren till de äldre lydelserna av bestämmelserna.

53.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

21 kap. 1 § FB

Vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

21 kap. 5 § FB

Har barnet nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.

53.2.1Den allmänna motiveringen

Av förarbetena till de senaste ändringarna av bestämmelserna om att hänsyn ska tas till barnets vilja vid verkställighetsärenden framgår i huvudsak följande. Även om verkställighetsförfarandet bör renod- las, bör utgångspunkten vara att barnet har lika goda möjligheter att komma till tals där som han eller hon har i samband med avgörandet av sakfrågan. Någon särskild föreskrift om utredning av barnets vilja i verkställighetsförfarandet kan inte anses nödvändig med hänsyn till den utredning som görs inför avgörandet i sak. Men detta innebär inte att barnet saknar berättigat intresse av att kunna göra sig hört också under verkställighetsförfarandet. Beroende på hur lång tid som har gått kan förhållandena ha ändrats i större eller mindre grad. Bar- net kan under mellantiden ha nått en sådan ålder eller mognad att större vikt än tidigare måste fästas vid barnets inställning. Han eller

4Prop. 2005/06:99 s. 98 och 99.

1747

Föräldrabalken – verkställighetsärenden

SOU 2020:63

hon kan också ha synpunkter på åtgärderna för verkställighet som inte nödvändigtvis har varit relevanta att framföra inför avgörandet av sakfrågan. Möjligheten att höra barnet i verkställighetsförfarandet bör därför finnas kvar. Det bör också fortfarande finnas bestämmel- ser om hänsyn till barnets vilja vid verkställigheten. Regeringen menar att det är angeläget att anpassa utformningen av bestämmelserna om hänsyn till barnets vilja i 21 kap. till de motsvarande bestämmelserna i 6 kap. Samtidigt är det viktigt att barnets möjligheter att få sin vilja beaktad i verkställighetsärendet inte försämras. En lämplig lösning är då att införa en mer övergripande föreskrift i kapitlets inledande paragraf att hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad men också behålla bestämmelsen i 5 § om att verk- ställighet inte får ske mot barnets vilja. Genom att inte knyta hänsynen till barnets vilja till en bestämd åldersgräns ökas möjligheten att lägga vikt vid yngre barns synpunkter.5

Se även prop. 1997/98:7 s. 99 och 100 samt 1994/95:224 s. 38.

53.2.2Författningskommentarerna

Se ovan under avsnittet om barnets bästa.

53.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

53.3.1Vägledande praxis

Enligt rättsfallet NJA 2011 s. 507 bör, mot bakgrund av bestämmel- sen om barnets bästa i 6 kap. 2 a § FB, det finnas en svensk exeku- tionsbehörighet av en svensk dom om umgänge, även om bara den ansökande umgängesföräldern bor i Sverige.

I rättsfallet RÅ 1977 ref. 121, som gäller en äldre lydelse av bestäm- melsen, togs hänsyn till en elvaårings bestämda vilja att inte lämna umgängesföräldern för att återgå till den förälder som ensam hade vårdnaden om barnet. Verkställighet vägrades.

Svea hovrätt beslutade den 13 september 2012 i mål ÖÄ 4048-12 om verkställighet av en dom om umgänge för ett av två syskon. Inget av barnen ville umgås med umgängesföräldern. Avgörande hänsyn togs till det äldre barnets uttryckta vilja. Barnet var 13 år. När det gällde

5Prop. 2005/06:99 s. 81–83.

1748

SOU 2020:63

Föräldrabalken – verkställighetsärenden

den tioåriga lillasystern anförde hovrätten att barn har ett grund- läggande behov av en relation till båda sina föräldrar och att lillasystern inte uppnått sådan ålder och mognad att hon kan bilda sig en egen upp- fattning i umgängesfrågan. Hovrätten bedömde att det var i hennes bästa intresse att umgänget verkställdes.

53.3.2Utredningens rättsfallsstudie

Rättsfallsutredningen omfattar avgöranden om verkställighet från såväl hovrätter som tingsrätter meddelade mellan november 2012 och november 2018. Några avgöranden innehåller prövningar som tycks utgöra en blandning av 21 kap. 5 och 6 §§. Domstolen kon- staterar först att barnet motsatt sig umgänge, att barnet inte nått en sådan ålder och mognad att dess vilja ska få avgörande betydelse och gör sedan en bedömning om det är uppenbart oförenligt med barnets bästa att verkställighet sker. Rekvisitet i 21 kap. 5 § FB att barnet nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas tolkas med andra ord som att barnet ska ha nått en sådan ålder och mognad att dess vilja ska vara avgörande.6 En tolvårsgräns tycks ofta tillämpas.

53.4Sammanfattning

Enligt föräldrabalken ska vid verkställighet barnets bästa komma i främsta rummet. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Har barnet nått en sådan ålder och mog- nad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Rätten ska vägra verkställighet, om det är uppenbart att verkställig- heten är oförenlig med barnets bästa.

Av förarbetena framgår att barnets bästa alltid ska finnas med som en utgångspunkt för bedömningen. Det finns inte några andra intressen som kan gå före barnets bästa, men prövningen i verkstäl- lighetsförfarandet måste göras med tillämpning även av de mer pre- ciserade bestämmelserna som finns i 21 kap. FB. Hänsyn ska också tas till barnets vilja.

6Se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom den 29 december 2017 i mål ÖÄ 2444-17, som avser en nära nio år gammal flickas tydliga vilja.

1749

Lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. …

SOU 2020:63

54.1.1Den allmänna motiveringen

I förarbetena till lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn framgår att lagstiftningen bygger på en Europarådskonvention1 och en Haagkonvention2. Inför införlivandet gjordes en analys av om kon- ventionerna i tillräckligt hög grad beaktar vad som är barnets bästa. Det framgick att det var viktigt att Sverige skulle kunna använda sig av reservationen att vägra verkställighet med beaktande av barnets bästa.3

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ tillämpas endast i förhållande till sta- ter som har tillträtt Europarådskonventionen (1 §).

54.1.2Författningskommentaren

I författningskommentaren till 6 § står det att det kan ha förflutit lång tid sedan bortförandet och barnet kan ha funnit sig till rätta och vant sig i sin nya miljö på ett sådant sätt att det skulle strida mot barnets bästa att återföra det till sin tidigare bostadsort. Eftersom det ska vara uppenbart ska någon prövning i sak av det främmande avgöran- det inte ske. Rätten ska beakta vad barnet själv har för uppfattning.4

Av kommentaren till 7 § framgår det inte något ytterligare än det som följer av lagtexten.5

54.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

17 § lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § skall rätten in- hämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad.

1Den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verk- ställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn.

2Den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på inter- nationella bortföranden av barn.

3Prop. 1988/89:8 s. 17–19.

4Prop. 1988/89:8 s. 36.

5Prop. 1988/89:8 s. 37.

1752

SOU 2020:63 Lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. …

54.2.1Den allmänna motiveringen

Se motsvarande rubrik under barnets bästa ovan. 17 § ska tillämpas både i förhållande till Europarådskonventionen och Haagkonven- tionen (1 §).

54.2.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen framgår att barnets mening normalt framkommer genom någon av parterna i målet men att det ankommer på rätten att försöka inhämta barnets mening. Be- träffande innebörden hänvisas till en tidigare proposition om vård- nadstvister.6 Av den propositionen framgår att det ytterst är dom- stolens uppgift att utreda om barnet har några egna synpunkter på vårdnadsfrågan. Men det är viktigt att barnet inte tvingas att ta ställning, om barnet inte självt vill det. Å andra sidan ska barnet inte förhindras att säga sin mening. Barnet kan höras inför rätten men normalt bör det ske inom ramen för en vårdnadsutredning. Barnets egen vilja om det ska höras eller inte ska ha stor betydelse. Det får ankomma på domstolen att i det enskilda fallet bedöma om barnet ska vara med i en rättegång eller inte. Barn som är yngre än 12 år lär sällan ha nått en sådan mognad att de bör medverka i en rättegång.7

54.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

54.3.1Vägledande praxis

I rättsfallet NJA 2013 s. 1143 tillämpas visserligen inte några av de ovanstående bestämmelserna, men Högsta domstolen gör följande konstaterande. I vägransgrunderna till 1980 års Haagkonvention finns det ingen allmän bestämmelse om att hänsyn ska tas till barnets bästa. Enligt barnkonventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn (artikel 3). I barnkonventionen före- skrivs att konventionsstaterna därför ska vidta åtgärder för att be- kämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet (arti- kel 11). Bakom barnkonventionen och 1980 års Haagkonvention ligger alltså samma grundläggande synsätt, nämligen att ett olovlig bort-

6Prop. 1988/89:8 s. 46.

7Prop. 1981/82:168 s. 57 och 66.

1753

Lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. …

SOU 2020:63

förande ska förhindras och att barnet snabbt ska återföras till sin hemmiljö. Vägransgrunderna i Haagkonventionen ger uttryck för den bedömning av barnets bästa som ska göras i situationer av detta slag.

I rättsfallet NJA 2008 s. 963 som rörde återförande enligt 1980 års Haagkonventionen hade ett barn sagt att han ville bli kvar i Sverige hos fadern. HD uttalade: ”Eftersom han bara är tio år och det inte framkommit att han är mer mogen än vad som är normalt för åldern, bör hans vilja dock inte tilläggas avgörande betydelse (jfr NJA 1981 s. 753 och RÅ 2002 ref. 1)”.

I rättsfallet RÅ 2002 ref. 1 uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att hänsyn normalt bör tas till en tolvårings vilja vid en prövning en- lig 1980 års Haagkonvention. Domstolen uttalade vidare att ett barns egen mening normalt bör inhämtas genom samtal mellan barnet och en av domstolen särskilt förordnad person. Upplysningar om barnets vilja kan även lämnas av parterna. Utgångspunkten för bedömningen bör vara att barnets vilja ska respekteras. Haagkonventionen medger emellertid inte att varje viljeyttring av ett barn i tolvårsåldern kan få avgöra utgången. Det innebär att enbart det förhållandet att ett barn i den åldern säger sig föredra att stanna i det land i vilket det olov- ligen kvarhålls inte kan tillåtas hindra en överflyttning. Däremot bör barnets vilja tillmätas avgörande betydelse om viljeyttringen synes ut- göra ett självständigt och, i förhållande till barnets ålder, övervägt och välgrundat ställningstagande, t.ex. på så sätt att barnet som skäl för sin uppfattning redovisar svårigheter att anpassa sig till förhållandena i hemviststaten eller annars ger uttryck för att det har förstått och övervägt konsekvenserna av att bryta upp från sin invanda miljö och bosätta sig i ett annat land.

54.3.2Utredningens rättsfallsstudie

Vår rättsfallsstudie omfattar sju avgöranden från Svea hovrätt med- delade mellan februari 2013 och maj 2018. Av det begränsade antalet rättsfall kan utläsas att hänsyn tas till viljan hos ett barn som är 12 år eller äldre men inte i någon större utsträckning till viljan hos ett yngre barn. I vissa avgöranden tycks gränsen vara binär.

I 12 § i lagen finns det en vägransgrund för överflyttning av barn, om barnet motsätter sig överflyttning och har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas. I ett avgörande från Svea hov-

1754

Skollagen

SOU 2020:63

stämmelser i skollagen, däribland bestämmelserna som rör åtgärder för att säkerställa trygghet och studiero i skolan och åtgärder kopp- lade till kvalitet och inflytande i skolan. Bestämmelsen träffar all verk- samhet enligt lagen och gäller alla barn, oavsett ålder, mognad eller andra förutsättningar.1

55.1.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till paragrafen framgår väsentligen föl- jande. Bestämmelsen avser all verksamhet enligt skollagen. Principen är väl förankrad i lagstiftning som rör barn men har tidigare inte kom- mit till tydligt uttryck i skollagen. Bestämmelsen har sin utgångspunkt i artikel 3 i barnkonventionen. För att avgöra vad som är barnets bästa krävs att en bedömning görs av vilka konsekvenser ett beslut eller en åtgärd får för det enskilda barnet eller för en grupp barn. Barnets bästa behöver inte alltid vara utslagsgivande, men ska väga tungt. I de fall andra intressen tillåts väga tyngre krävs dock att den som beslutar eller vidtar någon annan åtgärd kan visa att en sammanvägning av rele- vanta intressen har gjorts i det enskilda fallet. Bestämmelsen ska både relateras till beslut eller åtgärder som rör det enskilda barnet och som är riktade mot grupper av barn eller elever. Det handlar bl.a. om bestäm- melser som reglerar stöd till elever såsom genomförande av utred- ningar och framtagande av åtgärdsprogram och bestämmelser som rör skolmiljön, såsom framtagande av ordningsregler och disciplinära åtgärder.2

55.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

1 kap. 10 § andra stycket skollagen

Barnets inställning ska så långt det är möjligt klarläggas i alla frågor som rör honom eller henne och tillmätas betydelse i förhållande till bar- nets ålder och mognad.

1Prop. 2009/10:165 s. 230 och 231.

2Prop. 2009/10:165 s. 638.

1758

SOU 2020:63

Skollagen

55.2.1Den allmänna motiveringen

Av den allmänna motiveringen till bestämmelsen framgår i huvudsak följande. Bestämmelsen infördes med grund i barnkonventionen. Grundläggande för att kunna ta hänsyn till barnets bästa är att barnet får komma till tals och fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör honom eller henne. Denna rätt gäller oavsett barnets ålder eller mognad.3

55.2.2Författningskommentaren

55.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

55.3.1Föreskrifter och handböcker

I Skolverkets allmänna råd Systematiskt kvalitetsarbete – för skol- väsendet från 2012 anges följande (s. 18 och 19.) Både FN:s konven- tion om barns rättigheter, skollagen och de olika läroplanerna lyfter fram barn och elevers rätt till inflytande och ansvar. Barnen ska ges möjlighet att delta i kvalitetsarbetet medan eleverna ska ges möjlig- het att medverka i arbetet. Graden av deltagande och medverkan beror på barnens och elevernas ålder och utvecklingsnivå. Förskole- chefen respektive rektorn behöver därför ta fram rutiner för hur personalen ska ta tillvara idéer och upplevelser som barnen och ele- verna på olika sätt uttrycker om utbildningen. Ytterst handlar det

3Prop. 2009/10:165 s. 230 och 231.

4Prop. 2009/10:165 s. 638 och 639.

1759

Skollagen

SOU 2020:63

om att barnen och eleverna ska ges goda förutsättningar att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem. När personalen utgår från barnens och elevernas förutsättningar, behov och intressen läggs grunden för deras inflytande. Barn och elever är viktiga resurser i arbetet med att planera, följa upp och utveckla verksamheten. Därmed ökar även möjligheten att få ett bra underlag till den gemensamma analysen av måluppfyllelsen och utvecklingsbehoven. Här understryks att bar- nets bästa enligt skollagen ska vara utgångspunkt för all verksamhet. Barnkonsekvensanalyser kan vara ett sätt att systematiskt identifiera att barnets bästa finns med i alla beslut. I utvecklingssamtalen finns goda möjligheter att ta tillvara de reflektioner och analyser barnen och eleverna själva gör eller som de uttrycker med hjälp av sina vård- nadshavare. I förskolan kan även ett sätt att ta reda på om barnen är delaktiga vara att iaktta hur de visar intresse, gensvar och motivation för det som personalen planerar och genomför. Andra sätt att få ele- vernas synpunkter på utbildningens kvalitet är att låta dem svara på frågor i enkäter, intervjuer eller via diskussioner i samband med forum för samråd, elevråd, klassråd, fritidsråd eller motsvarande. Den åter- koppling som sker mellan lärare och elever i samband med formativa bedömningar ger också värdefull information som i sin tur påverkar undervisningens kvalitet. Några direkta hänvisningar till förarbetena till skollagen framgår inte.

I Skolverkets allmänna råd Måluppfyllelse i förskolan från år 2017 anges följande (s. 16). Huvudmannen bör ha rutiner för hur barnets bästa utreds och hur barnets bästa beaktas i beslut som påverkar bar- nen i förskolan. Det kan t.ex. handla om förändring som gäller per- sonaltäthet eller barngruppens storlek. För att utreda vad som är barnets bästa och hur det kan beaktas i beslut som påverkar barnen i förskolan kan huvudmannen och förskolechefen göra en s.k. barn- konsekvensanalys. Syftet är att bedöma vilka konsekvenser ett beslut får för det enskilda barnet eller en grupp av barn. Barnkonsekvens- analysen är tänkt att vara en del av det ordinarie arbetet. Några direkta hänvisningar till förarbetena till skollagen framgår inte.

1760

SOU 2020:63

Skollagen

55.3.2Vägledande praxis

I några avgöranden från Skolväsendets överklagandenämnd nämns att hänsyn tagits till barnets bästa, t.ex. i beslut den 23 april 2015, dnr 2014:540. Någon närmre bild av hur bedömningen gjorts ges emellertid inte.

55.3.3Utredningens rättsfallsstudie

Vår rättsfallsstudie omfattar avgöranden från förvaltningsrätterna och något avgörande från kammarrätt meddelade mellan februari 2013 och september 2018. Det framstår som ovanligt att domstolar i mål om skollagen hänvisar till bestämmelserna om barnets bästa och rätt att komma till tals. I några mål om laglighetsbesvär har För- valtningsrätten i Malmö uttalat att huruvida ett beslut står i strid med principen om barnets bästa eller barnets rätt att komma till tals är en fråga av lämplighetskaraktär och kan inte prövas inom ramen för lag- lighetsbesvär. Se t.ex. avgörande den 5 januari 2018 i mål 1639-17 i vilket klagandena hade anfört att kommunen inte hade gjort en analys över vilka konsekvenser det fattade beslutet kan komma att innebära, eller på något annat sätt försökt klarlägga barnens och vårdnadshava- res inställning.

55.4Sammanfattning

Enligt skollagen ska barnets bästa vara utgångspunkt i all utbildning och annan verksamhet som rör barn. Barnets inställning ska så långt det är möjligt klarläggas i alla frågor som rör honom eller henne och tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

Av förarbetena framgår att bestämmelserna infördes med grund i barnkonventionen. För att avgöra vad som är barnets bästa krävs att en bedömning görs av vilka konsekvenser ett beslut eller en åtgärd får för det enskilda barnet eller för en grupp barn. Vid en sådan bedöm- ning, eller barnkonsekvensanalys, ska barnets bästa väga tungt i för- hållande till andra intressen. I de fall andra intressen tillåts väga tyngre krävs dock att den som beslutar eller vidtar någon annan åtgärd kan visa att en sammanvägning av relevanta intressen har gjorts i det en- skilda fallet. Grundläggande för att kunna ta hänsyn till barnets bästa

1761

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

SOU 2020:63

Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen framgår i huvudsak följande. Vad som är barnets bästa måste avgöras utifrån förhållan- dena i varje enskilt fall. Bedömningen ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och ska, beroende på barnets ålder och mognad, utgå från underlag från vårdnadshavare och det som barnet själv ger uttryck för. I vissa fall kan det även vara relevant att inhämta underlag från andra personer som har kunskap om barnet. Så långt som möjligt bör såväl långsiktiga som kortsiktiga konsekvenser av att exempelvis ge eller avstå från att ge barnet viss vård eller behandling beaktas. Med barn avses personer under 18 år.2

56.1.2Patientlagen

1 kap. 8 § patientlagen

När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

Den allmänna motiveringen

I propositionen till patientlagen görs en hänvisning till barnkon- ventionen och regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Vidare framgår i huvudsak följande om barnets bästa i pro- positionen. Regeringen anser att barnets bästa ska vara vägledande i de svåra ställningstaganden som behöver göras inom hälso- och sjuk- vårdens verksamheter. Bedömningen av barnets bästa är, enligt reger- ingen, en process med flera steg. Hälso- och sjukvårdspersonalen måste beakta vetenskap och beprövad erfarenhet samt, beroende på barnets ålder och mognad, inhämta underlag från vårdnadshavare. I relevanta sammanhang kan underlag även behöva inhämtas från andra yrkesper- soner som har kunskap om barnet, med de begränsningar som kan finnas på grund av sekretess och tystnadsplikt. Vidare behöver hälso- och sjukvårdspersonalen beakta det som barnet själv ger uttryck för i enlighet med barnkonventionens artikel 12. Utgångspunkten i bar- nets bästa är respekten för barnets fulla människovärde och integri- tet. Vad som är barnets bästa måste således avgöras i varje enskilt

2Prop. 2016/17:43 s. 132 och 133.

1764

SOU 2020:63

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

fall. Principen om barnets bästa får emellertid inte medföra att barns och vårdnadshavares åsikter och inställning till en vårdåtgärd åsido- sätts. Vid bedömningen av barnets bästa i det enskilda fallet bör i stället stor vikt läggas vid barnets, och även vårdnadshavarens, möjlighet till inflytande. Processen att komma fram till barnets bästa kräver ett aktivt övervägande i det enskilda fallet. Barnets liv och hälsa måste skyddas, men barnets integritet, rätt att uttrycka sin åsikt och rätt till inflytande måste även beaktas vid en bedömning av vad som är det enskilda barnets bästa i den aktuella situationen. Både hälso- och sjukvårdpersonal och vårdnadshavare bör ge barnet möjlighet att uttrycka sin inställning samt underlätta barnets delaktighet i hälso- och sjukvården. Vårdpersonalens arbete i denna del är komplext då man, beroende på barnets ålder och mognad, både ska beakta barnets behov och önskningar, samverka med barnets vårdnadshavare och ge barnet skydd i utsatta situationer. Principen om barnets bästa bör beaktas i den dagliga verksamheten när barn får vård och bör tjäna som en vägledning inom hälso- och sjukvårdsverksamheter i övrigt. Detta innebär att barn bör ges möjlighet att uttrycka sina åsikter även i dessa sammanhang.3

Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen i patientlagen fram- går i huvudsak följande. Vad som är barnets bästa måste avgöras ut- ifrån förhållandena i varje enskilt fall. Bedömningen ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och ska, beroende på barnets ålder och mognad, utgå från underlag från vårdnadshavare och det som barnet själv ger uttryck för. I vissa fall kan det även vara relevant att inhämta underlag från andra personer som har kunskap om barnet. Så långt som möjligt bör såväl långsiktiga som kortsiktiga konsekven- ser av att exempelvis ge eller avstå från att ge barnet viss vård eller behandling beaktas. Med barn avses personer under 18 år.4

3Prop. 2013/14:106 s. 62 och 63.

4Prop. 2013/14:106 s. 112.

1765

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

SOU 2020:63

56.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

56.2.1Hälso- och sjukvårdslagen

I hälso- och sjukvårdslagen finns inga särskilda bestämmelser om ett barns rätt att uttrycka sina åsikter.

56.2.2Patientlagen

4 kap. 3 § patientlagen

När patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

Den allmänna motiveringen

Av propositionen till patientlagen framgår i huvudsak följande om barnets inställning till vård eller behandling. I barnkonventionen stad- gas en rätt för alla barn som är i stånd att bilda egna åsikter att fritt uttrycka dessa. För att en patient ska kunna ta ställning till frågan om vilken vård som ska ges, och eventuellt lämna samtycke till en vårdåtgärd, måste han eller hon ha förmåga att förstå den information som lämnas och överblicka konsekvenserna av sitt eget beslut. Man brukar ibland tala om beslutskompetens även i detta sammanhang.

Ifråga om vuxna människor, dvs. personer över 18 år, föreslår reger- ingen att hälso- och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke om inte annat följer av lag. Barn kan också anses vara beslutskom- petenta i en viss vårdfråga, beroende på deras mognadsgrad och ut- veckling. Frågan om vilket inflytande barn ska ha i medicinska frågor är dock komplicerad och har avhandlats bl.a. i ett antal rättsfall och uttalanden. Centralt i diskussionen om barns möjlighet till inflytande är konflikten mellan å ena sidan barnets rätt till självbestämmande och integritet, och å andra sidan barns behov av skydd samt vård- nadshavarnas möjlighet att utöva sin skyldighet att tillgodose barnets behov. Regeringen vill understryka att principen om barnets bästa är intimt förknippad med barnets rätt att få uttrycka sina åsikter. De barn som har tillräcklig mognad för att tillgodogöra sig den behöv- liga informationen och överblicka konsekvenserna av sitt beslut i en

1766

SOU 2020:63

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

viss vårdfråga bör också ges möjlighet att ge sitt samtycke till en vård- åtgärd. Därför föreslår regeringen att det i patientlagen ska anges att när patienten är ett barn ska hans eller hennes inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Barnet har även möjlighet att själv initiera en åtgärd. Det kan t.ex. handla om att genomföra en abort eller att få tillgång till preventivmedel. Hälso- och sjukvårdspersonalen har, tillsammans med vårdnadshavarna, ett ansvar för att utreda barnets inställning. Att det inte blir aktuellt när patienten är ett spädbarn torde stå klart. Det betyder dock inte att mycket små barn inte kan ha en inställning till en åtgärd och det är således viktigt att ge även dessa barn utrymme att få uttrycka sin åsikt. Vilken mognad som krävs för att ett barns inställning ska tillmätas betydelse måste bedömas vid varje enskilt tillfälle och är beroende av åtgärdens art och ange- lägenhetsgrad. Det är viktigt att understryka att även då ett barn är moget nog att själv fatta beslut om viss vård eller behandling bör hälso- och sjukvårdspersonalen sträva efter att ändå involvera vårdnads- havarna om inte barnet motsätter sig det eller att det inte kan anses vara till barnets bästa. Vårdnadshavarna har även fortsättningsvis ett lagstadgat ansvar för barnet, som kan vara i behov av råd och stöd i större utsträckning än en vuxen patient. Hälso- och sjukvårdsper- sonalen ska i det enskilda fallet göra en bedömning av om barnet kan anses ha uppnått den mognad som krävs för att hon eller han ska kunna ta ställning till en vårdåtgärd. Den individuella mognadsbedömningen får därmed ofta en helt avgörande betydelse för barns ställning i vår- den. Vilken mognad som krävs i det enskilda fallet beror på arten och på angelägenhetsgraden av den vårdåtgärd beslutet avser. Det kan exempelvis vara skillnad mellan att samtycka till en undersökning och till en läkemedelsbehandling eller ett kirurgiskt ingrepp. Det cen- trala för bedömningen av om barnet ska anses moget nog att ensam få ge sitt samtycke till en sjukvårdsåtgärd är om barnet förstår hälso- och sjukvårdsinsatsen samt vilka konsekvenser insatsen kan få. Redan ett litet barn bör kunna begära och få ett sår omplåstrat; det krävs emellertid en avsevärd mognad för att barnet ska anses ha ett själv- bestämmande över mer omfattande behandlingar och ingrepp. I de flesta fall är det hälso- och sjukvårdspersonalen som får bedöma om det enskilda barnet är tillräckligt moget för att själv kunna ta ställning till den aktuella vårdfrågan. Om ett barn har varit sjukt länge har hälso-

1767

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

SOU 2020:63

och sjukvårdspersonalen ofta byggt upp en långvarig relation med barnet. En sådan relation i kombination med en kunskap om de åt- gärder som är aktuella ger en bra grund för att bedöma om barnet har den mognad som krävs för att hon eller han ska kunna vara del- aktig i beslutet om en vårdåtgärd.5

Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen i patientlagen fram- går i huvudsak följande. Paragrafen, som kompletterar bestämmel- serna om samtycke, avser att kodifiera den praxis som utvecklats när det gäller barns inflytande inom vården. Paragrafen har sin grund i bestämmelsen i 6 kap. 11 § föräldrabalken om att i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets syn- punkter och önskemål i frågor som rör barnets personliga angelägen- heter. Ett barns inställning till viss vård eller behandling ska klarläggas så långt som möjligt. Att ett spädbarns inställning inte kan klarläggas torde stå klart. Även mycket små barn kan emellertid ha en inställning till en åtgärd och det är viktigt att ge barnet utrymme att få uttrycka sin åsikt. Barnets inställning till den aktuella vården eller behand- lingen ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Vilken mognad som krävs för att ett barns inställning ska tillmätas betydelse måste utredas vid varje enskilt tillfälle och är beroende av den planerade vårdens art och angelägenhetsgrad. Som utgångspunkt är det vårdnadshavaren som har beslutanderätt i frågor som rör barnet. Det är dock inte nödvändigt att i alla situationer in- hämta samtycke från vårdnadshavaren. Det centrala för bedömningen av om barnet ska anses moget nog att ensamt få besluta om viss vård eller behandling är om barnet kan tillgodogöra sig relevant informa- tion och överblicka vilka konsekvenser som hans eller hennes beslut kan få. Det krävs en avsevärd mognad för att ett barn ska kunna ta ställning till mer omfattande behandlingar och ingrepp. Yngre barn kan däremot på egen hand i vissa fall samtycka till enklare åtgärder. Barnets möjlighet att bestämma får inte medföra att vårdnadshava- ren frånsäger sig sitt ansvar som beslutsfattare utan att barnet känner sig moget för det. Hälso- och sjukvårdspersonalen bör också göra

5Prop. 2013/14:106 s. 64–67.

1768

SOU 2020:63

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

väl avvägda mognadsbedömningar som inte resulterar i att barn av- krävs beslut som de inte känner sig mogna att fatta.6

56.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

56.3.1Föreskrifter och handböcker

I Socialstyrelsens handbok Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig står det bl.a. följande.7 Personer under 18 år kan i vissa situationer vara beslutskompetenta och får då bestämma själva. Självbestämmandet handlar då om att till exempel vara delaktig i medi- cinska beslut, det vill säga att samtycka till eller ha rätt att säga nej till vård och behandling. Först måste dock en individuell mognadsbe- dömning göras för att få svar på frågan om barnet har förmåga att tillgodogöra sig den information som ges och överblicka konsekven- serna av sitt beslut. Olika beslut kan kräva olika mognadsgrad. Det kan exempelvis vara skillnad mellan att samtycka till en undersök- ning och till en läkemedelsbehandling eller ett kirurgiskt ingrepp. Frågans art och komplexitet samt beslutets konsekvenser är också styrande för bedömningen av barnets självbestämmanderätt i det en- skilda fallet. Bedömningen av en underårig patients mognadsgrad och beslutskompetens görs i varje enskilt fall av den som ansvarar för vården och behandlingen.

56.3.2Vägledande praxis

JO har i dnr 3153-2016 uttalat att 4 kap. 3 § patientlagen har sin grund i 6 kap. 11 § FB. Vem eller vilka som ska lämna sitt samtycke till vård eller behandling av ett barn bedöms därför utifrån samma principer som i föräldrabalken, enligt JO. Beslutet rörde vård och behandling inom BUP för en 14-årig flicka. Vårdinsatser av BUP menade JO var av mer ingripande betydelse för ett barn. Ett barn som är 14 år kan endast i undantagsfall anses ha uppnått den mognad som krävs för att överblicka konsekvenserna av att delta i en sådan behandling. Utgångs- punkten enligt JO är därför för ett barn i den åldern att behandlingen bara får ske med båda vårdnadshavarnas informerade samtycke. En

6Prop. 2013/14:106 s. 119 och 120.

7Socialstyrelsens handbok Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig (2015) s. 17.

1769

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

SOU 2020:63

liknande fråga berördes i dnr 3154-2016. Det rörde en flicka i 13– 14 års åldern. JO ansåg att ett barn i den åldern i många fall uppnått en sådan mognad att barnet själv kan bestämma om han eller hon vill tala med en kurator eller någon annan ur personalen på skolan, utan att barnets vårdnadshavare behöver samtycka till det. Skolhälsovår- den hade remitterat flickan till BUP. JO upprepade att det endast är i undantagsfall som en 14-åring får anses ha nått den ålder och mog- nad som behövs för att, utan sin eller sina vårdnadshavares samtycke själv kan bestämma om hon ska ges en remiss till BUP. JO uppfat- tade emellertid att vårdgivaren gjort bedömningen att flickan var till- räckligt mogen för att själv ta ställning till vården och förfoga över sekretessen samt att det saknades skäl att ifrågasätta den bedömningen.

56.3.3Utredningens rättsfallsstudie

Studien omfattar ett fåtal avgöranden från IVO mellan åren 2015 och 2018. Det är ovanligt med avgöranden som hänvisar till de relevanta bestämmelserna. IVO har gjort det i några fall, se t.ex. beslut den 16 juni 2018 dnr 6944/2018. I avgörandena görs sällan någon tolk- ning av ett barns bästa utan det poängteras att barnets bästa ska beaktas. Det påpekas också att barnet och vårdnadshavaren ska få informa- tion och att barnets inställning ska klarläggas.

56.3.4Utredningens enkätundersökning

Barnonkologer

Nedan följer en presentation av enkätsvaren för yrkeskategorin barn- onkologer. Totalt svarade 16 barnonkologer på enkäten, varav 6 sva- rade endast på vissa frågor.

Av enkätundersökningen framkommer att respondenterna anser i mycket hög grad att de är trygga i hur de ska bedöma och beakta barnets bästa i sin yrkesutövning. På frågan Känner du dig trygg i hur du ska bedöma och beakta barnets bästa när hälso- och sjukvård ges till ett barn? uppger 93 procent (11 av 13) att de oftast eller alltid känner sig trygga i bedömningen. Det gäller oavsett hur länge de har varit yrkes- verksamma. Endast en respondent uppger att han eller hon sällan kän- ner sig trygg i bedömningen av barnets bästa.

1770

SOU 2020:63

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

På frågan Vad innebär enligt din uppfattning att ta hänsyn till barn- ets bästa i din yrkesutövning? framträder framför allt två resonemang. Det vanligaste svaret rör behandling och att erbjuda bästa möjliga vård, med hänsyn till nyttor, kostnader och barnets fysiska såväl som psy- kiska välmående. En respondent skriver:

Tillse att barnet får bästa möjliga behandling med minsta bieffekter i syfte att barnet kan utvecklas till en frisk vuxen!

Det andra resonemanget rör vikten av ett barnrättsperspektiv i verk- samheten samt att ha ett fungerande samarbete med ett barns för- äldrar. Vissa lyfter fram vikten av att se till barnets bästa, oavsett för- äldrarnas eller samhällets åsikter. Andra framhåller ärlighet, lyhördhet, medbestämmande samt att agera i samförstånd med barn, föräldrar och kollegor. Citatet nedan fångar flera av dessa punkter.

Med min kunskap och erfarenhet som stöd försöker jag beakta varje barns rätt till en optimal behandling och ett så bra bemötande som möj- ligt. Barnet är givetvis en egen individ men ju yngre det är desto mer är föräldrarna dess naturliga företrädare. Då behövs ett gott samarbete med dem för att göra det som är bäst. Ibland stämmer inte det föräld- rarna vill överens med vad vi i sjukvården vare sig vill eller kan göra. Då måste vi ha barnets bästa för ögonen och företräda och representera/ respektera barnets bästa.

Respondenterna upplever att de främsta hindren för att kunna göra en fullgod prövning av barnets bästa är tids- och resursbrist. Noter- bart är dock att det är tre respektive fyra av tolv respondenter som anger att detta i hög eller ganska hög utsträckning utgör en försvå- rande faktor. Generellt anser respondenterna inte att de saknar till- räcklig kunskap för att göra en fullgod prövning av barnets bästa eller att bedömningen hamnar i konflikt med andra lagbestämmelser. En respondent skriver:

I enstaka fall kan vårdnadshavare vara så fulla av egna problem, eller för den delen idéer hämtade från internet eller annorstädes, att de har svårt att separera sina egna behov från barnets. I dessa fall krävs hög kom- petens från vårdens sida för att hantera situationen på ett sätt som gör att just barnets bästa hamnar i fokus.

1771

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

SOU 2020:63

Vad gäller frågor som rör vilka andra intressen (utöver barnets bästa) som beaktas när hälso- och sjukvård ges till ett barn framgår främst två övriga intressen. Det första är föräldrars uppfattning och famil- jens preferenser. Det andra är tillgänglighet till resurser och att dessa ska räcka till alla patienter. Ett annat intresse som lyfts är säkerhet och att behandling så långt det är möjligt ska ske enligt etablerade principer och protokoll.

Universitetsutbildning och kollegor utgör vanliga kunskapskällor vid bedömning av barnets bästa. Internutbildningar och interna check- listor eller handböcker är också vanliga kunskapskällor. Rättsfall, lag- kommentarer och andra myndigheter används i låg utsträckning eller inte alls för att inhämta kunskap om hur barnets bästa ska beaktas. Andra kunskapskällor kan vara Google, ”Up-to-date” och barnetikråd.

Respondenterna uppger att de ofta eller alltid klarlägger barnets inställning till vården eller behandlingen från det att barnet är 11 år. I stor utsträckning även yngre barns inställning, men det sker mer sällan ju yngre barnet är.

När det gäller bedömningen om när ett barn själv kan lämna sam- tycke till vård och behandling beaktar respondenterna ålder, mental mognad och vad samtycket gäller. Resonemanget fångas upp väl i citatet nedan.

Det beror på vad behandlingen gäller. Om det handlar om i vilket finger ett nålstick ska göras, så från den ålder barnet överhuvudtaget kan ha en åsikt. Om det handlar om att avbryta en livsuppehållande behandling så får ungdomen besluta det om hen självständigt förstår informationen, kan överblicka konsekvenserna av beslutet, och beslutet uppfattas vara i linje med ungdomens faktiska vilja. Mellan dessa ytterändar blir det en individuell bedömning av varje barn och varje beslut.

De flesta respondenter uppger att de inte vet om det finns, eller att de inte har tillgång till, vägledning när det gäller att samtala med ett barn med funktionsnedsättning.

Ett barns låga ålder utgör det vanligaste hindret mot att ge barnet möjlighet att framföra sin inställning till vård eller en behandling. Det näst vanligaste hindret är att ett barns vårdnadshavare motsätter sig samtalet. Andra faktorer som kan försvåra barnets möjlighet att framföra sin inställning är språket, brist på tolk och risken att barnet hamnar i en lojalitetskonflikt. Vad gäller risken att hamna i lojalitets- konflikt lyfter respondenterna relationen till föräldrarna. Ibland vill barn skydda sina föräldrar från hur de mår och därmed säger de vad

1772

SOU 2020:63

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

de tror att föräldrarna vill höra. Vidare lyfts tillfällen då barn och för- äldrar inte är överens eller inte vill delge varandra information. Det förekommer att ett barn säger saker i förtroende till läkaren. En re- spondent skriver:

Ibland vill svårt sjuka barn skydda sina föräldrar och inte tala om hur de mår eller att de är döende. Ibland har föräldrar väldigt starka åsikter som inte delas av ungdomar och de får man kanske skilja föräldrar och ung- domar åt och prata med dem enskilt.

De vanligaste kunskapskällorna som barnonkologerna använder som stöd för att samtala med barn är sin universitetsutbildning och sina kollegor. Internutbildning och interna riktlinjer eller handböcker används också i hög utsträckning. Däremot används sällan lagförar- beten, lagkommentarer eller material från Barnombudsmannen, andra myndigheter eller barnrättsorganisationer. Andra kunskapskällor som lyfts är forskning och den egna erfarenheten. En respondent skriver:

Min viktigaste kunskapskälla är alla tusentals samtal jag haft med barn, och den feedback jag fått (och gett) efteråt från ev. kollegor som varit med, och från barn och föräldrar.

Barnonkologer uppger att de i journalanteckningarna redovisar vilka som närvarade vid ett samtal med ett barn samt att föräldrarna läm- nat samtycke till vård och behandling. Cirka hälften av barnonkolo- gerna har uppgett att de redovisar om barnet gett samtycke till aktu- ell vård och behandling. Majoriteten av respondenterna uppger att det som barnet uttryckt om den aktuella vården används som ett av flera intressen vid bedömningen av barnets bästa.

Barnpsykiatriker

Nedan följer presentation av enkätsvaren för yrkeskategorin barn- psykiatriker. Totalt svarade 22 barnpsykiatriker på enkäten, varav 9 sva- rade endast på vissa frågor.

Av enkätundersökningen framgår att nästan alla respondenterna känner sig trygga i hur de ska bedöma och beakta barnets bästa när hälso- och sjukvård ska ges till ett barn.

På frågan Vad innebär enligt din uppfattning att ta hänsyn till bar- nets bästa i din yrkesutövning? hänvisar respondenterna framför allt till lyhördhet och respekt för barnet. Det innebär vidare att lyssna

1773

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

SOU 2020:63

in, vara empatisk och informera barnet samt låta barnet vara delaktig i behandlingen, enligt respondenterna. Samtidigt lyfts behovet av att välja när ett barn bör vara fullt delaktig i valsituationer och att bar- nets bästa inte alltid är liktydigt med att låta barnet bestämma. Cita- tet nedan sammanfattar i stort detta resonemang.

Att medvetet välja när och i vilka situationer som barnet bör göras fullt delaktigt i valsituationer. Ibland är det bättre för barnet att inte behöva välja. Barnets bästa är vår huvudfokus inom BUP, vilket inte alltid är liktydigt med att barnet ska få ’styra’. Barnen, som alltid är vår främsta målgrupp, behöver alltid göras delaktiga i sin behandling genom infor- mation på begriplig nivå och valbara alternativ, på åldersadekvat och rimlig nivå. Insatser behöver förankras hos den det berör – men detta är inte liktydigt med att låta barn ’välja fritt’, där det senare i vissa situatio- ner kan vara närmast skadligt för barnet. Lyhördhet är nyckelordet.

Respondenterna upplever att det främst är resurs- och tidsbrist som gör det svårare att kunna göra en fullgod prövning av barnets bästa. Därefter följer att det saknas interna rutiner och vägledning. Gene- rellt anser respondenterna inte att deras kunskapsnivå försvårar be- dömningen av barnets bästa. Av dem som svarat att otydlig lagstift- ning eller konflikt med andra lagbestämmelser försvårar arbetet med att göra en fullgod prövning av barnets bästa lyfts sekretesslagstiftning, föräldrabalken och relationen med socialtjänsten fram som problem. Flera respondenter hänvisar till att barnets bästa kan stå i konflikt med föräldrars rätt att bestämma över sitt barn. En respondent lyfter att det finns tillfällen då det är omöjligt att följa alla lagar samtidigt:

Föräldrabalken och patientlagen säger olika om barns integritet och själv- bestämmande. Om man därtill lägger till tvångsvårdslagstiftningen (psy- kiatrisk tvångsvård) och dess tillämpning så blir det omöjligt att följa alla lagar samtidigt.

På fråga om vilka andra intressen (utöver barnets bästa) som beaktas när hälso- och sjukvård ges till ett barn är det framför allt föräldrar- nas intressen som nämns. Andra intressen som nämns är lagstift- ningen och resurser. Flera har svarat att inga andra intressen beaktas.

Barnpsykiatrikerna utgår i högst utsträckning från kollegor och sin universitetsutbildning som kunskapskällor vid bedömningar av barnets bästa. Även internutbildning, interna riktlinjer eller hand- böcker, lagtext och Socialstyrelsens information är vanliga kunskaps- källor. Lagkommentarer, lagförarbeten, rättsfall, Barnombudsmannen

1774

SOU 2020:63

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

och SKR används i låg utsträckning. Andra kunskapskällor som nämns är andra skandinaviska riktlinjer och egna samlade kunskaper.

Respondenterna uppger att de ofta eller alltid klarlägger barnets inställning i de flesta åldrar. Från åldersspannet 5–7 år klarlägger 86 pro- cent (12 av 14) ofta eller alltid barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen.

På frågan När anser du att ett barn kan lämna eget samtycke till den aktuella vården eller behandlingen? framkommer att det i hög grad beror på barnets ålder, mognadsgrad och vilken typ av behandling det är frågan om. Det påtalas också att även om ett barn inte bedöms kunna lämna eget samtycke så måste barnet få möjlighet att yttra sig och vara delaktig i frågan. Ett svar, ”Alltid”, sticker ut bland de andra. Citatet nedan fångar det vanligaste resonemanget:

När barnet samtycker och håller med sina vårdnadshavare kan de sam- tycka redan som mycket små, men problemet blir när de inte vill ta emot den vård som erbjudits och vårdnadshavarna tackat ja. Då skulle jag säga från kanske 10–12 år, men det beror på vilken situation och vilken typ av vård det handlar om.

Nästan samtliga respondenter uppger att de har tillgång till vägled- ning när det gäller att samtala med ett barn med funktionsnedsätt- ning. En respondent skriver:

Vi arbetar ju med barn med neuropsykiatriska sjukdomar och kan mycket om kommunikationen med dem.

Ett barns låga ålder utgör den största anledningen till att det är svårt för respondenterna att klarlägga ett barns inställning till vård eller en behandling. Därefter följer att barnets vårdnadshavare motsätter sig samtal med barnet och risken för att barnet hamnar i en lojalitets- konflikt. Det lyfts att barn är lojala gentemot sina föräldrar och sällan vill såra dem. En respondent skriver:

Barnet vill få hjälp med medicin men en av föräldrarna motsätter sig. Barnet vill inte framföra sin önskan med risk för att såra den ena för- äldern.

Två andra respondenter skriver:

Om man pratar med barnet tillsammans med sina föräldrar, eller om föräldrarna har varit mycket tydliga med vad de tycker, så finns det risk att barnet upprepar vad föräldrarna anser snarare än vad de själva anser.

1775

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

SOU 2020:63

Då får de ju framföra sin inställning, men det blir svårt att tolka vad de egentligen menar.

T.ex. kan den sociala situationen hemma vara så svår att barnet önskar jourhem men p.g.a. lojalitet maskerar det och säger att situationen är väsentligen ok och att familjen har det tillräckligt bra.

De vanligaste kunskapskällorna som barnpsykiatriker använder som stöd vid en bedömning av barnets bästa är sin universitetsutbildning och kollegor. Även internutbildning är en vanlig kunskapskälla. Lag- förarbeten, lagkommentarer samt material från Barnombudsmannen och SKR används i låg utsträckning. Vad gäller övriga kunskapskällor som används lyfts den egna erfarenheten fram.

Nästan alla respondenter uppger att de redovisar i journalen vad ett barn berättat, vilka som närvarade vid samtalet och när samtalet med barnet ägde rum. Majoriteten redovisar även om ett barn fram- fört sin inställning till en behandling, att ett barn och barnets för- äldrarna gett eller inte gett samtycke till aktuell vård och behandling, var samtalet ägde rum samt vad ett barn uttryckt på annat sätt än verbalt. Det som redovisas i lägst utsträckning är hur lång tid samtalet tog samt faktorer kopplade till att ett barn inte har framfört sin in- ställning. Samtliga respondenter uppger att det som ett barn uttryckt om den aktuella vården används som ett av flera intressen vid bedöm- ningen av barnets bästa.

56.4Sammanfattning

Enligt vårdlagstiftningen ska barnets bästa särskilt beaktas när hälso- och sjukvård ges till ett barn. Barnets inställning till den aktuella vår- den eller behandlingen ska så långt som möjligt klarläggas och in- ställningen ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. I förarbetena till patientlagen görs en hänvisning till barnkonventionen och regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Vidare framgår att hälso- och sjukvårdspersona- len behöver beakta det som barnet själv ger uttryck för i enlighet med barnkonventionens artikel 12.

Hälso- och sjukvårdens åtgärder är, förutom när det gäller vissa delområden (t.ex. psykiatrisk tvångsvård) sällan föremål för rättslig prövning. Vår rättsfallsstudie, som endast innehåller några tillsyns- ärenden från IVO, är därmed ytterst begränsad. De avgöranden som

1776

SOU 2020:63

Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen

finns och som hänvisar till bestämmelserna om barnets bästa inne- håller inte heller någon bedömning som gör det möjligt att analysera hur bestämmelserna tolkas. Av naturliga skäl finns det inte heller någon större vägledande praxis att tala om. Däremot finns det några JO-uttalanden som framför allt rör frågan om när ett barn kan sam- tycka till en behandling. JO har ansett att ett barn som är 14 år gam- malt endast i undantagsfall kan anses ha uppnått den mognad som krävs för att överblicka konsekvenserna av att delta i BUP-behand- ling. Utgångspunkten är därför enligt JO att en sådan behandling av ett barn i den åldern endast får ske med båda vårdnadshavarnas infor- merade samtycke. Samtidigt framgår av JO:s beslut att det måste göras en individuell bedömning utifrån barnets mognad och förmåga att överblicka behandlingens konsekvenser. Även i Socialstyrelsens handbok finns riktlinjer om när barn i vissa situationer kan vara beslutskompetenta. I handboken påpekas att en individuell mognads- bedömning måste göras först för att få svar på frågan om barnet har förmåga att tillgodogöra sig den information som ges och överblicka konsekvenserna av sitt beslut.

Av vår enkätundersökning har det framkommit att responden- terna har en klar bild av vad det innebär att ta hänsyn till barnets bästa i sin yrkesutövning och hur barnets bästa ska vägas mot andra intressen. Främst är det två övriga intressen som barnets bästa vägs mot: föräldrars uppfattning om vården och tillgängliga resurser. Vad ett barn uttryckt om den aktuella vården används som ett av flera intressen vid bedömningen av barnets bästa. När det gäller barnpsy- kologer har flera respondenter svarat att inga andra intressen än bar- nets bästa beaktas vid bedömningen av vilken behandling som barnet ska ges. Samtidigt har samtliga respondenter svarat att det som bar- net uttryckt om vården beaktas som ett av flera intressen.

När det gäller bedömningen av barnets bästa har flera responden- ter svarat att otydlig lagstiftning eller konflikt med andra lagbestäm- melser i någon mån försvårar att göra en fullgod prövning av barnets bästa. I detta sammanhang har det lyfts att tolkningen av lagstift- ningen blir subjektiv. Tidsbrist och resursbrist verkar dock vara det främsta hindret för att respondenterna ska kunna göra en fullgod pröv- ning av barnets bästa. Av enkätundersökningen har det vidare fram- kommit att barnpsykologer och barnonkologer sällan eller aldrig tar del av lagförarbetena.

1777

Lagen om stöd vid klagomål mot hälso- och sjukvården

SOU 2020:63

delse i förhållande till barnets ålder och mognad. Att beakta barnets bästa innebär även att patientnämnden ska hantera klagomål från barn extra skyndsamt. Ett barn har inte samma tidsperspektiv som en vuxen och det är därför angeläget att barnet snabbt får sitt ärende behandlat. Nämnden ska även ge barnet den information som be- hövs för att barnet ska kunna ta tillvara sina intressen i hälso- och sjukvården. Informationen ska vara tydlig och lättillgänglig och läm- nas med respekt och lyhördhet för det enskilda barnets förutsätt- ningar och behov. Om barnet klagar på en händelse i vården, bör patientnämnden även se till att vårdgivaren i sitt svar tar hänsyn till att den klagande är ett barn och utformar sitt svar i enlighet med detta. Nämnden bör även vara lyhörd för barnets önskemål när det gäller hur klagomålet ska föras fram till vårdgivaren och hur svar ska lämnas. Vidare bör varje patientnämnd utveckla sitt arbetssätt för hur barns klagomål ska tas om hand och hur barnets bästa ska beaktas. Det är viktigt att patientnämnderna har kunskap om barnkonven- tionen och patientlagen. Formuleringen att barnets bästa särskilt ska beaktas innebär inte någon skillnad i förhållande till vad som stadgas i barnkonventionens artikel 3 – att barnets bästa ska komma i främsta rummet.1

57.1.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen framgår i huvudsak följande. Om patienten är ett barn ska nämnden särskilt beakta bar- nets bästa. Detta förutsätter att barnet ges möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter och att nämnden vid bedömningen av barnets bästa be- aktar och tillmäter barnets åsikter betydelse. Det innebär även att klagomål från barn ska hanteras extra skyndsamt, eftersom ett barns tidsperspektiv är annorlunda än en vuxens och det är angeläget att barn snabbt får rätt stöd.2

1Prop. 2016/17:122 s. 40 och 41.

2Prop. 2016/17:122 s. 82 och 83.

1780

Tandvårdslagen

SOU 2020:63

58.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

3 a § andra stycket tandvårdslagen

När patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella åtgär- den så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas be- tydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

58.2.1Den allmänna motiveringen

Av propositionen till bestämmelsen, som infördes samtidigt som patientlagen, framgår att de överväganden som gjordes kring bestäm- melsen om barnets rätt att uttrycka sin åsikt i patientlagen även gäller för tandvårdslagen.4 Se avsnittet om patientlagen ovan.

58.2.2Författningskommentaren

I författningskommentaren hänvisas till kommentaren till den mot- svarande bestämmelsen i patientlagen.5 Av den framgår i huvudsak följande. Paragrafen har sin grund i bestämmelsen i 6 kap. 11 § för- äldrabalken om att i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Ett barns inställning till viss vård eller behandling ska klarläggas så långt som möjligt. Att ett spädbarns inställning inte kan klarläggas torde stå klart. Även mycket små barn kan emellertid ha en inställning till en åtgärd och det är vik- tigt att ge barnet utrymme att få uttrycka sin åsikt. Barnets inställ- ning till den aktuella vården eller behandlingen ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Vilken mognad som krävs för att ett barns inställning ska tillmätas betydelse måste utredas vid varje enskilt tillfälle och är beroende av den planerade vårdens art och angelägenhetsgrad. Som utgångspunkt är det vård- nadshavaren som har beslutanderätt i frågor som rör barnet. Det är dock inte nödvändigt att i alla situationer inhämta samtycke från vårdnadshavaren. Det centrala för bedömningen av om barnet ska an- ses moget nog att ensamt få besluta om viss vård eller behandling är om barnet kan tillgodogöra sig relevant information och överblicka

4Prop. 2013/14:106 s. 70.

5Prop. 2013/14:106 s. 133.

1784

Häkteslagen och fängelselagen – placering

SOU 2020:63

Se även förarbetena till den motsvarande bestämmelsen i den nu upphävda lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Av dem fram- går i huvudsak att bestämmelsen infördes för att lagen skulle stämma överens med artikel 37 (c) i barnkonventionen.2

De överväganden som gjordes kring bestämmelsen i fängelse- lagen gäller även för den motsvarande bestämmelsen i häkteslagen (2010:611).3

61.1.2Författningskommentaren

I författningskommentarerna till bestämmelserna framgår i huvud- sak följande. Det skydd som följer av bestämmelsen svarar mot arti- kel 37 (c) i barnkonventionen. Få unga under 18 år är frihetsberö- vade i häkte och anstalt. I de undantagsfall där en sådan placering trots allt förekommer ställs krav på att aktiva åtgärder, utifrån omständig- heterna i varje enskilt fall, vidtas för att undvika att den unge isoleras. Om det inte går att finna andra åtgärder för att bryta den intagnes isolering, kan det vara nödvändigt att placera den unge tillsammans med intagna över 18 år. Det måste då särskilt beaktas vilka andra in- tagna den unge kommer att vistas tillsammans med och att negativ inverkan från andra intagna motverkas så långt det är möjligt.4

61.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

Varken i häkteslagen eller i fängelselagen finns det bestämmelser om att barnet har rätt att uttrycka sina åsikter eller att barnets åsikter ska beaktas vid beslut om placering.

61.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

61.3.1Föreskrifter och handböcker

I KVFS 2011:1 och KVFS 2011:2 finns Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för fängelse respektive häkte. Av dem framgår föl- jande. I frågor som berör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Be-

2Prop. 1997/98:95 s. 41–44 och 74.

3Prop. 2009/10:135 s. 108.

4Prop. 2009/10:135 s. 125 och 185.

1792

SOU 2020:63

Häkteslagen och fängelselagen – placering

dömningar som rör barnets bästa ska ta sin utgångspunkt i det en- skilda barnets situation. Överväganden avseende barnets bästa ska dokumenteras. I motiveringen till beslut ska det redogöras på vilket sätt barnets bästa har vägts in i den bedömning som ligger till grund för beslutet.

I föreskrifterna ges följande allmänna råd. Barnets åsikter och in- ställning bör tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. För att utreda vad som är till ett barns bästa bör bar- net, i de fall det bedöms lämpligt, ges möjlighet att komma till tals och få ge sin åsikt i frågan. Om barnet inte självt framför sina åsikter, bör hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt.

Till bestämmelsen i 3 kap. 2 § häkteslagen ges följande allmänna råd i KVFS 2011:2. När en intagen är under 18 år bör åtgärder vidtas för att, utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, undvika att den intagne måste vistas helt ensam. Om det inte går att finna andra åt- gärder kan det vara nödvändigt att placera den unge tillsammans med lämpliga intagna över 18 år.

61.4Sammanfattning

Enligt häkteslagen och fängelselagen får en intagen som är under 18 år inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna över 18 år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa. I förarbetena till fängelselagen hänvisas till barnkonventionen och att ett barnperspektiv ska genomsyra alla beslut som rör barn. Av för- arbetena till häkteslagen framgår att det skydd som följer av bestäm- melsen svarar mot artikel 37 (c) i barnkonventionen.

1793

Fängelselagen – anhöriga

SOU 2020:63

socialtjänsten lämna uppgifter som kan vara av betydelse för utred- ning av ett barns behov av skydd.1

62.1.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till 2 kap. 5 § fängelselagen framgår i huvudsak följande. För att i ett enskilt fall kunna bedöma vad som är till barnets bästa, krävs att Kriminalvården samråder med social- tjänsten innan en intagen medges att ha sitt spädbarn hos sig. Ett sådant medgivande kan t.ex. vara förenligt med barnets bästa när den intagnes återstående strafftid i anstalt är kort eller utvisning av den intagne är nära förestående och det inte finns någon för barnet lämp- lig alternativ placering. En intagen som ges tillstånd att ha sitt späd- barn hos sig i anstalt måste få tillgång till nödvändig utrustning och ges möjlighet till sysselsättning som möjliggör vård av barnet.2

I kommentaren till 7 kap. 1 § fängelselagen anges bl.a. att det vid prövningen av i vilken utsträckning besök lämpligen kan ske, bör be- aktas att det är angeläget att barn ges möjlighet att besöka en förälder som är intagen, om det är förenligt med barnets bästa. Vidare fram- går det att tillämpningen av vägransgrunderna bör vara restriktiv. Starka humanitära skäl talar mot att vägra en intagen att ta emot ett besök av en nära anhörig.3

Barnets bästa ska även beaktas vid lämplighetsprövningen enligt 7 kap. 4 § fängelselagen, som rör en intagens kontakter med omvärl- den genom elektronisk kommunikation.4

62.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

I fängelselagen finns inga bestämmelser om att barnet har rätt att uttrycka sina åsikter eller att barnets åsikter ska beaktas vid beslut.

1Prop. 2009/10:135 s. 67 och 68.

2Prop. 2009/10:135 s. 127.

3Prop. 2009/10:135 s. 143.

4Prop. 2009/10:135 s. 145.

1796

SOU 2020:63

Fängelselagen – anhöriga

62.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

62.3.1Föreskrifter och handböcker

I KVFS 2011:1 finns Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för fängelse. Av föreskrifterna framgår följande. I frågor som berör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Bedömningar som rör bar- nets bästa ska ta sin utgångspunkt i det enskilda barnets situation. Överväganden avseende barnets bästa ska dokumenteras. I motiver- ingen till beslut ska det redogöras på vilket sätt barnets bästa har vägts in i den bedömning som ligger till grund för beslutet.

I föreskrifterna ges följande allmänna råd. Barnets åsikter och in- ställning bör tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. För att utreda vad som är till ett barns bästa bör barnet, i de fall det bedöms lämpligt, ges möjlighet att komma till tals och få ge sin åsikt i frågan. Om barnet inte självt framför sina åsikter, bör hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt.

När det särskilt gäller bestämmelsen om spädbarn i 2 kap. 5 § fängelselagen ges följande allmänna råd i föreskrifterna. Att tillåta en intagen att ha sitt spädbarn hos sig i anstalt kan anses vara till barnets bästa t.ex. när den intagnes återstående verkställighetstid är kort eller utvisning eller avvisning av den intagne är nära förestående och det inte finns någon lämpligare placering för barnet.

När det gäller bestämmelsen om besök i 7 kap. 1 § fängelselagen ges följande allmänna råd. Vid bedömningen om besök av barn kan beviljas bör särskilt beaktas om barnet är närstående till den intagne. Även andra omständigheter som t.ex. barnets ålder samt de förut- sättningar besöket ska äga rum under bör beaktas. Barnet bör nor- malt följas åt av en vuxen under besöket. En sådan vuxen kan vara t.ex. en annan vårdnadshavare, en person från socialtjänsten eller någon annan som barnet har förtroende för.

Av Kriminalvårdens handbok Kriminalvårdens handbok – för arbetet med barnperspektivet (2016:4) framgår bl.a. följande. I alla ärenden och beslut där barn berörs ska individuella bedömningar, som utgår ifrån barnets bästa, vara utgångspunkt. Samtliga medarbetare ska be- sitta grundläggande kunskap om barnrättsfrågor, dvs. ha kännedom om barnkonventionen och barnets bästa och kunna omsätta denna kun- skap i berörda verksamheter. Samtliga anstalter/häkten ska ha minst ett barnombud per enhet. Anstalten/häktet ska tillse att barnper-

1797

Fängelselagen – anhöriga

SOU 2020:63

spektivet löper som en röd tråd genom hela verkställigheten och följs upp kontinuerligt. Vid besök ska anstalten/häktet tillse att det inför besök av barn skickas hem lokalt utformat informationsmate- rial, det förs en dialog med klienten om hur besöket kan planeras och genomföras för att bli ”barncentrerat”, det finns besöksrum/besöks- lägenheter som är barnvänliga samt att besöket följs upp på lämpligt sätt, med klienten och besökarna. Inför ett besök av barn i häkte eller anstalt är det, enligt reglerna i föräldrabalken, vårdnadshavare som ska ta ställning till om samtycke till kontakten ska lämnas. Barnet behö- ver inte lämna något samtycke, men har rätt att uttrycka sin åsikt i frågor som rör honom eller henne. Inför ett besök av barn i häkte är det Kriminalvårdens ansvar att utreda om besöket kan anses vara till ”barnets bästa”. Utgångspunkten ska alltid vara individuella pröv- ningar i varje enskilt ärende. Det kan finnas omständigheter som gör att besök inte bedöms vara till barnets bästa, det kan t.ex. handla om att barnet har utsatts för våld och/eller bevittnat våld eller utsatts för hot om våld av den intagne. Det är viktigt att barnet redan innan be- söket får information om hur besöket kommer att gå till och hur det ser ut på det häkte som ska besökas.

62.3.2Vägledande praxis

JO har i beslutet JO 2018/19 s. 184 kritiserat Kriminalvården för att inte redan vid bedömningen av lämplig anstaltsplacering ha beaktat förhållandet att en kvinna hade ett spädbarn eller var gravid. I be- slutet uppmanar JO Kriminalvården att överväga att inrätta anpas- sade platser för intagna med medföljande barn på särskilda anstalter, där såväl de intagnas som de medföljande barnens behov kan till- godoses bättre. JO noterar att barnperspektivet behandlas exempel- vis i Kriminalvårdens handbok för verkställighetsplan – VSP (2016:2) samt att Kriminalvården har tagit fram en handbok för hur myndig- hetens anställda ska arbeta med barnperspektivet inom verksam- heten, Kriminalvårdens handbok – för arbetet med barnperspektivet (2016:4)5. Handboken omfattar såväl barn med föräldrar som genom- går en kriminalvårdspåföljd som barn som själva genomgår en sådan påföljd. Den behandlar dock inte frågor om medföljande barn eller gravida intagna.

5Läs vidare ovan om denna handbok.

1798

SOU 2020:63

Fängelselagen – anhöriga

62.3.3Utredningens rättsfallsstudie

Rättsfallstudien omfattar avgöranden från förvaltningsrätterna mellan april 2016 och september 2018. Avgörandena rör överklagade beslut när Kriminalvården nekat en intagen att ta emot besök av eller på annat sätt kontakta ett barn. Ett avgörande rör ett barns kontakt med sin mor. Det hänvisas ofta till barnets bästa i besluten och bl.a. till att anstaltsmiljön inte är lämplig för barn samt till barnets säker- het. Vid avgöranden som rör barn som varit brottsoffer väger ofta barnets bästa som ett tungt argument mot att vägra besök. När bar- net inte är närstående till den intagne beviljas sällan besök, med hän- syn till barnets bästa.

62.4Sammanfattning

Enligt fängelselagen får en intagen medges att ha sitt spädbarn hos sig, om det kan anses vara till barnets bästa. En intagen får vidare ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom viss kontroll, kan motverka den intagnes anpass- ning i samhället, eller på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.

Av förarbetena till fängelselagen framgår att en central målsätt- ning är att ett barnperspektiv, utifrån andan och intentionerna i barn- konventionen, ska genomsyra alla åtgärder som rör barn.

I Kriminalvårdens allmänna råd anges det att barnets bästa sär- skilt ska beaktas samt att bedömningar som rör barnets bästa ska ta sin utgångspunkt i det enskilda barnets situation och dokumenteras. Kriminalvårdens handbok om barnperspektivet innehåller bl.a. upp- gifter om att det ska finnas ett barnperspektiv inom Kriminalvården och att det inför anhörigas möten ska föras en dialog, främst med klienten och barnets vårdnadshavare. Det ges exempel på när ett be- sök inte kan anses vara till barnets bästa men framhålls att en bedöm- ning ska göras utifrån de individuella omständigheterna. Det ges inte någon närmare vägledning hur en bedömning av barnets bästa i övrigt ska göras.

1799

Häkteslagen – anhöriga

SOU 2020:63

63.1.2Författningskommentaren

I författningskommentaren till 2 kap. 4 § häkteslagen hänvisas, såvitt gäller barnets bästa, till kommentaren till den motsvarande regler- ingen i fängelselagen. Av den framgår i huvudsak följande. För att i ett enskilt fall kunna bedöma vad som är till barnets bästa, krävs att Kriminalvården samråder med socialtjänsten innan en intagen med- ges att ha sitt spädbarn hos sig. Ett sådant medgivande kan t.ex. vara förenligt med barnets bästa när den intagnes återstående strafftid i anstalt är kort eller utvisning av den intagne är nära förestående och det inte finns någon för barnet lämplig alternativ placering. En in- tagen som ges tillstånd att ha sitt spädbarn hos sig i anstalt måste få tillgång till nödvändig utrustning och ges möjlighet till sysselsätt- ning som möjliggör vård av barnet.2

Även när det gäller möjligheterna att ta emot besök anges det i författningskommentaren att regleringen i princip överensstämmer med vad som gäller för den som är intagen i anstalt. Det hänvisas till kommentaren till 7 kap. 1 § fängelselagen men framhålls att en skill- nad är att enligt häkteslagen kan ett besök endast vägras om det kan äventyra säkerheten.3 I kommentaren till 7 kap. 1 § fängelselagen anges bl.a. att det vid prövningen av i vilken utsträckning besök lämpligen kan ske, bör beaktas att det är angeläget att barn ges möjlighet att besöka en förälder som är intagen, om det är förenligt med barnets bästa.

63.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

I häkteslagen finns inga bestämmelser om att barnet har rätt att uttrycka sina åsikter eller att barnets åsikter ska beaktas vid beslut.

63.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

63.3.1Föreskrifter och handböcker

I KVFS 2011:1 finns Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om häkte. Av föreskrifterna framgår följande. I frågor som berör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Bedömningar som rör barnets bästa

2Prop. 2009/10:135 s. 127 och 185.

3Prop. 2009/10:135 s. 185 och 143.

1802

SOU 2020:63

Häkteslagen – anhöriga

ska ta sin utgångspunkt i det enskilda barnets situation. Övervägan- den avseende barnets bästa ska dokumenteras. I motiveringen till be- slut ska det redogöras på vilket sätt barnets bästa har vägts in i den bedömning som ligger till grund för beslutet.

I föreskrifterna ges följande allmänna råd. Barnets åsikter och in- ställning bör tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. För att utreda vad som är till ett barns bästa bör barnet, i de fall det bedöms lämpligt, ges möjlighet att komma till tals och få ge sin åsikt i frågan. Om barnet inte självt framför sina åsikter, bör hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt.

När det särskilt gäller bestämmelsen om spädbarn i 2 kap. 4 § häk- teslagen ges följande allmänna råd i föreskrifterna. Att tillåta en in- tagen att ha sitt spädbarn hos sig i häkte kan anses vara till barnets bästa t.ex. när någon annan lämplig placering av barnet inte hunnit ordnas eller när barnet föds under vistelsen i häkte.

När det gäller bestämmelsen om besök i 3 kap. 1 § häkteslagen ges följande allmänna råd. Vid bedömningen om besök av barn kan beviljas bör särskilt beaktas om barnet är närstående till den intagne. Även andra omständigheter som t.ex. barnets ålder samt de förutsättningar besöket ska äga rum under bör beaktas. Barnet bör normalt följas åt av en vuxen under besöket. En sådan vuxen kan vara t.ex. en annan vårdnadshavare, en person från socialtjänsten eller någon annan som barnet har förtroende för.

Läs även om Kriminalvårdens handbok Kriminalvårdens handbok

–för arbetet med barnperspektivet (2016:4) i kapitlet om fängelse- lagen ovan.

63.4Sammanfattning

Enligt häkteslagen får en intagen medges att ha sitt spädbarn hos sig, om det kan anses vara till barnets bästa. En intagen får vidare ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan av- hjälpas genom viss kontroll.

1803

Särskild företrädare för barn

SOU 2020:63

64.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

Varken i lagen om särskild företrädare för barn eller i lagen (1996:242) om domstolsärenden, som är tillämplig på förfarandet, finns det någon bestämmelse om att barnet har rätt att uttrycka sina åsikter.

När det gäller en särskild företrädares agerande framgår det där- emot av förarbetena att företrädaren ska ta hänsyn till barnets vilja i relation till barnets ålder och mognad.3

64.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

64.3.1Vägledande praxis

I rättsfallet NJA 2004 s. 417 uttalade Högsta domstolen att, utöver vad som framgår av förarbetena till bestämmelsen, bör bedömningen av vad som utgör barnets bästa även i viss mån kunna grundas på om- ständigheter hänförliga enbart till den icke brottsmisstänkte vårdnads- havaren och till dennes relation till barnet. Vid bedömningen av vad som utgör barnets bästa ska hänsyn även tas till att även ett förord- nande av en av vårdnadshavarna att ensam företräda barnet utgör en inskränkning i artikel 8 i Europakonventionen. En sådan inskränkning måste vara proportionerlig.

64.4Sammanfattning

Enligt lagen om särskild företrädare för barn ska en särskild före- trädare utses om det med hänsyn till vårdnadshavarnas förhållande till varandra eller till någon annan särskild omständighet får antas vara till barnets bästa.

Av förarbetena till lagen framhålls att lagen i sig ger uttryck för prin- cipen om barnets bästa och hänvisningar görs till barnkonventionen.

Högsta domstolen har påpekat att en bedömning av barnets bästa kan, förutom vad som anges i förarbetena, grundas på omständig- heter hänförliga till den icke brottsmisstänkte vårdnadshavaren och dennes relation till barnet. Hänsyn ska enligt domstolen även tas till att ett förordnande av en av vårdnadshavarna att ensam företräda bar- net utgör en inskränkning av artikel 8 i Europakonventionen.

3Prop. 1998/99:133 s. 30.

1806

65 Lagen om personnamn

65.1Barnets bästa

34 § lagen om personnamn

Om ett barn bär någon av föräldrarnas efternamn utan att denna för- älder är vårdnadshavare, krävs för att barnet ska få byta efternamn att föräldern har samtyckt till bytet eller att en domstol har förklarat att bytet är förenligt med barnets bästa.

För att ett barn ska få byta efternamn enligt 11 § krävs att den eller de vars namn ska förvärvas har samtyckt till bytet och att en domstol har förklarat att bytet är förenligt med barnets bästa.

65.1.1Den allmänna motiveringen

Av propositionen till lagen (2016:1013) om personnamn framgår att barnets bästa ska ses som en process i linje med barnkonventionen.1 Vidare framgår i allt väsentligt följande. Om ett barn har fyllt 12 år, ska alltid barnet självt samtycka till ett namnbyte. Det är i regel för- äldrarna som känner sitt barn bäst. Om båda föräldrarna är överens om namnbytet, bör utgångspunkten därför vara att föräldrarna har beaktat vad som är bäst för barnet. Situationen blir dock annorlunda om föräldrarna är oense. Om den ena föräldern är ensam vårdnads- havare, kan föräldern ansöka om namnbyte trots att den andra för- äldern, vars efternamn barnet bär, motsätter sig detta. Det är inte givet att ett sådant namnbyte alltid är förenligt med barnets bästa. Oenigheten kring barnets namn kan t.ex. ha sin grund i en tidigare eller pågående vårdnadstvist mellan föräldrarna. Regeringen anser därför att det i en situation där den förälder vars efternamn barnet bär motsätter sig namnbyte bör krävas att en domstol prövar om

1Prop. 2015/16:180 s. 34.

1809

Lagen om personnamn

SOU 2020:63

bytet är förenligt med barnets bästa. I en domstolsprocess är det också möjligt att säkerställa att barnet får komma till tals i frågan om namn- bytet. Vid domstolens prövning av frågan om huruvida namnbytet är förenligt med barnets bästa ska domstolen ta hänsyn till barnets åsikter som ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Om barnet har fyllt 12 år, ska barnet i regel samtycka till namnbytet för att detta ska få ske. Barnet kan alltså motsätta sig ett byte om barnet vill behålla namngemenskapen med den förälder som inte är vårdnadshavare. Det är rimligt att den tingsrätt som är behörig att pröva frågor om barnets bästa i mål om vårdnad, boende och umgänge även ska pröva frågor om barnets bästa i namnärenden. För att domstolen ska kunna göra en sådan prövning krävs att det finns ett så gediget underlag som möjligt. Domstolen bör därför inte nöja sig med den information som lämnas av den förälder som ansöker om förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa, utan också höra den förälder vars namn barnet bär samt ta del av barnets åsikter.2

65.1.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen framgår i huvudsak följande om bedömningen av barnets bästa. Vad som är barnets bästa måste avgöras efter en bedömning i varje enskilt fall. Det är inte till- räckligt att domstolen i allmänna ordalag, utifrån ett generellt betrak- telsesätt, konstaterar att något är till ett barns bästa. Barnets bästa ska konstateras efter ett aktivt övervägande i det konkreta fallet och redo- visas av domstolen.3

65.2Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

44 § tredje stycket lagen om personnamn

Domstolen ska hämta in ett yttrande från socialnämnden, om det inte är uppenbart obehövligt. Socialnämnden ska ge barnet möjlighet att fram- föra sina åsikter och redovisa dem för domstolen.

2Prop. 2015/16:180 s. 72, 73 och 82.

3Prop. 2015/16:180 s. 124.

1810

SOU 2020:63

Lagen om personnamn

46 § andra stycket lagen om personnamn

Vid bedömningen av om ett namnbyte är förenligt med barnets bästa enligt 34 § ska domstolen, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets åsikter med beaktande av barnets ålder och mognad.

65.2.1Den allmänna motiveringen

Av den allmänna motiveringen till bestämmelsen om att socialnämn- den ska ge barnet möjlighet att framföra sina åsikter och redovisa dem för domstolen framgår i huvudsak följande. Domstolen ska hämta in ett yttrande från socialnämnden. I yttrandet ska socialnämnden, om det inte är olämpligt, försöka klarlägga barnets inställning och redo- visa den för domstolen. Skyldigheten att hämta in ett yttrande bör inte vara undantagslös. Även om det i de allra flesta fall får anses nöd- vändigt att hämta in ett yttrande för att domstolen ska kunna göra en riktig bedömning, kan detta i undantagsfall framstå som onödigt. Så kan vara fallet om ett barn nära myndighetsåldern självt har kon- taktat domstolen och berättat hur han eller hon ser på namnbytet. Domstolen bör därför kunna underlåta att begära in yttrande om det är uppenbart obehövligt. Enligt regeringens uppfattning bör social- nämndens främsta uppgift vara att ge barnet möjlighet att framföra sina åsikter och redovisa dem för domstolen. Socialnämnden bör dock även lämna andra uppgifter som nämnden bedömer vara av betydelse för domstolens prövning.4

Av motiveringen till bestämmelsen om barnets åsikter i domstols- processen framgår i huvudsak följande. Namnet är av stor betydelse för den enskilde, både för en vuxen och för ett barn. Det är därför angeläget att även yngre barn ges en möjlighet att få sina synpunkter och åsikter framförda och beaktade. Domstolen bör därför, även i de fall barnets samtycke inte krävs, ta hänsyn till barnets åsikter med beaktande av barnets ålder och mognad.5

4Prop. 2015/16:180 s. 82.

5Prop. 2015/16:180 s. 73.

1811

Lagen om personnamn

SOU 2020:63

65.2.2Författningskommentaren

Av författningskommentaren till bestämmelsen i 44 § framgår i huvudsak följande. Enligt bestämmelsen ska domstolen hämta in ett yttrande från socialnämnden. Ett yttrande behöver dock inte hämtas in, om det är uppenbart obehövligt. Så kan vara fallet när ett barn nära myndighetsåldern själv har kontaktat domstolen och berättat hur han eller hon ser på namnbytet. Undantaget är avsett att till- lämpas restriktivt. I yttrandet ska socialnämnden ge barnet möjlighet att framföra sina åsikter och redovisa dem för domstolen. Det går i regel inte att ge ett barn möjlighet att uttrycka sina åsikter om barnet inte är gammalt eller moget nog att ha en egen uppfattning i frågan. Det går inte att ange någon bestämd ålder för när ett barn bör ges möjlighet att framföra sina åsikter. Utredaren får bedöma detta från fall till fall. Barnet ska ges förutsättningar att vara delaktigt och bar- net ska skyddas i sitt deltagande, inte skyddas genom att hindras från delaktighet. Det finns inte någon skyldighet för barnet att uttrycka sina åsikter. Utredaren måste uppträda med varsamhet och ska inte försöka pressa barnet på synpunkter. Av yttrandet ska det normalt framgå om barnet har några synpunkter på namnbytet. Ofta kan det vara tillräckligt att det anges att barnet har getts möjlighet att fram- föra sina åsikter och om det har framkommit något som ger anled- ning att anta att barnet är tveksamt inför ett namnbyte. Om det en- ligt utredarens bedömning inte har varit lämpligt att tillfråga barnet, ska detta och skälen för bedömningen anges.6

Av författningskommentaren till bestämmelsen i 46 § framgår i huvudsak följande. Bestämmelsen är avsedd att säkerställa barnets rättigheter genom att det skapas en garanti för att namnbyten inte görs utan att hänsyn tas till åsikten hos det barn som är i stånd att bilda sin egen åsikt. Att en domstol i ett ärende om namnbyte ska be- akta barnets ålder och mognad betyder att det i regel ska fästas större avseende vid ett äldre barns inställning än vid ett yngre barns. Enbart ålder kan dock inte avgöra vikten av ett barns åsikter. Hur mycket ett barn förstår är inte på ett entydigt sätt knutet till barnets ålder. Mognad avser förmågan att förstå och bedöma konsekvenserna av en särskild fråga, varvid den fortlöpande utvecklingen av barnets för- mågor måste beaktas. Barnets åsikt är en viktig omständighet. I de fall där barnets samtycke inte är en absolut förutsättning för namn-

6Prop. 2015/16:180 s. 132.

1812

SOU 2020:63

Lagen om personnamn

byte är dock barnets åsikter inte avgörande, utan andra omständig- heter kan tillsammans väga tyngre i en sammantagen bedömning av barnets bästa. Domstolen ska se till att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter har haft möjlighet att närmare redovisa sin åsikt.7

65.3Tolkning i den praktiska tillämpningen

65.3.1Vägledande praxis

I rättsfallet NJA 2015 not. 10, som avsåg liknande bestämmelser i den nu upphävda namnlagen (1982:670) uttalade Högsta domstolen beträffande ett barn som var nästan 13 år gammalt att han nått en sådan ålder och mognad att stor vikt måste fästas vid hans eget önske- mål om namnbyte. Han hade en bestämd vilja att byta namn. Efter en samlad bedömning av bl.a. barnets vilja och hur ett namnbyte skulle påverka kontakten med den andra föräldern bedömde domstolen att ett namnbyte var till barnets bästa.

I rättsfallet NJA 1987 s. 496, som också avsåg den upphävda namn- lagen, ansåg Högsta domstolen att en 16-årings bestämda och moti- verade vilja att byta namn talade starkt för att ett namnbyte var till barnets bästa. Avgörandet gällde även 16-åringens 9-åriga bror. Det framgår inte att broderns vilja haft någon betydelse, i stället grunda- des beslutet på att fadern, vars namn denne bar, endast i ringa utsträck- ning sökt hålla personlig kontakt och att det var lämpligt att sysko- nen hade samma namn.

65.3.2Utredningens rättsfallsstudie

Vår utredning omfattar avgöranden meddelade mellan december 2011 och oktober 2018. Till största delen består studien av tingsrättsav- göranden meddelade mellan åren 2014 och 2018. Inte sällan vägs olika av barnets intressen mot varandra, t.ex. hur ett namnbyte skulle på- verka relationen med föräldern vars namn man byter ifrån, barnets egen vilja och tillhörigheten med den familj barnet bor hos. I ett av- görande enligt den nu upphävda namnlagen har en 13-årings vilja fått stor betydelse, trots att socialnämnden rest frågetecken kring namn-

7Prop. 2015/16:180 s. 134.

1813

Lagen om personnamn

SOU 2020:63

bytet. Domstolen har vägt viljan mot risken för en negativ inverkan på relationen till barnets far.8

65.4Sammanfattning

Om ett barn bär någon av föräldrarnas efternamn utan att denna för- älder är vårdnadshavare, krävs det för att barnet ska få byta efter- namn, enligt lagen om personnamn, att föräldern har samtyckt till bytet eller att en domstol har förklarat att bytet är förenligt med bar- nets bästa. För att ett barn ska få byta efternamn krävs att den eller de vars namn ska förvärvas har samtyckt till bytet och att en domstol har förklarat att bytet är förenligt med barnets bästa. Av förarbetena till lagen om personnamn framgår att barnets bästa ska ses som en process i linje med barnkonventionen. Om ett barn har fyllt 12 år, krävs barnets samtycke för ett namnbyte. I förarbetena uttalas vidare att vad som är barnets bästa måste avgöras efter en bedömning i varje enskilt fall. Det är inte tillräckligt att domstolen i allmänna ordalag, utifrån ett generellt betraktelsesätt, konstaterar att något är till ett barns bästa. Barnets bästa ska konstateras efter ett aktivt övervägande i det konkreta fallet och redovisas av domstolen.

Högsta domstolen har uttalat att stor vikt måste fästas vid ett barns eget önskemål om namnbyte om barnet nått en sådan ålder och mognad.

Av vår rättsfallsstudie kan utläsas att barnets olika intressen ofta vägs mot varandra, t.ex. hur ett namnbyte skulle påverka relationen med föräldern vars namn man byter ifrån, barnets egen vilja och till- hörigheten med den familj barnet bor hos.

8Södertälje tingsrätt, beslut den 10 maj 2017 i mål Ä 147-17.

1814

66Generella iakttagelser om hur bestämmelser om barnets bästa och barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade tolkas

I denna del har vi redogjort för hur svenska bestämmelser om bar- nets bästa och barnets rätt att uttrycka sin åsikt och få den beaktad tolkas i den praktiska tillämpningen samt vilken innebörd de ges inom olika rättsområden. I den mån det varit möjligt har vi analyserat hur barnets bästa förhåller sig till andra intressen som ska beaktas.

Barnkonventionens bestämmelser om barnets bästa och barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade har transformerats in i svensk lagstiftning inom flera rättsområden. Vi har inom ramen för vårt uppdrag valt att begränsa oss till en redovisning av hur lagstift- ningen är utformad, vad som anges i förarbetena, vägledande praxis på området och myndigheters tolkningar i rättsutlåtanden, hand- böcker och andra vägledningar. Inom några områden har vi genom- fört en enkätundersökning för att få kunskap om hur bestämmelserna tolkas och tillämpas i beslut inom dessa områden. Studien är över- siktlig och avser olika personalkategorier och bestämmelser. Av det sammantagna underlaget har det inte varit möjligt att dra några långt- gående slutsatser men vi har kunnat göra några generella iakttagelser.

Av den vägledande praxis som utredningen tagit del av kan det konstateras att det ofta görs hänvisningar till förarbetsuttalanden om barnets bästa. Även i vägledningar och handböcker hänvisas det ofta till innehållet i förarbetena. I vägledande praxis finns också, i högre utsträckning konkreta bedömningar om barnets bästa jämfört med underrättspraxis. Detta gäller bl.a. vid utlänningsärenden. Skillnaden är inte lika stor vid mål och ärenden där barnets bästa ska vara avgö- rande, t.ex. vid vårdnadsmål eller när det gäller stödåtgärder till barn.

1815

Generella iakttagelser om hur bestämmelser om barnets bästa och barnets rätt …

SOU 2020:63

Det framstår också som att kriterier som särskilt nämns i en bestäm- melse (se t.ex. 6 kap. 2 a § FB) ges särskilt stor vikt vid bedömningarna av barnets bästa.

När det gäller hur barnets åsikter ska beaktas tycks det i domstol finnas vissa utgångspunkter, t.ex. att en 12-årings vilja normalt ska ges avgörande betydelse. Detta verkar även ha lett till att yngre barns vilja beaktas i betydligt mindre grad. Även om individuella bedöm- ningar görs tycks det närmast ha skapats en åldersgräns för när ett barns vilja ska beaktas.

Av vår rättsfallsstudie har det framkommit att flera avgöranden saknar ordentliga bedömningar av barnets bästa, liksom redogörelser för barnets åsikter. Det behöver emellertid inte betyda att någon be- dömning av barnets bästa inte gjorts eller att barnet inte hörts, bara att det inte redovisats.

Av vår enkätundersökning framgår att majoriteten av responden- terna inom de olika yrkeskategorierna känner sig trygga i att göra bedömningar av vad som är barnets bästa. Samtliga respondenter an- ger att de väger in barnets åsikt som en del i bedömningen. De flesta respondenterna samtalar nästan alltid med barn som berörs av ären- dena, i synnerhet om barnet är sju år eller äldre. Däremot bedöms det ibland utgöra ett hinder mot att samtala med barnet om barnet är för ungt eller att det har en funktionsnedsättning. Undersökningen visar således att många av tillämparna ”i första ledet” anser sig vara medvetna om hur bestämmelserna ska tolkas och tillämpas. Det ska dock framhållas att det de som valt att svara på enkäten kan antas ha ett större intresse av frågorna än de kollegor som valt att inte delta. Av både vår enkätundersökning och rättsfallsstudien kan generellt sägas att yngre barns åsikter ofta inte beaktas på grund av barnets ålder.

Majoriteten av de barnläkare, familjerättssekreterare, socialsekre- terare och handläggare på Migrationsverket som deltagit i enkätunder- sökningen tycker att de har tillräcklig kunskap för att göra en fullgod prövning av barnets bästa. Samtidigt tyder en del av svaren på att det finns en viss osäkerhet kring bedömningarna av barnets bästa. Som exempel kan nämnas att flera av de handläggare från Migrationsver- ket som svarade på enkäten angett att de största hindren mot att göra en fullgod prövning av barnets bästa upplevs bl.a. vara otydlig lagstift- ning och konflikt med andra lagbestämmelser. De som svarat att otyd- lig lagstiftning eller konflikt med andra lagbestämmelser försvårar prövningen lyfter fram olika problem, bl.a. att det inte framgår hur

1816

SOU 2020:63

Generella iakttagelser om hur bestämmelser om barnets bästa och barnets rätt …

barnets bästa ska viktas mot andra intressen och vilken tyngd barnets bästa ska tillmätas.

Flera av enkätens respondenter önskar mer vägledning och praxis för vilka omständigheter som är relevanta i bedömningen. Det finns också ett behov av att tydliggöra när en utredning är tillräcklig. Det finns ett önskemål om att lagstiftaren ska utveckla vad handläggaren behöver ha med i utredningen för att uppfylla lagkraven. Ett annat exempel är familjerättssekreterarna, som när det gäller konflikt med annan lagstiftning främst hänvisar till att föräldrars rättigheter enligt föräldrabalken och barnets bästa enligt socialtjänstlagen kan vara motsägelsefulla. Även LVU och sekretesslagstiftningen nämns. Även flera av barnpsykiatrikerna hänvisar till att barnets bästa kan stå i kon- flikt med föräldrars rätt att bestämma över sitt barn. Otydlig lagstift- ning eller konflikt med andra lagbestämmelser tycks dock inte vara en försvårande faktor för de socialsekreterare som svarat på enkäten.

Alla yrkeskategorier förutom barnonkologerna har angett att tidsbrist och resursbrist i stor utsträckning försvårar en fullgod pröv- ning av barnets bästa.

På frågan om vilka andra intressen än barnets bästa som beaktas i samband med ett beslut som rör barn svarar några socialsekreterare att hänsyn tas till tillgängliga resurser och förvaltningens ekonomi. Även barnonkologerna anger att kostnaden vägs in vid bedömningen av vilken vård som ett barn ska ges.

Vi har i våra dialoger med olika aktörer fått en bild av att det är själva avvägningen mellan olika intressen som är svår. Som vi beskri- vit i kapitlet om artikel 4 har vi erfarit att det finns osäkerhet kring hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas inom den egna verk- samheten och i relation till annan lagstiftning på området. Några myn- digheter har tagit fram kompletterande vägledningar om hur den lag- stiftning som finns inom det egna verksamhetsområdet ska tolkas och tillämpas i relation till barnkonventionen som lag. Som exempel kan nämnas Socialstyrelsens allmänna råd och handböcker samt Mig- rationsverkets rättsliga ställningstaganden. Effekterna av dessa vet vi dock ännu inget om.

1817

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande av experten Karin Sjömilla

Överlag ställer jag mig bakom utredarens bedömningar i betänkan- det. Utredaren och hans sekretariat har gjort ett gediget arbete och jag är övertygad om att denna utredning kommer att vara till stort stöd för alla som på olika sätt ska arbeta med barnkonventionen och dess tolkning och tillämpning.

I ett hänseende delar jag inte utredarens bedömning om att svensk lagstiftning och praxis stämmer överens med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Detta gäller huruvida möj- ligheterna att använda avskiljning inom den slutna ungdomsvården samt avskiljning och bältning inom tvångspsykiatrin är i överensstäm- melse med artikel 37 i barnkonventionen.

Jag hade också önskat att utredningen hade gjort en vidare analys av hur hela lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige överensstämmer med barnkonven- tionen som helhet än den reflektion kring den tillfälliga lagen som görs i artikel 10.

Jag vidareutvecklar båda mina ställningstaganden nedan.

Angående tolkningen av barnkonventionens artikel 37 vad gäller avskiljning vid vård enligt LVU samt avskiljning och bältning vid vård enligt LPT/LRV

När barnkonventionen ska tolkas ska utgångspunkten vara från orda- lydelsen i artikeln, syftet med såväl artikeln som hela konventionen samt sammanhanget.1 Av artikel 37 (a) framgår att konventionssta- terna ska säkerställa att ett barn inte utsätts för tortyr eller annan

1Ds 2019:23 Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter, s. 21.

1819

Särskilt yttrande

SOU 2020:63

grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. En- ligt 37 (c) ska varje frihetsberövat barn behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Detta ska ses tillsammans med syftet med barnkonventionen och sammanhanget.

Dessa artiklar ska, precis som alla artiklar i konventionen, läsas tillsammans med övriga rättigheter i konventionen, i synnerhet de fyra grundprinciperna. Här bör särskilt noteras att principen om barnets bästa aldrig kan användas som en ursäkt för att rättfärdiga förfaranden som strider mot barnets mänskliga värdighet och rätt till fysisk integ- ritet, till exempel olika former av förnedrande behandling.2

Av särskild vikt när det gäller just tvångsåtgärderna avskiljning och bältning är även barnets rätt att skyddas mot alla former av våld och övergrepp, såväl fysiskt som psykiskt, enligt artikel 19. Detta innebär ett skydd mot att utsättas för övergrepp mot barnets kropps- liga integritet och inneboende värdighet.

FN:s kommitté för barnets rättigheter (FN:s barnrättskommitté) har inte specifikt tagit upp avskiljning och bältning när barn är fri- hetsberövade inom samhällsvård i sina allmänna kommentarer. Kom- mittén har däremot tagit upp frågor som rör barn som är frihets- berövade på grund av misstanke om brott eller för att de har begått brott samt generellt vad gäller våld mot barn. Dessa allmänna kom- mentarer kan, enligt min mening, tjäna som stöd för hur artikel 19 och 37 ska tolkas i relation till barn som är frihetsberövade inom sam- hällsvården. Även om de allmänna kommentarerna inte är folkrätts- ligt bindande eller formella rättskällor, har de med tiden fått en stark ställning som tolkningsstöd i internationella och nationella dom- stolar. Regeringen har därför uttalat att dessa, likväl som rekommenda- tioner till enskilda stater, utgör ett viktigt stöd och kan ge viss väg- ledning i tolkningen av barnkonventionen.3

I sin allmänna kommentar om barnets rätt till frihet från alla for- mer av våld beskriver FN:s barnrättskommitté isolering, vilket av- skiljning kan anses vara det samma som, som en form av psykiskt våld som barnets ska skyddas från i enlighet med artikel 19.4

2FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 13 (2011) Barnets rätt till frihet från alla former av våld. Punkt 61.

3Prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter, s. 84.

4FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 13 (2011) Barnets rätt till frihet från alla former av våld. Punkt 21.f.

1820

SOU 2020:63

Särskilt yttrande

Vidare har kommittén i sin allmänna kommentar om barnets rättig- heter inom rättssystemet uttalat att barn som har berövats sin frihet inte ska utsättas för några åtgärder som är i strid med artikel 37. Kommittén betonar här att avskiljning är en sådan form av åtgärd som ska vara strikt förbjuden.5 Denna allmänna kommentar tar sikte på barn som har eller misstänkts för att ha begått brott. Men det finns skäl att dra samma slutsats för barn som befinner sig i sam- hällets vård på låsta institutioner, barn som inte ens har begått brott. FN:s barnrättskommitté har inte ännu utarbetat en allmän kom- mentar som särskilt tar hänsyn till barn som befinner sig i samhällets vård på låsta institutioner. Det finns starka skäl, i synnerhet utifrån kommitténs rekommendationer till Sverige, att anta att om en sådan skulle bli utarbetad, skulle kommittén anse att avskiljning och bält- ning inte är tillåtna metoder inom samhällsvård för barn.

FN:s barnrättskommitté har utifrån artikel 37 (a) och sina två all- männa kommentarer om barnets rätt till skydd mot alla former av våld uttryckligen uppmanat Sverige att förbjuda bältning och avskiljning på låsta institutioner och att utbilda personal i alternativa metoder.6 Även FN:s kommitté mot tortyr har uppmanat Sverige att avskaffa användningen av sådan avskiljning av barn som är frihetsberövade, såväl inom särskilda boenden och psykiatrin, som på häkte. Även denna kommitté anser att dessa metoder är former av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.7

Avskiljning och bältning uppfattas som traumatiska och av humaniserande

Det måste beaktas att barnkonventionen är ett dynamiskt instrument och tolkningen av den utvecklas över tid. Att tolkningen är dyna- misk innebär att allteftersom kunskap om barns utveckling och hur barn påverkas av olika metoder och beteenden utvecklas, kan också synen på vad olika rättigheter innebär förändras och utvidgas. Att barn far illa av att utsättas för olika tvångsåtgärder och att det leder till trauman för barn är en fråga som har uppmärksammats, i alla fall

5FN:s barnrättskommittén. General Comment nr 24 (2019) on children’s rights in the child justice system. Punkt 95 (g).

6FN:s barnrättskommittén. Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport (CRC/C/SWE/CO/5). 2015. Punkt 26 (b) och (d).

7FN:s kommitté mot tortyr. Concluding observations on the sixth and seventh periodic reports of Sweden (CAT/C/SWE/CO/6-7). Punkt 8.

1821

Särskilt yttrande

SOU 2020:63

i Sverige, under de senaste tio åren. Det finns dock fortfarande lite svensk forskning på hur just tvångsåtgärderna avskiljning och bält- ning påverkar barn på såväl kort som lång sikt. Forskning som finns vad gäller isolering för barn i häkte visar

[…]att avskildhet och isolering är dåligt för den psykiska och fysiska hälsan. Unga är särskilt känsliga, framför allt kan det gälla dem som inte har varit frihetsberövade tidigare och som känner stor osäkerhet. Isoler- ing ger sämre uppmärksamhet och kognitiv förmåga men också oro och ångest. Det kan även leda till svårare psykiatriska tillstånd. Eftersom barn och ungdomar fortfarande är under fysisk och psykisk utveckling är de extra känsliga. De har inte heller samma förmåga till tidsuppfatt- ning som vuxna och har inte alltid förmåga att hantera den stress, ångest och oro som isoleringen skapar.8

En annan viktig aspekt att ta in för att kunna göra en bra tolkning av barnkonventionen, och sätta konventionstexten i rätt sammanhang och förstå syftet med den, är att lyssna på vad barn själva säger om hur de har upplevt avskiljning och bältning.

Barn och vuxna som utsätts för avskiljning och bältning upplever detta som traumatiserande. Patienter inom psykiatrin upplever bält- ning som avhumaniserande och att det blir en stark känsla av makt- löshet. Det har jämförts med samma känsla som att bli våldtagen – att ligga fastspänd och inte ha någon möjlighet att ta sig därifrån. Även att bevittna fasthållningar upplevdes av patienter som trauma- tiserande.9 Liknande upplevelser och känslor av maktlöshet och åter- upplevt trauma har barn berättat om för Barnombudsmannen, när vi träffade barn inom den psykiatriska tvångsvården.10

Alltså när jag blev bältad, så jag får ju panik eftersom jag har varit utsatt för ett trauma när jag varit fasthållen och så vidare och då tycker de ju bara att jag är jobbig liksom. Så då blir det ju ner med byxorna och så en spruta i skinkan. Det är ju inte så kul det heller.

8www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/nyheter/2019/december/med-fokus-pa-barn-i- hakte/ (hämtad 2020-09-22).

9Polvere, L. (2011). Youth Perspectives on Restrictive Mental Health Placement: Unearthing a Counter Narrative. Journal of Adolescent Research, 26(3). S. 318–343. Se även Polvere, L. (2014). Agency in Institutionalised Youth: A Critical Inquiry. Children & Society, 28(3), s. 182–193.

10Barnombudsmannen. Bryt tystnaden. 2014.

1822

SOU 2020:63

Särskilt yttrande

Barnombudsmannen har även pratat med barn på särskilda ungdoms- hem som utsatts för avskiljning. Det är traumatiska upplevelser som barnen berättar om, inte minst om det våld som används för att ta barnet till avskiljningsrummet. Även att bevittna när andra barn förs till avskiljning har upplevts traumatiskt. Barn har också berättat att avskiljning används av personalen som ett hot för att få barnet att lugna sig.11

Även om avskiljning och bältning enligt lag inte får användas som bestraffning, är det så många barn uppfattar åtgärderna. Såväl barn som blivit utsatta för åtgärderna, som barn som blivit hotade av per- sonal med att åtgärderna kan sättas in. Detta har barn berättat för såväl Barnombudsmannen som statliga utredningar.12

Det är för att straffa en, att lägga dem där. Alltså, att kasta in dem där och stänga. Ja, är syftet med det att jag ska lära mig efter det här att inte bråka? Eller för i så fall stämmer det inte. För man lär sig inte bara för man blir avskild. Det är då man blir faktiskt värre, om man blir avskild och såna där grejer.

När tvångsåtgärder är tillåtna riskerar de att missbrukas

Flera granskningar har visat att tvångsåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården missbrukas och överanvänds, även när det gäller barn. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) genomförde en tillsyn av tvångsvård 2018, där minst en barn- och ungdomspsykiatrisk (BUP) verksamhet i varje region ingick, förutom vuxenpsykiatrin. Vid till- synen fick även patienter möjlighet att komma till tals. Det framgår inte av rapporten om barn fick komma till tals eller vilka iakttagelser som är barnspecifika. Det patienterna tog upp var bland annat att tvångs- åtgärderna fastspänning och avskiljning inte alltid används utifrån individanpassade behov och att de används för mycket. Många patien- ter ansåg inte att tvångsåtgärderna var nödvändiga, utan menade att annat medel hade kunnat användas vid situationen. Långt ifrån alla patienter fick uppföljningssamtal efter tvångsåtgärderna genomförts, trots lagkrav på detta. Egenkontrollen brast inom ett tjugotal av verk-

11Barnombudsmannen. I.M Sorry. Röster från särskilda ungdomshem. Årsrapport 2010 samt Barnombudsmannen. Vem bryr sig – när samhället blir förälder. Årsrapport 2019

12Se till exempel Barnombudsmannen. I.M Sorry. Röster från särskilda ungdomshem. Års- rapport 2010. Barnombudsmannen. Bryt tystnaden. Årsrapport 2014 samt Barnombudsmannen. Vem bryr sig – när samhället blir förälder. Årsrapport 2019. Se även SOU 2017:111 För barnets bästa? Utredningen om tvångsåtgärder mot barn i psykiatrisk tvångsvård, s. 123.

1823

Särskilt yttrande

SOU 2020:63

samheterna. Hälften av de granskade verksamheterna saknade rutiner för att följa patienters hälsotillstånd under tiden patienten är fastspänd. Det var också tydligt att det inte alltid genomfördes personlig under- sökning av patienten inför beslut om förlängning av fastspänningen. Det fanns också stora brister i rapporteringarna till Socialstyrelsen och IVO.13

Granskningar från IVO har också visat att barn på särskilda ung- domshem avskiljs på ett sätt som inte är förenligt med gällande regler.14 I sitt remissvar till Tvångsvårdsutredningen, som föreslog en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), skrev Linköpings universitet följande angående förslaget att fortfarande tillåta avskilj-

ning på särskilda ungdomshem:15

Särskilda ungdomshem måste förstås som totala institutioner. Sociolo- gen Erwing Goffman har beskrivit denna typ av inrättningar som en in- stitution i vilken alla aspekter av individens liv är underordnade och beroende av institutionens organisation och auktoritet och att de präglas av en hegemonsik och hierarkisk makt. Med kunskap om hur en sådan institution fungerar i allmänhet och det särskilda ungdomshemmen i synnerhet menar jag att tillämpningen av avskiljningar inte kommer att upphöra så länge det är tillåtet att göra detta. För att avskiljningen av tvångsomhändertagna barn och unga på de särskilda ungdomshemmen ska upphöra måste det förbjudas och detta kräver även andra mer eller mindre genomgripande förändringar i den institutionella strukturen och organisationen.

Sammanfattande slutsats angående avskiljning och bältning

Så länge möjligheten att använda metoder som avskiljning och bältning är tillåtet enligt lag, kommer dessa metoder att användas och barnets rättigheter enligt barnkonventionen då kränkas. Dessutom blir incita- menten till att utveckla och använda alternativa metoder för att möta barn som är en fara för sig själv eller andra på låsta institutioner sämre. Att säkerställa att personal får utbildning i alternativa metoder, som

13IVO. Iakttagelser i korthet nr 4/2020. Psykiatrin har förutsättningar för att begränsa antalet tvångsåtgärder, men det systematiska kvalitetsarbetet behöver förbättras. 2020

14IVO. Vad har IVO sett 2018? Iakttagelser och slutsatser om vårdens och omsorgens brister för verksamhetsåret 2018. 2019, s. 23.

15Linköpings universitet. Remiss: Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71). 2015.

1824

SOU 2020:63

Särskilt yttrande

FN:s barnrättskommitté också har rekommenderat16, blir inte heller lika angeläget för huvudmännen. Här kan tilläggas att på Island har inte bältning inom psykiatrin används sedan 1935 och en alternativ metod för att hantera patienter har utvecklats.17

Som nämnts ovan ska artikel 37 (a) och (c) tolkas utifrån sin orda- lydelse, syfte och ändamål samt sammanhanget. Utifrån det som ovan har redovisats av vad barnkonventionen säger, hur den har tolkats av FN:s barnrättskommitté och hur tvångsåtgärderna bältning och av- skiljning uppfattas av barn, är det min fasta ståndpunkt att avskilj- ning och bältning av barn på låsta institutioner inte kan anses vara i överensstämmelse med artikel 37 i barnkonventionen och därför måste vara strikt förbjudet i svensk rätt för att vi ska kunna hävda att svensk lag är i överensstämmelse med barnkonventionen.

Mot bakgrund av detta kan jag inte ställa mig bakom utredarens slutsats att svensk rätt är förenlig med barnkonventionen vad gäller tillåtelse att använda avskiljning och bältning inom låsta institutioner för barn.

Särskilt yttrande angående artikel 10 vad gäller lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige

I betänkandet tas lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möj- ligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (nedan kallad den tillfälliga utlänningslagen) upp av utredaren (i anslutning till artikel 10), och det konstateras att den har fått kritik för ett bristande barnrättsper- spektiv, bland annat från Barnombudsmannen. Vidare framhålls att det är nödvändigt med grundliga barnrättsliga analyser i det fortsatta arbetet med att utveckla migrationslagstiftningen.

Jag ställer mig till fullo bakom dessa uttalanden. Jag hade önskat ett mer utvidgat resonemang kring hur lagen som helhet är i strid med barnkonventionen som helhet och går på tvärs med hela syftet och ändamålet med barnkonventionen. Jag har därför valt att utveckla även detta i mitt särskilda yttrande.

16FN:s barnrättskommitté. Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport (CRC/C/SWE/CO/5). Punkt 26 (d).

17SOU 2017:111 För barnets bästa? Utredningen om tvångsåtgärder mot barn i psykiatrisk tvångsvård, s. 86.

1825

Särskilt yttrande

SOU 2020:63

Barnkonventionen måste läsas som en helhet gentemot en lag som en helhet

Som tydligt framgår i betänkandet ska barnkonventionen läsas som en helhet – alla rättigheter är lika mycket värda, odelbara och bero- ende av varandra. För att till fullo kunna tillgodose en rättighet be- höver flera andra rättigheter i barnkonventionen tas i beaktande, inte minst konventionens fyra grundprinciper. Det är också viktigt att beakta att konventionens hela namn är ”konventionen om barnets rättigheter”, där staterna kom överens om att använda ordet ”barnet” för att visa på vikten av att se det individuella barnet, dess säregen- skaper och behov och att göra individuella prövningar i varje enskilt fall och inte se barn som en homogen grupp med samma behov.

Detta synsätt går något förlorat när utredningen, i enlighet med direktiven, tittar på en artikel i taget, även om det har gjorts en stor ansträngning för att visa på hur rättigheterna är beroende av varandra och att koppla vissa frågor till olika artiklar. Det finns frågor inom svensk lagstiftning där det är mer relevant att se på frågan utifrån barn- konventionen som helhet än under en enskild artikel.

Det område som jag anser visar detta tydligas är inom utlännings- rätten och i synnerhet den tillfälliga utlänningslag som varit i kraft sedan 2016 och där stora delar kommer att permanentas, om det för- slag som har presenterats av Migrationskommittén18 i september 2020 antas som ny lagstiftning på området.

För att klargöra om svensk lagstiftning stämmer överens med barn- konventionen i denna fråga anser jag att utlänningslagen inte kan läsas enbart gentemot enskilda artiklar, utan måste läsas mot barnkonven- tionen som helhet och med syftet och andan med barnkonventionen som ett raster.

Syftet med och innehållet i den tillfälliga utlänningslagen är oförenligt med barnkonventionens syfte och ändamål

Den tillfälliga utlänningslagen har som övergripande syfte att strama åt möjligheterna för personer som söker skydd av olika anledningar att få stanna i Sverige, vilket i sin tur ska leda till att färre söker sig

18SOU 2020:54 En långsiktigt hållbar migrationspolitik.

1826

SOU 2020:63

Särskilt yttrande

till Sverige för att få skydd.19 Det handlar om korta, tillfälliga uppe- hållstillstånd, små möjligheter till familjeåterförening och starkt be- gränsande möjligheter till uppehållstillstånd på humanitära skäl. Alla dessa förändringar drevs igenom utan en noggrann barnrättslig kon- sekvensanalys.20

Barnombudsmannen, och flera andra remissinstanser, var starkt kritisk till denna brist i det ursprungliga förslaget till lagen, vilket ledde till att regeringen i propositionen införde ventiler som beaktade kon- ventionsåtaganden, en möjlighet för barn att få permanent uppehålls- tillstånd samt åtog sig att följa upp konsekvenserna av lagen, särskilt från ett barnrättsperspektiv. När lagen förlängdes kunde Barnombuds- mannen återigen konstatera brister i barnrättsperspektivet och dess- utom fanns det ingen redovisad uppföljning kring hur lagen och dess tillämpning har påverkat säkerställandet av barnets rättigheter i enlighet med barnkonventionen, trots att en sådan utlovats.21

FN:s barnrättskommitté har uttalat att staterna ska sträva efter långsiktiga och hållbara lösningar för barn på flykt.22 En osäker och utsatt migrationsstatus påverkar ett barns välmående negativt.23 Det är av yttersta vikt att det finns möjligheter att göra bedömningar ut- ifrån det enskilda barnets bästa i alla beslut inom en migrationspro- cess, inklusive möjligheterna till uppehållstillstånd och längden på dessa.24

Även om tillfälliga uppehållstillstånd eller begränsningar till familje- återförening i Sverige i sig inte kan sägas vara en direkt oförenlighet

19Prop. 2015/16:174 Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, s. 22.

20Barnombudsmannen. Remissvar Utkast till lagrådsremiss Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. 2016.

21Barnombudsmannen. Remissvar Betänkandet Utkast till lagrådsremiss förlängning av den tillfälliga utlänningslagen. 2019.

22FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 6 (2005) Behandlingen av ensamkom- mande barn och barn som har skilts från föräldrarna utanför ursprungslandet. Punkt 79. Se även FN:s barnrättskommitté och FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter. Gemensam allmän kommentar nr 23 och 4 (2017) om staternas skyldig- heter rörande barns mänskliga rättigheter inom ramen för internationell migration i ursprungs-, transit-, destinations- och återvändandeländer. Punkt 3.

23FN:s barnrättskommitté och FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter. Gemensam allmän kommentar nr 23 och 4 (2017) om staternas skyldig- heter rörande barns mänskliga rättigheter inom ramen för internationell migration i ursprungs-, transit-, destinations- och återvändandeländer. Punkt 18.

24FN:s barnrättskommitté och FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter. Gemensam allmän kommentar nr 23 och 4 (2017) om staternas skyldig- heter rörande barns mänskliga rättigheter inom ramen för internationell migration i ursprungs-, transit-, destinations- och återvändandeländer. Punkt 43.

1827

Särskilt yttrande

SOU 2020:63

med barnkonventionen, kan dess konsekvenser leda till att barn inte kan tillgodogöra sig övriga rättigheter enligt konventionen. För att barn exempelvis ska kunna tillgodogöra sig sin rätt till utbildning (artikel 28 och 29), uppnå bästa möjliga hälsa (artikel 24) eller få möj- lighet att rehabilitera sig efter traumatiska händelser (artikel 39) krävs att barnet känner en trygghet och stabilitet i tillvaron och lever med de personer som hen känner sig tryggast med. Att inte få dessa rättig- heter tillgodosedda leder också till att barnets rätt till utveckling (artikel 6) hämmas. Barn uppfattar tid på ett annat sätt än vuxna, och med ett så starkt försörjningskrav som finns för att få rätt till familje- återförening (för de fall ansökan inte lämnats in inom 3 månader), kommer den långa väntan för att föräldrar ska kunna skaffa ett arbete och en bostad som uppfyller kraven starkt påverka barnets utveck- ling negativt.25

En viktig del utifrån ett barnrättsperspektiv som saknas i den tillfälliga utlänningslagen är en möjlighet att göra undantag från vissa grundregler, om det i det enskilda fallet kan anses vara för barnets bästa och ett annat intresse inte kan väga tyngre. Detta gäller till exem- pel en möjlighet att ge längre eller till och med permanenta uppe- hållstillstånd i enskilda fall eller möjligheterna att få undantag från för- sörjningskravet vid familjeåterförening. Det är av yttersta vikt att det finns en öppning för att göra en sådan individuell bedömning i varje enskilt fall för att leva upp till artikel 3 i barnkonventionen. I den processen måste det också säkerställas att barnet så långt det är möj- ligt får komma till tals.26

25FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14 (2013) om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa. Punkt 93. Se även FN:s barnrättskommitté och FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter. Gemensam all- män kommentar nr 23 och 4 (2017) om staternas skyldigheter rörande barns mänskliga rättig- heter inom ramen för internationell migration i ursprungs-, transit-, destinations- och åter- vändandeländer. Punkt 15.

26FN:s barnrättskommitté och FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter. Gemensam allmän kommentar nr 23 och 4 (2017) om staternas skyldig- heter rörande barns mänskliga rättigheter inom ramen för internationell migration i ursprungs-, transit-, destinations- och återvändandeländer. Punkt 32–38.

1828

Källförteckning

SOU 2020:63

Konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottets bet. 1999/2000:KU6.

Konstitutionsutskottets rapport JO som IMR? – Utredning som led i konstitutionsutskottets beredning av frågan om en svensk institution för mänskliga rättigheter, dnr 1214-2016/17. 2017.

Kulturutskottet

Kulturutskottets bet. 2008/09:KrU8.

Kulturutskottets bet. 2009/10:KrU5.

Kulturutskottets bet. 2010/11:KrU3.

Kulturutskottets bet. 2013/14:KrU4.

Kulturutskottets rapport 2016/17:RFR12 Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar. 2017.

Socialutskottet

Socialutskottet bet. 1989/90:SoU28.

Socialutskottet bet. 1995/96:SoU4.

Socialutskottet bet. 1998/99:SoU6.

Socialutskottet bet. 2002/03:SoU1.

Socialutskottet bet. 2002/03:SoU2.

Socialutskottet bet. 2008/09:SoU1.

Socialutskottet bet. 2009/10:SoU11.

Socialutskottet bet. 2010/11:SoU3.

Socialutskottet bet. 2015/16:SoU7.

Socialutskottet bet. 2016/17:SoU10.

Socialutskottet bet. 2017/18:SoU25.

Socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottets bet. 1992/93:SfU3.

Socialförsäkringsutskottets bet. 2000/01:SfU8.

1832

SOU 2020:63

Källförteckning

Propositioner, lagrådsremisser och regeringens skrivelser

Prop. 1962:10 med förslag till brottsbalk.

Prop. 1964:10 med förslag till lag om införande av brottsbalken m.m. Prop. 1968:7 med förslag till narkotikastrafflag, m.m.

Prop. 1970:87 angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m.m.

Prop. 1973:32 med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken, m.m.

Prop. 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsord- ning m.m.

Prop. 1973:158 med förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, m. m.

Prop. 1974:70 med förslag till abortlag, m.m.

Prop. 1974:158 angående godkännande av Wienkonventionen om traktaträtten.

Prop. 1975/76:170 om ändring i föräldrabalken, m.m. Prop. 1975/76:209 om ändring i regeringsformen.

Prop. 1977/78:91 om radions och televisionens fortsatta verksamhet m.m.

Prop. 1978/79:67 om förbud mot aga. Prop. 1979/80:1 om socialtjänsten.

Prop. 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m.m.

Prop. 1980/81:28 om följdlagstiftning till den nya sekretesslagen

i fråga om hälso- och sjukvården samt den allmänna försäkringen. Prop. 1980/81:112 om samtycke och tillstånd till adoption.

Prop. 1981/82:8 om lag om vård av missbrukare i vissa fall, m.m. Prop. 1981/82:97 om hälso- och sjukvårdslag, m.m.

Prop. 1981/82:168 om vårdnad och umgänge m.m.

Prop. 1981/82:172 om förbud mot omskärelse av kvinnor. Prop. 1982/83:38 om internationella namnregler.

Prop. 1983/84:187 om utredning av brott av barn under 15 år. Prop. 1984/85:124 om internationella faderskapsfrågor m.m.

1833

Källförteckning

SOU 2020:63

Prop. 1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m.m.

Prop. 1985/86:10 om ny skollag m.m.

Prop. 1985/86:99 om Sveriges Radios verksamhet m.m. Prop. 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m.

Prop. 1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen. Prop. 1987/88:107 om målsägandebiträde.

Prop. 1987/88: 120 om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.).

Prop. 1987/88:135 om besöksförbud.

Prop. 1988/89:3 om bidrag vid adoption av utländska barn.

Prop. 1988/89:8 om olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden.

Prop. 1988/89:86 med förslag till utlänningslag m.m. Prop. 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och ungdomar. Prop. 1989/90:60 om minimiålder för tillträde till arbete.

Prop. 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter.

Prop. 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård, m.m. Prop. 1990/91:149 om radio- och TV-frågor.

Prop. 1991/92:138 om ändringar i utlänningslagen (1989:529), m.m. Prop. 1991/92:152 om hälso- och sjukvårdens ansvar vid dödsfall, m.m. Prop. 1992/93:173 om en Barnombudsman, m.m.

Prop. 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade. Prop. 1993/94:11 Utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet, m.m.

Prop. 1993/94:24 med förslag till ändrade regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m.

Prop. 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m. Prop. 1993/94:123 Skuldsaneringslag.

Prop. 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen. Prop. 1994/95:12 Handläggning av ungdomsmål. Prop. 1995/95:142 Fosterdiagnostik och abort.

Prop. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals.

1834

SOU 2020:63

Källförteckning

Prop. 1995/96:160 Radio- och TV-lag.

Prop. 1995/96:200 Fristående skolor m.m. Prop. 1996/97:9 Ny rättshjälpslag.

Prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv. Prop. 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Prop. 1996/97:91 Internationella adoptionsfrågor.

Prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen.

Prop. 1997/98:6 Förskoleklass och andra skollagsfrågor. Prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge.

Prop. 1997/98:43 Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets- grundlagens tillämpningsområden – barnpornografifrågan m.m.

Prop. 1997/98:55 Kvinnofrid.

Prop. 1997/98:95 Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen, m.m. Prop. 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet.

Prop. 1997/98:116 Staten och trossamfunden – bestämmelser om Svenska kyrkan och andra trossamfund.

Prop. 1997/98:182 Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige.

Prop. 1997/98:183 Kontroll av syntetiska droger m.m. Prop. 1998/99:133 Särskild företrädare för barn. Prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige.

Prop. 1999/2000:43 Uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Prop. 1999/2000:123 Lämplighetsprövning av personal inom för- skoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg.

Skr. 1999/2000:137 Barn – här och nu. Redogörelse för barnpolitiken i Sverige med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Prop. 1999/2000:147 Lag om svenskt medborgarskap.

Prop. 2000/01:56 Ändringar i handläggningen av ungdomsmål m.m. Prop. 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.

Prop. 2000/01:81 Omskärelse av pojkar.

Prop. 2000/01:93 ILO:s konvention och rekommendation om de värsta formerna av barnarbete m.m.

Prop. 2000/01:115 Asylsökande barns skolgång m.m.

1835

Källförteckning

SOU 2020:63

Prop. 2001/02:72 Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU m.m.

Prop. 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet. Prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet.

Prop. 2001/02:96 En förstärkt Barnombudsman.

Prop. 2001/02:111 Kallelser av barn och ungdomar till domstols- sammanträde, m.m.

Skr. 2001/02:166 Barnpolitiken – arbetet med strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter.

Prop. 2001/02:178 Barn i väpnade konflikter – Fakultativt protokoll till FN:s konvention om barnets rättigheter.

Prop. 2002/03:1 Budgetpropositionen för 2003. Prop. 2002/03:50 Etikprövning av forskning.

Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. Prop. 2002/03:65 Ett utvidgat skydd mot diskriminering.

Prop. 2003/04:30 Ny smittskyddslag m.m.

Skr. 2003/04:47 Utveckling av den nationella strategin för att för- verkliga FN:s konvention om barnets rättigheter.

Skr. 2003/04:143 Redovisning av regeringens insatser för barn och unga i statsbudgeten för år 2004.

Prop. 2004/05:39 Kvalitet, dokumentation och anmälningsplikt

i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), m.m.

Prop. 2004/05:45 En ny sexualbrottslagstiftning.

Prop. 2004/05:131 En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol.

Prop. 2004/05:136 Stärkt skydd för ensamkommande barn.

Prop. 2004/05:170 Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden.

Prop. 2005/06:6 Flyktingskap och förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning.

Prop. 2005/06:11 Maskeringsförbud.

Prop. 2005/06:46 Mottagande av ensamkommande barn.

1836

SOU 2020:63

Källförteckning

Prop. 2005/06:63 Anmälningsskyldighet, säkerhet och tillsyn inom psykiatrisk tvångsvård.

Prop. 2005/06:68 Försäljning av barn, barnprostitution och barn- pornografi – Fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter.

Prop. 2005/06:72 Genomförande av EG-direktivet om rätt till familjeåterförening samt vissa frågor om handläggning och DNA-analys vid familjeåterförening.

Prop. 2005/06:144 Utfärdande av provisoriska pass för barn för direkt resa till Sverige.

Skr. 2005/06:95 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009.

Prop. 2005/06:99 Nya vårdnadsregler.

Prop. 2005/06:117 Skydd för barn genom registrering av förmyndare i vägtrafikregistret, m.m.

Prop. 2005/06:128 Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m.

Prop. 2005/06:161 Sekretessfrågor – Skyddade adresser, m.m. Prop. 2005/06:165 Ingripanden mot unga lagöverträdare. Prop. 2005/06:166 Barn som bevittnat våld.

Skr. 2005/06:206 Ett Sverige för barn – redogörelse för regeringens barnpolitik (återkallades).

Prop. 2005/06:215 Skydd mot internationella hot mot människors hälsa.

Prop. 2006/07:38 Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Prop. 2006/07:69 Förbättrad ordning, trygghet och studiero i skolan.

Prop. 2006/07:129 Utveckling av den sociala barn- och ungdoms- vården m.m.

Prop. 2007/08:47 Utvidgad rätt till biträde vid förhör under förundersökning, m.m.

Prop. 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering. Prop. 2007/08:110 En förnyad folkhälsopolitik.

Skr. 2007/08:111 Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter. Prop. 2007/08:115 Ny marknadsföringslag.

1837

Källförteckning

SOU 2020:63

Prop. 2007/08:126 Patientdatalag m.m.

Prop. 2007/08:139 En modernare rättegång – några ytterligare frågor. Prop. 2008/09:1 Budgetpropositionen för 2009.

Prop. 2008/09:126 Statens stöd till idrotten.

Prop. 2008/09:149 Vuxnas kontakter med barn i sexuella syften.

Prop. 2008/09:158 Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna.

Prop. 2008/09:160 Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten.

Skr. 2008/09:207 Överenskommelsen mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges Kommuner och Landsting.

Prop. 2009/10:3 Tid för kultur.

Prop. 2009/10:31 Genomförande av skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet.

Prop. 2009/10:55 En politik för det civila samhället. Prop. 2009/10:70 Barnpornografibrottet.

Prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag.

Prop. 2009/10:88 Betalningsansvaret för underårigas avgifter inom hälso- och sjukvården och tandvården.

Prop. 2009/10:105 Barn under 15 år som misstänks för brott. Prop. 2009/10:115 En ny radio- och tv-lag.

Prop. 2009/10:135 En ny fängelse- och häkteslagstiftning.

Prop. 2009/10:142 Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare. Prop. 2009/10:147 Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m.

Prop. 2009/10:152 Förstärkt straffrättsligt skydd mot människo- handel.

Prop. 2009/10:165 Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet.

Prop. 2009/10:175 Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt.

Prop. 2009/10:176 Personlig assistans och andra insatser – åtgärder för ökad kvalitet och trygghet.

Prop. 2009/10:192 Umgängesstöd och socialtjänstens förutsättningar att tala med barn.

1838

SOU 2020:63

Källförteckning

Prop. 2009/10:191 Gallring ur belastningsregistret av uppgifter om unga lagöverträdare.

Prop. 2009/10:210 Patientsäkerhet och tillsyn.

Prop. 2009/10:232 Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Prop. 2010/11:4 En effektivare narkotika- och dopningslagstiftning.

Prop. 2010/11:49 Ansvarsfördelning mellan bosättningskommun och vistelsekommun.

Prop. 2011/12:4 Utredningar avseende vissa dödsfall.

Skr. 2011/12:56 En samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering 2012–2032

Prop. 2011/12:85 Stärkt skydd för barn i internationella situationer.

Prop. 2011/12:110 2007 års Haagkonvention om underhålls- skyldighet m.m.

Prop. 2011/12:159 Ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering. Prop. 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga.

Prop. 2012/13:58 Utbildning för barn som vistas i landet utan till- stånd.

Prop. 2012/13:69 Kränkande fotografering.

Prop. 2012/13:109 Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd.

Prop. 2012/13:132 Tolkning och översättning i brottmål.

Skr. 2013/14:91 Åtgärder för att stärka barnets rättigheter och uppväxtvillkor i Sverige.

Prop. 2013/14:3 Läsa för livet.

Prop. 2013/14:106 Patientlag.

Prop. 2013/14:120 Straffansvaret vid egenmäktighet med barn. Prop. 2013/14:143 Ett medborgarskap som grundas på samhörighet.

Prop. 2013/14:198 Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.

Prop. 2013/14:208 Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäkten- skap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor.

Prop. 2013/14:237 Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott. Prop. 2014/15:25 Tydligare reaktioner på ungas brottslighet.

1839

Källförteckning

SOU 2020:63

Prop. 2014/15:118 Några ändringar i radio- och tv-lagen.

Prop. 2015/16:43 Stödboende – en ny placeringsform för barn och unga.

Prop. 2015/16:68 Förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet.

Skr. 2015/16:69 Politik för hållbart företagande.

Skr. 2015/16:86 En samlad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken 2016–2020.

Prop. 2015/16:125 Skuldsanering – bättre möjligheter för över- skuldsatta att starta om på nytt.

Prop. 2015/16:132 Mer film till fler – en sammanhållen filmpolitik.

Prop. 2015/16:150 Straffrättsligt skydd mot olovlig identitets- användning.

Prop. 2015/16:174 Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.

Prop. 2015/16:180 En ny lag om personnamn.

Prop. 2015/16:187 Genomförande av EU:s försvarardirektiv.

Skr. 2015/16:192 Handlingsplan 2016–2018 till skydd för barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp.

Utkast till lagrådsremiss Stärkt skydd mot diskriminering i skolan, 14 augusti 2016.

Prop. 2016/17:17 Genomförande av det omarbetade asylprocedur- direktivet.

Skr. 2016/17:29 Regeringens strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter.

Prop. 2016/17:43 En ny hälso- och sjukvårdslag.

Skr. 2016/17:60 Policyramverk för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd.

Prop. 2016/17:94 Ökad patientmedverkan vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.

Prop. 2016/17:171 En ny kommunallag.

Prop. 2016/17:122 Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården.

Prop. 2016/17:191 Tydligare befogenheter för polisen när beslut om avvisning eller utvisning verkställs.

1840

SOU 2020:63

Källförteckning

Prop. 2016/17:214 Effektivare lagstiftning mot vuxnas kontakter med barn i sexuellt syfte.

Prop. 2016/17:222 Ett starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten.

Prop. 2017/18:6 Nytt särskilt bidrag inom bostadsbidraget för barn som bor växelvis.

Prop. 2017/18:55 Ökad insyn i partiers finansiering – ett utbyggt regelverk.

Prop. 2017/18:58 Genomförande av oskuldspresumtionsdirektivet. Prop. 2017/18:59 Ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner. Prop. 2017/18:121 Modernare adoptionsregler.

Prop. 2017/18:123 Det straffrättsliga skyddet mot människohandel och människoexploatering.

Prop. 2017/18:145 Ökat skydd för hotade och förföljda personer samt några åtgärder för att öka kvaliteten i folkbokföringen.

Prop. 2017/18:155 Modernare regler om assisterad befruktning och föräldraskap.

Prop. 2017/18:164 En kommunal kulturskola för framtiden

–en strategi för de statliga insatserna.

Prop. 2017/18:169 Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem.

Prop. 2017/18:173 Ny åldersdifferentiering inom underhållsstödet. Prop. 2017/18:177 En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet.

Prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter.

Prop. 2017/18:190 Reformerade stöd till personer med funktions- nedsättning.

Prop. 2017/18:196 Anpassningar av svensk rätt till EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar.

Prop. 2017/18:199 En stärkt minoritetspolitik. Prop. 2017/18:220 En omreglerad spelmarknad.

Skr. 2017/18:282 Nystart för en stärkt minoritetspolitik.

Prop. 2017/18:284 Moderna och rättssäkra regler för att hålla utlänningar i förvar.

1841

Källförteckning

SOU 2020:63

Lagrådsremiss den 30 augusti 2018, Vissa kirurgiska ingrepp i köns- organen och ändring av det kön som framgår av folkbokföringen.

Prop. 2018/19:59 Reglering av alkoglass m.fl. produkter.

Prop. 2018/19:128 Förlängning av lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.

Prop. 2018/19:136 Ett modernt public service nära publiken.

Prop. 2018/19:71 Genomförandet av barnrättsdirektivet och några andra straffprocessuella frågor.

Lagrådsremiss den 14 februari 2019, Omedelbart omhändertagande av barn i vissa internationella situationer.

Lagrådsremiss den 19 december 2019, Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården.

Prop. 2019/20:1 Budgetpropositionen för 2020.

Prop. 2019/20:67 Användningsförbud och avskyltning av fordon med obetalda felparkeringsavgifter.

Prop. 2019/20:69 Barnpornografibrottet och preskription av brott mot barn.

Prop. 2019/20:84 Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården.

Prop. 2019/20:118 Ungdomsövervakning.

Prop. 2019/20:129 Effektivare hantering av häktningar och minskad isolering.

Lagrådsremiss den 24 september 2020, Regelbundna överväganden av vårdnadsöverflyttning och särskilda lämplighetskrav för offentliga biträden.

Prop. 2020/21:1 Budgetpropositionen för 2021.

Regeringens kommittédirektiv

Dir. 1996:15 Barnkonventionen och svensk rätt.

Dir. 2013:35 Översyn av barnets rättigheter i svensk rätt.

Dir. 2015:17 Tilläggsdirektiv till Barnrättighetsutredningen (S 2013:08).

Dir. 2016:18 Genomförande av Agenda 2030 för hållbar utveckling.

1842

SOU 2020:63

Källförteckning

Dir. 2016:78 Läsfrämjande insatser i och utanför skolan. Dir. 2017:39 Översyn av socialtjänstlagen.

Dir. 2018:20 Kartläggning av hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionen.

Dir. 2018:48 Skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord.

Dir. 2018:69 Tilläggsdirektiv till Utredningen Framtidens social- tjänst (S 2017:03).

Dir. 2018:88 Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet.

Dir. 2019:39 Förbud mot rasistiska organisationer.

Dir. 2019:44 Ställföreträdarskap att lita på – en översyn av reglerna om gode män och förvaltare.

Dir. 2019:57 Tilläggsdirektiv till Barnkonventionsutredningen.

Dir. 2019:70 Språk- och samhällskunskapskrav för svenskt med- borgarskap och andra frågor om medborgarskap.

Dir. 2019:93 En sammanhållen god och nära vård för barn och unga.

Dir. 2019:94 Kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete. Dir. 2019:103 Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott.

Dir. 2020:3 Stärkt rätt till personlig assistans för stöd vid egenvård, vid tillsyn samt för barn.

Dir. 2020:5 Ett ytterligare förstärkt straffrättsligt skydd mot sexuella kränkningar.

Dir. 2020:19 Utökade möjligheter att göra utländska föräldraskap gällande i Sverige.

Dir. 2020:29 Uppgörelse med historiska kränkningar och över- grepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Dir. 2020:62 Straffrättsliga åtgärder mot brott i kriminella nätverk.

1843

Källförteckning

SOU 2020:63

Statens offentliga utredningar

SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk II motiv m.m.

SOU 1975:75 Betänkande av 1973 års fri- och rättighetsutredning Medborgerliga fri- och rättigheter – Regeringsformen.

SOU 1989:51 Betänkande av utredningen om det ofödda barnet. Den gravida kvinnan och fostret — två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter.

SOU 1993:40 Betänkande av Fri- och rättighetskommittén Fri- och rättighetsfrågor.

SOU 1997:116 Barnkommitténs huvudbetänkande Barnets bästa i främsta rummet. FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige Bilaga: Barnets bästa – en antologi.

SOU 1999:65 Betänkande av BO-utredningen Barnombudsmannen

–företrädare för barn och ungdomar.

SOU 2000:77 Betänkande av LVU-utredningen Omhändertagen

–Samhällets ansvar för utsatta barn och unga.

SOU 2002:13 Delbetänkande av Anhörigkommittén Vår anhörig- invandring.

SOU 2003:123 Betänkande av Ansvarskommittén Utvecklingskraft för hållbar välfärd.

SOU 2004:103 Betänkande av LSS- och hjälpmedelsutredningen LSS – Särskilt personligt stöd m.m.

SOU 2004:112 Slutbetänkande av Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare Frågor om Förmyndare och ställ- företrädare för vuxna.

SOU 2005:79 Delbetänkande av Jakt- och fiskerättsutredningen Vem får jaga och fiska? Historia, folkrätt och miljö.

SOU 2005:90 Betänkande av Utredningen om utländska aborter Abort i Sverige.

SOU 2005:111 Slutbetänkande av Utredningen om föräldraansvar och skydd av barn i internationella situationer, Föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn i internationella situationer

–1996 års Haagkonvention m.m.

1844

SOU 2020:63

Källförteckning

SOU 2016:6 Betänkande av Nationell samordnare för utsatta EU- medborgare Framtid sökes – Slutredovisning från den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare.

SOU 2006:45 Betänkande av kommittén Aktionsgruppen för barnkultur Tänka framåt, men göra nu – Så stärker vi barn- kulturen.

SOU 2007:16 Betänkande av könstillhörighetsutredningen Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag.

SOU 2007:54 Betänkande av 2005 års barnpornografiutredning, Barnet i fokus – En skärpt lagstiftning mot barnpornografi.

SOU 2008:125 Betänkande av Grundlagsutredningen En reformerad grundlag.

SOU 2009:11 Betänkande av utredningen En nationell cancerstrategi. En nationell cancerstrategi för framtiden.

SOU 2009:17 Grundlagsutredningens rapport XV Kommunal kompetenskatalog – En problemorientering.

SOU 2010:55 Betänkande av Delegationen för romska frågor Romers rätt – en strategi för romer i Sverige.

SOU 2010:70 Slutbetänkande av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter.

SOU 2010:72 Slutbetänkande av Folkrättskommittén Folkrätt i väpnad konflikt – svensk tolkning och tillämpning.

SOU 2011:29 Betänkande av Utredningen för utvärdering av nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter Samlat, genomtänkt och uthålligt? En utvärdering av regeringens nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter 2006–2009.

SOU 2011:66 Betänkande av Utredningen om Sveriges internationella engagemang på narkotikaområdet Sveriges internationella engagemang på narkotikaområdet.

SOU 2012:44 Betänkande av Utredningen om vissa hemliga tvångsmedel Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott.

SOU 2013:53 Delbetänkande av Utredningen om en kommunallag för framtiden, Privata utförare – kontroll och insyn.

1845

Källförteckning

SOU 2020:63

SOU 2014:3 Delbetänkande av Utredningen om tvångsvård för barn och unga Boende utanför det egna hemmet – placerings- former för barn och unga.

SOU 2014:91 Betänkande av Utredningen om åldersgränsen för fastställelse av ändrad könstillhörighet Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering.

SOU 2015:7 Slutbetänkande av Ägarprövningsutredningen Krav på privata aktörer i välfärden.

SOU 2015:57 Slutbetänkande av Polisorganisationskommittén Tillsyn över polisen och Kriminalvården.

SOU 2015:69 Betänkande av Trygghetsutredningen Ökad trygghet för hotade och förföljda personer.

SOU 2015:71 Slutbetänkande av Utredningen om tvångsvård för barn och unga Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU.

SOU 2016:6 Betänkande av Nationell samordnare för utsatta EU- medborgare Framtid sökes – Slutredovisning från den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare.

SOU 2016:7 Betänkande av Utredningen om ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten Integritet och straffskydd.

SOU 2016:11 Slutbetänkande av Utredningen om utökade möjlig- heter till behandling av ofrivillig barnlöshet Olika vägar till föräldraskap.

SOU 2016:19 Betänkande av Barnrättighetsutredningen Barnkon- ventionen blir svensk lag.

SOU 2016:41 Delbetänkande av Integritetskommittén Hur står det till med den personliga integriteten?

SOU 2016:42 Delbetänkande av 2014 års människohandelsutredning Ett starkt straffrättsligt skydd mot köp av sexuell tjänst och utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, m.m.

SOU 2016:52 Betänkande av Häktes- och restriktionsutredningen Färre i häkte och minskad isolering.

SOU 2016:60 Betänkande av 2014 års sexualbrottskommitté Ett starkare skydd för den sexuella integriteten.

1846

SOU 2020:63

Källförteckning

SOU 2016:62 Betänkande av Utredningen om ökad insyn i välfärden Ökad insyn i välfärden.

SOU 2016:70 Slutbetänkande av 2014 års människohandelsutredning Ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel och annat utnyttjande av utsatta personer.

SOU 2016:81 Betänkande av Utsökningsutredningen Ett modernare utsökningsförfarande.

SOU 2016:87 Betänkande av Utredningen om bättre möjligheter att motverka diskriminering Bättre skydd mot diskriminering.

SOU 2017:6 Betänkande av 2014 års vårdnadsutredning Se barnet!

SOU 2017:37 Betänkande av Utredningen om organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet mot välfärden Kvalificerad välfärdsbrottslighet – förebygga, förhindra, upptäcka och beivra.

SOU 2017:52 Slutbetänkande av Integritetskommittén Så stärker vi den personliga integriteten.

SOU 2017:60 Delbetänkande av Utredningen om en stärkt minoritetspolitik Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritets- politik.

SOU 2017:75 Delbetänkande av Utredningen om datalagring och EU-rätten Datalagring – brottsbekämpning och integritet.

SOU 2017:89 Delbetänkande av Utredningen om Hemlig data- avläsning.

SOU 2017:91 Betänkande av Utredningen förbättrade möjligheter för elever att utveckla sitt nationella minoritetsspråk Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till under- visning och revitalisering.

SOU 2017:96 Delbetänkande av Utredningen om starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med heders- motiv Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barn- äktenskap.

SOU 2017:100 Betänkande av Beslagsutredningen Beslag och husrannsakan – ett regelverk för dagens behov.

SOU 2017:111 Betänkande av Nationell samordnare för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa För barnets bästa? Utredningen om tvångsåtgärder mot barn i psykiatrisk tvångsvård.

1847

Källförteckning

SOU 2020:63

SOU 2017:112 Betänkande av Utredningen om ett stärkt barn- rättsperspektiv för barn i skyddat boende Ett fönster av möjlig- heter – stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddat boende.

SOU 2018:1 Betänkande av Utredningen om ett reklamlandskap i förändring Ett reklamlandskap i förändring – konsumentskydd och tillsyn i en digitaliserad värld.

SOU 2018:32 Delbetänkande av utredningen Framtidens social- tjänst Ju förr desto bättre – vägar till en förebyggande socialtjänst.

SOU 2018:57 Betänkande av Läsdelegationen Barns och ungas läsning – ett ansvar för hela samhället.

SOU 2018:61 Slutbetänkande av Utredningen om rättssäkerhets- garantier vid användningen av vissa hemliga tvångsmedel Rättssäkerhetsgarantier och hemliga tvångsmedel.

SOU 2018:69 Slutbetänkande av Utredningen om starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med heders- motiv Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet.

SOU 2018:85 Betänkande av Ungdomsreduktionsutredningen Slopad straffrabatt för unga myndiga.

SOU 2018:88 Betänkande av LSS-utredningen Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen.

SOU 2019:1 Delbetänkande av Donationsutredningen Santiago- konventionen mot organhandel.

SOU 2019:32 Betänkande av Utredningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord Straffrättsligt skydd för barn som bevittnar brott mellan närstående samt mot uppmaning och annan psykisk påverkan att begå självmord.

SOU 2019:64 Betänkande av Utredningen om konfessionella inslag i skolväsendet Nya regler för skolor med konfessionell inriktning.

SOU 2020:16 Betänkande av Utredningen om utlänningsärenden med säkerhetsaspekter Ett effektivare regelverk för utlännings- ärenden med säkerhetsaspekter.

SOU 2020:47 Slutbetänkande av utredningen Framtidens social- tjänst Hållbar socialtjänst – En ny socialtjänstlag.

SOU 2020:54 Betänkandet av Migrationskommittén En långsiktigt hållbar migrationspolitik.

1848

SOU 2020:63

Källförteckning

Departementsserien

Ds 2002:13 Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser. Ds 2005:59 Ett uppföljningssystem för barnpolitiken (delrapport). Ds 2007:9 Ett uppföljningssystem för barnpolitiken.

Ds 2007:25 Riktlinjer för handläggningen av ärenden om inter- nationella överenskommelser.

Ds 2010:16 En myndighet för bortförda barn.

Ds 2011:37 Hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer

med rättigheterna i barnkonventionen – en kartläggning.

Ds 2012:45 Genomförande av EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi.

Ds 2014:8 Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.

Ds 2015:42 Ett särskilt tortyrbrott?

Ds 2018:11 Vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen.

Ds 2018:17 Ändring av det kön som framgår av folkbokföringen.

Ds 2018:23 Vissa frågor om barnpornografibrottet och om avskaffad preskription för allvarliga brott mot barn.

Ds 2019:4 Förslag till en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige.

Ds 2019: 23 Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter.

Ds 2020:12 Registrering av kontantkort, m.m.

Nytt Juridiskt arkiv II

NJA II 1899.

NJA II 1924.

NJA II 1943.

NJA II 1962.

NJA II 1983.

1849

SOU 2020:63

Källförteckning

Regeringsbeslut dnr KU2017/02582/LS.

Protokoll vid regeringssammanträde nr I:21.

Regeringsbeslut dnr S2017/07519/FS.

Regeringsbeslut dnr Ku2018/01610/MF.

Regeringsbeslut dnr S2018/00212/FST.

Regeringsbeslut dnr S2018/00722/FS.

Regeringsbeslut dnr S2018/00723/FS.

Regeringsbeslut dnr S2018/01950/FS.

Regeringsbeslut dnr Ju2018/03399/L2.

Regeringsbeslut dnr U2018/02972/UF.

Regeringsbeslut dnr S2018/03827/RS.

Regeringsbeslut dnr S2018/00905/JÄM.

Regeringsbeslut dnr S2018/03931/JÄM.

Regeringsbeslut dnr S2018/04675/FST.

Regeringsbeslut dnr S2018/04678/FST.

Regeringsbeslut dnr U2018/01141/AI.

Regeringsbeslut dnr U2018/04690/UF.

Regeringsbeslut dnr A2019/01274/MRB.

Regeringsbeslut dnr A2019/02059/MRB.

Regeringsbeslut dnr Fi2019/03125/SPN.

Regeringsbeslut dnr Ku2019/01659/MD.

Regeringsbeslut dnr Ku2019/00984/CSM.

Regeringsbeslut dnr S2019/03929/FST.

Regeringsbeslut dnr S2019/04727/FST.

Regeringsbeslut dnr Ju2019/04129/LP.

Regeringsbeslut dnr A2020/00346/JÄM.

Regeringsbeslut dnr U2020/00363/S.

Regeringsbeslut dnr S2020/00441/FS.

Regeringsbeslut dnr U2020/00707/S.

Regeringsbeslut dnr S2020/01045/SOF.

Regeringskansli beslut dnr S2020/03820/SOF.

1851

Källförteckning

SOU 2020:63

Myndighetspublikationer m.m.

Arbetsmiljöverket, Om minderårigas arbetsmiljö. 2013. Arbetsmiljöverket, Så får barn och ungdomar arbeta. 2015. Barnombudsmannen, Mänskliga rättigheter för barn. 1999.

Barnombudsmannen, remissvar Promemorian Ds 2000:5 Omskärelse av pojkar. 8 maj 2000.

Barnombudsmannens årsrapport 2005, Barnets bästa. 2005. Barnombudsmannens årsrapport 2005, Öppna för gränser. 2005.

Barnombudsmannen, Konst, hur man lever, å lite annat. 2006.

Barnombudsmannen, Förklara vad som händer – En pedagogisk brottmålsrättegång för unga. 2007.

Barnombudsmannen, Jag vill säga något! Om barns och ungas rättigheter. 2009.

Barnombudsmannens årsrapport 2009, Kom närmare – om att överbrygga avståndet mellan barn och vuxna. 2009.

Barnombudsmannen, I´m sorry. Röster från särskilda ungdomshem. 2010.

Barnombudsmannen, Bakom fasaden. Barn och ungdomar i den sociala barnavården berättar. 2011.

Barnombudsmannen, Barnombudsmannens underlag till regeringen inför Sveriges femte FN-rapportering (bilaga 2 till Sveriges rapport). 2012.

Barnombudsmannen, Signaler. Våld i nära relationer. 2012.

Barnombudsmannens årsrapport 2013, Från insidan. Barn och unga berättar om tillvaron i arrest och häkte. 2013.

Barnombudsmannen, skrivelse till regeringen Låt pojkar själva få bestämma om de ska omskäras. 7 oktober 2013.

Barnombudsmannen, Bryt tystnaden – barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa. 2014.

Barnombudsmannen, Barnombudsmannens tilläggrapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter angående Sveriges femte periodiska rapport. 1 mars 2014.

Barnombudsmannen, Våga fråga – röster från barn i familjehem. 2014.

1852

SOU 2020:63

Källförteckning

Barnombudsmannens årsrapport 2015, Välkommen till verkligheten. 2015.

Barnombudsmannens årsrapport 2016, Respekt – barn med funktionsnedsättning om samhällets stöd. 2016.

Barnombudsmannen, Barns och ungas klagomöjligheter. 2016.

Barnombudsmannen, Barn på flykt – Barns och ungas röster om mottagandet av ensamkommande. 2017.

Barnombudsmannens årsrapport 2017, Vi lämnade allting och kom hit. 2017.

Barnombudsmannen, skrivelse till barn-, äldre- och jämställdhets- ministern Barn som växer upp i utsatta kommuner och förorter. 27mars 2018.

Barnombudsmannens årsrapport 2019, Vem bryr sig – när samhället blir förälder – Barns röster om att växa upp i den sociala barna- vården. 2019.

Barnombudsmannens årsrapport 2020, Dom tror att dom vet bättre. 2020.

Barnombudsmannens webbportal Mina Rättigheter, minarattigheter.se, besökt i oktober 2018.

Barnombudsmannens webbsida Ensamkommande barn måste få tillgång till BUP, www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/i- media/nyheter/20171/ensamkommande-barn-maste-fa-tillgang- till-bup/, publicerad 23 november 2017. Besökt i oktober 2020.

Boverket, Unga är också medborgare. 2020.

Brottsförebyggande rådet, Polisanmälda våldtäkter mot barn. En uppdaterad kunskapsbild, Rapport 2011:6. 2011.

Brottsförebyggande rådet, Den polisanmälda barnmisshandeln

–Utvecklingen fram till 2009, Rapport 2011:16. 2011.

Brottsförebyggande rådet, Brottsutvecklingen i Sverige år 2008–2011. 2012.

Brottsförebyggande rådet, Bedrägeribrottsligheten i Sverige (2016:9). 2016.

Brottsförebyggande rådet, Dödligt våld i Sverige 1990–2017. 2019.

1853

Källförteckning

SOU 2020:63

Brottsförebyggande rådet, Konstaterade fall av dödligt våld

–En granskning av anmält dödligt våld 2018. 2019.

Centrum för idrottsforskning, Idrotten och (o)jämlikheten

–I medlemmarnas eller samhällets intresse? 2019.

Ekonomistyrningsverket, Barnperspektiv vid statliga beslut, dnr 75-701/1999. 1999.

Folkhälsomyndigheten, Beslutsunderlag om HPV-vaccination av pojkar i det nationella vaccinationsprogrammet. September 2017.

Folkhälsomyndigheten, Psykisk hälsa bland 11-, 13- och 15-åringar. 2018.

Folkhälsomyndighetens webbsida om spädbarnsdödlighet, www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering- statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/spadbarnsdodlighet/, uppdaterad 9 mars 2018. Besökt i oktober 2018.

Folkhälsomyndighetens webbsida med information om Narkotikakommissionen, www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/ alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel-andts/narkotika- och-halsofarliga-varor/lagar-och-policy, besökt i februari 2019.

Folkhälsomyndighetens webbsida om livsvillkor för barn med funktionsnedsättning, www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/halsa-i- olika-grupper/funktionsnedsattning/halsan-hos-personer-med- funktionsnedsattning/, besökt i oktober 2020.

Granskningsnämnden för radio tv, Granskat och klart. Tema – om mediets genomslagskraft. 2013.

IVO, Vad tycker barnen? Barns och ungdomars uppfattning om sin trygghet och delaktighet i HVB och LSS-boenden under 2013. 2014.

IVO, Vad har IVO sett 2017? De viktigaste iakttagelserna inom IVO:s tillsyn och tillståndsprövning för verksamhetsåret. 2017.

IVO:s tillsynsrapport, Får barn som bor på HVB tillräckligt stöd av socialtjänsten? 2018.

IVO:s webbsida, För placerade barn och unga, www.ivo.se/for- privatpersoner/for-placerade-barn-och-unga/, besökt i oktober 2020.

1854

SOU 2020:63

Källförteckning

JO, Opcat – verksamhetsåret 2017/18, publicerad på myndighetens hemsida, www.jo.se/sv/Opcat/Opcat-verksamhetsaret-2017-18/, senast uppdaterad 27 november 2018. Besökt i maj 2019.

Kriminalvården, Kriminalvårdens handbok för arbetet med barn- perspektivet (2016:4). 15 november 2016.

Kriminalvården, Kriminalvård och statistik 2018. 2019.

Kriminalvårdens årsredovisning 2019.

Kriminalvården, Kriminalvård och statistik 2019. 2020.

Kronofogdemyndighetens webbsida om barn med skulder, www.kronofogden.se/barnmedskulder.html, besökt i februari 2019.

Kriminalvårdens webbplats om statsbidrag, www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/nyheter/2019/ februari/statsbidrag-till-ideella-organisationer/, besökt i augusti 2019.

Kronofogdemyndighetens webbsida om vräkningsstatistik, www.kronofogden.se/statistikvrakning.html, besökt i december 2019.

Kungliga Biblioteket, Demokratins skattkammare – Förslag till en nationell biblioteksstrategi. 2019.

Lagrådets yttrande, Vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och ändring av det kön som framgår av folkbokföringen. Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 23 oktober 2018.

Livsmedelsverket, Riskhanteringsåtgärder för att hålla nere intaget av energidrycker/koffein bland barn och unga, dnr 2018/00523.

26 november 2018.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget, Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling 2018. Inflytande och delaktighet – en fördjupning. 2019.

Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelserna stödjer föräldraskaps- stödsarbetet. 2018 års verksamhet, publikation 2019:13. 2019.

Migrationsverket, Barnets rättigheter i asylprocessen. 2014.

Migrationsverket, Prövning av barns bästa. Rättsligt ställnings- tagande 24 juni 2020, RS/009/2020.

Migrationsverket, Att höra barn. Rättsligt ställningstagande 24 juni 2020, RS/010/2020.

1855

Källförteckning

SOU 2020:63

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Uppdrag rörande bilaterala avtal om internationella adoptioner – Rapport till regeringen, dnr 1.1.1:485/14. 2 mars 2015.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöds skrivelse till Regeringskansliet, Redovisning av regeringsuppdrag – Barnrätt i praktiken (BIP), dnr 4.2.2:1168/17. 29 mars 2018.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöds webbsida om internationella adoptioner, www.mfof.se/sv/internationella- adoptioner/att-adoptera/adoptionsprocessen/ Uppfoljningsrapporter/, besökt i januari 2019.

Myndigheten för kulturanalys, Barns och ungas kulturaktiviteter. Kulturfakta 2017:5. 2017.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Inte ditt fel

–att förebygga sexuell utsatthet. 2015.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Fokus 17:1 Ungas etablering i arbets- och samhällslivet. 2017.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, En meningsfull fritid för alla unga – Återrapportering av 2018 års statsbidrag till den öppna fritidsverksamheten. 2019.

Polismyndigheten, Polisens rapport om allvarlig och organiserad brottslighet. 2017.

Post- och telestyrelsens webbplats om kommunikationstjänster, www.pts.se, besökt i oktober 2020.

Regeringen, svar av Gustav Fridolin på fråga 2015/16:34 av Erik Bengtzboe (M), Skolgång för barn till EU-migranter,

dnr U2015/04594/S. 30 september 2015.

Regeringens webbsida om väpnade konflikter, www.regeringen.se/regeringens-politik/barn-och-vapnad- konflikt/, besökt i oktober 2020.

Regeringskansliet, Första rapport av Sverige om konventionen om barnets rättigheter. 1992.

Regeringskansliet, Sveriges andra rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter. 1997.

Regeringskansliet, Sveriges tredje rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter – Om åtgärder och framsteg för att förverkliga konventionen om barnets rättigheter. 2002.

1856

SOU 2020:63

Källförteckning

Regeringskansliet, Mänskliga rättigheter – Konventionen om barnets rättigheter. 2006.

Regeringskansliet, Sveriges femte periodiska rapport till FN:s

kommitté för barnets rättigheter om barnkonventionens genomförande under 2007–2012. 2012.

Regeringskansliet, Barn som olovligen förs bort eller kvarhålls i ett annat land. 2014.

Regeringskansliet, Barnkonsultationer – barns rätt att göra sina röster hörda. 2018.

Regeringskansliets pressmeddelande Ny strategi för Sveriges samarbete med Unesco. 23 april 2018.

Regeringskansliets pressmeddelande Sverige ökar sitt stöd till Unesco. 10 juli 2018.

Riksrevisionen, Barnkonventionen i praktiken (RiR 2004:30). 2004.

Sametinget, Uttalande angående remissyttrande om delbetänkande från utredningen om en stärkt minoritetspolitik; Nästa steg? (SOU 2017:60). 2–5 oktober 2017.

Skolinspektionens informationsblad Avgifter i skolan, publicerat 7 december 2011, uppdaterat 14 september 2018.

Skolverkets publikation Nolltolerans mot diskriminering och kränkande behandling – lagens krav och huvudmannens ansvar. 2011.

Skolverket, juridisk vägledning. Juli 2012.

Skolverkets skrivelse till Utbildningsdepartementet, Skrivelse om rätt till utbildning och annan verksamhet enligt skollagen till följd av EU-rätten, dnr 2014:1204. 24 november 2014.

Skolverkets publikation Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda. Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar. 2015.

Skolverkets webbsida www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar- i-skolfragor/avgifter, senast uppdaterad 29 augusti 2019. Besökt i oktober 2020.

Skolverkets webbplats, www.skolverket.se, besökt i augusti 2019.

Socialstyrelsens handbok Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn, artikelnummer: 2004-101-1. 2004.

1857

Källförteckning

SOU 2020:63

Socialstyrelsens handbok Vårdnad, boende och umgänge. Handbok

–stöd för rättstillämpning och handläggning inom socialtjänstens familjerätt. 2012.

Socialstyrelsen, Barn och unga i familjehem och HVB. Handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter. 2013.

Socialstyrelsen, När förälder oväntat avlider. Resultat och slutsatser från tre kartläggningar om ansvar samt strukturer för information och stöd. December 2013.

Socialstyrelsen, Barn och unga i familjehem och HVB. Handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter. 2013.

Socialstyrelsen, När förälder oväntat avlider. 2013.

Socialstyrelsens handbok Adoption. 2014.

Socialstyrelsens rapport Barns delaktighet i utredningar om vårdnad, boende och umgänge, artikelnummer 2014-12-40. 2014.

Socialstyrelsen, Barn som far illa eller riskerar att fara illa – En vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar. 2014.

Socialstyrelsen, Stöd till barn och unga med funktionsnedsättning

–Handbok för rättstillämpning vid handläggning och utförande av LSS-insatser. 2014.

Socialstyrelsen, Handläggning och dokumentation inom social- tjänsten. 2015.

Socialstyrelsen, Utreda barn och unga. 2015.

Socialstyrelsen, Dina rättigheter i tvångsvården – Vård enligt LPT. 2015.

Socialstyrelsen, Dina rättigheter i tvångsvården – Vård enligt LRV. 2015.

Socialstyrelsens handbok Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig. 2015.

Socialstyrelsen, Våldsbejakande extremism. Ett utbildningsmaterial för socialtjänstens arbete med barn och unga vuxna. 2017.

Socialstyrelsens rapport Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna. 2017.

Socialstyrelsen, Grundbok i BBIC. 2018.

1858

SOU 2020:63

Källförteckning

Socialstyrelsens rapport Att göra anmälningar som gäller barn sök- bara – rättsliga förutsättningar för personuppgiftsbehandling. 2019.

Socialstyrelsen, Uppföljning av barnkonventionens genomslag vid tillämpning av LSS. 2019.

Socialstyrelsen, LVU Handbok för socialtjänsten. 2020.

Socialstyrelsens dödsorsaksregister, www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/dodsorsaker, besökt i oktober 2020.

Socialstyrelsens webbplats om regelverket för tvångsvård, www.socialstyrelsen.se/regelverk/tvangsvard, besökt i mars 2019.

Socialstyrelsens webbsida om vilken vård som ska erbjudas, www.socialstyrelsen.se/vardochomsorgforasylsokandemedflera/ halso-ochsjukvardochtandvard/vilkenvardskaerbjudas, besökt i mars 2019.

Statens Institutionsstyrelse, Ungdomar intagna på SIS särskilda ungdomshem 2017. En tabellsammanställning av ADAD inskrivningsintervju. 2018.

Statens kulturråds webbsida www.kulturradet.se, besökt i oktober 2020.

Statskontoret, Barnpolitikens myndighetsstruktur och styrning (2007:15). 2007.

Statskontoret, Tillsyn och klagomålshantering inom migrationsområdet (2014:32). 2014.

Statskontoret, FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter – utmaningar i statens arbete (2018:8). 2018.

Åklagarmyndigheten, Barn som begår brott – utredningar jämlikt 31 § LUL, RättsPM 2013:6.

Åklagarmyndigheten, Unga lagöverträdare och barnkonventionen, RättsPM 2013:7. Uppdaterad oktober 2018.

1859

Källförteckning

SOU 2020:63

Rättsfall och myndighetspraxis

Högsta domstolen

NJA 1920 s. 449.

NJA 1945 s. 605.

NJA 1973 s. 62.

NJA 1976 s. 458.

NJA 1977 s. 706.

NJA 1978 s. 67.

NJA 1978 s. 468.

NJA 1979 s. 802.

NJA 1981 s. 753.

NJA 1983 s. 359.

NJA 1983 s. 364.

NJA 1983 s. 642.

NJA 1983 s. 750.

NJA 1985 s. 56.

NJA 1985 s. 494.

NJA 1985 s. 651.

NJA 1986 s. 338.

NJA 1986 s. 604.

NJA 1987 s. 116.

NJA 1987 s. 496.

NJA 1987 s. 600.

NJA 1987 s. 628.

NJA 1988 s. 586.

NJA 1989 s. 564.

NJA 1991 s. 21.

NJA 1992 s. 93.

NJA 1992 s. 566.

NJA 1992 s. 594.

NJA 1993 s. 128.

1860

SOU 2020:63

Källförteckning

NJA 1993 s. 277.

NJA 1994 s. 128.

NJA 1994 s. 637.

NJA 1995 s. 398.

NJA 1996 C 27.

NJA 1997 s. 368.

NJA 1997 s. 636.

NJA 1998 s. 693.

NJA 1999 s. 166.

NJA 2000 s. 421.

NJA 2000 s. 612.

NJA 2001 s. 913.

NJA 2003 s. 372.

NJA 2003 s. 473.

NJA 2003 s. 537.

NJA 2004 s. 417.

NJA 2005 s. 283.

NJA 2005 s. 712.

NJA 2005 s. 805.

NJA 2006 s. 40.

NJA 2006 s. 388.

NJA 2006 s. 467.

NJA 2006 s. 505.

NJA 2007 s. 201.

NJA 2007 s. 382.

NJA 2007 s. 425.

NJA 2007 s. 584.

NJA 2007 s. 624.

NJA 2007 s. 636.

NJA 2008 s. 81.

NJA 2008 s. 780.

NJA 2008 s. 963.

1861

SOU 2020:63

Källförteckning

NJA 2019 s. 504.

NJA 2019 s. 544.

NJA 2019 s. 969.

NJA 2020 s. 134.

Högsta domstolens dom den 2 juli 2020 i mål B 5306-19.

Högsta domstolens dom den 3 juli 2020 i mål T 4238-19.

Högsta förvaltningsdomstolen

RÅ 1977:121.

RÅ 1983 2:18.

RÅ 1987 ref. 109.

RÅ 1987 ref. 174.

RÅ 1992 ref. 6.

RÅ 1994 ref. 81.

RÅ 1995 ref. 38.

RÅ 1995 ref. 39.

RÅ 1995 ref. 46.

RÅ 1995 ref. 64.

RÅ 1995 ref. 70.

RÅ 1996 ref. 61.

RÅ 1996 ref. 91.

RÅ 1997 ref. 23.

RÅ 1997 ref. 49.

RÅ 1997 ref. 79.

RÅ 2001 ref. 71.

RÅ 2002 ref. 1.

RÅ 2004 ref. 16.

RÅ 2005 ref. 66.

RÅ 2006 ref. 10.

RÅ 2006 ref. 36.

RÅ 2006 ref. 66.

1863

Källförteckning

SOU 2020:63

Kammarrätterna

Kammarrätten i Sundsvall, mål 1492-12, dom den 4 juli 2013.

Kammarrätten i Göteborg, mål 5752-14, beslut den 18 december 2014.

Tingsrätterna

Uppsala tingsrätt, mål nr T 4350-07, dom den 20 april 2010.

Migrationsöverdomstolen

MIG 2007:10.

MIG 2007:30.

MIG 2007:49.

MIG 2007:54.

MIG 2007:56.

MIG 2008:46.

MIG 2009:1.

MIG 2009:3.

MIG 2009:17.

MIG 2009:21.

MIG 2010:04.

MIG 2011:11.

MIG 2012:1.

MIG 2015:23.

MIG 2016:1.

MIG 2016:26.

MIG 2017:6.

MIG 2017:11.

MIG 2018:20.

MIG 2020:2.

Migrationsöverdomstolens dom den 4 januari 2010 i mål nr UM 1014-09.

1866

SOU 2020:63

Källförteckning

EU-domstolen

P mot S och Cornwall County Council, mål C-13/94, 30 april 1996.

Badeck m.fl., mål C-158/97, 28 mars 2000. Abrahamsson m.fl., mål C-407/98, 6 juli 2000. C, mål C-435/06, 27 november 2007.

Doris Povse mot Mauro Alpago, mål C-211/10, 1 juli 2010.

Digital Rights Ireland Ltd, mål C-293/12, och Kärntner Landesregierung m.fl., C-594/12, 8 april 2014.

Tele2 Sverige AB, mål C 203/15, och Tom Watson m.fl., mål C-698/15, 21 december 2016.

SM mot Entry Clearance Officer, UK Visa Section, mål C-129/18, 26 mars 2019.

Europadomstolen

”Relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in Belgium” mot Belgien, mål 1474/62 m.fl., 23 juli 1968.

Kjeldsen m.fl. mot Danmark, mål 5095/71 m.fl., 7 december 1976.

Campbell och Cosans mot Förenade kungariket, mål 7511/76 m.fl., 25 februari 1982.

Olsson mot Sverige, mål 10465/83, 24 mars 1988. Eriksson mot Sverige, mål 11373/85, 22 juni 1989. Andersson mot Sverige, mål 12963/87, 25 februari 1992. Guillot mot Frankrike, mål 22500/93, 24 oktober 1993.

E.M. mot Norge, mål 20087/92, beslut av Kommissionen 26 oktober 1995.

Osman mot Förenade kungariket, mål 87/1997/871/1083, 28 oktober 1998.

Söderbäck mot Sverige, mål 113/1997/897/1109, 28 oktober 1998. T mot Förenade kungariket, mål 24724/94, 16 december 1999. Mazurek mot Frankrike, mål 34406/97, 1 februari 2000.

Gnahoré mot Frankrike, mål 40031/98, 19 september 2000.

1867

Källförteckning

SOU 2020:63

Keenan mot Förenade kungariket, mål 27229/95, 3 april 2001. Sen mot Nederländerna, mål 31465/96, 21 december 2001. Odièvre mot Frankrike, mål 42326/98, 13 februari 2003. Kosmopoulou mot Grekland, mål 60457/00, 5 februari 2004. Görgülü mot Tyskland, mål 74969/01, 26 februari 2004.

Weh mot Österrike, mål 38544/97, 8 april 2004.

von Hannover mot Tyskland, mål 59320/00, 24 juni 2004. Vo mot Frankrike, mål 53924/00, 8 juli 2004.

Öneryildiz mot Turkiet, mål 48939/99, 30 november 2004. Siliadin mot Frankrike, mål 73316/01, 26 juli 2005.

Tuquabo-Tekle m.fl. mot Nederländerna, mål 60665/00, 1 december 2005.

Timishev mot Ryssland, mål 55762/00 m.fl., 13 december 2005. Mihailova mot Bulgarien, mål 35978/02, 12 januari 2006. Różański mot Polen, mål 55339/00, 18 maj 2006.

R. mot Finland, mål 34141/96, 30 maj 2006.

Wainwright mot Förenade kungariket, mål 12350/04, 26 september 2006.

Kontrová mot Slovakien, mål 7510/04, 31 maj 2007.

Wagner och J.M.W.L mot Luxemburg, mål 76240/01, 28 juni 2007. Folgerø m.fl. mot Norge, mål 15472/02, 29 juni 2007. Phinikaridou mot Cypern, mål 23890/02, 20 december 2007. Ladent mot Polen, mål 11036/03, 18 mars 2008.

Salduz mot Turkiet, mål 36391/02, 27 november 2008. K.U. mot Finland, mål 2872/02, 2 december 2008. Panovits mot Cypern, mål 4268/04, 11 december 2008.

Branko Tomašić m.fl. mot Kroatien, mål 46598/06, 15 januari 2009.

Appel-Irrgang m.fl. mot Tyskland, mål 45216/07, beslut 6 oktober 2009.

Ranstev mot Cypern och Ryssland, mål 25965/04, 7 januari 2010.

Gillan och Quinton mot Förenade kungariket, mål 4158/05, 12 januari 2010.

Yoldaş mot Turkiet, mål 27503/04, 23 februari 2010.

1868

SOU 2020:63

Källförteckning

Adamkiewicz mot Polen, mål 54729/00, 2 mars 2010. Oršuš m.fl. mot Kroatien, mål 15766/03, 16 mars 2010.

M.A.K. och R.K. mot Förenade kungariket, mål 45901/05 och 40146/06, 23 mars 2010.

Ali mot Förenade kungariket, mål 40385/06, 11 januari 2011. Sporer mot Österrike, mål 35637/03, 3 februari 2011.

Lautsi m.fl. mot Italien, mål 30814/06, 18 mars 2011. Ponomaryovi mot Bulgarien, mål 5335/05, 21 juni 2011. Nunez mot Norge, mål 55597/09, 28 juni 2011.

Dojan m.fl. mot Tyskland, mål 319/08, beslut 13 september 2011. M. och C. mot Rumänien, mål 29032/04, 27 september 2011. Popov mot Frankrike, mål 39472/07 och 39474/07, 19 januari 2012. Levin mot Sverige, mål 35141/06, 15 mars 2012.

Panaitescu mot Rumänien, mål 30909/06, 10 april 2012. Harroudj mot Frankrike, mål 43631/09, 4 oktober 2012. C.N. och V. mot Frankrike, mål 67724/09, 11 oktober 2012.

Catan m.fl. mot Moldavien och Ryssland, mål 43370/04 m.fl., 19 oktober 2012.

Röman mot Finland, mål 13072/05, 29 januari 2013. Tarantino m.fl. mot Italien, mål 25851/09 m.fl., 2 april 2013.

Mehmet Şentürk och Bekir Şentürk mot Turkiet, mål 13423/09, 9 april 2013.

Rousk mot Sverige, mål 27183/04, 25 juli 2013.

Kasap m.fl. mot Turkiet, mål 8656/10, 14 januari 2014. Mugenzi mot Frankrike, mål 52701/09, 10 juli 2014. Jeunesse mot Nederländerna, mål 12738/10, 3 oktober 2014. Tarakhel mot Schweiz, mål 29217/12, 4 november 2014. Gözüm mot Turkiet, mål 4789/10, 20 januari 2015.

Asiye Genç mot Turkiet, mål 24109/07, 27 januari 2015. Dvorski mot Kroatien, mål 25703/11, 20 oktober 2015.

Roman Zakharov mot Ryssland, mål 47143/06, 4 december 2015. Çam mot Turkiet, mål 51500/08, 23 februari 2016.

I.A.A. mot Storbritannien, mål 25960/13, beslut 8 mars 2016.

1869

Källförteckning

SOU 2020:63

Blokhin mot Ryssland, mål 47152/06, 23 mars 2016.

Kocherov och Sergeyeva mot Ryssland, mål 16899/13, 29 mars 2016.

El Ghatet mot Schweiz, mål 56971/10, 8 november 2016.

Osmanoğlu och Kocabaş mot Schweiz, mål 29086/12, 10 januari 2017.

Wetjen m.fl. mot Tyskland, mål 68125/14 och 72204/14, 22 mars 2018.

Marknadsdomstolen

MD 1999:26.

MD 2000:8.

MD 2010:30.

MD 2012:14.

Marknadsdomstolens dom i mål B 4/11, 6 december 2012.

Arbetsdomstolen

AD 1983 nr. 107.

AD 2006 nr. 96.

AD 2009 nr. 11.

AD 2011 nr. 25.

Justitieombudsmannen

JO:s ämbetsberättelse 1989/90 s. 60.

JO:s ämbetsberättelse 1989/90 s. 219.

JO:s ämbetsberättelse 1994/95 s. 255.

JO:s ämbetsberättelse 2001/02 s. 397.

JO:s ämbetsberättelse 2006/07 s. 212.

JO:s ämbetsberättelse 2007/08 s. 190.

JO:s ämbetsberättelse 2011/12 s. 77.

1870

SOU 2020:63

Källförteckning

JO:s ämbetsberättelse 2012/13 s. 106.

JO:s ämbetsberättelse 2013/14 s. 144.

JO:s ämbetsberättelse 2016/17 s. 427.

JO:s ämbetsberättelse 2017/18 s. 332.

JO:s ämbetsberättelse 2018/19 s. 184.

JO:s ämbetsberättelse 2018/19 s. 518.

JO:s ämbetsberättelse 2019/20:JO1 s. 543.

Beslut dnr 372-2001 den 12 april 2002.

Beslut dnr 3019-2012 den 26 april 2013.

Beslut dnr 3153-2016 den 23 november 2018.

Beslut dnr 3154-2016 den 23 november 2018.

Beslut dnr 7875-2017 den 17 maj 2019.

Beslut dnr 6434-2018 den 12 juli 2019.

Beslut dnr 7898-2017 den 19 december 2019.

Beslut dnr O 7-2018 den 5 februari 2020.

Beslut dnr 3233-2018 den 10 februari 2020.

Justitiekanslern

Beslut dnr 6599-12-34 den 4 oktober 2012.

Granskningsnämnden för radio och tv

Beslut SB 825/08, Hej, hej sommar.

Beslut 11/01958, Blue Steel.

Skolverket

Beslut dnr 52-2006:2792, 23 januari 2007.

1871

Källförteckning

SOU 2020:63

Skolväsendets överklagandenämnd

Beslut dnr 07:490, 2 augusti 2008.

Beslut dnr 2011:190, 3 oktober 2011.

Beslut dnr 2013:458, 16 januari 2014.

Beslut dnr 2014:540, 23 april 2015.

Beslut dnr 2014:556, 16 februari 2015.

Beslut dnr 2015:58, 28 maj 2015.

Skolinspektionens beslut

Beslut 2010-3843, 10 september 2010.

Beslut dnr 41-2010:5781, 13 april 2011.

Beslut dnr 42-2014:2115, 26 maj 2014.

Internationella dokument

Dokument från FN:s kommitté för barnets rättigheter

Allmänna kommentarer

CRC/GC/2001/1, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 1 (2001), artikel 29.1: Utbildningens mål. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 17 april 2001.

CRC/GC/2002/2, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 2 (2002), Rollen för oberoende nationella institutioner för mänskliga rättigheter i arbetet med att främja och skydda barnets rättigheter. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 15 november 2002.

CRC/GC/2003/3, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 3 (2003), Hiv/aids och barnets rättigheter. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 1 juli 2003.

CRC/GC/2003/4, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 4 (2003), Ungdomars hälsa och utveckling inom ramen för konventionen om barnets rättigheter. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 1 juli 2003.

1872

SOU 2020:63

Källförteckning

CRC/GC/2003/5, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 5 (2003), Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter (artikel 4, 42 och 44.6). FN:s kommitté för barnets rättigheter. 27 november 2003.

CRC/C/GC/6, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 6 (2005), Behandlingen av ensamkommande barn och barn som har skilts från föräldrarna utanför ursprungslandet. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 1 september 2005.

CRC/C/GC/7, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 7 (2005), Genomförandet av barnets rättigheter under tidig barndom. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 20 september 2006.

CRC/C/GC/8, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 8 (2006), Barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffning (bl.a. artikel 19,

28.2och 37). FN:s kommitté för barnets rättigheter. 2 mars 2007.

CRC/C/GC/9, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 9 (2006), Rättigheter för barn med funktionsnedsättning. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 27 februari 2007.

CRC/C/GC/11, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 11 (2009), Barn som tillhör ursprungsbefolkningar och deras rättigheter enligt konventionen. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 12 februari 2009.

CRC/C/GC/12, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12

(2009), Barnets rätt att bli hörd. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 20 juli 2009.

CRC/C/GC/13, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 13 (2011), Barnets rätt till frihet från alla former av våld. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 18 april 2011.

CRC/C/GC/14, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013), Barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa. FN:s kommitté för barnets rättigheter.

29 maj 2013.

CRC/C/GC/15, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 15 (2013), Barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa (art. 24). FN:s kommitté för barnets rättigheter. 17 april 2013.

1873

Källförteckning

SOU 2020:63

CRC/C/GC/16, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 16 (2013), Staternas skyldigheter rörande näringslivets påverkan på barnets rättigheter. FN:s kommitté för barnets rättigheter.

17 april 2013.

CRC/C/GC/17, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 17 (2013), Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31). FN:s kommitté för barnets rättigheter. 17 april 2013.

CEDAW/C/GC/31-CRC/C/GC/18, Gemensam allmän rekommendation nr 31 av FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor/allmän kommentar nr 18 av FN:s kommitté för barnets rättigheter, om skadliga sedvänjor. FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor och FN:s kommitté för barnets rättigheter. 14 november 2014.

CRC/C/GC/19, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 19 (2016), om offentlig budgetering för förverkligandet av barns rättigheter (artikel 4). FN:s kommitté för barnets rättigheter.

20 juli 2016.

CRC/C/GC/20, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 20 (2016), om genomförandet av barnets rättigheter under ungdomsåren. FN:s kommitté för barnets rättigheter.

6 december 2016.

CRC/C/GC/21, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 21 (2017), om barn i gatumiljöer. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 21 juni 2017.

CMW/C/GC/3 – CRC/C/GC/22, Gemensam allmän kommentar nr 3 (2017) av FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter och nr 22 (2017) av FN:s kommitté för barnets rättigheter om de allmänna principerna rörande barns mänskliga rättigheter inom ramen för internationell migration. FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter och FN:s kommitté för barnets rättigheter. 16 april 2017.

CMW/C/GC/4 – CRC/C/GC/23, Gemensam allmän kommentar nr 4 (2017) av FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter och nr 23 (2017) av FN:s kommitté för barnets rättigheter om staternas skyldigheter rörande barns

1874

SOU 2020:63

Källförteckning

mänskliga rättigheter inom ramen för internationell migration i ursprungs-, transit-, destinations- och återvändandeländer. FN:s kommitté för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter och FN:s kommitté för barnets rättigheter.

16 november 2017.

CRC/C/GC/24, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 24 (2019), om barnets rättigheter i rättssystemet (ersätter tidigare allmän kommentar nr 10). FN:s kommitté för barnets rättigheter. 18 september 2019.

CRC/C/GC/25, Draft General Comment No. 25 (202x) Children’s rights in relation to the digital environment. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 13 augusti 2020.

Rekommendationer och sammanfattande slutsatser m.m. till Sverige

CRC/C/15/Add.2, Concluding observations of the Committee on the Rights of the Child: Sweden. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 18 februari 1993.

CRC/C/15/Add.101, Concluding observations: Sweden. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 10 maj 1999.

CRC/C/15/Add.248, Concluding observations: Sweden. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 30 mars 2005.

CRC/C/OPAC/SWE/CO/1, Concluding observations: Sweden. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 6 juli 2007.

CRC/C/SWE/CO/4, Concluding observations of the Committee on the Rights of the Child: Sweden. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 26 juni 2009.

CRC/C/OPSC/SWE/CO/1, Concluding observations: Sweden. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 23 januari 2012.

CRC/C/SWE/CO/5, Concluding observations on the fifth periodic report of Sweden. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 6 mars 2015.

CRC/C/SWE/QPR/6–7, List of issues prior to submission of the combined sixth and seventh periodic report of Sweden. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 23 juli 2020.

1875

Källförteckning

SOU 2020:63

Övriga dokument

A/53/41, Report of the Committee on the Rights of the Child. FN:s generalförsamling. 1998.

Barnrättskommitténs webbsida, Recommendations from the 2014 day of general discussion on children’s rights and digital media, www.ohchr.org/EN/HRBodies/CRC/Pages/Discussion2014.as px, besökt oktober 2020.

Barnrättskommitténs webbsida, Simplified reporting procedure www.ohchr.org/EN/HRBodies/CRC/Pages/ReportingProcedu re.aspx, besökt oktober 2020.

CRC/C/50, Report on the eleventh session. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 22 mars 1996.

CRC/C/15/Add.65, General discussion on the child and the media. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 1996.

CRC/C/15/Add.149, Concluding observations of the Committee on the Rights of the Child: Palau. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 21 februari 2001.

CRC/C/15/Add.169, Concluding observations of the Committee on the Rights of the Child: Lebanon. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 21 mars 2002.

CRC/C/121, Report on the Thirty-First Session. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 11 december 2002.

CRC/C/15/Add.223, Concluding observations: Indonesia. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 26 februari 2004.

CRC/C/153, Day of General discussion – Children without parental care. FN: kommitté för barnets rättigheter.17 mars 2006.

CRC/C/BEN/CO/2. Concluding observations: Benin. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 20 oktober 2006.

CRC/C/NZL/CO/3–4, Concluding observations: New Zealand. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 11 april 2011.

CRC/C/AUS/CO/4, Concluding observations: Australia. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 28 augusti 2012.

CRC/C/ISR/CO/2–4, Concluding observations on the second to fourth periodic reports of Israel. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 4 juli 2013.

1876

SOU 2020:63

Källförteckning

CRC/C/58/Rev.3, Treaty specific guidelines regarding the form and content of periodic resports to be submitted by States parties under article 44, paragraph 1 (b), of the Convention on the Rights of the Child. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 3 mars 2015.

CRC/C/4/Rev.5, Rules of procedure. FN:s kommitté för barnets rättigheter. 1 mars 2019.

CRC/C/156, Guidelines regarding the implementation of the Optional Protocol to the Convention on the Rights of the Child on the sale of children, child prostitution and child pornography.

10 september 2019.

Övriga internationella dokument

Förenta nationerna

A/RES/56/128, Traditional or customary practices affecting the health of women and girls. FN:s generalförsamling. 19 december 2001.

A/RES/68/268, Strengthening and enhancing the effective functioning of the human rights treaty body system. FN:s generalförsamling.

21 april 2014.

A/RES/70/1, Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. FN:s generalförsamling. 25 september 2015.

CCPR, General comment No. 13: Article 14 (Administration of justice). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 1984.

CCPR, General comment No. 16: Article 17 (Right to privacy). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 1989.

CCPR, General comment No. 17: Article 24 (Rights of the child). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 1989.

CCPR, General comment No. 18: Non discrimination. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 1989.

CCPR, General comment No. 19: Article 23 (The family). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 1990.

CCPR, General Comment No. 20: Article 7 (Prohibition of Torture, or Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punish- ment). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 10 mars 1992.

1877

Källförteckning

SOU 2020:63

CCPR/C/21/Rev.1/Add.4, General comment No. 22 (48) (art. 18). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 27 september 1993.

CCPR/C/21/Rev.1/Add.5, CCPR, General Comment No. 23: Article 27 (Rights of Minorities). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 8 april 1994.

CCPR/C/21/Rev.1/Add.9, General Comment No. 27 (67) Freedom of movement (article 12). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 1 november 1999.

CCPR/C/21/Rev. 1/Add.13, General Comment No. 31 [80] The Nature of the General Legal Obligation Imposed on States Parties to the Covenant. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

26 maj 2004.

CCPR/C/GC/32, General Comment No. 32: Article 14: Right to equality before courts and tribunals and to a fair trial. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 23 augusti 2007.

CCPR/C/GC/35, General comment No. 35: Article 9 (Liberty and security of person). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

16 december 2014.

CCPR/C/GC/36, General comment No. 36: Article 6: right to life. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 3 september 2019.

CCPR/C/GC/37, General comment No. 37 (2020) on the right of peaceful assembly (article 21). FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 17 september 2020.

CEDAW, General recommendation No. 24: Article 12 of the Convention (women and health). FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor.1999.

CESCR, General comment No. 3: The nature of States parties’ obligations (art. 2, para. 1, of the Covenant). FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 14 december 1990.

E/CN.4/1986/42, Report of the Working group on Traditional Practices affecting Women and Children. FN:s ekonomiska och sociala råd. 4 februari 1986.

E/C.12/1999/4, General Comment 11 (1999), Plans of action for primary education (article 14 of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights). FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 10 maj 1999.

1878

SOU 2020:63

Källförteckning

E/C.12/1999/10, General Comment No. 13 (Twenty-first session, 1999), The right to education (article 13 of the Covenant). FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

8 december 1999.

E/C.12/2000/4, General Comment No. 14 (2000), The right to the highest attainable standard of health (article 12 of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights). FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

11 augusti 2000.

E/C.12/GC/19, General Comment No. 19 The right to social security (art. 9). FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 4 februari 2008.

E/C.12/GC/21, General comment No. 21 Right of everyone to take part in cultural life (art. 15, para. 1 (a), of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights). FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 21 december 2009.

HR/PUB/07/1, Legislative History of the Convention on the Rights of the Child: Vol 1 and 2. Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights. United Nations. New York and Geneva, 2007.

Internationella arbetsorganisationen (ILO), webbsida om organisationen, www.ilo.org/global/about-the-ilo/mission-and- objectives/lang--en/index.htm, besökt 14 februari 2019.

Machel, Impact of armed conflict on children. United Nations Sectratary-General’s Study on the impact of conflict on children, including participation in wars as child soldiers. 1996.

Sergio Pinheiro, World report on violence against children. United Nations Secretary-General’s Study on violence against children. 2006.

Unicef m.fl., Implementation Handbook for the Convention on the Rights of the Child. Fully revised third edition. September 2007.

1879

Källförteckning

SOU 2020:63

Europeiska unionen

Europeiska kommissionens meddelande EU:s handikappstrategi 2010–2020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU, KOM. 2010.

Europarådet

Europarådet m.fl.; Handbok om europeisk rätt rörande barnets rättigheter. 2015.

Europarådet, Human rights: a reality for all, Disability Strategy 2017–2023. 2017.

Europarådets webbsida om en ny strategi för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, www.coe.int/en/web/disability, besökt mars 2020.

Europadomstolen, Guide on article 6 of the Convention, Right to a fair trial (criminal limb). Europarådet. 2020.

Europadomstolen, Guide on Article 8 of the European Convention on Human Rights, Right to respect for private and family life, home and correspondence. Europarådet. 2019.

Resolution 1952 (2013) Children’s right to physical integrity. 2013-10-01.

Övriga dokument

EUROPOL, Serious and Organised Crime Threat Assessment: Crime in the age of technology. 2017.

Världshälsoorganisationens författning. 22 juli 1946.

Haagkonferensens webbsida om anslutna stater till 1993 års Haag- konvention, www.hcch.net/en/instruments/conventions/status- table/?cid=69, uppdaterad 2018-06-28.

Interagency Working Group in Luxembourg on Sexual Exploitation on Children, Terminology Guidelines for the Protection of Children from Sexual Exploitation and Sexual Abuse, ECPAT Luxembourg. 2016.

1880

SOU 2020:63

Källförteckning

Publikationer från svenska organisationer

Barnafrid, Utvärdering av Barnahus 2019. 2019.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, rapport nr 178, Skolelevers drogvanor 2018. 2018.

Ecpat Hotline, En rapport om dokumenterade sexuella övergrepp på barn på internet. 2018.

Friends, Friendsrapporten 2017. 2017.

Friends, Friendsrapporten 2018. 2018.

Internetstiftelsen, Svenskarna och internet 2018. 2018.

Janson m.fl., Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Våld mot barn 2016

–En nationell kartläggning. 2017.

Jonsson m.fl., Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Barnafrid, Barn som utsätts för sexuella övergrepp på nätet. 2017.

Länsstyrelsen i Stockholms län, Prostitutionen i Sverige 2014 – en omfattningskartläggning, Rapport 2015:10. 2015.

Majblomman, En praktisk handbok för dig som funderar över avgifter och insamlingar i skolan. 2014.

Mind i samarbete med Högskolan i Gävle och Länsförsäkringar, Unga mår allt sämre – eller? – Kunskapsöversikt om ungas psykiska hälsa i Sverige 2018. 2018.

Nilsson m.fl., Barnafrid Linköpings universitet, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Kunskapsöversikt om stöd och behandling för barn som utsatts för sexuella övergrepp och fysisk misshandel. 2017.

Riksidrottsförbundets webbsida, www.rf.se, besökt i oktober 2020. Rädda Barnen, Ung Röst 2014. 2014.

Save the Children (Rädda Barnen), rapporten Changing lives in our lifetime. 2019.

Stiftelsen Allmänna barnhuset, Om barn med funktionsnedsättning i Sverige och deras utsatthet för våld och kränkningar. 2016.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Dags att prata om sexuella övergrepp

–handledning till skolans personal. 2017.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset, En del av verkligheten. 2017.

1881

Källförteckning

SOU 2020:63

Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stöd och behandling för barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp – Projektrapport och förslag till en modell. 2019.

Stiftelsen Allmänna barnhuset, Multiutsatta barn. 2020.

Svedin (red) m.fl., Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Unga sex och internet – i en föränderlig värld. 2015.

Sveriges advokatsamfunds promemoria Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter. 2020.

Sveriges kommuner och landstings skrivelse till landstingens och regionernas kanslier Patientavgifter fr.o.m. den 1 januari 2018, dnr 18/00314. 19 januari 2018.

Sveriges Kommuner och Regioner, Ersättningar och villkor vid familjehemsvård av barn, unga och vuxna, vårdnadsöverflyttningar m.m. för år 2020, cirkulär 19:44. 2019.

Svenska Barnläkarföreningens skrivelse, Angående omskärelse av pojkar. 6 oktober 2010.

Svenska Filminstitutets webbplats www.filminstitutet.se, besökt i oktober 2020.

Svenska Läkaresällskapet, delegation för medicinsk etik, uttalande Icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar. 25 februari 2010.

Unga Klaras webbplats, www.ungaklara.se, besökt i oktober 2020.

Unicef Sverige, Handbok om barnkonventionen. 2008.

Unicefs rapport, Vilka rättigheter har barn som är EU-medborgare och lever i utsatthet i Sverige? 2015.

Unicefs webbsida om barns överlevnad, https://unicef.se/fakta/barns-overlevnad, besökt i oktober 2018.

Litteratur

Andersson, m.fl.; Narkotikabrotten. 2012.

Asp m.fl.; Brotten mot person och förmögenhetsbrotten. 2015. Berggren m.fl.; Brottsbalken m.m., en kommentar, Zeteo. 2018.

Bernitz och Kjellgren; Europarättens grunder. 2014. Bring, m.fl.; Sverige och folkrätten, Zeteo. 2020.

1882

SOU 2020:63

Källförteckning

Danelius; Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. 2015. Diesen m.fl.; Övergrepp mot kvinnor och barn. 2013.

Dietrick; A Commentary on the United Nations Convention on the Rights of the Child. 1999.

Ekelöf m.fl.; Rättegång V. 2011.

Fitger m.fl.; Rättegångsbalken m.m., Juno. 2020.

Grönwall m.fl.; Psykiatrin, tvånget och lagen, Juno. 2020.

Heuman och Gatenheim; Några problematiserande aspekter på hemliga tvångsmedel, Juridisk Tidsskrift 2018/19 nr. 2. 2019.

Lerwall; Rätt till utbildning för icke folkbokförda personer, SvJt 2017 s. 299. 2017.

Lindberg; Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas? 2018.

Lundgren och Thunved; Nya sociallagarna, Zeteo. 2017.

Nordström och Thunved; Nya sociallagarna. 2017.

Sandberg, m.fl.; Barnekonvensjonen. 2016.

Tobin (red.); The UN Convention on the Rights of the Child

–a Commentary. 2019.

Övriga källor

Barnahus Linköpings websida, http://barnahuslinkoping.se/, besökt i februari 2019.

Bris websida, www.bris.se, besökt i augusti 2019.

Bufffs webbsida om föräldraskapsstöd, www.bufff.nu, besökt i augusti 2019.

BUPs webbplats om föräldraskapsstöd, www.bup.se, besökt i augusti 2019.

CIA:s The World Factbook, Infant Mortality Rate,

www.cia.gov/library/publications/the-world- factbook/rankorder/2091rank.html, besökt i oktober 2018.

CRIN Rights, Remedies and Representation: A global report on access to justice for children. 2016.

1883

Källförteckning

SOU 2020:63

Familjecentraler webbsida, www.familjecentraler.se, besökt i augusti 2019.

Haagkonferensens webbsida om 1993 års Haagkonvention, www.hcch.net/en/instruments/conventions/status- table/?cid=69, besökt i oktober 2020.

MIND:s webbsida om föräldraskapsstöd, www.mind.se, besökt i augusti 2019.

Nordiska ministerrådet, Handlingsplan för nordiskt samarbete om funktionshinder 2018–22. 2018.

Nordiska ministerrådet, Redogörelse till Nordiska rådet. Nordiska ministerrådets samarbete om funktionshinder 2019. 2019.

Sollentuna webbplats, www.sollentuna.se/sv/omsorg-stod/familj- barn-och-ungdom/foraldrastod/Skolproblem/, besökt i augusti 2019.

Statens medieråds webbplatser www.statensmedierad.se och https://statensmedierad.se/omstatensmedierad/hurarbetarvi/fil mgranskning.682.html, uppdaterad 19 oktober 2015. Besökt

i oktober 2019.

Statistiska centralbyråns webbplats om konsumentprisindex, www.scb.se, besökt i oktober 2020.

Statistiska centralbyråns webbplats om adoption, www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2018/allt-fler-adopterar- styvbarn/, besökt i oktober 2020.

Svensk Dagligvaruhandel, styrelsebeslut om åldersgräns vid försäljning av energidrycker. Mars 2009.

Sveriges televisions nyhetssida, www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/11-aringar-jobbar-for- kriminella-gang, publicerad 31 augusti 2017. Besökt i oktober 2020.

Vårdguiden 1177, www.1177.se/Stockholm/Fakta-och- rad/Behandlingar/Omskarelse-av-man/, besökt i oktober 2018.

Västerås webbplats, www.vasteras.se/omsorg-stod-och- hjalp/familj-barn-och-ungdom/stod-till-familjen.html, besökt i augusti 2019.

1884

Bilaga 1

SOU 2020:63

barn i väpnade konflikter och fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi, antogs av FN:s generalförsamling den 25 maj 2000. Sverige ratificerade dessa protokoll den 20 februari 2003 respektive den 7 december 2006. Det tredje protokollet, fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om ett klagomålsförfarande, antogs av FN:s generalförsamling den 19 december 2011 och har inte ratificerats av Sverige.

Inkorporering och fortsatt transformering

Det mest förekommande sättet att införliva internationella överens- kommelser, såsom en konvention, i svensk rätt är genom transfor- mering. Transformering innebär att, i den utsträckning det anses behövligt, införa eller ändra svenska bestämmelser så att de överens- stämmer med konventionens bestämmelser. Nära kopplat till inför- livande genom transformering är konstaterande av normharmoni, dvs. att innehållet i svensk rätt redan överensstämmer med konven- tionen, vilket innebär att några lagändringar inte behövs. När det gäller barnkonventionen har hittills transformering använts i vissa delar och i andra har normharmoni konstaterats.

I februari 2015 gav regeringen Barnrättsutredningen (S 2013:08) i uppdrag att lämna förslag till en lag om inkorporering av barn- konventionen (dir. 2015:17). I mars 2016 överlämnades betänkandet (SOU 2016:19) Barnkonventionen blir svensk lag. Den 6 juli 2017 beslutade regeringen om en lagrådsremiss om inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter.

En inkorporering innebär att barnkonventionen får ställning som lag i Sverige. För att barnets rättigheter ska få genomslag behöver arbetet med transformering av barnkonventionens bestämmelser inom olika rättsområden fortsätta vid sidan av en inkorporering. Genom fortsatt transformering kan författningsbestämmelser tydliggöra vad rättigheterna innebär i en svensk kontext, vilket ökar förutsebarhe- ten och ger rättstillämparen ytterligare stöd i tolkningen och tillämp- ningen av konventionen.

Av den av riksdagen antagna strategin för att stärka barnets rättig- heter (2009/10:232), som alltjämt är gällande, framgår att all lagstift- ning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkon-

1886

SOU 2020:63

Bilaga 1

ventionen. Det transformeringsarbete som pågått sedan Sverige rati- ficerade barnkonventionen har inneburit att bestämmelser i barn- konventionen, bl.a. principen om barnets bästa, kommit till uttryck i flera lagar. Barnrättighetsutredningen (S 2013:08) konstaterar dock utifrån sina kartläggningar vissa brister i tillämpning utifrån bl.a. principen om barnets bästa. Enligt utredningen innebär bristen att övriga grundprinciper och bestämmelser i konventionen inte får till- räckligt genomslag i rättstillämpningen. Vidare konstaterade Barn- rättighetsutredningen att förarbeten till svenska bestämmelser som utgår från barnkonventionen och olika riktlinjer som ska vara till stöd i rättstillämpningen kan vara otydliga och enligt utredningen även sakna förankring i barnkonventionen.

Relevant utredningsarbete

Utifrån ny kunskap och i takt med att samhället förändras och utveck- las är det av vikt att med jämna mellanrum följa upp hur lagstiftningen och dess tillämpning stämmer överens med barnets rättigheter enligt barnkonventionen. Genomgångar av svensk lagstiftnings överens- stämmelse med konventionen har gjorts flera gånger tidigare. Först i samband med ratificeringen 1990 (prop. 1989/90:107) och sedan med jämna mellanrum, genom den parlamentariska kommittén (Barn- kommittén) 1996 (SOU 1996:115 och 1996:116), genom den kart- läggning som gjordes 2011 (Ds 2011:37) och nu senast genom Barn- rättighetsutredningens uppdrag att inom särskilt angelägna områden kartlägga hur tillämpningen av lagar och andra föreskrifter stämmer överens med barnets rättigheter enligt barnkonventionen (dir. 2013:35, SOU 2016:19). Regeringen aviserade i den ovan nämnda lagrådsremis- sen om Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter att det fanns behov att genomföra en ny kartläggning.

Uppdraget

För att barnkonventionen ska få genomslag och betydelse för rätts- tillämpningen anser regeringen att konventionen även bör synlig- göras i förarbeten till lagstiftning där konventionen kan vara relevant. Det är därför av betydelse att få en så aktuell bild som möjligt av relevant svensk lagstiftning och praxis vad avser barnets rättigheter

1887

Bilaga 1

SOU 2020:63

enligt barnkonventionen. Kartläggningen syftar till att ge ett stöd i det fortsatta arbetet med transformering av barnkonventionens be- stämmelser inom olika rättsområden. Vidare skapas bättre förutsätt- ningar för utvecklandet av olika typer av processtöd för myndighe- terna i deras verksamheter för att bl.a. barnets bästa ska ses som ett tillvägagångssätt i enlighet med barnrättskommitténs allmänna kom- mentar nr 14.

Utredaren ska

–göra en kartläggning av hur svensk lagstiftning och praxis överens- stämmer med rättigheterna i barnkonventionen.

–behandla artiklarna 1–42 och

–analysera konventionsbestämmelsernas innebörd utifrån svenska förhållanden med återgivande av bl.a. relevanta avgöranden från svenska domstolar, EU-domstolen och Europadomstolen, och

–redogöra för relevanta delar av barnrättskommitténs allmänna kommentarer, trots att det inte är en rättskälla.

–särskilt redovisa hur bestämmelser om barnets bästa och barnets rätt att utrycka sina åsikter och få dem beaktade tolkas i den prak- tiska tillämpningen samt vilken innebörd de ges inom olika rätts- områden.

–inom ramen för redovisningen av barnets bästa och barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade analysera hur barnets bästa förhåller sig till andra intressen som ska beaktas.

I utredarens uppdrag ingår inte att lämna förslag. Utredaren ska, där så är möjligt, anlägga ett jämställdhetsperspektiv och ett funktions- hinderperspektiv.

Samråd och redovisning av uppdraget

Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta det arbete som bedrivs i Regeringskansliet och berörda myndigheter med relevans för uppdragets genomförande. Utredaren ska under arbetet föra en dialog med berörda myndigheter och andra för sammanhanget rele- vanta aktörer. Utredaren ska också, i den utsträckning det bedöms

1888

Bilaga 3

FN:s konvention om barnets rättigheter

Tabell 1	FN:s konvention om barnets rättigheter

Convention on the Rights		Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child		de l’enfant	rättigheter

Preamble

The States Parties to the present Convention,

Considering that, in accordance with the principles proclaimed in the Charter of the United Nations, recognition of the inherent dignity and of the equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace in the world,

Bearing in mind that the peoples of the United Nations have, in the Charter, reaffirmed their faith in fundamental human rights and in the dignity and worth of the human person, and have determined to promote social progress and better standards

of life in larger freedom,

Recognizing that the United Nations has, in the Universal Declaration of Human Rights and in the International Covenants on Human Rights, proclaimed and agreed that everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth therein, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status,

Préambule

Les Etats parties à la présente Convention,

Considérant que, conformément aux principes proclamés dans la Charte des Nations Unies, la reconnaissance de la dignité inhérente à tous les membres de la famille humaine ainsi que l’égalité et le caractère inaliénable de leurs droits sont le fondement de la liberté, de la justice et de la paix dans le monde,

Ayant à l’esprit le fait que les peuples des Nations Unies ont, dans la Charte, proclamé à nouveau leur foi dans les droits fondamentaux de l’homme et dans la dignité et la valeur de la personne humaine, et qu’ils ont résolu de favoriser le progrès social et d’instaurer de meilleures conditions de vie dans une liberté plus grande,

Reconnaissant que les Nations Unies, dans la Déclaration universelle des droits de l’homme et dans les pactes internationaux relatifs aux droits de l’homme, ont proclamé et sont convenues que chacun peut se prévaloir de tous les droits et de toutes les libertés qui y sont énoncés, sans distinction aucune, notamment de race, de couleur, de sexe, de langue, de religion, d’opinion politique ou de toute autre opinion, d’origine nationale ou sociale, de fortune, de naissance ou de toute autre situation,

Inledning

Konventionsstaterna,

som anser att erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen, i enlighet med de principer som proklamerats i Förenta natio- nernas stadga,

som beaktar att Förenta natio- nernas folk i stadgan på nytt bekräftat sin tro på grund- läggande mänskliga rättigheter och den enskilda människans värdighet och värde och beslutat främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,

som erkänner att Förenta nationerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i de interna- tionella konventionerna om mänskliga rättigheter proklamerat och kommit överens om att varje människa är berättigad till alla de fri- och rättigheter som däri anges, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung,

1893

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Recalling that, in the Universal Declaration of Human Rights, the United Nations has proclaimed that childhood is entitled to special care and assistance,

Rappelant que, dans la Déclara-	som erinrar om att Förenta natio-
tion universelle des droits de	nerna i den allmänna förklaringen
l’homme, les Nations Unies ont	om de mänskliga rättigheterna
proclamé que l’enfance a droit à	proklamerat att barn har rätt till
une aide et à une assistance	särskild omvårdnad och hjälp,
spéciales,

Convinced that the family, as the fundamental group of society and the natural environment for the growth and wellbeing of all its members and particularly children, should be afforded the necessary protection and assistance so that it can fully assume its responsibilities within the community,

Convaincus que la famille, unité fondamentale de la société et milieu naturel pour la croissance et le bien-être de tous ses membres et en particulier des enfants, doit recevoir la protection et l’assistance dont elle a besoin pour pouvoir jouer pleinement son rôle dans la communauté,

som är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och stöd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i sam- hället,

Recognizing that the child, for the full and harmonious development of his or her personality, should grow up in a family environment, in an atmosphere of happiness, love and understanding,

Reconnaissant que l’enfant, pour	som erkänner att barnet, för att
l’épanouissement harmonieux de	kunna uppnå en fullständig och
sa personnalité, doit grandir dans	harmonisk utveckling av sin
le milieu familial, dans un climat	personlighet, bör växa upp i en
de bonheur, d’amour et de com-	familjemiljö, i en miljö präglad
préhension,	av lycka, kärlek och förståelse,

Considering that the child should be fully prepared to live an individual life in society, and brought up in the spirit of the ideals proclaimed in the Charter of the United Nations, and in particular in the spirit of peace, dignity, tolerance, freedom, equality and solidarity,

Bearing in mind that the need to extend particular care to the child has been stated in the Geneva Declaration of the Rights of the Child of 1924 and in the Declaration of the Rights of the Child adopted by the General Assembly on 20 November 1959 and recognized in the Universal Declaration of Human Rights, in the International Covenant on Civil and Political Rights (in particular in articles 23 and 24), in the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (in particular in

article 10) and in the statutes and relevant instruments of specialized agencies and international organizations concerned with the welfare of children,

Considérant qu’il importe de préparer pleinement l’enfant à une vie individuelle dans la société, et de l’élever dans l’esprit des idéaux proclamés dans la Charte des Nations Unies, et en particulier dans un esprit de paix, de dignité, de tolérance, de liberté, d’égalité et de solidarité, avoir

Ayant à l’esprit que la nécessité d’accorder une protection spéciale

àl’enfant a été énoncée dans la

Déclaration de Genève de 1924 sur les droits de l’enfant et dans la Déclaration des droits de l’enfant adoptée par l’Assemblée générale le 20 novembre 1959, et qu’elle a été reconnue dans la Déclaration universelle des droits de l’homme, dans le Pacte international relatif aux droits civils et politiques (en particulier aux articles 23 et 24), dans le Pacte international relatif aux droits économiques, sociaux et culturels (en particulier à l’article 10) et dans les statuts et instruments pertinents des institutions spécialisées et des organisations internationales qui se préoccupent du bien-être de l’enfant,

som anser att barnet till fullo bör förberedas för ett självständigt liv i samhället och uppfostras enligt de ideal som proklamerats i Förenta nationernas stadga,

och särskilt i en anda av fred, värdighet, tolerans, frihet, jämlikhet och solidaritet,

som beaktar att behovet att ge barnet särskild omvårdnad fastslagits i 1924 års Genève- deklaration om barnets rättigheter och i deklarationen om barnets rättigheter, som antogs av generalförsamlingen den

20 november 1959, och erkänts i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (särskilt artiklarna 23 och 24), den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (särskilt artikel 10) samt i stadgar och tillämpliga instrument för fackorgan och internationella organisationer som arbetar med barns välfärd,

1894

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Bearing in mind that, as in- dicated in the Declaration of the Rights of the Child, “the child, by reason of his physical and mental immaturity, needs special safe- guards and care, including appropriate legal protection, before as well as after birth”,

Recalling the provisions of the Declaration on Social and Legal Principles relating to the Pro- tection and Welfare of Children, with Special Reference to Foster Placement and Adoption Nationally and Internationally; the United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice (The Beijing Rules); and the Declaration on the Protection of Women and Children in Emergency and Armed Conflict,

Ayant à l’esprit que, comme indiqué dans la Déclaration des droits de l’enfant, «l’enfant, en raison de son manque de maturité physique et intellectuelle, a besoin d’une protection spéciale et de soins spéciaux, notamment d’une protection juridique appropriée, avant comme après la naissance»,

Rappelant les dispositions de la Déclaration sur les principes sociaux et juridiques applicables à la protection et au bien-être des enfants, envisagés surtout sous l’angle des pratiques en matière d’adoption et de placement familial sur les plans national et international, de l’Ensemble de règles minima des Nations Unies concernant l’administration de la justice pour mineurs (Règles de Beijing), et de la Déclaration sur la protection des femmes et des enfants en période d’urgence et de conflit armé,

som beaktar att ”barnet på grund av sin fysiska och psykiska omog- nad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad, inklusive lämpligt rättsligt skydd, såväl före som efter födelsen”, såsom anges i deklarationen om barnets rättigheter,

som erinrar om bestämmelserna i deklarationen om sociala och rättsliga principer rörande skydd av och omsorg om barn, särskilt med hänsyn till nationell och internationell placering i familje- hem och adoption; Förenta natio- nernas minimistandardregler för rättskipning rörande ungdoms- brottslighet (Pekingreglerna) samt deklarationen om skydd av kvinnor och barn i nödsituationer och vid väpnad konflikt,

Recognizing that, in all countries in the world, there are children living in exceptionally difficult conditions, and that such children need special con- sideration,

Taking due account of the importance of the traditions and cultural values of each people for the protection and harmonious development of the child,

Recognizing the importance of international co-operation for improving the living conditions of children in every country, in particular in the developing countries,

Have agreed as follows:

Part I

Article 1

For the purposes of the present Convention, a child means every human being below the age of eighteen years unless, under the law applicable to the child, majority is attained earlier.

Reconnaissant qu’il y a dans tous	som erkänner att det i alla länder i
les pays du monde des enfants qui	världen finns barn som lever under
vivent dans des conditions	exceptionellt svåra förhållanden
particulièrement difficiles, et qu’il	och att sådana barn kräver
est nécessaire d’accorder à ces	särskild uppmärksamhet,
enfants une attention particulière,
Tenant dûment compte de	som tar vederbörlig hänsyn till
l’importance des traditions et valeurs	vikten av varje folks traditioner
culturelles de chaque peuple dans la	och kulturella värden när det
protection et le développement	gäller barnets skydd och har-
harmonieux de l’enfant,	moniska utveckling.

Reconnaissant l’importance de la	som erkänner betydelsen av
coopération internationale pour	internationellt samarbete för att
l’amélioration des conditions de	förbättra barns levnadsvillkor i
vie des enfants dans tous les	varje land, särskilt i utvecklings-
pays, et en particulier dans les	länderna,
pays en développement,
Sont convenus de ce qui suit:	har kommit överens om följande:

Première partie	Del I
Article premier	Artikel I

Au sens de la présente Convention,	I denna konvention avses med
un enfant s’entend de tout être	barn varje människa under 18 års
humain âgé de moins de dix-huit	ålder, om inte barnet blir myndigt
ans, sauf si la majorité est	tidigare enligt den lag som gäller
atteinte plus tôt en vertu de la	för barnet.
législation qui lui est applicable.

1895

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 2

1.States Parties shall respect and ensure the rights set forth in the present Convention to each child within their jurisdiction without discrimination of any kind, irrespective of the child’s or his or her parent’s or legal guardian’s race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national, ethnic or social origin, property, disability, birth or other status.

2.States Parties shall take all appropriate measures to ensure that the child is protected against all forms of discrimina- tion or punishment on the basis of the status, activities, expressed opinions, or beliefs of the child’s parents, legal guardians, or family members.

Article 2

1.Les Etats parties s’engagent à respecter les droits qui sont énoncés dans la présente Con- vention et à les garantir à tout enfant relevant de leur juridiction, sans distinction aucune, indé- pendamment de toute considéra- tion de race, de couleur, de sexe, de langue, de religion, d’opinion politique ou autre de l’enfant ou de ses parents ou représentants légaux, de leur origine nationale, ethnique ou sociale, de leur situation de fortune, de leur incapacité, de leur naissance ou de toute autre situation.

2.Les Etats parties prennent toutes les mesures appropriées pour que l’enfant soit effective- ment protégé contre toutes formes de discrimination ou de sanction motivées par la situation juridique, les activités, les opinions déclarées

Artikel 2

1.Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnads- havares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt.

2.Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av för- äldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verk- samhet, uttryckta åsikter eller tro.

Article 3

1.In all actions concerning children, whether undertaken by public or private social welfare institutions, courts of law, administrative authorities or legislative bodies, the best interests of the child shall be a primary consideration.

2.States Parties undertake to ensure the child such protection and care as is necessary for his or her well-being, taking into account the rights and duties of his or her parents, legal guardians, or other individuals legally responsible for him or her, and, to this end, shall take all appropriate legislative and administrative measures.

Article 3

1.Dans toutes les décisions qui concernent les enfants, qu’elles soient le fait des institutions publiques ou privées de protection sociale, des tribunaux, des autorités administratives ou des organes législatifs, l’intérêt supérieur de l’enfant doit être une considération primordiale.

2.Les Etats parties s’engagent à assurer à l’enfant la protection et les soins nécessaires à son bien- être, compte tenu des droits et des devoirs de ses parents, de ses tuteurs ou des autres personnes légalement responsables de lui, et ils prennent à cette fin toutes les mesures législatives et administratives appropriées.

Artikel 3

1.Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärds- institutioner, domstolar, admini- strativa myndigheter eller lag- stiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

2.Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för bar- net, och ska för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftningsåt- gärder och administrativa åtgärder.

1896

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

3.States Parties shall ensure that the institutions, services and facilities responsible for the care or protection of children shall conform with the standards established by competent authorities, particularly in the areas of safety, health, in the number and suitability of their staff, as well as competent supervision.

Article 4

States Parties shall undertake all appropriate legislative, administrative, and other measures for the implementation of the rights recognized in the present Convention. With regard to economic, social and cultural rights, States Parties shall undertake such measures to the maximum extent of their avail- able resources and, where needed, within the framework of international co-operation.

3.Les Etats parties veillent à ce que le fonctionnement des institu- tions, services et établissements qui ont la charge des enfants et assurent leur protection soit conforme aux normes fixées par les autorités compétentes, particulièrement dans le domaine de la sécurité et de la santé et en ce qui concerne le nombre et la compétence de leur personnel ainsi que l’existence d’un contrôle approprié.

Article 4

Les Etats parties s’engagent à prendre toutes les mesures législatives, administratives et autres qui sont nécessaires pour mettre en oeuvre les droits reconnus dans la présente Convention. Dans le cas des droits économiques, sociaux et culturels, ils prennent ces mesures dans toutes les limites des ressources dont ils disposent et, s’il y a lieu, dans le cadre de la coopération internationale.

3.Konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för omvårdnad eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säker- het, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.

Artikel 4

Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska konventionsstaterna till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att vidta sådana åtgärder. Vid behov ska sådana åtgärder vidtas inom ramen för det internationella samarbetet.

Article 5

Artikel 5

States Parties shall respect the responsibilities, rights and duties of parents or, where applicable, the members of the extended family or community as provided for by local custom, legal guardians or other persons legally responsible for the child, to provide, in a manner consistent with the evolving capacities of the child, appropriate direction and guidance in the exercise by the child of the rights recognized in the present Convention.

Article 6

Les Etats parties respectent la responsabilité, le droit et le devoir qu’ont les parents ou, le cas échéant, les membres de la famille élargie ou de la communauté, comme prévu par la coutume locale, les tuteurs ou autres personnes légalement responsables de l’enfant, de donner à celui-ci, d’une manière qui corresponde au développe- ment de ses capacités, l’orientation et les conseils appropriés à l’exercice des droits que lui reconnaît la présente Convention.

Article 6

Konventionsstaterna ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer för- äldrar eller, där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har juri- diskt ansvar för barnet, att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.

Artikel 6

1. States Parties recognize that	1. Les Etats parties reconnaissent	1. Konventionsstaterna erkänner
every child has the inherent right	que tout enfant a un droit inhérent	varje barns inneboende rätt till
to life	à la vie.	livet.

2.States Parties shall ensure to the maximum extent possible the survival and development of the child

2.Les Etats parties assurent dans toute la mesure possible la survie et le développement de l’enfant.

2.Konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säker- ställa barnets överlevnad och utveckling.

1897

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 7

1.The child shall be registered immediately after birth and shall have the right from birth to a name, the right to acquire a nationality and, as far as possible, the right to know and be cared for by his or her parents.

2.States Parties shall ensure the implementation of these rights in accordance with their national law and their obligations under the relevant international instruments in this field, in particular where the child would otherwise be stateless.

Article 8

Article 7

1. L’enfant est enregistré aussitôt sa naissance et a dès celle-ci le droit à un nom, le droit d’acquérir une nationalité et, dans la mesure du possible, le droit de connaître ses parents et d’être élevé par eux.

2. Les Etats parties veillent à mettre ces droits en oeuvre conformément à leur législation nationale et aux obligations que leur imposent les instruments internationaux applicables en la matière, en particulier dans les cas où faute de cela l’enfant se trouverait apatride.

Article 8

Artikel 7

1.Barnet ska registreras omedel- bart efter födelsen och från födelsen ha rätt till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och, så långt det är möjligt, rätt att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad.

2.Konventionsstaterna ska

säkerställa genomförandet av dessa rättigheter i enlighet med sin nationella lagstiftning och sina åtaganden enligt tillämpliga internationella instrument på detta område, särskilt i de fall då barnet annars skulle vara statslöst.

Artikel 8

1. States Parties undertake to

respect the right of the child to

preserve his or her identity,

including nationality, name and

family relations as recognized by

law without unlawful

interference.

1. Les Etats parties s’engagent à	1. Konventionsstaterna förbinder
respecter le droit de l’enfant de	sig att respektera barnets rätt att
préserver son identité, y compris	behålla sin identitet, inklusive
sa nationalité, son nom et ses	medborgarskap, namn och släkt-
relations familiales, tels qu’ils	förhållanden såsom dessa erkänns
sont reconnus par la loi, sans	i lag, utan olagligt ingripande.
ingérence illégale.

2. Where a child is illegally

deprived of some or all of the

elements of his or her identity,

States Parties shall provide

appropriate assistance and

protection, with a view to

speedily re-establishing his or

her identity.

2.Si un enfant est illégalement privé des éléments constitutifs de son identité ou de certains d’entre eux, les Etats parties doivent lui accorder une assistance et une protection appropriées, pour que son identité soit rétablie aussi rapidement que possible.

2.Om ett barn olagligt berövas en del av eller hela sin identitet, ska konventionsstaterna ge lämpligt stöd och skydd i syfte att snabbt återupprätta barnets identitet.

Article 9

1.States Parties shall ensure that a child shall not be separated from his or her parents against their will, except when competent authorities subject to judicial review determine, in accordance with applicable law and procedures, that such separation is necessary for the best interests of the child. Such determination may be necessary in a particular case such as one involving abuse or neglect of the child by the parents, or one where the parents are living separately and a decision must be made as to the child’s place of residence.

Article 9

1. Les Etats parties veillent à ce que l’enfant ne soit pas séparé de ses parents contre leur gré, à moins que les autorités com- pétentes ne décident, sous réserve de révision judiciaire et conformé- ment aux lois et procédures applicables, que cette séparation est nécessaire dans l’intérêt supérieur de l’enfant. Une décision en ce sens peut être nécessaire dans certains cas particuliers, par exemple lorsque les parents mal- traitent ou négligent l’enfant, ou lorsqu’ils vivent séparément et qu’une décision doit être prise au sujet du lieu de résidence de l’enfant.

Artikel 9

1.Konventionsstaterna ska säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myn- digheter, som är underställda rättslig prövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, bedömer att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då för- äldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas om var barnet ska bo.

1898

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

2. In any proceedings pursuant

to paragraph 1 of the present

article, all interested parties

shall be given an opportunity to

participate in the proceedings

and make their views known.

2. Dans tous les cas prévus au	2. Vid förfaranden enligt punkt 1
paragraphe 1 du présent article,	i denna artikel ska alla berörda
toutes les parties intéressées	parter beredas möjlighet att delta
doivent avoir la possibilité de	i förfarandet och att lägga fram
participer aux délibérations et de	sina synpunkter.
faire connaître leurs vues.

3. States Parties shall respect

the right of the child who is

separated from one or both

parents to maintain personal

relations and direct contact with

both parents on a regular basis,

except if it is contrary to the

child’s best interests.

4. Where such separation results

from any action initiated by a

State Party, such as the

detention, imprisonment, exile,

deportation or death (including

death arising from any cause

while the person is in the custody

of the State) of one or both

parents or of the child, that State

Party shall, upon request, provide

the parents, the child or, if

appropriate, another member of

the family with the essential

information concerning the

whereabouts of the absent

member(s) of the family unless

the provision of the information

would be detrimental to the well-

being of the child. States Parties

shall further ensure that the

submission of such a request

shall of itself entail no adverse

consequences for the person(s)

concerned.

Article 10

1.In accordance with the obligation of States Parties under article 9, paragraph 1, applica- tions by a child or his or her parents to enter or leave a State Party for the purpose of family reunification shall be dealt with by States Parties in a positive, humane and expeditious manner. States Parties shall further ensure that the submission of such a request shall entail no adverse consequences for the applicants and for the members of their family.

3.Les Etats parties respectent le droit de l’enfant séparé de ses deux parents ou de l’un d’eux d’entretenir régulièrement des relations personnelles et des contacts directs avec ses deux parents, sauf si cela est contraire

à l’intérêt supérieur de l’enfant.

4.Lorsque la séparation résulte de mesures prises par un Etat partie, telles que la détention, l’emprisonnement, l’exil, l’expulsion ou la mort (y compris la mort, quelle qu’en soit la cause, survenue en cours de détention) des deux parents ou de l’un d’eux, ou de l’enfant, l’Etat partie donne sur demande aux parents, à l’enfant ou, s’il y a lieu, à un autre membre de la famille les renseignements essentiels sur le lieu où se trouvent le membre ou les membres de la famille, à moins que la divulgation de ces renseignements ne soit pré- judiciable au bien-être de l’enfant. Les Etats parties veillent en outre

à ce que la présentation d’une telle demande n’entraîne pas en elle-même de conséquences fâcheuses pour la personne ou les personnes intéressées.

Article 10

1.Conformément à l’obligation incombant aux Etats parties en vertu du paragraphe 1 de l’article 9, toute demande faite par un enfant ou ses parents en vue d’entrer dans un Etat partie ou de le quitter aux fins de réunifica- tion familiale est considérée par les Etats parties dans un esprit positif, avec humanité et diligence. Les Etats parties veillent en outre à ce que la présentation d’une telle demande n’entraîne pas de conséquences fâcheuses pour les auteurs de la demande et les membres de leur famille.

3.Konventionsstaterna ska respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upp- rätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

4.Då ett sådant åtskiljande är följden av åtgärder som en konventionsstat tagit initiativet till, t.ex. frihetsberövande, fängslande, förvisning, utvisning eller dödsfall (inklusive dödsfall oavsett orsak medan personen är frihetsberövad) som rör den ena av eller båda föräldrarna eller barnet, ska den konventionsstaten på begäran ge föräldrarna, barnet eller, där så är lämpligt, någon annan medlem av familjen väsentliga upplysningar om var den eller de frånvarande familje- medlemmarna vistas, såvida inte lämnandet av upplysningarna skulle vara till skada för barnet. Konventionsstaterna ska vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte i sig medför negativa följder för den eller de personer som berörs.

Artikel 10

1.I enlighet med konventions- staternas skyldighet under artikel 9.1 ska ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konven- tionsstat i familjeåterförenings- syfte behandlas på ett positivt, humant och skyndsamt sätt av konventionsstaterna. Konventions- staterna ska vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte medför negativa följder för de sökande och med- lemmar av deras familj.

1899

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

2.A child whose parents reside in different States shall have the right to maintain on a regular basis, save in exceptional circumstances personal relations and direct contacts with both parents. Towards that end and in accordance with the obligation of States Parties under article 9, paragraph 1, States Parties shall respect the right of the child and his or her parents to leave any country, including their own, and to enter their own country. The right to leave any country shall be subject only to such restric- tions as are prescribed by law and which are necessary to protect the national security, public order (ordre public), public health or morals or the rights and freedoms of others and are consistent with the other rights recognized in the present Convention.

Article 11

1.States Parties shall take measures to combat the illicit transfer and non-return of children abroad.

2.To this end, States Parties

shall promote the conclusion of bilateral or multilateral agree- ments or accession to existing agreements.

Article 12

1.States Parties shall assure to the child who is capable of form- ing his or her own views the right to express those views freely in all matters affecting the child, the views of the child being given due weight in accordance with the age and maturity of the child.

2.Un enfant dont les parents résident dans des Etats différents a le droit d’entretenir, sauf circonstances exceptionnelles, des relations personnelles et des contacts directs réguliers avec ses deux parents. A cette fin, et con- formément à l’obligation in combant aux Etats parties en vertu du paragraphe 1 de l’article 9, les Etats parties respectent le droit qu’ont l’enfant et ses parents de quitter tout pays, y compris le leur, et de revenir dans leur propre pays. Le droit de quitter tout pays ne peut faire l’objet que des restrictions prescrites par la loi qui sont nécessaires pour protéger la sécurité nationale, l’ordre public, la santé ou la moralité publiques, ou les droits et libertés d’autrui, et qui sont compatibles avec les autres droits reconnus dans la présente Convention.

Article 11

1.Etats parties prennent des mesures pour lutter contre les déplacements et les non-retours illicites d’enfants à l’étranger.

2.A cette fin, les Etats paties favorisent la conclusion d’accords bilatéraux ou multilatéraux ou l’adhésion aux accords existants.

Article 12

1.Les Etats parties garantissent à l’enfant qui est capable de dis- cernement le droit d’exprimer librement son opinion sur toute question l’intéressant, les opinions de l’enfant étant dûment prises en considération eu égard à son âge et à son degré de maturité.

2.Ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater ska ha rätt, utom i undantagsfall, att regel- bundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kon- takter med båda föräldrarna. Konventionsstaterna ska för detta ändamål och i enlighet med sin skyldighet under artikel 9.1 respektera barnets och dess föräldrars rätt att lämna ett land, inklusive sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att lämna ett land ska endast vara under- kastad sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, rätts- ordningens grunder (ordre public), folkhälsan eller den allmänna moralen eller andra personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga rättigheter som erkänns i denna konvention.

Artikel 11

1.Konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet.

2.För detta ändamål ska konven- tionsstaterna främja ingåendet av bilaterala eller multilaterala överenskommelser eller anslutning till befintliga överenskommelser. Artikel 12

1.Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

1900

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

2.For this purpose, the child shall in particular be provided the opportunity to be heard in any judicial and administrative pro- ceedings affecting the child, either directly, or through a representative or an appropriate body, in a manner consistent with the procedural rules of national law.

Article 13

1.The child shall have the right to freedom of expression; this right shall include freedom to seek, receive and impart information and ideas of all kinds, regardless of frontiers, either orally, in writing or in print, in the form of art, or through any other media of the child’s choice.

2.The exercise of this right may be subject to certain restrictions, but these shall only be such as are provided by law and are necessary:

2.A cette fin, on donnera notam- ment à l’enfant la possibilité d’être entendu dans toute pro- cédure judiciaire ou administrative l’intéressant, soit directement, soit par l’intermédiaire d’un représentant ou d’une organisa- tion approprié, de façon com- patible avec les règles de pro- cédure de la législation nationale.

Article 13

1.L’enfant a droit à la liberté d’expression. Ce droit comprend la liberté de rechercher, de recevoir et de répandre des informations et des idées de toute espèce, sans considération de frontières, sous une forme orale, écrite, imprimée ou artistique, ou par tout autre moyen du choix de l’enfant.

2.L’exercice de ce droit ne peut faire l’objet que des seules restrictions qui sont prescrites par la loi et qui sont nécessaires:

2.För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med natio- nella procedurregler.

Artikel 13

1.Barnet ska ha rätt till yttrande- frihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella grän- ser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

2.Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är före- skrivna i lag och som är nöd- vändiga:

(a) For respect of the rights or	a) Au respect des droits ou de la	(a) för att respektera andra
reputations of others; or	réputation d’autrui; ou	personers rättigheter eller
		anseende, eller,

(b)For the protection of national security or of public order (ordre public), or of public health or morals.

Article 14

1.States Parties shall respect the right of the child to freedom of thought, conscience and religion.

2.Parties shall respect the rights and duties of the parents and, when applicable, legal guardians, to provide direction to the child in the exercise of his or her right in a manner consistent with the evolving capacities of the child.

3.Freedom to manifest one’s religion or beliefs may be subject only to such limitations as are prescribed by law and are necessary to protect public safety, order, health or morals, or the fundamental rights and freedoms of others.

b)A la sauvegarde de la sécurité nationale, de l’ordre public, de la santé ou de la moralité publiques.

Article 14

1.Les Etats parties respectent le droit de l’enfant à la liberté de

pensée, de conscience et de religion.

2.Les Etats parties respectent le droit et le devoir des parents ou, le cas échéant, des représentants légaux de l’enfant, de guider celui-ci dans l’exercice du droit susmentionné d’une manière qui corresponde au développement de ses capacités.

3.La liberté de manifester sa religion ou ses convictions ne peut

être soumise qu’aux seules restrictions qui sont prescrites par la loi et qui sont nécessaires pour préserver la sûreté publique, l’ordre public, la santé et la moralité publiques, ou les libertés et droits fondamentaux d’autrui.

(b)för att skydda den nationella säkerheten, rättsordningens grunder (ordre public) eller folk- hälsan eller den allmänna moralen. Artikel 14

1.Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

2.Konventionsstaterna ska

respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnads- havares rättigheter och skyldig- heter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.

3.Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nöd- vändiga för att skydda den all- männa säkerheten, rättsordningens grunder, folkhälsan eller den all- männa moralen eller andra per- soners grundläggande fri- och rättigheter.

1901

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 15

1. States Parties recognize the

rights of the child to freedom of

association and to freedom of

peaceful assembly.

Article 15	Artikel 15
1. Les Etats parties reconnaissent	1. Konventionsstaterna erkänner
les droits de l’enfant à la liberté	barnets rätt till föreningsfrihet och
d’association et à la liberté de	till fredliga sammankomster.
réunion pacifique.

2. No restrictions may be placed

on the exercise of these rights

other than those imposed in

conformity with the law and

which are necessary in a demo-

cratic society in the interests of

national security or public safety,

public order (ordre public), the

protection of public health or

morals or the protection of the

rights and freedoms of others.

2.L’exercice de ces droits ne peut faire l’objet que des seules restrictions qui sont prescrites par la loi et qui sont nécessaires dans une société démocratique, dans l’intérêt de la sécurité nationale, de la sûreté publique ou de l’ordre public, ou pour protéger la santé ou la moralité publiques, ou les droits et libertés d’autrui.

2.Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra in- skränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som är nöd- vändiga i ett demokratiskt sam- hälle med hänsyn till den natio- nella säkerheten eller den allmänna säkerheten, rätts- ordningens

Article 16

1. No child shall be subjected to

arbitrary or unlawful interference

with his or her privacy, family,

home or correspondence, nor to

unlawful attacks on his or her

honour and reputation.

Article 16	Artikel 16
1. Nul enfant ne fera l’objet	1. Inget barn får utsättas för god-
d’immixtions arbitraires ou	tyckliga eller olagliga ingripanden
illégales dans sa vie privée, sa	i sitt privat- och familjeliv, sitt
famille, son domicile ou sa	hem eller sin korrespondens och
correspondance, ni d’atteintes	inte heller för olagliga angrepp på
illégales à son honneur et à sa	sin heder och sitt anseende.
réputation.

2. The child has the right to the

protection of the law against

such interference or attacks.

Article 17

States Parties recognize the important function performed by the mass media and shall ensure that the child has access to information and material from a diversity of national and interna- tional sources, especially those aimed at the promotion of his or her social, spiritual and moral well-being and physical and mental health. To this end, States Parties shall:

2. L’enfant a droit à la protection de la loi contre de telles immix- tions ou de telles atteintes.

Article 17

Les Etats parties reconnaissent l’importance de la fonction remplie par les médias et veillent à ce que l’enfant ait accès à une informa- tion et à des matériels provenant de sources nationales et interna- tionales diverses, notamment ceux qui visent à promouvoir son bien- être social, spirituel et moral ainsi que sa santé physique et mentale. A cette fin, les Etats parties:

2.Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Artikel 17

Konventionsstaterna erkänner den viktiga uppgift som massmedier utför och ska säkerställa att barnet har tillgång till information och material från olika nationella och internationella källor, särskilt sådant som syftar till att främja dess sociala, andliga och mora- liska välmående samt fysiska och psykiska hälsa. Konventions- staterna ska för detta ändamål:

(a)Encourage the mass media to disseminate information and material of social and cultural benefit to the child and in accordance with the spirit of article 29;

(b)Encourage international co- operation in the production, exchange and dissemination of such information and material from a diversity of cultural, national and international sources;

a) Encouragent les médias à	(a) uppmuntra massmedier att
diffuser une information et des	sprida information och material
matériels qui présentent une	av socialt och kulturellt värde för
utilité sociale et culturelle pour	barnet och i enlighet med andan
l’enfant et répondent à l’esprit de	i artikel 29,
l’article 29;
b) Encouragent la coopération	(b) uppmuntra internationellt
internationale en vue de produire,	samarbete vad gäller produktion,
d’échanger et de diffuser une	utbyte och spridning av sådan
information et des matériels de ce	information och sådant material
type provenant de différentes	från olika kulturer och nationella
sources culturelles, nationales et	och internationella källor,
internationales;

(c) Encourage the production and	c) Encouragent la production et la	(c) uppmuntra produktion och
dissemination of children’s	diffusion de livres pour enfants;	spridning av barnböcker,
books;

1902

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

(d)Encourage the mass media to have particular regard to the linguistic needs of the child who belongs to a minority group or who is indigenous;

(e)Encourage the development of appropriate guidelines for the protection of the child from information and material in- jurious to his or her well-being, bearing in mind the provisions of articles 13 and 18.

Article 18

1.States Parties shall use their best efforts to ensure recognition of the principle that both parents have common responsibilities for the upbringing and development of the child. Parents or, as the case may be, legal guardians, have the primary responsibility for the upbringing and develop- ment of the child. The best in- terests of the child will be their basic concern.

2.For the purpose of guarantee- ing and promoting the rights set forth in the present Convention, States Parties shall render appropriate assistance to parents and legal guardians in the per- formance of their child-rearing responsibilities and shall ensure the development of institutions, facilities and services for the care of children.

3.States Parties shall take all appropriate measures to ensure that children of working parents have the right to benefit from child-care services and facilities for which they are eligible.

Article 19

1.States Parties shall take all appropriate legislative, admini- strative, social and educational measures to protect the child from all forms of physical or mental violence, injury or abuse, neglect or negligent treatment, mal- treatment or exploitation, in- cluding sexual abuse, while in the care of parent(s), legal guard- ian(s) or any other person who has the care of the child.

d)Encouragent les médias à tenir particulièrement compte des besoins linguistiques des enfants autochtones ou appartenant à un groupe minoritaire;

e)Favorisent l’élaboration de principes directeurs appropriés destinés à protéger l’enfant contre l’information et les matériels qui nuisent à son bien-être, compte tenu des dispositions des articles 13 et 18.

Article 18

1.Les Etats parties s’emploient de leur mieux à assurer la reconnaissance du principe selon lequel les deux parents ont une responsabilité commune pour ce qui est d’élever l’enfant et d’assurer son développement. La responsabilité d’élever l’enfant et d’assurer son développement incombe au premier chef aux parents ou, le cas échéant, à ses représentants légaux. Ceux-ci doivent être guidés avant tout par l’intérêt supérieur de l’enfant.

2.Pour garantir et promouvoir les droits énoncés dans la présente Convention, les Etats parties accordent l’aide appropriée aux parents et aux représentants légaux de l’enfant dans l’exercice de la responsabilité qui leur incombe d’élever l’enfant et assurent la mise en place d’institutions, d’établisse- ments et de services chargés de veiller au bien-être des enfants.

3.Les Etats parties prennent toutes les mesures appropriées pour assurer aux enfants dont les parents travaillent le droit de bénéficier des services et établissements de garde d’enfants pour lesquels ils remplissent les conditions requises. Article 19

1.Les Etats parties prennent toutes les mesures législatives, administratives, sociales et éducatives appropriées pour protéger l’enfant contre toute forme de violence, d’atteinte ou de brutalités physiques ou mentales, d’abandon ou de négligence, de mauvais traitements ou d’exploitation, y compris la violence sexuelle, pendant qu’il est sous la garde de ses parents ou de l’un d’eux, de son ou ses représentants légaux ou de toute autre personne à qui il est confié.

(d)uppmuntra massmedier att ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos ett barn som tillhör en minoritetsgrupp eller ett urfolk,

(e)uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd, med beaktande av bestämmelserna i artiklarna 13 och 18.

Artikel 18

1.Konventionsstaterna ska göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveck- ling. Föräldrar eller, i förekom- mande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets upp- fostran och utveckling. Dessa ska låta sig vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa.

2.För att garantera och främja de rättigheter som anges i denna konvention ska konventions- staterna ge lämpligt stöd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran och säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänster för omvårdnad av barn.

3.Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn till förvärvs- arbetande föräldrar har rätt att åtnjuta den barnomsorg som de är berättigade till.

Artikel 19

1.Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbild- ningsmässiga åtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavarens eller annan persons vård.

1903

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

2.Such protective measures should, as appropriate, include effective procedures for the establishment of social pro- grammes to provide necessary support for the child and for those who have the care of the child, as well as for other forms of prevention and for identifica- tion, reporting, referral, in- vestigation, treatment and follow-up of instances of child maltreatment described heretofore, and, as appropriate, for judicial involvement.

Article 20

1. A child temporarily or per-

manently deprived of his or her

family environment, or in whose

own best interests cannot be

allowed to remain in that

environment, shall be entitled to

special protection and assistance

provided by the State.

2.Ces mesures de protection doivent comprendre, selon qu’il conviendra, des procédures efficaces pour l’établissement de programmes sociaux visant à fournir l’appui nécessaire à l’enfant et à ceux à qui il est confié, ainsi que pour d’autres formes de prévention, et aux fins d’identification, de rapport, de renvoi, d’enquête, de traitement et de suivi pour les cas de mauvais traitements de l’enfant décrits ci- dessus, et comprendre également, selon qu’il conviendra, des pro- cédures d’intervention judiciaire.

Article 20

1.Tout enfant qui est temporaire- ment ou définitivement privé de son milieu familial, ou qui dans son propre intérêt ne peut être laissé dans ce milieu, a droit à une protection et une aide spéciales de l’Etat.

2.Sådana skyddsåtgärder bör, där så är lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för såväl upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och de personer som har hand om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, under- sökning, behandling och upp- följning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa och, där så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.

Artikel 20

1.Ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familje- miljö, eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö, ska ha rätt till sär- skilt skydd och stöd från statens sida.

2. States Parties shall in

accordance with their national

laws ensure alternative care for

such a child.

3. Such care could include, inter

alia, foster placement, kafalah of

Islamic law, adoption or if

necessary placement in suitable

institutions for the care of

children. When considering

solutions, due regard shall be

paid to the desirability of

continuity in a child’s upbringing

and to the child’s ethnic,

religious, cultural and linguistic

background.

Article 21

2.Les Etats parties prévoient pour cet enfant une protection de remplacement conforme à leur législation nationale.

3.Cette protection de remplace- ment peut notamment avoir la forme du placement dans une famille, de la kafalah de droit islamique, de l’adoption ou, en cas de nécessité, du placement dans un établissement pour enfants approprié. Dans le choix entre ces solutions, il est dûment tenu compte de la nécessité d’une certaine continuité dans l’éducation de l’enfant, ainsi que de son origine ethnique, religieuse, culturelle et linguistique.

Article 21

2.Konventionsstaterna ska i enlighet med sin nationella lag- stiftning säkerställa alternativ omvårdnad för ett sådant barn.

3.Sådan omvårdnad kan bl.a. innefatta placering i familjehem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller, om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvård- nad av barn. Då lösningar över- vägs ska vederbörlig hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till bar- nets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.

Artikel 21

States Parties that recognize and/or permit the system of adoption shall ensure that the best interests of the child shall be the paramount consideration and they shall:

Les Etats parties qui admettent	Konventionsstater som erkänner
et/ou autorisent l’adoption	och/eller tillåter adoption ska
s’assurent que l’intérêt supérieur	säkerställa att största vikt ges till
de l’enfant est la considération	vad som bedöms vara barnets
primordiale en la matière, et:	bästa och ska

1904

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

(a) Ensure that the adoption of a

child is authorized only by

competent authorities who

determine, in accordance with

applicable law and procedures

and on the basis of all pertinent

and reliable information, that the

adoption is permissible in view

of the child’s status concerning

parents, relatives and legal

guardians and that, if required,

the persons concerned have

given their informed consent

to the adoption on the basis of

such counselling as may be

necessary;

a)Veillent à ce que l’adoption d’un enfant ne soit autorisée que par les autorités compétentes, qui vérifient, conformément à la loi et aux procédures applicables et sur la base de tous les renseignements fiables relatifs au cas considéré, que l’adoption peut avoir lieu eu égard à la situation de l’enfant par rapport

à ses père et mère, parents et représentants légaux et que, le cas échéant, les personnes intéressées ont donné leur consentement à l’adoption en connaissance de cause, après s’être entourées des avis nécessaires;

(a)säkerställa att adoption av ett barn godkänns endast av behöriga myndigheter, som i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga för- faranden och på grundval av all relevant och tillförlitlig informa- tion beslutar att adoptionen kan tillåtas med hänsyn till barnets ställning i förhållande till för- äldrar, släktingar och vårdnads- havare och att, om så krävs, de personer som berörs har lämnat ett informerat samtycke till adoptionen på grundval av sådan rådgivning som kan behövas,

(b) Recognize that intercountry

adoption may be considered as

an alternative means of child’s

care, if the child cannot be

placed in a foster or an adoptive

family or cannot in any suitable

manner be cared for in the

child’s country of origin;

b)Reconnaissent que l’adoption à l’étranger peut être envisagée comme un autre moyen d’assurer les soins nécessaires à l’enfant, si celui-ci ne peut, dans son pays d’origine, être placé dans une famille nourricière ou adoptive ou être convenablement

élevé;

(b)erkänna att internationell adoption kan övervägas som en alternativ form av omvårdnad om barnet, om barnet inte kan placeras i ett familjehem eller en adoptivfamilj eller kan tas om hand på lämpligt sätt i sitt hem- land,

cerned by intercountry adoption

enjoys safeguards and standards

equivalent to those existing in

the case of national adoption;

c) Veillent, en cas d’adoption à	(c) säkerställa att det barn som
l’étranger, à ce que l’enfant ait	berörs av internationell adoption
le bénéfice de garanties et de	omfattas av garantier och normer
normes équivalant à celles	som motsvarar dem som gäller vid
existant en cas d’adoption	nationell adoption,
nationale;

(d) Take all appropriate measures

to ensure that, in intercountry

adoption, the placement does not

result in improper financial gain

for those involved in it;

(e) Promote, where appropriate,

the objectives of the present

article by concluding bilateral or

multilateral arrangements or

agreements, and endeavour,

within this framework, to ensure

that the placement of the child

in another country is carried out

by competent authorities or

organs.

d)Prennent toutes les mesures appropriées pour veiller à ce que, en cas d’adoption à l’étranger, le placement de l’enfant ne se traduise pas par un profit matériel indu pour les personnes qui en sont responsables;

e)Poursuivent les objectifs du présent article en concluant des arrangements ou des accords bilatéraux ou multilatéraux, selon les cas, et s’efforcent dans ce cadre de veiller à ce que les placements d’enfants à l’étranger soient effectués par des autorités ou des organes compétents.

(d)vidta alla lämpliga åtgärder för att vid inter nationell adoption säkerställa att placeringen inte leder till otillbörlig ekonomisk vinning för de personer som med- verkar i denna,

(e)främja, där så är lämpligt, målen i denna artikel genom att ingå bilaterala eller multilaterala arrangemang eller överenskom- melser och inom denna ram sträva efter att säkerställa att placer- ingen av barnet i ett annat land sker genom behöriga myndigheter eller organ.

1905

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 22

1.States Parties shall take appropriate measures to ensure that a child who is seeking refugee status or who is con- sidered a refugee in accordance with applicable international or domestic law and procedures shall, whether unaccompanied or accompanied by his or her parents or by any other person, receive appropriate protection and humanitarian assistance in the enjoyment of applicable rights set forth in the present Convention and in other international human rights or humanitarian instruments to which the said States are Parties.

2.For this purpose, States Parties shall provide, as they consider appropriate, co- operation in any efforts by the United Nations and other competent intergovernmental organizations or non-govern mental organizations co- operating with the United Nations to protect and assist such a child and to trace the parents or other members of the family of any refugee child in order to obtain information necessary for re- unification with his or her family. In cases where no parents or other members of the family can be found, the child shall be accorded the same protection as any other child permanently or temporarily deprived of his or her family environment for any reason, as set forth in the present Convention.

Article 23

1.States Parties recognize that a mentally or physically disabled child should enjoy a full and decent life, in conditions which ensure dignity, promote self- reliance and facilitate the child’s active participation in the community.

Article 22

1.Les Etats parties prennent les mesures appropriées pour qu’un enfant qui cherche à obtenir le statut de réfugié ou qui est considéré comme réfugié en vertu des règles et procédures du droit international ou national applicable, qu’il soit seul ou accompagné de ses père et mère ou de toute autre personne, bénéficie de la protection et de l’assistance humanitaire voulues pour lui permettre de jouir des droits que lui reconnaissent la présente Convention et les autres instruments internationaux relatifs aux droits de l’homme ou de caractère humanitaire auxquels lesdits Etats sont parties.

2.A cette fin, les Etats parties collaborent, selon qu’ils le jugent nécessaire, à tous les efforts faits par l’Organisation des Nations

Unies et les autres organisations intergouvernementales ou non gouvernementales compétentes collaborant avec l’Organisation des Nations Unies pour protéger et aider les enfants qui se trouvent en pareille situation et pour rechercher les père et mère ou autres membres de la famille de tout enfant réfugié en vue d’obtenir les renseignements nécessaires pour le réunir à sa famille. Lorsque ni le père, ni la mère, ni aucun autre membre de la famille ne peut être retrouvé, l’enfant se voit accorder, selon les principes énoncés dans la présente Convention, la même protection que tout autre enfant définitivement ou temporaire- ment privé de son milieu familial pour quelque raison que ce soit. Article 23

1.Les Etats parties reconnaissent que les enfants mentalement ou physiquement handicapés doivent mener une vie pleine et décente, dans des conditions qui garantissent leur dignité, favorisent leur autonomie et facilitent leur participation active à la vie de la collectivité.

Artikel 22

1.Konventionsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säker- ställa att ett barn som söker flyktingstatus eller anses som flykting i enlighet med tillämplig internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfaranden, och oberoende av om det kommer ensamt eller tillsammans med sina föräldrar eller någon annan person, får lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutan- det av de tillämpliga rättigheter som anges i denna konvention och i andra internationella instrument som rör mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som nämnda stater tillträtt.

2.För detta ändamål ska kon- ventionsstaterna, på sätt de finner lämpligt, samarbeta i varje ansträngning som görs av Förenta nationerna och andra behöriga mellanstatliga organisationer eller ickestatliga organisationer, som samarbetar med Förenta natio- nerna, för att skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra familje- medlemmar till ett flyktingbarn i syfte att få den information som är nödvändig för att barnet ska kunna återförenas med sin familj. I fall då föräldrar eller andra familjemedlemmar inte kan på- träffas, ska barnet ges samma skydd som varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention.

Artikel 23

1.Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar tilltron till den egna förmågan och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället.

1906

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

2.States Parties recognize the right of the disabled child to special care and shall encourage and ensure the extension, subject to available resources, to the eligible child and those re- sponsible for his or her care, of assistance for which application is made and which is appropriate to the child’s condition and to the circumstances of the parents or others caring for the child.

3.Recognizing the special needs of a disabled child, assistance extended in accordance with paragraph 2 of the present article shall be provided free of charge, whenever possible, taking into account the financial resources of the parents or others caring for the child, and shall be designed to ensure that the disabled child has effective access to and receives education, training, health care services, rehabilitation services, preparation for employment and recreation opportunities in a manner conducive to the child’s achieving the fullest possible social integration and individual develop- ment, including his or her cultural and spiritual development.

4.States Parties shall promote, in the spirit of international co- operation, the exchange of appropriate information in the field of preventive health care and of medical, psychological and functional treatment of disabled children, including dissemination of and access to information concerning methods of rehabilitation, education and vocational services, with the aim of enabling States Parties to improve their capabilities and skills and to widen their experience in these areas. In this regard, particular account shall be taken of the needs of developing countries.

2.Les Etats parties reconnaissent le droit à des enfants handicapés de bénéficier de soins spéciaux et encouragent et assurent, dans la mesure des ressources disponibles, l’octroi, sur demande, aux enfants handicapés rem- plissant les conditions requises et

à ceux qui en ont la charge, d’une aide adaptée à l’état de l’enfant et

à la situation de ses parents ou de ceux à qui il est confié.

3.Eu égard aux besoins particuliers des enfants handicapés, l’aide fournie conformément au para- graphe 2 du présent article est gratuite chaque fois qu’il est possible, compte tenu des ressources financières de leurs parents ou de ceux à qui l’enfant est confié, et elle est conçue de telle sorte que les enfants handi- capés aient effectivement accès à l’éducation, à la formation, aux soins de santé, à la rééducation, à la préparation à l’emploi et aux activités récréatives, et bénéficient de ces services de façon propre à assurer une intégration sociale aussi complète que possible et leur épanouissement personnel, y com- pris dans le domaine culturel et spirituel.

4.Dans un esprit de coopération internationale, les Etats parties favorisent l’échange d’informations pertinentes dans le domaine des soins de santé préventifs et du traitement médical, psychologique et fonctionnel des enfants handi- capés, y compris par la diffusion d’informations concernant les méthodes de rééducation et les services de formation professionn- elle, ainsi que l’accès à ces données, en vue de permettre aux

Etats parties d’améliorer leurs capacités et leurs compétences et d’élargir leur expérience dans ces domaines. A cet égard, il est tenu particulièrement compte des besoins des pays en développement.

2.Konventionsstaterna erkänner rätten till särskild omvårdnad för ett barn med funktionsnedsättning och ska, inom ramen för tillgäng- liga resurser, uppmuntra och säkerställa att det berättigade barnet och de som ansvarar för dess omvårdnad får stöd för vilket ansökan föreligger, i enlighet med vad som är lämpligt med hänsyn till barnets tillstånd och föräldrarnas förhållanden eller förhållandena hos andra som tar hand om barnet.

3.Med hänsyn till att ett barn med funktionsnedsättning har sär- skilda behov ska det stöd som lämnas enligt punkt 2 i denna artikel vara kostnadsfritt, då så är möjligt, med beaktande av för- äldrarnas ekonomiska tillgångar eller de ekonomiska tillgångarna hos andra som tar hand om barnet. Stödet ska syfta till att säkerställa att barnet har effektiv tillgång till och får utbildning, hälso- och sjukvård, rehabilitering och habilitering, förberedelse för arbetslivet och möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga inte- grering i samhället och indivi- duella utveckling, inklusive dess kulturella och andliga utveckling.

4.Konventionsstaterna ska i en

anda av internationellt samarbete främja utbyte av lämplig informa- tion på området för förebyggande hälsovård och medicinsk, psykolo- gisk och funktionell behandling av barn med funktionsnedsättning, inklusive spridning av och tillgång till information om habiliterings- metoder, utbildning och yrkes- inriktad utbildning, i syfte att göra det möjligt för konventionsstater att förbättra sin kapacitet och kompetens och vidga sin erfaren- het på dessa områden. Särskild hänsyn ska härvid tas till utvecklingsländernas behov.

1907

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 24

1.States Parties recognize the right of the child to the enjoyment of the highest attainable standard of health and to facilityies for the treatment of illness and rehabilita- tion of health. States Parties shall strive to ensure that no child is deprived of his or her right of access to such health care services.

2.States Parties shall pursue full implementation of this right and, in particular, shall take appropriate measures:

(a)To diminish infant and child mortality;

(b)To ensure the provision of necessary medical assistance and health care to all children with emphasis on the develop- ment of primary health care;

(c)To combat disease and malnutrition, including within the framework of primary health care, through, inter alia, the applica- tion of readily available technol- ogy and through the provision of adequate nutritious foods and clean drinkingwater, taking into consideration the dangers and risks of environmental pollution;

Article 24

1.Les Etats parties reconnaissent le droit de l’enfant de jouir du meilleur état de santé possible et de bénéficier de services médicaux et de rééducation. Ils s’efforcent de garantir qu’aucun enfant ne soit privé du droit d’avoir accès à ces services.

2.Les Etats parties s’efforcent d’assurer la réalisation intégrale du droit susmentionné et, en particulier, prennent les mesures appropriées pour:

a)Réduire la mortalité parmi les nourrissons et les enfants;

b)Assurer à tous les enfants l’assistance médicale et les soins de santé nécessaires, l’accent

étant mis sur le développement des soins de santé primaires;

c)Lutter contre la maladie et la malnutrtion, y compris dans le cadre de soins de santé primaires, grâce notamment à l’utilisation de techniques aisément disponibles et à la fourniture d’aliments nutritifs et d’eau potable, compte tenu des dangers et des risques de pollution du milieu naturel;

Artikel 24

1.Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård och rehabilitering. Kon- ventionsstaterna ska sträva efter att säkerställa att inget barn berövas sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård.

2.Konventionsstaterna ska sträva efter att till fullo förverkliga denna rätt och ska särskilt vidta lämp- liga åtgärder för att:

(a)minska spädbarns- och barna- dödligheten,

(b)säkerställa att alla barn till- handahålls nödvändig hälso- och sjukvård med tonvikt på utveck- ling av primärvården,

(c)bekämpa sjukdom och under- näring, bland annat inom ramen för primärvården, genom utnytt- jande av lättillgänglig teknik och tillhandahållande av lämpliga och näringsrika livsmedel och rent dricksvatten, med beaktande av de faror och risker som miljöförstör- ing innebär,

(d) To ensure appropriate	d) Assurer aux mères des soins	(d) säkerställa tillfredsställande
prenatal and postnatal health	prénatals et postnatals	hälso- och sjukvård för mödrar
care for mothers;	appropriés;	före och efter förlossningen,

(e) To ensure that all segments of society, in particular parents and children, are informed, have access to education and are supported in the use of basic knowledge of child health and nutrition, the advantages of breast-feeding, hygiene and environmental sanitation and the prevention of accidents;

(f)To develop preventive health care, guidance for parents and family planning education and services.

e)Faire en sorte que tous les groupes de la société, en particulier les parents et les enfants, reçoivent une information sur la santé et la nutrition de l’enfant, les avantages de l’allaitement au sein, l’hygiène et la salubrité de l’environnement et la prévention des accidents, et bénéficient d’une aide leur permettant de mettre à

profit cette information;

f)Développer les soins de santé préventifs, les conseils aux parents et l’éducation et les services en matière de planification familiale.

(e)säkerställa att alla grupper i samhället, särskilt föräldrar och barn, får information om och har tillgång till undervisning om barn- hälsovård och näringslära, för- delarna med amning, hygien och ren miljö och förebyggande av olycksfall och får stöd vid använd- ning av sådana grundläggande kunskaper,

(f)utveckla förebyggande hälso- och sjukvård, föräldrarådgivning samt undervisning om och hjälp i familjeplaneringsfrågor.

1908

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

3. States Parties shall take all

effective and appropriate

measures with a view to abolish-

ing traditional practices pre-

judicial to the health of children.

3. Les Etats parties prennent	3. Konventionsstaterna ska vidta
toutes les mesures efficaces	alla effektiva och lämpliga
appropriées en vue d’abolir les	åtgärder i syfte att avskaffa
pratiques traditionnelles pré-	traditionella sedvänjor som är
judiciables à la santé des enfants.	skadliga för barns hälsa.

4. States Parties undertake to

promote and encourage

international co-operation with a

view to achieving progressively

the full realization of the right

recognized in the present article.

In this regard, particular account

shall be taken of the needs of

developing countries.

4.Les Etats parties s’engagent

à favoriser et à encourager la coopération internationale en vue d’assurer progressivement la pleine réalisation du droit reconnu dans le présent article. A cet égard, il est tenu particulièrement compte des besoins des pays en développement.

4.Konventionsstaterna åtar sig att främja och uppmuntra internatio- nellt samarbete i syfte att gradvis uppnå det fulla förverkligandet av den rätt som erkänns i denna artikel. Särskild hänsyn ska härvid tas till utvecklingsländernas behov.

Article 25

States Parties recognize the right of a child who has been placed by the competent authorities for the purposes of care, protection or treatment of his or her physical or mental health, to a periodic review of the treatment provided to the child and all other circumstances relevant to his or her placement.

Article 26

1.States Parties shall recognize for every child the right to benefit from social security, including social insurance, and shall take the necessary measures to achieve the full realization of this right in accordance with their national law.

2.The benefits should, where appropriate, be granted, taking into account the resources and the circumstances of the child and persons having responsibility for the maintenance of the child, as well as any other considera- tion relevant to an application for benefits made by or on behalf of the child.

Article 25

Les Etats parties reconnaissent à l’enfant qui a été placé par les autorités compétentes pour recevoir des soins, une protection ou un traitement physique ou mental, le droit à un examen périodique dudit traitement et de toute autre circonstance relative à son placement.

Article 26

1. Les Etats parties reconnaissent à tout enfant le droit de bénéficier de la sécurité sociale, y compris les assurances sociales, et prennent les mesures nécessaires pour assurer la pleine réalisation de ce droit en conformité avec leur législation nationale.

2. Les prestations doivent, lorsqu’il y a lieu, être accordées compte tenu des ressources et de la situation de l’enfant et des personnes responsables de son entretien, ainsi que de toute autre considération applicable à la demande de prestation faite par l’enfant ou en son nom.

Artikel 25

Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa till regel- bunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter som rör barnets omhändertagande.

Artikel 26

1.Konventionsstaterna ska erkänna varje barns rätt att åt- njuta social trygghet, inklusive socialförsäkring, och ska vidta nödvändiga åtgärder för att till fullo förverkliga denna rätt i enlig- het med nationell lagstiftning.

2.Förmånerna ska, där så är lämpligt, beviljas med hänsyn till de resurser som barnet och de personer som ansvarar för dess underhåll har och deras om- ständigheter i övrigt samt med hänsyn till varje annat förhållande som är av betydelse i samband med en ansökan om en sådan förmån från barnet eller för dess räkning.

Article 27

1.States Parties recognize the right of every child to a standard of living adequate for the child’s physical, mental, spiritual, moral and social development.

Article 27	Artikel 27
1. Les Etats parties reconnaissent	1. Konventionsstaterna erkänner
le droit de tout enfant à un niveau	varje barns rätt till den levnads-
de vie suffisant pour permettre	standard som krävs för barnets
son développement physique,	fysiska, psykiska, andliga,
mental, spirituel, moral et social.	moraliska och sociala utveckling.

1909

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

2.The parent(s) or others responsible for the child have the primary responsibility to secure, within their abilities and financial capacities, the condi- tions of living necessary for the child’s development.

2.C’est aux parents ou autres personnes ayant la charge de l’enfant qu’incombe au premier chef la responsabilité d’assurer, dans les limites de leurs possibilités et de leurs moyens financiers, les conditions de vie nécessaires au développement de l’enfant.

2.Föräldrar eller andra som är ansvariga för barnet har, inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser, huvud- ansvaret för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling.

3. States Parties, in accordance

with national conditions and

within their means, shall take

appropriate measures to assist

parents and others responsible

for the child to implement this

right and shall in case of need

provide material assistance and

support programmes, particularly

with regard to nutrition, clothing

and housing.

3.Les Etats parties adoptent les mesures appropriées, compte tenu des conditions nationales et dans la mesure de leurs moyens, pour aider les parents et autres personnes ayant la charge de l’enfant à mettre en oeuvre ce droit et offrent, en cas de besoin, une assistance matérielle et des programmes d’appui, notamment en ce qui concerne l’alimentation, le vêtement et le logement.

3.Konventionsstaterna ska i enlighet med nationella för- hållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostad.

4. States Parties shall take all

appropriate measures to secure

the recovery of maintenance for

the child from the parents or

other persons having financial

responsibility for the child, both

within the State Party and from

abroad. In particular, where the

person having financial

responsibility for the child lives

in a State different from that of

the child, States Parties shall

promote the accession to

international agreements or the

conclusion of such agreements,

as well as the making of other

appropriate arrangements.

Article 28

4.Les Etats parties prennent toutes les mesures appropriées en vue d’assurer le recouvrement de la pension alimentaire de l’enfant auprès de ses parents ou des autres personnes ayant une responsabilité financière à son égard, que ce soit sur leur territoire ou à l’étranger. En particulier, pour tenir compte des cas où la personne qui a une responsabilité financière à l’égard de l’enfant vit dans un Etat autre que celui de l’enfant, les Etats parties favorisent l’adhésion à des accords internationaux ou la conclusion de tels acc- ords ainsi que l’adoption de tous autres arrangements appropriés.

Article 28

4.Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa indrivning av under- håll för barnet från föräldrar eller andra som har ekonomiskt ansvar för barnet, både inom konven- tionsstaten och från utlandet. Särskilt i de fall då den person som har det ekonomiska ansvaret för barnet bor i en annan stat än barnet ska konventionsstaterna främja såväl anslutning till internationella överenskommelser eller ingående av sådana överens- kommelser som upprättande av andra lämpliga arrangemang.

Artikel 28

1.States Parties recognize the right of the child to education, and with a view to achieving this right progressively and on the basis of equal opportunity, they shall, in particular:

(a)Make primary education com- pulsory and available free to all;

1. Les Etats parties reconnaissent	1. Konventionsstaterna erkänner
le droit de l’enfant à l’éducation,	barnets rätt till utbildning. I syfte
et en particulier, en vue d’assurer	att gradvis förverkliga denna rätt
l’exercice de ce droit progressive-	och på grundval av lika möjlig-
ment et sur la base de l’égalité	heter ska de särskilt:
des chances:
a) Ils rendent l’enseignement	(a) göra grundskoleutbildning
primaire obligatoire et gratuit	obligatorisk och kostnadsfritt till-
pour tous;	gänglig för alla,

1910

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

(b)Encourage the development of different forms of secondary education, including general and vocational education, make them available and accessible to every child, and take appropriate measures such as the introduce- tion of free education and offering financial assistance in case of need;

(c)Make higher education accessible to all on the basis of capacity by every appropriate means;

(d)Make educational and voca- tional information and guidance available and accessible to all children;

(e)Take measures to encourage regular attendance at schools and the reduction of drop-out rates.

b)Ils encouragent l’organisation de différentes formes d’enseignement secondaire, tant général que professionnel, les rendent ouvertes et accessibles à tout enfant, et prennent des mesures appropriées, telles que l’instauration de la gratuité de l’enseignement et l’offre d’une aide financière en cas de besoin;

c)Ils assurent à tous l’accès à l’enseignement supérieur, en fonction des capacités de chacun, par tous les moyens appropriés;

d)Ils rendent ouvertes et accessibles à tout enfant l’information et l’orientation scolaires et professionnelles;

e)Ils prennent des mesures pour encourager la régularité de la fréquentation scolaire et la réduction des taux d’abandon scolaire.

(b)uppmuntra utvecklingen av olika former av gymnasial utbildning inklusive såväl högskoleförberedande utbildning som yrkesutbildning, göra dessa tillgängliga och åtkomliga för varje barn samt vidta lämpliga åtgärder såsom införande av kostnadsfri utbildning och ekonomiskt stöd vid behov,

(c)genom varje lämpligt medel göra högre utbildning tillgänglig för alla på grundval av förmåga,

(d)göra utbildnings- och yrkes- relaterad information och väg- ledning tillgänglig och åtkomlig för alla barn,

(e)vidta åtgärder för att upp- muntra regelbunden närvaro i skolan och minska antalet studie- avbrott.

2.States Parties shall take all appropriate measures to ensure that school discipline is ad- ministered in a manner consistent with the child’s human dignity and in conformity with the present Convention.

3.States Parties shall promote and encourage international co- operation in matters relating to education, in particular with a view to contributing to the elimination of ignorance and illiteracy throughout the world and facilitating access to scientific and technical know- ledge and modern teaching methods. In this regard, particular account shall be taken of the needs of developing countries.

2.Les Etats parties prennent toutes les me- sures appropriées pour veiller à ce que la discipline scolaire soit appliquée d’une manière compatible avec la dignité de l’enfant en tant qu’être humain et conformément à la présente Convention.

3.Les Etats parties favorisent et encouragent la coopération inter- nationale dans le domaine de l’éducation, en vue notamment de contribuer à éliminer l’ignorance et l’analphabétisme dans le monde et de faciliter l’accès aux connaissances scientifiques et techniques et aux méthodes d’enseignement modernes. A cet

égard, il est tenu particulièrement compte des besoins des pays en développement.

2.Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konvention.

3.Konventionsstaterna ska främja och uppmuntra internationellt samarbete i utbildningsfrågor, särskilt i syfte att bidra till att avskaffa okunnighet och analfa- betism i hela världen och för att underlätta tillgång till veten- skaplig och teknisk kunskap och moderna undervisningsmetoder. Särskild hänsyn ska härvid tas till utvecklingsländernas behov.

Article 29

1.States Parties agree that the education of the child shall be directed to:

(a)The development of the child’s personality, talents and mental and physical abilities to their fullest potential;

Article 29

1.Les Etats parties conviennent que l’éducation de l’enfant doit viser à:

a)Favoriser l’épanouissement de la personnalité de l’enfant et le développement de ses dons et de ses aptitudes mentales et physiques, dans toute la mesure de leurs potentialités;

Artikel 29

1.Konventionsstaterna är överens om att barnets utbildning ska syfta till att:

(a)utveckla barnets fulla möjlig- heter i fråga om personlighet, anlag och fysisk och psykisk för- måga,

1911

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

(b)The development of respect for human rights and funda- mental freedoms, and for the principles enshrined in the Charter of the United Nations;

(c)The development of respect for the child’s parents, his or her own cultural identity, language and values, for the national values of the country in which the child is living, the country from which he or she may originate, and for civilizations different from his or her own;

(d)The preparation of the child for responsible life in a free society, in the spirit of understanding, peace, tolerance, equality of sexes, and friendship among all peoples, ethnic, national and religious groups and persons of indigenous origin;

(e)The development of respect for the natural environment.

2.No part of the present article or article 28 shall be construed so as to interfere with the liberty of individuals and bodies to establish and direct educational institutions, subject always to the observance of the principles set forth in paragraph 1 of the present article and to the requirements that the education given in such institutions shall conform to such minimum standards as may be laid down by the State.

Article 30

In those States in which ethnic, religious or linguistic minorities or persons of indigenous origin exist, a child belonging to such a minority or who is indigenous shall not be denied the right, in community with other members of his or her group, to enjoy his or her own culture, to profess and practise his or her own religion, or to use his or her own language.

b)Inculquer à l’enfant le respect des droits de l’homme et des libertés fondamentales, et des principes consacrés dans la Charte des Nations Unies;

c)Inculquer à l’enfant le respect de ses parents, de son identité, de sa langue et de ses valeurs culturelles, ainsi que le respect des valeurs nationales du pays dans lequel il vit, du pays duquel il peut être originaire et des civilisations différentes de la sienne;

d)Préparer l’enfant à assumer les responsabilités de la vie dans une société libre, dans un esprit de compréhension, de paix, de tolérance, d’égalité entre les sexes et d’amitié entre tous les peuples et groupes ethniques, nationaux et religieux, et avec les personnes d’origine autochtone;

e)Inculquer à l’enfant le respect du milieu naturel.

2.Aucune disposition du présent article ou de l’article 28 ne sera interprétée d’une manière qui porte atteinte à la liberté des personnes physiques ou morales de créer et de diriger des

établissements d’enseignement, à condition que les principes énoncés au paragraphe 1 du présent article soient respectés et que l’éducation dispensée dans ces établissements soit conforme aux normes minimales que l’Etat aura prescrites.

Article 30

Dans les Etats où il existe des minorités ethniques, religieuses ou linguistiques ou des personnes d’origine autochtone, un enfant autochtone ou appartenant à une de ces minorités ne peut être privé du droit d’avoir sa propre vie culturelle, de professer et de pratiquer sa propre religion ou d’employer sa propre langue en commun avec les autres membres de son groupe.

(b)utveckla respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt för principerna i Förenta nationernas stadga,

(c)utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egna kulturella identitet, språk och värden, för bosättningslandets och för ursprungslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från barnets egen,

(d)förbereda barnet för ett an- svarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämställdhet mellan könen och vänskap mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa grupper och personer som tillhör ett urfolk,

(e)utveckla respekt för naturmiljön.

2.Inget i denna artikel eller i artikel 28 får tolkas så att det medför inskränkning i den en- skildes och organisationers rätt att inrätta och driva utbildnings- institutioner, dock alltid under förutsättning att de principer som fastställts i punkt 1 i denna artikel iakttas och att kraven uppfylls på att undervisningen vid dessa institutioner ska stå i överensstämmelse med vad som från statens sida angetts som miniminorm.

Artikel 30

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga mino- riteter eller personer som tillhör ett urfolk ska ett barn som tillhör en sådan minoritet eller ett sådant urfolk inte förvägras rätten att tillsammans med andra med- lemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

1912

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 31

1.States Parties recognize the right of the child to rest and leisure, to engage in play and recreational activities appropriate to the age of the child and to partici- pate freely in cultural life and the arts.

Article 31

1.Les Etats parties reconnaissent

à l’enfant le droit au repos et aux loisirs, de se livrer au jeu et à des activités récréatives propres à son âge et de participer librement à la vie culturelle et artistique.

Artikel 31

1.Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder och rätt att fritt delta i det kulturella och konst- närliga livet.

2.States Parties shall respect and promote the right of the child to participate fully in cultural and artistic life and shall en- courage the provision of appropriate and equal opportunities for cultural, artistic, recreational and leisure activity.

Article 32

1.States Parties recognize the right of the child to be protected from economic exploitation and from performing any work that is likely to be hazardous or to interfere with the child’s educa- tion, or to be harmful to the child’s health or physical, mental, spiritual, moral or social development.

2.States Parties shall take legislative, administrative, social and educational measures to ensure the implementation of the present article. To this end, and having regard to the relevant provisions of other international instruments, States Parties shall in particular:

2.Les Etats parties respectent et favorisent le droit de l’enfant de participer pleinement à la vie culturelle et artistique et encouragent l’organisation à son intention de moyens appropriés de loisirs et d’activités récréatives, artistiques et culturelles, dans des conditions d’égalité.

Article 32

1.Les Etats parties reconnaissent le droit de l’enfant d’être protégé contre l’exploitation économique et de n’être astreint à aucun travail comportant des risques ou susceptible de compromettre son éducation ou de nuire à sa santé ou à son développement physique, mental, spirituel, moral ou social.

2.Les Etats parties prennent des mesures législatives, admini- stratives, sociales et éducatives pour assurer l’application du présent article. A cette fin, et compte tenu des dispositions pertinentes des autres instru- ments internationaux, les Etats parties, en particulier:

2.Konventionsstaterna ska respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter till kulturell och konstnärlig verk- samhet samt till rekreations- och fritidsverksamhet.

Artikel 32

1.Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindra barnets utbildning eller inverka skadligt på barnets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling.

2.Konventionsstaterna ska vidta lagstiftningsåtgärder, admini- strativa, sociala och utbild- ningsmässiga åtgärder för att säkerställa genomförandet av denna artikel. För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga bestämmelser i andra inter- nationella instrument ska kon- ventionsstaterna särskilt:

(a) Provide for a minimum age or	a) Fixent un âge minimum ou des	(a) fastställa en minimiålder eller
minimum ages for admission to	âges minimums d’admission à	minimiåldrar för tillträde till
employment;	l’emploi;	arbete,

(b)Provide for appropriate regulation of the hours and conditions of employment;

(c)Provide for appropriate penalties or other sanctions to ensure the effective enforcement of the present article.

b)Prévoient une règlementation appropriée des horaires de travail et des conditions d’emploi;

c)Prévoient des peines ou autres sanctions appropriées pour assurer l’application effective du présent article.

(b)föreskriva en lämplig reglering av arbetstid och arbetsvillkor,

(c)föreskriva lämpliga påföljder eller andra sanktioner i syfte att säkerställa ett effektivt genom- förande av denna artikel.

1913

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 33

States Parties shall take all appropriate measures, including legislative, administrative, social and educational measures, to protect children from the illicit use of narcotic drugs and psychotropic substances as defined in the relevant interna- tional treaties, and to prevent the use of children in the illicit production and trafficking of such substances.

Article 34

States Parties undertake to pro- tect the child from all forms of sexual exploitation and sexual abuse. For these purposes, States Parties shall in particular take all appropriate national, bilateral and multilateral measures to prevent:

Article 33

Les Etats parties prennent toutes les mesures appropriées, y compris des mesures législatives, administratives, sociales et éducatives, pour protéger les enfants contre l’usage illicite de stupéfiants et de substances psycho- tropes, tels que les définissent les conventions internationales pertinentes, et pour empêcher que des enfants ne soient utilisés pour la production et le trafic illicites de ces substances.

Article 34

Les Etats parties s’engagent à protéger l’enfant contre toutes les formes d’exploitation sexuelle et de violence sexuelle. A cette fin, les Etats prennent en particulier toutes les mesures appropriées sur les plans national, bilatéral et multilatéral pour empêcher:

Artikel 33

Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lag- stiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen.

Artikel 34

Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål ska konventionsstaterna särskilt vid

(a) The inducement or coercion of	a) Que des enfants ne soient	(a) att ett barn förmås eller
a child to engage in any unlawful	incités ou contraints à se livrer à	tvingas att delta i en olaglig
sexual activity;	une activité sexuelle illégale;	sexuell handling,

(b)The exploitative use of children in prostitution or other unlawful sexual practices;

(c)The exploitative use of children in pornographic performances and materials.

b)Que des enfants ne soient exploités à des fins de prostitution ou autres pratiques sexuelles illégales;

c)Que des enfants ne soient exploités aux fins de la production de spectacles ou de matériel de caractère pornographique.

(b)att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet,

(c)att barn utnyttjas i porno- grafiska föreställningar och i pornografiskt material.

Article 35

States Parties shall take all appropriate national, bilateral and multilateral measures to prevent the abduction of, the sale of or traffic in children for any purpose or in any form.

Article 36

States Parties shall protect the child against all other forms of exploitation prejudicial to any aspects of the child’s welfare.

Article 35	Artikel 35

Les Etats parties prennent toutes	Konventionsstaterna ska vidta alla
les mesures appropriées sur les	lämpliga nationella, bilaterala och
plans national, bilatéral et	multilaterala åtgärder för att
multilatéral pour empêcher	förhindra bortförande och för-
l’enlèvement, la vente ou la traite	säljning av eller handel med barn
d’enfants à quelque fin que ce soit	oavsett syfte och form.
et sous quelque forme que ce soit.
Article 36	Artikel 36
Les Etats parties protègent	Konventionsstaterna ska skydda
l’enfant contre toutes autres	barnet mot alla andra former av
formes d’exploitation pré-	utnyttjande som kan skada barnet
judiciables à tout aspect de son	i något avseende.
bien-être.

Article 37	Article 37	Artikel 37

States Parties shall ensure that:	Les Etats parties veillent à ce que:	Konventionsstaterna ska säker-
		ställa följande:

1914

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

(a) No child shall be subjected to

torture or other cruel, inhuman or

degrading treatment or punish-

ment. Neither capital punishment

nor life imprisonment without

possibility of release shall be

imposed for offences committed

by persons below eighteen years

of age;

(b) No child shall be deprived of

his or her liberty unlawfully or

arbitrarily. The arrest, detention

or imprisonment of a child shall

be in conformity with the law and

shall be used only as a measure

of last resort and for the shortest

appropriate period of time;

shall be treated with humanity

and respect for the inherent

dignity of the human person, and

in a manner which takes into

account the needs of persons of

his or her age. In particular,

every child deprived of liberty

shall be separated from adults

unless it is considered in the

child’s best interest not to do so

and shall have the right to

maintain contact with his or her

family through correspondence

and visits, save in exceptional

circumstances;

a)Nul enfant ne soit soumis à la torture ni à des peines ou traite- ments cruels, inhumains ou dégradants. Ni la peine capitale ni l’emprisonnement à vie sans possibilité de libération ne doivent être prononcés pour les infractions commises par des personnes âgées de moins de dix-huit ans;

b)Nul enfant ne soit privé de liberté de façon illégale ou arbitraire. L’arrestation, la détention ou l’emprisonnement d’un enfant doit être en conformité avec la loi, n’être qu’une mesure de dernier ressort, et être d’une durée aussi brève que possible;

c)Tout enfant privé de liberté soit traité avec humanité et avec le respect dû à la dignité de la personne humaine, et d’une manière tenant compte des besoins des personnes de son âge. En particulier, tout enfant privé de liberté sera séparé des adultes, à moins que l’on estime préférable de ne pas le faire dans l’intérêt supérieur de l’enfant, et il a le droit de rester en contact avec sa famille par la correspondance et par les visites, sauf circonstances exceptionnelles;

(a)Inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning. Varken dödsstraff eller livstids fängelse utan möjlighet till frigivning får utdömas för brott som begåtts av personer under 18 års ålder,

(b)Inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller annat frihets- berövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid,

(c)Varje frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inne- boende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt ska varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte bedöms vara till barnets bästa att inte göra detta, och ska, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök,

(d) Every child deprived of his or

her liberty shall have the right to

prompt access to legal and other

appropriate assistance, as well

as the right to challenge the

legality of the deprivation of his

or her liberty before a court or

other competent, independent

and impartial authority, and to a

prompt decision on any such

action.

Article 38

1.States Parties undertake to respect and to ensure respect for rules of international human- itarian law applicable to them in armed conflicts which are relevant to the child.

d) Les enfants privés de liberté aient le droit d’avoir rapidement accès à l’assistance juridique ou à toute autre assistance appropriée, ainsi que le droit de contester la légalité de leur privation de liberté devant un tribunal ou une autre autorité compétente, indépendante et impartiale, et à ce qu’une décision rapide soit prise en la matière.

Article 38

1. Les Etats parties s’engagent à respecter et à faire respecter les règles du droit humanitaire international qui leur sont applicables en cas de conflit armé et dont la protection s’étend aux enfants.

(d)Varje frihetsberövat barn ska ha rätt att snarast få tillgång till såväl juridiskt biträde som annat lämpligt stöd, rätt att få laglig- heten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken.

Artikel 38

1.Konventionsstaterna åtar sig att respektera och säkerställa respekten för regler i internationell humanitär rätt som är tillämpliga på dem i väpnade konflikter och som är relevanta för barnet.

1915

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

2.States Parties shall take all

feasible measures to ensure that persons who have not attained the age of fifteen years do not take a direct part in hostilities.

2.Les Etats parties prennent toutes les me- sures possibles dans la pratique pour veiller à ce que les personnes n’ayant pas atteint l’âge de quinze ans ne participent pas directement aux hostilités.

2.Konventionsstaterna ska vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att personer som inte uppnått 15 års ålder inte deltar direkt i fientligheter.

3. States Parties shall refrain

from recruiting any person who

has not attained the age of

fifteen years into their armed

forces. In recruiting among those

persons who have attained the

age of fifteen years but who have

not attained the age of eighteen

years, States Parties shall

endeavour to give priority to

those who are oldest.

3.Les Etats parties s’abstiennent d’enrôler dans leurs forces armées toute personne n’ayant pas atteint l’âge de quinze ans. Lorsqu’ils incorporent des personnes de plus de quinze ans mais de moins de dix-huit ans, les Etats parties s’efforcent d’enrôler en priorité les plus âgées.

3.Konventionsstaterna ska avstå från att rekrytera en person som inte har uppnått 15 års ålder till sina väpnade styrkor. Då rekry- tering sker bland personer som fyllt 15 men inte 18 år, ska konventionsstaterna sträva efter att i första hand rekrytera dem som är äldst.

4. In accordance with their

obligations under international

humanitarian law to protect the

civilian population in armed

conflicts, States Parties shall

take all feasible measures to

ensure protection and care of

children who are affected by an

armed conflict.

Article 39

States Parties shall take all appropriate measures to promote physical and psychological recovery and social reintegration of a child victim of: any form of neglect, exploitation, or abuse; torture or any other form of cruel, inhuman or degrading treatment or punishment; or armed con- flicts. Such recovery and reintegra- tion shall take place in an environment which fosters the health, selfrespect and dignity of the child.

4.Conformément à l’obligation qui leur incombe en vertu du droit humanitaire international de protéger la population civile en cas de conflit armé, les Etats parties prennent toutes les mesures possibles dans la pratique pour que les enfants qui sont touchés par un conflit armé bénéficient d’une protection et de soins.

Article 39

Les Etats parties prennent toutes les mesures appropriées pour faciliter la réadaptation physique et psychologique et la réinsertion sociale de tout enfant victime de toute forme de négligence, d’exploitation ou de sévices, de torture ou de toute autre forme de peines ou traitements cruels, in- humains ou dégradants, ou de conflit armé. Cette réadaptation et cette réinsertion se déroulent dans des conditions qui favorisent la santé, le respect de soi et la dignité de l’enfant.

4.Konventionsstaterna ska i enlighet med sina åtaganden enligt internationell humanitär rätt om att skydda civilbefolk- ningen i väpnade konflikter, vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa skydd och omvårdnad av barn som berörs av en väpnad konflikt.

Artikel 39

Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr eller någon annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning; eller väpnade kon- flikter. Sådan rehabilitering och sådan återanpassning ska äga rum i en miljö som främjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet.

1916

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 40

1. States Parties recognize the

right of every child alleged as,

accused of, or recognized as

having infringed the penal law to

be treated in a manner consistent

with the promotion of the child’s

sense of dignity and worth, which

reinforces the child’s respect for

the human rights and funda-

mental freedoms of others and

which takes into account the

child’s age and the desirability of

promoting the child’s reintegra-

tion and the child’s assuming a

constructive role in society.

Article 40

1. Etats parties reconnaissent à tout enfant suspecté, accusé ou convaincu d’infraction à la loi pénale le droit à un traitement qui soit de nature à favoriser son sens de la dignité et de la valeur personnelle, qui renforce son respect pour les droits de l’homme et les libertés fondamentales d’autrui, et qui tienne compte de son âge ainsi que de la nécessité de faciliter sa réintégration dans la société et de lui faire assumer un role constructif au sein de celle-ci.

Artikel 40

1.Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som miss- tänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänsk- liga rättigheter och grundläg- gande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och det önsk- värda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället.

2. To this end, and having regard

to the relevant provisions of

international instruments, States

Parties shall, in particular,

ensure that:

2. A cette fin, et compte tenu des	2. För detta ändamål och med
dispositions pertinentes des	beaktande av tillämpliga
instruments internationaux, les	bestämmelser i internationella
Etats parties veillent en	instrument ska konventions-
particulier:	staterna säkerställa följande:

(a)No child shall be alleged as, be accused of, or recognized as having infringed the penal law by reason of acts or omissions that were not prohibited by national or international law at the time they were committed;

(b)Every child alleged as or accused of having infringed the penal law has at least the following guarantees:

a)A ce qu’aucun enfant ne soit suspecté, accusé ou convaincu d’infraction à la loi pénale en raison d’actions ou d’omissions qui n’étaient pas interdites par le droit national ou international au moment où elles ont été commises;

b)A ce que tout enfant suspecté ou accusé d’infraction à la loi pénale ait au moins le droit aux garanties suivantes:

(a)Inget barn ska misstänkas eller åtalas för eller befinnas skyl- digt att ha begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den begicks,

(b)Varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ska ha åtminstone följande garantier:

(i)To be presumed innocent until proven guilty according to law;

(ii)To be informed promptly and directly of the charges against him or her, and, if appropriate, through his or her parents or legal guardians, and to have legal or other appropriate assistance in the preparation and presentation of his or her defence;

i)Etre présumé innocent jusqu’à ce que sa culpabilité ait été légalement établie;

ii)Etre informé dans le plus court délai et directement des accusa- tions portées contre lui, ou, le cas échéant, par l’intermédiaire de ses parents ou représentants légaux, et bénéficier d’une assistance juridique ou de toute autre assistance appropriée pour la préparation et la présentation de sa défense;

(i)att betraktas som oskyldigt till dess att barnets skuld lagligen fastställts,

(ii)att snarast och direkt under- rättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt, genom sina föräldrar eller vårdnadshavare, och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid för- beredelse och framläggande

av sitt försvar,

1917

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

(iii)To have the matter determined without delay by a competent, independent and impartial authority or judicial body in a fair hearing according to law, in the presence of legal or other appropriate assistance and, unless it is considered not to be in the best interest of the child, in particular, taking into account his or her age or situation, his or her parents or legal guardians;

(iv)Not to be compelled to give testimony or to confess guilt; to examine or have examined adverse witnesses and to obtain the participation and examina- tion of witnesses on his or her behalf under conditions of equality;

(v)If considered to have infringed the penal law, to have this decision and any measures imposed in consequence thereof reviewed by a higher competent, independent and impartial authority or judicial body according to law;

(vi)To have the free assistance of an interpreter if the child cannot understand or speak the language used;

iii)Que sa cause soit entendue sans retard par une autorité ou une instance judiciaire com- pétentes, indépendantes et impartiales, selon une procédure équitable aux termes de la loi, en présence de son conseil juridique ou autre et, à moins que cela ne soit jugé contraire à l’intérêt supérieur de l’enfant en raison notamment de son âge ou de sa situation, en présence de ses parents ou représentants légaux;

iv)Ne pas être contraint de témoigner ou de s’avouer coupable; interroger ou faire interroger les témoins à charge, et obtenir la comparution et l’interrogatoire des témoins à décharge dans des conditions d’égalité;

v)S’il est reconnu avoir enfreint la loi pénale, faire appel de cette décision et de toute mesure arrêtée en conséquence devant une autorité ou une instance judiciaire supérieure compétentes, indépendantes et impartiales, conformément à la loi;

vi)Se faire assister gratuitement d’un interprète s’il ne comprend ou ne parle pas la langue utilisée;

(iii)att utan dröjsmål få saken avgjord av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ i en opartisk förhandling enligt lag och i när- varo av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses strida mot barnets bästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situation, barnets föräldrar eller vårdnads- havare,

(iv)att inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt; att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot barnet samt att på lika villkor få vittnen inkallade och förhörda för barnets räkning,

(v)att, om barnet anses ha begått brott, få detta beslut och beslut om åtgärder till följd därav omprövade av en högre behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ enligt lag,

(vi)att utan kostnad få hjälp av tolk, om barnet inte kan förstå eller tala det språk som används,

(vii) To have his or her privacy	vii) Que sa vie privée soit	(vii) att få sitt privatliv till fullo
fully respected at all stages of	pleinement respectée à tous les	respekterat under alla stadier i
the proceedings.	stades de la procédure.	förfarandet.

3.States Parties shall seek to promote the establishment of laws, procedures, authorities and institutions specifically applicable to children alleged as, accused of, or recognized as having infringed the penal law, and, in particular:

(a)The establishment of a minimum age below which children shall be presumed not to have the capacity to infringe the penal law;

3.Les Etats parties s’efforcent de promouvoir l’adoption de lois, de procédures, la mise en place d’autorités et d’institutions spécialement conçues pour les enfants suspectés, accusés ou convaincus d’infraction à la loi pénale, et en particulier:

a)D’établir un âge minimum au- dessous duquel les enfants seront présumés n’avoir pas la capacité d’enfreindre la loi pénale;

3.Konventionsstaterna ska söka främja införandet av lagar och förfaranden samt inrättandet av myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinns skyldiga till att ha begått brott och ska särskilt:

(a)fastställa en lägsta straff- barhetsålder,

1918

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

(b)Whenever appropriate and desirable, measures for dealing with such children without resorting to judicial proceedings, providing that human rights and legal safeguards are fully respected.

b)De prendre des mesures, chaque fois que cela est possible et souhaitable, pour traiter ces enfants sans recourir à la pro- cédure judiciaire, étant cependant entendu que les droits de l’homme et les garanties légales doivent être pleinement respectés.

(b)vidta åtgärder, då så är lämpligt och önskvärt, för behandling av ärenden som rör barn under denna ålder utanför domstol, under förutsättning att mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras.

4.A variety of dispositions, such as care, guidance and supervision orders; counselling; probation; foster care; education and vocational training pro- grammes and other alternatives to institutional care shall be available to ensure that children are dealt with in a manner appropriate to their well-being and proportionate both to their circumstances and the offence.

4.Toute une gamme de disposi- tions, relatives notamment aux soins, à l’orientation et à la supervision, aux conseils, à la probation, au placement familial, aux programmes d’éducation générale et professionnelle et aux solutions autres qu’institu- tionnelles seront prévues en vue d’assurer aux enfants un traite- ment conforme à leur bien-être et proportionné à leur situation et à l’infraction.

4.Olika åtgärder som t.ex. vård, ledning och föreskrifter om tillsyn, rådgivning, övervakning, familje- hemsplacering, utbildnings- och yrkesutbildningsprogram och andra alternativ till anstaltsvård ska finnas tillgängliga för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välmående och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet.

Article 41

Nothing in the present Con vention shall affect any provi- sions which are more conducive to the realization of the rights of the child and which may be contained in:

(a)The law of a State party; or

(b)International law in force for that State.

Part II Article 42

States Parties undertake to make the principles and provisions of the Convention widely known, by appropriate and active means, to adults and children alike.

Article 41	Artikel 41
Aucune des dispositions de la	Inget i denna konvention ska
présente Convention ne porte	inverka på bestämmelser som är
atteinte aux dispositions plus	mer långtgående vad gäller att
propices à la réalisation des droits	förverkliga barnets rättigheter och
de l’enfant qui peuvent figurer:	som kan finnas i:

a) Dans la législation d’un Etat	(a) en konventionsstats lag-
partie; ou	stiftning, eller
b) Dans le droit international en	(b) för den staten gällande
vigueur pour cet Etat.	internationell rätt.

Deuxième partie	Del II
Article 42	Artikel 42
Les Etats parties s’engagent à	Konventionsstaterna åtar sig att
faire largement connaître les	genom lämpliga och aktiva åt-
principes et les dispositions de la	gärder göra konventionens be-
présente Convention, par des	stämmelser och principer allmänt
moyens actifs et appropriés, aux	kända bland såväl vuxna som barn.
adultes comme aux enfants.

1919

Bilaga 3			SOU 2020:63

	Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
	of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 43

1.For the purpose of examining the progress made by States Parties in achieving the realiza- tion of the obligations under- taken in the present Convention, there shall be established a Committee on the Rights of the Child, which shall carry out the functions hereinafter provided.

2.The Committee shall consist of eighteen experts of high moral standing and recognized com- petence in the field covered by this Convention.1 The members of the Committee shall be elected by States Parties from among their nationals and shall serve in their personal capacity, consideration being given to equitable geo- graphical distribution, as well as to the principal legal systems.

3.The members of the Committee shall be elected by secret ballot from a list of persons nominated by States Parties. Each State Party may nominate one person from among its own nationals

Article 43

1.Aux fins d’examiner les progrès accomplis par les Etats parties dans l’exécution des obligations contractées par eux en vertu de la présente Convention, il est institué un Comité des droits de l’enfant qui s’acquitte des fonctions définies ci-après.

2.Le Comité se compose de dix- huit experts de haute moralité et possédant une compétence reconnue dans le domaine visé par la présente Convention.2 Ses membres sont élus par les Etats parties parmi leurs ressortissants et siègent à titre personnel, compte tenu de la nécessité d’assurer une répartition géographique équitable et eu égard aux principaux systèmes juridiques.

3.Les membres du Comité sont élus au scrutin secret sur une liste de personnes désignées par les Etats parties. Chaque Etat partie peut désigner un candidat parmi ses ressortissants.

Artikel 43

1.För att granska de framsteg som gjorts av konventionsstaterna i fråga om genomförandet av skyldigheterna enligt denna konvention ska en kommitté för barnets rättigheter upprättas, som ska utföra de uppgifter som föreskrivs i det följande.

2.Kommittén ska vara samman- satt av arton experter med högt moraliskt anseende och erkänd sakkunskap på det område som denna konvention omfattar.3 Kom- mitténs medlemmar ska väljas av konventionsstaterna bland deras medborgare och ska tjänstgöra i sin personliga egenskap, varvid avseende ska fästas vid en rättvis geografisk fördelning och de främsta rättssystemen.

3.Kommitténs medlemmar ska väljas genom sluten omröstning från en förteckning över personer som föreslagits av konventions- staterna. Varje konventionsstat får föreslå en kandidat bland sina egna medborgare.

1The General Assembly, in its resolution 50/155 of 21 December 1995, approved the amend- ment to article 43, paragraph 2, of the Convention on the Rights of the Child, replacing the word “ten” with the word “eighteen”. The amendment entered into force on 18 November 2002 when it had been accepted by a two-thirds majority of the States parties (128 out of 191).

2L’Assemblée générale, dans sa résolution 50/155 du 21 décembre 1995, a approuvé l’amende- ment qui consiste à remplacer, au paragraphe 2 de l’article 43 de la Convention relative aux droits de l’enfant, le mot “dix” par le mot “dix-huit”. L’amendement est entré en vigueur le 18 novembre 2002 après son acceptation par une majorité des deux tiers des États parties (128 sur 191).

3I resolution 50/155 av den 21 december 1995 antog generalförsamlingen en ändring av arti- kel 43.2 i konventionen om barnets rättigheter, genom vilken ordet ”tio” ersätts med ”arton”.

Ändringen trädde i kraft den 18 november 2002 efter att den antagits med två tredjedels majo- ritet av de fördragsslutande parterna (128 av 191).

1920

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

4.The initial election to the Committee shall be held no later than six months after the date of the entry into force of the present Convention and thereafter every second year. At least four months before the date of each election, the Secretary-General of the United Nations shall address a letter to States Parties inviting them to submit their nominations within two months. The Secretary-General shall subsequently prepare a list in alphabetical order of all persons thus nominated, indicating States Parties which have nominated them, and shall submit it to the States Parties to the present Convention.

5.The elections shall be held at meetings of States Parties convened by the Secretary- General at United Nations Head- quarters. At those meetings, for which two thirds of States Parties shall constitute a quorum, the persons elected to the Committee shall be those who obtain the largest number of votes and an absolute majority of the votes of the representatives of States Parties present and voting

6.The members of the Committee shall be elected for a term of four years. They shall be eligible for re-election if renominated. The term of five of the members elected at the first election shall expire at the end of two years; immediately after the first election, the names of these five members shall be chosen by lot by the Chairman of the meeting.

7.If a member of the Committee dies or re- signs or declares that for any other cause he or she can no longer perform the duties of the Committee, the State Party which nominated the member shall appoint another expert from among its nationals to serve for the remainder of the term, subject to the approval of the Committee.

4.La première élection aura lieu dans les six mois suivant la date d’entrée en vigueur de la présente

Convention. Les élections auront lieu ensuite tous les deux ans. Quatre mois au moins avant la date de chaque élection, le

Secrétaire général de l’Organisa- tion des Nations Unies invitera par écrit les Etats parties à pro- poser leurs candidats dans un délai de deux mois. Le Secrétaire général dressera ensuite la liste alphabé- tique des candidats ainsi désignés, en indiquant les Etats parties qui les ont désignés, et la communiquera aux Etats parties à la présente Convention.

5.Les élections ont lieu lors des réunions des Etats parties, convoquées par le Secrétaire général au Siège de l’Organisation des Nations Unies. A ces réunions, pour lesquelles le quorum est constitué par les deux tiers des Etats parties, les candidats élus au Comité sont ceux qui obtiennent le plus grand nombre de voix et la majorité absolue des voix des représentants des Etats parties présents et votants.

6.Les membres du Comité sont élus pour quatre ans. Ils sont rééligibles si leur candidature est présentée à nouveau. Le mandat de cinq des membres élus lors de la première élection prend fin au bout de deux ans. Les noms de ces cinq membres seront tirés au sort par le président de la réunion immédiatement après la première élection.

7.En cas de décès ou de démission d’un membre du

Comité, ou si, pour toute autre raison, un membre déclare ne plus pouvoir exercer ses fonctions au sein du Comité, l’Etat partie qui avait présenté sa candidature nomme un autre expert parmi ses ressortissants pour pourvoir le poste ainsi vacant jusqu’à l’expiration du mandat corre- spondant, sous réserve de l’approbation du Comité.

4.Det första valet till kommittén ska hållas senast sex månader efter dagen för denna konventions ikraftträdande och därefter vart annat år. Senast fyra månader före dagen för varje val ska Förenta nationernas general- sekreterare skriftligen uppmana konventionsstaterna att inom två månader inkomma med sina förslag. Generalsekreteraren ska sedan upprätta och till konven- tionsstaterna överlämna en för- teckning i alfabetisk ordning över samtliga föreslagna personer och ange vilka konventionsstater som föreslagit dem.

5.Val ska hållas vid möten med konventionsstaterna, som sam- mankallats av Förenta nationernas generalsekreterare, i Förenta nationernas högkvarter. Vid dessa möten, där beslutsmässighet upp- nås när två tredjedelar av konven- tionsstaterna är närvarande, ska de kandidater som uppnår det högsta antalet röster och absolut majoritet av de närvarande och röstande konventionsstaternas röster väljas in i kommittén.

6.Kommitténs medlemmar ska väljas för en tid av fyra år. De kan återväljas, om de föreslagits till återval. För fem av de medlemmar som utsetts vid det första valet ska mandattiden löpa ut efter två är. Omedelbart efter det första valet ska namnen på dessa fem medlemmar utses genom lottdrag- ning av ordföranden vid mötet.

7.Om en kommittémedlem avlider, avsäger sig sitt uppdrag eller för- klarar att han eller hon av någon annan anledning inte längre kan fullgöra sitt uppdrag inom kom- mittén, ska den konventionsstat som föreslog medlemmen, med förbehåll för kommitténs godkän- nande, utse en annan expert bland sina medborgare, som ska inneha uppdraget under återstoden av mandattiden.

1921

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

8. The Committee shall establish	8. Le Comité adopte son règlement	8. Kommittén ska själv fastställa
its own rules of procedure.	intérieur.	sin arbetsordning.

9.The Committee shall elect its officers for a period of two years.

10.The meetings of the Com- mittee shall normally be held at United Nations Headquarters or at any other convenient place as determined by the Committee. The Committee shall normally meet annually. The duration of the meetings of the Committee shall be determined, and reviewed, if necessary, by a meeting of the States Parties to the present Convention, subject to the approval of the General Assembly.

11.The Secretary-General of the United Nations shall provide the necessary staff and facilities for the effective performance of the functions of the Committee under the present Convention.

12.With the approval of the

General Assembly, the members of the Committee established under the present Convention shall receive emoluments from United Nations resources as the Assembly may decide.

Article 44

1.States Parties undertake to submit to the Committee, through the Secretary-General of the United Nations, reports on the measures they have adopted which give effect to the rights recognized herein and on the pro- gress made on the enjoyment of those rights:

(a)Within two years of the entry into force of the Convention for the State Party concerned;

(b)Thereafter every five years.

9.Le Comité élit son bureau pour une période de deux ans.

10.Les réunions du Comité se tiennent normalement au Siège de l’Organisation des Nations Unies, ou en tout autre lieu approprié déterminé par le Comité. Le Comité se réunit normalement chaque année. La durée de ses sessions est déterminée et modifiée, si nécessaire, par une réunion des Etats parties à la présente Convention, sous réserve de l’approbation de l’Assemblée générale.

11.Le Secrétaire général de l’Organisation des Nations Unies met à la disposition du Comité le personnel et les installations qui lui sont nécessaires pour s’acquitter efficacement des fonctions qui lui sont confiées en vertu de la présente Convention.

12.Les membres du Comité institué en vertu de la présente Convention reçoivent, avec l’approbation de l’Assemblée générale, des émoluments prélevés sur les ressources de l’Organisa- tion des Nations Unies dans les conditions et selon les modalités fixées par l’Assemblée générale.

Article 44

1.Les Etats parties s’engagent à soumettre au Comité, par l’entremise du Secrétaire général de l’Organisation des Nations

Unies, des rapports sur les mesures qu’ils auront adoptées pour donner effet aux droits reconnus dans la présente Con- vention et sur les progrès réalisés dans la jouissance de ces droits:

a)Dans les deux ans à compter de la date de l’entrée en vigueur de la présente Convention pour les Etats parties intéressés;

b)Par la suite, tous les cinq ans.

9.Kommittén ska välja sitt presidium för en tvåårsperiod.

10.Kommitténs möten ska van- ligtvis hållas i Förenta natio- nernas högkvarter eller på en annan lämplig plats, som kom- mittén bestämmer. Kommittén ska i regel sammanträda varje år. Kommittémötenas längd ska bestämmas och, om det är nöd- vändigt, omprövas vid möte med konventionsstaterna, med för- behåll för generalförsamlingens godkännande.

11.Förenta nationernas general- sekreterare ska tillhandahålla nödvändig personal och resurser för att möjliggöra för kommittén att effektivt utföra sitt uppdrag enligt denna konvention.

12.Medlemmarna av den enligt denna konvention upprättade kommittén ska med godkännande av generalförsamlingen få ersätt- ning från Förenta nationerna på de villkor som generalförsamlingen beslutar.

Artikel 44

1.Konventionsstaterna åtar sig att genom Förenta nationernas generalsekreterare avge rapporter till kommittén om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention och om de framsteg som gjorts i fråga om åtnjutandet av dessa rättigheter:

(a)inom två år efter konventionens ikraftträdande i den berörda staten, och

(b)därefter vart femte år.

1922

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

2.Reports made under the present article shall indicate factors and difficulties, if any, affecting the degree of fulfilment of the obligations under the present Convention. Reports shall also contain sufficient informa- tion to provide the Committee with a comprehensive under- standing of the implementation of the Convention in the country concerned.

3.A State Party which has submitted a comprehensive initial report to the Committee need not, in its subsequent reports submitted in accordance with paragraph 1 (b) of the present article, repeat basic information previously provided.

4.The Committee may request from States Parties further information relevant to the implementation of the Convention.

2.Les rapports établis en application du présent article doivent, le cas échéant, indiquer les facteurs et les difficultés empêchant les Etats parties de s’acquitter pleinement des obligations prévues dans la présente Convention. Ils doivent également contenir des renseigne- ments suffisants pour donner au Comité une idée précise de l’application de la Convention dans le pays considéré.

3.Les Etats parties ayant présenté au Comité un rapport initial com- plet n’ont pas, dans les rapports qu’ils lui présentent ensuite conformément à l’alinéa b) du paragraphe 1 du présent article,

à répéter les renseignements de base antérieurement communiqués.

4.Le Comité peut demander aux Etats parties tous renseignements complémentaires relatifs à l’application de la Convention.

2.Rapporter enligt denna artikel ska ange eventuella förhållanden och svårigheter som påverkar i vilken utsträckning åtagandena enligt denna konvention har uppfyllts. Rapporterna ska även innehålla tillräcklig information för att ge kommittén en god upp- fattning om genomförandet av konventionen i det berörda landet.

3.En konventionsstat som har tillställt kommittén en utförlig första rapport behöver inte i sina följande rapporter, som avges enligt punkt 1 (b) i denna artikel, upprepa tidigare lämnad grund- läggande information.

4.Kommittén kan begära ytterligare information från konventionsstaterna om genom- förandet av konventionen.

5.The Committee shall submit to the General Assembly, through the Economic and Social Council, every two years, reports on its activities.

6.States Parties shall make their reports widely available to the public in their own countries.

5.Le Comité soumet tous les deux ans à l’Assemblée générale, par l’entremise du Conseil économique et social, un rapport sur ses activités.

6.Les Etats parties assurent à leurs rapports une large diffusion dans leur propre pays.

5.Kommittén ska vartannat år genom Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd tillställa generalförsamlingen rapporter om sin verksamhet.

6.Konventionsstaterna ska göra

sina rapporter allmänt tillgängliga för allmänheten i sina respektive länder.

Article 45

In order to foster the effective implementation of the Convention and to encourage international co-operation in the field covered by the Convention:

Article 45	Artikel 45
Pour promouvoir l’application	För att främja ett effektivt genom-
effective de la Convention et	förande av konventionen och
encourager la coopération	internationellt samarbete på det
internationale dans le domaine	område som konventionen avser
visé par la Convention:	gäller följande:

1923

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

(a) The specialized agencies, the

United Nations Children’s Fund,

and other United Nations organs

shall be entitled to be represented

at the consideration of the im-

plementation of such provisions

of the present Convention as fall

within the scope of their

mandate. The Committee may

invite the specialized agencies,

the United Nations Children’s

Fund and other competent bodies

as it may consider appropriate to

provide expert advice on the

implementation of the Convention

in areas falling within the scope

of their respective mandates. The

Committee may invite the

specialized agencies, the United

Nations Children’s Fund, and

other United Nations organs to

submit reports on the implemen-

tation of the Convention in areas

falling within the scope of their

activities;

a)Les institutions spécialisées, le Fonds des Nations Unies pour l’enfance et d’autres organes des

Nations Unies ont le droit de se faire représenter lors de l’examen de l’application des dispositions de la présente Convention qui relèvent de leur mandat. Le Comité peut inviter les institutions spécialisées, le Fonds des Nations

Unies pour l’enfance et tous autres organismes qu’il jugera appropriés

à donner des avis spécialisés sur l’application de la Convention dans les domaines qui relèvent de leurs mandats respectifs. Il peut inviter les institutions spé- cialisées, le Fonds des Nations

Unies pour l’enfance et d’autres organes des Nations Unies à lui présenter des rapports sur l’application de la Convention dans les secteurs qui relèvent de leur domaine d’activité;

(a)Fackorganen, Förenta nationernas barnfond och andra FN-organ ska ha rätt att vara representerade vid granskningen av genomförandet av sådana bestämmelser i denna konvention som faller inom ramen för deras mandat. Kommittén kan, såsom den finner lämpligt, bjuda in fackorganen, Förenta nationernas barnfond och andra behöriga organ att ge expertråd avseende genomförandet av konventionen på områden som faller inom ramen för deras respektive verksamhets- områden. Kommittén kan bjuda in fackorganen, Förenta nationernas barnfond och andra FN-organ att inkomma med rapporter om genomförandet av konventionen inom områden som faller inom ramen för deras respektive verksamhetsområde,

(b) The Committee shall transmit,

as it may consider appropriate, to

the specialized agencies, the

United Nations Children’s Fund

and other competent bodies, any

reports from States Parties that

contain a request, or indicate a

need, for technical advice or

assistance, along with the

Committee’s observations and

suggestions, if any, on these

requests or indications;

b)Le Comité transmet, s’il le juge nécessaire, aux institutions spécialisées, au Fonds des Nations

Unies pour l’enfance et aux autres organismes compétents tout rapport des Etats parties contenant une demande ou indiquant un besoin de conseils ou d’assistance techniques, accompagné, le cas échéant, des observations et suggestions du Comité touchant ladite demande ou indication;

(b)Kommittén ska, såsom den finner lämpligt, till fackorganen, Förenta nationernas barnfond och andra behöriga organ överlämna rapporter från konventionsstaterna som innehåller en begäran om eller anger behov av teknisk rådgivning eller tekniskt bistånd jämte kommitténs synpunkter och eventuella förslag beträffande sådan begäran eller sådant behov,

mend to the General Assembly to

request the Secretary-General to

undertake on its behalf studies

on specific issues relating to the

rights of the child;

c) Le Comité peut recommander à	(c) Kommittén kan rekommendera
l’Assemblée générale de prier le	generalförsamlingen att framställa
Secrétaire général de procéder	en begäran till generalsekreteraren
pour le Comité à des études sur	om att för kommitténs räkning
des questions spécifiques	genomföra studier i särskilda
touchant les droits de l’enfant;	frågor som rör barnets rättigheter,

(d) The Committee may make

suggestions and general recom-

mendations based on information

received pursuant to articles 44

and 45 of the present Convention.

Such suggestions and general

recommendations shall be

transmitted to any State Party

concerned and reported to the

General Assembly, together with

comments, if any, from States

Parties.

d)Le Comité peut faire des sugges- tions et des recommandations d’ordre général fondées sur les renseignements reçus en applica- tion des articles 44 et 45 de la présente Convention. Ces sugges- tions et recommandations d’ordre général sont transmises à tout Etat partie intéressé et portées à l’attention de l’Assemblée générale, accompagnées, le cas échéant, des observations des Etats parties.

(d)Kommittén kan avge förslag och allmänna rekommendationer på grundval av den information som erhållits enligt artiklarna 44 och 45 i denna konvention. Sådana förslag och allmänna rekommenda- tioner ska tillställas varje konven- tionsstat som berörs samt rappor- teras till generalförsamlingen tillsammans med eventuella kommentarer från konventions- staterna.

1924

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Part III	Troisième partie	Del III
Article 46	Article 46	Artikel 46
The present Convention shall be	La présente Convention est ouverte	Denna konvention ska vara öppen
open for signature by all States.	à la signature de tous les Etats.	för undertecknande av alla stater.

Article 47

The present Convention is subject to ratification. Instruments of ratification shall be de- posited with the Secretary-General of the United Nations.

Article 48

The present Convention shall remain open for accession by any State. The instruments of accession shall be deposited with the Secretary-General of the United Nations.

Article 49

1. The present Convention shall

enter into force on the thirtieth

day following the date of deposit

with the Secretary-General of the

United Nations of the twentieth

instrument of ratification or

accession.

Article 47	Artikel 47

La présente Convention est sujette	Denna konvention ska ratificeras.
à ratification. Les instruments de	Ratifikationsinstrumenten ska
ratification seront déposés auprès	deponeras hos Förenta nationernas
du Secrétaire général de l’Organisa-	generalsekreterare.
tion des Nations Unies.
Article 48	Artikel 48
La présente Convention restera	Denna konvention ska förbli öppen
ouverte à l’adhésion de tout Etat.	för anslutning av vilken stat som
Les instruments d’adhésion seront	helst. Anslutningsinstrumenten
déposés auprès du Secrétaire	ska deponeras hos Förenta
général de l’Organisation des	nationernas generalsekreterare.
Nations Unies.
Article 49	Artikel 49
1. La présente Convention entrera	1. Denna konvention träder i kraft
en vigueur le trentième jour qui	den trettionde dagen efter dagen
suivra la date du dépôt auprès du	för deponeringen av det tjugonde
Secrétaire général de l’Organisa-	ratifikations- eller anslutnings-
tion des Nations Unies du vingt-	instrumentet hos Förenta
ième instrument de ratification ou	nationernas generalsekreterare.
d’adhésion.

2. For each State ratifying or

acceding to the Convention after

the deposit of the twentieth

instrument of ratification or

accession, the Convention shall

enter into force on the thirtieth

day after the deposit by such

State of its instrument of

ratification or accession.

2.Pour chacun des Etats qui ratifieront la présente Convention ou y adhéreront après le dépôt du vingtième instrument de ratifica- tion ou d’adhésion, la Convention entrera en vigueur le trentième jour qui suivra le dépôt par cet Etat de son instrument de ratifica- tion ou d’adhésion.

2.I förhållande till varje stat som ratificerar eller ansluter sig till konventionen efter deponeringen av det tjugonde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet träder konventionen i kraft den trettionde dagen efter det att en sådan stat deponerat sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument.

1925

Bilaga 3

SOU 2020:63

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

Article 50

1.Any State Party may propose an amendment and file it with the Secretary-General of the United Nations. The Secretary- General shall thereupon communicate the proposed amendment to States Parties, with a request that they indicate whether they favour a conference of States Parties for the purpose of considering and voting upon the proposals. In the event that, within four months from the date of such communication, at least one third of the States Parties favour such a conference, the Secretary-General shall convene the conference under the auspices of the United Nations. Any amendment adopted by a majority of States Parties present and voting at the conference shall be submitted to the General Assembly for approval.

2.An amendment adopted in accordance with paragraph 1 of the present article shall enter into force when it has been approved by the General Assembly of the United Nations and accepted by a twothirds majority of States Parties.

3.When an amendment enters into force, it shall be binding on those States Parties which have accepted it, other States Parties still being bound by the provi- sions of the present Convention and any earlier amendments which they have accepted. Article 51

1.The Secretary-General of the United Nations shall receive and circulate to all States the text of reservations made by States at the time of ratification or accession.

Article 50

1.Tout Etat partie peut proposer un amendement et en déposer le texte auprès du Secrétaire général de l’Organisation des Nations

Unies. Le Secrétaire général communique alors la proposition d’amendement aux Etats parties, en leur demandant de lui faire savoir s’ils sont favorables à la convocation d’une conférence des Etats parties en vue de l’examen de la proposition et de sa mise aux voix. Si, dans les quatre mois qui suivent la date de cette communica- tion, un tiers au moins des Etats parties se prononcent en faveur de la convocation d’une telle con- férence, le Secrétaire général convoque la conférence sous les auspices de l’Organisation des

Nations Unies. Tout amendement adopté par la majorité des Etats parties présents et votants à la conférence est soumis pour approbation à l’Assemblée générale de l’Organisation des

Nations Unies.

2.Tout amendement adopté con- formément aux dispositions du paragraphe 1 du présent article entre en vigueur lorsqu’il a été approuvé par l’Assemblée générale des Nations Unies et accepté par une majorité des deux tiers des Etats parties.

3.Lorsqu’un amendement entre en vigueur, il a force obligatoire pour les Etats parties qui l’ont accepté, les autres Etats parties demeurant liés par les dispositions de la présente Convention et par tous amendements antérieurs acceptés par eux.

Article 51

1.Le Secrétaire général de l’Organisation des Nations Unies recevra et communiquera à tous les Etats le texte des réserves qui auront été faites par les Etats au moment de la ratification ou de l’adhésion.

Artikel 50

1.En konventionsstat kan föreslå en ändring av konventionen och överlämna förslaget till Förenta nationernas generalsekreterare. Generalsekreteraren ska sedan översända ändringsförslaget till konventionsstaterna tillsammans med en begäran om att de ska ange om de förordar att en kon- ferens med konventionsstaterna anordnas i syfte att behandla och rösta om förslagen. Om minst en tredjedel av staterna inom fyra månader efter förslagets över- sändande tillstyrker en sådan konferens, ska generalsekreteraren sammankalla konferensen i Förenta nationernas regi. Ändringsförslag som antagits av en majoritet av de vid konferensen närvarande och röstande konventionsstaterna ska underställas generalförsamlingen för godkännande.

2.En ändring som antagits i enlighet med punkt 1 i denna artikel träder i kraft när den har godkänts av Förenta nationernas generalförsamling och antagits av konventionsstaterna med två tredjedels majoritet.

3.När en ändring träder i kraft ska den vara bindande för de konventionsstater som har antagit den, medan övriga konventions- stater fortfarande är bundna av bestämmelserna i denna kon- vention och eventuella tidigare ändringar som de antagit.

Artikel 51

1.Förenta nationernas general- sekreterare ska ta emot och till alla stater delge texten till reser- vationer som staterna anmält vid ratifikationen eller anslutningen.

2.A reservation incompatible with the object and purpose of the present Convention shall not be permitted.

2.Aucune réserve incompatible avec l’objet et le but de la pré- sente Convention n’est autorisée.

2.En reservation som strider mot denna konventions ändamål och syfte ska inte tillåtas.

1926

SOU 2020:63			Bilaga 3

Convention on the Rights	Convention relative aux droits	Konvention om barnets
of the Child	de l’enfant	rättigheter

3.Reservations may be withdrawn at any time by notification to that effect addressed to the Secretary- General of the United Nations, who shall then inform all States. Such notification shall take effect on the date on which it is received by the Secretary- General.

Article 52

A State Party may denounce the present Convention by written notification to the Secretary- General of the United Nations. Denunciation becomes effective one year after the date of receipt of the notification by the Secretary-General.

Article 53

The Secretary-General of the United Nations is designated as the depositary of the present Convention.

Article 54

The original of the present Convention, of which the Arabic, Chinese, English, French, Russian and Spanish texts are equally authentic, shall be deposited with the Secretary- General of the United Nations. In witness thereof the undersigned plenipotentiaries, being duly authorized thereto by their respective Governments, have signed the present Convention.

3.Les réserves peuvent être retirées à tout moment par notification adressée au Secrétaire général de l’Organisation des

Nations Unies, lequel en informe tous les Etats parties à la Con- vention. La notification prend effet à la date à laquelle elle est reçue par le Secrétaire général.

Article 52

Tout Etat partie peut dénoncer la présente Convention par notifica- tion écrite adressée au Secrétaire général de l’Organisation des Nations Unies. La dénonciation prend effet un an après la date à laquelle la notification a été reçue par le Secrétaire général.

Article 53

Le Secrétaire général de l’Organisation des Nations Unies est désigné comme dépositaire de la présente Convention.

Article 54

L’original de la présente Conven- tion, dont les textes anglais, arabe, chinois, espagnol, français et russe font également foi, sera déposé auprès du Secrétaire général de l’Organisation des Nations Unies. En foi de quoi les plénipotentiaires soussignés, dûment habilités par leurs gouvernements respectifs, ont signé la présente Convention.

3.Reservationer kan när som helst dras tillbakagenom notifikation till Förenta nationernas general- sekreterare, som därefter ska underrätta alla stater. Notifika- tionen ska gälla från den dag då den mottogs av general- sekreteraren.

Artikel 52

En konventionsstat kan säga upp denna konvention genom skriftlig notifikation till Förenta natio- nernas generalsekreterare. Upp- sägningen träder i kraft ett år efter den dag då notifikationen mottogs av generalsekreteraren.

Artikel 53

Förenta nationernas general- sekreterare utses till depositarie för denna konvention.

Artikel 54

Originalet till denna konvention, vars arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter har lika giltighet, ska depo- neras hos Förenta nationernas generalsekreterare. Till bekräftelse härav har undertecknade ombud, därtill vederbörligen befullmäk- tigade av sina respektive reger- ingar, undertecknat denna konvention.

1927

Statens offentliga utredningar 2020

Kronologisk förteckning

1.Översyn av yrket personlig assistent

– ett viktigt yrke som förtjänar bra villkor. S.

2.Skärpta regler om utländska månggiften. Ju.

3.Hållbar slamhantering. M.

4.Vägen till en klimatpositiv framtid. M.

5.Fler ruttjänster och höjt tak för rutavdraget. Fi.

6.En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering. S.

7.Brott mot djur – Skärpta straff och ett mer effektivt sanktionssystem. N.

8.Starkare kommuner – med kapacitet att klara välfärdsuppdraget. Fi.

9.Kunskapsläget på kärnavfalls- området 2020. Steg för steg. Var står vi? Vart går vi? M.

10.Stärkt lokalt åtgärdsarbete – att nå målet Ingen övergödning. M.

11.Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om utländska direktinvesteringar. Ju.

12.Nya kapitaltäckningsregler för värdepappersbolag. Fi.

13.Att kriminalisera överträdelser av EU-förordningar. N.

14.Framtidens teknik i omsorgens tjänst. S.

15.Strukturförändring och investering i hälso- och sjukvården – lärdomar från exemplet NKS. S.

16.Ett effektivare regelverk för utlännings ärenden med säkerhetsaspekter. Ju.

17.Grönt sparande. Fi.

18.Framtidens järnvägsunderhåll. I.

19.God och nära vård. En reform för ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem. S.

20.Skatt på modet – för att få bort skadliga kemikalier. Fi.

21.Sveriges museum om Förintelsen. + Holocaust Remembrance and Representation. Documentation from a Research Conference. Ku.

22.Motorfordonspooler

– på väg mot ökad delning av motor- fordon. Fi.

23.Hälso- och sjukvård i det civila försvaret – underlag till försvarspolitisk inriktning. S.

24.Tillsammans för en välfungerande sjukskrivnings- och rehabiliterings- process. S.

25.Ett nationellt biljettsystem för all kollektivtrafik. I.

26.En sjukförsäkring anpassad efter individen. S.

27.Högre växel i minoritetspolitiken. Stärkt samordning och uppföljning. Ku.

28.En mer likvärdig skola

– minskad skolsegregation och för-

bättrad resurstilldelning. U.

29.En ny myndighet för att stärka det psykologiska försvaret. Ju.

30.En moderniserad arbetsrätt. A.

31.En ny mervärdesskattelag. Del 1 och 2. Fi.

32.Grundpension. Några anslutande frågor. S.

33.Gemensamt ansvar

– en modell för planering och dimen- sionering av gymnasial utbildning. Del 1 och 2. U.

34.Stärkt kvalitet och likvärdighet

i fritidshem och pedagogisk omsorg. U.

35.Kontroll för ökad tilltro

– en ny myndighet för att förebygga, förhindra och upptäcka felaktiga ut betalningar från välfärdssystemen. Fi.

36.Ett nationellt sammanhållet system för kunskapsbaserad vård

–ett system, många möjligheter. S.

37.Ett nytt regelverk för arbetslöshets- försäkringen. A.

38.Ökad trygghet för visselblåsare. A.

39.Kärnavfallsrådets yttrande över SKB:s Fud-program 2019. M.

40.En gemensam utbildning inom statsförvaltningen. Fi.

41.Kommuner som utförare

av tjänster åt Arbetsförmedlingen

–en analys av de rättsliga förutsätt- ningarna. A.

42.En annan möjlighet till särskilt stöd. Reglering av kommunala resurs- skolor. U.

43.Bygga, bedöma, betygssätta

–betyg som bättre motsvarar

elevernas kunskaper. U.

44.Grundlagsskadestånd – ett rättighets- skydd för enskilda. Ju.

45.Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten. Ju.

46.En gemensam angelägenhet. Vol. 1 och 2. Fi.

47.Hållbar socialtjänst. En ny social- tjänstlag. Del 1 och 2. S.

48.Skatt på engångsartiklar. Fi.

49.Enhetlig och effektiv marknads- kontroll. UD.

50.Enklare skatteregler för enskilda näringsidkare. Fi.

51.En ny lag om konsumentskydd vid köp och vissa andra avtal. Ju.

52.Rutavdrag för äldre. Fi.

53.Personuppgiftsbehandling vid antals- beräkning inför klinisk forskning. N.

54.En långsiktigt hållbar migrations- politik. Ju.

55.Innovation genom information. I.

56.Det demokratiska samtalet i en digital tid. Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat. Ku.

57.Ett särskilt hedersbrott. Ju.

58.EU:s cybersäkerhetsakt

–kompletterande nationella bestämmelser om cybersäkerhets- certifiering. Fö.

59.Innovation som drivkraft

–från forskning till nytta. U.

60.Det skatterättsliga företrädaransvaret

–en översyn. Fi.

61.Ändrade regler om säkerställda obligationer. Fi.

62.En samlad djurhälsoreglering. Del 1 och 2. N.

63.Barnkonventionen och svensk rätt. A.

Statens offentliga utredningar 2020

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet

En moderniserad arbetsrätt. [30]

Ett nytt regelverk för arbetslöshets- försäkringen. [37]

Ökad trygghet för visselblåsare. [38]

Kommuner som utförare

av tjänster åt Arbetsförmedlingen

–en analys av de rättsliga förut- sättningarna. [41]

Barnkonventionen och svensk rätt. [63]

Finansdepartementet

Fler ruttjänster och höjt tak för rutavdraget. [5]

Starkare kommuner – med kapacitet att klara välfärdsuppdraget. [8]

Nya kapitaltäckningsregler för värdepappersbolag. [12]

Grönt sparande. [17]

Skatt på modet – för att få bort skadliga kemikalier. [20]

Motorfordonspooler

–på väg mot ökad delning av motor- fordon. [22]

En ny mervärdesskattelag.

Del 1 och 2. [31]

Kontroll för ökad tilltro

–en ny myndighet för att förebygga, förhindra och upptäcka felaktiga ut betalningar från välfärdssystemen. [35]

En gemensam utbildning inom statsförvaltningen. [40]

En gemensam angelägenhet. Vol. 1 och 2. [46]

Skatt på engångsartiklar. [48]

Enklare skatteregler för enskilda närings- idkare. [50]

Rutavdrag för äldre. [52]

Det skatterättsliga företrädaransvaret

– en översyn. [60]

Ändrade regler om säkerställda obligationer. [61]

Försvarsdepartementet

EU:s cybersäkerhetsakt

–kompletterande nationella bestäm- melser om cybersäkerhetscertifiering. [58]

Infrastrukturdepartementet

Framtidens järnvägsunderhåll. [18]

Ett nationellt biljettsystem för all kollektivtrafik. [25]

Innovation genom information. [55]

Justitiedepartementet

Skärpta regler om utländska månggiften. [2]

Kompletterande bestämmelser

till EU:s förordning om utländska direktinvesteringar. [11]

Ett effektivare regelverk för utlännings ärenden med säkerhetsaspekter. [16]

En ny myndighet för att stärka det psykologiska försvaret. [29]

Grundlagsskadestånd – ett rättighetsskydd för enskilda. [44]

Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten. [45]

En ny lag om konsumentskydd vid köp och vissa andra avtal. [51]

En långsiktigt hållbar migrationspolitik. [54]

Ett särskilt hedersbrott. [57]

Kulturdepartementet

Sveriges museum om Förintelsen.

+Holocaust Remembrance and Representation. Documentation from a Research Conference. [21]

Högre växel i minoritetspolitiken. Stärkt samordning och uppföljning. [27]

Det demokratiska samtalet i en digital tid. Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat. [56]

Miljödepartementet

Hållbar slamhantering. [3]

Vägen till en klimatpositiv framtid. [4]

Kunskapsläget på kärnavfalls- området 2020. Steg för steg. Var står vi? Vart går vi? [9]

Stärkt lokalt åtgärdsarbete – att nå målet Ingen övergödning. [10]

Kärnavfallsrådets yttrande över SKB:s Fud-program 2019. [39]

Näringsdepartementet

Brott mot djur – Skärpta straff och ett mer effektivt sanktionssystem. [7]

Att kriminalisera överträdelser av EU-förordningar. [13]

Personuppgiftsbehandling vid antals- beräkning inför klinisk forskning. [53]

En samlad djurhälsoreglering. Del 1 och 2. [62]

Socialdepartementet

Översyn av yrket personlig assistent – ett viktigt yrke som förtjänar bra villkor. [1]

En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering. [6]

Framtidens teknik i omsorgens tjänst. [14]

Strukturförändring och investering

i hälso- och sjukvården – lärdomar från exemplet NKS. [15]

God och nära vård. En reform för ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem. [19]

Hälso- och sjukvård i det civila försvaret

–underlag till försvarspolitisk inriktning. [23]

Tillsammans för en välfungerande sjuk- skrivnings- och rehabiliteringsprocess. [24]

En sjukförsäkring anpassad efter individen. [26]

Grundpension. Några anslutande frågor. [32]

Ett nationellt sammanhållet system för kunskapsbaserad vård

– ett system, många möjligheter. [36]

Hållbar socialtjänst. En ny socialtjänstlag. Del 1 och 2. [47]

Utbildningsdepartementet

En mer likvärdig skola

–minskad skolsegregation och för

bättrad resurstilldelning. [28]

Gemensamt ansvar

–en modell för planering och dimen- sionering av gymnasial utbildning. Del 1 och 2. [33]

Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritids- hem och pedagogisk omsorg. [34]

En annan möjlighet till särskilt stöd. Reglering av kommunala resurs- skolor. [42]

Bygga, bedöma, betygssätta

–betyg som bättre motsvarar elevernas kunskaper. [43]

Innovation som drivkraft –från forskning till nytta. [59]

Utrikesdepartementet

Enhetlig och effektiv marknadskontroll. [49]

	35.2.3	Barnets ekonomiska tillgångar	............................ 1260
35.3	Analys av överensstämmelsen ............................................		1263
	35.3.1	Arbetsmiljö ..........................................................	1264
	35.3.2	Ekonomiskt utnyttjande .....................................	1269
35.4	Sammanfattande slutsats ....................................................		1272
36	Artikel 33 – skydd mot narkotika .............................		1273
36.1	Om artikeln .........................................................................		1273
	36.1.1	Grundläggande principer ....................................	1275

i framställningen av narkotika.............................	1282
36.2 Svenska förhållanden ..........................................................	1283
36.2.1 Förebyggande åtgärder........................................	1283

		narkotika ..............................................................	1286
	36.2.3	Behandlingsinsatser .............................................	1289
36.3	Analys av överensstämmelsen ............................................		1291
	36.3.1	Förebyggande åtgärder........................................	1291
	36.3.2	Behandlingsåtgärder ............................................	1292
	36.3.3	Bedömning ...........................................................	1293
36.4	Sammanfattande slutsats ....................................................		1293
37	Artikel 34 – skydd mot sexuellt utnyttjande
	och sexuella övergrepp ...........................................		1295
37.1	Om artikeln .........................................................................		1296
	37.1.1	Grundläggande principer ....................................	1298

(artikel 34 [b])......................................................	1311
37.1.6 Barnpornografi (artikel 34 [c]) ...........................	1312
37.2 Svenska förhållanden ...........................................................	1314

		pornografiskt material (artikel 34 [c])	................1330
	37.2.4	Internationella relationer .....................................	1338
37.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1340
	37.3.1	Straffrättsligt skydd .............................................	1341
	37.3.2 Socialt skydd och stöd .........................................		1346
37.4	Sammanfattande slutsats .....................................................		1347
38	Artikel 35 – skydd mot handel med barn ..................		1349
38.1	Om artikeln..........................................................................		1349
	38.1.1	Grundläggande principer .....................................	1352

		och multilaterala åtgärder ....................................	1358
38.2	Svenska förhållanden ...........................................................		1359
	38.2.1	Straffrättsligt skydd .............................................	1359
	38.2.2	Internationella överenskommelser......................	1360
	38.2.3	Andra åtgärder......................................................	1363
38.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1364
38.4	Sammanfattande slutsats .....................................................		1365

39	Artikel 36 – skydd mot annat utnyttjande.................		1367
39.1	Om artikeln .........................................................................		1367
	39.1.1	Grundläggande principer ....................................	1369
	39.1.2 Andra former av utnyttjanden............................		1373
	39.1.3	Skyddsåtgärder.....................................................	1374
39.2	Svenska förhållanden ..........................................................		1375
	39.2.1	Generella skyddsbestämmelser...........................	1375
	39.2.2	Forskning och utveckling ...................................	1376
	39.2.3	Barn som bulvaner ...............................................	1378
	39.2.4	Organiserad brottslighet .....................................	1380
39.3	Analys av överensstämmelsen ............................................		1382
	39.3.1	Forskning .............................................................	1382
	39.3.2 Andra former av utnyttjanden............................		1386
39.4	Sammanfattande slutsats ....................................................		1387

40	Artikel 37 – skydd mot tortyr, förnedrande behandling
	och olagligt eller godtyckligt frihetsberövande...........	1389
40.1	Om artikeln .........................................................................	1391
	40.1.1 Grundläggande principer ....................................	1392
	40.1.2 Tortyr, livstids fängelse och dödstraff
	(artikel 37 [a])......................................................	1398

av frihetsberövandet (artikel 37 [d]) ..................	1411
40.2 Svenska förhållanden ..........................................................	1413
40.2.1 Skydd mot tortyr m.m. (artikel 37 [a])..............	1413

	(artikel 37 [a–d])..................................................	1416
40.2.4	Gripande...............................................................	1419
40.2.5	Anhållande vid misstanke om brott ...................	1422

	40.2.6	Häktning...............................................................	1427
	40.2.7	Anstaltsvård och sluten ungdomsvård................	1435
	40.2.8	Frihetsberövande med anledning
		av ett överlämnande till annat land .....................	1438
	40.2.9	Förvar i utlänningsärenden..................................	1440
	40.2.10	Vård enligt LVU...................................................	1445
	40.2.11	Missbruksvård enligt LVM ..................................	1450
	40.2.12	Sluten psykiatrisk tvångsvård ..............................	1450
40.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1459
	40.3.1	Skydd mot omänsklig behandling eller
		bestraffning (artikel 37 [a]) .................................	1460
	40.3.2	Förbud mot dödsstraff och livstids fängelse
		(artikel 37 [a]) ......................................................	1462
	40.3.3	Skydd mot olagligt och godtyckligt
		frihetsberövande (artikel 37 [b]).........................	1462
	40.3.4	Human behandling av varje frihetsberövat
		barn (artikel 37 [c])..............................................	1466
	40.3.5	Rätt till biträde, stöd och en prövning
		av frihetsberövandet (artikel 37 [d])...................	1475
40.4	Sammanfattande slutsatser..................................................		1485
41	Artikel 38 – väpnade konflikter ...............................		1487
41.1	Om artikeln..........................................................................		1488
	41.1.1	Grundläggande principer .....................................	1490
	41.1.2	Respekt för regler i internationell humanitär
		rätt (artikel 38 .1) ..................................................	1494
	41.1.3	Skydd mot deltagande i fientligheter
		(artikel 38.2) .........................................................	1496
	41.1.4	Åldersgränser för rekrytering till det militära
		försvaret (artikel 38.3) .........................................	1497
	41.1.5	Skydd och omvårdnad av barn som berörs
		av väpnad konflikt (artikel 38.4) .........................	1498
	41.1.6	Det fakultativa protokollet om barns
		inblandning i väpnade konflikter.........................	1500
41.2	Svenska förhållanden ...........................................................		1506

av väpnad konflikt (artikel 38.4).........................	1509
41.2.4 Straffrättsliga bestämmelser................................	1510
41.3 Analys av överensstämmelsen ............................................	1511

		inblandning i väpnade konflikter ........................	1513
41.4	Sammanfattande slutsatser .................................................		1515
42	Artikel 39 – rehabilitering och social återanpassning ....		1517
42.1	Om artikeln .........................................................................		1517
	42.1.1	Grundläggande principer ....................................	1519
	42.1.2	Artikelns omfattning...........................................	1523

	självrespekt och värdighet ...................................	1525
42.1.5	Lämpliga åtgärder ................................................	1527
42.2 Svenska förhållanden ..........................................................		1528
42.2.1	Hälso- och sjukvården.........................................	1528
42.2.2	Socialtjänsten .......................................................	1529
42.2.3	LSS........................................................................	1532
42.2.4	Skolan ...................................................................	1532
42.2.5	Vård utan samtycke .............................................	1533
42.2.6	Brottsoffermyndigheten .....................................	1533
42.2.7	Medling ................................................................	1534
42.2.8	Samverkan ............................................................	1534

42.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1537
42.4	Sammanfattande slutsatser..................................................		1539
43	Artikel 40 – barn som misstänks, åtalas
	eller dömts för brott ...............................................		1541
43.1	Om artikeln..........................................................................		1544
	43.1.1	Grundläggande principer .....................................	1545
	43.1.2	Rätten att behandlas med respekt
		och värdighet (artikel 40.1) .................................	1553
	43.1.3	Legalitetsprincip och förbud mot retroaktiv
		lagstiftning (artikel 40.2 [a]) ...............................	1554
	43.1.4	Oskuldspresumtion (artikel 40.2 [b] [i]) ...........	1555
	43.1.5	Underrättelse om misstanke
		(artikel 40.2 [b] [ii]).............................................	1555
	43.1.6	Juridiskt biträde m.m. (artikel 40.2 [b] [ii]).......	1556
	43.1.7	En objektiv och rättvis prövning utan
		dröjsmål (artikel 40.2 [b] [iii]) ............................	1557
	43.1.8	Rätt att inte vittna mot sig själv och förhör
		av vittnen (artikel 40.2 [b] [iv]) ..........................	1559
	43.1.9	Omprövning av en högre instans
		(artikel 40.2 [b] [v]).............................................	1560
	43.1.10	Tolk m.m. (artikel 40.2 [b] [vi]) .........................	1560
	43.1.11	Rätt att få sitt privatliv respekterat under
		förfarandet (artikel 40.2 [b] [vii]).......................	1561
	43.1.12	Lagar, myndigheter och förfaranden anpassade
		för unga lagöverträdare (artikel 40.3) .................	1563
	43.1.13	Alternativ till anstaltsvård och
		verkställigheten av straff (artikel 40.4) ...............	1565
43.2	Svenska förhållanden ...........................................................		1566
	43.2.1	Rätten att behandlas på ett sätt som främjar
		känslan av värde och värdighet, m.m.
		(artikel 40.1) .........................................................	1567
	43.2.2	Legalitetsprincip och förbud mot retroaktiv
		lagstiftning (artikel 40.2 [a]) ...............................	1567
	43.2.3	Oskuldspresumtion (artikel 40.2 [b] [i]) ...........	1568

	(artikel 40.2 [b] [v]) ............................................	1581
43.2.9	Tolk m.m. (artikel 40.2 [b] [vi]).........................	1582
43.2.10	Rätt att få sitt privatliv respekterat under
	förfarandet (artikel 40.2 [b] [vii]) ......................	1583
43.2.11	Lagar, myndigheter och förfaranden
	anpassade för barn (artikel 40.3).........................	1586
43.2.12	Barn som misstänks ha begått brott innan
	de nått straffbarhetsålder (40.3 [a] och [b])......	1593
43.2.13	Alternativ till anstaltsvård m.m. (artikel 40.4)...	1598
43.3 Analys av överensstämmelsen ............................................		1605
43.3.1	Minimigarantier m.m. (artikel 40.2)...................	1607

av oberoende och opartisk myndighet eller
rättskipande organ (artikel 40.2 [b] [iii])...........	1611
43.3.4 Juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp

under förundersökning och rättegång
(artikel 40.2 [b] [ii] och [iii])..............................	1615

när saken avgörs (artikel 40.2 [b] [iii]) ..............	1620
43.3.6 Omprövning av högre instans

43.4	Sammanfattande slutsatser..................................................		1628
44	Artikel 41 – förhållandet till mer långtgående
	bestämmelser........................................................		1631
44.1	Om artikeln..........................................................................		1631
44.2	Svenska förhållanden ...........................................................		1632
44.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1633
44.4	Sammanfattande slutsats .....................................................		1633
45	Artikel 42 – informationsskyldighet om konventionen ....		1635
45.1	Om artikeln..........................................................................		1635
	45.1.1 Göra konventionens bestämmelser allmänt
		kända (artikel 42) .................................................	1636
45.2	Svenska förhållanden ...........................................................		1639
	45.2.1	Lagstiftningsåtgärder ...........................................	1639
	45.2.2 Andra åtgärder för att öka kunskapen ................		1641
45.3	Analys av överensstämmelsen.............................................		1646
45.4	Sammanfattande slutsatser..................................................		1648
Hur bestämmelser om barnets bästa och barnets
rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade
tolkas i den praktiska tillämpningen .................................			1649
46	Inledning ..............................................................		1651
	46.1.1	Utredningens rättsfallsstudie ..............................	1652
	46.1.2	Utredningens enkätundersökning ......................	1653
47	Utlänningslagen ....................................................		1655
47.1	Barnets bästa ........................................................................		1655
	47.1.1	De allmänna motiveringarna................................	1655
	47.1.2	Författningskommentarerna ...............................	1657
47.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter ..................................		1657
	47.2.1	De allmänna motiveringarna................................	1657

	47.2.2	Författningskommentarerna...............................	1659
47.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen.............................		1660
	47.3.1	Rättsliga ställningstaganden
		från Migrationsverket..........................................	1660
	47.3.2	Föreskrifter och handböcker ..............................	1662
	47.3.3	Vägledande praxis ................................................	1663
	47.3.4	Utredningens rättsfallsstudie..............................	1665
	47.3.5	Utredningens enkätundersökning......................	1665
	47.3.6	Tidigare översyner ...............................................	1669
47.4	Sammanfattning ..................................................................		1671
48	Socialtjänstlagen...................................................		1675
48.1	Barnets bästa........................................................................		1675
	48.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1675
	48.1.2	Författningskommentaren..................................	1676
48.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter..................................		1676
	48.2.1	Den allmänna motiveringen................................	1677
	48.2.2	Författningskommentaren..................................	1678
48.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen.............................		1679
	48.3.1	Föreskrifter och handböcker ..............................	1679
	48.3.2	Vägledande praxis ................................................	1680
	48.3.3	Utredningens rättsfallsstudie..............................	1681
	48.3.4	Utredningens enkätundersökning......................	1682
	48.3.5	Tidigare översyner ...............................................	1686
48.4	Sammanfattning ..................................................................		1688
49	Lagen med särskilda bestämmelser
	om vård av unga (LVU) ...........................................		1693
49.1	Barnets bästa........................................................................		1693
	49.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1693
	49.1.2	Författningskommentarerna...............................	1694
49.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter..................................		1694
	49.2.1	De allmänna motiveringarna ...............................	1694
	49.2.2	Författningskommentaren..................................	1696

49.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen		.............................1696
	49.3.1	Föreskrifter och handböcker...............................	1696
	49.3.2	Vägledande praxis.................................................	1698
	49.3.3	Utredningens rättsfallsstudie ..............................	1700
	49.3.4	Tidigare översyner................................................	1701
49.4	Sammanfattning...................................................................		1702
50	Lagen om stöd och service till vissa
	funktionshindrade (LSS).........................................		1705
50.1	Barnets bästa ........................................................................		1705
	50.1.1	Den allmänna motiveringen ................................	1705
	50.1.2	Författningskommentaren ..................................	1706
50.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter ..................................		1706
	50.2.1	De allmänna motiveringarna................................	1706
	50.2.2	Författningskommentaren ..................................	1707
50.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen		.............................1707
	50.3.1	Föreskrifter och handböcker...............................	1707
	50.3.2	Vägledande praxis.................................................	1709
	50.3.3	Utredningens rättsfallsstudie ..............................	1710
	50.3.4	Tidigare översyner................................................	1710
50.4	Sammanfattning...................................................................		1713
51	Föräldrabalken – adoption ......................................		1715
51.1	Barnets bästa ........................................................................		1715
	51.1.1	Den allmänna motiveringen ................................	1715
	51.1.2	Författningskommentaren ..................................	1716
51.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter ..................................		1717
	51.2.1	Den allmänna motiveringen ................................	1717
	51.2.2	Författningskommentaren ..................................	1719
51.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen		.............................1719
	51.3.1	Utredningens rättsfallsstudie ..............................	1719
51.4	Sammanfattning...................................................................		1720

52	Föräldrabalken – vårdnad m.m................................		1721
52.1	Barnets bästa........................................................................		1721
	52.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1721
	52.1.2	Författningskommentaren..................................	1725
52.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter..................................		1726
	52.2.1	Den allmänna motiveringen................................	1726
	52.2.2	Författningskommentaren..................................	1728
52.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen.............................		1729
	52.3.1	Föreskrifter och handböcker ..............................	1729
	52.3.2	Vägledande praxis ................................................	1730
	52.3.3	Utredningens rättsfallsstudie..............................	1731
	52.3.4	Utredningens enkätundersökning......................	1732
	52.3.5	Tidigare översyner ...............................................	1736
52.4	Sammanfattning ..................................................................		1739

53	Föräldrabalken – verkställighetsärenden ...................		1743
53.1	Barnets bästa........................................................................		1743
	53.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1743
	53.1.2	Författningskommentarerna...............................	1745
53.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter..................................		1747
	53.2.1	Den allmänna motiveringen................................	1747
	53.2.2	Författningskommentarerna...............................	1748
53.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen.............................		1748
	53.3.1	Vägledande praxis ................................................	1748
	53.3.2	Utredningens rättsfallsstudie..............................	1749
53.4	Sammanfattning ..................................................................		1749

54	Lagen om erkännande och verkställighet
	av utländska vårdnadsavgöranden m.m.
	och om överflyttning av barn ...................................		1751
54.1	Barnets bästa........................................................................		1751
	54.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1752
	54.1.2	Författningskommentaren..................................	1752

54.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter ..................................		1752
	54.2.1	Den allmänna motiveringen ................................	1753
	54.2.2	Författningskommentaren ..................................	1753
54.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen .............................		1753
	54.3.1	Vägledande praxis.................................................	1753
	54.3.2	Utredningens rättsfallsstudie ..............................	1754
54.4	Sammanfattning...................................................................		1755
55	Skollagen..............................................................		1757
55.1	Barnets bästa ........................................................................		1757
	55.1.1	Den allmänna motiveringen ................................	1757
	55.1.2	Författningskommentaren ..................................	1758
55.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter ..................................		1758
	55.2.1	Den allmänna motiveringen ................................	1759
	55.2.2	Författningskommentaren ..................................	1759
55.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen .............................		1759
	55.3.1	Föreskrifter och handböcker...............................	1759
	55.3.2	Vägledande praxis.................................................	1761
	55.3.3	Utredningens rättsfallsstudie ..............................	1761
55.4	Sammanfattning...................................................................		1761
56	Hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen ..............		1763
56.1	Barnets bästa ........................................................................		1763
	56.1.1	Hälso- och sjukvårdslagen...................................	1763
	56.1.2	Patientlagen ..........................................................	1764
56.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter ..................................		1766
	56.2.1	Hälso- och sjukvårdslagen...................................	1766
	56.2.2	Patientlagen ..........................................................	1766
56.3	Tolkning i den praktiska tillämpningen .............................		1769
	56.3.1	Föreskrifter och handböcker...............................	1769
	56.3.2	Vägledande praxis.................................................	1769
	56.3.3	Utredningens rättsfallsstudie ..............................	1770
	56.3.4	Utredningens enkätundersökning ......................	1770
56.4	Sammanfattning...................................................................		1776

57	Lagen om stöd vid klagomål mot hälso-
	och sjukvården ......................................................		1779
57.1	Barnets bästa........................................................................		1779
	57.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1779
	57.1.2	Författningskommentaren..................................	1780
57.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter..................................		1781
57.3	Sammanfattning ..................................................................		1781

58	Tandvårdslagen .....................................................		1783
58.1	Barnets bästa........................................................................		1783
	58.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1783
	58.1.2	Författningskommentaren..................................	1783
58.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter..................................		1784
	58.2.1	Den allmänna motiveringen................................	1784
	58.2.2	Författningskommentaren..................................	1784
58.3	Sammanfattning ..................................................................		1785

59	Smittskyddslagen ..................................................		1787
59.1	Barnets bästa........................................................................		1787
	59.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1787
	59.1.2	Författningskommentaren..................................	1788
59.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter..................................		1788
59.3	Sammanfattning ..................................................................		1788

60	Lagen om skydd mot internationella hot
	mot människors hälsa ............................................		1789
60.1	Barnets bästa........................................................................		1789
	60.1.1	Den allmänna motiveringen................................	1789
	60.1.2	Författningskommentaren..................................	1789
60.2	Barnets rätt att uttrycka sina åsikter..................................		1790
60.3	Sammanfattning ..................................................................		1790